الٓمٓ١
A. L. M.
‘LM.
Alif lam meem.
A. L. M.
Alif lām mīm
سُوْرَةُ البَقَرَةِ · Al-Baqara · The Cow · 286 verser
Öppna i läsaren (ljud, inställningar, sök)A. L. M.
‘LM.
Alif lam meem.
A. L. M.
Alif lām mīm
Här är en bok, öfver hvilkens tillvaro intet tvifvel råder, till de frommes ledning.
Detta är skriften, det råder intet tvivel om den, en vägledning för de gudfruktiga,
DENNA Skrift - här råder inget tvivel - är en vägledning för dem som fruktar Gud och ständigt har Honom för ögonen,
Denna bok är icke tvetydig; deruti är vägledning för de gudfruktige,
Detta är Skriften, det råder inget tvivel om den, en vägledning för dem som fruktar Gud,
De som tro på det fördolda, upprätthålla gudstjensten och utgifva almosor af det, som vi beskärt dem,
Dem, som tro på det fördolda, förrätta bönen och dela med sig av vad vi beskärt dem,
dem som tror på [existensen av] det som är dolt för människor, dem som förrättar bönen och som ger åt andra av vad Vi har skänkt dem för deras försörjning
Hvilka tro på det osynliga, och iakttaga bönen, och dela med sig af det, hvarmed vi försörjt dem:
dem, som tror på det fördolda, förrättar bönen och delar med sig av det Vi givit dem,
och de som tro på det, som uppenbarats dig, Muhammed! samt på det, som uppenbarats före dig och på det eviga lifvet — de hafva en fast öfvertygelse,
Och dem, som tro på vad som nedsänts till dig och vad som nedsänts före dig och äro förvissade om det tillkommande livet.
och dem som tror på det som har uppenbarats för dig och på det som har uppenbarats före din tid och som har förvissningen att det eviga livet [väntar].
Och hvilka tro på det som blifvit nedsändt till dig, och det som blifvit nedsändt före dig, och hvilka äro fullt öfvertygade om det tillkommande lifvet;
och dem, som tror på vad som uppenbarats för dig och vad som uppenbarats före dig och är förvissade om det tillkommande livet.
de ledas af sin Herres hand och de äro de salige.
Dessa äro i åtnjutande av vägledning från sin Herre; ja, dessa äro de lyckliga.
Det är de som följer Guds vägledning - dem skall det gå väl i händer.
De äro vägledde af sin Herra; och de äro de lycklige.
Dessa har vägletts av sin Herre; ja, för dessa ska det gå väl.
För dem åter, som äro otrogne, är det enahanda, om den varnar eller icke varnar dem; de skola ej öfvertygas.
För dem, som äro otrogna, är det förvisso likgiltigt, om du varnar dem eller icke; de tro icke.
MEN FÖR dem som framhärdar i att förneka sanningen är det likgiltigt om du varnar dem eller inte - de vill inte tro.
Sannerligen, de som icke trott, för dem är det lika, antingen du förmanar dem, eller du icke förmanar dem; de skola icke tro.
För dem som förnekar sanningen är det likgiltigt om du varnar dem eller inte; de tror inte.
Gud har förseglat deras hjertan och deras öron, och öfver deras ögon är ett täckelse, och de få ett hårdt straff.
Gud har förseglat deras hjärtan och öron, och över deras ögon är ett täckelse; ja, dem väntar ett förskräckligt straff.
Gud har förseglat deras hjärtan och deras öron och täckt över deras ögon; ett strängt straff väntar dem.
Gud har förseglat deras hjertan och deras hörsel; och ett täckelse är öfver deras syn; och de skola få ett stort straff.
Gud har förseglat deras hjärtan och öron, och deras ögon är beslöjade; ja, dem väntar ett förskräckligt straff.
Det finnes ibland menniskorna sådane, som säga: "vi tro på Gud och på den yttersta dagen;" men icke äro de troende.
Bland människorna finnas de, som säga: »Vi tro på Gud och den yttersta dagen«, ehuru de icke tro.
Det finns människor som säger: "Vi tror på Gud och på den Yttersta dagen", medan de [i själva verket] inte tror.
Några af menniskorna säga: vi tro på Gud och på den yttersta dagen; men icke äro de troende.
Bland människorna finns sådana som säger: »Vi tror på Gud och den Yttersta dagen«, fastän de inte tror.
De söka att bedraga Gud och dem som tro; de bedraga dock endast sig sjelfve, ehuru de ej märka det.
De vilja bedraga Gud och dem, som tro, men bedraga blott sig själva utan att märka det.
De försöker bedra Gud och de troende, men de bedrar inga andra än sig själva - och inser det inte.
De handla bedrägligt emot Gud och dem som trott; men de bedraga blott sig sjelfva, och det märka det icke.
De vill bedra Gud och dem som tror, men bedrar endast sig själva, utan att vara medvetna om det.
I deras hjertan är en sjukdom, och så har Gud förökat deras sjukdom. Dem väntar ett pinsamt straff, derföre att de ljugit hafva.
I deras hjärtan är krankhet, och Gud förvärrar krankheten för dem; ja, dem väntar ett plågsamt straff, därför att de ljögo.
Deras hjärtan är sjuka av tvivel och Gud låter det onda förvärras, och ett plågsamt straff väntar dem för deras ständiga lögner.
Uti deras hjertan är sjukdom, och Gud har ökat hos dem sjukdomen; och de skola få ett plågsamt straff, för hvad de lögo.
Deras hjärtan är sjuka, och Gud förvärrar deras sjukdom; ja, dem väntar ett plågsamt straff för deras lögners skull.
Ty när man säger till dem: "stiften ej oro på jorden," så svara de: "vi öfva endast fredliga värf."
Då man säger till dem: »Anstiften ej ofärd på jorden!« svara de: »Vi göra blott det rätta.«
Och när de manas att inte störa ordningen och sprida sedefördärv på jorden, svarar de: "Vi vill bara förbättra och ställa till rätta."
Och då det säges till dem: icke mågen J åstadkomma förderf på jorden; svara de: vi äro, i sanning, de som handla rätt.
När man säger till dem: »Sprid inte fördärv på jorden!« svarar de: »Vi vill bara ställa till rätta.«
Nej! de äro sannerligen illgerningsmän, men de inse det icke.
Är det verkligen icke de, som anstifta ofärd? Men de märka det ej.
Nej, det är de som stör ordningen och sprider sedefördärv men det inser de inte.
Äro icke de, i sanning, sådane, som ställa till ondt? Men de märka det icke.
Är det verkligen inte de, som sprider fördärv? Men de är inte medvetna om det.
Säger man åter till dem, "tron, såsom de rättrogna menniskorna tro," så svara de: "skola vi väl tro, såsom desse dårar tro?" De äro i sanning dårar, men de veta det icke.
Och då man säger till dem: »Tron, såsom andra tro!« svara de: »Skola vi tro, såsom dårarna tro?« Är det verkligen icke de, som äro dårar? Men de veta det ej.
Och när de uppmanas att tro som andra människor tror, svarar de: "Skall vi tro som dessa enfaldiga stackare?" Nej, det är de som är enfaldiga stackare, men det vet de inte.
Och då det säges till dem: tror liksom menniskorna trott; svara de: skola vi tro, liksom dårarne trott? Äro icke de sjelfve, i sanning, dårarne? Men de veta det icke.
Och när man säger till dem: »Tro, såsom andra tror!« svarar de: »Ska vi tro, såsom dårarna tror?« Är det verkligen inte de som är dårar? Men det vet de inte.
Såsnart de möta de troende, säga de: "vi tro." Gå de så bort till sine Sataner (anförare), säga de: "nog hålla vi med Eder; vi skämtade blott."
Och då de möta dem, som tro, säga de: »Vi tro«, men när de varda ensamma med sina sataniske kamrater, säga de: »Vi hålla förvisso med eder; vi gäckades blott.«
Och när de möter dem som har antagit tron, säger de: "Vi är [också] troende"; men när de är ensamma med sina onda ingivelser, säger de: "Visst följer vi er - vi ville bara skämta med dem."
Och då de möta dem som trott, säga de: vi tro; men då de smyga sig undan till sina djeflar, säga de: vi äro visserligen med eder, vi drifva endast gäck med dem.
Och när de möter dem som tror, säger de: »Vi tror« men när de är ensamma med sina demoner, säger de: »Vi håller egentligen med er; vi gäckades bara.«
Gud skall straffa dem för skämtet och öka deras gudlöshet, hvaraf de förblindas.
Gud skall gäckas med dem och låta dem tilltaga i vrånghet, så att de vandra i blindo.
Gud skall straffa dem för deras skämt; men Han låter dem hållas en tid i sitt trotsiga övermod, snubblande än hit än dit i blindo.
Gud skall drifva gäck med dem, och skall låta dem fortgå, uti sin ogudaktighet, att vandra förvirrade.
Gud ska gäckas med dem och låta deras vandring i blindo leda till allt fler överträdelser.
De, som köpt sig villfarelse för ledning till sanningen, göra en dålig handel, och hafva icke förts in på den rätta vägen.
Det är dessa, som sålt vägledningen för villfarelsen; också har deras handel icke blivit lönande, och de äro ej stadda på den rätta vägen.
De har bytt bort [Guds] vägledning mot villfarelse och de har inte vunnit på sin byteshandel och är [nu] helt utan vägledning.
Desse äro de som köpt villfarelsen med vägledningen; men icke blef deras handel lönande, och icke blefvo de vägledde.
Det är dessa som har sålt vägledningen för villfarelsen; deras handel har inte varit lönsam och de är inte stadda på den rätta vägen.
De likna den, som har upptändt en eld, och så snart den upplyst hvad som är omkring honom, slocknar den. Gud har borttagit deras ljus och lemnat dem i ett mörker, så att de intet urskilja kunna.
Det är med dem liksom med sådana, som tända sig en eld — när den upplyst vad som finnes omkring dem, tager Gud ljuset från dem och lämnar dem i mörker, så att de ej kunna se,
De kan liknas vid en [man] som tänder en eld, och då elden lyser upp [alla] som står omkring, tar Gud ifrån dem deras ljus och lämnar dem i mörker så att de ingenting kan se -
De äro like den som vill upptända en eld, och då den upplyst hvad som är omkring honom ….. Gud borttager deras ljus och lemnar dem i mörker; de skola ej se:
De kan liknas vid sådana som tänder sig en eld – när den upplyst vad som finns omkring dem, tar Gud ljuset från dem och lämnar dem i mörker så att de inte kan se,
Döfve, dumbe, blinde äro de och skola ej omvända sig.
Döva, dumba och blinda, så att de ej kunna vända om —
döva, stumma och blinda finner de ingen väg tillbaka.
Döfve, dumbe, blinde, icke skola de omvända sig.
döva, stumma och blinda, så att de inte kan vända om –
Eller kunna de liknas vid dem, som öfverfallne af en störtskur med mörker, dunder och blixt, sätta fingrarne i sina öron för thordönets skull af fruktan för döden. Men förgäfves, ty Gud omhvärfver de otrogne (de kunna ej undkomma honom.)
Eller liksom med ett regnmoln från himmelen med mörker, åska och blixt; de sätta fingrarna i öronen i dödsångest för åskslagens skull, men Gud har de otrogna i sin makt.
Eller vid [dem som råkar ut för] ett våldsamt oväder med regnmoln som förmörkar himlen, åska och blixtar. De sätter fingrarna i öronen för [att inte höra] åskans mullrande, i rädsla för döden - men Gud har uppsikt över dem som förnekar [Honom]. -
Eller, liksom då regndigra moln störta ned från himmelen, uti hvilka äro mörker och dunder och blixt; de sätta sina fingrar uti sina öron för åskslagens skull, af rädsla för döden: men Gud omgifver de otrogne.
eller vid ett regnmoln från himlen med mörker, åska och blixt; de sätter fingrarna i öronen i dödsångest för åskslagens skull, och Gud omsluter dem som förnekar sanningen.
Föga fattas, att blixten betager dem synen. Så länge den lyser för dem, vandra de i dess ljus. Men när det mörknar öfver dem, stadna de häpne. Om Gud ville, borttoge Han (i hast) deras hörsel och syn. Gud är i sanning allsmäktig!
Blixten betager dem nära nog synen; så ofta den lyser för dem, vandra de i dess sken, men när den slocknar för dem, stanna de. Om Gud ville, så toge han både hörsel och syn ifrån dem; Gud är förvisso allsmäktig.
De är nära att bländas av blixtarna, men när de lyser upp [mörkret] tar de några steg och stannar upp då mörkret [åter] sluter sig omkring dem. Om Gud ville kunde Han helt beröva dem hörsel och syn; Gud har allt i Sin makt.
Blixten utplånar nära nog deras syn: så ofta han upplyser dem, gå de fram dervid; men då han lemnar dem i mörker, stå de stilla. Om Gud behagade, visst skulle Han borttaga deras hörsel och deras syn; ty Gud är allsmägtig.
Blixten berövar dem nära nog synen; närhelst den lyser för dem vandrar de i dess sken, men när den slocknar för dem stannar de. Om Gud ville skulle Han ta både hörsel och syn från dem; Gud har allt i Sin makt.
Dyrken, I menniskor! eder Herre, som har skapat Eder och dem, som varit före Eder, så kunnen I kanhända frukta Gud,
Människor, dyrken eder Herre, som skapat eder och dem, som levat före eder, för den händelse I månden frukta Gud,
MÄNNISKOR! Tillbe er Herre, som har skapat er och dem som levde före er - kanske skall er gudsfruktan [fördjupas] -
O, menniskor! dyrker eder Herra som skapat eder, och dem som voro före eder, på det att J mågen frukta Honom;
Människor, dyrka er Herre, som skapat er och dem som levde före er, för att ni ska frukta Gud,
Honom som har gjort jorden till bädd åt Eder och himmelen till tält, och nedlåtit ifrån himmelen vatten, medelst hvilket han frambragte frukter till edert uppehälle. Uppställen då icke likar till Gud (afgudar), när I insen det orätta häruti.
Som satt jorden till en matta och himmelen till ett tak åt eder och nedsänt vatten från himmelen och frambragt frukter därmed till uppehälle åt eder! Sätten alltså inga likar vid Guds sida mot bättre vetande!
Han som har skapat jorden som en viloplats för er och rest himlen som ett valv och låtit vatten strömma från skyn och därmed frambringat frukter för er försörjning. Sätt därför inte medgudar vid Guds sida, då ni vet [att Gud är utan like].
Som satt åt eder jorden till bädd och himmelen till tak; och låtit nedkomma vatten ifrån skyn, och dermedelst frambragt frukterna till eder näring: icke mågen J alltså sätta opp likar till Gud, då J hafven kunskap.
som satt jorden till en bädd och himlen till ett tak åt er och nedsänt vatten från himlen och därmed frambringat frukter till er försörjning. Sätt därför inga likar vid Guds sida mot bättre vetande!
Hysen I nu tvifvel om det, som vi uppenbarat för vår tjenare Muhammed, så uppvisen ett kapitel af samma art, och tillkallen edre vänner, hvilka I utvalt åt Eder framför Gud, till eder hjelp, om I talen sanning.
Hysen I tvivel om vad vi nedsänt till vår tjänare, så åstadkommen en likadan sura och åkallen edra vittnen i stället för Gud, om I ären sannfärdiga!
Och om ni tvivlar på något av det som Vi steg för steg har uppenbarat för Vår tjänare, kom då fram med en sura som kan jämföras med detta och kalla på era vittnen - andra än Gud - om ni talar sanning.
Om J ären uti tvifvel rörande det som vi nedsändt till vår tjenare, bringer då fram ett kapitel likt detsamma; och kaller edra vittnen, utom Gud, om J ären sannfärdige.
Hyser ni tvivel om vad Vi uppenbarat för Vår tjänare, åstadkom då en likadan sura och kalla på era vittnen i stället för Gud om ni talar sanning!
Om I då ej gören det —- men I skolen aldrig kunna göra det, — så vakten Eder för helvetets eld, hvars bränsle är menniskor och stenar (afgudabeläten af sten), och som för de otrogne tillredd är.
Men om I ej gören det — och I skolen aldrig göra det — så frukten den eld, vars bränsle består av människor och stenar och som är tillredd åt de otrogna!
Om ni inte gör detta - och ni kommer inte att göra det - frukta då Elden, vars bränsle är människor och stenar och som hålls i beredskap att ta emot dem som förnekar sanningen.
Men om J icke gören, och ej heller skolen J göra det, frukter då en eld, hvars bränsle är menniskor och stenar, hvilken blifvit tillredd åt de otrogne.
Men om ni inte gör det – och ni kommer aldrig att göra det – frukta då den Eld, vars bränsle består av människor och stenar och som har förberetts åt dem som förnekar sanningen.
Men gläd de troende och dem som göra godt, med löftet, att de skola få bo i lustgårdar, vattnade af rinnande bäckar. Så ofta som de få till spis någon af deras frukter, säga de: "detta är detsamma, som tillförene (på jorden) beskärts oss till uppehälle." Ty de bekomma der hvad som liknar de jordiska frukterna. Der hafva de städse rena makar, och der skola de evigt få vara.
Förkunna dem, som tro och göra goda gärningar, det hugnesamma budskapet, att dem vänta lustgårdar, genomflutna av bäckar! Så ofta de undfägnas med frukter därifrån till sitt uppehälle, skola de säga: »Detta är detsamma, som vi tillförene undfägnades med« — det, som de erhålla, är nämligen snarlika — och där vänta dem rena makar, och där skola de evinnerligen förbliva.
[Muhammad!] Ge dem som tror och lever rättskaffens det glada budskapet att lustgårdar, vattnade av bäckar, väntar dem; var gång de förses med frukt därifrån skall de säga: "Detta är vad vi försågs med i forna dagar" - de kommer nämligen att få sådant som påminner om det [förgångna]. Och [deras] hustrur skall vara med dem i dessa [lustgårdar], renade från [all jordisk] orenlighet, och där skall de förbli till evig tid.
Och bebåda dem som tro och göra goda verk, att de skola få trädgårdar, genom hvilka floder löpa. Så ofta de bespisas af frukter derifrån till näring, skola de säga: detta är det hvarmed vi blifvit närde förut; och det skall gifvas dem det som sinsemellan är lika. Och deruti skola de få renade hustrur, och der skola de evinnerliga vistas.
Ge dem som tror och gör goda gärningar det glada budskapet, att lustgårdar genomflutna av floder väntar dem. Närhelst de får frukter därifrån, ska de säga: »Dessa är desamma som vi tidigare fick« – det som de får är nämligen snarlikt – och där väntar dem rena makar, och där ska de vistas i all evighet.
Gud blyges sannerligen icke, att till hvarjehanda liknelser begagna en mygga och det som är större än hon. Hvad de troende angår, så veta de, att liknelsen är en sanning, som Gud har meddelat. Men de otrogne deremot utropa: "hvad menar Gud med detta såsom liknelse?" Jo! Han vilseförer dermed mången, och leder dermed mången på den rätta vägen. Han vilseförer dermed endast syndarne,
Gud blyges förvisso icke att framställa vilken liknelse som helst, en mygga eller vad som är utöver henne. Vad dem, som tro, beträffar, veta de, att det är sanningen själv från deras Herre, och vad dem, som äro otrogna, beträffar, säga de: »Vad kan väl Gud hava åsyftat med en sådan liknelse som denna?« Därmed vilseleder han många, och därmed vägleder han många, men han vilseleder inga andra därmed än de ogudaktiga,
Gud tvekar inte att framställa en liknelse om en mygga eller något ännu oansenligare. De troende vet att dessa [liknelser] är sanningen, [uppenbarad] av deras Herre, men de som inte vill tro säger: "Vad kan Gud ha velat säga med denna liknelse?" Därmed leder Han många vilse och ger även vägledning åt många; men Han leder ingen vilse utom dem som förhärdats i synd,
Gud blyges sannerligen icke att framställa hvilken liknelse som helst, såsom en mygga och något än ringare. Och beträffande dem som tro, så veta de att det är sanningen från deras Herra; men de som icke tro, de säga: hvad menar då Gud med detta till liknelse? Derigenom vilseför Han många, och derigenom vägleder Han många. Han vilseför dock derigenom blott de brottslige,
Gud blygs inte att framställa vilken liknelse som helst, om en mygga eller något som är mindre än den. De som tror vet att det är sanningen själv från deras Herre, men de som förnekar sanningen säger: »Vad kan väl Gud ha menat med en liknelse som denna?« Därmed vilseleder Han många, och därmed vägleder Han många, men Han vilseleder inga andra än de trotsiga syndarna,
de der bryta förbundet med Gud, sedan det bekräftats, åtskilja det, som Gud bjudit att vara förenadt, och begå illgerningar på jorden. Desse äro de förtappade.
Som bryta avtalet med Gud, sedan det stadfästs, sönderslita vad Guld befallt att man skall förena och anstifta ofärd på jorden. Det är dessa, som bliva tillspillogivna.
som bryter förbundet med Gud, stadfäst [i människans natur], och som åtskiljer vad Gud befallt skall vara sammanfogat och som stör ordningen och sprider sedefördärv på jorden. Dessa är förlorarna.
Hvilka upplösa Guds förbund efter dess afslutande, sönderslita det som Gud befallt att man förenar, och åstadkomma förderf på Jorden: desse äro de hvilka skola blifva lidande.
som bryter avtalet med Gud, sedan det fastställts, sliter isär det Gud befallt ska förenas och sprider fördärv på jorden. Det är dessa som går förlorade.
Huru kunnen I vara otacksamme emot Gud. I voren ju döde (i moderlifvet), så gaf Han Eder lif, skall sedan låta Eder dö och uppväcka Eder lefvande (på uppståndelsedagen), hvarefter I skolen framställas inför honom (till straff eller belöning).
Huru kunnen I förneka Gud, då I varit döda och han uppväckt eder till liv? Sedan skall han låta eder dö; så skall han uppväcka eder till liv, och till sist skolen I återföras till honom.
Hur kan ni förneka Gud? Då ni var döda gav Han er livets gåva; efter detta skall Han låta er dö, och därefter skall Han låta er uppstå till nytt liv, och till Honom skall ni föras åter.
Huru skolen J icke tro på Gud, och J voren döde, och Han gaf eder lif och skall sedan låta eder dö? Sedan skall Han återgifva eder lif, och derefter skolen J blifva återförde till Honom.
Hur kan ni förneka Gud, då ni varit döda och Han uppväckt er till liv? Sedan ska Han låta er dö; så ska Han uppväcka er till liv, och till sist ska ni återföras till Honom.
Det är Han, som för eder skull har skapat allt det, som finnes på jorden, uppsvingade sig derefter till himmelen och fullkomnade de sju himlarne, ty han begriper allt.
Han är den, som skapat allt vad som finnes på jorden åt eder. Sedan grep han sig an med himmelen och inrättade den till sju himlar; ja, han är allvetande.
Det är Han som för er har skapat allt vad jorden bär och som, vänd mot himlavalvet, formade det till sju himlar. Han har kunskap om allt.
Han är den som skapat åt eder allt hvad som finnes på jorden; sedan var Han mägtig himmelen och gjorde deraf sju himlar; och Han ä allvetande.
Han är Den som skapat allt som finns på jorden åt er. Sedan grep Han sig an med himlen och formade den till sju himlar; ja, Han har kunskap om allt.
När då din Herre sade till änglarne: "jag ämnar insätta en ståthållare på jorden," invände de: "skall du der insätta den, som skall göra ondt och utgjuta blod, då vi, som lofprisa dig och välsigna ditt heliga majestät, äro deraf mera förtjente." Han svarade: "Jag vet sannerligen hvad I icke veten."
Än när din Herre sade till änglarna: »Jag ämnar förvisso insätta en ställföreträdare på jorden.« De frågade: »Ämnar du där insätta någon, som anstiftar ofärd på henne och utgjuter blod, medan vi lovprisa dig och välsigna dig?« Han svarade: »Jag vet förvisso vad I icke veten.«
OCH SE, din Herre sade till änglarna: "Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden." [Änglarna] sade: "Skall Du tillsätta någon som stör ordningen där och sprider sedefördärv och [till och med] utgjuter blod, medan det är vi som sjunger Ditt lov och prisar Ditt heliga namn?" [Gud] svarade: "Jag vet vad ni inte vet."
Och då din Herre sade till englarne: sannerligen går jag att tillsätta ett ombud på jorden. De sade: skall Du sätta dit en som der skall åstadkomma förderf och utgjuta blod, under det vi fira ditt lof och helga Dig? Han svarade: jag känner, i sanning, hvad J icke kännen.
Och när din Herre sade till änglarna: »Jag ska tillsätta en ställföreträdare på jorden«, frågade de: »Ska Du tillsätta någon som sprider fördärv på den och utgjuter blod, medan vi lovprisar Dig och välsignar Dig?« Han svarade: »Jag vet vad ni inte vet.«
Och Gud lärde Adam namnen på alla ting, hvilka Han sedan framförde till änglarne, sägande: "förkunnen mig desses namn, om I hafven rätt (i edert påstående)."
Han lärde ock Adam alla möjliga namn; sedan visade han dem för änglarna och sade: »Talen om namnen på dessa för mig, om I ären sannfärdiga!«
Och Han gav Adam kunskap om alla tings namn; sedan visade Han dem för änglarna och sade: "Nämn deras namn för Mig, om det är så som ni har sagt."
Och Han lärde Adam namnen på alla ting, sedan framställde Han dem för englarne och sade: uppgifver mig namnen på dessa, om J ären sannfärdige.
Och Han lärde Adam namnen på alla ting; sedan visade Han dem för änglarna och sade: »Tala om namnen på dessa ting för Mig, om det är så som ni sagt!«
De utropade: "ära vare dig! Vi ega ingen annan kunskap, än den som du har meddelat oss. Du är i sanning den Allvetande, den Allvise."
De svarade: »Dig allena all ära! Vi äga ingen annan kunskap än vad du lärt oss; du är förvisso den Vetande, den Vise.«
De svarade: "Stor är Du i Din härlighet! Vi äger ingen annan kunskap än den som Du har gett oss; Du är den Allvetande, den Allvise."
De svarade: prisad vare Du! vi hafva ingen kunskap utom hvad Du lärt oss; Du, i sanning, är den Vetande, den Vise.
De svarade: »Dig tillkommer all ära! Vi äger ingen annan kunskap än den Du lärt oss; Du är den Vetande, den Vise.«
Han sade: "underrätta dem, Adam, om deras namn." När Adam hade underrättat dem om deras namn, sade Gud: "jag sade ju Eder, att jag visste det som är förborgadt i himlarne och på jorden, och att jag visste, hvad I yppen och hvad i fördöljen.
Då sade han: »Adam, tala om deras namn för dem!« Och när han talat om deras namn för dem, sade han: »Har jag ej sagt eder: 'Jag känner förvisso det fördolda i himlarna och på jorden, och jag vet vad I uppenbaren och vad I dolden.'«
[Då] sade Han: "Adam! Nämn deras namn för dem." Och när [Adam] hade nämnt namnen för dem, sade [Gud]: "Jag sade er ju att Jag känner allt som är dolt i himlarna och på jorden och att Jag vet vad ni kan säga öppet och vad ni håller hemligt."
Sade Gud: o, Adam! nämn för dem deras namn. Och då han nämnt för dem deras namn, sade Gud: har jag icke sagt eder, att jag känner himlarnes och jordens dolda ting, och att jag känner hvad J uppenbaren och hvad J döljen.
Då sade Han: »Adam, tala om deras namn för dem!« Och när han talat om namnen för dem, sade Han: »Har Jag inte sagt till er: ’Jag känner till det fördolda i himlarna och på jorden, och Jag känner till vad ni säger och vad ni döljer’.«
Och då vi sade till änglarne: "knäböjen för Adam," så knäböjde de utom Iblis. Han vägrade af högmod och blef otrogen.
Än när vi sade till änglarna: »Fallen ned för Adam!« Så föllo de ned utom Iblis; han vägrade och visade sig spotsk och hörde till de otrogna.
Och när Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Adam föll de ned utom Iblees som vägrade, full av högmod, och blev en av dem som förnekar sanningen.
Och då vi sade till englarne: tillbedjer Adam, och de tillbådo; utom Iblis, som vägrade, och högmodades, och blef utaf de otrogne.
Och när Vi sade till änglarna: »Fall ner på era ansikten inför Adam!« föll de ner utom Iblis; han vägrade och visade sig högmodig och hörde till dem som förnekar sanningen.
Till Adam sade vi: "bo du och din maka i lustgården (paradiset), och spisen, utan inskränkning, af dess frukter hvarhelst I viljen. Men nalkens icke detta här trädet, ty då varden I syndare."
Vi sade vidare: »Adam, bo i paradiset, du och din hustru, och tagen därifrån riklig näring, varhelst I viljen, men nalkens icke det här trädet, så att I kommen bland de orättfärdiga!«
Och Vi sade: "Adam! Tag, du och din hustru, er boning i denna lustgård och ät som ni har lust till av dess [frukter]; men närma er inte detta träd; då kan ni hemfalla åt synd!"
Och vi sade: o Adam! bo du och din maka uti lustgården, och äter derutaf i öfverflöd, hvarhelst J behagen; men nalkens icke detta träd, att J ej mågen blifva af de orättfärdige.
Vi sade vidare: »Adam, bosätt dig i Paradiset, du och din hustru, och ät där obehindrat, varhelst ni vill, men närma er inte det här trädet. Då kommer ni att höra till de orättfärdiga.«
Och så bragte Satan dem båda på fall för det trädets skull, och beröfvade dem den sällhet de njöto, och vi sade: "gån ned (härifrån) såsom fiender, den ene emot den andre. På jorden fån I vistas och förnöja Eder till en tid."
Men Satan kom dem att gå miste därom och lockade dem ut ur det tillstånd, i vilket de befunno sig, och vi sade: »Störten ned! Den ene av eder varde den andres fiende! Dock skolen I få en vistelseort och uppehälle till en tid på jorden.«
Men Djävulen kom dem att överträda detta [förbud] och orsakade så deras fall. Och Vi sade: "Bort, alla, härifrån! Fiender skall ni vara inbördes! Under en tid skall ni ha er boning och ert uppehälle på jorden."
Men satan kom dem att falla derifrån, och utdref dem från det tillstånd, hvari de voro. Och vi sade: störter ned. Den ene af eder är fiende till den andra; men J skolen få bostad på jorden, och njutning deraf för en tid.
Men Satan fick dem att gå fel och lockade dem ut ur det tillstånd i vilket de befann sig, och Vi sade: »Fall ner! Den ene av er ska vara den andres fiende. Men på jorden ska ni få en boning och uppehälle under en tid.«
Sedan Adam emottagit lärdomar af sin Herre (och åtlydt dem), fick han förlåtelse af Honom, som ju är nådig, barmhertig.
Så mottog Adam ord av sin Herre, och han misskundade sig över honom; han är förvisso den Misskundsamme, den Barmhärtige.
[Sedan] nåddes Adam av ord från sin Herre och Han tog emot [Adams] ånger - Han är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige.
Och Adam lärde af sin Herra bönens ord, och Han vände sig till honom; i sanning är Han den Beveklige, den Barmhertige.
Sedan tog Adam emot ord från sin Herre, och Han tog emot Adams ånger; Han är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige.
Vi sade: "gån alle ned ifrån det (paradiset). Men när till Eder kommer en vägledning (genom profeten), så skola de, som följa min ledning, ej hysa någon fruktan (för straff), ej heller vara bekymrade (för sin salighet).
Vi sade: »Störten ned härifrån på en gång!« Men om det kommer någon ledning från mig, skall ingen fruktan råda över dem, som följa min ledning, och de behöva ej varda bedrövade.
Ja, Vi sade: "Bort, alla, härifrån! Men vägledning skall helt visst komma er till del, och de som följer Min vägledning skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem.
Vi sade: störter ned derifrån tillsammans; men om det kommer till eder vägledning från mig, då, de som följa min vägledning, ingen fruktan skall komma öfver dem, ej heller skola de sörja.
Vi sade: »Störta ner härifrån, varenda en av er!« Men om det kommer vägledning från Mig, ska de som följer Min vägledning varken känna fruktan eller sorg.
Men de som icke tro, utan hålla våra uppenbarelser för lögner, de skola komma i helvetets eld, och der i evighet förblifva.
Men de, som äro otrogna och hålla våra tecken för lögn, dessa varda eldens invånare att där evinnerligen förbliva.
Men de som förnekar sanningen och påstår att Våra budskap är lögn har Elden till arvedel, och där skall de förbli till evig tid."
Men de som icke tro, och som göra våra tecken till lögn, desse varda eldens invånare, hvari de evinnerliga skola förblifva.
Men de som är otrogna och förnekar Våra tecken tillhör Eldens invånare och där ska de vistas i all evighet.
O Israels barn! kommen ihåg den nåd, som jag har bevisat Eder, och hållen hvad I hafven lofvat mig, så skall jag hålla hvad jag har lofvat Eder, ty för mig skolen I rädas.
Israels barn, kommen ihåg min nåd, som jag bevisat eder, och uppfyllen avtalet med mig, så skall jag uppfylla avtalet med eder! För mig skolen I bäva;
ISRAELITER! Minns Mina välgärningar mot er och uppfyll ert löfte till mig, så skall Jag uppfylla Mitt löfte till er. Och stå i bävan inför Mig!
O, Isracls barn, kommer ihåg mina välgerningar, med hvilka jag benådat eder, och uppfyller förbundet med mig, skall jag uppfylla förbundet med eder; och mig, mig skolen J vörda.
Israels barn, kom ihåg de välgärningar Jag har visat er, och uppfyll avtalet med Mig, så ska Jag uppfylla avtalet med er. Och stå i bävan inför Mig!
Tron på det, som jag har uppenbarat till bekräftelse på de uppenbarelser, som I egen, och varen ej de förste, som tviflen derpå. Utbyten ej heller mina uppenbarade ord mot en ringa vara. Mig skolen I frukta.
tron på vad jag nedsänt till bekräftelse på vad I redan ägen, varen ej de första att förneka det och säljen ej mina tecken för ett ringa pris! Mig skolen I frukta!
Tro på vad Jag [nu] har uppenbarat med bekräftelse av de [uppenbarelser] som ni [tidigare] fick ta emot och gå inte i spetsen för dem som förnekar sanningen. Sälj inte Mina budskap för en ynklig slant. Och frukta Mig!
Och tror på det jag nedsändt, till bekräftelse på det som är hos eder, och ej mågen J vara de förste som icke tro derpå: och ej mågen J utbyta mina tecken emot ett ringa pris; och mig, mig skolen J frukta.
Tro på det Jag har uppenbarat, som bekräftar det ni redan tagit emot, var inte de första att förneka det och sälj inte Mina tecken för en ynklig summa. Det är Mig ni ska frukta!
Bortblanden icke sanningen med lögn, så att I, mot bättre vetande, fördöljen sanningen,
Insvepen ej sanningen i lögn och döljen ej sanningen mot bättre vetande,
Klä inte ut det sanna med lögn och göm inte undan sanningen mot bättre vetande.
Och ej mågen J öfverkläda sanningen med lögnen, och dölja sanningen, då J kännen henne.
Klä inte sanningen i lögn och dölj inte sanningen mot bättre vetande,
utan upprätthållen gudstjensten, betalen almosan och knäböjen med dem, som (i församlingen) knäböja.
Utan förrätten bönen, given allmosan och bugen eder med dem, som buga sig!
Förrätta bönen och ge åt de behövande och böj era huvuden med de andra som böjer sina huvuden [i bön].
Och iakttager bönen och gifver de stadgade allmosorna; och böjer eder med dem som sig buga.
utan förrätta bönen, ge allmosan och buga er med dem som bugar sig!
Kunnen I ålägga andra välgörenhet, då I sjelfve uraktlåten den, ehuru I läsen Skriften? Begripen I då icke?
Skolen I anbefalla människorna fromhet och glömma eder själva, allt under det I läsen skriften? Haven I då intet förstånd?
Uppmanar ni andra till fromhet medan ni själva glömmer era [plikter], och samtidigt läser ni Skriften? Vill ni inte använda ert förstånd
Skolen J anbefalla menniskorna rättfärdigheten och förglömma edra egna själar, och J läsen Skriften? Skolen J då ej förstå?
Påbjuder ni människorna att vara fromma och glömmer er själva, samtidigt som ni läser Skriften? Ska ni inte använda ert förstånd?
Men bedjen Gud om bistånd under tålamod och bön. Väl är detta påkostande, men icke för de ödmjuke,
Söken hjälp i tålamod och bön! Detta är sannerligen en svår sak utom för de ödmjuka,
Sök med tålamod [Guds] hjälp i bönen! Det är förvisso en svår [väg] utom för de ödmjuka,
Anroper om hjelp med tålamod och bön. Dock, i sanning, är det en svår sak, utom för de ödmjuke,
Sök hjälp i tålamod och bön! Detta är en svår sak utom för de ödmjuka,
som vänta att möta sin Herre och äro öfvertygade, att de till Honom skola återvända (på uppståndelsedagen).
Som tro, att de skola möta sin Herre, och att de skola återvända till honom.
de som vet att de är kallade att möta sin Herre, att de skall återvända till Honom.
Hvilka tro, att de skola möta sin Herra, och att de skola återvända till Honom.
som är övertygade om att de ska möta sin Herre, och att de ska återvända till Honom.
O Israels barn! kommen ihåg den nåd, som jag har bevisat Eder, och att jag har gifvit Eder företräde framför edre samtida,
Israels barn, kommen ihåg min nåd, som jag bevisat eder, och att jag utmärkt eder framför all världen!
Israeliter! Minns Mina välgärningar mot er och hur Jag visade er sådan nåd som Jag inte har visat något annat folk.
O, Israels barn! kommer ihåg mina välgerningar med hvilka jag benådat eder, och att jag upphöjt eder öfver allt folk.
Israels barn, kom ihåg de välgärningar Jag har visat er, och att Jag givit er företräde framför alla andra i världen.
och rädens en dag (domedagen), då en själ ej kan för en annan något gälda, ej förbön af henne tillstädjas och lösepenning af henne ej emottages; ty de skola ej frälsas.
Och frukten den dag, då själ ej gäldar det ringaste för själ, då ingen medling godkännes och ingen lösepenning mottages och de ej få någon hjälp!
Och frukta den Dag då ingen kan gottgöra vad en annan har brutit, då alla förböner kommer att avvisas och ingen lösen skall tas emot och ingen hjälp skall ges.
Frukter en dag, då själ icke skall gälda det ringaste för själ, och ingen bemedling skall emottagas för dem, ej heller återlösning för dem antagas, och de ej blifva hjelpte.
Och frukta den dag då ingen själ kan göra något för en annan själ, då ingen medling godtas, ingen lösen tas emot och de inte får någon hjälp.
Vi hafva ju räddat Eder ifrån Faraos folk, som pålade Eder den värsta plåga, när de slogo i hjel edra söner och läto edra flickebarn lefva. I detta var en svår pröfning för Eder, sänd ifrån eder Herre.
Än när vi frälste eder från Faraos folk, som pålade eder det värsta straff, dräpte edra söner och läto edra kvinnor leva! Detta innebar en förskräcklig prövning från eder Herre.
Och [minns] att Vi befriade er från Faraos män, som tillfogade er svåra lidanden, dödade era söner och [enbart] skonade era kvinnor - detta var en tung prövning som er Herre lade på er -
Och kommer ihåg då vi frälsade eder från Pharaos folk, som bragte öfver eder förtryckets elände, som dräpte edra söner, och läto blifva vid lif edra döttrar: uti detta var en stor pröfning från eder Herra.
Och när Vi räddade er från Faraos folk. De ålade er det mest avskyvärda av straff, dödade era söner och lät era kvinnor leva. Detta innebar en förskräcklig prövning från er Herre.
Vi klöfvo ju hafvet för Eder, frälste så Eder, men dränkte Faraos folk i eder åsyn.
Än när vi delade havet åt eder och frälste eder, men dränkte Faraos folk i eder åsyn!
och [minns] hur Vi klöv havet framför er och räddade er och dränkte faraonerna inför era ögon,
Och då vi delade för eder hafvet, och vi frälsade eder, och vi dränkte Pharaos folk, och J sågen det.
Och när Vi delade havet åt er och räddade er, men dränkte Faraos folk inför era ögon.
I veten, att vi lofvade Moses fyratio dagar (till samtal med oss). Sedan han då bortgått ifrån Eder, gjorden I kalfven till eder gud, syndande (genom edert afguderi).
Än när vi utsatte en tid av fyrtio dygn åt Mose! Sedan antogen I kalven, när han avlägsnat sig, orättfärdiga som I voren.
och hur Vi kallade Moses till Oss [på Sinai berg] under fyrtio nätter och hur ni i hans frånvaro tog er för att dyrka [den gyllene] kalven och så begick en svår synd.
Och då vi ingingo förbund med Mose fyratio nätter, och J sedan togen till kalfven, efter honom, och J blefven orättfärdige.
Och när Vi utsatte en tid på fyrtio nätter åt Moses. Sedan dyrkade ni kalven när han avlägsnat sig, orättfärdiga som ni var.
Sedan förläto vi Eder efter denna missgerning, så att I skullen vara tacksamme.
Efter detta hade vi undseende med eder, för den händelse I månden bliva tacksamma.
Men ändå efterskänkte Vi därefter er skuld, så att ni [borde ha] känt tacksamhet.
Sedan gåfvo vi eder tillgift efter detta, på det att J måtten blifva tacksamme.
Efter detta hade Vi överseende med er, för att ni skulle visa tacksamhet.
Vi gåfvo ju ock åt Moses boken och frälsningen, på det att I skullen låta leda Eder.
Än när vi gåvo Mose skriften och urskillningen, för den händelse I månden komma på den rätta vägen!
Och [minns] att Vi uppenbarade Skriften för Moses och en måttstock varmed rätt kan mätas och skiljas från orätt så att ni fick vägledning,
Och då vi gåfvo Mose Skriften och den heliga boken, på det att I måtten blifva vägledde.
Och när Vi gav Moses Skriften och Urskillningen, för att ni skulle bli vägledda.
Och Moses sade, såsom kändt är, till sitt folk. "I hafven, mitt folk, skadat Eder sjelfve, då I gjorden kalfven till eder gud. Vänden Eder derföre med ånger till eder skapare och döden så Eder sjelfve. Detta skall lända till edert bästa hos eder skapare." Sedan förlät Han Eder. Han är i sanning den Kärleksrike, den Barmhertige.
Än när Mose sade till sitt folk: »Mitt folk, I haven förvisso gjort orätt mot eder själva genom att antaga kalven; omvänden eder alltså till eder skapare och döden eder själva! Detta är bättre för eder inför eder skapare, ty han misskundar sig över eder; han är förvisso den Misskundsamme, den Barmhärtige.«
och att Moses sade till sitt folk: "Ni har sannerligen, mitt folk, tillfogat er själva en svår orätt då ni tog er för att dyrka [den gyllene] kalven. Vänd därför åter till er Skapare och visa ett förkrossat sinnelag; det är vad er Skapare finner vara bäst för er." Och Han tog emot er ånger - Han är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige.
Och då Mose sade till sitt folk: o, mitt folk! i sanning hafven J förfarit orätt mot edra själar med det att J tagit kalfven till Gud; omvänder eder alltså till eder Skapare, och dräper eder sjelfva; detta är bättre för eder inför eder Skapare; Och Han vände sig till eder; ty Han är den Beveklige, den Barmhertige.
Och när Moses sade till sitt folk: »Mitt folk, ni har gjort orätt mot er själva genom att dyrka kalven; vänd er därför i ånger till er Skapare och ta livet av er själva! Detta är bättre för er inför er Skapare.« Därefter tog Han emot er ånger, Han är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige.
I saden ju, såsom I veten: "vi skola ej tro dig, Moses, förr än vi fått se Gud med våra ögon." Derföre öfverföll (och dödade) Eder thordönet, såsom I sjelfve erforen.
Än när I saden: »Mose, vi skola aldrig sätta tro till dig, förrän vi få se Gud i synlig måtto« och åskan slog ned i eder egen åsyn!
Och [minns] att ni sade: "Moses! Vi tror dig inte förrän vi med våra egna ögon får se Gud"; och så drabbades ni där ni stod av [straffets] blixtar.
Och då J saden: o, Mose! vi skola icke sätta tro till dig, tills vi se Gud ögonskenligen; och åskviggen träffade eder, och J sågen.
Och när ni sade: »Moses, vi ska aldrig tro på dig, förrän vi själva får se Gud« och åskan slog ned på er inför era ögon.
Sedan uppväckte vi Eder ifrån eder död, så att I skullen vara tacksamme.
Sedan uppväckte vi eder från döden, för den händelse I månden bliva tacksamma.
Men Vi återgav er livet, sedan ni varit [som] döda, så att ni [borde ha] känt tacksamhet.
Sedan återuppväckte vi eder, efter eder död, på det att J måtten blifva tacksamme.
Sedan uppväckte Vi er från döden för att ni skulle visa tacksamhet.
Och vi läto molnet öfverskygga Eder, samt nedsände till Eder manna och vaktlar med dessa ord: "äten af de läckerheter, hvilka vi gifvit Eder till spis." Icke skadade, de oss (genom öfverträdelsen af våra bud), utan de skadade sig sjelfve.
Vi läto ock molnen överskygga eder och nedsände manna och vaktlar till eder. »Äten av det goda, som vi beskärt eder!« Dock gjorde de ej orätt mot oss, utan de gjorde orätt mot sig själva.
Och Vi lät molnen skänka er skugga och gav er manna och vaktlar [till föda och uppmanade er:] "Ät av de goda ting som Vi har skänkt er för ert uppehälle." Och de vållade Oss ingen skada [med sina synder] - de skadade enbart sig själva.
Och vi läto molnen gifva skugga öfver eder, och läto nedkomma på eder manna och vaktlar. Äter, sade vi, af de goda ting, hvarmed vi försörjt eder. Och de oförrättade icke oss; men de förforo orätt mot sina egna själar.
Vi lät också molnen skänka er skugga och nedsände manna och vaktlar till er. »Ät av det goda Vi har givit er!« Men de gjorde inte orätt mot Oss, nej, de gjorde orätt mot sig själva.
Vi sade, såsom bekant är: "gån in i denna stad (Jerusalem eller Jericho), och tagen Eder der föda, utan inskränkning, hvarhelst I viljen. Men inträden genom porten i ödmjukhet och sägen: "förlåtelse," så förlåta vi edra synder; ty vi skola öka deras lön, som väl göra.
Än när vi sade: »Träden in i denna stad och tagen därifrån riklig näring, varhelst I viljen! Träden in genom porten tillbedjande och sägen “hitta”, så skola vi förlåta eder edra synder och giva dem, som göra väl, mer.«
Och [minns] Våra ord: ”Gå in i detta land och ät som ni har lust till av dess [frukter], men fall ned på era ansikten vid inträdet och be: 'Befria oss från bördan av vår synd!' [Då] skall Vi förlåta er era synder och därtill rikligt belöna dem som gör det goda och det rätta.”
Och då vi sade: träder in uti denna staden, och förtärer af förrådet derifrån huru J behagen, i öfverflöd; och träder in uti porten tillbedjande, och säger: förlåtelse! vi skola förlåta eder edra synder; och vi skola gifva tillökning åt de välgörande.
Och när Vi sade: »Gå in i denna stad och ät där obehindrat varhelst ni vill. Gå ödmjukt in genom porten och säg »förlåtelse«, så ska Vi förlåta er era synder och ge mer till dem som gör väl.«
Men syndarne utbytte mot ett annat det ord, hvilket de befalts att uttala, och derföre nedskickade vi ifrån himmelen öfver dem straffet för deras brottslighets skull.
Men de, som gjorde orätt, togo ett annat ord i stället för det, som blivit dem sagt, och så sände vi över dem, som gjorde orätt, en straffdom från himmelen, därför att de voro ogudaktiga.
Men de som framhärdade i synd satte andra ord i stället för det som de uppmanats att säga, och Vi lät ett straff från ovan drabba [dessa] syndare på grund av deras trots och olydnad.
Men de, hvilka handlade orättfärdigt, bytte om uttrycket tvertemot det som var sagdt dem, och vi nedsände på dem, hvilka handlade orättfärdigt, straff från himmelen, derföre att de förbröto sig.
Men de som gjorde orätt bytte ut ordet mot ett annat än det som sagts dem, och så sände Vi ett straff från himlen över dem som gjorde orätt, eftersom de framhärdade i trots och synd.
Moses bad, såsom I veten, om vatten åt sitt folk och vi svarade då: "slå med din staf på stenen," och så framqvälde ur den tolf källsprång. Hvarje stam visste sitt dryckesställe. Vi sade: "äten och dricken af Guds håfvor och framhärden ej i edra missgerningar på jorden."
Än när Mose bad om dryck åt sitt folk och vi sade: »Slå med din stav på stenen!« och tolv källor kvällde fram ur den, så att alla människor visste, var de kunde dricka! »Äten och dricken av Guds håvor och synden ej genom att anstifta ofärd på jorden!«
Och [minns] att Moses bad om vatten för sitt folk och Vi sade: "Slå med din stav på klippan!" - och då vällde tolv källor fram ur den, så att var och en visste var han skulle dricka. [Och Moses sade:] "Ät och drick av det som Gud har gett er för ert uppehälle, men sprid inte sedefördärv och annat ont på jorden."
Och då Mose begärde dryck åt sitt folk, och vi sade: slå i klippan med din staf; och tolf källor frusade ut derifrån: då kände alla menniskor sina vattnings-ställen. Äter och dricker af det goda Gud beskär, och åstadkommer ej förderf på jorden, igenom att begå elakheter.
Och när Moses bad om dryck åt sitt folk och Vi sade: »Slå med din stav på stenen!« varpå tolv källor flödade fram ur den, så att alla människor visste var de kunde dricka. »Ät och drick av Guds gåvor men stifta inte ofärd och sprid inte fördärv på jorden.«
I saden ju ock: "o Moses! vi kunna icke uthärda med en och samma mat, utan bed till din Herre för oss, att han må förskaffa åt oss sådant, som jorden alstrar af sina grönsaker, gurkor, hvete, ärter och rödlök." Han svarade: "viljen I utbyta det bättre emot det sämre? Gån ned till Egypten, så fån I hvad I begären." Förnedring och elände omhvärfde dem från alla håll och de förtjenade Guds vrede, emedan de icke trodde på Guds uppenbarelser, orättvist dödade profeterna och trotsigt öfverträdde Guds bud.
Än när I saden: »Mose, vi kunna aldrig härda ut med en och samma spis; åkalla därför din Herre åt oss, så frambringar han åt oss sådant, som jorden alstrar, såsom grönsaker, gurkor, vitlök, ärter och rödlök!« Han svarade: »Viljen I hava det, som är sämre, i stället för det, som är bättre? Gån ned till Egypten, ty där kunnen I få vad I begären.« Och uselhet och armod hopades över dem, och de ådrogo sig Guds vrede, och detta därför att de förnekade Guds tecken och dräpte profeterna utan sak, och därför att de voro olydiga och begingo överträdelser.
Och [minns] att ni sade: "Moses, vi kan inte fördra att alltid få en och samma föda. Be därför din Herre att Han av det som jorden alstrar ger oss sådant som kryddväxter, gurka, vitlök, linser och lök", [varpå Moses svarade:] "Vill ni byta det bättre mot det sämre? Vänd då tillbaka till [slaveriet i] Egypten! Där kan ni få det ni begär." De drabbades av skam och elände men de hade förtjänat Guds vrede, eftersom de inte upphörde att förneka sanningen i Guds budskap och dödade profeterna mot all rätt; ja, de trotsade ständigt [Gud] och kränkte [Hans] bud.
Och då J saden: o, Mosel! aldrig skola vi uthärda med en och samma föda, åkalla, derföre, för oss din Herra, att Han må frambringa åt oss af det som jorden alstrar, af hennes plantor, och hennes gurkor, och hennes hvitlök, och hennes ärter, och hennes lök. Han svarade: önsken J utbyta det som är bättre, för det som är sämre? Går ned till Egypten, och, i sanning, skolen J få hvad J begären. Och uselheten och fattigdomen hopades på dem, och de ådrogo sig Guds vrede. Detta emedan de icke trodde på Guds tecken, och dräpte profeterne orättvist: detta derföre att de voro upproriske och förbröto sig.
Och när ni sade: »Moses, vi står inte ut med att äta en och samma mat; be därför din Herre att Han ger oss av det som jorden alstrar, såsom kryddväxter, gurkor, vitlök, linser och lök.« Han svarade: »Vill ni byta det som är bättre mot det som är sämre? Gå ner till Egypten, där kan ni få det ni begär.« De drabbades av förnedring och elände, och ådrog sig Guds vrede därför att de förnekade Guds tecken och dödade profeterna mot all rätt, och därför att de var trotsiga och begick överträdelser.
Sannerligen, de troende, judarne, de christne och sabierna, med ett ord, hvar och en som tror på Gud och på den yttersta dagen samt gör något godt, får sin lön hos sin Herre. De hafva intet skäl till fruktan och skola ej sörja.
De, som tro, och de, som äro judar, de kristna och sabierna, så vitt de tro på Gud och den yttersta dagen och handla rättskaffens, skola förvisso få sin lön hos sin Herre; ingen fruktan skall råda över dem, och de behöva ej varda bedrövade.
DE SOM tror [på denna Skrift] och de som bekänner den judiska tron och de kristna och sabierna - ja, [alla] som tror på Gud och den Yttersta dagen och som lever ett rättskaffens liv - skall helt visst få sin fulla lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem.
Sannerligen de som tro, och de som äro Judar, och de Christne, och Sabeerne, hvilka som tro på Gud och på den yttersta dagen, och göra det rätt är, de skola få sin belöning hos sin Herra; och ingen fruktan skall komma öfver dem, ej heller skola de sörja.
De som tror, och de som är judar, de kristna och sabierna, de av dem som tror på Gud och den Yttersta dagen och gör gott, ska få sin lön hos sin Herre, och de behöver varken känna fruktan eller sorg.
Vi mottogo, såsom kändt är, eder försäkran (att följa Moses och lyda lagen), och upplyfte berget öfver Eder med dessa ord: "emottagen det som vi hafva gifvit Eder med alfvarligt uppsåt (att hålla dess bud), och behållen i minnet dess innehåll, så att I kunnen vakta Eder (för missgerningar)."
Än när vi ingingo förbund med eder och lyfte berget över eder: »Tagen emot vad vi givit eder med allvarligt uppsåt och kommen ihåg vad däri är, för den händelse I månden frukta Gud!«
OCH [MINNS] hur Vi slöt Vårt förbund med er med Sinai berg som vittne [och sade]: "Håll med all kraft fast vid det som Vi [nu] har uppenbarat för er och lägg dess ord på hjärtat - så att er gudsfruktan [fördjupas]!"
Och då vi ingingo med eder förbund och vi upplyfte öfver eder berget, sägande: tager hvad vi gifvit eder med fast beslut att efterlefva det, och kommer ihåg hvad som är deuti, på det att J mågen frukta.
Och när Vi slöt ett förbund med er och lyfte berget över er: »Ta emot vad Vi givit er. Håll fast vid det och lägg det på minnet, för att ni ska frukta Gud.«
Efter detta afföllen I, och om då Guds nåd och barmhertighet ej hade skyddat Eder, så haden I varit förtappade.
Efter detta vänden I eder bort, och om Guds ynnest och barmhärtighet mot eder ej varit, så haden I kommit bland de tillspillogivna.
Men ni vände om [från denna väg]! Och om inte Gud i Sin nåd hade förbarmat Sig över er skulle ni helt säkert ha stått som förlorare;
Sedan vänden J tillbaka efter detta. Och om det icke varit för Guds nåd emot eder, och Hans barmhertighet, visst skullen J blifvit utaf de förlorade.
Efter detta vände ni er bort, och om det inte hade varit för Guds ynnest och barmhärtighet mot er, hade ni hört till dem som går förlorade.
Och väl känden I dem ibland Eder, som syndade på sabbaten, hvadan vi sade till dem: "varden vederstyggliga apor."
I kännen ju dem bland eder, som kränkte sabbaten och till vilka vi sade: »Varden föraktade apor!«
ni vet att det bland er fanns sådana som kränkte sabbatshelgden och att Vi uttalade [denna dom] över dem: "Bli [som] apor, föremål för [allas] hån och förakt!"
Utan tvifvel kännen J dem ibland eder som kränkte sabbaten, och till hvilka vi sade: blifver J apor för att vara föraktade.
Ni känner ju till dem av er som kränkte sabbaten och till vilka Vi sade: »Bli föraktade apor!«
Och så gjorde vi detta (straff) till en varnagel för samtid och efterverld, samt till en väckelse för de gudfruktige.
Så gjorde vi det till ett avskräckande exempel för samtid och eftervärld och till en varning för de gudfruktiga.
Vi gjorde detta för att ge ett varnande exempel för samtid och eftervärld och en allvarlig erinran till de gudfruktiga.
Och vi hafva satt dem till ett afskräckande exempel för deras samtidige, och för dem som kommo efter dem, och en varning för de gudfruktige.
Vi gjorde dem till ett avskräckande exempel för samtid och eftervärld och till en varning för de gudfruktiga.
Det är bekant, att, när Moses sade till sitt folk: "Gud befaller Eder sannerligen att slagta en ko:" svarade de: "vill du drifva gäck med oss?" "Gud bevare mig," genmälte han, att jag skulle vara så dåraktig!"
Än när Mose sade till sitt folk: »Gud befaller eder förvisso att offra en ko.« De frågade: »Driver du gäck med oss?« Han svarade: »Jag tager Gud till vittne, att jag icke hör till de fåvitske.«
OCH [MINNS] att Moses sade till sitt folk: "Gud befaller er att offra en ko" [och] de svarade: "Driver du med oss?" [Moses] sade: "Gud bevare mig för att göra något så dåraktigt!"
Och då Mose sade till sitt folk: sannerligen befaller eder Gud att J skolen offra en ko; de svarade: drifver du gäck med oss? Han sade jag tager min tillflykt till Gud, att jag ej må blifva utaf de dåragtige.
Och när Moses sade till sitt folk: »Gud befaller er att offra en ko« sade de: »Försöker du göra oss till åtlöje?« och han svarade: »Gud bevare mig för att höra till de dåraktiga.«
De sade: "bed för oss till din Herre, att han visar oss, hurudan hon är." Moses svarade: "Gud säger: hon är en ko, ej gammal, ej heller qviga, utan midt emellan. Gören nu det som befalts Eder.
Då sade de: »Åkalla din Herre åt oss, så visar han oss, hurudan hon skall vara!« Han svarade: »Han säger förvisso: ”Det skall vara en ko, ej för gammal och ej för ung, utan mitt emellan. Gören alltså vad I fån eder ålagt!«
De sade: "Be din Herre i vårt namn att göra klart för oss vad slags ko det är fråga om." [Moses] svarade: "[Herren] säger att det varken skall vara ett gammalt djur eller en ung kviga utan något däremellan. Gör nu som ni blivit befallda."
De sade: bed din Herra för oss, att Han utvisar oss hurudan hon skall vara. Han svarade: sannerligen säger Han: hon vare en ko icke gammal och icke ung, af en medelålder emellan detta. Verkställer då det som är eder befaldt.
Då sade de: »Åkalla din Herre åt oss så att Han kan göra klart för oss hur hon ska vara.« Han svarade: »Han säger: ’Det ska vara en ko som varken är ung eller gammal, utan något däremellan.’ Gör nu det ni fått er ålagt!«
De sade: "bed för oss till din Herre, att han yppar för oss dess färg." Moses svarade: "hon är, säger Han, en ko af höggul färg, hvars åsyn förtjusar åskådarne."
Då sade de: »Åkalla din Herre åt oss, så visar han oss, hurudan hennes färg skall vara!« Han svarade: »Han säger förvisso: ”Det skall vara en ko, höggul till färgen, som fägnar åskådaren.«
De sade: "Be din Herre i vårt namn att göra klart för oss vilken färg den skall ha." [Moses] svarade: "[Gud] säger att kon skall vara gul, av en kraftig gul färg som gläder ögat."
De sade: bed din Herra för oss, att Han utvisar oss hurudan hennes färg bör vara. Han svarade: sannerligen säger Han: hon vare en gul ko, mycket gul, hvars färg fägnar åskådarne.
Då sade de: »Åkalla din Herre åt oss så att Han kan göra klart för oss vilken färg hon ska ha.« Han svarade: »Han säger: ’Det ska vara en klargul ko, med en färg som gläder betraktaren’.«
De yttrade (vidare): "bed för oss till din Herre, att han förklarar för oss, hurudan hon är. Sådana kor likna hvarandra och vi kunna misstaga oss. Men om Gud vill, skola vi nog få riktig anvisning."
Då sade de: »Åkalla din Herre åt oss, så visar han oss, hurudan hon skall vara; korna äro förvisso snarlika varandra för oss, men om Gud vill, kunna vi sannerligen komma på den rätta vägen.«
De sade: "Be din Herre i vårt namn att göra klart för oss hur den skall se ut; för oss är nämligen den ena kon den andra lik; om Gud vill, skall vi då göra rätt."
De sade: bed din Herra för oss, att Han utvisar oss ylterågare hurudan hon skall vara, ty korna i vårt tycke likna hvarandra, och om Gud behagar skola vi blifva rätt ledde.
Då sade de: »Åkalla din Herre åt oss så att Han kan göra klart för oss hur hon ska vara; för oss är nämligen den ena kon den andra lik, men om Gud vill ska vi bli vägledda.«
Moses sade: "Han säger sannerligen: det är en ko, ej tämd att plöja jorden och ej att vattna åkern. Hon är utan vank. Fläck finnes ej på henne." De sade: "nu har du gifvit oss en riktig beskrifning," och så slagtade de henne. Men föga fattades, att de ej gjort det.
Han svarade: »Han säger förvisso: ”Det skall vara en ko, ej använd att plöja jorden och ej heller att vattna åkern, felfri och utan vank:« Då sade de: »Nu har du framställt sanningen«, varpå de slaktade henne, men de hade så när underlåtit det.
[Moses] svarade: "[Herren] säger att det skall vara en ko som inte har använts som dragdjur, för plöjning eller bevattning, felfri och utan teckning." [Då] sade de: "Nu har du gett oss [hela] sanningen!" Och så offrade de kon [till sist], något som de hade varit nära att lämna ogjort.
Han svarade: sannerligen säger Han, hon vare en ko, icke tvingad att plöja jorden, ej heller att vattna åkren; sund, ingen fläck på henne. De sade: nu har du framfört sanningen. Och de offrade henne, men voro nära att icke göra det.
Han svarade: »Han säger: ’Det ska vara en ko, som inte har tränats att plöja jorden och inte heller att vattna åkern, felfri och utan färgskiftning.’« Då sade de: »Nu har du kommit med sanningen«, varpå de slaktade henne, men de hade så när underlåtit det.
Sedan I haden dödat en menniska och tvistaden om hennes baneman, så yppade Gud hvad I fördolden,
Än när I haden dräpt en man och råkat i strid med varandra därom, men Gud skulle uppenbara vad I dolden
[Minns, israeliter, att] ni efter att en människa hade dödats anklagade varandra för dådet - men Gud uppenbarar det som ni vill dölja. -
Och då J dräpten en man, och kifvade med hvarandra om honom: men Gud lade i dagen hvad J dolden.
Och när ni hade dödat en man och anklagade varandra, men Gud skulle avslöja vad ni dolde.
och vi sade: "slån till den mördade med ett stycke af henne (kon)." Sålunda gör Gud de döde lefvande och visar Eder sina under, på det att I skolen kloke varda.
Och vi så sade: »Slån till honom med ett stycke av henne!« Så uppväcker Gud de döda till liv och låter eder se sina tecken, för den händelse I månden hava förstånd.
Då sade Vi: "Slå [kroppen] med ett stycke av denna [ko]!" Så ger Gud de döda liv och visar er Sina tecken - kanske skall ni använda ert förstånd.
Och vi sade: slår till honom med ett stycke af henne. Sålunda sätter Gud lifi de döde, och visar eder sina tecken, på det J mågen förstå.
Och Vi sade: »Slå honom med ett stycke av henne!« Så uppväcker Gud de döda till liv och låter er se Sina tecken, för att ni ska använda ert förstånd.
Men efter detta under förhärdades edra hjertan och vordo såsom sten eller ännu hårdare. Bland stenarne finnas dock sådane, ur hvilka strömmar frambryta, andre, ur hvilka, när de krossas, vatten framkommer, och åter andre, som nedfalla ifrån höjden, af lydnad för Guds bud. (Edra hjertan deremot äro känslolösa). Men Gud ger nog akt på edra handlingar.
Efter detta förhärdades edra hjärtan och blevo som sten eller ännu hårdare. Ty bland stenarne finnas sannerligen sådana, från vilka bäckar brusa fram, sådana, som rämna, så att vatten kommer ut därifrån, och sådana, som störta ned av rädsla för Gud, ty Gud är icke likgiltig för vad I gören.
Efter [allt] detta förhärdades era hjärtan och blev som stenar - hårdare än stenar. Det finns klippor som låter källådror springa fram och klippor som, när de rämnar, lösgör vatten. Och det finns klippor som störtar i djupet i bävan inför Gud. Gud förbiser ingenting av vad ni gör.
Sedan hafva edra hjertan blifvit förhädade efter detta under, och de äro liksom stenarne, eller än hårdare. Ty ibland stenarne finnas, sannerligen, några från hvilkas strömmar frusa ut; och ibland dem sådana som remna, och vatten kommer ut derifrån; och ibland dem de som störta ned af bäfvan för Gud: men Gud är icke likgiltig för det J gören.
Efter detta förhärdades era hjärtan och blev som stenar eller ännu hårdare. Bland stenarna finns nämligen sådana, som låter floder forsa fram, sådana som spricker så att vatten tränger ut, och sådana som störtar ner av rädsla för Gud. Och Gud är inte likgiltig för vad ni gör.
Kunnen I då begära, att de (judarne) skola tro Eder, när redan en del af dem hörde Guds ord, och sedan, emot bättre vetande, vrängde det, efter att hafva fattat dess mening.
Önsken I väl, att de skola sätta tro till eder, ehuru en del av dem redan hört Guds tal och fastän de förstått det, förvrängt det mot bättre vetande?
HOPPAS NI att de skall tro på er, fastän [ni vet att] flera av dem, efter att ha lyssnat till Guds ord och förstått det, med vett och vilja förvanskade det?
Åstunden J då att de må sätta tro till eder, ehuru redan en del af dem hörde Guds ord, och sedan förvände det, efter att de hade förstått det, och de viste sin synd?
Hoppas ni att de ska tro på er, fastän några av dem redan har hört Guds tal och, trots att de har förstått det, förvrängt det mot bättre vetande?
När de möta de troende, säga de: "vi tro." Men när de bortgå, den ene till den andre af dem, säga de: "skolen I omtala för dem det, som Gud har yppat för Eder, så att de kunna tvista med Eder derom inför eder Herre? Ären I då utan förstånd?"
Då de möta dem, som tro, säga de: »Vi tro«, men då de varda ensamma med varandra, säga de: »Skolen I förtälja dem vad Gud uppenbarat för eder, för att de skola tvista med eder därom inför eder Herre? Haven I då intet förstånd?«
När de möter dem som har antagit tron, säger de: "Vi är [också] troende." Men när de är ensamma säger några [av dem till de andra]: "Talar ni om för dem vad Gud har uppenbarat för er, så att de kan utnyttja det som argument [mot er], när ni tvistar med dem inför er Herre? Hur använder ni ert förstånd?"
Och då de möta dem som trott, säga de: vi tro Men då de komma till hvarandra i hemlighet, säga de: skolen J förtälja dem hvad Gud har uppdagat eder, att de må tvista med eder derom inför eder Herra? Skolen I då icke förstå?
När de möter dem som tror, säger de: »Vi tror«, men när de är ensamma med varandra, säger de: »Ska ni berätta för dem vad Gud har uppenbarat för er, så att de kan använda det som argument mot er inför er Herre? Ska ni inte använda ert förstånd?«
Veta de icke, att Gud vet hvad de fördölja och hvad de förtälja.
Veta de då ej, att Gud vet vad de hemlighålla och vad de yppa?
Vet de inte att Gud känner deras hemligheter lika väl som det som de öppet tillkännager
Eller veta de icke att Gud känner hvad de dölja och hvad de lägga för en dag?
Vet de inte att Gud känner vad de hemlighåller och vad de öppet tillkännager?
Ibland dem finnas ock okunnige, som icke känna Skriften utan endast hjernspöken, och deras vetande inskränker sig till hugskott.
Bland dem finnas ock olärda, de där icke känna till skriften, utan endast rätta sig efter godtyckligheter, men dessa inbilla sig blott.
Bland dem finns också sådana som inte kan läsa och som utan kunskap om Skriften [tolkar den] efter sitt eget huvud och sina lösa antaganden.
Och ibland dem äro olärde som icke känna Skriften, utan endast dikter; och de göra sig blott en inbillning.
Bland dem finns också sådana som inte är läskunniga och som inte har någon annan kunskap om Skriften än hörsägen, nej, de följer endast lösa antaganden.
Men ve dem, som skrifva Skriften med sina händer, och sedan säga om sina hjernspöken: "detta kommer ifrån Gud," för att dermed tillbyta sig en vara af ringa värde! Ja ve dem! för det som deras händer skrifva, och ve dem! för det, som de förvärfva.
Ve alltså dem, som skriva skriften med egna händer och sedan säga: »Detta är från Guds« för att sälja det för ett ringa pris! Ve dem för vad deras händer skrivit, och ve dem för vad de åsamka sig!
Olyckliga de som med sina händer skriver ned [vad de säger vara ur] Skriften och påstår att det är från Gud för att därmed uppnå en ynklig vinst! [Det skall gå dem] illa på grund av det som deras händer har skrivit och på grund av vad de [därmed] har vunnit!
Men ve dem som afskrifva boken med sina händer, och sedan säga: detta är från Gud; att de må utbyta det emot ett ringa pris! Ve dem för det som deras händer skrifvit! Och ve dem för hvad de vinna!
Ett svårt straff väntar dem som skriver Skriften med egna händer och sedan säger: »Detta är från Gud« för att sälja det för en ynklig summa. Ett svårt straff väntar dem för vad deras händer skrivit, och ett svårt straff väntar dem för vad de därmed har vunnit.
De säga: "helveteselden skall vidröra oss endast några få dagar." Säg: "hafven I gjort ett förbund med. Gud, så skall ej Gud bryta sitt förbund. Eller sägen I om Gud hvad I icke veten?"
De säga: »Aldrig skall elden nå oss annat än för några lätt räknade dagar.« Säg: »Haven I ingått avtal med Gud — då skall Gud aldrig svika sitt avtal — eller påbörden I Gud vad I icke veten?«
De säger: "Eldens straff skall inte drabba oss mer än ett begränsat antal dagar." Säg: "Har Gud lovat er det - för Gud sviker inte Sina löften - eller påstår ni om Gud något som ni inte kan veta?"
Och de säga: icke skall elden vidröra oss, utom några räknade dagar. Svara: hafven J tagit löfte derpå hos Gud, då skall Gud icke bryta sitt löfte? Eller sägen J om Gud hvad J icke veten?
De säger: »Elden ska bara röra vid oss under några få dagar.« Säg: »Har ni ingått avtal med Gud – då ska Gud aldrig svika Sitt avtal – eller säger ni sådant om Gud som ni inte har någon kunskap om?«
Jo! hvar och en som begår ondt och af sin synd insnärjd blifvit, han skall komma i elden och der i evighet förblifva.
Jo, de, som åsamka sig ont och på vilka deras synder vakta, dessa varda eldens invånare att där evinnerligen förbliva.
Nej! De som har begått onda handlingar och är helt omslutna av sin synd, har Elden till arvedel och där skall de förbli till evig tid.
Jo, I sanning, de som göra det ondt är, och hvilkas synder snärja dem, de varda eldens invånare, deruti de evigt skola förblifva.
Nej! De som begått en ond handling och omslutits av sin synd, dessa tillhör Eldens invånare och där ska de vistas i all evighet.
De deremot, som tro och göra godt, de få paradiset till lön, och der skola de i evighet förblifva.
Men de, som tro och göra goda gärningar, dessa varda paradisets invånare att där evinnerligen förbliva.
Men de som tror och lever rättskaffens har paradiset till arvedel och där skall de förbli till evig tid.
Men de som tro och göra voda verk, de varda paradisets invånare, der de skola vistas evinnerligen.
Men de som tror och gör goda gärningar, dessa tillhör Paradisets invånare och där ska de vistas i all evighet.
Vi emottogo, såsom I veten, förbindelsen af Israels barn, "att de ej skulle dyrka någon annan än den sanne Guden, att de skulle göra väl emot föräldrar, slägtingar, faderlöse och fattige, och tala höfviskt till menniskorna, upprätthålla gudstjensten och betala almosan." Sedan afföllen I och bröten förbindelsen, utom en ringa hop af Eder, ty I ären ett affälligt slägte.
Än när vi ingingo förbund med Israels barn: »I skolen ej dyrka någon annan än Gud! Behandlen edra föräldrar väl, så ock edra anförvanter, de faderlösa och de fattiga, och talen gott till människorna, förrätten bönen och given allmosan!« Sedan vänden I eder bort på ett fåtal när, avfälliga som I voren.
MINNS, ISRAELITER, att Vi slöt Vårt förbund med er [enligt vilket ni lovade] att inte dyrka någon utom Gud, att visa godhet mot era föräldrar och anhöriga och mot de faderlösa och de nödställda, att ha ett vänligt ord för alla människor och att förrätta bönen och ge åt de behövande. Men ni vände er ifrån [det som ni åtagit er], alla utom ett fåtal, eftersom ni är ett motsträvigt släkte.
Och kommer ihåg då vi ingingo förbund med Israels barn sägande: J skolen ingen dyrka utom Gud; och J skolen göra godt mot föräldrar och anförvandter, och de faderlöse, och de fattige: och taler godt till menniskorna; och iakttager bönen, och gifver de stadgade almosorna. Sedan vänden J ryggen till, utom få ibland eder, och flydden undan.
Och när Vi slöt ett förbund med Israels barn: »Ni ska inte dyrka någon annan än Gud! Visa godhet mot era föräldrar och era anhöriga och mot de faderlösa och de fattiga! Tala vänligt till människorna, förrätta bönen och ge allmosan!« Sedan vände ni er, trogna er vana, bort, utom ett fåtal bland er.
Vi hafva ju emottagit eder förbindelse, att ej utgjuta hvarandras blod och ej utdrifva hvarandra ur deras hem. Sedan bekräftaden I detta och voren sjelfve vittnen derpå.
Än när vi ingingo förbund med eder: »I skolen icke utgjuta varandras blod och icke utdriva varandra från edra egna hem« och I sedan bekräftaden det med edert eget vittnesmål!
Och i det förbund Vi slöt med er lovade ni att inte spilla en broders blod och att inte jaga bort honom från hans hem; sedan bekräftade ni [förpliktelserna enligt] förbundet och har vittnat om detta.
Och då vi ingingo med eder förbund, sägande: J skolen icke utgjuta edert eget blod, ej heller skolen J utdrifva hvarandra från edra boningar; och J sedan bekräftaden förbundet, och bevittnade det.
Och när Vi slöt ett förbund med er: »Ni ska inte utgjuta varandras blod och inte heller fördriva varandra från era hem«. Sedan bekräftade ni det med ert eget vittnesmål!
Derefter vorden I desse här. I döden hvarandra och drifven somlige af Eder ut ur sina boningar, syndigt och fiendtligt hjelpande hvarandra emot dem — men komma fångar af dem till Eder, så friköpen I dem ehuru deras fördrifvande var Eder förbjudet. Tron I då på en del af Skriften och förneken en annan del? Men ho af Eder, som detta gör, han får till lön smälek i denna verlden, och på uppståndelsedagen skola sådane antvardas till det hårdaste straff, ty Gud ger noga akt på edra gerningar.
Och dock ären I sådana, att I döden varandra och driven ut en del av eder själva ur deras hem, överbjudande varandra i synd och fiendskap — men komma de till eder som fångar, återlösen I dem — och likväl är det eder förbjudet att utdriva dem. Tron I då på en del av skriften och förneken en del? Vad skall väl dens lön varda, som så gör bland eder, om ej skam i det jordiska livet? Och på uppståndelsens dag skola de drivas till det värsta straff, ty Gud är icke likgiltig för vad I gören.
Ändå är det ni som dödar varandra och jagar bort några av era egna från deras hem och ni hjälper varandra i dessa syndiga och fientliga företag. Och om ni tar några av dem [som ni förföljer] till fånga, tar ni lösen för dem, fastän det var förbjudet för er att jaga bort dem. Tror ni på vissa delar av Skriften och förnekar andra? Vilken lön förtjänar de bland er som begår sådana handlingar om inte skam och vanära i denna värld? Och på Uppståndelsens dag skall de utlämnas till de strängaste straff. - Gud förbiser ingenting av vad ni gör.
Dock ären J just de som dräpa hvarandra och utdrifva några ibland eder från deras boningar, i det J bistån hvarandra emot dem uti orättvisa och fiendskap: men om de komma till eder såsom fångar, återlösen J dem, ehuru det ä förbudet för eder att utdrifva dem. Skolen J då tro på en del af Skriften, och förneka en del? Men icke skall dens lön ibland eder som detta gör blifva annan än nesa uti det verldsliga lifvet; och uppståndelsens dag skola de sändas till den svåraste pinan; och Gud är icke likgiltig för hvad J gören.
Ändå är det ni som dödar varandra och fördriver några av era egna från deras hem, och hjälper varandra i synd och fiendskap – men om ni tar dem till fånga, tar ni lösen för dem – fastän det var förbjudet för er att fördriva dem. Tror ni då på vissa delar av Skriften och förnekar andra? Vilken lön förtjänar den bland er som gör så, om inte skam i det jordiska livet? Och på Uppståndelsens dag ska de utlämnas till det strängaste straff. Gud är inte likgiltig för vad ni gör.
Desse äro de som tillbytt sig denna verlden för det eviga lifvet. Derföre skall ej deras straff lindras, och icke skola de frälsas.
Det är dessa, som för det jordiska livet sålt det tillkommande; också skall straffet ej lindras för dem, och de skola ej få någon hjälp.
De som byter bort den eviga glädjen mot det [goda] i detta liv, för dem skall straffen inte lindras och ingen hjälp skall nå dem.
Desse äro de som köpt det verldsliga lifvet med det tillkommande, derföre skall straffet icke lindras för dem, ej heller skola de blifva hjelpte.
Det är dessa som sålt det tillkommande livet för det jordiska, och straffet ska därför inte lindras för dem, och de ska inte få någon hjälp.
Vi hafva i sanning gifvet Moses Skriften (Torâ), och låtit andre apostlar följa i hans fotspår, sedan han bortgått. Vi meddelade Jesus, Marias son förmågan att göra underverk, samt stärkte honom med den helige Ande. Skolen I då, så ofta en apostel meddelar Eder det, som ej behagar edra hjertan, högmodigt vända Eder bort derifrån? Så behandladen I somlige såsom bedragare, och andre dräpten I.
Vi hava ju givit Mose skriften och låtit apostlarne träda i hans fotspår, och vi hava givit Jesus, Marias son, de klara vittnesbörden och styrkt honom med helighetens ande. Skolen I då visa eder spotska, så ofta en apostel kommer till eder med sådant, vari I själva ej finnen behag? Ty en del höllen I för lögnare, och en del dräpten I.
VI GAV Moses Skriften och lät [andra] sändebud följa honom. Och Jesus, Marias son, skänkte Vi klara bevis och stärkte honom med helig ande. Men är det inte så att varje gång ett sändebud kom till er med [budskap] som inte behagade er, var ni för stolta [för att lyssna till honom]? Några kallade ni lögnare och andra slår ni ihjäl!
Sannerligen hafva vi redan gifvit Mose Skriften, och befallt apostlar följa efter honom. Och vi hafva gifvit Jesus, Marias son, uppenbara bevis, och stärkt honom genom den helige anden. Skolen J då, så ofta en apostel kommer till eder med det som edra själar icke älska, uppblåsas af högmod? Och en del anklagen J för lögn; och en del dräpen J.
Vi har givit Moses Skriften och låtit sändebuden följa i hans fotspår, och Vi har givit Jesus, Marias son, klara bevis och styrkt honom med Helighetens ande. Ska ni då visa er högmodiga varje gång ett sändebud kommer till er med sådant som inte behagar er? Några kallade ni för lögnare och andra dräpte ni.
De hafva sagt: "våra hjertan äro oomskurna." Nej! Guds förbannelse hvilar öfver dem för deras otros skull. O huru ringa är ej deras tro!
De säga: »Våra hjärtan äro ju oomskurna.« Nej, Gud har förbannat dem för deras otro; ty ringa är deras tro!
De säger: "Våra hjärtan är tillslutna!" Nej, det är Gud som har utestängt dem från Sin nåd på grund av deras förnekelse; de tror bara på få ting.
Och de säga: våra hjertan äro oomskurna. Nej, men Gud har förbannat dem för deras trolöshet, ty de tro blott föga.
De säger: »Våra hjärtan är tillslutna.« Nej, Gud har förbannat dem för att de förnekar sanningen; bara ett fåtal av dem är troende.
När de nu undfingo ifrån Gud en bok (Korânen), som bekräftade den uppenbarelse, som de redan egde — ehuru de tillförene önskade sig seger öfver hedningarne — så, när de emottogo det, som de visste sant vara, trodde de ej derpå. Derföre hvilar Guds förbannelse öfver de otrogne.
Då en skrift kom till dem ifrån Gud, bekräftande vad de redan ägde, sedan de förut påkallat hjälp mot dem, som voro otrogna, och det, som de kände, kom dem till del, förnekade de det; också vilar Guds förbannelse över de otrogna.
När de får ta emot en [ny] uppenbarelse från Gud som bekräftar de [sanningar] som [redan] är i deras hand - förr brukade de be om seger över dem som förnekade tron - när de [nu] får höra det som är dem välbekant, avvisar de detta. Men Guds fördömelse skall drabba dessa förnekare.
Och då en bok kommit till dem från Gud, hvilken bekräftar det som är hos dem, ehuru de begärde hjelp förut emot dem som icke trodde så hafva de icke trott derpå, då det som de veta vara från Gud kommit till dem; men Guds förbannelse är på de otrogne.
När en Skrift kom till dem från Gud som bekräftelse på vad de redan hade – och trots att de tidigare hade bett om hjälp mot dem som förnekade sanningen – ja, när det de kände till kom dem till del, förnekade de det; därför vilar Guds förbannelse över dem som förnekar sanningen.
O huru uselt är icke det, för hvilket de sålt sina själar, så att de ej tro på det, som Gud har uppenbarat, af afund deröfver, att Gud har meddelat af sin nåd åt den, som Han ville af sine tjenare. Så gjorde de sig förtjente af vrede på vrede, och de otrogne få ett nesligt straff.
Vilket olycksaligt pris de sålt sina själar för! Förnekelse av vad Gud nedsänt av harm däröver, att Gud nedsänder av sin ynnest till vem han vill bland sina tjänare! Också hava de ådragit sig vrede på vrede; ja, de otrogna väntar ett nesligt straff.
De har sålt sina själar i en usel byteshandel när de förnekar vad Gud har uppenbarat, rasande över att Gud har visat den Han vill av Sina tjänare Sin nåd. Så har [Guds] vrede drabbat dem gång på gång; straff och vanära väntar [alla] förnekare.
Bedröfligt är det pris, för hvilket de sålt sina själar, att de icke skulle tro på det som Gud nedsändt, af harm deröfver att Gud nedsänder utaf sin nåd till hvem Han behagar af sina tjenare: de hafva ådragit sig vrede på vrede; och de otrogne skola lida ett nesligt straff.
Vilket uselt pris de sålt sina själar för: att i förbittring förneka det Gud har nedsänt av Sin ynnest till den Han vill bland Sina tjänare. De har därför ådragit sig vrede på vrede, ja, ett förnedrande straff väntar dem som förnekar sanningen.
Då man säger till dem: "tron på det, som Gud har uppenbarat," så svara de: "vi tro på den uppenbarelse (Torâ), som vi fått", och de tro ej på det, som kommit derefter (Korânen), ehuru det är sanning, som bestyrker den uppenbarelse, som de redan ega. Säg: "hvi döden I då Guds forne profeter, om I ären troende!"
Då man säger till dem: »Tron på det, som Gud nedsänt!« svara de: »Vi tro på det, som nedsänts till oss«, allt under det de förneka det, som kommer efter, ehuru detta är sanningen själv, en bekräftelse på vad de redan äga. Säg: »Varför dräpten I Guds profeter tillförene, om I ären rättrogna?«
När någon säger till dem: "Tro på vad Gud har uppenbarat", svarar de: "Vi tror på det som har uppenbarats för oss" och de avvisar allt därutöver. Och ändå är detta sanningen som bekräftar det som [redan] är i deras hand. Säg: "Varför dödade ni då i gångna tider Guds profeter, om ni [som ni säger] var troende?"
Och då det säges till dem: tror på det som Gud nedsändt, svara de: vi tro på det som blifvit nedsändt till oss; och de förneka det som blifvit sändt derefter: detta är likväl sanningen, bekräftande hvad som är hos dem. Säg: hvarför dräpten J då Guds profeter förut, om J ären rätttrogne?
När man säger till dem: »Tro på det som Gud har uppenbarat!« svarar de: »Vi tror på det som uppenbarats för oss«, men de förnekar allt som kommit efter, trots att det är sanningen själv, en bekräftelse på vad de redan har. Säg: »Varför dräpte ni Guds profeter tidigare om ni var troende?«
Sedan Moses visat Eder obestridliga underverk, gjorden I ju, efter hans bortgång (till Sinai), kalfven till eder gud.
Mose har ju kommit till eder med de klara vittnesbörden; sedan antogen I kalven, när han avlägsnat sig, orättfärdiga som I voren.
Moses kom till er med klara vittnesbörd och i hans frånvaro tog ni er för att dyrka [den gyllene] kalven och begick så en [svår] synd.
Men, i sanning, redan har Mose kommit till eder med påtagliga bevis, och sedan hafven J tagit kalfven till gud derefter; och J ären orättfärdige.
Moses har ju kommit till er med klara bevis; sedan dyrkade ni kalven när han avlägsnat sig, orättfärdiga som ni var.
Vi emottogo, såsom kändt är, eder förbindelse, och upplyfte berget öfver Eder med dessa ord: "emottagen det, som vi hafva gifvit Eder, med alfvarligt uppsåt (att hålla dess bud) och hören" (se v. 60).) De svarade: "vi hafva hört, men sätta oss emot ditt bud." De fingo för sin otros skull i sina hjertan insupa kärlek till kalfven. Säg, "hvilken svår sak ålägger Eder ej eder tro, om I (verkligen) tron!"
Än när vi ingingo förbund med eder och lyfte berget över eder: »Tagen emot vad vi givit eder med allvarligt uppsåt och hören!« De svarade: »Vi höra och trotsa.« Och i sin otro insöpo de kalven i sina hjärtan. Säg: »Olycksaligt är det, som eder tro bjuder eder, om Iären rättrogna.«
Och [minns] hur Vi slöt Vårt förbund med er med Sinai berg som vittne [och sade]: "Håll med all kraft fast vid det som Vi har uppenbarat för er och lyd [dess föreskrifter]!" [Då] sade de: "Vi hör men vi lyder inte." Till följd av deras brist på tro hade [tanken på den gyllene] kalven helt bemäktigat sig deras hjärtan. Säg: "Om ni kallar er troende, är det sannerligen avskyvärt, det som er tro bjuder er att göra!"
Och då vi ingingo med eder förbund, och vi upplyfte öfver eder berget, sägande: tager hvad vi gifvit eder med fast beslut att efterlefva det, och hörer. De sade: vi hafva hört och vi hafva varit olydige. Och de nödgades dricka kalfven uti sina hjertan för sin otros skull. Säg: bedröfligt är det hvartill eder tro befaller eder, om J ären troende.
Och när Vi slöt förbund med er och lyfte berget över er: »Ta emot vad Vi givit er. Håll fast vid det och hör!« De svarade: »Vi hör och trotsar.« Och de tog kalven till sina hjärtan till följd av sin otro. Säg: »Ondskefullt är det som er tro påbjuder er, om ni är troende.«
Säg: "om det eviga lifvets boning hos Gud är Eder tillförsäkrad framför andra menniskor, så önsken Eder döden, ifall edert påstående är sant."
Säg: »Om det tillkommande hemmet hos Gud uteslutande är avsett för eder och icke för de övriga människorna, så önsken eder döden, om I ären sannfärdiga!«
Säg: "Om de eviga boningarna hos Gud är er förbehållna och alla [andra] är utestängda därifrån, borde ni önska er döden - om [era ord] är uppriktiga."
Säg: om den tillkommande boningen hos Gud är för eder i synnerhet, med uteslutande af de öfriga menniskorna, önsker eder då döden, om J ären sannfärdige.
Säg: »Om det tillkommande hemmet hos Gud uteslutande är avsett för er och inte för de övriga människorna, önska er då döden om ni är uppriktiga!«
Men de skola aldrig önska sig den för sina gerningars skull, ty Gud känner syndarne.
Men de skola aldrig någonsin önska sig den för sina händers verk, ty Gud känner de orättfärdiga.
Men de kommer aldrig att önska sig [döden] på grund av det som deras händer har sänt före dem [till Domen] - Gud känner de orättfärdiga.
Men icke någonsin skola de önska den för det som deras händer hafva förutsändt; och Gud känner de orättfärdige.
Men de kommer aldrig någonsin att önska sig den, på grund av vad deras händer sänt framför dem. Ja, Gud känner de orättfärdiga.
Du skall tvertom finna dem af alla menniskor de begärligaste efter lif, ja mera än hedningarne. En af dem skulle önska, att han finge lefva tusen år. Dock kunde ej lifvets för- längande undandraga honom ifrån straffet, ty Gud ser hvad de göra.
Och du skall sannerligen finna dem mer fästa vid livet än andra människor, ja, mer än de, som sätta andra vid Guds sida. Mången bland dem skulle önska, att han finge leva i tusen år, men icke kunde det befria honom från straffet, att livet förlängdes, ty Gud ser vad de göra.
Säkert finner du att de hänger fast vid livet mer envist än någon annan, ja, mer än de som sätter medhjälpare vid Guds sida. Var och en av dem skulle vilja leva i tusen år, men hur långt hans liv än blir, undgår han inte straffet - Gud ser vad de gör.
Och du skall finna att dessa menniskor äro de, hvilka begärligast äro fästade vid lifvet, mer än de som bedrifva afguderi: mången ibland dem skulle glädjas, om hans lefnad förlängdes till tusen år. Men icke skall det aflägsna honom från straffet, att lifstiden förlänges; och Gud ser hvad de göra.
Och du ska finna att de är mer fästa vid livet än andra människor, ja, mer än de som sätter medhjälpare vid Guds sida. Många bland dem skulle önska att de fick leva i tusen år, men att livet förlängdes skulle ändå inte befria dem från straffet. Gud ser vad de gör.
Säg: "ho kan vara Gabriels fiende? Han är dock den, som nedfört korânordet till ditt hjerta enligt Guds befallning, såsom en bekräftelse på föregående uppenbarelser, samt till en vägledning och ett gladt budskap för de troende.
Säg: »Om någon är fiende till Gabriel, så har förvisso Gabriel på Guds tillskyndelse nedsänt den till ditt hjärta till bekräftelse på vad som varit före den, till vägledning och ett hugnesamt budskap för de rättrogna.
SÄG [Muhammad]: "Den som är fiende till Gabriel - som på Guds befallning låter [uppenbarelsen] sjunka in i ditt hjärta med bekräftelse på det som ännu består [av äldre tiders uppenbarelser] och ger de troende vägledning och ett budskap av hopp -
Säg: ho som är fiende tll Gabriel — ty han nedförde den på ditt hjerta, med Guds tillstädjelse, till bekräftelse på det som var före den, och till vägledning och gladt bådskap åt de rättrogne: —
Säg: »Den som är fiende till Gabriel ska veta att det är han som, med Guds tillåtelse, nedsänt uppenbarelsen till ditt hjärta som bekräftelse på vad som nedsänts före den, som vägledning och ett glatt budskap för de troende.
Är någon fiende till Gud och Hans änglar, Hans apostlar och till Gabriel och Mikael så är Gud fiende till de otrogne.
Om någon är fiende till Gud, hans änglar, hans apostlar, Gabriel och Mikael, så är förvisso Gud fiende till de otrogna.«
den som är Guds fiende och fiende till Hans änglar och Hans sändebud och till Gabriel och Mikael [skall veta att] Gud är fiende till dem som förnekar sanningen."
Ho som är fiende till Gud, och Hans englar, och Hans apostlar, och Gabriel, och Michael, i sanning, är Gud fiende till de otrogne.
Den som är fiende till Gud, Hans Aänglar, Hans sändebud, Gabriel och Mikael ska veta att Gud är fiende till dem som förnekar sanningen.«
Vi hafva sannerligen nedsändt till dig (Muhammed) tydliga uppenbarelser, på hvilka endast de brottslige tvifla.
Vi hava ju nedsänt tydliga tecken till dig, och ingen annan än de ogudaktiga förnekar dem.
Vi har nu gett dig klara budskap, vars sanning ingen utom de trotsiga syndarna förnekar.
Och i sanning hafva vi nu nedsändt till dig uppenbara tecken; och ingen förnekar dessa utom de gudlöse.
Vi har nu uppenbarat tydliga tecken för dig, och ingen annan än trotsiga syndare förnekar dem.
Så ofta som de afslutat ett förbund, har då ej en del af dem brutit detsamma? Jo! de fleste af dem äro utan tro.
Skall då en del av dem, så ofta de ingå ett avtal, förkasta det? Ja, de flesta av dem tro icke.
Är det inte så att varje gång de ingick ett förbund, förkastades det av några av dem? Nej, de flesta av dem har alls ingen tro.
Så ofta de ingå ett förbund, skall då en del af dem förkasta det? Ja, i sanning, största delen af dem skola icke tro.
Ska då en del av dem, varje gång de ingår ett förbund, förkasta det? Nej, de flesta av dem tror inte.
När nu en apostel kom till dem ifrån Gud, för att bekräfta de uppenbarelser, som funnos hos dem, så kastade någre af dem, som fått Skriften, Guds skrift (af förakt) bakom sig, likasom om de ej visste att den var ifrån Gud,
Och då en apostel kom till dem ifrån Gud, bekräftande vad de redan ägde, kastade en del av dem, som fått skriften, Guds skrift bakom sig, liksom om de ingenting vetat,
När nu ett sändebud från Gud har kommit till dem med bekräftelse av det som [redan] är i deras hand, förkastar några av dem Guds skrift - den uppenbarelse som de förr fick del av - som om de inte visste [dess innehåll]. -
Och då en apostel från Gud kommit till dem, hvilken bekräftar det som är hos dem, hafva en del af dem, som lått Skriften kastat Guds bok bakom ryggen, liksom de icke känt henne.
Och när ett sändebud kom till dem från Gud, som bekräftade vad de redan hade, kastade en del av dem, som fått Skriften, Guds Skrift bakom sig, som om de ingenting viste,
och efterföljde det, som Satanerna uppläste, på konung Salomos tid! Icke var Salomo otrogen, utan det var Satanerna, som icke trodde. De lära menniskorna trolldomen och det som uppenbarats för de båda änglarne Hârût och Mârût i Bâbel. Men de få icke lära någon, innan de sagt: "vi äro frestare. Blif ej otrogen." Så lära de sig af dem båda det, hvarmed de kunna åtskilja man och hustru. Men dermed skada de ingen utan Guds medgif-vande. De inhemta hvad som skadar och icke gagnar dem, ehuru de nogsamt veta, att den, som förvärfvat sig detta, icke får någon del i det eviga lifvet. O huru vederstyggligt är icke det, för hvilket de sålt sina själar! O att de betänkte detta!
Och rättade sig efter vad satanerna läste upp under Salomos regering. Dock var Salomo icke otrogen, utan det var satanerna, som voro otrogna, i det de undervisade människorna i trolldom och sådant, som nedsänts till de båda änglarna i Babel, Harut och Marut. Dessa båda undervisade dock ingen utan att säga: »Vi äro blott en frestelse; var alltså icke otrogen!« Av dem lärde de sig sådant, varigenom man åstadkommer osämja mellan man och hustru; de kunde väl ej skada någon därmed utan Guds tillåtelse, men de lärde sig dock sådant, som skadar dem och icke gagnar dem. De hava ju likväl vetat, att den, som köper sådant, sannerligen icke får någon andel i det tillkommande livet. Vilket olycksaligt pris de sålt sina själar för! Om de blott visste det!
Däremot lyssnar de till vad onda väsen berättar om Salomos välde. Det var dock inte Salomo som hädade Gud utan dessa demoner, vilka undervisade människorna i trolldom och i det som hade uppenbarats för de två änglarna i Babylon, Harut och Marut. Men dessa två undervisade ingen utan att först säga: "Vi är bara en prövning och en frestelse; förneka därför inte [Guds välgärningar]!" Demonerna lärde sig av dem hur man sår missämja mellan en man och hans hustru, men de kan inte utan Guds vilja skada någon med detta; och vad de lärde sig skadade dem själva utan att vara dem till någon nytta. Och ändå hade de fått veta att den som förvärvar denna [kunskap] inte blir delaktig av den eviga glädjen. I sanning en ödesdiger byteshandel, i vilken de sålde sina själar! Om de bara hade vetat...!
Och de hafva följt det som djeflarne föreläst om Salomos rike; Salomo var dock icke otrogen: men djeflarne voro otrogne, hvilka lärde menniskorna svartkonsten, och det som blef nedsändt till de tvenne englarna i Babylon, Harut och Marut. Men desse undervisa ej någon, förr än de säga: vi äro blott en frestelse, alltså må du ej blifva otrogen. Och ifrån desse båda lära de hvad som åstadkommer skillnad emellan mannen och hans hustru; men icke skada de någon dermed, om icke med Guds tillstädjelse: och de lära hvad som skadar dem och icke gagnar dem; och de veta redan, att, sannerligen, ho som köper den konsten, skall ej hafva någon andel i det tillkommande lifvet. Och bedröfligt är det pris mot hvilket de utbytt sina själar; om de viste det.
och rättade sig efter vad demonerna läste upp under Salomos välde. Men det var inte Salomo som var otrogen, utan det var demonerna som var otrogna, då de undervisade människorna i trolldom och sådant som uppenbarats för de båda änglarna i Babel, Harut och Marut. Men dessa två undervisade ingen utan att först säga: »Vi är bara en prövning; förneka därför inte sanningen!« Av dem lärde de sig sådant, genom vilket man sår osämja mellan en man och hans hustru, men utan Guds tillåtelse kunde de inte skada någon med detta. Nej, de lärde sig sådant som skadar dem och som inte gagnar dem. De har ju ändå vetat att den som köper sådant inte får någon andel i det tillkommande livet. Vilket uselt pris de sålt sina själar för; om de bara hade vetat!
Om de trott (Muhammed) och fruktat Gud, så är den lön, som fås af Gud mera värd. O att de betänkte detta!
Men om de trott och fruktat Gud, så skulle en belöning från Gud hava varit bättre. Om de blott visste det!
Om de hade haft tro och fruktat Gud, skulle Gud helt säkert ha gett dem en bättre lön. Om de bara hade vetat...!
Men om de trott, och fruktat Gud, skulle i sanning, belöningen från Gud blifvit bättre; om de viste det.
Men om de bara hade trott och fruktat Gud, skulle en belöning från Gud ha varit bättre. Om de bara hade vetat!
O I som tron, (då I sägen till mig: lyssna på vårt tal) så använden icke ordet "Ra'ina" (se till oss) utan "Unthurna" (betrakta oss), och gifven akt på det, som jag säger. — De otrogne få ett pinsamt straff.
I, som tron, sägen icke ra'ina, utan sägen unzurna och hören! Ja, de otrogna väntar ett plågsamt straff.
TROENDE! Säg inte [till Profeten]: "Hör på oss!" Säg hellre: "Ha tålamod med oss" - och lyssna [till hans ord]; ett plågsamt straff väntar dem som förnekar sanningen.
O, J som tron, icke mågen J säga: Raayna utan sägen: Andhorna, och hörer. De otrogne skola få ett plågsamt straff.
Troende, säg inte »rāʿinā«, utan säg »unẓurnā« och lyssna! Ett plågsamt straff väntar dem som förnekar sanningen.
Icke önska de, som icke tro af Skriftens innehafvare (judar och christne), och hedningarne, att något godt nedsändes till Eder ifrån eder Herre. Men Gud utmärker med sin nåd hvem Han vill och Gud är mycket nåderik.
Icke önska de, som äro otrogna, varken bland dem, som fått skriften, eller bland månggudadyrkarne, att något gott skall nedsändas till eder från eder Herre, men Gud utmärker vem han vill med sin barmhärtighet; ja, Gud är högeligen ynnestfull.
Varken de som förnekar sanningen bland efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser eller de som dyrkar avgudar ser med blida ögon att er Herre skänker er något av Sitt goda. Men Gud utmärker den Han vill med Sin nåd; Guds nåd är en outsinlig källa.
Icke önska de utaf Skriftens folk som icke tro, ej heller afgudadyrkarne, att något godt må blifva nedsändt till eder, från eder Herra. Men Gud utmärker särskilt, med sin barmbertighet, hvem Han behagar: och Gud besitter stor frikostighet.
De som förnekar sanningen, bland dem som fått Skriften och månggudadyrkarna, önskar inte att något gott ska uppenbaras för er från er Herre, men Gud utmärker vem Han vill med Sin barmhärtighet; ja, Gud är full av ynnest.
Hvad helst vi upphäfva eller låta falla i glömska af våra uppenbarelser, så ersätta vi det med något bättre eller dermed likt. — Vet du icke, att Gud är allsmäktig?
Så ofta vi upphäva en vers eller låta den råka i glömska, sätta vi en bättre eller en likadan i stället; vet du ej, att Gud är allsmäktig?
Varje vers [uppenbarelse] som Vi upphäver eller överlämnar åt glömskan ersätter Vi med en bättre eller en lika god. Vet du inte att Gud har allt i Sin makt
Vi skola i stället för den vers vi göra ogiltig, eller låta dig glömma, bringa en bättre eller en annan lik denne. Vet du icke att Gud är till allting mägtig?
Den vers Vi upphäver eller låter falla i glömska, ersätter Vi med en som är bättre eller en likadan; vet du inte att Gud har allt i Sin makt?
Vet du icke, att det är Gud, som styrer himlarne och jorden? och icke hafven I utom Gud någon beskyddare eller frälsare.
Vet du ej, att herraväldet över himlarna och jorden hör Gud till? Och Gud förutan haven I ingen beskyddare eller hjälpare.
Vet du inte att Gud äger herraväldet över himlarna och jorden? Ni har ingen beskyddare och ingen hjälpare utom Gud.
Vet du icke att himlarnes och jordens rike tillhör Gud, och att J icke hafven, utom Gud, hvarken beskyddare eller hjelpare?
Vet du inte att Gud äger herraväldet över himlarna och jorden, och att ni inte har någon beskyddare eller hjälpare utom Gud?
Eller skullen I vilja fordra orimligheter af eder apostel, såsom man fordom gjorde med Moses? Den som tillbyter sig otro för tro, han far vilse ifrån den rätta vägen.
Eller viljen I spörja eder apostel på samma sätt som man tillförene sporde Mose? Men den, som väljer otron i stället för tron, förirrar sig ifrån den rätta vägen.
Eller vill ni rikta en sådan begäran till ert Sändebud som den som en gång riktades till Moses? Den som byter bort tro mot förnekelse har helt övergett den raka vägen.
Månne J viljen begära af eder apostel detsamma som fordom begärdes af Mose? Men eho som utbyter tron mot otron, han afviker från den raka vägen.
Eller vill ni ställa frågor till ert sändebud på samma sätt som man tidigare ställde frågor till Moses? Den som byter tro mot otro förirrar sig från den rätta vägen.
Månge af dem, som ega uppenbarad skrift, önska att förleda Eder till affall, sedan I trott, emedan de ledas af sina hjertans afund, ehuru sanningen blifvit klar för dem. Men behandlen dem med saktmod och öfverseende, till dess att Gud gifver befallning om deras straff. Gud är sannerligen allsmäktig.
Många bland dem, som fått skriften, skulle önska, att de åter kunde göra eder otrogna, sedan I omfattat tron, emedan de äro avundsjuka i sina sinnen, och detta oaktat sanningen blivit dem uppenbarad. Haven undseende och fördragsamhet, tills Gud kommer med sitt ord! Gud är förvisso allsmäktig.
Många efterföljare av äldre tiders uppenbarelser önskar, [innerst drivna] av avund, att de kunde förmå er att förneka den tro som ni har antagit, och detta sedan sanningen klargjorts för dem. Men förlåt dem och ha tålamod med dem, till dess att Gud tillkännager Sin vilja! Gud har allt i Sin makt.
Manga af skriftens folk skulle glädjas, om de åter gjorde eder otrogne efter eder tro; utaf afund från deras själar, sedan sanningen blifvit tydligt utvist för dem. Men ömker och undflyr dem, till dess Gud skall fälla sitt domslut; ty Gud är allsmägtig.
Många bland dem som fått Skriften önskar, drivna av sin egen avund, att de åter kunde göra er otrogna sedan ni antagit tron, trots att sanningen blivit uppenbar för dem. Men ha överseende med dem och vänd er bort från dem tills Gud kommer med Sin befallning. Gud har allt i Sin makt.
Iakttagen gudstjensten och betalen almosan; ty allt det goda, som I sänden före Eder (in i evigheten), skolen I återfinna hos Gud. Gud ser sannerligen hvad I gören.
Förrätten bönen och given allmosan! Allt gott, I gören för eder egen räkning, skolen I återfinna hos Gud; Gud ser förvisso vad I gören.
Förrätta bönen och ge åt de nödställda! Det goda ni sänder framför er [till Domen] skall ni återfinna hos Gud; Gud ser vad ni gör.
Och förrätter bönen, och gifver de stadgade almosorna, och hvad godt som helst J förutsänden åt edra själar, skolen J igenfinna det hos Gud; ty Gud ser hvad J gören.
Och förrätta bönen och ge allmosan! Allt det goda ni sänder framåt till er själva, ska ni återfinna hos Gud. Gud ser vad ni gör.
(Judar och christne) hafva sagt: "ingen skall ingå i paradiset, som icke är jude eller christen." Detta är hjernspöken, som de uppdiktat. Säg: "tagen fram edert bevis, om I talen sanning."
De säga ock: »Ingen skall någonsin komma in i paradiset annat än den, som är jude eller kristen.« Sådana äro deras godtyckligheter; säg: »Läggen fram edert bevis, om I ären sannfärdiga!«
OCH DE säger: "Ingen skall stiga in i paradiset som inte är jude" - eller "kristen". Det är vad de önskar och hoppas. Säg: "Lägg fram era bevis, om det ni säger är sant."
Och de säga: ingen skall inkomma uti paradiset, utom den som är Jude eller Christen. Detta är deras önskan. Säg: kommer fram med edert bevis, om J ären sannfärdige.
De säger också: »Ingen ska komma in i Paradiset utom den som är jude eller kristen.« Sådana är deras förhoppningar. Säg: »Lägg fram era bevis, om det ni säger är sant!«
Nej! den som uppriktigt tror på Gud och bandlar rättskaffens, han får sin lön hos sin Herre. Sådane hafva intet skäl till fruktan och skola icke sörja.
Jo, den, som underkastar sig Gud och gör väl, skall få sin lön hos sin Herre; ingen fruktan skall råda över dem, och de behöva ej varda bedrövade.
Nej, så förhåller det sig inte! De som med hela sitt väsen underkastar sig Guds vilja och som gör det goda och det rätta skall få sin fulla lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem.
Jo, i sanning, hvilka som underkasta sig Guds välbehag, och som göra det godt är, de skola få sin belöning hos sin Herra, och ingen fruktan skall komma öfver dem, ej heller skola de sörja.
Nej, den som uppriktigt underkastar sig Gud och gör gott, ska få sin lön hos sin Herre; och de behöver varken känna fruktan eller sorg.
Judarne hafva sagt: "de christne veta icke något visst," och de christne hafva sagt: "judarne veta icke något visst," ehuru de läsa Skriften. De okunnige (hedningarne) tala på samma sätt, som desse. Men Gud skall på uppståndelsedagen döma emellan dem om det, hvaröfver de tvista.
Judarne säga: »De kristna stödja sig ej på någonting«, och de kristna säga: »Judarne stödja sig ej på någonting«, ehuru båda delarna läsa skriften. Så föra ock de, som ingenting veta, ett liknande språk; men på uppståndelsens dag skall Gud döma emellan dem om det, som de tvistade om.
Och judarna säger: "De kristna står på osäker grund", och de kristna säger: "Judarna står på osäker grund." Men alla läser de Skriften. Det som de säger är vad alla som saknar kunskap har sagt. Men på Uppståndelsens dag skall Gud döma mellan dem i [allt] det som de var oense om.
Judarne säga: de Christne stöda sig på ingenting; och de Christne säga: Judarne stöda sig på ingenting: dock läsa de Skriften. Likaledes säga de som icke veta af något likt deras ord. Men Gud skall döma emellan dem på uppståndelsens dag, uti det hvarom de ej öfverensstämde.
Judarna säger: »De kristna stödjer sig inte på någonting«, och de kristna säger: »Judarna stödjer sig inte på någonting«, trots att de alla läser Skriften. Och de som saknar kunskap säger liknande saker, men på Uppståndelsens dag ska Gud döma mellan dem om det som de var oense om.
Ho är väl brottsligare än den, som förhindrar, att Guds namn åkallas i Hans bönehus, och gör allt för att dem förstöra? Endast med bäfvan borde desse beträda dem. De få i denna verlden smälek och i det tillkommande lifvet ett hårdt straff.
Vem är orättfärdigare än den, som förhindrar, att Guds namn åkallas i hans tempel, och strävar efter att ödelägga dem? Dessa kunna ej träda in annat än med fruktan; dem väntar skam i detta livet och ett förskräckligt straff i det tillkommande.
Vem är mer orättfärdig än den som förbjuder åkallan av Guds namn i Hans hus och vars mål det är att jämna dem med marken? De har inte rätt att stiga in där, om de inte fruktar [Honom]. De skall utstå skam och vanära i denna värld och hårda straff i det kommande livet.
Ho är orättfärdigare än den som stänger vägen till Guds tempel, att icke Hans namn må blifva firadt uti dem, och som arbetar på deras förstörelse? Icke tillkommer det desse att dit inträda, om icke bäfvande. De skola få nesa uti denna verlden, och i det tillkommande lifvet skola de lida ett svårt straff.
Vem är orättfärdigare än den som hindrar Guds namn från att åkallas i Hans moskéer, och strävar efter att ödelägga dem? Dessa ska inte stiga in där annat än med fruktan; dem väntar skam i detta liv och ett förskräckligt straff i det tillkommande livet.
Guds är vestern och östern. Hvarthelst I derföre vänden Eder (under bönen), så är Guds anlete der. Ja! Gud omfatttar allt. Han är allvetande.
Men Gud tillhör östan och västan, och varthän I än vänden eder, så är Guds ansikte där; Gud är förvisso allrådande och allvetande.
Öst och väst tillhör Gud och vart ni än vänder er [finner ni] Guds anlete. Gud når överallt och Han vet allt.
Östan och vestan tillhöra Gud; alltså hvarthelst J vänden eder, der är Guds ansigte: i sanning är Gud vidtomfattande, vetande.
Öst och väst tillhör Gud, och vart ni än vänder er är Guds Anlete där; Gud omfattar allt och vet allt.
De säga "Gud har tagit sig barn." Gud bevare oss ifrån en sådan tanke! Nej! Hans är hvad som finnes i himlarne och på jorden; alle äro Honom underdånige.
De säga ock: »Gud har skaffat sig barn.« Honom allena all ära! Ja, honom tillhör vad som finnes i himlarna och på jorden; allt är honom underdånigt,
Och de säger: "Gud har avlat en son." Stor är Han i Sin härlighet! Nej, allt i himlarna och på jorden tillhör Honom och allt böjer sig för Hans vilja.
Och de säga: Gud har aflat barn. Prisad vare Han! Nej, men hvad som finnes uti himlarne och jorden tillhör Honom: alla äro Honom underdånige:
De säger också: »Gud har skaffat Sig barn.« Högt upphöjd är Han! Nej, Honom tillhör allt som finns i himlarna och på jorden, och alla är Honom undergivna,
Han är himlarnes och jordens skapare, och när han har beslutat något, säger Han endast till det: "varde!" och så varder det.
Himlarnas och jordens skapare. Och när han besluter en sak, säger han blott »Varde!« till den, och så varder det.
Himlarna och jorden är Hans verk och när Han beslutar att något skall vara säger Han endast till det: "Var!" - och det är.
Himlarnes och jordens Skapare. Då Han besluter ett ting, säger Han blott till det: ”Varde!” och det är.
himlarnas och jordens Skapare. Och när Han beslutar en sak, säger Han endast »Var!« till den, så blir den till.
De okunnige (hedningarne) säga: "hvarföre talar Gud ej med oss, eller hvarföre komma ej till oss underverk?" På samma sätt talade ock de, som voro före dem. Deras hjertan likna hvarandra. För dem, som äro faste i tron, hafva vi redan gjort uppenbarelserna tydliga.
Men de, som ingenting veta, säga: »Varför talar ej Gud till oss, eller varför kommer ej ett tecken till oss?« Så förde ock de, som levde före dem, ett liknande språk; deras hjärtan äro sig lika. Vi hava nu förklarat tecknen för människor, som äga visshet.
OCH DE som saknar kunskap säger: "Varför talar inte Gud till oss eller ger oss ett tecken?" Så sade deras föregångare; deras ord och deras hjärtan liknar varandra. Men Vi har gjort budskapen klara och tydliga för dem som [vill] övertygas.
Och de hvilka icke hafva kunskap säga: skall Gud icke tala till oss, eller skall icke ett under komma till oss? Så hafva de sagt, hvilka voro före dem, deras tal är lika; deras hjertan likna hvarandra: vi hafva redan visat tydliga tecken för menniskor som fast tro.
Och de som saknar kunskap säger: »Varför talar Gud inte till oss, eller varför kommer inte ett tecken till oss?« Och de som levde före dem sade liknande saker; deras hjärtan är sig lika. Vi har nu klargjort tecknen för människor som äger visshet.
Vi hafva ju sändt dig, Muhammed, med sanningen, som en glädjens budbärare och en varnare. Men icke har du något ansvar för helvetets (blifvande) innevånare.
Vi hava förvisso sänt dig med sanningen såsom en glädjebudbärare och varnare, och du skall ej stå till svars för avgrundseldens invånare.
Vi har förvisso sänt dig [Muhammad] med sanningen, som förkunnare av ett glatt budskap om hopp och som varnare, och du skall inte hållas ansvarig för dem som har helvetet till arvedel.
Visserligen hafva vi sändt dig med sanningen, en bebådare af glädje och en hotande förmanare: men icke skall du blifva förhörd beträffande helvetets vänner.
Vi har sänt dig med sanningen, som en glädjebudbärare och varnare, och du ska inte ställas till svars för avgrundseldens invånare.
Judarne och de christne skola ej vara nöjde med dig, såframt du ej antager deras tro. Säg: "Guds ledning (lära) är den enda sanna ledningen." Men följer du deras hugskott, sedan du fått kunskap om det rätta, så skall du ej hafva Gud till beskyddare och ej till frälsare.
Men judarne och de kristna skola aldrig bliva tillfreds med dig, förrän du följer deras lära. Säg: »Guds vägledning är förvisso den rätta vägledningen«, och om du rättar dig efter deras hugskott efter all den kunskap, som kommit dig till del, får du sannerligen ingen beskyddare eller hjälpare i Gud.
Men du kommer inte att vinna vare sig judarnas eller de kristnas välvilja, om du inte följer deras väg. Säg: "Guds vägledning är den enda sanna vägledningen." Sannerligen, om du skulle foga dig efter deras önskningar sedan du fått all den kunskap som kommit dig till del, skulle ingen kunna skydda dig mot Gud och ingen skulle komma till din hjälp.
Och Judarne skola icke blifva nöjde med dig, ej heller de Christne, förr än du följer deras lära. Säg: Guds vägledning, den är, i sanning, den rätta vägledningen. Och om du följer deras önskningar, efter hvad som till dig komnit af kunskapen, skall du ej få någon beskyddare emot Gud; ej heller hjelpare.
Men judarna och de kristna kommer aldrig att vara nöjda med dig förrän du följer deras religion. Säg: »Guds vägledning är den rätta vägledningen«, och om du rättar dig efter deras önskningar efter den kunskap som kommit dig till del, finns det ingen som kan beskydda dig eller hjälpa dig mot Gud.
De, åt hvilka vi gifvit Skriften, läsa den såsom den bör läsas. Desse tro på den! Tviflar deremot någon på den, så varder han förtappad.
De, som vi givit skriften och som läsa den så, som den bör läsas, dessa tro på den, men de, som förneka den, dessa bliva de tillspillogivna.
[Några av] dem som Vi har skänkt Skriften läser den som den bör läsas; de har den [sanna] tron. Och de som förnekar den, de är förlorarna.
De till hvilka vi gifvit boken och hvilka läsa henne med en rätt läsning, de tro på henne. Men de som icke tro på henne, de skola blifva lidande.
De som Vi givit Skriften och som läser den som den bör läsas, dessa tror på den, men de som förnekar den går förlorade.
O Israels barn! kommen ihåg den nåd, som jag har bevisat Eder, och att jag har gifvit Eder företräde framför edre samtida,
Israels barn, kommen ihåg min nåd, som jag bevisat eder, och att jag utmärkt eder framför all världen!
ISRAELITER! Minns Mina välgärningar mot er och hur Jag visade er sådan välvilja som Jag inte har visat något annat folk.
O, Israels barn, kommer ihåg mina välgerningar med hvilka jag benådat eder, och att jag upphöjt eder öfver allt folk.
Israels barn, kom ihåg de välgärningar Jag har visat er och att Jag har givit er företräde framför alla andra i världen.
och rädens en dag (domedagen), då en själ ej kan för en annan något gälda, ej lösepenning af henne emottages, ej heller förbön henne något gagnar, ty de skola ej frälsas.
Och frukten den dag, då själ ej gäldar det ringaste för själ, då ingen lösepenning godkännes och ingen medling gagnar och de ej få någon hjälp!
Och tänk på den Dag då ingen kan gottgöra vad en annan har brutit och ingen lösen kommer att tas emot och då alla förböner skall avvisas och ingen hjälp skall ges.
Och frukter en dag, då själ icke skall gälda det ringaste för själ, och lösen icke emottagas för dem, och bemedling ej gagna dem, och de ej heller skola blifva hjelpte.
Och frukta den dag då ingen själ kan göra något för en annan själ, då ingen lösen tas emot och ingen medling gagnar och de inte får någon hjälp.
Det är bekant, att Abraham frestades af sin Herre med befallningar, och sedan han hade fullgjort dem, sade Gud: "jag vill göra dig till en föresyn för menniskorna." Abraham genmälte: "och äfven någon af min ätt?" Gud svarade: "syndarne skola ej hafva någon del i mitt löfte."
Än när Herren prövade Abraham med ord och han uppfyllde dem! Han sade: »Jag vill förvisso göra dig till en ledare för människorna.« Och Abraham frågade: »Även några av mina efterkommande?« Han svarade: »Mitt avtal sträcker sig ej till de orättfärdiga.«
Och [minns att] Abraham sattes på prov av sin Herre och [att han] fullgjorde alla Hans befallningar. [Gud] sade: "Jag skall göra dig till ett föredöme för människorna." Abraham frågade: "Och mina efterkommande?" [Gud] svarade: "Mitt löfte omfattar inte syndarna."
Och kom ihåg då Abrahams Herre pröfvade honom med ord, och han uppfyllde dem. Han sade: sannerligen skall jag förordna dig till en hufvudman för menniskorna. Svarade Abraham: och utaf min afkomma. Sade Herren: mitt förbund sträcker sig ej till de orättfärdige.
Och när Abraham sattes på prov av sin Herre med ord och uppfyllde dem, sade Han: »Jag ska göra dig till en ledare för människorna.« Och Abraham frågade: »Även några av mina efterkommande?« Han svarade: »Mitt avtal sträcker sig inte till de orättfärdiga.«
Vi bestämde ju templet (Ka'ba) till en församlingsplats åt menniskorna och till en säker tillflyktsort. Betrakten Abrahams ställe såsom ett bönerum. Vi hafva pålagt Abraham och Ismael förbindelsen, att rena vårt tempel för dem, som gå omkring detsamma (i procession), uppehålla sig vid det, buga sig och nedkasta sig på sitt ansigte (under bönen).
Än när vi gjorde templet till en samlingsplats och en tillflyktsort för människorna: »Tagen Abrahams plats till en böneplats!« och vi ålade Abraham och Ismael följande: »Renen mitt tempel för dem, som gå omkring det, som draga sig tillbaka dit, som buga sig och falla ned!«
OCH [MINNS att] Vi gjorde Helgedomen till en samlingsplats för människorna och en fristad [för förföljda]. Välj därför platsen där Abraham [en gång] stod för er bön. Och Vi gav Abraham och Ismael uppdraget att rena Helgedomen för dem som skall vandra runt den, och för dem som där skall dra sig tillbaka i stillhet, och för dem som skall böja rygg och knän och falla ned på sina ansikten [i tillbedjan].
Och då vi förordnade huset till en mötesplats för menniskorna och till en säkerhet, och sade: görer utaf Abrahams ställe ett bönerum. Och vi gjorde förbund med Abraham och Ismael att de skulle rena mitt hus för dem som gå omkring det, och dem som af andakt ständigt sig der uppehålla, och de som falla ned i tillbedjan.
Och när Vi gjorde Huset till en samlingsplats och en fristad för människorna, sade Vi: »Ta den plats där Abraham en gång stod till en plats för bön!« Och Vi gav Abraham och Ismael följande uppdrag: »Rena Mitt Hus för dem som vandrar runt det, som drar sig tillbaka där och som bugar och faller ner på sina ansikten.«
Abraham sade ju: "Herre! låt detta vara ett säkert ställe och beskär några frukter åt dess innevånare, nemligen åt dem, som tro på Gud och på den yttersta dagen." Gud svarade: "de otrogne låter jag njuta (deraf) helt litet, och drifver dem sedan till eldens pina." Detta är en ond väg.
Än när Abraham sade: »Herre, gör detta till en säker ort och beskär dess invånare, så vitt de tro på Gud och den yttersta dagen, av frukterna!« Han svarade: »Även den, som är otrogen, skall jag låta njuta därav en kort tid; sedan skall jag driva honom in i eldens pina. Ja, vilket olycksaligt mål!«
Och då Abraham bad: "Herre, gör detta till ett tryggt land och ge dess folk - de bland dem som tror på Gud och den Yttersta dagen - de frukter de behöver för sitt uppehälle", sade [Gud]: "Och den som förnekar tron, honom skall Jag skänka välstånd under någon tid; sedan skall Jag överlämna honom åt Eldens straff - ett i sanning fasansfullt slut!"
Och då Abraham sade: o, Herre! gör detta till ett säkert område, och gif åt dess invånare näring af frukterna, åt den bland dem som tror på Gud och den yttersta dagen. Svarade Herren: äfven åt den som icke tror, men jag skall låta honom njuta obetydligt, sedan skall jag drifva honom till eldens pina, och bedröfligt är samlingsstället.
Och när Abraham sade: »Herre, gör detta till en trygg plats och ge dess folk – de bland dem som tror på Gud och den Yttersta dagen – av frukterna.« svarade Han: »Även den som förnekar sanningen ska Jag låta njuta en kort tid; sedan ska Jag tvinga honom in i Eldens straff. Ja, vilket uselt slut på deras färd!«
Då Abraham var sysselsatt att uppföra templets grundvalar och äfven Ismael, sade de: "Herre! emottag af oss hvad vi göra, ty du vet och hör allt,
Än när Abraham och Ismael lade grunden till templet med dessa ord: »Herre, emottag det av oss! Du är förvisso den Hörande, den Vetande.
Och när Abraham och Ismael lade grunden till Helgedomen [bad de:] "Herre! Tag nådigt emot vår [möda]! Du är den som hör allt, vet allt.
Och då Abraham uppreste grundvalarne till huset jemte Ismael, sägande: o, Herre! emottag det nådigt af oss, ty Du är den Hörande, den Vetande.
Och när Abraham och Ismael lade grunden till Huset bad de: »Herre, ta emot detta av oss! Du är den Hörande, den Vetande.
och gör oss, o vår Herre! dig underdånige, och framkalla af vår säd en dig undergifven församling, visa oss våra heliga bruk (vid pilgrimsfesten) och förlåt oss, ty du är den Förlåtande, den Barmhertige.
Herre, gör oss båda dig undergivna och gör våra efterkommande till en menighet, som är dig undergiven! Visa oss våra andaktsövningar och misskunda dig över oss! Du är förvisso den Misskundsamme, den Barmhärtige.
Herre! Gör att vi underkastar oss Din vilja och gör våra efterkommande till ett samfund av [människor] som underkastar sig Din vilja. Lär oss att förrätta vår andakt och tag emot vår ånger; Du är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige!
O, Herre! gör oss äfven undergifne Dig, och utaf våra afkomlingar, ett folk undergifvet Dig. Och visa oss ställen för våra religions bruks utöfving. Och vänd Dig till oss; ty du är den Beveklige, den Barmhertige.
Herre, gör oss båda Dig undergivna och gör några av våra efterkommande till ett samfund som är Dig undergivet. Visa oss våra riter och ta emot vår ånger! Du är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige.
Och, o vår Herre! sänd till dem en apostel af deras eget folk, som uppläser för dem dina uppenbarelser, lärer dem boken och visheten, samt renar dem, ty du är den Allsmäktige, den Allvise.
Herre, sänd ock en apostel ur deras egen krets till dem att uppläsa dina tecken för dem och lära dem skriften och visheten och göra dem rena! Du är förvisso den Väldige, den Vise.«
Herre! Låt ett sändebud uppstå bland dem, [en man] ur deras mitt - som framför till dem Dina budskap och undervisar dem i Skriften och i [profeternas] visdom och som renar dem [från avgudadyrkans synd]. Du är den Allsmäktige, den Allvise."
O, Herre! sänd äfven ibland dem, en apostel utaf dem sjelfve, att uppläsa för dem Dina tecken, och lära dem skriften och visheten, och rena dem; ty Du är den Mägtige, den Vise.
Herre, sänd också ett sändebud ur deras egen krets till dem, som läser upp Dina tecken för dem och lär dem Skriften och visheten och renar dem. Du är den Mäktige, den Vise.«
Ho försmår väl Abrahams religion, om icke den, som bedårar sig sjelf? Vi hafva sannerligen utkorat honom i denna verlden, och i den tillkommande hör han till de lycksaliges antal.
Vem förkastar väl Abrahams lära annat än den, som ringaktar sig själv? Vi hava ju utkorat honom i detta livet, och i det tillkommande skall han sannerligen höra till de rättfärdiga,
Vem utom den tanklöse, den lättsinnige, vänder ryggen åt Abrahams tro? [Abraham] som Vi har utvalt och upphöjt i denna värld och som i det kommande livet helt visst har sin plats bland de rättfärdiga.
Ho skall väl fly Abrahams lära, utom den hvilkens själ är dårad? Sannerligen utvalde vi honom redan uti denna verlden, och uti det tillkommande lifvet skall han visst komma ibland de rättfärdige.
Vem känner motvilja mot Abrahams religion annat än den som är dåraktig? Vi har ju valt ut honom i denna värld, och i det tillkommande livet ska han helt visst höra till de rättfärdiga,
Då hans Herre sade till honom, "var underdånig (muslim);" så svarade han: "ja! jag är verldarnes Herre underdånig."
Eftersom hans Herre sade till honom: »Underkasta dig!« Han svarade: »Jag underkastar mig all världens Herre.«
När hans Herre sade till honom: "Underkasta dig Guds vilja!" svarade han: "Jag underkastar mig Guds, världarnas Herres vilja."
Då hans Herre sade till honom: underkasta dig. Han svarade: jag har underkastat mig verldarnes Herre.
eftersom han, när hans Herre sade till honom: »Underkasta dig!«, svarade: »Jag underkastar mig världarnas Herre.«
Denna lära testamenterade Abraham åt sine söner och åt Jakob med dessa ord: "O mine söner! Gud har sannerligen utvalt åt Eder religionen (Islâm) till rättesnöre; dön icke, utan att ock I ären Gudi undergifne (muslimin)."
Och Abraham ålade sina söner detta, och Jakob likaså: »Mina söner, Gud har förvisso utkorat religionen åt eder; alltså mån I ej dö, förrän I underkastat eder.«
Och han gav sina söner, liksom [senare] Jakob, denna maning: "Söner! Gud [själv] har valt er tro; underkasta er därför Guds vilja innan döden överraskar er."
Och Abraham gaf denna lära i arf åt sina söner; äfvenså Jakob, sägande: o, mina söner! sannerligen har Gud utvalt åt eder denna lära, alltså dör ej, utan att J ären Honom undergifne.
Och Abraham, såväl som Jakob, uppmanade sina söner att göra detta: »Mina söner, Gud har valt ut den här religionen åt er; dö alltså inte, förrän ni underkastat er.«
Voren I tillstädes, då döden närmade sig Jakob? Då sade han till sine söner: "hvad skolen I tillbedja efter min bortgång?" De svarade: "vi skola tillbedja din Gud och dine fäders Abrahams, Israels och Isaks Guden enda Gud, och Honom äro vi underdånige."
Eller voren I närvarande, då Jakob låg för döden och han sade till sina söner: »Vad ämnen I dyrka efter min bortgång?« De svarade: »Vi skola dyrka din och dina fäders, Abrahams, Ismaels och Isaks Gud, en enda Gud, i det vi underkasta oss honom.«
Ja, ni är själva vittnen till att Jakob, när han kände döden nalkas, sade till sina söner: "Vem skall ni dyrka när jag är borta?" Och de svarade: "Vi skall dyrka din och dina fäders, Abrahams, Ismaels och Isaks Gud, den Ende Guden, och vi underkastar oss Hans vilja."
Månne J voren vittnen då Jakob nalkades sitt slut, då han sade till sina söner: hvad skolen J dyrka efter mig? De svarade: vi skola dyrka din Gud, och dina fäders Gud, Abrahams och Ismaels och Isaaks, en enda Gud, och Honom äro vi undergifne.
Eller var ni närvarande när Jakob låg för döden och han sade till sina söner: »Vad ska ni dyrka efter min bortgång?« De svarade: »Vi ska dyrka din och dina fäders, Abrahams, Ismaels och Isaks Gud, en enda Gud, och vi underkastar oss Honom.«
Detta slägte är förgånget. De hafva skördat lönen för sina gerningar. I skolen skörda lönen för edra gerningar och icke ansvara för hvad de hafva gjort.
Detta är en menighet, som nu är borta. Den har fått vad den förtjänat; I fån ock vad I förtjänat, och I skolen ej stå till svars för vad de gjorde.
Deras tid är förbi. De skall lönas efter vad de har gjort och ni skall lönas efter vad ni har gjort. Ni skall inte ställas till svars för deras handlingar.
Detta folk har nu gått undan. De hafva fått hvad de förtjenat; och J skolen få hvad J förtjenen; och J skolen icke blifva frågade beträffande hvad de gjorde.
Detta är ett samfund som nu är borta. Det har fått vad det förtjänat och ni ska få det ni förtjänat, och ni ska inte ställas till svars för vad de gjorde.
De säga: "varden judar eller christne, så ären I på rätta vägen." Svara: "nej! följen snarare Abrahams religion, ty han var renlärig, och icke var han afgudatjenare."
De säga ock: »Bliven judar eller kristna, så skolen I komma på den rätta vägen!« Svara: »Nej, följen Abrahams lära, emedan han var hanif och ej hörde till månggudadyrkarne!«
OCH DE säger: "Bli jude" eller "Bli kristen, för att få rätt vägledning!" Säg: "Nej, [vi följer] Abrahams rena, ursprungliga tro, han som inte hörde till dem som dyrkar avgudar."
Och de säga: blifver Judar eller Christne, att J mågen blifva vägledde, Svara: nej, men följer Abrahams lära, han var renlärig; han var icke bland afgudadyrkarne.
De säger också: »Bli judar eller kristna så blir ni vägledda!« Svara: »Nej, Abrahams, den rättrådiges religion, och han hörde inte till månggudadyrkarna.«
Sägen: "vi tro på Gud och på det, som uppenbarats för oss, på det som uppenbarats för Abraham, Ismael, Isak, Jakob och Israels stammar, på det som meddelats Moses och Jesus, och på det som meddelats profeterna af deras Herre. Vi göra icke någon åtskilnad emellan någon af dem och vi äro Gudi undergifne.
Sägen: »Vi tro på Gud, på vad som nedsänts till oss och vad som nedsänts till Abraham, Ismael, Isak och Jakob och stamhövdingarne, på vad Mose och Jesus fått och vad profeterna fått ifrån sin Herre, utan att vi göra någon skillnad på någon ibland dem, i det vi underkasta oss honom.«
Säg: "Vi tror på Gud och på det som har uppenbarats för oss och det som uppenbarades för Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande och det som uppenbarades för Moses och Jesus och för [de andra] profeterna av deras Herre; vi gör ingen åtskillnad mellan dem. Och vi har underkastat oss Hans vilja."
Säger: vi tro på Gud, och det som blifvit nedsändt till oss, och det som blifvit nedsändt till Abraham och Ismael och Isaak och Jakob och Israels stammar; och det som blef gifvet till Mose, och till Jesum, och det som blef gifvet till profeterna, från deras Herra: vi göra icke åtskillnad emellan någon af dem, och Honom äro vi undergifne.
Säg: »Vi tror på Gud, på vad som uppenbarats för oss och vad som uppenbarats för Abraham, Ismael, Isak och Jakob och hans ättlingar, på vad Moses och Jesus fått och vad profeterna fått från sin Herre; vi gör ingen åtskillnad mellan dem och vi underkastar oss Honom.«
Om då de (judar och christne) tro detsamma, som I tron, så äro de på den rätta vägen. Men om de vända sig bort derifrån, så varda de oenige. Gud skall dock vara dig nog till skydd emot dem, ty Han hör, Han vet."
Om de sedan tro på detsamma som I, så äro de stadda på den rätta vägen, men vända de sig bort, så äro de avfälliga. Gud skall vara ditt skydd emot dem; ja, han är den Hörande, den Vetande.
Och om de tror på det som är föremål för er tro, då har de i sanning funnit rätt väg; men om de vänder om [och går en annan väg], då är de söndrare och sektbildare och Gud skall skydda dig mot dem. Han är Den som hör allt, vet allt.
Om de tro detsamma som J tron, då, i sanning, äro de vägledde; men om de vända sig bort, äro de visst i söndring. Men Gud skall göra dig tillräcklig mot dem; och Han är den Hörande, den Vetande.
Om de sedan tror på detsamma som ni tror på, har de letts på den rätta vägen, men vänder de sig bort är de avfällingar. Gud ska skydda dig mot dem. Han är den Hörande, den Vetande.
Guds dop hafva vi emottagit — hvilkens dop är bättre än Guds? Vi äro Hans tillbedjare.
Guds religion! Vems religion är bättre än Guds? Och vi äro hans dyrkare.
Gud [själv] har färgat [vår tro] och vem ger färg bättre än Gud? Det är Honom vi tillber [och ingen annan].
Guds religion hafva vi fått; och hven är bättre än Gud att gifva religion? Och vi äro Hans tjenare.
Guds religion! Vems religion är bättre än Guds? Och det är Honom vi dyrkar.
Säg: "viljen I tvista med oss om Gud? Han är vår Herre och eder Herre: vi hafva våra verk och I hafven edra verk, och vi erkänna endast honom."
Säg: »Skolen I tvista med oss om Gud, då han är både vår och eder Herre? Vi hava våra gärningar för oss, och I haven edra gärningar för eder, och vi äro honom uppriktigt hängivna.
Säg [till judarna och de kristna]: "Vill ni tvista med oss om Gud, Han som är vår Herre likaväl som er Herre? Våra handlingar är våra och era handlingar är era. Vi tillber Honom med uppriktig tro.
Säg: skolen J tvista med oss om Gud, som är vår Herre och eder Herre? Vi hafva våra gerningar och J hafven edra gerningar; och vi äro hans upprigtige tillbedjare.
Säg: »Ska ni argumentera med oss om Gud, då Han är både vår och er Herre? Vi har våra handlingar, och ni har era handlingar, och vi är Honom uppriktigt hängivna.
Påstå de kanhända, att Abraham, Ismael, Isak, Jakob och de tolf stammarne voro judar eller christne? "Svara: "veten I det bättre eller Gud (som talar ur mig)?" Ho är väl orättrådigare än den, som döljer inom sig ett gudomligt vittnesbörd? Gud lemnar ej ur sigte hvad I gören.
Eller sägen I: ”Abraham, Ismael, Isak och Jakob och stamhövdingarne voro förvisso antingen judar eller kristna?« Säg: »Vilka veta det bäst, I eller Gud? Och vem är orättfärdigare än den, som döljer ett vittnesbörd, som han har fått från Gud?« Och Gud är icke likgiltig för vad I gören.
Påstår ni att Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande var judar eller kristna?" Säg: "Är det ni eller Gud som vet bäst? Vem är mer orättfärdig än den som undertrycker det vittnesbörd som han fått från Gud? Gud förbiser ingenting av vad ni gör."
Eller, skolen J säga: sannerligen voro Abraham och Ismael och Isaak och Jakob och Israels stammar, Judar, eller Christne? Säg: ären J kunnigare än Gud? Men ho är orättfärdigare än den som döljer ett vittnesbörd, som han harfrån Gud? Dock är Gud icke likgiltig för hvad J gören.
Eller påstår ni att Abraham, Ismael, Isak och Jakob och hans ättlingar var judar eller kristna?« Säg: »Är det ni eller Gud som vet bäst? Och vem är orättfärdigare än den som döljer ett vittnesbörd han fått från Gud?« Gud är inte likgiltig för vad ni gör.
Detta slägte är förgånget. De hafva skördat lönen för sina gerningar. I skolen skörda lönen för edra gerningar och icke ansvara för hvad de hafva gjort.
Detta är en menighet, som nu är borta. Den har fått vad den förtjänat; I fån ock vad I förtjänat, och I skolen ej stå till svars för vad de gjorde.
Deras tid är förbi. De skall lönas efter vad de har gjort och ni skall lönas efter vad ni har gjort. Ni skall inte ställas till svars för deras handlingar.
Detta folk har nu gått undan. De hafva fått hvad de förtjenat; och J skolen få hvad J förtjenen; och J skolen ej blifva frågade om hvad de gjorde.
Detta är ett samfund som nu är borta. Det har fått vad det förtjänat och ni ska få det ni förtjänat, och ni ska inte ställas till svars för vad de gjorde.
Dårarne ibland menniskorna skola spörja: "hvad har förmått dem (muslimin) att ändra den Kibla, som de hade?" Svara: "Gudi tillhör vestern och östern. Han leder hvem Han vill på den rätta vägen."
De dåraktiga människorna skola säga: »Vad har vänt dem ifrån deras kibla, som de rättade sig efter?« Säg: »Gud tillhör östan och västan; han leder vem han vill på en rätt väg.«
TANKLÖSA människor skall säga: "Vad har förmått dem att ändra den böneriktning som de har följt till nu?" Säg: "Öst liksom väst tillhör Gud. Han leder den Han vill till den raka vägen."
De dåragtige ibland menniskorna skola säga: hvad har vändt dem från deras Kiblah mot hvilket de hafva varit ställde? Säg: östan och vestan tillhöra Gud. Han vägleder hvem Han behagar på en rätt väg.
De dåraktiga bland människorna kommer att säga: »Vad har vänt dem från den böneriktning de rättade sig efter?« Säg: »Öst och väst tillhör Gud; Han leder vem Han vill på en rak väg.«
På samma sätt (som fordom Abraham), hafva vi gjort Eder till den bästa församling, så att I mågen aflägga vittnesbörd öfver menniskorna. Guds apostel aflägger vittnesbörd öfver Eder. Endast derföre hafva vi förordnat den Kibla, emot hvilken du vände dig, på det att vi må kunna urskilja dem, som följa (dig) aposteln, ifrån dem, hvilka affalla. Detta är väl ett obehagligt bud, men icke för dem, hvilka Gud leder. Icke var det Guds mening, att göra Eder villrådige i eder tro, ty Han är nådig emot menniskorna och barmhertig.
Sålunda hava vi gjort eder till en utvald menighet, för att I skullen bliva vittnen emot människorna och aposteln bliva vittne emot eder. Den kibla, som du rättade dig efter, instiftade vi blott för att skilja den, som följer aposteln, från den, som ryggar tillbaka. Och det var sannerligen svårt utom för dem, som Gud vägleder, men Gud är ej den, som gör eder tro om intet; Gud är sannerligen huld och barmhärtig mot människorna.
Och Vi har gjort er till ett mittens samfund, för att ni skall stå som vittnen mot alla människor och Sändebudet vara vittne mot er. Den böneriktning som du [Muhammad] förut iakttog gav Vi dig enbart för att skilja dem som följer Sändebudet från dem som vänder honom ryggen. Detta har varit en svår [prövning] utom för dem som [i allt] vägleds av Gud. Det är rätt och rimligt att Gud inte låter er tro bli utan belöning; Gud är barmhärtig och ömmar för människorna.
Sålunda hafva vi satt eder till ett utvaldt folk; att J mågen blifva vittnen emot de öfriga menniskorna, och att aposteln må blifva ett vittne emot eder. Och icke förordnade vi det Kiblah mot hvilket du har varit ställd, utan på det vi måtte känna den som följer aposteln, från den som vänder om på sina hälar. Och i sanning var det ju svårt, utom för dem hvilka Gud vägledt. Men icke är Gud sinnad, att låta eder tro gå förlorad; ty Gud är mot menniskorna nådig, barmhertig.
På så sätt har Vi gjort er till ett medelvägens samfund, för att ni ska vara vittnen mot människorna och Sändebudet vara vittne mot er. Den böneriktning du rättade dig efter gav Vi dig enbart för att veta vem som följer Sändebudet och vem som vänder sig bort. Och detta var mycket svårt utom för dem som Gud vägledde, men Gud låter inte er tro gå förlorad; Gud är ömsint och barmhärtig mot människorna.
Vi hafva märkt, att du lyfter anletet emot himmelen (väntande en uppenbarelse). Vi vilja nu för dig bestämma en Kibla, med hvilken du skall vara nöjd. Vänd derföre ditt ansigte emot det heliga templet (Ka'ba). Hvar helst I än ären, så vänden edra ansigten emot det. Skriftens innehafvare veta, att detta är sanningen, som kommit ifrån din Herre. Gud förbiser icke hvad de göra.
Ofta se vi, huru ditt ansikte vändes både hit och dit på himmelen, men vi skola sannerligen vända dig mot en kibla, med vilken du varder tillfreds. Vänd ditt ansikte mot det fridlysta templet! Varhelst I än ären, så vänden edra ansikten dit; ty de, som fått skriften, veta sannerligen, att det är sanningen själv från deras Herre, och Gud är icke likgiltig för vad I [de] gören.
Ofta har Vi sett dig [Muhammad] vända ansiktet mot himlen [i väntan på ledning], och Vi skall låta dig vända dig i en böneriktning som skall göra dig nöjd. Vänd alltså nu ditt ansikte mot den heliga Moskén; ja, var ni än befinner er, vänd era ansikten mot denna [Moské]. De som [förr] fick ta emot uppenbarelsen vet säkert att detta är ett sant [påbud] från deras Herre. Och Gud förbiser ingenting av vad de gör.
Vi hafva sett dig vända omkring ditt ansigte mot himmelen, men i sanning skola vi vända dig mot ett Kiblah som skall behaga dig. Vänd då ditt ansigte mot det fridlysta templet: och hvarhelst J ären, så vänder edra ansigten deremot. De hvilka fått Skriften, veta säkert att det är sanningen från deras Herra; men Gud är icke likgiltig för det de göra.
Vi ser hur ditt ansikte gång på gång vänds mot himlen, och Vi ska helt visst låta dig vända dig i en böneriktning som du kommer att bli nöjd med. Vänd därför ditt ansikte mot Den heliga moskén! Var ni än befinner er ska ni vända era ansikten mot den. De som fått Skriften vet att det är sanningen själv från deras Herre, och Gud är inte likgiltig för vad de gör.
Om du ock förrättade alla möjliga under inför dem, åt hvilka Skriften gafs, så skulle de dock icke följa din Kibla, ej heller må du följa deras Kibla. Ingen af dem antager den andres Kibla. Om du, efter den kunskap, som du har erhållit, följde deras önskningar, så vore du sannerligen en af de orättfärdige.
Om du ock visar dem, som fått skriften, alla möjliga tecken, så rätta de sig sannerligen icke efter din kibla. Du skall icke heller rätta dig efter deras kibla, och de rätta sig icke heller efter varandras kibla, men om du rättar dig efter deras hugskott efter all den kunskap, som kommit dig till del, då hör du sannerligen till de orättfärdiga.
Men även om du gav dem som [i äldre tid] fick ta emot uppenbarelsen alla bevis, skulle de inte följa din böneriktning; du skall inte heller följa deras böneriktning. Några av dem iakttar en böneriktning, andra en annan. Ja, om du skulle foga dig efter deras önskningar, sedan du fått ta emot den kunskap som [nu] har kommit dig till del, skulle du sannerligen höra till de orättfärdiga.
Och sannerligen, om du visar dem som fått Skriften alla möjliga tecken, skola de icke följa stadgandet om ditt Kiblah; och icke skall du följa stadgandet om deras Kiblah; och icke skall den ena delen af dem följa föreskriften om den andras Kiblah. Sannerligen, om du följer deras önskningar, efter den kunskap som till dig kommit, visst blifver du då utaf de orättfärdige.
Men även om du visar dem som fått Skriften alla möjliga tecken, följer de inte din böneriktning. Du ska inte heller följa deras böneriktning, och de följer inte heller varandras böneriktning, men om du rättar dig efter deras nycker efter all den kunskap som kommit dig till del, kommer du att höra till de orättfärdiga.
De, åt hvilka vi hafva gifvit Skriften, känna honom (Muhammed) så som de känna sine egne söner. Men en del af dem fördöljer med vett och vilja sanningen.
De, som vi givit skriften, känna den så väl, som de känna sina egna barn, men en del av dem döljer sannerligen sanningen mot bättre vetande.
De till vilka Vi [tidigare] skänkte uppenbarelsen vet detta lika noga som de känner sina barn, men det finns några bland dem som mot bättre vetande döljer sanningen.
De till hvilka vi gifvit Skriften, känna honom, liksom de känna sinna egna söner; men en del af dem dölja sanningen, och de veta det.
De som Vi givit Skriften känner honom lika väl som de känner sina egna söner, men en del av dem döljer sanningen mot bättre vetande.
Denna uppenbarelse om Kiblan är det sanna, som utgått ifrån din Herre. Var derföre icke en tviflare.
Sanningen kommer från din Herre; var därför ej bland tvivlarne!
Sanningen [är vad du har tagit emot] från din Herre; låt inga tvivel uppstå [om detta]!
Sanningen är från din Herra; alltså skall du ej vara utaf dem som tvifla.
Sanningen kommer från din Herre; var därför inte en av dem som tvivlar!
För hvar och en hafva vi bestämt en Kibla, emot hvilken han vänder sig (under bönen). Täflen då med hvarandra i det. goda. Hvar helst I än ären, så skall Gud föra Eder tillsammans (hos sig), ty Gud är sannerligen allsmäktig.
Var och en har en viss riktning, i vilken han vänder sig; så tävlen nu med varandra i det goda! Varhelst I än ären, skall Gud föra eder tillsammans; Gud är förvisso allsmäktig.
Var och en har en riktpunkt som han vänder sig mot [i bönen]. Tävla därför med varandra om att göra gott. Var ni än befinner er skall Gud samla er [på Domens dag]; Gud har allt i Sin makt.
Hvar och en har en sida, mot hvilken han vänder sig under bönen; men söker att öfverträffa hvarandra uti goda gerningar. Hvarhelst J ären, skall Gud framhafva eder tillsamman; ty Gud är allsmägtig.
Var och en har en viss riktning som han vänder sig mot. Tävla därför med varandra om att göra gott! Var ni än befinner er ska Gud föra er samman. Gud har allt i Sin makt.
Och hvarifrån du än utgår, så vänd ditt ansigte emot det heliga templet (när du beder). Detta bud är sanning ifrån din Herre, och Gud förbiser icke hvad I gören.
Varifrån du än kommer, så vänd ditt ansikte mot det fridlysta templet, ty detta är sannerligen sanningen från din Herre, och Gud är icke likgiltig för vad I gören.
Var du än har börjat din färd, vänd därför ditt ansikte mot den heliga Moskén - detta är din Herres sanna ord. Gud förbiser ingenting av vad ni gör.
Och hvarhelst ifrån du utgår, så vänd ditt ansigte mot det fridlysta templet; visserligen är det sanningen från din Herra: och icke är Gud likgiltig för det J gören.
Varifrån du än kommer ska du vända ditt ansikte mot Den heliga moskén. Detta är sanningen från din Herre, och Gud är inte likgiltig för vad ni gör.
Hvarifrån du än utgår, så vänd ditt ansigte emot det heliga templet, och hvar helst I ären, så vänden edra ansigten emot det, på det att menniskorna ej må få anledning till tvist med Eder, med undantag af de gudlöse ibland dem. Men frukten icke dem, utan frukten mig, så att jag kan fullborda min nåd emot Eder och I mågen ledas på den rätta vägen,
Varifrån du än kommer, så vänd ditt ansikte mot det fridlysta templet, och varhelst I än ären, så vänden edra ansikten dit, att inga andra människor må få sak med eder än sådana, som göra orätt! Men rädens ej för dem, utan rädens för mig, och detta för att jag må göra min nåd mot eder fullkomlig, för den händelse I månden komma på den rätta vägen!
Ja, var du än har börjat din färd, vänd ditt ansikte mot den heliga Moskén. Var ni än befinner er, vänd er mot denna [Moské], så att inga människor får anledning att tvista med er - utom de som har onda avsikter. Oroa er inte [för vad de har i sinnet]; nej, frukta Mig! Då skall Jag ge er Min fulla välsignelse så att ni skall kunna följa den raka vägen.
Och hvarhelst ifrån du utgår, så vänd ditt ansigte mot det fridlysta templet; och hvarhelst J ären, så vänder edra ansigten emot detsamma, att menniskorna ej må få skäl emot eder, om icke de ibland dem hvilka handla orättfärdigt; men icke skolen J frukta dem, utan frukter mig, att jag må fullkomna min nåd emot eder, och att J mågen blifva vägledde.
Varifrån du än kommer ska du vända ditt ansikte mot Den heliga moskén, och var ni än befinner er ska ni vända era ansikten mot den, så att inga andra människor än de som gör orätt får anledning att tvista med er. Men frukta inte dem, utan frukta Mig, och detta för att Jag ska göra Min nåd mot er fullkomlig, och för att ni ska få vägledning.
likasom vi hafva sändt ibland Eder en apostel af edert eget folk, hvilken för Eder uppläser våra uppenbarelser, renar Eder och lärer Eder boken och visheten, samt undervisar Eder om det, som I icke vissten.
Likasom vi sänt en apostel ur eder egen krets till eder att uppläsa våra tecken för eder och göra eder rena, att lära eder skriften och visheten och lära eder vad I icke vissten,
Och så har Vi [gett er Vår välsignelse] när Vi sände till er ett sändebud ur er egna led, för att framföra Våra budskap till er och rena er [från avgudadyrkan och all annan synd] och undervisa er i Skriften och [profeternas] visdom och lära er vad ni inte visste.
Emedan vi hafva sändt ibland eder en apostel utaf eder sjelfve, att uppläsa för eder våra tecken, och rena eder, och lära eder Skriften och visdomen, och lära eder hvad J icke vissten,
Och på samma sätt har Vi sänt ett Sändebud ur er egen krets för att läsa upp Våra tecken för er och göra er rena och lära er Skriften och visheten och lära er vad ni inte visste.
Kommen då ihåg mig (med lydnad), så skall jag ihågkomma Eder (med lönen), och tacken mig och varen ej otacksamme.
Så mån I ihågkomma mig, så skall jag ihågkomma eder. Visen mig tacksamhet och varen icke otacksamma mot mig!
Och bevara Mig i minnet, så skall Jag minnas er; var Mig tacksam och förneka Mig inte!
Så kommer ihåg mig, och jag skall ihågkomma eder, och varer mot mig tacksamme, och förneker ej mig.
Håll Mig därför i minnet, så ska Jag minnas er. Visa Mig tacksamhet och var inte otacksamma mot Mig.
O som tron! bedjen Gud om bistånd, under tålamod och bön, ty Gud är när de tålamodige.
I, som tron, söken hjälp i tålamod och bön! Gud är förvisso med de tåliga.
TROENDE! Sök med tålamod [Guds] hjälp i bönen! Gud är sannerligen med de tålmodiga, de som håller ut.
O, J som tron! anroper om hjelp med tålamod och bön; ty Gud är med de tålige.
Troende, sök hjälp i tålamod och bön! Gud är med de tålmodiga.
Sägen icke om dem som dödas på Guds väg, att de döde äro; nej! de äro lefvande, men I fatten det icke.
Och sägen ej om dem, som dödas för Guds sak, att de äro döda, utan levande! Men I märken det ej.
Och säg inte om dem som stupar [i strid] för Guds sak: "De är döda." Nej, de lever, fastän ni inte är medvetna om detta.
Och ej mågen J säga om dem som stupa för Guds sak: de äro döde; tvertom, de äro lefvande; men J förstån det icke.
Och säg inte om dem, som dödas för Guds sak, att de är döda, nej, de lever! Men ni är inte medvetna om det.
Nog skola vi pröfva Eder med någon bäfvan och hunger samt förlusten af egodelar, menniskor och skördar; men förkunna du (Muhammed) glädje åt de tålamodige,
Vi skola sannerligen pröva eder med fruktan, hunger och förlust av ägodelar, liv och jordens frukter. Bringa dock de tåliga ett hugnesamt budskap,
Vi skall helt visst låta er utstå prövningar genom fruktan, hungersnöd, förlust av egendom och liv och frukten [av ert arbete]. Förkunna för de tålmodiga och uthålliga ett glatt budskap -
Och visserligen skola vi pröfva eder något med förskräckelse och hunger, och förminskning af ägodelar och menniskor och frukter; men bebåda glädje till de tålige,
Vi ska helt visst sätta er på prov med något av fruktan, hunger och förlust av ägodelar, liv och skördar. Ge ett glatt budskap till de tålmodiga,
som, när de hemsökas af någon motgång, utbrista: "vi äro Gudi undergifne och till Honom skola vi återvända."
Som, då en hemsökelse hemsöker dem, säga: »Vi höra förvisso Gud till, och till honom skola vi återvända.«
för dem som när de drabbas av olycka och motgång säger: "Vi tillhör Gud och till Honom skall vi återvända" -
Hvilka, då ett olycksfall drabbar den, säga: vi tillhöra Gud, och till Honom skola vi återvända.
som, när de drabbas av olycka, säger: »Vi tillhör Gud, och till Honom ska vi återvända.«
Desse äro de, som undfå sin Herres välsignelse och nåd, och de äro på den rätta vägen.
Dessa hava att vänta välsignelser och barmhärtighet ifrån sin Herre, och det är dessa, som äro stadda på den rätta vägen.
[förkunna för dem] att deras Herre skall välsigna dem och innesluta dem i Sin nåd; det är de som är rätt vägledda.
Öfver desse skall varda välsignelse från deras Herra, och barmhertighet; och desse äro de vägledde.
För dessa väntar välsignelser och barmhärtighet från deras Herre, och det är dessa, som har givits vägledning.
Safâ och Merva äro sannerligen af Guds minnesmärken. Derföre är det icke synd, om någon, som valfärdar till Mekka-templet under pilgrimsfesten eller besöker det, går omkring dem begge. Den, som af egen drift gör godt, skall belönas, ty Gud är tacksam, allvetande.
Safa och Marwa höra förvisso till Guds minnesmärken, och den, som vallfärdar till templet eller besöker det, drabbar således ingen skuld, om han förrättar löpningarna vid dem båda. Om någon frivilligt gör en god gärning, så är Gud förvisso den Erkännsamme, den Vetande.
As-Safa och Al-Marwah hör till Guds symboler. Den som beger sig till Helgedomen för den större eller den mindre vallfärden och då vill vandra fram och tillbaka mellan dem gör därför ingenting klandervärt. Och den som av fri vilja gör en god handling utöver vad plikten bjuder [skall finna att] Gud, som har kunskap om allt, erkänner [Sina tjänares] förtjänster.
Sannerhicen äro Safa och Maruvah utaf Guds heliga minnesmärken; alltså, ho som vallfärdas till templet, eller besöker Mecka, för honom skall det icke vara en synd, att kringgå dem båda. Men ho som frivilligt gör godt, i sanning är Gud erkänsam, vetande.
Safa och Marwa hör till Guds symboler, och den som vallfärdar till Huset eller besöker det kan därför inte klandras om han vandrar mellan dem. Om någon frivilligt gör en god gärning, är Gud erkännsam och vetande.
De som fördölja hvad vi hafva uppenbarat af tydliga uppenbarelser och ledningen (den sanna läran), sedan vi förklarat allt detta för menniskorna i boken (Torâ), skola förbannas af Gud och af de (lefvande varelser), som förbannandet tillkommer;
Dem, som dölja de klara vittnesbörd och den vägledning vi nedsänt, sedan vi förklarat dem i skriften för människorna, dem förbannar förvisso Gud, och dem förbanna alla, som förbanna,
DE SOM döljer de vittnesbörd och den vägledning som Vi genom uppenbarelser har gett dem och som Vi har klargjort för människorna i Skriften, skall förbannas och fördömas av Gud och [alla] som kan döma skall förbanna och fördöma dem,
I sanning, de som dölja hvad vi nedsändt af de påtagliga bevisen och vägledningen, efter att vi gjort det tydligt för menniskorna uti skriften; Gud skall förbanna desse, och de som förbanna, skola förbanna dem;
Dem, som döljer de klara bevis och den vägledning Vi uppenbarat, sedan Vi klargjort dem för människorna i Skriften, dem förbannar Gud, och dem förbannar alla, som förbannar,
dock icke de, som ångra sig, godtgöra sin missgerning och upplysa andre om rätta förhållandet. Öfver dem skall jag förbarma mig, ty jag är förlåtande, barmhertig.
För så vitt de ej omvända sig, göra det rätta och förklara tecknen. Ty över dessa skall jag misskunda mig, emedan jag är den Misskundsamme, den Barmhärtige.
dem undantagandes som visar ånger och gör bot och bättring och klarlägger [sanningen]; deras ånger vill Jag ta emot - ja, Jag är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige.
Utom dem som ångra sig, och bättra sig, och tillkännagifva sanningen, till desse skall jag vända mig, ty jag är den beveklige, den barmhertige.
utom dem som ångrar sig, gör det rätta och klargör sanningen. Deras ånger ska Jag ta emot, ja, Jag är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige.
Men öfver de otrogne, som dö i sin otro, skall Guds, alle änglars och menniskors förbannelse hvila.
Över dem, som äro otrogna och dö i otro, vilar förvisso både Guds, änglarnas och alla människors förbannelse,
Men de som envist förnekar sanningen och dör som förnekare, över dem faller Guds och änglarnas och alla människors fördömelse.
Sannerligen de, hvilka icke tro, och som dö uti sin otro, på desse skall varda Guds förbannelse, och englarnes och hela menniskoslägtets,
Men över dem som förnekar sanningen och dör i otro vilar både Guds, Änglarnas och alla människors förbannelse.
I den skola de evigt förblifva, utan att deras pina mildras, och icke skola de få uppskof med straffet.
Att de evinnerligen må förbliva däri, utan att straffet lindras för dem eller något anstånd beviljas dem.
Under denna [fördömelse] skall de förbli; deras straff skall inte lindras och de skall inte beviljas uppskov.
Hvarunder de evigt skola förblifva. För dem skall ej straffet lindras, och icke skola de få anstånd.
Där ska de vistas i all evighet; straffet ska inte lindras för dem och de ska inte beviljas uppskov.
Eder Gud är en Gud, det gifves ingen Gud utom Honom, den Förbarmande, den Barmhertige.
Eder Gud är en enda Gud; det finns ingen gud utom honom, den barmhärtige Förbarmaren.
ER GUD är den Ende; det finns ingen annan gud än Han, den Nåderike, den Barmhärtige.
Eder Gud är en enda Gud: det finnes ingen Gud utom Honom, den milde, den barmhertige.
Er Gud är en enda Gud; det finns ingen annan gud än Han, den Barmhärtige Förbarmaren.
Sannerligen, i himlarnes och jordens byggnad, i nattens och dagens omvexling, i skeppet, som far på hafvet, lastadt med nyttiga ting för menniskorna, i vattnet, som Gud nedsänder ifrån himmelen, hvarmed Han återgifver lif åt jorden, sedan den uttorkat, och uppfriskar alla slag af djur på den, och i vindarnes och molnens rörelse, som mellan himmel och jord göra tjenst åt menniskorna, äro tecken (som bevisa Guds enhet) för förnuftiga menniskor.
I himlarnas och jordens skapelse, i nattens och dagens växling, i skeppet, som seglar på havet med sådant, som länder människorna till gagn, i vattnet, som Gud nedsänt från himmelen och varmed han giver jorden liv efter hennes dvala, i alla de kräk han kringspritt på henne, i vindarnas omkastningar och i molnen, som fått sig ålagt att fara mellan himmel och jord, finnas sannerligen tecken för människor, som hava förstånd.
I skapelsen av himlarna och jorden, i växlingen mellan natt och dag, i skeppen som plöjer haven [lastade] med det som är till nytta för människorna, i regnet som Gud sänder ned och därmed ger nytt liv åt den jord som varit död och låter djur av alla de slag befolka den och i vindarnas och molnens rörelser, drivna mellan himmel och jord i bestämda banor - [i allt detta] ligger förvisso budskap till dem som använder sitt förstånd.
Sannerligen, himlarnes och jordens skapelse, och omvexlingen af natt och dag, och skeppet som löper på hafvet, med det som gagnar menniskorna, och hvad Gud nedsänder från himmelen af vatten, hvarigenom Han sätter lif i jorden efter hennes dvala, och sprider omkring derpå alla möjliga djur, och vindarnes förändring, och molnen som nödgas göra tjenst emellan himmel och jord, äro visserligen tecken för menniskor med förstånd.
I skapelsen av himlarna och jorden, i växlingen mellan natt och dag, i skeppet som seglar på havet med sådant som är till nytta för människorna, i vattnet som Gud sänder ner från himlen, och genom vilket Han ger jorden liv efter att den varit död, i alla de varelser Han spritt på den, i vindarnas omkastningar och i molnen som fått sig ålagt att färdas mellan himmel och jord, finns tecken för människor som använder sitt förstånd.
Det gifves menniskor, som uppställa åt sig andre gudar utom Gud, Honom like, hvilka de älska lika så mycket som Gud. Men de troende älska Gud mest. Om de orättrådige egde den insigt, som de skola få vid anblicken af straffdomen, så skulle de vara öfvertygade, att all makt tillhör Gud och att Gud är häftig i straffandet.
Bland människorna finnas de, som i stället för Gud skaffa sig avgudar, dem de älska så, som de borde älska Gud; men de, som tro, älska Gud mera. Om blott de, som göra orätt, insåge, att all makt hör Gud till, och att Gud är sträng i att straffa, när de få se straffet,
Ändå finns det människor som sätter upp medgudar vid Guds sida och ägnar dem en sådan kärlek som [bör] ägnas Gud. Men de troendes kärlek till Gud är starkare. Om bara dessa syndare kunde se - som de skall se när de står [inför] straffet - att all makt tillhör Gud och att Gud straffar med stränghet!
Dock antaga en del menniskor, utom Gud, afgudar, hvilka de älska liksom de borde älska Gud; likväl är kärleken till Gud starkare hos dem som tro. Men om du såge dem som handlat orättfärdigt, då de skola varseblifva straffet, att all magt tillhör Gud, och att Gud är sträng i att straffa!
Bland människorna finns sådana som i stället för Gud skaffar sig avgudar, som de älskar såsom de borde älska Gud; men de troendes kärlek till Gud är starkare. Om de som gör orätt bara kunde se – som de kommer att göra när de får se straffet – att all makt hör till Gud och att Gud är sträng i att straffa.
Då anförarne hafva skiljt sig ifrån sine underlydande, och desse få se straffet, och banden emellan dem äro sönderslitna,
När de, som tagits till föresyn, slita sig lösa från dem, som tagit dem till föresyn, och de få se straffet och förbindelsen dem emellan avbrytes
De som hade efterföljare skall då ta avstånd från efterföljarna och [dessa] kommer att se straffet [framför sig] och banden mellan dem har slitits;
Då de, hvilka varit följde, skola frikalla sig från dem som följt efter, och de skola se straffet, och bandet emellan dem skall afhuggas!
De som hade efterföljare ska då ta avstånd från sina efterföljare, och de ska se straffet och banden dem emellan ska slitas isär.
så skola de underlydande säga: "om återvändandet (till jorden) stode oss öppet, så skulle vi frisäga oss ifrån dem, såsom de nu frisäga sig ifrån oss." På detta sätt skall Gud till deras förtviflan visa dem deras gerningar. De skola aldrig slippa ut ur helvetets eld.
Och de, som tagit dem till föresyn, säga: »O att det funnes någon möjlighet för oss att återvända, så att vi kunde slita oss lösa från dem, liksom de slitit sig lösa från oss!« Så skall Gud till deras grämelse låta dem se sina egna gärningar, och de skola ej slippa ut ur elden.
och efterföljarna skall säga: "Om vi ändå kunde finna en väg tillbaka! Då skulle vi ta avstånd från dem liksom de nu tagit avstånd från oss." Så skall Gud låta dem se sina handlingar [i deras rätta ljus] och de skall känna [ånger och] grämelse. Men de kan inte rädda sig undan Elden.
Och de, hvilka följt efter, skola säga: om för oss funnes en återgång till lifvet, skulle vi göra oss frie från dem, liksom de gjort sig frie från oss! Sålunda skall Gud visa dem deras gerningar såsom orsak till sorgesuckan för dem; och icke skola de utkomma ur elden.
Och efterföljarna ska säga: »Om det ändå fanns någon möjlighet för oss att återvända, så att vi kunde ta avstånd från dem liksom de tagit avstånd från oss!« Så ska Gud låta dem se att deras egna handlingar vållar dem djup sorg, och de ska inte slippa ut ur Elden.
Äten, menniskor! af det tillåtliga och goda, som finnes på jorden, och följen icke Satans fotspår, ty han är eder uppenbare fiende,
Människor, äten av vad som finnes på jorden, för så vitt det är tillåtet och gott, och följen icke i Satans fotspår! Han är förvisso en förklarad fiende till eder.
MÄNNISKOR! Ät av det som jorden ger och som är tillåtet och hälsosamt, och följ inte i Djävulens spår; han är sannerligen er svurne fiende.
O, menniskor! äten af det tillåtna goda, som är på jorden, och ej mågen J följa uti satans fotspår; ty han är en uppenbar fiende till eder.
Människor, ät av det som finns på jorden, det som är tillåtet och gott, och följ inte i Satans fotspår! Han är en uppenbar fiende till er.
som endast bjuder Eder, att göra hvad ondt och skamligt är, samt att I skolen säga om Gud det, som I icke veten.
Han bjuder eder blott att begå synd och skändlighet och att påbörda Gud vad I icke veten.
Han uppmuntrar er [att begå] onda och skamlösa handlingar och [uppmanar er] att påstå om Gud sådant som ni inte kan veta något om.
Han skall anbefalla eder blott det som är ondt och brottsligt, och att säga om Gud hvad J icke veten.
Han uppmanar er endast att begå onda och skamlösa handlingar och att säga sådant om Gud som ni inte vet.
När man säger till dem: "efterföljen det, som Gud har uppenbarat," svara de: "nej! vi följa det som vi finna, att våre fäder hafva öfvat." Men voro då icke deras fäder alldeles oförståndige och icke heller ledde på den rätta vägen?
Då man säger till dem: »Rätten eder efter vad Gud nedsänt!« svara de: »Nej, vi vilja rätta oss efter vad vi funnit att våra fäder stödde sig på.« Även i det fall, att deras fäder intet förstodo och ej voro stadda på den rätta vägen?
Men när de uppmanas att följa de [regler] som Gud har uppenbarat, svarar de: "Vi följer dem som våra förfäder följde." - Men om deras förfäder inte använde sitt förstånd och saknade vägledning
Och då det säges till dem: följer det som Gud har nedsändt, svara de: ingalunda, men vi följa det som vi funno våra fäder bekänna. Äfven om deras fäder ingenting viste, och ej voro vägledde?
Då man säger till dem: »Rätta er efter det som Gud har uppenbarat!« svarar de: »Nej, vi rättar oss efter det vi funnit att våra fäder rättade sig efter.« Även om deras fäder inte förstod någonting och saknade vägledning?
Den som förmanar de otrogne kan liknas vid den, som ropar på fänad, hvilken hörer endast ljudet och skriet (utan att kunna fatta orden): döfve, dumbe, blinde, förstå de ingen ting.
Det är med dem, som äro otrogna, liksom med dem, som ropa till varelser, de där ej uppfatta annat än rop och skrik, döva, dumba och blinda, så att de ingenting förstå.
De som vägrar att lyssna till sanningen kan liknas vid [får] som hör [herdarnas] rop utan att förstå vad de betyder. Eftersom de inte använder sitt förstånd [förblir de] döva, stumma och blinda.
Men de, hvilka icke tro, äro like en som ropar till den som icke hör annat än rop och ljud: döfve, dumbe, blinde, icke skola de förstå.
De som förnekar sanningen kan liknas vid den som ropar till varelser, som inte hör annat än rop och skrik; döva, stumma och blinda kan de ingenting förstå.
O I som tron! äten af det goda, som vi hafva beskärt Eder till uppehälle, och tacken Gud, om det är Honom, som I dyrken.
I som tron, äten av det goda, som vi beskärt eder, och visen Gud tacksamhet, om han är den, som I dyrken!
Troende! Ät av de goda ting som Vi skänker er för ert uppehälle och tacka Gud, om det är Honom ni [vill] dyrka.
O, J som tron, äter af de goda ting hvarmed vi försörjt eder, och varer tacksamme emot Gud, om det är Honom J tjenen.
Troende, ät av det goda som Vi har givit er, och visa tacksamhet mot Gud, om det är Honom ni dyrkar!
Han har förbjudit Eder att förtära det sjelfdöda, blod, svinkött och det, hvaröfver (vid slagtandet) en annan guds namn åkallats. Men den som af nöd drifves att sådant äta, utan uppsåt och brottslig afsigt, så är han skuldfri, ty Gud är förlåtande och barmhertig.
Han har blott förbjudit eder det självdöda, blodet, svinets kött och sådant, varöver någon annans namn än Guds åkallats. Men om någon tvingas av nöd utan lystnad och utan brottslig avsikt, så är det ingen synd för honom; Gud är förvisso överseende och barmhärtig.
Vad Han har förbjudit er är kött av självdöda djur, blod och svinkött och sådant som offrats åt en annan än Gud. Men den som [av hunger] tvingas [att äta sådant] - inte den som av trots överträder [förbuden] eller som går längre [än hungern driver honom] - begår ingen synd. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.
Han har förbjudit eder förtära endast det som är sjelfdödt samt blod och svinets kött, äfvensom det öfver hvilket annat namn än Guds blifvit åkalladt: men ho som af nöden tvingas, och ej gör det af uppstudsighet, eller lust till öfverträdelse, för honom skall det ej vara vågon synd; ty Gud är nådig, barmhertig.
Han har endast förbjudit er självdöda djur, blod, svinets kött och sådant som offrats i ett annat namn än Guds. Men om någon tvingas av nöd, utan lystnad och utan att gå till överdrift, begår han ingen synd. Gud är överseende och barmhärtig.
De som fördölja hvad Gud uppenbarat af Skriften, och derigenom köpa sig en vara utan värde, skola endast med eld sin buk fylla, Gud skall ej dem tilltala på uppståndelsedagen, ej heller prisa dem, utan de få ett pinsamt straff.
De, som dölja den skrift Gud nedsänt och sälja den för ett ringa pris, dessa skola förvisso ej fylla sin buk med annat än eld, och Gud skall ej tala till dem på uppståndelsens dag eller frikänna dem, utan dem väntar ett plågsamt straff.
DE SOM döljer något av Guds uppenbarelser och säljer det för en ynklig slant fyller bara sin buk med eld. Gud skall inte tala till dem på Uppståndelsens dag och inte rena dem [från synd]. Ett plågsamt straff väntar dem.
I sanning, de hvilka dölja hvad Gud nedsändt utaf Skriften, och som utbyta det emot ett ringa pris, de skola icke svälja uti sina bukar annat än elden, och på uppståndelsens dag skall Gud ej tala till dem, och icke skall Han rena dem; men de skola få ett plågsamt straff.
De som döljer det Gud har uppenbarat av Skriften och säljer det för en ynklig summa, dessa fyller bara sin buk med eld, och Gud ska varken tala till dem på Uppståndelsens dag eller rena dem, och dem väntar ett plågsamt straff.
Desse hafva köpt sig villfarelse för ledningen och straff för förlåtelsen. O huru modige äro de ej att utsätta sig för elden!
Det är dessa, som sålt vägledningen för villfarelsen och förlåtelsen för straffet, och huru få de ej lida i elden!
Dessa är de som har bytt bort vägledning mot villfarelse och förlåtelse mot straff. Vilken iver visar de inte att pröva på Eldens plåga!
Desse äro de som köpt villan med vägledningen, och straffet med förlåtelsen; men huru förfärligt de skola lida i elden!
Det är dessa som har sålt vägledningen för villfarelsen och förlåtelsen för straffet. Vad har fått dem att tålmodigt uthärda Elden?
Så går det, derföre att Gud nedsändt boken, innehållande sanningen, och de som tvista om boken, äro stadde i oenighet, vida skiljd ifrån sanningen.
Och detta därför att Gud nedsänt skriften med sanningen; de, som tvista om skriften, gå sannerligen långt i trotsighet.
[De skall straffas] därför att det är Gud som i Skriften uppenbarar sanningen, och de som sätter sin mening emot Skriften har drivit sitt motstånd [mot Gud och Profeten] för långt.
Detta, derföre att Gud nedsändt boken med sanningen; och de, som tvista rörande denna bok, gå visserligen längt i motsägelse.
Och detta därför att Gud uppenbarat Skriften med sanningen. Men de som är oeniga om Skriften är djupt splittrade.
Rättskaffenhet består ej deruti, att I vänden edra anleten mot öster och vester, utan den kan endast tillerkännas den, som tror på Gud, på den yttersta dagen, änglarne, boken och profeterna, utgifver sina egodelar, så kära de än äro för honom, åt anförvandter, faderlöse, fattige, vägfarande och tiggare, såväl som till fångars friköpande, iakttager gudstjensten, betalar almosan, uppfyller den förbindelse, som han ingått, och är tålig i nöd, motgångar och svårigheternas tid. De som äro uppriktige (i sin tro), de förtjena att kallas fromme.
Fromheten består ej däri, att I vänden edra ansikten mot östan eller västan, utan fromheten finnes hos dem som tro på Gud, på den yttersta dagen, på änglarna skriften och profeterna och bortgiva sin egendom, huru kär de än hålla den, åt sina anförvanter, åt faderlösa, fattiga, vägfarande och tiggare och för slavars frigivande samt förrätta bönen, giva allmosan och uppfylla sitt avtal, då de ingått avtal, de tåliga i sorgen, motgången och nödens tid; det är dessa, som äro rättfärdiga, ja, dessa äro de gudfruktiga.
Fromheten består inte i att ni vänder ansiktet mot öster eller väster. Sann fromhet äger den som tror på Gud och den Yttersta dagen och änglarna och uppenbarelsen och profeterna och som ger [av] det han äger - vilket pris han än sätter på detta - till de anhöriga, de faderlösa och de behövande, till vandringsmannen och tiggarna och för att friköpa människor ur fångenskap och slaveri och som förrättar bönen och erlägger allmoseskatten och som håller sina löften och som med tålamod bär lidande och motgång och som håller stånd i farans stund. De har visat att deras tro är sann; de fruktar Gud.
Rättfärdigheten är icke, att J vänden edra ansigten emot öster och vester; men rättfärdigheten är den som tror: på Gud, och den yttersta dagen, och englarne, och skrifterne, och profeterne, och att gifva en penning för Hans skull till anförvandter, och de fader- och moderlöse, och de fattige, och den vägfarande, och dem som tigga, och för lösen af fångar, och att iakttaga bönen, och gifva de föreskrifna almosorna; och de som uppfylla sina förbund, då de ingå förbund; och de som äro tålige uti motgången och olyckan, och krigets tid: desse äro de sannfärdige; och desse äro de gudfruktige.
Fromhet består inte i att ni vänder era ansikten mot öst eller väst, nej, fromma är de som tror på Gud, den Yttersta dagen, Änglarna, Skriften och Profeterna och ger av sina ägodelar – hur fästa de än är vid dem – till anhöriga, faderlösa och fattiga, till vandringsmännen och tiggarna och för slavars frigivande samt förrättar bönen, ger allmosan och uppfyller sina avtal, när de ingått avtal, de som är tålmodiga i olycka, motgång och strid; det är dessa som är sannfärdiga, ja, dessa är de gudfruktiga.
Vedergällningsrätten är Eder medgifven, I troende, för mördade; fri för fri, träl för träl och qvinna för qvinna. Men om något efterskänkes mördaren af hans broder (blods- hämnaren), så skall han med mildhet behandlas och redligen (sin bot) betala. Detta är en mildring och ett nådebevis ifrån eder Herre. Men den som det oaktadt öfverträder detta budet, han får ett pinsamt straff.
I, som tron, det har föreskrivits eder blodshämnd i fråga om de dräpta, fri för fri, slav för slav och kvinna för kvinna, men om någon får den på ett eller annat sätt efterskänkt å broderns sida, må dock saken fullföljas på tillbörligt sätt och böter till denne ärligen erläggas. Detta är en lindring och ett barmhärtighetsbevis från eder Herre, men den, som hädanefter begår en överträdelse, väntar ett plågsamt straff.
TROENDE! I fall av blodsutgjutelse skall [regeln om] rättvis vedergällning gälla för er: den frie mannen [skall stå till svars] för [dråp på] en fri man, slaven för [dråp på] en slav, kvinnan för [dråp på] en kvinna. Och om en broder till honom vill efterskänka en del [av gärningsmannens skuld], skall en uppgörelse ingås i vederbörliga former och frågan om erläggande av skadestånd lösas i godo. Denna [regel] är en nåd från er Herre för att lätta era bördor. Den som hädanefter bryter lagen har därför ett plågsamt straff att vänta.
O, J som tron! vedergällningsrätten är föreskrifven eder i anseende till de dräpte: den frie för den frie, och slafven för slafven, och qvinnan för qvinnan; men den, till hvilken något blifver eftergifvet af hans broder, må varda förföljd för skadeersättning enligt hvad som är rätt, och blifva ålagd böter med billighet. Detta är en lättnad från eder Herra och en barmhertighet; och den som derefter öfverträder, han skall lida ett plågsamt straff.
Troende, det har föreskrivits er att ni ska vedergälla dem som dödats, en fri man för en fri man, en slav för en slav och en kvinna för en kvinna, men om en broder avsäger sig rätten att utkräva något av vedergällningen ska saken fullföljas på tillbörligt sätt och betalningen av skadestånd lösas i godo. Detta är en lättnad från er Herre och barmhärtighet, men den som begår en överträdelse efter detta ska få ett plågsamt straff.
I vedergällningsrätten hafven I, som egen förstånd, lif. Kanhända skolen I frukta Gud och vid makt hålla Hans bud.
Blodshämnden innebär liv för eder, I, som haven förstånd, för den händelse I månden frukta Gud.
I [stadgandet om] rättvis vedergällning har ni fått [ett skydd för ert] liv; [lägg märke till detta] ni som har förstånd! - Kanske fruktar ni [och tackar] Gud.
Och uti vedergällningsrätten är lif för eder, o, J som hafven förstånd, på det att J mågen frukta.
Vedergällningen innebär liv för er – ni som har insikt – för att ni ska frukta Gud.
Det är Eder föreskrifvet, att, när någon är nära döden och efterlemnar egendom, han kan göra testamente enligt rättvisa åt föräldrar och slägtingar. Detta är en pligt för de gudfruktige.
Det har föreskrivits eder att då någon ligger för döden och efterlämnar något av livets goda, på tillbörligt sätt upprätta testamente till förmån för föräldrar och närmaste anhöriga, emedan detta är en plikt för de gudfruktiga.
NÄR NÅGON bland er känner döden nalkas och han efterlämnar förmögenhet, skall han upprätta testamente till förmån för föräldrar och anhöriga enligt god sed; detta är en plikt för alla som fruktar Gud.
Testamente är föreskrifvet eder, då någon af eder nalkas sitt slut — om han lemnar egendom — till föräldrar och anförvandter, enligt billighet; en pligt som åligger de gudfruktige.
Det har föreskrivits er att då någon av er ligger för döden och efterlämnar förmögenhet, ska han upprätta testamente till förmån för föräldrar och närmaste anhöriga på tillbörligt sätt, och detta är en plikt för de gudfruktiga.
Om någon rubbar det, sedan han hört det- samma, så drabbar skulden för detta endast dem, som hafva rubbat det. Gud hör sannerligeu och vet allt.
Men om någon ändrar det, sedan han hört det, så drabbar skulden endast dem, som ändra det. Gud är förvisso den Hörande, den Vetande.
Om [testamentet] ändras efter att ha blivit uppläst, faller skulden för detta uteslutande på dem som gjort ändringen. Gud hör allt, vet allt.
Och ho som förändrar det, sedan han hört det, så faller synden deraf endast på dem som förändra det; ty Gud är hörande, vetande.
Men om någon ändrar det, sedan han hört det, drabbar synden endast dem som ändrat det. Gud är hörande och vetande.
Befarar någon då afvikelse från det rätta, eller orättvisa å testators sida, och ställer saken tillrätta emellan parterna, så är han skuldfri. Gud är sannerligen förlåtande, barmhertig.
Befarar någon partiskhet eller orättvisa av testator och ställer till rätta dem emellan, så drabbar honom ingen skuld; Gud är förvisso överseende och barmhärtig.
Men om någon, som tror att testamentsgivaren av misstag eller avsiktligt avvikit från vad som är rätt och rimligt, då får till stånd en förlikning mellan arvtagarna, begår han ingen orätt. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.
Men ho som fruktar misstag eller orättvisa af den som gör testamentet, och han bilägger saken emellan dem, för honom skall det ej vara synd; ty Gud är nådig, barmhertig.
Befarar någon att testamentsgivaren är partisk eller orättvis, och får till stånd en förlikning mellan dem, drabbar honom ingen synd; Gud är förlåtande och barmhärtig.
Fasta är föreskrifven Eder, I troende, på samma sätt som den har föreskrifvits edre föregångare, på det att I måtten. frukta Gud.
I, som tron, det har föreskrivits eder att fasta, likaväl som det föreskrivits dem, som levat före eder, för den händelse I månden frukta Gud,
TROENDE! Det är en plikt för er att fasta, liksom det var en plikt för dem som levde före er - kanske skall ni frukta Gud.
O, J som tron! fastan är föreskrifven eder, liksom hon var föreskrifven dem som voro före eder, på det att J mågen frukta Gud:
Troende, det har föreskrivits er att fasta, på samma sätt som det föreskrivits dem som levde före er – för att ni ska frukta Gud –
Ett bestämdt antal af dagar skall den vara. Är derföre någon af Eder sjuk eller på resa stadd, skall han fasta ett motsvarande antal af andre dagar. De åter, som kunna fasta, men icke göra det, böra såsom bot bespisa en fattig. Den som derutöfver gör godt, för honom är detta. bättre. Dock alrabäst för Eder är, att I fasten, om I hafven insigt (i fastans betydelse).
Några bestämda dagar nämligen. Men är någon av eder sjuk eller stadd på resa, åligger det honom att fasta några andra dagar i stället, och dem, som äro i stånd därtill, åligger det att i ersättning bespisa någon av de fattiga. Om någon frivilligt gör en god gärning, är det bättre för honom, och att I fasten är bättre för eder, om I haven kunskap.
[Fastan skall vara] ett begränsat antal dagar. Men den av er som är sjuk eller på resa [skall fasta senare] under motsvarande antal dagar och de som har möjlighet skall som offer ge en nödställd att äta. Och den som självmant gör gott utöver vad plikten bjuder, [skall finna att] detta kommer honom själv till godo. Och fastan är för ert väl - om ni visste [hur mycket gott den tillför er]!
Hon är eder föreskrifven under räknade dagar: men ho utaf eder, som är sjuk, eller på resa, då faste han ett lika antal andra dagar. Och dem som äro henne mägtige, och icke hålla henne, åligger såsom återlösning, att föda en fattig. Dock ho som frivilligt gör godt, det är bättre för honom. Och att J fasten är bättre för eder, om J visten det.
under ett bestämt antal dagar. Men den av er som är sjuk eller på resa ska fasta några andra dagar i stället, och de som kan ska som gottgörelse ge en fattig att äta. Om någon frivilligt gör en god gärning är det bättre för honom, och att ni fastar är bättre för er, om ni har kunskap.
Fastemånad är Ramadhân, på hvilken Gud har nedsändt Korânen till ledning för menniskor och till upplysningar, som äro en del af ledningen och frälsningen. Den som då är hemma denne månad, han skall fasta på den; men den som är sjuk eller på resa stadd, skall en annan gång fasta ett motsvarande antal af andre dagar. Gud vill göra det lätt och icke svårt för Eder. I måsten dock fasta det fulla antalet af dagar, och prisa Gud derföre att Han har ledt Eder, och vara tacksamme.
Under månaden Ramadan, i vilken Koranen blivit nedsänd till vägledning för människorna och ett klart vittnesbörd om vägledningen och urskillningen, må den av eder, som under denna månad är tillstädes, iakttaga fasta; men är någon sjuk eller stadd på resa, åligger det honom att fasta några andra dagar i stället. Gud vill göra det lätt för eder och vill icke göra det svårt för eder, och detta för att I skolen låta antalet bliva fullt och lovprisa Gud, därför att han vägleder eder, för den händelse I månden bliva tacksamma.
För att ge människorna vägledning [inleddes] i månaden Ramadan uppenbarelsen av Koranen i vilken vägledningen klargörs och en måttstock ges med vilken rätt kan mätas och skiljas från orätt. Den av er som ser månens nytändning skall fasta månaden ut. Men den som är sjuk eller [stadd] på resa [skall fasta därefter] under motsvarande antal dagar. Gud vill göra det lätt - inte tungt - för er. Håll [fastan under den föreskrivna] perioden och prisa Gud som har väglett er - kanske skall ni visa [Honom] tacksamhet.
Ramadan månad skolen J fasta, den uti hvilken Koran blef nedsänd till en vägledning åt menniskorna, med tydliga bevis om den rätta läran och skillnaden emellan rätt och orätt. Derföre, ho utaf eder som är närvarande denna månad, må han fasta derunder. Men ho som är sjuk, eller på resa, då faste han ett lika antal andra dagar. Gud vill göra det till en lättnad för eder, och vill icke göra det till en svårighet för eder; och att J mågen uppfylla antalet af dagarne, och föherliga Gud, för det Han vägledt eder, och i förhoppning att J mågen blifva tacksamme.
Under månaden ramadan – när Koranen uppenbarades till vägledning för människorna och ett klart bevis för vägledning och urskillning – ska den av er som är hemma fasta månaden ut; men den som är sjuk eller på resa, ska fasta några andra dagar i stället. Gud vill göra det lätt för er och vill inte göra det svårt för er, för att ni ska fasta det fulla antalet dagar, och lovprisa Gud för att Han har väglett er, och för att ni ska visa tacksamhet.
När mine tjenare fråga dig om mig, så säg, att jag nära är. Jag svarar på den bedjandes bön, då han beder till mig. Men de må ock besvara min kallelse och tro på mig, så att de vandra rättsliga.
När mina tjänare spörja dig om mig, är jag förvisso nära; jag hörsammar den åkallandes åkallan, då han åkallar mig. Så må ock de hörsamma mig och tro på mig, för den händelse de månde följa den rätta vägen.
NÄR MINA tjänare frågar dig om Mig då Jag är nära; Jag besvarar den bedjandes bön, när han ber till Mig. Och uppmana dem att svara när Jag kallar och att tro på Mig - kanske skall de ledas på rätt väg.
När mina tjenare fråga dig om mig, då, i sanning, är jag nära. Jag skall bönhöra den bedjandes bön, då han anropar mig. Men må de hörsamma mig och tro på mig, på det att de må blifva rätt ledde.
När Mina tjänare frågar dig om Mig, är Jag nära; Jag besvarar den bedjandes bön när han ber till Mig. Låt dem därför hörsamma Mig och tro på Mig, för att de ska följa den rätta vägen.
Det är för Eder lofligt, att under faste-nätterna umgås med edra hustrur; de äro eder klädnad och I ären deras klädnad. Gud visste, att I förfördeladen edra personer (genom brott mot Guds bud om fastan). Derföre emottog Han eder ånger och förlät Eder. Plägen då umgänge med dem, i afsigt att vinna det som Gud bestämt åt Eder (barn), samt äten och dricken, till dess att I kunnen urskilja den hvita tråden ifrån den svarta af dagbräckningen. Hållen derefter fasta ända till natten, och kommen icke vid edra hustrur, sålänge som I vistens i bönehusen. Dessa äro Guds stadgar: förnärmen dem ej. Det är på detta sätt, som Gud gör sina uppenbarelser tydliga för menniskorna, så att de skola frukta Honom.
Det är tillåtet för eder att om natten under fastan hava umgänge med edra hustrur; de äro en klädnad för eder, och I ären en klädnad för dem. Gud vet, att I bedrogen eder själva; därför har han misskundat sig över eder och haft undseende med eder. Så besöken dem nu och vinnläggen eder om vad Gud föreskrivit eder; äten och dricken, tills en vit tråd i dagbräckningen tydligt skiljer sig från en svart! Iakttagen sedan fullständig fasta till nattens inbrott och besöken dem ej, så länge I ägnen eder åt andaktsövningar i templen! Detta är Guds stadgar; träden dem alltså icke för nära! Så förklarar Gud sina tecken för människorna, för den händelse de månde frukta Gud.
NATTETID under fastan är det tillåtet för er att komma nära era hustrur. De är en klädnad för er och ni är en klädnad för dem. Gud vet att ni här misstog er och Han vänder Sig till er i Sin barmhärtighet och befriar er från denna börda. Det är rätt om ni ligger hos dem och söker det som Gud har anvisat åt er; och ni får äta och dricka till dess den vita strimman av gryningsljuset kan urskiljas mot nattens mörker. Återuppta då fastan och håll den tills natten faller på. Men undvik beröring med dem då ni drar er tillbaka till moskén för meditation.
Tillåtet är för eder att natten under fastan hafva samlag med edra hustrur. De äro en klädnad för eder, och J ären en klädnad för dem. Gud vet att J bedrogen eder sjelfve, derföre har Han vändt sig till eder, och förlåtit eder. Alltså, omfamner dem nu; och varer begärlige efter det som Gud föreskrifvit edet. Och äter och dricker till dess, vid dagbräckningen, en hvit tråd tydligt urskiljes af eder ifrån en svart tråd; fullborder sedan fastan intill natten; och ej mågen J hafva beröring med dem, utan varer trägne uti templen. Desse äro Guds stadgar; alltså mågen J ej träda dem för nära. Sålunda utvisar Gud för menniskorna sina tecken, att de må frukta Honom.
Det är tillåtet för er att, om natten under fastan, ha umgänge med era hustrur; de är en klädnad för er, och ni är en klädnad för dem. Gud vet att ni bedrog er själva, och Han har tagit emot er ånger och haft överseende med er. Ni kan därför ha umgänge med dem nu, och sträva efter det som Gud har föreskrivit för er. Ät och drick, till dess att ni tydligt kan skilja en vit tråd i gryningen från en svart. Fullfölj sedan fastan fram till nattens inbrott, och gå inte för att ha umgänge med dem när ni har dragit er tillbaka till moskéerna. Sådana är Guds gränser, och ni ska inte närma er dem! Så klargör Gud Sina tecken för människorna, för att de ska frukta Gud.
Förtären icke hvarandras egendom på olofligt sätt, och öfverlemnen ej sakens afgörande åt domarena, på det att I (genom deras utslag) mågen kunna brottsligen förtära en del af andres egendom, ehuru I veten att det är orätt.
Förtären icke varandras ägodelar i fåfänglighet och given dem icke i mutor åt domarne, så att I uti synd och mot bättre vetande förtären någon del av andras ägodelar!
INKRÄKTA inte utan fog på varandras egendom och erbjud inte domarna förmåner för att med orätt, i fullt medvetande [om vad ni gör], tillskansa er något av andras egendom.
Och icke mågen J förtära edra ägodelar inbördes i fåfänglighet, och gifva dem i mutor till domarena, att J mågen uppsluka en del af menniskornas egendom med orättvisa, och J veten det.
Förtär inte varandras ägodelar utan rätt, och ge dem inte i mutor åt domarna, så att ni därigenom, i synd och mot bättre vetande, förtär något av andras ägodelar.
De skola fråga dig om nytändningarne. Svara: "de äro tidsmärken, bestämda för menniskorna och för valfarten till Mekka." Icke är det fromhet, att I från baksidan ingån uti edra boningar, utan den är from, som fruktar Gud. Ingån derföre i edra hus genom portarne, och frukten Gud, så att I varden lycklige.
De spörja dig angående nytändningarna. Säg: »Det är tidsbestämningar för människorna och vallfärden.« Fromheten består ej däri, att I gån in i husen bakvägen, utan fromheten finnes hos dem, som frukta Gud. Gån in i husen genom porten och frukten Gud, för den händelse I månden varda lyckliga!
DE FRÅGAR dig om innebörden av månens nytändning. Säg: "Den visar människorna tidpunkten då [vissa skyldigheter skall fullgöras] och [tiden för] vallfärden." Det är inte fromhet att stiga in i ett hus genom [en dörr på] dess baksida; nej, fromhet visar den som fruktar Gud. Stig därför in i husen genom [den främre] dörren och frukta Gud - kanske skall det gå er väl i händer.
De skola fråga dig rörande nymånaderna Svara: de äro bestämda tider för menniskorna, och bestämma vallfarten till Mecka. Rättfärdigheten består icke deruti, att J gån in uti husen från deras baksidor; men rättfärdigheten är den som fruktar Gud: utan går in i husen genom deras dörrar. Och frukter Gud, på det att J mågen blifva lycklige.
De frågar dig angående nymånarna. Säg: »De är tidsangivelser för människorna och vallfärden.« Fromhet består inte i att gå in i husen bakvägen, nej, from är den som fruktar Gud. Gå in i husen genom dörrarna och frukta Gud, för att det ska gå er väl!
Bekrigen på Guds väg dem, som Eder bekriga; men öfverträden ej Guds bud (genom att först anfalla); ty Gud älskar ej de olydige.
Striden för Guds sak mot dem, som strida mot eder, men angripen ej! Gud älskar förvisso ej de angripande.
KÄMPA för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare.
Och strider för Guds sak mot dem som strida mot eder, men varer ej orättvise; ty Gud älskar ej dem som äro orättvise.
Strid för Guds sak mot dem som strider mot er, men var inte de som först går till angrepp! Gud älskar inte dem som angriper.
Döden dem, hvarhelst I träffen dem, och utdrifven dem derifrån de hafva utdrifvit Eder. Ty frestelsen (till affall ifrån eder tro) är en svårare synd än dödandet. Men bekrigen dem ej vid det heliga templet, så vida de ej der anfalla Eder. Om de då anfalla Eder, så döden dem. Sådan är de otrognes lön.
Döden dem varhelst I påträffen dem och driven dem ut från varje plats, från vilken de driva ut eder, ty frestelse är värre än dråp, men striden ej mot dem vid det fridlysta templet, med mindre de strida mot eder därstädes, och strida de mot eder, så döden dem! Sådan varder de otrognas lön.
Och döda dem då var ni än möter dem och fördriv dem från de platser varifrån de har fördrivit er; ja, förtryck är ett värre ont än döden. Kämpa inte mot dem i den heliga Moskéns närhet, om de inte själva tar upp striden där; men kämpar de mot er [där], så döda dem. Det är förnekarnas lön.
Och dräper dem hvarhelst J träffen dem och utdrifver dem derifrån de utdrifvit eder; ty frestelsen är värre än dråpet. Strider dock icke med dem invid det fridlysta templet, till dess de der anfalla eder; men om de anfalla eder der, dräper dem då. Sådan skall blifva de otrognes lön.
Döda dem varhelst ni påträffar dem, och fördriv dem från de platser varifrån de har fördrivit er; ja, förtryck är värre än döden. Men strid inte mot dem vid Den heliga moskén, om de inte själva strider mot er där, och om de strider mot er, ska ni döda dem! Sådan är förnekarnas lön.
Upphöra de med strid och otro, så är Gud sannerligen förlåtande, barmhertig.
Men om de upphöra, så är Gud förvisso överseende och barmhärtig.
Men om de lägger ned vapnen [skall de se att] Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.
Men om de upphöra, då sannerligen är Gud nådig, barmhertig.
Men om de upphör, är Gud förlåtande och barmhärtig.
Bekrigen dem, till dess att frestelse (till afguderi) ej mera finnes och Gud allena dyrkas. Men upphöra de med afguderiet, så eger ej längre fiendskap rum, utan emot de gudlöse.
Striden mot dem, tills det ej finnes någon frestelse längre, utan all dyrkan ägnas Gud, men om de upphöra, så råde ej fiendskap annat än mot de orättfärdiga.
Och kämpa mot dem till dess allt förtryck upphör och all dyrkan kan ägnas Gud. Om de då slutar [strida] skall alla fientligheter upphöra utom [mot] de orättfärdiga [som vill kämpa vidare].
Och strider mot dem tills det icke blifver någon frestelse, utan religionen blifver Guds; men om de upphöra, då varde icke fiendskap, utom mot de orättfärdige.
Strid mot dem till dess att inget förtryck återstår, och all dyrkan ägnas Gud, men om de upphör, ska ingen fiendskap råda annat än mot de orättfärdiga.
Den helige månaden för den helige månaden, och på de fridlysta ställena får vedergällningsrätten utöfvas. Förbryter sig någon emot Eder, så gören I med honom, såsom han har gjort med Eder, och frukten Gud, väl vetande, att Han är när dem, som Honom frukta.
En fridlyst månad för en fridlyst månad, ty det fridlysta kräver blodshämnd! Och om någon angriper eder, så angripen honom på samma sätt som han angripit eder! Frukten Gud och veten, att Gud är med de gudfruktiga!
Kämpa [likaså] under den helgade månaden om ni blir angripna - vid brott mot gudsfreden skall [lagen om] rättvis vedergällning tillämpas. Om därför någon angriper er, har ni rätt att angripa honom så som han har angripit er; men frukta Gud och var förvissade om att Gud är med de gudfruktiga.
En fridlyst månad för en fridlyst månad, och i fråga om helgedomarne gäller äfven vedergällningsrätten. Och ho som förgriper sig mot eder, förgriper eder mot honom på samma sätt som han förgriper sig mot eder; och frukter Gud, och veter att Gud är med dem som frukta Honom.
En helig månad för en helig månad, ja, det som är heligt kräver vedergällning. Och om någon angriper er, ska ni angripa honom på samma sätt som han angripit er! Frukta Gud och vet att Gud är med de gudfruktiga!
Utgifven af edre egodelar för troskampen, men störten Eder ej genom eget förvållande i förderf. Gören godt, ty Gud älskar de välgörande.
Offren edra ägodelar för Guds sak, men störten eder icke självmant i fördärvet, utan gören väl! Gud älskar förvisso dem, som göra väl.
Ge ert bidrag [till kampen] för Guds sak och låt inte era egna händer medverka till er undergång. Och gör gott - Gud älskar dem som gör det goda och det rätta.
Och utgifver af edert goda till befrämjande af Guds sak, och ej mågen J kasta eder med egna händer i förderfvet, och görer godt; ty Gud älskar de välgörande.
Ge för Guds sak, och kasta inte er själva i fördärvet, utan gör gott! Gud älskar dem som gör gott.
Fullgören för Guds skull pilgrimsfärden til Mekka och tempelbesöket. Om I hindrens derifrån, så sänden så många offerdjur som Eder lägligt är, men raken ej edra hufvuden, förr än offret uppnått sin bestämmelseort (offerplatsen). Om någon för sjukdom eller åkomma i hufvudet (dessförinnan) måste raka sig, så böte han med fasta, almosa eller offer. Om någon, sedan hindret upphört, vill fullgöra tempelbesöket (Omra) innan valfartstiden gått till ända, så medföre han ett offer efter råd och lägenhet. Den som dertill ej har tillgång, han faste tre dagar under valfartstiden och sju sedan I hemkommit (ifrån Mekka), det vill säga tio fulla dagar. Detta gäller den, hvilkens slägt ej befinner sig vid det heliga templet. Frukten Gud och besinnen, att Gud är häftig i straffandet.
Fullborden ock vallfärden och tempelbesöket hos Gud, men om I bliven hindrade, så åligger eder något offer, som är lätt tillgängligt; raken icke heller edra huvud, förrän offerdjuret kommit fram till sin bestämmelseort! Men är någon av eder sjuk eller behäftad med någon åkomma i huvudet, så må hans bot bestå i fasta, allmosa eller offer. Och när I sedan ären oförhindrade, må den, som räknar sig tempelbesöket till godo ända till vallfärden, giva något offer, som är lätt tillgängligt; den åter, som ingenting har, faste tre dagar under vallfärden och sju, då I kommit tillbaka — detta varder fulla tio dagar. Detta gäller den, vars släkt icke är bosatt vid det fridlysta templet; frukten Gud och veten, att Gud är sträng i att straffa!
OCH FULLGÖR vallfärden, såväl den större som den mindre, till Guds ära; men om omständigheterna hindrar er [att fullfölja den], ge då vad ni har möjlighet att ge som offergåva. Och raka inte huvudet förrän offret har skett; men för den av er som är sjuk eller har en huvudskada, får offret bestå i fasta, allmosor eller [annan] religiös handling. Den som inte är i fara [och är frisk] och som vill ta tillfället i akt att efter den mindre vallfärden fullgöra den större, skall ge vad han förmår som offergåva; och den som inte ser sig i stånd [till detta] skall fasta tre dagar under vallfärden och sju efter hemkomsten, inalles tio fulla [dagar]. Allt detta gäller dem som inte är bosatta i den heliga Moskéns närhet. Och frukta Gud! Ni skall veta att Guds straff är ett strängt straff.
Och fullborder vallfarten till Mecka, och det heliga besöket hos Gud; men om J blifven hindrade, då skolen J gifva i offer det som blifver lätt; och ej mågen J raka edra hufvuden intill dess offret kan hafva nått sin offerplats. Men ho ibland eder som är sjuk, eller plågad af något ondt uti sitt hufvud, då varde hans återlösning antingen fasta, eller almosor, eller offer. Och då J ären säkre, ho som åtnjuter förmån af det heliga besöket till Mecka under vallfarten, då gifve han uti offer det som blifver lätt. Men ho som icke finner något att gifva, hålle då fasta tre dagar under vallfarten, och sju då J ären återkomne hem; det är tio hela dagar. Detta är för den, hvilkens slägt icke är närvarande vid det fridlysta templet. Och frukter Gud, och veter att Gud är sträng i straffet.
Och fullgör den större och den mindre vallfärden för Gud, men om ni blir hindrade, ska ni offra ett djur som är lätt tillgängligt. Raka inte era huvuden förrän offerdjuret kommit fram till sin avsedda plats. Men för den av er som är sjuk eller har en åkomma i huvudet ska botgöringen bestå i fasta, allmosa eller offer. Och när ni är trygga, ska den som följer upp den mindre vallfärden med att utföra den större, offra ett djur som är lätt tillgängligt. De som ingenting har ska fasta tre dagar under vallfärden och sju, när ni återvänder – detta blir tio fulla dagar, och gäller den vars släkt inte är bosatt vid Den heliga moskén. Frukta Gud och vet att Gud är sträng i att straffa!
Valfarten skall förrättas på kände månader. Den som under dem bestämmer sig för valfarten, han får ej under valfartstiden umgås med sin hustru, ej brott begå och icke inlåta sig i tvister. Hvad godt I gören, det känner Gud. Reden Eder ock resekost; den bäste resekosten är dock gudsfruktan. Thy frukten mig, I förståndige.
Vallfärden skall förrättas under bestämda månader; besluter nu någon att vallfärda under dessa, vare umgänge med kvinna, ogudaktighet och tvist under vallfärden honom förbjudna, men vad gott I än gören, så vet Gud det. Skaffen eder ock reskost! Den bästa reskosten är gudsfruktan; frukten mig, I, som haven förstånd!
Vallfärden [skall fullgöras under] de kända månaderna. Den som då beger sig i väg skall så länge vallfärden varar avhålla sig från intim samvaro med kvinnor, grovt tal samt trätor och tvister. Gud vet det goda ni gör. För med er det som ni kan ha behov av, men den bästa vägkosten är gudsfruktan. Och frukta Gud, ni som har förstånd!
Vallfarten skall verkställas de kända månaderna. Alltså, ho som beslutar att valllfärdas uti dem, han må icke tillåta sig samlag med qvinna, ej heller förbrytelse, ej heller kif under vallfarten: och det goda J gören, Gud känner det. Och bereder edert reseförråd; men, i sanning, det bästa förrådet är gudsfruktan. Och frukter mig, o, J som hafven förstånd.
Vallfärden ska utföras under bestämda månader. Den som beslutar sig för att vallfärda under dessa, ska undvika intimt umgänge, synd och dispyter under vallfärden, men vad gott ni än gör, har Gud kännedom om det. Skaffa er också reskost! Den bästa reskosten är gudsfruktan. Och frukta Mig, ni som har förstånd!
Icke synden I, om I söken att förvärfva Eder någon nådebevisning af Gud. När I spriden Eder ifrån A'rafât, så bedjen till Gud vid den heliga minnesvården (berget Kuzah) och prisen Honom, emedan Han har ledt Eder, då I tillförene voren vilsefarande.
Det är ej synd för eder att söka skaffa eder något av eder Herres ynnest. Då I samfällt skynden ifrån Arafat, så åkallen Gud vid det fridlysta minnesmärket och åkallen honom då i överensstämmelse med hans anvisningar, ty förut hörden I sannerligen till de vilsefarna.
Om ni [under vallfärden] önskar med er Herres nåd uppnå någon fördel, kan ni inte klandras för detta. Och när ni skyndar fram från Arafat i den stora strömmen [av pilgrimer], åkalla Gud [då ni gör halt] på den helgade platsen och minns hur Han gav er vägledning, då ni hade gått vilse.
Det är icke en synd för eder att J sträfven efter vinst från eder Herra. Och då J skynden ifrån Arafat, firer Guds minne bredvid det heliga minnesmärket; och ihågkommer Honom, eftersom Han vägledt eder, ty J voren ju förut visserligen ibland dem som fara vilse.
Ni ska inte klandras om ni söker något av er Herres överflöd. Och när ni skyndar fram från Arafat ska ni åkalla Gud vid den heliga platsen, och åkalla Honom då i överensstämmelse med Hans anvisningar. Ja, tidigare hörde ni till dem som gått vilse.
Spriden Eder sedan ifrån det stället, hvarifrån de andre sprida sig, och bedjen Gud om förlåtelse (för de under tiden begångna synderna). Gud är förlåtande, barmhertig.
Skynden sedan samfällt ut ifrån samma ställe som de andra och bedjen Gud om förlåtelse! Gud är förvisso överseende och barmhärtig.
Gå därefter vidare med människoströmmen och be om Guds förlåtelse för era synder. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.
Och skynder sedan derifrån menniskorna skynda: och bönfaller hos Gud om förlåtelses; ty Gud är nådig, barmhertig.
Sedan ska ni skynda fram från den plats där människorna skyndar fram och be Gud om förlåtelse. Gud är förlåtande, barmhärtig.
När i så hafven afslutat edra ceremonier, så omtalen Gud (prisande Honom), så som I prisen edre fäder eller ännu mera. Af menniskorna säga somlige: "gif oss, o vår Herre! i denna verlden," och icke hafva de önskan att få någon del i det eviga lifvet.
Och när I fullgjort edra andaktsövningar, så åkallen Gud, såsom I ägnat edra fäder eder hågkomst, eller ännu ivrigare, ty bland människorna finnas de, som säga: »Herre, giv oss i detta livet!« men dessa få ingen andel i det tillkommande.
Och när ni har fullgjort de [föreskrivna] riterna, minns då Gud liksom ni minns era fäder, ja, minns Honom med djupare, innerligare känsla. Det finns människor som ber: "Herre! Ge oss det goda i detta liv!" och de skall inte ha någon del i det eviga livets goda.
Och då J fullbordat edra heliga bruk, ihågkommer Gud, liksom J kommen ihåg edra egna fäder, eller med en starkare hugkomst. Och mången ibland menniskorna säger: o, Herre! gif oss vår andel uti denna verlden; men icke skall denne hafva någon andel i det tillkommande lifvet.
När ni har fullgjort era riter ska ni minnas Gud, såsom ni brukade minnas era fäder, nej, ännu ivrigare. Bland människorna finns nämligen de som säger: »Herre, ge oss i detta liv!« men de får ingen del av det tillkommande.
Andre åter af dem säga: "O vår Herre! beskär åt oss godt i denna verlden och godt i den tillkommande, och bevara oss ifrån helveteseldens pina.
Bland dem finnas ock de, som säga: »Herre, giv oss gott i detta livet och gott i det tillkommande och bevara oss för eldens pina!«
Och det finns de som ber: "Herre! Ge oss det goda i detta liv och det eviga livets goda och förskona oss från Eldens plåga!"
Och mången ibland dem säger: o, Herre! gif oss godt i denna verlden, och godt i det till kommande lifvet, och bevara oss från eldens pina.
Bland dem finns också de som säger: »Herre, ge oss gott i detta liv och gott i det tillkommande och skydda oss från Eldens plåga!«
Desse få sin lott efter sin förtjenst, ty Gud är snabb att räkna.
Dessa skola få sin lott av vad de förtjänat, ty Gud är snabb att rannsaka.
De skall få sin del [av det eviga livets goda] efter vad de har förtjänat med sina handlingar. Gud är snar att kalla till räkenskap.
De skola få en lott af det som de förtjenat; och Gud är snar med räkningen.
Dessa ska få sin andel av vad de förtjänat, ja, Gud är snabb att rannsaka.
Lofven Gud på bestämde dagar af valfartstiden. Om någon då skulle skynda att begifva sig ifrån Mina-dalen två dagar (före den vanliga bortgången), så skall det ej tillräknas honom såsom synd, och den som fördröjer sig, skall ock vara skuldfri, om han fruktar Gud. Frukta Gud och besinnen, att I skolen hos Honom församlas.
Åkallen ock Gud under några bestämda dagar! Om någon skulle bryta upp inom två dagar, så drabbar honom ingen skuld därför, och skulle någon dröja, så drabbar honom ingen skuld därför, blott han fruktar Gud. Frukten Gud och veten, att I skolen församlas hos honom!
Och prisa Gud under de [tre] fastställda dagarna; men den som beger sig iväg efter två dagar begår ingen synd och om någon stannar längre begår han [heller] ingen synd, om han fruktar [Gud i allt]. - Ja, frukta Gud [ni alla] och var förvissade om att ni skall samlas åter till Honom.
Och firer minnet af Gud under de räknade dagarne; men ho som påskyndar afresan från Mina-dalen inom tvenne dagar, det skall ej vara en synd för honom; och ho som dröjer efter, för honom skall det icke heller vara en synd, för den som fruktar Gud: frukter då Gud, och veter att hos Honom skolen J blifva samlade.
Och åkalla Gud under några bestämda dagar. Den som skyndar iväg efter två dagar begår ingen synd, och den som dröjer sig kvar begår inte heller någon synd, om han fruktar Gud. Frukta därför Gud, och vet att ni ska samlas hos Honom!
Ibland menniskorna finnes någon, hvars tal om denna verlden behagar dig, och han tager Gud till vittne på sitt hjertas tankar (att de öfverensstämma med hans ord). Han är den ihärdigaste af dine fiender.
Bland människorna finnes ock den, vars tal om det jordiska livet behagar dig och som tager Gud till vittne på vad som dväljes i hans hjärta, ehuru han är den värste vedersakaren.
DET finns den typ av människa vars tal om jordiska ting du gärna [lyssnar till]; han tar Gud till vittne på sitt hjärtas [goda uppsåt], men han är den hätskaste motståndare i tvister.
Och ibland menniskorna finnes den, hvilkens tal om det verldsliga lifvet behagar dig, och som tager Gud till vittne på det som är uti hans hjerta; men han är i tvisten mot dig bittrast.
Bland människorna finns den vars tal om det jordiska livet tilltalar dig, och som tar Gud till vittne på vad som döljer sig i hans hjärta, trots att han är den mest fientlige av motståndare.
När han går bort ifrån dig, drager han omkring i landet, för att der öfva illgerningar, förstöra skörden och boskapen. Men Gud älskar ej det onda.
Och så snart han vänt ryggen till, skyndar han ut på jorden att anstifta ofärd därstädes och fördärva både alstring och avel, men Gud älskar ej ofärd.
När han lämnar [dig] ägnar han sig åt att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv och att skövla gröda på rot och frukterna av [människornas] mödor. - Och Gud är inte vän av oordning och sedernas fördärv. -
Och då han vänder ryggen till, skyndar han ut i landet att der tillställa förderf, och förstöra det som är sådt och det som är afladt; men Gud älskar icke förderfvet.
Och när han vänder sig bort ger han sig skyndsamt ut på jorden för att sprida fördärv och utplåna både växter och djur, men Gud älskar inte fördärv.
Säger man till honom: "frukta Gud," så drifver högmodet honom till synd. Helvetet skall varda hans lön, och ve det hvilostället!
Då man säger till honom: »Frukta Gud!« driver högmodet honom till synd. Helvetet är hans allt; ja, vilken olycksalig bädd!
Och när någon uppmanar honom att frukta Gud, driver hans högmod honom ut i ytterligare synd. Helvetet är gott nog för honom - detta eländiga vilorum!
Och då det säges till honom: frukta Gud, betages han af högmod och begär till synd, men helvitet är tillräckligt för honom; och i sanning är bädden bedröflig.
Då man säger till honom: »Frukta Gud!« driver högmodet honom till synd. Helvetet räcker gott åt honom; ja, vilken usel viloplats!
En annan ibland menniskorna äfventyrar sitt lif (i striden), för att vinna Guds välbehag, och Gud är nådig emot sine tjenare.
Bland människorna finnes ock den, som säljer sitt liv av längtan efter Guds välbehag, ty Gud är huld emot tjänarne.
Det finns också den människa som är beredd att offra sig själv för att vinna Guds välbehag. - Gud ömmar för Sina tjänare.
Och ibland menniskorna finnes den, som gifver upp sitt eget lif, af begär att vara Gudi behaglig: också är Gud nådig emot tjenarena.
Bland människorna finns också den som säljer sitt liv av längtan efter Guds välbehag, och Gud är ömsint mot tjänarna.
Omfatten, I troende, Islâm utan inskränkning, och följen icke Satans fotspår, ty han är eder uppenbare fiende.
I, som tron, gån in i friden allesammans och följen icke i Satans fotspår! Han är förvisso en förklarad fiende till eder.
Troende! Ge er hän åt Gud i hel och full underkastelse [under Hans vilja] och följ inte i Djävulens fotspår - han är er svurne fiende.
O, J som tron! träder in uti den frälsande läran hel och hållen; och ej mågen J följa uti satans fotspår; ty han är en uppenbar fiende till eder.
Troende, gå in i friden helt och fullt och följ inte i Satans fotspår! Han är en uppenbar fiende till er.
Men om I stapplen, efter att hafva emottagit tydliga uppenbarelser, så veten, att Gud är mäktig att straffa och vis.
Och om I stapplen, sedan de klara vittnesbörden kommit eder till del, så veten, att Gud är väldig och vis!
Men om ni skulle förlora fotfästet sedan ni fått se de klara vittnesbörden, skall ni veta att Gud är allsmäktig, vis.
Och om J stapplen, sedan de tydliga bevisen kommit till eder, så veten att Gud är mägtig, vis.
Och om ni förlorar fotfästet sedan de klara bevisen kommit er till del, ska ni veta att Gud är mäktig och vis.
Kunna de väl vänta annat, än att Gud skall komma till dem, höljd i moln, jemte änglarne? Så fullbordas deras straffdom. Till Gud skall allting återföras.
Vänta de på något annat, än att Gud skall komma till dem i molnens skuggor, och änglarna likaså? Saken är avgjord, och till Gud skall allting återföras.
Vill de kanske vänta till dess Gud visar Sig för dem med änglarna under molnens tronhimmel? Men [när detta sker] har Guds plan fullbordats och allt har gått tillbaka till Gud.
Månne de otrogne vänta annat, än att Gud skall komma till dem i en skugga af moln, och likaledes englarne? Men saken är bestämd; och till Gud skall allting återställas.
Väntar de på något annat än att Gud och Änglarna ska komma till dem i molnens skuggor? Då är saken avgjord, och till Gud ska allting återföras.
Fråga Israels barn, huru många tydliga uppenbarelser vi hafva meddelat dem. Den som förändrar Guds nådebevis, sedan han undfått dem, han skall erfara, att Gud är häftig i straffandet.
Spörj Israels barn, huru många tydliga tecken vi givit dem! Men om någon byter bort Guds nåd, sedan den kommit honom till del, så är Gud förvisso sträng i att straffa.
Fråga Israels barn hur många klara budskap Vi har gett dem! Om någon förvränger de budskap som Gud i Sin nåd har skänkt honom, [skall han få erfara att] Gud straffar med stränghet.
Fråga Israels barn, huru många uppenbara tecken vi hafva visat dem? Men ho som bortbyter Guds nåd, sedan hon kommit till honom, då sannerligen, blifver Gud sträng i straffet.
Fråga Israels barn hur många tydliga tecken Vi givit dem. Men om någon byter bort Guds nåd sedan den kommit honom till del, är Gud sträng i att straffa.
För dem, som icke tro, synes denna verlden härlig, och de begabba de troende (som icke ega någre rikedomar): men de gudfruktige skola på uppståndelsedagen vara högre än de. Gud beskär åt hvem Han vill sina välgerningar, utan att räkna dem.
Det jordiska livet har förhärligats för dem, som äro otrogna, och dessa håna dem, som tro, men de, som frukta Gud, skola på uppståndelsens dag stå högt över dem, och Gud försörjer vem han vill utan att räkna dem.
Förnekarna av sanningen, som gör narr av de troende, har fått se det jordiska livets lockelser i ett förskönande ljus. Men de gudfruktiga skall ha rang högt över dem på Uppståndelsens dag. Gud ger Sitt goda i överflöd till den Han vill.
Det verldsliga lifvet har blifvit utsiradt för dem som icke tro, och de göra narr utaf dem som tro; men de som frukta Gud skola komma öfver dem på uppståndelsens dag. Och Gud försörjer hvem Han behagar, utan räkning.
Det jordiska livet har förskönats för dem som förnekar sanningen, och de hånar dem som tror, men de som fruktar Gud ska på Uppståndelsens dag stå högt över dem. Gud försörjer vem Han vill utan att räkna.
Fordom voro menniskorna en enda församling (af samma tro). Sedan vordo de oeniga och då sände Gud profeterna i egenskap af salighetens budbärare och varnare, samt uppenbarade genom dem Skriften, som innehöll sanningen, så att Han skulle döma emellan menniskorna öfver deras tvistepunkter. Endast de tvistade (om sanningen), hvilka redan undfått den, sedan tydliga uppenbarelser kommit till dem, af afund till hvarandra. Då ledde Gud genom sin makt de troende till insigt i det, hvaröfver de tvistade, ty Gud leder hvem Han vill på den rätta vägen.
Människorna voro en enda menighet, och Gud skickade profeterna som glädjebudbärare och varnare och nedsände med dem skriften med sanningen för att så döma mellan människorna om det, som de tvistade om. Och just de, som fått den, tvistade om den av förhävelse inbördes, sedan de klara vittnesbörden kommit dem till del. Men Gud ledde med sitt bud dem, som trodde, till den sanning, som de tvistade om; ty Gud leder vem han vill på en rätt väg.
MÄNNISKORNA utgjorde en gång ett enda samfund, [men då splittring uppstod] sände Gud profeterna som förkunnare av ett glatt budskap om hopp och som varnare, och med dem [sände Han] uppenbarelsen med sanningen för att avgöra de frågor som människorna blivit oense om. [Uppenbarelsens] mottagare blev oense om dess innehåll först sedan de hade nåtts av de klara vittnesbörden - av inbördes ovilja och avund. Men Gud vägledde de troende i det som de med Hans tillåtelse hade kommit till skiljaktiga meningar om - Gud leder den Han vill till en rak väg.
Menniskorna voro bekännare af en lära, och Gud sände profeter, bebådare af glädje, och hotande förmanare, och nedsände jemte dem skriften med sanningen, att hon skulle dömma emellan memniskorna uti det hvaruti de ej öfverensstämde; och ingen tvistade om henne, utom de som fingo henne; af hat till hvarandra, sedan de tydliga bevisen kommit till dem. Men Gud har vägledt dem som tro, genom Sin vilja, till den sanning om hvilken de tvistade. Och Gud vägleder hvem Han behagar på en rätt väg.
Människorna var ett enda samfund, och Gud skickade Profeterna som glädjebudbärare och varnare, och med dem sände Han Skriften med sanningen för att döma mellan människorna om det som de tvistade om. Och just de som fått den blev oense om den – av inbördes avund – efter att de klara bevisen kommit dem till del. Men Gud vägledde de troende, genom Sitt bud, till sanningen om det som de tvistade om; ja, Gud leder vem Han vill på en rak väg.
I hysen väl den förhoppningen att inkomma i paradiset (såsom ersättning för edra lidanden). I hafven dock icke utstått så mycket af motgångar och olyckor, som de, hvilka varit före Eder. De bäfvade, och det gick så långt, att Guds apostel och hans lärjungar sade: "när skall Guds hjelp komma?" Men Guds hjelp är ju nära?
Tänken I väl, att I skolen få ingå i paradiset, ehuru det ännu ej vederfarits eder något sådant som dem, som gått bort före eder? Sorg och motgång drabbade dem, och de sviktade, så att aposteln och de, som trodde jämte honom, ropade: »När kommer Guds hjälp?« Är Guds hjälp verkligen icke nära?
Tror ni att ni skall få stiga in i paradiset utan att först ha gått igenom detsamma som de som levde före er? Olycka och motgång drabbade dem och skakade dem i grunden, så att sändebudet och de som följde honom i tron utropade: "När skall hjälpen [komma] från Gud?" Men Guds hjälp är [alltid] nära!
Räkner J då på att J mågen inkomma uti paradiset, ehuru det ännu icke vederfarits eder, liksom det vederfors dem, hvilka gått undan före eder? Olyckan och motgången drabbade dem och de gjordes svigtande, ända derhän att aposteln och de som med honom trodde, sade: när kommer Guds hjelp? Är icke Guds hjelp nära?
Hade ni räknat med att komma till Paradiset, utan att först ha gått igenom samma prövningar som de som levde före er? De drabbades av olycka och motgång och blev så skakade att Sändebudet och de som följde honom i tron ropade: »När ska hjälpen komma från Gud?« Men se, Guds hjälp är verkligen nära!
De skola fråga dig, hvad de böra utgifva i almosor. Svara: "det goda I utgifven tillkommer föräldrar, faderlöse, fattige och vägfarande. Hvad godt I gören, det vet Gud."
De spörja dig, vad de skola giva bort. Säg: »Vad gott I än given bort, tillkommer det föräldrar och närmaste anhöriga, faderlösa, fattiga och vägfarande, och vad gott I än gören, vet Gud det förvisso.«
DE FRÅGAR dig vad de bör ge åt andra. Säg: "Det goda ni vill ge skall ni ge till era föräldrar och närmaste anhöriga och till de faderlösa och de behövande och till vandringsmannen. Gud har kännedom om det goda ni gör."
De skola fråga dig, hvad de skola dela med sig. Svara: hvad J utgilfven såsom gåfva, det må gifvas till föräldrar och anförvandter, och de fader- och moderlöse, och de fattige, och den vägfarande: och det goda J gören, sannerligen känner Gud detsamma.
De frågar dig vad de ska ge bort. Säg: »Vad gott ni än ger, bör det gå till föräldrar och närmast anhöriga, faderlösa, fattiga och vandringsmän, och vad gott ni än gör, har Gud kännedom om det.«
Krigandet är Eder föreskrifvet. Det är väl vidrigt för Eder, men det kan nog hända, att något är vidrigt för Eder, som länder till edert bästa, äfven är det möjligt, att I tycken om något, som länder till eder skada. Gud vet dock edert bästa; I veten det icke.
Det har föreskrivits eder att strida, huru motbjudande det än månde vara för eder. Men det kan hända, att I haven motvilja för någonting, ehuru det är gagneligt för eder, och det kan ock hända, att I haven håg för någonting, ehuru det är skadligt för eder, ty Gud vet, men I veten icke.
DET ÄR en plikt för er att strida och detta är förhatligt för er. Men det kan hända att något är er förhatligt och [ändå] är detta ett gott för er; och det kan hända att ni älskar något och [ändå] är detta ett ont för er - Gud vet, men ni vet inte.
Striden är föreskrifven eder, och den är eder motbjudande. Dock kan det hända, att J afskyn en sak som är gagnelig för eder; och det kan hända, att J älsken en sak som är skadlig för eder: och Gud vet, men J veten icke.
Det har föreskrivits er att strida fastän det är motbjudande för er. Men det kan hända att ni känner motvilja mot någonting trots att det är bra för er, och det kan hända att ni älskar någonting, trots att det är dåligt för er, ja, Gud vet, men ni vet inte.
De fråga dig om den helige månaden (Redjeb), huruvida krigandet är tillåtet på den? Svara: "krigandet på den är en stor synd. Men att utestänga menniskorna ifrån Guds väg och ifrån det heliga bönehuset (Ka'ba), att bortdrifva dem derifrån (tvinga dem att fly ur Mekka) och otro äro ännu större synder inför Gud. Äfven förförelse är en större synd än dödandet. Men de skola icke afstå ifrån att bekriga Eder, förr än de hafva bragt Eder till affall ifrån eder tro, om de kunna. Den som af Eder affaller ifrån sin religion, och dör i sin otro, sådana menniskors handlingar förlora sitt värde, såväl i denna, som i den andra verlden. De äro helveteseldens innevånare och skola i den evigt förblifva.
De spörja dig om den fridlysta månaden och om strid i den. Säg: »Att strida i den är en svår synd, men att utestänga andra från Guds väg och förneka honom, att stänga det fridlysta templet och utdriva de besökande därifrån är värre inför Gud. Ty frestelse är värre än dråp.« De skola icke upphöra att strida mot eder, förrän de förmått eder att avfalla från eder religion, om de äro i stånd därtill. Men de bland eder, som avfalla från sin religion och dö i otro, deras gärningar äro förspillda både i detta och i det tillkommande livet, och dessa varda eldens invånare att där evinnerligen förbliva.
De frågar dig om [det är tillåtet] att strida under den helgade månaden. Säg: "Att strida under denna månad är en svår [synd]. Men inför Gud är det en ännu svårare [synd] att spärra vägen till Gud [för andra] och att förneka Honom och [att vägra människorna tillträde till] den heliga Moskén och att jaga bort de troende därifrån. Förtryck är ett värre ont än döden."
De skola fråga dig rörande strid uti den fridlysta månaden; svara: strid under den är syndig; men att afhålla menniskor från Guds väg, och otro mot Honom och det fridlysta templet, och att utdrifva derifrån dem som der vistas, är värre inför Gud. Och frestelsen är värre än dråpet. Och de skola icke upphöra att strida mot eder, intill dess de vända eder ifrån eder lära, om de äro mägtige. Men de ibland eder som vända om från sin lära, och dö uti sin otro, deras gerningar varda fåfänge uti denna verlden och det tillkommande lifvet, och de varda eldens invånare, deruti de evigt skola förblifva.
De frågar dig om den heliga månaden, om att strida i den. Säg: »Att strida i den är en svår synd, men att lägga hinder på Guds väg, förneka Honom, stänga Den heliga moskén och driva ut dess besökare är värre inför Gud. Ja, förtryck är värre än döden.« De kommer inte att upphöra att strida mot er, förrän de förmått er att lämna er religion – om de kan. Men de bland er som lämnar sin religion och dör i otro, deras gärningar blir till intet både i detta och i det tillkommande livet. Dessa tillhör Eldens invånare och där ska de vistas i all evighet.
Sannerligen, de som tro, utvandra och strida på Guds väg, kunna hoppas på Guds barmhertighet; ty Gud är förlåtande och barmhertig.
De, som antagit tron, och de, som utvandrat och stritt för Guds sak, dessa kunna förvisso hoppas på Guds barmhärtighet, ty Gud är överseende och barmhärtig.
De som har blivit troende och har övergett ondskans rike och som strävar och kämpar för Guds sak [har skäl att] hoppas på Guds barmhärtighet - Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.
Men de som tro, och de som flytta från sina hem, och kämpa för Guds sak, de skola hoppas på Guds barmhertighet; ty Gud är nådig, barmhertig.
De som antagit tron, och de som utvandrat och stridit för Guds sak, dessa hoppas på Guds barmhärtighet och Gud är förlåtande, barmhärtig.
De fråga dig om vin och hasardspel. Svara: "i dem båda är en stor synd, men ock fördelar för menniskorna. Men det syndiga i dem är större än deras fördel." De fråga dig ock, hvad de böra utgifva i välgerningar. Svara: "hvad man kan undvara." Sålunda utlägger Gud för Eder sina uppenbarelser, så att I skolen besinna
De spörja dig om vinet och maisirspelet. Säg: »Båda medföra stor synd, men även förmåner för människorna; dock är synden större än nyttan.« De spörja dig ock, vad de skola giva bort. Säg: »Det överflödiga.« Så förklarar Gud tecknen för eder, för den händelse I månden betänka eder
DE FRÅGAR dig om rusdrycker och spel om pengar. Säg: "Det ligger svår synd i bådadera men [också] något som kan vara människan till nytta. Det onda de medför är dock större än den nytta de kan ge." Och de frågar dig vad de bör ge åt andra. Säg: "Det som överstiger vars och ens behov." Så klargör Gud [Sina] budskap för er för att ni skall tänka över [dem]
De skola fråga dig beträffande vin och spel; svara: i dem båda är stor synd, och äfven gagneliga ting för menniskorna; men deras syndighet är större än deras gagn. Och de skola fråga dig hvad de skola dela med sig; svara: det öfverflödiga. Så utvisar Gud tecknen för eder, på det J mågen begrunda
De frågar dig om vin och maysir. Säg: »Båda medför stor synd, men även fördelar för människorna; men synden är större än nyttan.« De frågar dig också vad de ska ge bort. Säg: »Det överflödiga.« Så förklarar Gud tecknen för er, för att ni ska reflektera
förhållandena i detta och det tillkommande lifvet." De fråga dig om de faderlöse. Svara: "att behandla dem väl är en god gerning. Om I lefven tillsammans med dem, så äro de edre bröder." Gud känner illgerningsmannen ifrån den som väl gör. Om Gud så velat, hade han kunnat plåga Eder, ty Gud är allsmäktig, allvis.
Angående detta och det tillkommande livet. De spörja dig ock om de faderlösa. Säg: »Att göra det rätta gentemot dem är bäst.« Om I haven något gemensamt med dem, så äro de ju edra bröder. Gud kan skilja den, som anstiftar ofärd, från den, som gör det rätta, och om Gud ville, så kunde han störta eder i fördärvet; Gud är förvisso väldig och vis.
vad gäller både detta liv och det eviga livet. Och de frågar dig hur [de bör handla gentemot] de faderlösa. Säg: "Att göra det som är till deras nytta är det bästa." Och om ni förvaltar deras egendom tillsammans med er egen, [minns då att] de är era bröder; Gud skiljer mellan den som försämrar och den som förbättrar och om Gud så ville, kunde Han lägga på er tunga bördor. Gud är allsmäktig, vis.
Denna verlden och det tillkommande lifvet. Och de skola fråga dig beträffande de faderlöse; svara: att göra rätt åt dem är bäst. Och om J förblanden eder med dem, så äro de edra bröder; och Gud känner den elake från den rättsinnige. Och om Gud behagade, visserligen kunde Han störta eder i förderf; ty Gud är mägtig, vis.
över detta och det tillkommande livet. Och de frågar dig om de faderlösa. Säg: »Att behandla dem väl är bäst.« Om ni förvaltar deras egendom tillsammans med er egen är de era bröder. Gud vet vem som sprider fördärv och vem som ställer till rätta, och om Gud ville kunde Han göra det svårt för er. Gud är mäktig och vis.
Äkta icke afgudiska qvinnor, förr än de tro; ty en troende slafvinna är sannerligen bättre än en hednisk qvinna, äfven om denna behagar Eder. Bortgiften ej heller edra döttrar till hedningar, förr än desse tro; ty en troende slaf är sannerligen bättre än en afgudatjenare, äfven om denne behagar Eder.
Ingån ej äktenskap med månggudadyrkande kvinnor, med mindre de antaga tron! En rättrogen slavinna är sannerligen bättre än en månggudadyrkande, även om den senare skulle behaga eder mera. Låten ej heller edra kvinnor ingå äktenskap med månggudadyrkare, med mindre de antaga tron! En rättrogen slav är sannerligen bättre än en månggudadyrkande, även om den senare skulle behaga eder mera. Dessa inbjuda till elden, men Gud inbjuder genom sitt bud till paradiset och förlåtelsen och förklarar sina tecken för människorna, för den händelse de månde låta förmana sig.
TAG inte till hustrur kvinnor som dyrkar avgudar förrän de blivit troende - en troende [Guds] tjänarinna är helt visst bättre än en som dyrkar avgudar, hur tilldragande ni än finner henne. Och gift inte bort era döttrar med män som dyrkar avgudar förrän de blivit troende - en troende [Guds] tjänare är helt visst bättre än en avgudadyrkare, hur förträfflig ni än finner honom. Sådana [människor] inbjuder till Elden, men Gud inbjuder till paradiset och att genom Hans nåd söka syndernas förlåtelse. Och Han klargör Sina budskap för människorna för att stämma dem till eftertanke.
J mågen icke ägta qvinnor hvilka bedrifva afguderi intill dess de tro; en rättrogen tjensteqvinna är visserligen bättre än en hednisk qvinna, äfven om hon skulle behaga eder mer: ej heller mågen J gifta edra qvinnor med afgudadyrkare intill dess de tro; säkert är en rättrogen tjenare bättre än en afgudadyrkare, äfven om han skulle behaga eder mer. Desse kalla till elden; Men Gud inbjuder till paradiset, och förlåtelse, genom sin vilja. Och Han gör tydliga sina tecken för menniskorna, på det att de må erinra sig.
Ingå inte äktenskap med kvinnor som dyrkar avgudar, förrän de blivit troende. En troende slavkvinna är bättre än en kvinna som dyrkar avgudar, även om hon skulle behaga er. Låt inte heller era kvinnor ingå äktenskap med män som dyrkar avgudar, förrän de blivit troende. En troende slav är bättre än en man som dyrkar avgudar, även om han skulle behaga er. Dessa inbjuder till Elden, men Gud inbjuder till Paradiset och förlåtelse genom Sitt bud och klargör Sina tecken för människorna, för att de ska dra lärdom.
De spörja dig om qvinnans rening. Svara: "den är en olägenhet. Afhållen Eder ifrån edra hustrur under reningstiden och nalkens ej dem, förr än de rena äro. Men när de renat sig, så umgås med dem så som Gud har bjudit Eder. Gud älskar dem, som afsky synd, och Han älskar dem, som sig rene hålla.
De spörja dig ock angående månadsreningen. Säg: »Det är en olägenhet; undviken alltså kvinnorna under reningen och kommen icke vid dem, förrän de blivit rena! Men när de blivit rena, så besöken dem, såsom Gud befallt! Gud älskar förvisso dem, som omvända sig; ja, han älskar dem, som hålla sig rena.«
OCH DE frågar dig om [kvinnans] månadsblödning. Säg: "Detta är ett ömtåligt och smärtsamt tillstånd. Håll er därför borta från kvinnorna under deras period och kom inte nära dem förrän de är rena; men när de har renat sig ta dem då till er, så som Gud har befallt er." Gud älskar dem som vänder tillbaka till Honom i ånger [om de har syndat] och Han älskar dem som vill rena sig.
De skola fråga dig beträffande månadsreningen; svara: det är en plåga. Afhåller eder derföre från qvinnorna under reningen; och nalkens dem icke intill dess de äro rena. Men när de äro rena, går då till dem på det sätt Gud befallt eder: sannerligen älskar Gud de ångerfulle, äfvensom Han älskar dem som rena sig.
De frågar dig också om månadsblödningen. Säg: »Den är en olägenhet; undvik därför kvinnorna under månadsblödningen och närma er inte dem, förrän de blivit rena. Men när de renat sig kan ni gå till dem, såsom Gud har befallt er. Gud älskar dem som ständigt vänder sig till Honom i ånger och Han älskar dem som håller sig rena.«
Edra hustrur äro ett åkerfält för Eder. Bruken derföre eder åker huru I viljen, men handlen så, att det länder till edra själars bästa, och frukten Gud, samt besinnen, att I skolen möta honom. Du (Muhammed) åter förkunna de troende ett ljufligt budskap.
Edra hustrur äro en åker för eder; besöken alltså eder åker efter behag, men uträtten ock något gott för egen räkning! Frukten Gud och veten, att I skolen möta honom! Och förkunna de rättrogna ett hugnesamt budskap!
Era hustrur är för er [som] en åker; beträd därför er åker, när och som ni önskar - men sörj [först] för era själar. Frukta Gud och var förvissade om att ni skall möta Honom. Och förkunna för de troende hoppets budskap.
Edra hustrur äro eder åker, bruker alltså eder åker huru J behagen, men sänder förut något godt för edra själar: och frukter Gud, och veter att J skolen möta Honom; och bebåda du glädje till de rättrogne.
Era hustrur är en åker för er; besök därför er åker som ni vill, men uträtta också något gott för er själva. Frukta Gud och vet att ni ska möta Honom! Och ge glada budskap till de troende.
Gören ej vid edre eder Gud till hinder, att I icke kunnen vara välgörande och gudfruktige samt ställa till rätta emellan menniskorna; ty Gud hör och vet allt.
Gören icke Gud till föremål för edra eder att vara fromma och frukta Gud och göra det rätta bland människorna! Ty Gud är den Hörande, den Vetande.
GÖR INTE Gud till måltavla för era eder så att ni [i Hans namn] hindrar er själva från att göra gott och frukta Gud och att medla i tvister mellan människor. Gud hör allt, vet allt.
Och J mågen ej göra Gud till mål för edra eder, att handla rätt och vara gudfruktige och stifta fred emellan menniskorna; ty Gud är hörande, vetande.
Gör inte era eder i Guds namn till ett hinder mot att vara fromma, att frukta Gud eller verka för försoning mellan människor. Gud är hörande och vetande.
Icke skall Gud straffa Eder för ett obetänksamt ord vid edre eder; men Han straffar Eder för det, som I i edre tankar verkligen menat. Gud är förlåtande och mild.
Gud straffar eder ej för ett fåvitskt ord i edra eder, utan han straffar eder för vad edra hjärtan förtjänat, ty Gud är överseende och mild.
Gud bestraffar er inte för obetänksamma eder, men Han ställer er till svars för ert innersta [uppsåt]. Gud är mild och överseende.
Gud skall icke straffa eder för ett obetänksamt ord i edra eder; men Han skall straffa eder för det som edra hjertan godkänt; och Gud är benägen att öfverse, mild
Gud ställer er inte till svars för era obetänksamma eder, men Han ställer er till svars för vad era hjärtan förtjänat, ja, Gud är förlåtande och mild.
De som göra ett löfte att afhålla sig ifrån sina hustrur, skola vänta fyra månader; men om de öfvergifva sin föresats, så är Gud förlåtande, barmhertig.
De, som svärja att avhålla sig från sina hustrur, skola iakttaga en väntetid av fyra månader, men om de åtra sig, så är Gud förvisso överseende och barmhärtig.
Den som [vill skiljas från sin hustru och] går en ed att han inte skall komma nära henne, skall iaktta fyra månaders väntetid. Om han [bryter eden och] går tillbaka [till hustrun], är Gud förlåtande, barmhärtig.
De som svärja att afhålla sig ifrån sina hustrur, gifves en väntningstid af fyra månader; och om de gå tillbaka till dem, sannerligen är Gud nådig, barmhertig.
De som avlägger en ed att avhålla sig från sina hustrur ska iaktta fyra månaders väntetid, men om de ångrar sig är Gud förlåtande och barmhärtig.
Om deras afsigt är skilsmässa, så hör och vet Gud det sannerligen.
Och om de stå fast vid skilsmässan, så är Gud förvisso den Hörande, den Vetande.
Men vidhåller han beslutet att skiljas [bör han tänka på att] Gud hör allt, vet allt.
Men om de bestämdt besluta skiljsmessan, då, i sanning, är Gud hörande, vetande.
Och om de står fast vid skilsmässan, är Gud hörande och vetande.
De frånskilda hustrurna skola vänta för sig sjelfva (utan att ingå någon ny förbindelse) tre reningstider. Det är icke tillåtet för dem, att fördölja hvad Gud har skapat i deras moderlif, om de tro på Gud och på den yttersta dagen. Billigast är, att deras männer återtaga dem under denna tid, om de vilja det, genom försoning (ej med tvång). Såväl männerna som hustrurna hafva rättigheter och pligter, lika emot hvarandra, enligt billighet, dock hafva männerna företräde framför qvinnorna. — Gud är allsmäktig och allvis.
De frånskilda hustrurna skola avvakta tre reningstider, och det är dem ej tillåtet att dölja vad Gud skapat i deras sköte, om de tro på Gud och den yttersta dagen, men deras män böra helst återtaga dem under denna tid, om de önska förlikning. Kvinnorna hava ock samma rättighet emot männen som männen emot dem, såsom tillbörligt är; dock äga männen företräde framför kvinnorna. Ja, Gud är väldig och vis.
I fall av skilsmässa skall kvinnan iaktta en väntetid omfattande tre månadsblödningar [innan hon får ingå nytt äktenskap] och det är inte tillåtet för henne - om hon tror på Gud och den Yttersta dagen - att dölja vad Gud har skapat i hennes sköte. Mannen har full rätt att låta [skilsmässan återgå och] hustrun återvända, om han önskar förlikning. Hustrun har, som sig bör, rättigheter [mot mannen] motsvarande [dem han har] mot henne; hans [rätt] ligger dock ett steg framför hennes. Gud är allsmäktig, vis.
Och de förskjutna skola vänta för sig sjelfva, trenne reningar; och det är icke tillåtet för dem att dölja det som Gud skapat i deras moderlif, om de tro på Gud och den yttersta dagen; men det är rättare för deras män att återtaga dem dessförinnan, om de önska förlikning; och det tillkommer dem detsamma som åligger dem, enligt hvad som är tillbörligt; men männen tillkommer ett steg öfver dem; och Gud är mägtig, vis.
De frånskilda hustrurna ska avvakta tre månadsblödningar för sig själva, och det är inte tillåtet för dem att dölja vad Gud har skapat i deras sköten, om de tror på Gud och den Yttersta dagen, men deras män har full rätt att ta tillbaka dem under denna tid, om de önskar försoning. Kvinnorna har också rättigheter som motsvarar deras skyldigheter, såsom tillbörligt är; men männen äger företräde framför kvinnorna. Ja, Gud är mäktig och vis.
Skilsmässa får ega rum två gånger och derefter återtagande med ädelt uppförande, eller bortsändande med godhet. Men det är Eder icke lofligt, att taga någon del af det, som I hafven gifvit dem (i hemgift), så vida makarne ej frukta, att de äro ur stånd att uppfylla Guds föreskrifter. Om I då frukten, att ej kunna uppfylla Guds föreskrifter, så äro de båda skuldfria i afseende på det (af hemgiften), hvarmed hon friköper sig (ifrån äktenskapet). Sådana äro Guds stadgar; öfverträden. dem ej. Ty de som öfverträda Guds stadgar, synda.
Skilsmässan är tillåten tvänne gånger; sedan mån I behålla dem i godo eller låta dem gå mot ärlig gottgörelse, men det är ej tillåtet för eder att taga något av vad I givit dem, så framt ej båda frukta, att de ej skola kunna iakttaga Guds stadgar, ty om I verkligen frukten, att de ej skola kunna iakttaga Guds stadgar, så drabbar dem ingen skuld i fråga om det, varmed hon köper sig fri. Detta är Guds stadgar, och därför mån I ej överträda dem, ty de, som överträda Guds stadgar, dessa äro de orättfärdiga.
Skilsmässa [får återkallas] två gånger; därefter skall makarna återuppta samlivet i hedersamma former eller äktenskapet upplösas i godo. Det är inte tillåtet för er att återta något av det ni har gett er hustru om inte båda parterna fruktar att inte kunna iaktta de av Gud [fastställda] gränserna. Om ni alltså fruktar att inte kunna iaktta de gränser som Gud [fastställt], kan inget klander riktas mot någon av makarna, om hustrun för att göra sig fri avstår något [till mannen]. Överträd inte de gränser som Gud [har fastställt] - de som överträder de av Gud [fastställda] gränserna är syndare.
Skiljsmessan är tillåten tvenne gånger. Men sedan ägen J att behålla edra hustrur med godhet, eller att frigöra dem med välgerningar. Och det är icke tillåtet för eder, att taga någonting af det J gifvit dem, undantagande att båda frukta, att ej kunna iakttaga Guds stadgar. Men om J frukten att de ej kunna iakttaga Guds stadgar, då är det ej synd för någondera i det hvarmed hon löser sig fri. Dessa äro Guds stadgar, derföre mågen J ej öfverträda dem; ty de som öfverträda Guds stadgar, desse äro de orättfärdige.
Skilsmässan kan återkallas två gånger; sedan ska ni antingen ta dem tillbaka under hedersamma former eller låta dem gå i all vänlighet. Men det är inte tillåtet för er att ta något av vad ni givit dem, utom om båda fruktar att de inte ska kunna upprätthålla Guds gränser. Fruktar ni att de inte kommer att upprätthålla Guds gränser, ska ingen av dem klandras om hon ger något för att köpa sig fri. Sådana är Guds gränser, och ni ska inte överträda dem. De som överträder Guds gränser, dessa är de orättfärdiga.
Om han har skilt sig vid henne (ännu en tredje gång), så är det ej tillåtet för honom att återtaga henne, innan hon äktat en annan man. Om då denne skiljer sig vid henne, så äro de båda utan skuld, om de återvända till hvarandra, såvida de tro, att de kunna uppfylla Guds stadgar. Sådana äro Guds stadgar, hvilka Han förklarar för dem, som förstånd hafva.
Om han så skiljer sig från henne, är det ej tillåtet för honom att efteråt återtaga henne, förrän hon ingått äktenskap med en annan man; men om denne skiljer sig från henne, så drabbar ingendera någon skuld, om de återvända till varandra, för så vitt de nämligen tro sig kunna iakttaga Guds stadgar. Detta är Guds stadgar; han förklarar dem för människor, som hava förstånd.
Om mannen [oåterkalleligen] skiljer sig från sin hustru, är det sedan inte tillåtet för honom att ta henne tillbaka, om hon inte först ingått äktenskap med en annan man. Skiljer sig denne därefter från henne, kan klander inte riktas mot någon av parterna [i det första äktenskapet] om de återgår till varandra, såvida de tror att de kan iaktta de av Gud [fastställda] gränserna. Dessa är Guds gränser som Han klargör för de insiktsfulla.
Men om mannen förskjuter henne tredje gången, då är hon icke tillåten för honom efteråt, intill dess hon ägtar en annan man. Dock om han förskjuter henne, är det icke synd för dem att de återvända till hvarandra, om de tro att de kunna iakttaga Guds stadgar. Och dessa äro Guds stadgar, hvilka Han gör tydliga för menniskor som förstå.
Om han därefter skiljer sig från henne är hon inte tillåten för honom, förrän hon ingått äktenskap med en annan man; men om denne skiljer sig från henne, drabbar dem inget klander om de återvänder till varandra, förutsatt att de tror att de kan upprätthålla Guds gränser. Sådana är Guds gränser. Han klargör dem för människor som har kunskap.
När I hafven gifvit edra hustrur skiljobref, och de hafva slutat den föreskrifna väntetiden, så behållen dem ädelmodigt (utan att tvinga dem), eller bortsänden dem ädelmodigt. Men qvarhållen dem ej med våld, i afsigt att förfördela dem; ty den som detta gör, handlar illa emot sig sjelf. Gycklen ej med Guds uppenbarelser, och ihågkommen Guds nåd emot Eder och det som Han har nedsändt till Eder af boken och af visheten, hvarmed Han förmanar Eder. Frukten Gud och betänken, att Gud vet allting.
Och när I skilt eder från hustrurna och dessa väntat sin utsatta tid, så behållen dem i godo eller låten dem gå i godo! Kvarhållen dem ej med våld för att begå överträdelser, ty den, som så gör, han gör orätt mot sig själv. Driven ej gäck med Guds tecken, utan kommen ihåg Guds nåd mot eder och den skrift och den vishet, han nedsänt till eder att förmana eder med! Frukten Gud och veten, att Gud är allvetande!
Då ni har skilt er från er hustru och hennes vänteperiod närmar sig slutet, skall ni antingen ta henne tillbaka eller också ge henne fri, allt enligt god sed. Men ni får inte hålla henne kvar mot hennes vilja för att skada henne. Den som handlar så begår orätt mot sig själv. Tro inte att Guds budskap är något ni kan skämta om! Minns Guds godhet mot er och vad Han har uppenbarat för er av Skriften och visdomen i Hans varningar. Frukta därför Gud! Ni skall veta att Gud har kunskap om allt!
Och när J förskjuten hustrurna, och de uppnått sin utfästa tid, behåller dem då med godhet, eller frigörer dem med välgerningar; och ej mågen J qvarhålla dem med våld, att J mågen begå öfverträdelse; ty ho som detta gör, sannerligen gör han orätt mot sin egen själ. Och ej mågen J hafva Guds tecken till gyckelverk: och kommer ihåg Guds nåd mot eder, och det som Han nedsändt till eder af boken och visheten, att förmana eder derigenom; och frukter Gud; och veter att Gud är allvetande.
Och när ni skilt er från kvinnorna och dessa väntat sin utsatta tid, ska ni ta dem tillbaka under hedersamma former eller låta dem gå under hedersamma former. Men håll inte kvar dem för att skada dem så att ni därmed begår överträdelser. Den som gör så, gör orätt mot sig själv. Gör inte Guds tecken till föremål för åtlöje, utan minns Guds nåd mot er och Skriften och visheten Han uppenbarat för er för att förmana er. Frukta Gud och vet att Gud har kunskap om allt!
När I hafven frånskilt edra hustrur, och de hafva afslutat den bestämda väntetiden, så förhindren dem icke, att åter gifta sig med sine förre männer, ifall de sinsemellan äro ense derom, enligt lag och rätt. Härmed förmanas den af Eder, som tror på Gud och på den yttersta dagen. Detta är Eder nyttigast och mest rättfärdigande. Detta vet Gud, men I veten det icke.
Och när I skilt eder från hustrurna och dessa väntat sin utsatta tid, så förmenen dem ej att taga sina nya män till äkta, då de sins emellan äro ense därom, såsom tillbörligt är! Härav låter den bland eder, som tror på Gud och den yttersta dagen, förmana sig. Detta är lämpligast och rättast för eder; ja, Gud vet, men I veten icke.
Om någon har skilt sig från sin hustru och hennes väntetid har löpt ut, får ingen hindra henne att återgå till sin man, om de kommit överens om detta enligt skick och sed. Detta är en varning till dem av er som tror på Gud och den Yttersta dagen. På detta sätt visar ni ett rent och hederligt sinnelag. Gud vet, men ni vet inte [vad som är bäst för er].
Och när J förskjuten hustrurna, och de uppnått sin utfästa tid, icke mågen J då förhindra dem att taga till ägta sina män, om de öfverenskomma sinsemellan, enligt hvad som höfves. Detta är gifvet i varning till den ibland eder som tror på Gud och den yttersta dagen: detta är rättast för eder, och renast; och Gud vet, men J veten icke.
Och när ni skilt er från kvinnorna och dessa väntat sin utsatta tid, ska ni inte hindra dem från att ingå äktenskap med sina makar, om de kommer överens om detta på tillbörligt sätt. Av detta låter den bland er som tror på Gud och den Yttersta dagen förmana sig. Detta är bättre och renare för er; ja, Gud vet, men ni vet inte.
Mödrar skola gifva di åt sina barn en tid af två fulla år, såvida mannen yrkar diandets fullgörande. Fadren tillkommer, att föda och kläda mödrarne enligt billighet. Ingen skall besväras öfver sin förmåga: modren må ej lida tvång för sitt barns skull, ej heller fadren för sitt barn. Det samma är ock arfvingens skyldighet. Men om de båda (far och mor), efter ömsesidig öfverenskommelse och rådplägning, vilja afvänja barnet (före utgången af de två åren), så äro de båda skuldfria. Viljen I låta amma edra barn, så ådragen I Eder ej dermed någon synd, såvida I, gifven dem (ammorna), hvad I förbundet Eder att betala dem enligt billighet. — Frukten Gud, ty Gud ser hvad I gören.
Mödrarna skola giva sina barn di under två fulla år, ifall fadern vill låta digivningen bliva fullständig. Fadern åligger det att föda och kläda dem, såsom tillbörligt är; ingen skall tvingas över förmågan, en moder skall ej lida något tvång för sitt barns skull och ej heller en fader för sitt barns skull, och arvtagaren åligger detsamma. Men om de efter ömsesidig överenskommelse och rådplägning önska barnets avvänjande, så drabbar ingendera någon skuld. Och om I viljen låta amma edra barn, så drabbar eder ingen skuld, då I erläggen vad I skolen giva, som tillbörligt är; frukten Gud och veten, att Gud ser vad I gören!
Modern skall ge sina barn di under två hela år, om [föräldrarna] önskar en full amningsperiod. Och barnets fader är skyldig att svara för moderns uppehälle och kläder enligt skick och sed. På ingen skall läggas en tyngre börda än han kan bära. Barnet skall inte bli en förevändning för att skada vare sig modern eller barnets fader. Samma [skyldigheter vilar] på [faderns] arvinge. Föräldrarna skall inte klandras om de i samråd beslutar att skilja barnet från modern. Och om ni beslutar lämna era barn till en fostermor skall ni inte klandras för detta, förutsatt att ni sörjer som sig bör för barnets säkerhet och välfärd. Och frukta Gud och tänk på att Gud ser vad ni gör.
Mödrarne skola gifva di åt sina barn tvenne hela år; för den fader som vill att digifningen skall fullbordas; och fadren åligger omsorgen om deras föda, och deras klädnad, enligt hvad som är billigt: ingen skall nödgas utöfver sin förmåga. En moder skall ej lida tvång för sitt barns skull, ej heller en fader för sitt barns skull Och arfvingen åligger detsamma. Men om de vilja afvänja barnet förut, enligt ömsesidig öfverenskommelse, och rådplägning med hvarandra, då är det icke synd för dem. Och om J viljen tillkalla en amma åt edra barn, så är det för eder icke synd, då J gån in på hvad J skolen gifva henne i lön, enligt det som är billigt. Och frukter Gud; och veter att Gud ser hvad J gören.
Mödrarna ska amma sina barn under två hela år, om de önskar fullända amningsperioden. Fadern ska försörja och klä dem, såsom tillbörligt är; ingen ska tvingas över sin förmåga, en mor ska inte lida för sitt barns skull och inte heller en far för sitt barns skull, och för arvtagaren gäller samma sak. Men om de efter ömsesidig överenskommelse och samråd önskar avvänja barnet, ska de inte klandras. Och om ni vill låta någon annan amma era barn ska ni heller inte klandras, förutsatt att ni betalar det ni erbjudit dem, som tillbörligt är. Frukta Gud och vet att Gud ser vad ni gör!
Om de som aflida ibland Eder efterlemna hustrur, så böra dessa vänta för sig sjelfva fyra månader och tio dagar. Såsnart de uppnått slutet af denna tid, så ären I utan synd för det, som de göra med sina personer enligt lag och rätt. — Gud känner hvad I gören.
Om några bland eder avlida och efterlämna hustrur, så skola dessa vänta fyra månader och tio dagar för sig själva, men när de väntat sin utsatta tid, drabbar eder ingen skuld i fråga om vad de på tillbörligt sätt företaga med sig själva; ja, Gud är underkunnig om vad I gören.
När någon av er dör och efterlämnar hustrur, skall de iaktta en väntetid av fyra månader och tio dagar [innan de får ingå nytt äktenskap]. När denna period löpt ut, [råder de sig själva och] ingen skall klandras för vad de företar sig inom ramen för vad som är god sed. Gud är väl underrättad om vad ni gör.
Och beträffande dem ibland eder som aflida, och efterlemna hustrur, dessa skola vänta för sig sjelfva fyra månader och tio dagar; och när de uppnått sin utfästa tid, då är det icke synd för eder i hvad de göra med sig sjelfva, enligt det som höfves; och Gud är underrättad om det J gören.
Om några av er avlider och efterlämnar hustrur, ska dessa vänta fyra månader och tio dagar för sig själva, men när de väntat sin utsatta tid, ska ni inte klandras för vad de själva företar sig på tillbörligt sätt; ja, Gud är väl underrättad om vad ni gör.
Ej skall det tillräknas Eder som synd, om I (under denne väntetid) framställen något frieri till enkorna, eller döljen denna afsigt inom Eder. Gud vet, att I skolen tänka på dem. Men gören dem ej några hemliga, opassande förslager, utan talen endast anständigt till dem. Bestämmen dock icke äktenskapsförbundet, innan den (föreskrifna) väntetiden tagit slut. Besinnen, att Gud vet hvad som föregår i edert inre. Vakten Eder då för detta och veten, att Gud är förlåtande och mild.
Ingån ej den äktenskapliga föreningen, förrän den föreskrivna tiden gått till ända, och veten, att Gud vet vad som dväljes i edra sinnen! Tagen eder därför till vara för honom och veten, att Gud är överseende och mild!
Ni kan inte klandras om ni låter [sådana] kvinnor förstå att ni vill ingå äktenskap med dem eller om ni i tysthet hyser [sådana avsikter] - Gud vet vad ni vill säga dem - men ingå inga tysta överenskommelser med dem och säg inte till dem annat än vad som är passande och hedersamt. Men fatta inte beslut om äktenskapskontraktet före utgången av den föreskrivna [väntetiden]. Var förvissade om att Gud känner era innersta tankar och var på er vakt! Men ni bör veta, att Gud är mild och överseende.
Och icke är det för eder synd i hvad J uppenbaren i fråga om giftermåls ansökning hos de qvinnorna, eller J döljen det uti edra sinnen: Gud vet att J skolen hafva dem i minne, men icke mågen J stämma möte med dem i hemlighet; undantagande att J talen ett passande språk. Och icke mågen J besluta att tillknyta ägtenskapsknuten, intill dess att den föreskrifna tiden blifver uppnådd. Och veter att Gud känner hvad som är i edra själar, derföre tager eder till vara för Honom; och veter att Gud är nådig, mild.
Ni ska inte heller klandras för att ni låter antyda för kvinnorna att ni vill gifta er med dem eller döljer det i era sinnen. Gud vet att ni kommer att tänka på dem, men ge dem inga löften i hemlighet, utom om det ni säger är tillbörligt. Bestäm er inte för att ingå äktenskap, förrän den föreskrivna tiden löpt ut, och var förvissade om att Gud vet vad som döljer sig i era sinnen. Ta er därför i akt för Honom och vet att Gud är förlåtande och mild.
I hafven ingen skyldighet att betala hemgift, om I skiljen Eder vid hustrurna, innan I hafven fullbordat äktenskapet, såvida I ej bestämt åt dem något visst. Men gifven dem — den förmögne efter sine tillgångar, den fattige efter sine — det nödtorftiga enligt billighet, så som det bör ädelt sinnade.
Ingen skuld drabbar eder, om I skiljen eder från hustrurna, i fall I icke kommit vid dem eller anslagit en bestämd andel för deras räkning. Men låten dem få underhåll, den förmögne efter sina tillgångar och den obemedlade efter sina tillgångar, såsom tillbörligt är, emedan detta är en plikt för dem, som göra väl!
Ni gör ingenting klandervärt om ni skiljer er från en kvinna, om ni ännu inte har rört henne och inte heller bundit er för brudgåvan. Men ge henne skälig ersättning - den förmögne vad han förmår och den som lever i små omständigheter vad han förmår. Detta är en plikt för dem som vill göra det goda och det rätta.
Det är icke synd för eder om J förskjuten de hustrur hvilka J icke vidrört, eller åt hvilka J ej anslagit hemgift. Men förser dem — den rike enligt sin förmåga, och den torftige enligt sin förmåga — med det nödvändiga, enligt hvad som är billigt: detta är en pligt för dem som väl göra.
Ni ska inte klandras om ni skiljer er från kvinnorna, när ni ännu inte rört vid dem eller fastställt deras brudgåva. Men skänk något till dem, den förmögne efter sin förmåga och den fattige efter sin förmåga, såsom tillbörligt är, och detta är en plikt för dem som gör väl.
Frånskiljen I dem, innan I hafven vidrört dem, men hafven bestämt åt dem en viss hemgift, så böra de erhålla hälften af det bestämda, såvida de icke efterskänka, eller mannen, i hvars hand äktenskapsbandets knytande och upplösning ligger, efterskänker sin hälft. Efterskänkandet kommer närmast gudsfruktan, och glömmen ej (att öfva) ädelmod vid edra ömsesidiga förhållanden. Gud ser sannerligen hvad I gören.
Men om I skiljen eder ifrån dem, innan I kommit vid dem, men sedan I anslagit en bestämd andel åt dem, så tillkommer dem hälften av vad I anslagit, så framt ej de själva eller mannen, som har den äktenskapliga föreningen i sin hand, gör någon eftergift. Att I gören eftergifter, är med sann gudaktighet närmast överensstämmande; glömmen ej heller att vara ädelmodiga mot varandra! Gud ser förvisso vad I gören.
Och om ni skiljer er från en kvinna som ni inte har rört men brudgåvan redan har fastställts, ge henne då hälften av det fastställda beloppet, om hon inte avstår [från sin rätt] eller den som har äktenskapskontraktet i sin hand avstår [från att kräva sin rätt]. Att avstå [från att kräva sin rätt] ligger gudsfruktan nära. Och glöm inte att ni bör vara frikostiga mot varandra. Gud ser vad ni gör.
Men om J förskjuten dem innan J vid rört dem, och J redan anslagit åt dem hemgift, då skola de hafva hälften af det J anslagit, så framt de icke eftergifva något, eller den uti hvars hand äktenskapsknuten är, eftergifver mer än hälften; men att J eftergifven allt, är närmare till gudsfruktan. Och ej mågen J förgäta frikostighet emellan eder; i sanning ser Gud hvad J gören.
Och om ni skiljer er från dem innan ni rört vid dem, men efter att ni fastställt deras brudgåva, ska de få hälften av vad ni fastställt, utom om kvinnorna, eller den som har äktenskapskontraktet i sin hand, avstår från sin rätt. Att de avstår från sin rätt ligger gudsfruktan närmast. Och glöm inte att behandla varandra väl. Gud ser vad ni gör.
Iakttagen noga bönestunderna och den mellersta bönen, och stån upp inför Gud, tillbedjande.
Varen noga med bönerna, även den mellersta, och träden ödmjukt inför Gud!
FÖRRÄTTA regelbundet [de dagliga] bönerna och [särskilt] den bön som har en central plats och res er i from ödmjukhet inför Gud.
Varer noggranne med bönerna, och den medlersta bönen; och viser eder andäktige inför Gud.
Förrätta bönerna regelbundet, i synnerhet den mellersta, och stå ödmjukt inför Gud.
Frukten I någon fara, så mågen I bedja gående eller ridande. Så snart I ären i säkerhet, så prisen Gud, som har lärt Eder hvad I icke vissten.
Om I haven anledning till fruktan, så förrätten bönen gående eller ridande, men när I ären trygga, så åkallen Gud enligt den anvisning han givit eder om sådant, som I förut icke vissten!
Om ni hotas av fara kan bönen förrättas under marsch eller ritt, och när ni åter är i säkerhet, åkalla då Gud så som Han lärde er när ni var okunniga.
Men om J frukten någon fara, så görer bönen till fot eller till häst; och när J ären säkre, priser då Gud, emedan Han lärt eder hvad J icke visten.
Om ni har anledning till fruktan, ska ni förrätta bönen gående eller ridande, men när ni är trygga, ska ni åkalla Gud enligt den anvisning Han givit er om sådant som ni tidigare inte visste.
De af Eder, som dö och efterlemna hustrur, böra för dessa förordna om det nödtorftiga för ett år, utan att de behöfva lemna huset. Lemna de det frivilligt, så hafven I ingen skuld i det, som de göra med sina personer enligt lag och rätt. — Gud är allsmäktig, allvis.
De bland eder, som avlida och efterlämna hustrur, skola testamentera sina hustrur underhåll för ett år utan att visa dem bort, men gå de själva bort, så drabbar eder ingen skuld i fråga om vad de tillbörligtvis företaga med sig själva; ja, Gud är väldig och vis.
OM NÅGON av er vid sin död efterlämnar hustrur skall de i testamentariskt förordnande tillförsäkras försörjning [ur kvarlåtenskapen] under ett år med rätt för dem att under denna tid bo kvar [i hemmet]. Om de [ändå] lämnar det skall ingen klandras för vad de företar sig inom ramen för vad som är god sed. Gud är allsmäktig, vis.
Och de ibland eder hvilka aflida, och lemna hustrur, skola gifva i testamente åt sina hustrur, underhåll för ett år, utan att utvisa dem ifrån sina hus; men om de gå ut frivilligt, då är det icke synd för eder i det som de göra med sig sjelfve, enligt hvad som höfves; och Gud är mägtig, vis.
De bland er som avlider och efterlämnar hustrur, ska testamentera sina hustrur underhåll för ett år utan att driva ut dem, men om de självmant går, ska ni inte klandras för det tillbörliga som de själva företar sig; ja, Gud är mäktig och vis.
De frånskilda hustrurna skola hafva sin nödtorft enligt billighet. Det är en pligt, som åligger de gudfruktige.
De frånskilda hustrurna tillkommer underhåll på tillbörligt sätt, emedan detta är en plikt för de gudfruktiga.
Även frånskilda kvinnor har rätt till skäligt underhåll. Detta är en plikt för de gudfruktiga.
Och de förskjutna skola hafva försörjning enligt hvad som är billigt; en pligt som åligger de gudfruktige.
De frånskilda hustrurna ska få underhåll på tillbörligt sätt, och detta är en plikt för de gudfruktiga.
Sålunda förklarar Gud för Eder sina uppenbarelser, så att I kunnen begripa dem.
Så förklarar Gud sina tecken för eder, för den händelse I månden hava förstånd.
Så klargör Gud Sina budskap för er; kanske skall ni använda ert förstånd.
Sålunda utvisar Gud för eder sina tecken, på det att J mågen förstå.
Så klargör Gud sina tecken för er, för att ni ska använda ert förstånd.
Har du ej gifvit akt på dem, som af fruktan för döden i tusental lemnade sina hem. Då sade Gud till dem: "dön." Sedan återgaf Han dem lifvet. Gud är sannerligen nåderik emot menniskorna, men de flesta menniskor tacka Honom ej.
Har du ej givit akt på dem, som drogo ut från sina hem i tusental av fruktan för döden? Gud sade till dem: »Dön!« och väckte dem sedan till liv igen. Gud är sannerligen ynnestfull mot människorna, men de flesta människor äro otacksamma.
HAR DU inte hört om dem som i tusental flydde från sina hem för att undkomma ett dödligt hot? Gud lät döden skörda dem, men därefter återkallade Han dem till livet. Ja, Guds nåd flödar sannerligen över människorna, men de flesta människor är otacksamma.
Har du icke tänkt på dem som utgingo ur sina boningar — och de voro tusentals — af fruktan för döden, till hvilka Gud sade: dör! och som Han sedan gaf lif igen. I sanning har Gud nåd för menniskorna; men största delen af menniskorna äro icke tacksamme.
Har du inte beaktat dem, som, i tusental, drog ut från sina hem för att undkomma döden? Gud sade till dem: »Dö!« och väckte dem sedan till liv igen. Gud är ynnestfull mot människorna, men de flesta människor visar ingen tacksamhet.
Striden då på Guds väg, och veten, att Gud hör och ser allt.
Striden för Guds sak och veten, att Gud är den Hörande, den Vetande!
Kämpa därför för Guds sak; ni skall veta att Gud hör allt, vet allt.
Och strider för Guds sak, och veter att Gud är hörande, vetande.
Strid därför för Guds sak och vet, att Gud är hörande och vetande!
Ho är den, som vill gifva Gud ett härligt lån? Han skall fördubbla det åt honom många gånger; ty Gud kan spara och vara frikostig. Till honom skolen I återföras (för att få eder lön).
Vem är den, som giver Gud ett gott lån, att han må mångdubbla det åt honom? Ty Gud håller ihop handen och sträcker även ut den, och till honom skolen I återföras.
Vem ger Gud ett lån av goda gärningar, som Han återbetalar med mångdubbla värdet? Gud tar och Gud ger och till Honom skall ni föras åter.
Ho är den som försträcker Gud ett vackert lån, att Han må fördubbla det åt honom mångdubbelt? Ty Gud tillsluter och utvidgar sin hand efter behag; och till Honom skolen J blifva återförde.
Vem är den, som ger Gud ett gott lån, för att Han ska mångdubbla det åt honom? Ja, Gud tar och ger, och till Honom ska ni återföras.
Har du ej hört talas om Israeliternas rådsförsamling, huru de efter Moses död sade till en af sina profeter: "skaffa oss en konung, så skola vi strida på Guds väg." Han svarade: "om striden ålägges Eder, så är det möjligt, att I icke striden." De invände: "hvi skulle vi icke strida på Guds väg, då vi fördrifvits ifrån våra hem och våra barn?" Men när striden ålades dem, vände de om (derifrån), utom någre få af dem. — Gud känner syndarne.
Har du ej givit akt på Israels barns sammankomst efter Moses tid, då de sade till en profet ibland sig: »Sätt en konung över oss, så skola vi strida för Guds sak«? Han svarade: »Kunnen I underlåta att strida, om strid varder eder föreskriven?« Då sade de: »Varför skulle vi ej strida för Guds sak, då vi i alla fall fördrivits från våra hem och våra barn?« Men när det föreskrevs dem att strida, ryggade de tillbaka på ett fåtal när, men Gud känner de orättfärdiga.
DU HAR nog hört om de äldste i Israel efter Moses tid, som sade till en av sina profeter: "Låt oss få en konung, så skall vi kämpa för Guds sak." Profeten sade: "Kanske skulle ni neka att kämpa om ni fick [en sådan] befallning." De svarade: "Varför skulle vi inte kämpa för Guds sak, vi som har fördrivits från våra hem och [skilts] från våra barn?" Men när de befalldes att kämpa, drog de sig undan - alla utom ett fåtal. Gud vet vilka de orättfärdiga är.
Har du icke tänkt på Israels barns församling efter Mose, då de sade till sin profet Samuel: res opp åt oss en konung, att vi må strida för Guds sak? Han svarade: kan det väl hända om striden blifver eder föreskrifven, att J icke skolen strida? De sade: och hvarföre skulle vi icke strida för Guds sak, då vi redan blifvit utdrifne från våra boningar och våra söner? Men då striden vardt dem föreskrifven, vände de ryggen till, utom få ibland dem; dock Gud känner de orättfärdige.
Har du inte beaktat de mäktiga bland Israels barn efter Moses tid, då de sade till en av sina Profeter: »Sätt en kung över oss, så ska vi strida för Guds sak«? Han svarade: »Har ni kanske tänkt avstå från att strida, om det föreskrivs er?« Då sade de: »Varför skulle vi inte strida för Guds sak, när vi redan har fördrivits från våra hem och våra barn?« Men när det föreskrevs dem att strida vände de sig bort, utom ett fåtal av dem, men Gud känner de orättfärdiga.
Deras profet sade till dem: "Gud har sannerligen sändt Saul till Eder såsom konung." De sade: "huru kan han herska öfver oss, då vi äro mera värdige härtill än han, som icke eger någon större rikedom?" Han svarade: "Sannerligen! Gud har utvalt honom till eder furste och beskärt honom i rikt mått kunskap och en ansenlig kropp. Gud gifver sitt rike åt hvem Han vill. — Gud omfattar och vet allt.
Och deras profet sade till dem: »Gud har förvisso satt Saul till konung över eder.« De frågade: »Huru kan han bliva konung över oss, då vi hava större rätt till konungavärdigheten än han och han ej fått något överflöd på rikedom?« Han svarade: »Gud har förvisso utkorat honom till härskare över eder och låtit honom breda ut sig väldeligen i kunskap och kroppslig styrka, ty Gud giver konungavärdigheten åt vem han vill.« Ja, Gud är allrådande och allvetande.
Deras profet sade till de äldste: "Gud har nu sänt Saul som skall vara er konung." De svarade: "Hur skulle han kunna härska över oss? Vi har bättre rätt till makten än han; och dessutom saknar han rikedomar." Profeten svarade: "Gud har valt honom framför er och har skänkt honom omfattande kunskaper och stor fysisk styrka. Gud ger Sin makt åt den Han vill; Gud når överallt och Han vet allt."
Och deras profet sade till dem: sannerligen har Gud nu upprest åt eder Taluts till konung. De sade: huru kan han få regera öfver oss, då vi äro värdigare riket än han, och det icke blifvit honom gifvet stort af rikedomar? Han svarade: sannerligen har Gud utvalt honom öfver eder, och gifvit honom stor förträfflighet i kunskap och kropp. Och Gud gifver sitt rike till hvem Han behagar; och Gud är vidtomfattande, vetande.
Och deras Profet sade till dem: »Gud har satt Saul till kung över er.« De frågade: »Hur kan han få makt över oss, då vi har större rätt till makten än han och han inte fått något överflöd av rikedom?« Han svarade: »Gud har valt honom framför er och givit honom omfattande kunskaper och stor kroppslig styrka. Gud ger Sin makt åt den Han vill.« Ja, Gud omfattar allt och vet allt.
Deras profet sade till dem: "tecknet (beviset) på hans konungadöme är det, att förbundsarken skall komma till Eder, hvarigenom I fån lugn och säkerhet, meddelade af eder Herre. I den finnes qvarlefvor af det, som Moses och Arons slägt hafva efterlemnat. Änglarne skola bära den till Eder. Häruti är sannerligen ett under för Eder, om I troende ären."
Och deras profet sade vidare till dem: »Tecknet på hans konungavärdighet skall förvisso bliva, att förbundsarken, buren av änglarna, skall komma till eder med schekina från eder Herre och återstoden av vad Moses och Arons släkt lämnade efter sig.« Häri finnes sannerligen ett tecken för eder, om I ären rättrogna.
Och deras profet sade till dem: "Tecknet på hans [rättmätiga] makt är att [förbundets] ark skall återlämnas till er med en gåva från er Herre av djupt inre lugn och det som ännu består, buret av änglarna, av det som Moses och Aron och dem som stod dem nära har efterlämnat. Helt visst ligger det för er ett tecken i detta, om ni är troende."
Och deras profet sade till dem: sannerligen skall tecknet på hans rike blifva, att förbundets ark skall komma till eder, hvaruti är trygghet från eder Herra, och qvarlefvor utaf det som Moses slägt och Aarons slägt efterlemnat, hvilken englarne skola bära: sannerligen är i detta ett tecken för eder, om J tron.
Och deras Profet sade till dem: »Tecknet på hans makt ska vara att förbundsarken, buren av Änglarna, ska komma till er med ett djupt inre lugn från er Herre och det som återstår av det som Moses och Arons släkt lämnade efter sig.« I detta finns tecken för er om ni är troende.
När nu Saul bröt upp med soldaterna, sade han: "Gud skall fresta Eder med en flod. Den som dricker ur den, han är ej af de mina. Den åter, som icke smakar den, han är af de mina. Dock må man derur med handen uppösa en klunk." De drucko då ur den, utom ett ringa antal af dem. Sedan han och de troende med honom hade gått öfver den (floden): sade de: "i dag hafva vi ingen makt emot Goliat och hans härar." De som hyste den tanken, att de skulle möta sin Herre (om de föllo i striden), sade: "huru ofta har ej en liten skara genom Guds tillskyndelse besegrat en stor hop, och Gud är på de tappres sida."
Då nu Saul bröt upp med sina härskaror, sade han: »Gud skall förvisso pröva eder med en bäck; den, som dricker ur den, hör icke mig till, men den, som icke smakar något därav, hör mig till — undantagandes den, som blott hämtar sig en klunk ur handen.« Och så drucko de därav på ett fåtal när. Och då han och de, som trodde jämte honom, gått över bäcken, sade de: »I dag hava vi ej makt med Goliat och hans härskaror«, men de, som trodde, att de skulle möta Gud, sade: »Huru ofta har ej ett litet antal på Guds tillskyndelse besegrat en stor skara!« Ja, Gud är med de tåliga.
Och när Saul drog ut med sin armé sade han: "Gud kommer att sätta er på prov vid [övergången av] en flod; den som dricker av flodens vatten skall inte höra till de mina, men den som avhåller sig från att smaka det skall räknas till de mina; och den som bara dricker en handfull skall inte [avvisas]." Men de drack [sitt lystmäte] av vattnet, alla utom ett fåtal. När Saul och de som var med honom i tron hade gått över floden, sade de andra: "I dag är vi inte starka nog [att kämpa] mot Goliat och hans män." [Men] de som trodde på mötet med Gud [i nästa liv], sade: "Hur ofta har inte en liten skara besegrat en stor armé med Guds vilja! Gud är med dem som står fasta [i prövningen]."
Och då Taluts hade indelt sin här, sade han: i sanning skall Gud pröfva eder medelst en flod, ty ho som dricker derifrån, han är icke af de mina, — men ho som icke smakar derutaf, sannerligen är han af de mina — undantagande den som dricker en klunk ur sin hand. Men de drucko derifrån, utom få ibland dem. Och då de gått öfver den, han och de som med honom trodde, sade de: vi hafva icke styrka i dag emot Djaluts och hans här. Svarade de som trodde att de skulle möta Gud: huru många föga talrika härar hafva icke öfvervunnit en stor här, med Guds tillåtelse! och Gud är med de ståndaktige.
När Saul drog ut med sina härskaror sade han: »Gud kommer att pröva er med en flod; den som dricker ur den hör inte till de mina, men den som inte smakar av den räknas till de mina – med undantag för den som bara skopar upp en handfull.« Men så drack de ur den, utom ett fåtal av dem. Och när han och de, som trodde med honom, gått över floden, sade de: »Idag har vi ingen makt över Goliat och hans härskaror«, men de som var övertygade om att de skulle möta Gud, sade: »Hur ofta har inte en liten skara besegrat en stor skara med Guds tillåtelse!« Ja, Gud är med de tålmodiga.
När de ryckte fram emot Goliat och hans härskaror, ropade de: "nedsänd, o vår Herre, till oss tapperhet, gör våra fötter faste, (så att vi ej fly), och låt oss besegra de otrogna menniskorna."
När de ryckte fram mot Goliat och hans härskaror, ropade de: »Herre, förläna oss tålamod, giv stadga åt våra steg och hjälp oss mot de otrogna människorna!«
Och när de stod öga mot öga med Goliat och hans styrkor, bad de: "Herre! Ge oss kraft att hålla stånd och gör oss stadiga på foten och låt oss segra över dessa förnekare av sanningen!"
Och då de ryckte fram emot Djaluts och hans krigshär, sade de: o, Herre! sänd ned till oss tålamod, och gör stadiga våra steg, och bistå oss emot det otrogna folket.
När de ryckte fram mot Goliat och hans härskaror, ropade de: »Herre, uppfyll oss med tålamod, ge stadga åt våra steg och låt oss segra över detta folk som förnekar sanningen!«
Derpå drefvo de dem på flykten med Guds bistånd. David dödade Goliat, och Gud gaf honom konungadömet och visdomen, samt lärde honom det, som Han ville. Om Gud ej hejdade menniskorna, den ena genom den andra, så skulle jorden gå under. Men Gud är nåderik emot verlden.
Och på Guds tillskyndelse drevo de dem på flykten; David dödade Goliat, och Gud gav honom konungadömet och visheten och undervisade honom i vad han ville, men om Gud ej betvingade människorna genom varandra, så skulle jorden bliva ödelagd, men Gud är ynnestfull emot all världen.
Och med Guds vilja besegrade de dem och drev dem på flykten. Och David dödade Goliat och Gud gav honom makt och visdom och all den kunskap Han ville. Och om Gud inte höll tillbaka [vissa] människor med andra [som redskap], skulle jorden helt visst fördärvas. Men Gud låter nåden flöda över hela Sin skapelse.
Och de drefvo dem på flykten, med Guds tillstädjelse. Och David dräpte Djaluts; och Gud gav honom riket, och visdomen, och lärde honom af det som Han behagade. Och om icke Gud hindrat menniskorna, de ena genom de andra, visserligen skulle jorden blifvit förderfvad: men Gud har nåd för sina kreatur.
Och de besegrade dem, med Guds tillåtelse; David dödade Goliat, och Gud gav honom makt och visdom och undervisade honom i vad Han ville, och om Gud inte höll tillbaka vissa människor genom andra, skulle jorden bli fördärvad, men Gud är ynnestfull mot alla i världen.
Dessa äro Guds uppenbarelser. Vi uppläsa dem sanningsenligt för dig (Muhammed), och du är sannerligen gudasänd.
Detta är Guds tecken, dem vi läsa upp för dig uti sanning, ty du hör sannerligen till de utsände.
ALLT detta är Guds budskap som Vi förmedlar till dig och med dem sanningen; ja, helt visst är du en av [Våra] utsända.
Dessa äro Guds tecken, som vi uppläsa för dig med sanning; och visserligen är du ett utaf sändebuden.
Sådana är Guds tecken, som Vi läser upp för dig i sanning, och du är helt visst en av de utsända.
Desse apostlar hafva vi utmärkt, den ene framför den andre. Med somlige af dem har Gud talat, och andre har Han upphöjt i värdigheter. Åt Jesus, Marias son, beskärde vi tydliga under och stärkte honom med den helige anden. Om Gud hade så velat, så skulle ej de, som kommo efter (profeterna), hafva bekrigat hvarandra, sedan de erhållit klara uppenbarelser; men de vordo oense, så att somlige af dem trodde, andre deremot icke. Om Gud hade velat, hade de ej bekrigat hvarandra, ty Gud gör hvad Han vill.
Dessa apostlar hava vi givit företräden, den ene framför den andre; bland dem var han, som Gud talade med, och andra har han också upphöjt flera steg. Vi hava givit Jesus, Marias son, de klara vittnesbörden och styrkt honom med helighetens ande, och om Guld velat, så skulle de, som levde efter dem, ej hava råkat i strid med varandra, sedan de klara vittnesbörden kommit dem till del. Men de blevo oense; bland dem fanns den, som trodde, och bland dem fanns ock den, som var otrogen, och om Gud velat, skulle de ej hava råkat i strid med varandra, men Gud gör vad han vill.
Några av dessa sändebud [om vilka Vi har berättat för dig] har Vi gett företräde framför de andra. Bland dem finns den som Gud [själv] talade till, och några har Han satt ännu högre. Jesus, Marias son, skänkte Vi klara bevis och Vi stärkte honom med helig ande. Om Gud hade velat skulle de släkten som följde dem inte ha stridit med varandra efter att ha nåtts av dessa klara bevis. Men de kom att omfatta skilda meningar - några trodde, andra framhärdade i otro. Om Gud hade velat, skulle de inte ha stridit med varandra; men Gud gör vad Han vill.
Desse apostlar, vi hafva låtit några ibland dem öfverträffa andra. Till någre af dem har Gud talat; och Han har upphöjt andra ibland dem uti grader. Och vi hafva gifvit Jesus, Marias son, uppenbara tecken, och stärkt honom med den helige anden. Och om Gud behagat, icke skulle de som voro efter dem stridt sinsemellan, sedan de uppenbara bevisen kommit till dem. Men de hafva ej varit enige, och någre af dem tro, och andre af dem tro icke. Och om Gud behagat, skulle de icke stridt sinsemellan; men Gud gör hvad Han vill.
Sådana är Sändebuden. Vi har givit vissa av dem företräde framför andra; bland dem finns den som Gud talade med, och andra har Han också upphöjt flera steg. Vi har givit Jesus, Marias son, klara bevis och styrkt honom med Helighetens ande, och om Gud hade velat, skulle de som levde efter dem inte ha råkat i strid med varandra, sedan de klara bevisen kommit dem till del. Men de blev oense; bland dem fanns sådana som trodde, och bland dem fanns också sådana som förnekade sanningen, och om Gud hade velat, skulle de inte ha råkat i strid med varandra, men Gud gör vad Han vill.
O I som tron! utgifven (hvad I bören) af det, som vi hafva beskärt Eder till uppehälle, innan en dag inträffar, på hvilken det ej skall gifvas köpenskap, ej vänskap, ej heller förbön. — De otrogne äro orättfärdige.
I, som tron, delen med eder av vad vi beskärt eder, innan det kommer en dag, då varken köpenskap eller vänskap eller medling gäller! Ja, de otrogna äro de orättfärdiga.
TROENDE! Ge av vad Vi har skänkt er för er försörjning innan en Dag kommer då allt köpslående är förbi, då ingen vänskap [består] och inga förböner [tas emot]. De som förnekar sanningen är svåra syndare.
O, J som tron! deler med eder af det goda vi gifvit eder, innan en dag kommer på hvilken icke skall blifva hvarken köpenskap, eller vänskap, eller bemedling. De otrogne äro de orättfärdige.
Troende, dela med er av det Vi givit er, innan det kommer en dag då det varken finns handel, vänskap eller medling. Ja, de som förnekar sanningen är de orättfärdiga.
Gud — det gifves ingen Gud förutan Honom, den Lefvande, den Evige. Ej slummer, ej sömn har öfver Honom makt. Hans är hvad som finnes i himlarne och på jorden. Ho kan väl fälla förbön hos Honom utan Hans tillåtelse? Han vet hvad före dem varit och hvad efter dem komma skall. De omfatta af Hans kunskap endast hvad Han vill. Hans thron är så vid som himlarne och jorden. Vården om desse besvära Honom icke. Han är den Allrahögste, den Störste.
Det finns ingen gud utom Gud, den Levande, den Beståndande. Ej överväldigar honom slummer eller sömn; honom tillhör vad som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden. Vem är den, som fäller förbön hos honom utan hans tillåtelse? Han vet vad som varit före dem och vad som skall komma efter dem, men av hans kunskap fatta de ej annat än vad han vill. Hans tron omfattar himlarna och jorden, och deras vidmakthållande är ingen börda för honom; ja, han är den Höge, den Store.
GUD - det finns ingen gud utom Han, den Levande, skapelsens evige Vidmakthållare. Slummer överraskar Honom inte och inte heller sömn. Honom tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. Vem är den som vågar tala [för någon] inför Honom utan Hans tillstånd? Han vet allt vad [människor] kan veta och allt som är dolt för dem och av Hans kunskap kan de inte omfatta mer än Han tillåter. Hans allmakts tron omsluter himlarna och jorden. Att värna och bevara dem är för Honom ingen börda. Han är den Höge, den Härlige.
Gud! det finnes ingen Gud utom Honom; den lefvande, den sjelfbeståndande: ingen slummer öfverraskar Honom, ej heller sömn; Honom tillhör hvad som finnes i himlarne, och hvad som finnes på jorden. Ho är den som kan medla hos Honom, utom med Hans tillstädjelse? Han känner hvad som var före dem, och hvad som blifver efter dem; men icke skola de förstå något utaf Hans kunskap, utom hvad Han behagar. Hans thron omfattar i vidd himlarne och jorden; och icke tynger Honom deras vård: Han är den Höge, den Store.
Gud – det finns ingen gud utom Han, den Levande, Vidmakthållaren. Slummer överväldigar Honom inte och inte heller sömn; Honom tillhör allt som finns i himlarna och allt som finns på jorden. Vem är den, som medlar hos Honom utan Hans tillåtelse? Han vet vad som varit före dem och vad som ska komma efter dem, men av Hans kunskap omfattar de inget annat än det Han vill. Hans Tron omsluter himlarna och jorden, och att upprätthålla dem är ingen börda för Honom; ja, Han är den Höge, den Store.
Intet tvång i religionen! Skilnaden emellan den rätta ledningen och villfarelsen är ju klar. Den som derföre förnekar Tâghûterna (afgudarne) och tror på Gud, han har fattat i det fasta handtaget, som icke kan sönderbrytas. — Gud hör och vet allt.
Det finns intet tvång i religionen, den rätta vägen är tydligt skild från förvillelsen, och den, som förnekar Tagut och tror på Gud, han håller fast i det starkaste handtag, som ej har någon rämna; ja, Gud är den Hörande, den Vetande.
TVÅNG skall inte förekomma i trosfrågor. Vad som är rätt handlande är nu klart skilt från fel och synd. Den som förnekar de onda makterna och som tror på Gud, har sannerligen vunnit ett säkert fäste som aldrig ger vika. Gud hör allt, vet allt.
Icke skall det vara tvång uti religionen. I sanning är den rätta vägen tydligt utmärkt från villostigen. Alltså, ho som förnekar Taghuts och tror på Gud, han håller i det fastaste handtag, hvaruti ej är någon remna; och Gud är hörande, vetande.
Det finns inget tvång i religionen, det som är rätt har nu blivit tydligt skilt från det som är falskt, och den som förnekar ṭāghūt och tror på Gud, han håller fast i det starkaste handtag som inte har någon spricka; ja, Gud är hörande och vetande.
Gud är de troendes beskyddare. Han utförer dem ur mörkret till ljuset. Men de otrognes beskyddare äro Thâghûterna. De föra dem ifrån ljuset in i mörkret. De skola komma i helveteselden och der evigt förblifva.
Gud är deras beskyddare, som tro; han för dem ut ur mörkret i ljuset. Men de, som äro otrogna, deras beskyddare äro Tagut; de driva dem ut ur ljuset i mörkret. Dessa varda eldens invånare att där evinnerligen förbliva.
Gud är de troendes Beskyddare. Han leder dem ut ur mörkret till ljuset. Men de som förnekar sanningen har onda makter till beskyddare som leder dem ut ur ljuset till mörkret. De har Elden till arvedel och där skall de förbli till evig tid.
Gud är beskyddare åt dem som tro, hvilka Han skall utföra från mörkret till ljuset. Och de som icke tro, deras beskyddare är Taghuts, som skall utföra dem från ljuset till mörkret: de varda eldens invånare, deruti de evigt skola förblifva.
Gud är de troendes beskyddare; Han leder dem ut ur mörkren och in i ljuset. Men de som förnekar sanningen har ṭāghūt som beskyddare; de leder dem ut ur ljuset och in i mörkren. Dessa tillhör Eldens invånare och där ska de vistas i all evighet.
Har du ej hört talas om honom (Nimrod), som tvistade med Abraham om hans Herre, (af högmod) deröfver, att Gud hade gifvit honom konungamakt. Då Abraham sade: "min Herre är den, som gifver lif, och död," svarade han: "jag kan ock gifva lif och död." Abraham sade: "men Gud framförer solen ifrån östern; för du fram den ifrån vestern." Härvid häpnade den otrogne, ty Gud leder ej syndiga menniskor.
Har du ej givit akt på honom, som tvistade med Abraham om hans Herre, därför att Gud hade givit honom konungadömet, då Abraham sade: »Det är min Herre, som giver liv och död«? Han svarade: »Jag giver också liv och död.« Då sade Abraham: »Gud låter solen komma från öster; låt du henne komma från väster!« Och han, som var otrogen, blev förlägen; ja, Gud vägleder ej de orättfärdiga människorna.
HAR DU inte hört om den man som tvistade med Abraham om hans Herre? - Gud hade skänkt honom kunglig makt och myndighet. - Och Abraham sade: "Min Herre är Den som skänker liv och skänker död." [Kungen] svarade: "Jag skänker liv och jag skänker död!" Då sade Abraham: "Gud låter solen gå upp i öster; låt den då gå upp i väster!" Och [kungen], som förnekade sanningen, blev förstummad av häpnad. - Gud vägleder inte de orättfärdiga.
Har du icke tänkt på den som tvistade med Abraham om hans Herra, derföre att Gud hade gifvit honom riket, då Abraham sade: min Herre är den som gifver lif och död? Han svarade: jag gifver Iif och jag gifver död. Abraham sade: sannerligen låter Gud solen komma från öster, bringa henne du då från vester; och den som icke trodde blef förvirrad, ty Gud vägleder icke de orättfärdiga menniskorna.
Har du inte beaktat honom, som tvistade med Abraham om hans Herre, därför att Gud hade givit honom kungadömet? När Abraham sade: »Det är min Herre som ger liv och död«, svarade han: »Jag ger också liv och död.« Då sade Abraham: »Gud låter solen komma från öster; låt du henne komma från väster!« Och han som förnekade sanningen blev svarslös; ja, Gud vägleder inte de orättfärdiga människorna.
Eller har du ej hört omtalas honom, som, då han gick förbi en i grund förstörd stad, sade: "huru kan Gud göra denne lefvande, sedan den är död vorden?" Då lät Gud honom vara död under hundra år, hvarefter Han uppväckte honom och frågade: "huru länge har du legat här?" Han svarade: "jag har legat här en dag eller en del af en dag." "Nej!" sade Han, "du har legat här hundra år. Se på din mat och din dryck; de hafva icke förändrats af åren. Se på din åsna; hon är död. Detta hafva vi gjort, för att framställa dig såsom ett tecken för menniskorna. Betrakta nu åsnans ben, huru vi uppresa och bekläda dem med kött." När detta visades honom, sade han: "jag inser, att Gud är allsmäktig.
Eller på någon lik honom, som färdades förbi en stad, som låg kullstörtad över sina pelare? Han sade: »Huru skall Gud kunna giva liv åt detta efter dess undergång?« Men Gud lät honom vara död i hundra år och uppväckte honom sedan till liv och sade: »Huru länge har du stannat här?« Han svarade: »Jag har väl stannat en dag eller någon del av en dag.« Då sade Gud: »Nej, du har stannat hundra år; se på din mat och din dryck! Den har ej blivit skämd, och se på din åsna! Detta har skett, för att vi skola göra dig till ett tecken för människorna. Se på benen, huru vi låta dem stå upp och sedan bekläda dem med kött!« Och då detta blev klart för honom, sade han: »Jag vet, att Gud är allsmäktig.«
Eller [- ett annat exempel på dem som förnekar Guds Allmakt -] om mannen som färdades förbi en stad som hade jämnats med marken och utropade: "Hur skulle Gud kunna ge liv åt denna [döda stad]?" Och Gud lät honom dö och förbli död i hundra år. Därefter väckte Han honom till liv och frågade: "Hur länge har du varit borta?" Han svarade: "Jag har varit borta en dag eller en del av en dag." [Gud] sade: "Nej, du har varit borta i hundra år. Men se på din mat och din dryck, som inte har fördärvats, och se på din åsna - Vi har velat göra dig till ett tecken för människorna - och se [nu] hur Vi ger liv åt de döda benen och sedan klär dem med kött." Och när allt detta stod klart för honom, sade han: "[Nu] vet jag att Gud har allt i Sin makt."
Eller liksom den hvilken färdades förbi en stad i grund förstörd? Han sade: huru skall Gud sätta lif i denna stad efter dess dvala? Och Gud lät honom dö för ett hundra år, hvarefter Han åter uppväckte honom. Sade Gud: huru länge har du dröjt här? Han svarade: jag har dröjt en dag, eller en del af en dag. Sade Gud: nej, men du har dröjt ett hundra år; och se på din mat och din dryck, de hafva icke blifvit förskämde; och se på din åsna! Och detta hafva vi åstadkommit för att göra dig till ett tecken åt menniskorna. Och se på benen huru vi resa upp dem, och sedan kläda på dem kött; och då det blifvit utvisadt för honom, sade han: jag vet att Gud är allsmägtig.
Eller den som färdades förbi en stad, som var övergiven och i ruiner? Han sade: »Hur ska Gud kunna ge liv åt detta efter dess undergång?« Gud lät honom då vara död i hundra år och uppväckte honom sedan till liv och frågade: »Hur länge har du varit här?« Han svarade: »Jag har väl varit här en dag eller någon del av en dag.« Han sade: »Nej, du har varit här i hundra år; se på din mat och din dryck! Den har inte blivit skämd, och se på din åsna! Detta har skett, för att Vi ska göra dig till ett tecken för människorna. Se på benen, hur Vi låter dem stå upp och sedan klär dem med kött!« Och när detta stod klart för honom, sade han: »Jag vet nu, att Gud har allt i Sin makt.«
Abraham sade ju: "visa mig, min Herre! huru du gör de döde lefvande." Han frågade då: "tror du då icke?" "Jo!" svarade Abraham, "men jag önskar lugn för mitt hjerta." Gud sade: "tag fyra foglar, närma dem till dig (så att du kan känna igen dem. Sönderdela dem) och lägg ett stycke af dem på hvar sitt berg. Ropa sedan på dem, så skola de hastigt komma till dig. Vet, att Gud är allsmäktig, allvis."
Än när Abraham sade: »Herre, visa mig, huru du gör de döda levande!« Han frågade: »Tror du då icke därpå?« Han svarade: »Jo, men för att mitt hjärta må lugnas.« Då sade han: »Tag fyra fåglar och närma dem till dig, lägg sedan ett stycke af dem på vart berg och ropa sedan på dem, så skola de komma till dig med hast; och vet, att Gud är väldig och vis!«
[Minns också] Abraham som sade: "Herre! Visa mig hur Du återuppväcker de döda." [Gud] frågade: "Tror du då inte?" [Abraham] svarade: "Jo, jag tror, men jag vill att mitt hjärta skall få ro." [Och Gud] sade: "Tag fyra [slag av] fåglar och lär dem att känna din röst. Sätt så ut dem, några på varje berg [runt omkring], och ropa sedan på dem, så skall de genast återvända till dig. Och var förvissad om att Gud är allsmäktig, vis."
Och då Abraham sade: o, Herre! visa mig huru du skall gifva lif åt de döde. Gud sade: tror du då icke? Han svarade: jo, i sanning; men för att lugna mitt hjerta. Sade Gud: tag då fyra af fåglarne till dig och sönderstycka dem; lägg sedan på hvarje berg ett stycke af dem; kalla så på dem, de skola komma till dig med hast: och vet att Gud är mägtig, vis.
Och när Abraham sade: »Herre, visa mig hur Du uppväcker de döda!« sade Han: »Tror du då inte på det?« Han svarade: »Jo, men för att mitt hjärta ska få ro.« Då sade Han: »Ta fyra fåglar och skär dem i bitar, lägg därefter ett stycke av dem på varje berg och kalla sedan på dem, så ska de genast komma till dig; och vet, att Gud är mäktig och vis.«
De som utgifva sine egodelar för Guds religions skull likna ett sädeskorn, som frambringar sju ax, i hvarje ax hundra korn. Så fördubblar Gud lönen åt hvem Han vill, ty Gud är oändlig i rikedom, allvis.
Det är med dem, som giva bort sina ägodelar för Guds sak, liksom med ett korn, som giver sju ax med hundra korn i varje, ty Gud giver vem han vill dubbelt; ja, Gud är allrådande och allvetande.
DE SOM ger av vad de äger för Guds sak kan liknas vid sädeskorn som ger sju ax och vart ax bär hundra korn. Gud mångdubblar avkastningen för den Han vill; Gud når överallt och Han vet allt.
De som utgifva sina ägodelar till befrämjande af Guds sak, äro like ett korn hvilket alstrar af sig sju ax; uti hvarje ax är etthundra korn ty Gud fördubblar det goda för hvem Han behagar; och Gud är vidtomfattande, vetande.
De som ger bort sina ägodelar för Guds sak kan liknas vid ett korn, som ger sju ax med hundra korn i varje. Gud mångdubblar belöningen för vem Han vill; ja, Gud omfattar allt och vet allt.
De som utgifva sine egodelar för Guds religions skull, och sedan ej beledsaga det som utgifvits med förebråelse och förolämpning, de skola få sin lön hos sin Herre. De hafva ej skäl till fruktan och skola ej sörja.
De, som giva bort sina ägodelar för Guds sak och icke beledsaga vad de giva bort med efterräkningar eller förolämpningar, skola få sin lön hos sin Herre; ingen fruktan skall råda över dem, och de behöva ej varda bedrövade.
De som ger av vad de har för Guds sak och som inte låter gåvan följas av [stora ord om] frikostighet eller [uttryck] som sårar, skall få sin lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem.
De som utgfva sina ägodelar för Guds sak, och sedan icke låta följa på hvad de utgifvit förebrående uttryck, eller oförrätt, de skola få sin belöning hos sin Herra, och ingen fruktan skall komma öfver dem, ej heller skola de sörja.
De som ger bort sina ägodelar för Guds sak och inte låter det som de givit bort följas av påminnelser eller sårande ord, ska få sin lön hos sin Herre och de behöver varken känna fruktan eller sorg.
Ett vänligt ord och undseende är mera värdt än en almosa, åtföljd af förolämpning Gud är rik och mild.
Tillbörligt tal och förlåtelse är bättre än en allmosa, som beledsagas av förolämpning; ja, Gud är självtillräcklig och mild.
Ett vänligt ord och förståelse [för tiggarens elände] är bättre än en gåva, följd av förolämpningar. Gud är Sig själv nog och [behöver inte gåvan]; Han är mild och överseende.
Ett välvilligt språk och benägenhet att öfverse, är bättre än almosor på hvilka följer oförrätt; och Gud är rik, mild.
Ett vänligt ord och förlåtelse är bättre än en allmosa, som följs av sårande ord; ja, Gud är självtillräcklig och mild.
Tillintetgören ej, I troende, förtjensten af edra almosor genom förebråelse och förolämpning, såsom den, hvilken utgifver (almosor) af sine egodelar, för det att menniskorna skola se det, utan att han tror på Gud och på den yttersta dagen. Han liknar en kal klippa, betäckt med jord. När störtskuren faller på den, lemnar han qvar den hårda stenen. Ej skola de hafva någon fördel af sådana gerningar, ty Gud vägleder ej otrogna menniskor.
I, som tron, gören ej edra allmosor om intet genom efterräkningar och förolämpningar liksom den, som giver bort sin egendom för att väcka uppseende bland människorna, men ej tror på Gud och den yttersta dagen; det är med honom liksom med en stenhäll, på vilken något jord finnes och som regnskuren faller på och lämnar alldeles kal. De skola ingenting förmå med vad de förvärvat, ty Gud vägleder ej de otrogna människorna.
Troende! Beröva inte era gåvor deras värde genom [tal om] frikostighet eller genom [ord] som sårar, som den som ger av vad han äger för att ses [och berömmas] av människor och som inte tror på Gud och den Yttersta dagen. Han kan liknas vid en berggrund täckt av [ett tunt lager] jord; ett slagregn faller och sköljer bort allt inpå nakna berget. [Sådana människor] uppnår ingenting med det som de har åstadkommit. Gud leder inte dem som förnekar sanningen.
O, J som tron! icke mågen J göra fåfänga edra almosor genom sårande uttryck och oförrätt, liksom den hvilken utgifver hvad han har att synas för menniskorna, och som icke tror på Gud och den yttersta dagen; ty han liknar en flat klippa betäckt med stoft, men hvilken en regnskur sköljer öfver, och lemnar kal: de skola ingenting förmå genom det som de förvärfva; ty Gud vägleder ej de otrogna menniskorna.
Troende, gör inte era allmosor om intet genom påminnelser och sårande ord, som den som ger bort sina ägodelar för att väcka uppseende bland människorna, men som inte tror på Gud och den Yttersta dagen. Han kan liknas vid en stenhäll täckt av jord som störtregnet faller på och lämnar alldeles kal. De kan inget göra med det som de har förvärvat. Gud vägleder inte människor som förnekar sanningen.
De åter som utgifva sine egodelar af åstundan att vinna Guds välbehag och till sina själars stadfästande (i tron), likna en lustgård på en höjd. Vattnad af ymnigt regn, gifver den sin frukt i dubbelt mått. Faller ej ymnigt regn på den, så falla milda skurar; ty Gud ser hvad I gören.
Med dem åter, som giva bort sina ägodelar av längtan efter Guds välbehag och för att styrka sig själva, är det liksom med en trädgård på en kulle, som regnskuren faller på, så att den giver sin skörd i dubbelt mått, ty faller ingen regnskur på den, så kommer åtminstone dagg; ja, Gud ser vad I gören.
Men de som ger av vad de äger för att vinna Guds välbehag och för att stärka sin själ kan liknas vid en trädgård, anlagd på en kulle, som om ett slagregn drabbar den ger dubbel skörd och om den undgår slagregn [får glädjas åt] milt duggregn. Gud ser vad ni gör.
Men de som utgifva sina ägodelar, af begär att vinna Guds välbehag, och såsom en varagtighet för sina själar, likna en trädgård på en kulle, på hvilken en regnskur öser ned, och frambringar dess frukter fördubblade; och om icke regn faller på honom, så faller dagg: och Gud ser hvad J gören.
Men de som ger bort sina ägodelar av längtan efter Guds välbehag och för att stärka sig själva kan liknas vid en trädgård på en kulle som ett störtregn faller på och som då ger dubbel skörd, men om ett störtregn inte faller på den är ett milt duggregn tillräckligt. Ja, Gud ser vad ni gör.
Kan någon ibland Eder önska, att han på ålderdomen skulle ega en lustgård af palmer och vinträd, vattnade af rinnande bäckar, och i hvilken han egde allehanda frukter, under det att hans barn voro svaga, och så kommer en hvirfvelvind af eld, som uppbränner lustgården. På detta sätt förklarar Gud för Eder sina uppenbarelser, så att I skolen tänka efter.
Skulle väl någon av eder önska, att han hade en trädgård, genomfluten av bäckar, med palmer och druvor och alla slags frukter och ålderdomen överraskade honom, medan han ännu vore omgiven av värnlösa barn, och en orkan med ljungande eld hemsökte den, så att den brunne upp? Så förklarar Gud tecknen för eder, för den händelse I månden tänka efter.
Skulle någon av er önska att han hade en trädgård med dadelpalmer och vinstockar, vattnad av bäckar, [en trädgård] som ger honom alla slag av frukter, och att han, redan böjd av ålder och omgiven av minderåriga barn, [måste uppleva att] den drabbades av en glödhet virvelstorm och helt förbrändes? Så förtydligar Gud för er [Sina] budskap för att stämma er till eftertanke.
Önskar någon af eder att äga en trädgård af palmer och drufvor, som floder genomlöpa, uti hvilken han har af alla slags frukter, då ålderdomen trycker honom, och han har en svag afkomma, och en orkan med dunder och blixt träffar den, så att den brinner opp? Sålunda utvisar Gud för eder sina tecken, på det att J mågen betänka.
Skulle någon av er önska att han hade en trädgård med palmer och vinrankor, genomfluten av floder, och i vilken han hade alla slags frukter, men att ålderdomen överväldigade honom medan han ännu var omgiven av hjälplösa barn, och en virvelstorm med brinnande eld hemsökte den, så att den brann upp? Så klargör Gud tecknen för er, för att ni ska tänka efter.
O I som tron! utgifven (almosor) af det bästa, som I egen, och af det, som vi hafva frambragt åt Eder ur jorden. Men föresätten Eder ej, att utgifva det sämsta deraf, och det, som I sjelfve ej skolen emottaga, så vida I ej blunden dervid. Veten, att Gud är rik och prisvärd.
I, som tron, given bort av det goda, som I förvärvat, och av det, som vi frambragt åt eder ur jorden, men leten icke ut det sämsta därav för att giva bort, Eftersom I själva icke mottagen sådant annat än av undseende, och veten, att Gud är självtillräcklig och prisad!
Troende! Ge av de goda ting som ni förvärvar och av det som Vi låter jorden frambringa åt er, och leta inte fram - för att ge bort det - det sämsta som ni själva inte skulle ta emot annat än med förbundna ögon. Ni bör veta att Gud är Sig själv nog och att allt lov och pris tillkommer Honom.
O, J som tron! deler med eder af de goda tingen hvilka J förvärfvat, och af det som vi frambragt åt eder ur jorden; men icke mågen J utsöka det dåliga deraf att gifva ut i almosor, hvilket J sjelfve icke emottagen utan att göra afdrag deruti: och veter att Gud är rik, prisvärd.
Troende, ge av det goda som ni arbetat ihop, och av det, som Vi låter jorden frambringa åt er, men leta inte fram det sämsta av det för att ge bort, eftersom ni själva inte skulle ta emot sådant annat än med slutna ögon, och vet att Gud är självtillräcklig och prisad.
Satan hotar Eder med fattigdom och bjuder Eder, att göra det nesligt är. Gud lofvar, att gifva Eder sin förlåtelse och ersättning. Han är oändlig i rikedom, allvis.
Satan hotar eder med fattigdom och bjuder eder att begå skändlighet, men Gud lovar eder förlåtelse och ynnest; ja, Gud är allrådande och allvetande.
Djävulen hotar er med fattigdom och uppmanar er att begå skamlösa handlingar, men Gud lovar er Sin förlåtelse och Sin nåd. Gud når överallt och Han vet allt.
Satan hotar eder med fattigdom, och anbefaller eder girighet; men Gud lofvar eder sin förlåtelse, och öfverflöd; och Gud är vidtomfattande, vetande.
Satan hotar er med fattigdom och uppmanar er att begå skamlösa handlingar, men Gud lovar er Sin förlåtelse och ynnest; ja, Gud omfattar allt och vet allt.
Han gifver visdom åt hvem Han vill. Den som har fått visdom, har vunnit en stor fördel; men endast de förståndige låta varna sig.
Han giver visheten åt vem han vill, och vem som än får visheten, får därmed ett rikligt gott, men ingen annan än de, som hava förstånd, låter förmana sig.
Han skänker visdom åt den Han vill, och den som har fått visdom har fått den dyrbaraste gåva. Men ingen ägnar detta eftertanke utom de som har förstånd.
Han gifver visdomen till hvem Han behagar, och den som får visdomen, i sanning får han mycket godt; men ingen lägger det på minnet, utom de som hafva förstånd.
Han skänker visdom åt vem Han vill, och den som har fått visdom, har fått mycket gott, men ingen annan än de, som har insikt, låter förmana sig.
Hvad helst I utgifven, och de löften I gören, det vet Gud, och syndarne hafva icke någon frälsare.
Och vad I än given eller loven bort, vet Gud det förvisso, men de orättfärdiga skola ej få några hjälpare.
Gud har full kännedom om det som ni ger åt andra och det som ni [högtidligen] lovar att ge. Och de orättfärdiga [som inte bistår de behövande] skall ingen hjälpa [att undkomma straffet].
Hvad J utgifven i almosor, eller binden eder till med löfte, sannerligen känner Gud detsamma: och de orättfärdige skola icke få någon hjelpare.
Vad ni än ger bort och vad ni än lovar att göra har Gud kännedom om det, men för de orättfärdiga finns inga hjälpare.
Om I gifven almosor offentligen, så är det godt; men om I uti löndom gifven dem åt de fattige, så är det bäst för Eder, och skall utplåna edra missgerningar; ty Gud vet hvad I gören.
Om I given allmosorna offentligt, är det en god sak, men given I dem åt de fattiga i hemlighet, så är det ännu bättre för eder och utplånar en del av edra missgärningar, ty Gud är underkunnig om vad I gören.
Om ni ger så att andra ser det är det gott och väl; men om ni hjälper de fattiga i tysthet är det bättre för er - med detta kan ni nämligen få göra bot för några av era dåliga handlingar. Gud är väl underrättad om allt vad ni gör.
Om J gifven offentlighet åt edra almosor, så äro de en god sak; men om J gifven dem i hemlighet till de nödställde, så är det bättre för eder, och skall aftvå från eder något af edra synder; och Gud är underrättad om bvad J gören.
Om ni ger allmosorna inför andras ögon är det en god sak, men ger ni dem åt de fattiga i hemlighet är det ännu bättre för er och utplånar en del av era onda handlingar; ja, Gud är väl underrättad om vad ni gör.
Dig (Muhammed) tillkommer det ej att leda dem, utan det är Gud, som vägleder hvem Han vill. Det goda, som I utgifven, det länder till edert eget bästa; men utgifven det endast af åstundan efter Guds välbehag. Det goda, som I utgifven, skall Eder återgäldas, och icke skolen I lida orätt.
Det åligger ej dig att vägleda dem, men Gud vägleder vem han vill. Vad gott I än given bort, är det till edert eget bästa, då I ej given bort någonting annat än av längtan efter Guds välbehag, och vad gott I än given bort, skall det bliva eder till fullo gäldat, utan att I behöven lida någon orätt.
Det är inte din uppgift [Muhammad] att förmå människor att följa den raka vägen. Nej, Gud vägleder dem Han vill. Allt det goda ni ger är för ert eget bästa, såvida ni ger det enbart för att vinna Guds välbehag. Ja, för det goda ni ger skall ni få fullt vederlag, och ingen orätt skall tillfogas er.
Det åligger icke dig att vägleda dem; men Gud vägleder hvem Han behagar. Och hvad J utgifven uti almosor, det är för edra egna själar: och J skolen icke gifva utan af begär efter Guds ansigte. Och hvad J utgifven i almosor, skall blifva eder fullt ersatt, och J skolen ej lida orätt.
Du ansvarar inte för deras vägledning, men Gud vägleder vem Han vill. Vad gott ni än ger bort, är det för er egen skull, och ni ska bara ge av längtan efter Guds välbehag, och vad gott ni än ger bort, ska ni få full ersättning för det, utan att ni behöver lida någon orätt.
Gifven åt de fattige, som af striden för Guds religion hindras ifrån att fara omkring i landet. Dåren anser dem för rike, för deras försynthets skull. Du känner dem på deras tecken (magerhet och lidande utseende). De begära ej hjelp af menniskorna med pockande. Det goda, som I utgifven, känner Gud.
Detta kommer de fattiga till godo, som hindras genom Guds sak, så att de ej kunna fara omkring på jorden, och som den okunnige håller för rika till följd av deras försynthet. Du känner igen dem på deras märke, i det de ej bedja människorna enträget; vad gott I än given bort, vet Gud det förvisso.
[Ge] till de behövande som så ger sig hän åt arbetet för Guds sak att de inte har möjlighet att gå ut i världen [för att söka sitt levebröd]. På grund av deras försynta uppträdande kan den tanklöse tro att de inte lider brist. Men du skall känna igen dem på deras sätt: de besvärar inte andra med efterhängset tiggeri. Gud har full kännedom om det goda som ni skänker dem.
Och gifver till de behöfvande hvilka, tillbakahållne i och för befrämjandet af Guds sak, icke kunna färdas omkring i landet, hvilka den okunnige anser för rike, för deras blygsamhets skull; du skall igenkänna dem på deras märke, de begära ej af menniskorna med efterhängsenhet: och hvad J utgifven i almosor, i sanning känner Gud detsamma.
Ge till de fattiga, de som hindras av kampen för Guds sak från att fara omkring på jorden, och som den okunnige betraktar som rika till följd av deras återhållsamhet. Du känner igen dem på deras märke; de tigger inte enträget av människorna. Och vad gott ni än ger bort, har Gud kännedom om det.
De som utgifva sine egodelar i almosor natt och dag, i hemlighet och uppenbarligen, de få sin lön hos sin Herre. De hafva intet skäl till fruktan och de skola ej sörja.
De, som giva bort sina ägodelar både natt och dag, både hemligt och offentligt, skola få sin lön hos sin Herre; ingen fruktan skall råda över dem, och de behöva ej varda bedrövade.
De som ger av vad de äger, nattetid eller under dagen, i tysthet eller öppet i allas åsyn, skall få sin lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem.
De som utgifva sina ägodelar i almosor om natten och dagen, hemligen och uppenbarligen, de skola få sin belöning hos sin Herra, och ingen fruktan skall komma öfver dem, ej heller skola de sörja.
De som ger bort sina ägodelar under natten och under dagen, i hemlighet och inför andras ögon, ska få sin lön hos sin Herre och de behöver varken känna fruktan eller sorg.
De som lefva af ocker, skola ej uppstå ifrån döden annorlunda än den, som Satan har slagit med vansinne, derföre att de hafva sagt: "köpenskap och ocker äro detsamma." Men Gud har tillåtit köpenskap och förbjudit ocker. Den som då varnats af sin Herre och lyder, så varder det förflutna honom tillgifvet och hans sak blir Guds. Den åter, som vänder tillbaka till ockrandet, han skall komma i helvetets eld och der i evighet förblifva.
Men de, som leva av ocker, skola stå upp på samma sätt som den Satan slår med galenskap, och detta därför att de säga: »Köpenskap är detsamma som ocker.« Men Gud tillåter dock köpenskapen och förbjuder ockret. Den, som får en maning från sin Herre och slutar, förlåtes vad som redan skett, och hans sak beror av Gud, men de, som återfalla, dessa varda eldens invånare att där evinnerligen förbliva.
DE SOM livnär sig på ocker skall uppstå [till Domen] lika ostadiga på benen som den som Djävulen med sin beröring slagit med vansinne. De säger nämligen: "Handel är inte annorlunda än ocker." Men Gud har förklarat handel lovlig och förbjudit ocker. Den som efter att ha fått kunskap om Guds allvarliga varning upphör att bedriva ocker får behålla vad han dessförinnan vunnit, men Gud skall fälla den slutliga domen över honom. Och de som faller tillbaka i denna synd har Elden till arvedel och där skall de förbli till evig tid.
De som sluka ocker skola icke uppstå, utan liksom den står opp som satan gjort besatt, igenom sin vidröring. Detta derföre att de säga: visserligen är handel detsamma som ocker; men Gud har tillåtit handeln, och förbjudit ockret. Dock, ho till hvilken kommer förmaning från hans Herra, och som afhåller sig derifrån, han skall hafva tillgift för det som skett; och hans sak tillhör Gud. Men de som återvända till ocker, desse varda eldens invånare, uti hvilken de evigt skola förblifva.
De som livnär sig på ränta ska stå upp på samma sätt som den som Satan slår med galenskap, och detta därför att de säger: »Handel är likvärdigt med ränta.« Men Gud tillåter handel och förbjuder ränta. Den som får en varning från sin Herre och upphör, får förlåtelse för det som redan har skett, och hans sak beror av Gud, men de som återfaller, dessa tillhör Eldens invånare och där ska de vistas i all evighet.
Gud betager ockret all välsignelse, men mångdubblar almosornas frukt. Gud älskar icke någon otro- gen, syndbelastad. De åter som tro, göra godt, upprätthålla gudstjensten och betala almosan, de få sin lön hos sin Herre. De hafva intet skäl till fruktan och skola ej sörja.
Gud gör ockret om intet och mångdubblar allmosornas frukt, ty Gud älskar ej den otrogne och skuldbelastade.
Gud utplånar vinsten av ockret men låter allmosornas värde växa. Gud är inte vän till dem som framhärdar i förnekelse och synd.
Gud skall afhända ockret välsignelse, och skall mångdubbla almosorna: och Gud älskar icke någon som är otacksam, gudlös.
Gud gör räntan om intet men låter allmosorna växa. Gud älskar inte dem som är förhärdade i otro och synd.
Gud betager ockret all välsignelse, men mångdubblar almosornas frukt. Gud älskar icke någon otrogen, syndbelastad. De åter som tro, göra godt, upprätthålla gudstjensten och betala almosan, de få sin lön hos sin Herre. De hafva intet skäl till fruktan och skola ej sörja.
De, som tro och göra goda gärningar, förrätta bönen och giva allmosan, skola förvisso få sin lön hos sin Herre; ingen fruktan skall råda över dem, och de behöva ej varda bedrövade.
De som tror och lever ett rättskaffens liv och förrättar bönen och hjälper de behövande skall helt visst få sin lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem.
Men de som tro, och göra goda verk, och iakttaga bönen, och gifva de föreskrifna almosorna, skola få sin belöning hos sin Herra, och ingen fruktan skall komma öfver dem, ej heller skola de sörja.
De som tror och gör goda gärningar, förrättar bönen och ger allmosan, ska få sin lön hos sin Herre och de behöver varken känna fruktan eller sorg.
I som tron! frukten Gud och efterskänken de skulder, som återstå efter ockrandet, om I ären rättrogne.
I, som tron, frukten Gud och efterskänken vad som återstår av ockret, om I ären rättrogna!
Troende! Frukta Gud och avstå, om ni är [sanna] troende, från utestående ockervinst.
O, J som tron! frukter Gud och eftegifver hvad som återstår af ockret, om J ären rättrogne.
Troende, frukta Gud och avstå från det som återstår av räntan, om ni verkligen är troende.
Gören I det icke, så veten, att I fån krig med Gud och Hans apostel. Om I upphören med ockrandet, så hafven I hufvudstolen qvar af eder egendom. Förfördelen ej gäldenären, så skolen I ej förfördelas.
Om I ej gören det, så bereden eder på en krigsförklaring från Gud och hans apostel, men om I omvänden eder, fån I behålla kapitalet utan att göra och utan att lida någon orätt.
Gör ni inte det skall ni veta att ni befinner er i krig med Gud och Hans Sändebud. Men om ni ångrar vad ni har gjort har ni rätt [att återfå] ert kapital; ni skadar ingen och lider själva ingen skada.
Men om I icke gören, varer då försäkrade om krig från Gud och Hans apostel; dock, om J ångren eder, skolen J hafva hufvudstolen af edra penningar; görer ej orätt, och J skolen ej lida orätt.
Om ni inte gör det, bered er då på en krigsförklaring från Gud och Hans Sändebud, men om ni ångrar er får ni behålla ert kapital utan att göra och utan att lida någon orätt.
Om denne har svårt att betala, så gifven honom anstånd till läglig tid. Efterskänken I skulden såsom en almosa, så är det bäst för Eder, om I insen (det förtjenstfulla häruti),
Om någon har det svårt, må han få anstånd, tills det blir honom lägligt, men att I given en allmosa, är bättre för eder, om I haven kunskap.
Och om [den skuldsatte] är i ett trängt läge, ge honom då anstånd till dess han med lätthet kan betala. Men det är bättre för er att efterskänka [skulden] - om ni visste [vilken förtjänst som ligger i detta]!
Och om det är någon gäldenär som har svårighet att betala, gifver honom då anstånd tills han får lätthet; men att J efterskänken skulden som almosa, är bättre för eder, om J visten det!
Om någon har det svårt, bör han få anstånd till dess att omständigheterna lättar, men att ni avskriver skulden som en allmosa är bättre för er, om ni har kunskap.
och rädens en dag, då I skolen återföras till Gud. Sedan skall hvarje själ lönas efter sin förtjenst. Icke skola de då förorättas.
Och frukten en dag, då I skolen återföras till Gud! Då skall varje själ få sig fullt tillmätt vad hon förtjänat, utan att de lida någon orätt.
Och frukta den Dag då ni skall föras åter till Gud! Då skall var och en fullt ut erhålla den lön som han förtjänat, och ingen skall lida orätt.
Och frukter en dag på hvilken J skolen blifva återförde till Gud: derefter skall hvarenda själ få fullt godtgjordt hvad hon förtjenat, och de skola ej lida orätt.
Och frukta en dag, då ni ska återföras till Gud! Sedan ska varje själ till fullo få den lön hon förtjänat, utan att lida någon orätt.
O I som tron! då I uppgören Eder emellan en skuldförbindelse med bestämd betalningstid, så skrifven den. En skrifvare skall å edre vägnar uppsätta den lagligen. Ingen skrifvare må neka att skrifva, såsom Gud honom lärt hafver. Han skrifve och gäldenären förestafve samt frukte Gud, så att han ej förminskar något af skulden. Men är nu gäldenären vanvettig, eller åldersvag eller ej kan förestafva, så förestafve då hans förmyndare enligt lag och rätt. Tagen ock två af edre männer till vittnen. Finnas ej två männer att tillgå, så en man och två qvinnor, hvilkas redlighet I kännen, så att om den ena af dessa (genom glömska) far vill, den andra kan påminna henne. Ej må vittnena vägra (att komma), då de kallas, och icke skolen I anse det besvärligt, att uppskrifva skulden, den vare liten eller stor, till den bestämda tiden. Detta är rättvisast inför Gud och säkrast i afseende på vittnesmålet, samt mest egnadt att häfva allt tvifvel. Men är det fråga om en för handen varande vara, som I kunnen lemna ur hand i hand, så ären I utan skuld, om I icke skriftligen uppgören saken. Tagen dock vittnen vid edert köpslagande. Hvarken skrifvaren eller vittnet får våldföras. Gören I det, så begån I ett brott. Frukten Gud. Han skall undervisa Eder, ty Han vet allt.
I, som tron, då I uppgören en affär på bestämd tid, så skriven upp det! En skrivare må opartiskt uppskriva det emellan eder, och ingen skrivare må vägra att skriva i enlighet med vad Gud lärt honom; så må han skriva. Den, som häftar för skulden, må förestava, och han må frukta Gud, sin Herre, och ej draga av något därifrån! Men om nu den, som häftar för skulden, är otillräknelig eller förståndssvag eller ej själv i stånd att förestava, då må hans fullmäktige opartiskt göra det. Tillkallen därvid två av edra män som vittnen, men kunna ej vittnena vara två män, så vittne en man och två kvinnor av dem I godkännen som vittnen, på det att ifall den ena av dem skulle fara vilse, den andra må påminna henne; och vittnena må ej vägra, när helst de varda kallade. Underlåten ej att skriva upp skulden, vare sig den är liten eller stor, till den bestämda tiden! Detta är rättvisast inför Gud, mest ägnat att stödja vittnesmålet och det bekvämaste sättet att undanrödja några tvivelsmål, så framt det nämligen icke gäller en affär, den I genast uppgören sinsemellan, ty då drabbar eder ingen skuld, om I underlåten att skriva upp det, men skaffen ändock vittnen, då I säljen till varandra! Varken skrivare eller vittne må lida någon skada, men om I gören något sådant, är det förvisso ogudaktigt av eder. Frukten Gud! Gud undervisar eder, ty Gud är allvetande.
TROENDE! När ni sinsemellan träffar avtal om lån med fastställd förfallotid, teckna då ned avtalet i skrift. Låt en skrivare noggrant skriva ned [vad som avtalats] mellan er. Ingen skrivare får undandra sig att skriva, såsom Gud har lärt honom. Låt honom alltså skriva och låt låntagaren diktera och, om han fruktar Gud, sin Herre, inte dra ifrån något [från sitt åtagande]. Om låntagaren är svag till förståndet eller sjuklig eller [annars] inte i stånd att diktera, låt då den som tillvaratar hans intressen diktera och undvika partiskhet. Och tag två av era män till vittnen; finns inte två män till hands, tag då en man och två kvinnor bland dem ni godkänner som vittnen - om någon av dem begår ett misstag kan då den andra påpeka det för henne. De som kallas till vittnen får inte undandra sig [sin plikt]. Tveka inte att skriva ned allt, både det mindre viktiga och det viktiga, och ange förfallotiden. Det är vad Gud [i Sin vishet] finner riktigast och skäligast, mest ändamålsenligt som bevis och bäst ägnat att bespara er all tvekan och osäkerhet [i framtiden]. Men om det är fråga om direkt överlåtelse från den ene till den andre av färdiga varor utan mellanhand, gör ni inte fel om ni underlåter att upprätta skriftligt avtal. När ni köper och säljer, låt det ske i vittnens närvaro, men varken skrivare eller vittnen får [utsättas för påtryckning eller] tillfogas skada - gör ni detta, begår ni en svår synd. Frukta Gud, som är er lärare. Gud har kunskap om allt.
O, J som tron! då J förbinden eder till hvarandra för en skuld intill en bestämd tid, uppskrifver den; och må en skrifvare skrifva emellan eder med rättrådighet: och icke må skrifvaren vägra att skrifva; liksom Gud har lärt honom, så må han skrifva. Och må den som häftar för skulden förestafva, och må han frukta Gud sin Herra och ej förminska någonting deraf. Men om den som skulden åligger är enfaldig, eller sjuk, eller icke förmår sjelf förestafva, må då hans fullmägtige förestafva, med rättrådighet. Och kaller att vittna tvenne vittnen af edra män; men om tvenne män icke finnas, då en man och tvenne qvinnor, af dem som behaga eder till vittnen, att om en af dessa båda skulle irra sig, den andra af dem då må draga sig till minnes. Och vittnena må ej vägra när som helst de blifva kallade. Och J mågen ej försmå att uppskrifva den, liten eller stor, intill dess utfästa tid: detta är rättvisare inför Gud, och rättare i och för vittnesmålet, och tjenligare att J ej mågen tvifla: med mindre det är en köpenskap som J afsluten emellan eder genast på stället, ty då är det icke synd för eder, att J ej uppskrifven det; men tager vittnen då J säljen till hvarandra. Och icke må hvarken skrifvare eller vittnen tillfogas förfång; ty om J gören det, i sanning är det en förbrytelse J begån. Och frukter Gud; och Gud skall undervisa eder, ty Gud är allvetande.
Troende, när ni ingår avtal om lån med fastställd tid ska ni skriva upp det. Låt en skrivare opartiskt skriva upp det mellan er, och ingen skrivare ska vägra att skriva i enlighet med vad Gud har lärt honom. Låt honom skriva och låt låntagaren diktera, och han ska frukta Gud, sin Herre, och inte utelämna något. Men om låntagaren är otillräknelig eller förståndssvag eller inte kan diktera själv, ska den som företräder hans intressen opartiskt göra det. Tillkalla två av era män som vittnen, men om två manliga vittnen inte finns till hands, ska en man och två kvinnor vittna av dem ni godkänner som vittnen – om någon av dem begår ett misstag kan den andra då påminna henne; och vittnena ska inte vägra, närhelst de kallas att vittna. Försumma inte att skriva upp skulden, vare sig den är liten eller stor, till den avsatta tiden. Detta är det rättvisaste inför Gud, bäst för att stödja vittnesmålet och det lämpligaste sättet att undanröja tvivel, utom om det gäller en affär som ni sinsemellan slutför på plats. Då ska ni inte klandras om ni avstår från att skriva upp det, men skaffa ändå vittnen, när ni säljer till varandra. Varken skrivare eller vittne ska tillfogas någon skada, men gör ni detta, är ni trotsiga syndare. Frukta Gud! Gud undervisar er, ja, Gud har kännedom om allt.
Ären I på resa stadde och ej kunnen finna en skrifvare, så tagen pant. Har den ene förtroende till den andre, så bör den, som får förtroendet, betala sin skuld och frukta Gud, sin Herre. Icke skolen I fördölja det som bevittnadt är, ty den som det döljer, har ett syndigt hjerta, och Gud vet hvad I gören.
Men om I ären stadda på resa och icke kunnen finna någon skrivare, då må panter mottagas, och betror den ene av eder den andre någonting, då må den, som blivit betrodd, också fullgöra det, varmed han blivit betrodd, och må han frukta Gud, sin Herre. Döljen ej vittnesmålet! Om någon döljer det, varder hans hjärta förvisso skuldbelastat; ty Gud vet vad I gören.
Om ni befinner er på resa och ingen skrivare är till hands, kan ni ta emot pant [som säkerhet]. Men om ni visar varandra förtroende [och inte kräver pant], skall den som fått förtroendet fullgöra sin skyldighet och frukta Gud, sin Herre. Undanhåll inte vad ni har bevittnat. Den som undanhåller vittnesmål syndar i sitt hjärta. Gud vet vad ni gör.
Och om J ären på resa, och icke finnen en skrifvare, då må panter blifva emottagne. Och om den ene af eder betror den andre något, må då den som blifvit betrodd återställa sitt anförtrodda gods; och må han frukta Gud sin Herra Och icke mågen J dölja vittnesmålet; ty ho som döljer det, i sanning, är hans hjerta elakt, och Gud vet hvad J gören.
Och om ni är på resa och inte kan finna någon skrivare, kan ni ta emot pant. Men om ni känner förtroende för varandra ska den som fått förtroendet fullgöra sina skyldigheter och frukta Gud, sin Herre. Dölj inte vittnesmålet! Den som döljer det har nämligen ett syndigt hjärta; Gud vet vad ni gör.
Guds är allt, som finnes uti himlarne och på jorden. Antingen I yppen eller döljen det, som inom Eder är, så skall Gud ställa Eder till ansvar för detsamma. Han förlåter hvem Han vill och bestraffar hvem Han vill, ty Gud är allsmäktig.
Gud tillhör vad som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden, och vare sig I uppenbaren vad som dväljes i edra sinnen eller döljen det, fordrar Gud räkenskap av eder därför; han förlåter vem han vill och straffar vem han vill, ty Gud är allsmäktig.
Gud tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. Vare sig ni visar vad som rör sig i ert innersta eller döljer det, kommer Gud att ställa er till svars för det. Och Han förlåter den Han vill och Han straffar den Han vill. Gud har allt i Sin makt.
Gud tillhör hvad som är i himlarne och hvad som är på jorden. Och antingen J uppenbaren hvad som är i edra själar, eller J döljen det, skall Gud fordra räkning af eder derföre, och skall förlåta ho Han behagar, och straffa ho Han be behagar; ty Gud är allsmägtig.
Gud tillhör allt som finns i himlarna och allt som finns på jorden, och vare sig ni avslöjar det som finns i ert inre eller döljer det, kommer Gud att ställa er till svars för det; Han förlåter vem Han vill och straffar vem Han vill, ja, Gud har allt i Sin makt.
Aposteln (Muhammed) tror på de uppenbarelser, som nedsändts till honom ifrån hans Herre, och sammalunda äfven de troende — de tro alle på Gud, på Hans änglar, på Hans böcker och på Hans sändebud, och göra icke någon skilnad emellan någon af desamme. De troende säga: "vi höra på dig, o Herre! och lyda samt bedja dig om förlåtelse för synderna; ty till dig förer vägen (ingen kan undkomma dig).
Aposteln tror på det, som nedsänts till honom från hans Herre, så ock de rättrogna; var och en tror på Gud, hans änglar, hans skrifter och hans apostlar: »Vi göra ingen skillnad på någon av hans apostlar.« De säga: »Vi höra och lyda. Förlåtelse, o Herre! Ja, hos dig är målet.«
SÄNDEBUDET tror på vad hans Herre har uppenbarat för honom och de troende med honom. De tror alla på Gud och Hans änglar och Hans uppenbarelser och Hans sändebud - utan att göra åtskillnad mellan Hans sändebud - och de säger: "Vi hör och vi lyder. Herre, [ge oss] Din förlåtelse; Du är målet för vår färd!"
Aposteln tror på det som blifvit nedsändt till honom från hans Herra, äfvenså de rättrrogne: hvar och en tror på Gud och Hans englar och Hans sändebud: vi göra icke skillnad emellan något af Hans sändebud. Och de säga: vi höra och vi lyda; Din tillgift, o, Herre! hos Dig är det bestämda målet.
Sändebudet tror på det som uppenbarats för honom från hans Herre, så också de som är troende; var och en tror på Gud, Hans Änglar, Hans Skrifter och Hans Sändebud: »Vi gör ingen skillnad på någon av Hans Sändebud.« De säger: »Vi hör och lyder. Ge oss Din förlåtelse, Herre! Du är målet för vår färd.«
Gud ålägger ingen själ något öfver dess förmåga. Hon får hvad hon har förtjenat, och skall umgälla det onda, som hon har begått. Näps oss icke, o vår Herre! om vi förglömma oss eller fela, och pålägg oss ej, o vår Herre! en sådan börda, som du pålade dem, som före oss hafva varit. O vår Herre! pålägg oss ej, hvad vi ej bära kunna, utan förlåt och tillgif oss och var oss nådig. Du är vår Herre; bistå oss emot de otrogna menniskorna.
Gud tvingar ingen själ över förmågan; vad hon verkat är för henne och vad hon förverkat emot henne. Herre, straffa oss ej, om vi glömma oss eller förgå oss! Herre, lägg ej på oss en sådan börda, som du lagt på dem, som levat före oss! Herre, tvinga oss ej att bära vad vi icke äga krafter till! Hav undseende med oss, förlåt oss och förbarma dig över oss! Du är vår skyddsherre; hjälp oss därför mot de otrogna människorna!
Gud lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära. Det goda han har gjort skall räknas honom till förtjänst och det onda han har gjort skall läggas honom till last. Herre! Ställ oss inte till svars för glömska eller oavsiktliga fel. Herre! Lägg inte på oss en sådan börda som den Du lade på våra föregångare. Herre! Lägg inte på oss [bördor] som vi inte har kraft att bära. Utplåna våra synder och ge oss Din förlåtelse och förbarma Dig över oss. Du är vår Beskyddare! Låt oss segra över förnekarna av sanningen!"
Gud skall icke tvinga en själ utöfver hennes förmåga: hon skall tillgodonjuta hvad hon förtjenat, och skall svara för hvad hon verkställt. O, Herre! straffa oss icke om vi glömma oss, eller vi synda; o, Herre! lägg icke heller på oss en börda lika med hvad Du lade på dem som voro före oss; o, Herre! låt oss icke bära det hvartill vi ej hafva styrka: men blif nådig emot oss; och förlåt oss; och skänk oss förbarmande; Du är vår beskyddare, bistå oss derföre mot det otrogna folket.
Gud tvingar ingen själ över förmågan; vad hon verkat är för henne och vad hon förverkat emot henne. »Herre, straffa oss inte om vi glömmer eller begår misstag! Herre, lägg inte på oss en sådan börda, som Du lagt på dem som levde före oss! Herre, tvinga oss inte att bära vad vi inte äger krafter till! Ha överseende med oss, förlåt oss och förbarma Dig över oss! Du är vår beskyddare; hjälp oss därför mot människorna som förnekar sanningen!«