يَـٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوٓاْ إِذَا تَدَايَنتُم بِدَيۡنٍ إِلَىٰٓ أَجَلٖ مُّسَمّٗى فَٱكۡتُبُوهُۚ وَلۡيَكۡتُب بَّيۡنَكُمۡ كَاتِبُۢ بِٱلۡعَدۡلِۚ وَلَا يَأۡبَ كَاتِبٌ أَن يَكۡتُبَ كَمَا عَلَّمَهُ ٱللَّهُۚ فَلۡيَكۡتُبۡ وَلۡيُمۡلِلِ ٱلَّذِي عَلَيۡهِ ٱلۡحَقُّ وَلۡيَتَّقِ ٱللَّهَ رَبَّهُۥ وَلَا يَبۡخَسۡ مِنۡهُ شَيۡـٔٗاۚ فَإِن كَانَ ٱلَّذِي عَلَيۡهِ ٱلۡحَقُّ سَفِيهًا أَوۡ ضَعِيفًا أَوۡ لَا يَسۡتَطِيعُ أَن يُمِلَّ هُوَ فَلۡيُمۡلِلۡ وَلِيُّهُۥ بِٱلۡعَدۡلِۚ وَٱسۡتَشۡهِدُواْ شَهِيدَيۡنِ مِن رِّجَالِكُمۡۖ فَإِن لَّمۡ يَكُونَا رَجُلَيۡنِ فَرَجُلٞ وَٱمۡرَأَتَانِ مِمَّن تَرۡضَوۡنَ مِنَ ٱلشُّهَدَآءِ أَن تَضِلَّ إِحۡدَىٰهُمَا فَتُذَكِّرَ إِحۡدَىٰهُمَا ٱلۡأُخۡرَىٰۚ وَلَا يَأۡبَ ٱلشُّهَدَآءُ إِذَا مَا دُعُواْۚ وَلَا تَسۡـَٔمُوٓاْ أَن تَكۡتُبُوهُ صَغِيرًا أَوۡ كَبِيرًا إِلَىٰٓ أَجَلِهِۦۚ ذَٰلِكُمۡ أَقۡسَطُ عِندَ ٱللَّهِ وَأَقۡوَمُ لِلشَّهَٰدَةِ وَأَدۡنَىٰٓ أَلَّا تَرۡتَابُوٓاْ إِلَّآ أَن تَكُونَ تِجَٰرَةً حَاضِرَةٗ تُدِيرُونَهَا بَيۡنَكُمۡ فَلَيۡسَ عَلَيۡكُمۡ جُنَاحٌ أَلَّا تَكۡتُبُوهَاۗ وَأَشۡهِدُوٓاْ إِذَا تَبَايَعۡتُمۡۚ وَلَا يُضَآرَّ كَاتِبٞ وَلَا شَهِيدٞۚ وَإِن تَفۡعَلُواْ فَإِنَّهُۥ فُسُوقُۢ بِكُمۡۗ وَٱتَّقُواْ ٱللَّهَۖ وَيُعَلِّمُكُمُ ٱللَّهُۗ وَٱللَّهُ بِكُلِّ شَيۡءٍ عَلِيمٞ٢٨٢

O I som tron! då I uppgören Eder emellan en skuldförbindelse med bestämd betalningstid, så skrifven den. En skrifvare skall å edre vägnar uppsätta den lagligen. Ingen skrifvare må neka att skrifva, såsom Gud honom lärt hafver. Han skrifve och gäldenären förestafve samt frukte Gud, så att han ej förminskar något af skulden. Men är nu gäldenären vanvettig, eller åldersvag eller ej kan förestafva, så förestafve då hans förmyndare enligt lag och rätt. Tagen ock två af edre männer till vittnen. Finnas ej två männer att tillgå, så en man och två qvinnor, hvilkas redlighet I kännen, så att om den ena af dessa (genom glömska) far vill, den andra kan påminna henne. Ej må vittnena vägra (att komma), då de kallas, och icke skolen I anse det besvärligt, att uppskrifva skulden, den vare liten eller stor, till den bestämda tiden. Detta är rättvisast inför Gud och säkrast i afseende på vittnesmålet, samt mest egnadt att häfva allt tvifvel. Men är det fråga om en för handen varande vara, som I kunnen lemna ur hand i hand, så ären I utan skuld, om I icke skriftligen uppgören saken. Tagen dock vittnen vid edert köpslagande. Hvarken skrifvaren eller vittnet får våldföras. Gören I det, så begån I ett brott. Frukten Gud. Han skall undervisa Eder, ty Han vet allt.

I, som tron, då I uppgören en affär på bestämd tid, så skriven upp det! En skrivare må opartiskt uppskriva det emellan eder, och ingen skrivare må vägra att skriva i enlighet med vad Gud lärt honom; så må han skriva. Den, som häftar för skulden, må förestava, och han må frukta Gud, sin Herre, och ej draga av något därifrån! Men om nu den, som häftar för skulden, är otillräknelig eller förståndssvag eller ej själv i stånd att förestava, då må hans fullmäktige opartiskt göra det. Tillkallen därvid två av edra män som vittnen, men kunna ej vittnena vara två män, så vittne en man och två kvinnor av dem I godkännen som vittnen, på det att ifall den ena av dem skulle fara vilse, den andra må påminna henne; och vittnena må ej vägra, när helst de varda kallade. Underlåten ej att skriva upp skulden, vare sig den är liten eller stor, till den bestämda tiden! Detta är rättvisast inför Gud, mest ägnat att stödja vittnesmålet och det bekvämaste sättet att undanrödja några tvivelsmål, så framt det nämligen icke gäller en affär, den I genast uppgören sinsemellan, ty då drabbar eder ingen skuld, om I underlåten att skriva upp det, men skaffen ändock vittnen, då I säljen till varandra! Varken skrivare eller vittne må lida någon skada, men om I gören något sådant, är det förvisso ogudaktigt av eder. Frukten Gud! Gud undervisar eder, ty Gud är allvetande.

TROENDE! När ni sinsemellan träffar avtal om lån med fastställd förfallotid, teckna då ned avtalet i skrift. Låt en skrivare noggrant skriva ned [vad som avtalats] mellan er. Ingen skrivare får undandra sig att skriva, såsom Gud har lärt honom. Låt honom alltså skriva och låt låntagaren diktera och, om han fruktar Gud, sin Herre, inte dra ifrån något [från sitt åtagande]. Om låntagaren är svag till förståndet eller sjuklig eller [annars] inte i stånd att diktera, låt då den som tillvaratar hans intressen diktera och undvika partiskhet. Och tag två av era män till vittnen; finns inte två män till hands, tag då en man och två kvinnor bland dem ni godkänner som vittnen - om någon av dem begår ett misstag kan då den andra påpeka det för henne. De som kallas till vittnen får inte undandra sig [sin plikt]. Tveka inte att skriva ned allt, både det mindre viktiga och det viktiga, och ange förfallotiden. Det är vad Gud [i Sin vishet] finner riktigast och skäligast, mest ändamålsenligt som bevis och bäst ägnat att bespara er all tvekan och osäkerhet [i framtiden]. Men om det är fråga om direkt överlåtelse från den ene till den andre av färdiga varor utan mellanhand, gör ni inte fel om ni underlåter att upprätta skriftligt avtal. När ni köper och säljer, låt det ske i vittnens närvaro, men varken skrivare eller vittnen får [utsättas för påtryckning eller] tillfogas skada - gör ni detta, begår ni en svår synd. Frukta Gud, som är er lärare. Gud har kunskap om allt.

O, J som tron! då J förbinden eder till hvarandra för en skuld intill en bestämd tid, uppskrifver den; och må en skrifvare skrifva emellan eder med rättrådighet: och icke må skrifvaren vägra att skrifva; liksom Gud har lärt honom, så må han skrifva. Och må den som häftar för skulden förestafva, och må han frukta Gud sin Herra och ej förminska någonting deraf. Men om den som skulden åligger är enfaldig, eller sjuk, eller icke förmår sjelf förestafva, må då hans fullmägtige förestafva, med rättrådighet. Och kaller att vittna tvenne vittnen af edra män; men om tvenne män icke finnas, då en man och tvenne qvinnor, af dem som behaga eder till vittnen, att om en af dessa båda skulle irra sig, den andra af dem då må draga sig till minnes. Och vittnena må ej vägra när som helst de blifva kallade. Och J mågen ej försmå att uppskrifva den, liten eller stor, intill dess utfästa tid: detta är rättvisare inför Gud, och rättare i och för vittnesmålet, och tjenligare att J ej mågen tvifla: med mindre det är en köpenskap som J afsluten emellan eder genast på stället, ty då är det icke synd för eder, att J ej uppskrifven det; men tager vittnen då J säljen till hvarandra. Och icke må hvarken skrifvare eller vittnen tillfogas förfång; ty om J gören det, i sanning är det en förbrytelse J begån. Och frukter Gud; och Gud skall undervisa eder, ty Gud är allvetande.

Troende, när ni ingår avtal om lån med fastställd tid ska ni skriva upp det. Låt en skrivare opartiskt skriva upp det mellan er, och ingen skrivare ska vägra att skriva i enlighet med vad Gud har lärt honom. Låt honom skriva och låt låntagaren diktera, och han ska frukta Gud, sin Herre, och inte utelämna något. Men om låntagaren är otillräknelig eller förståndssvag eller inte kan diktera själv, ska den som företräder hans intressen opartiskt göra det. Tillkalla två av era män som vittnen, men om två manliga vittnen inte finns till hands, ska en man och två kvinnor vittna av dem ni godkänner som vittnen – om någon av dem begår ett misstag kan den andra då påminna henne; och vittnena ska inte vägra, närhelst de kallas att vittna. Försumma inte att skriva upp skulden, vare sig den är liten eller stor, till den avsatta tiden. Detta är det rättvisaste inför Gud, bäst för att stödja vittnesmålet och det lämpligaste sättet att undanröja tvivel, utom om det gäller en affär som ni sinsemellan slutför på plats. Då ska ni inte klandras om ni avstår från att skriva upp det, men skaffa ändå vittnen, när ni säljer till varandra. Varken skrivare eller vittne ska tillfogas någon skada, men gör ni detta, är ni trotsiga syndare. Frukta Gud! Gud undervisar er, ja, Gud har kännedom om allt.