وَٱتَّقُواْ يَوۡمٗا لَّا تَجۡزِي نَفۡسٌ عَن نَّفۡسٖ شَيۡـٔٗا وَلَا يُقۡبَلُ مِنۡهَا عَدۡلٞ وَلَا تَنفَعُهَا شَفَٰعَةٞ وَلَا هُمۡ يُنصَرُونَ١٢٣
och rädens en dag (domedagen), då en själ ej kan för en annan något gälda, ej lösepenning af henne emottages, ej heller förbön henne något gagnar, ty de skola ej frälsas.
Och frukten den dag, då själ ej gäldar det ringaste för själ, då ingen lösepenning godkännes och ingen medling gagnar och de ej få någon hjälp!
Och tänk på den Dag då ingen kan gottgöra vad en annan har brutit och ingen lösen kommer att tas emot och då alla förböner skall avvisas och ingen hjälp skall ges.
Och frukter en dag, då själ icke skall gälda det ringaste för själ, och lösen icke emottagas för dem, och bemedling ej gagna dem, och de ej heller skola blifva hjelpte.
Och frukta den dag då ingen själ kan göra något för en annan själ, då ingen lösen tas emot och ingen medling gagnar och de inte får någon hjälp.
Kommentar
Gud inledde berättelsen om Israels barn med uppmaningen att de skulle minnas de välgärningar Han visat dem, att de inte skulle försumma sina skyldigheter och att de skulle frukta den yttersta stunden och dess fasor. Här avslutas berättelsen om dem med en sammanfattning, för att inskärpa att allt detta är för deras eget bästa. [al-Baydawi]