وَإِذَا طَلَّقۡتُمُ ٱلنِّسَآءَ فَبَلَغۡنَ أَجَلَهُنَّ فَلَا تَعۡضُلُوهُنَّ أَن يَنكِحۡنَ أَزۡوَٰجَهُنَّ إِذَا تَرَٰضَوۡاْ بَيۡنَهُم بِٱلۡمَعۡرُوفِۗ ذَٰلِكَ يُوعَظُ بِهِۦ مَن كَانَ مِنكُمۡ يُؤۡمِنُ بِٱللَّهِ وَٱلۡيَوۡمِ ٱلۡأٓخِرِۗ ذَٰلِكُمۡ أَزۡكَىٰ لَكُمۡ وَأَطۡهَرُۚ وَٱللَّهُ يَعۡلَمُ وَأَنتُمۡ لَا تَعۡلَمُونَ٢٣٢

När I hafven frånskilt edra hustrur, och de hafva afslutat den bestämda väntetiden, så förhindren dem icke, att åter gifta sig med sine förre männer, ifall de sinsemellan äro ense derom, enligt lag och rätt. Härmed förmanas den af Eder, som tror på Gud och på den yttersta dagen. Detta är Eder nyttigast och mest rättfärdigande. Detta vet Gud, men I veten det icke.

Och när I skilt eder från hustrurna och dessa väntat sin utsatta tid, så förmenen dem ej att taga sina nya män till äkta, då de sins emellan äro ense därom, såsom tillbörligt är! Härav låter den bland eder, som tror på Gud och den yttersta dagen, förmana sig. Detta är lämpligast och rättast för eder; ja, Gud vet, men I veten icke.

Om någon har skilt sig från sin hustru och hennes väntetid har löpt ut, får ingen hindra henne att återgå till sin man, om de kommit överens om detta enligt skick och sed. Detta är en varning till dem av er som tror på Gud och den Yttersta dagen. På detta sätt visar ni ett rent och hederligt sinnelag. Gud vet, men ni vet inte [vad som är bäst för er].

Och när J förskjuten hustrurna, och de uppnått sin utfästa tid, icke mågen J då förhindra dem att taga till ägta sina män, om de öfverenskomma sinsemellan, enligt hvad som höfves. Detta är gifvet i varning till den ibland eder som tror på Gud och den yttersta dagen: detta är rättast för eder, och renast; och Gud vet, men J veten icke.

Och när ni skilt er från kvinnorna och dessa väntat sin utsatta tid, ska ni inte hindra dem från att ingå äktenskap med sina makar, om de kommer överens om detta på tillbörligt sätt. Av detta låter den bland er som tror på Gud och den Yttersta dagen förmana sig. Detta är bättre och renare för er; ja, Gud vet, men ni vet inte.