وَإِذۡ أَخَذۡنَا مِيثَٰقَكُمۡ لَا تَسۡفِكُونَ دِمَآءَكُمۡ وَلَا تُخۡرِجُونَ أَنفُسَكُم مِّن دِيَٰرِكُمۡ ثُمَّ أَقۡرَرۡتُمۡ وَأَنتُمۡ تَشۡهَدُونَ٨٤

Vi hafva ju emottagit eder förbindelse, att ej utgjuta hvarandras blod och ej utdrifva hvarandra ur deras hem. Sedan bekräftaden I detta och voren sjelfve vittnen derpå.

— Tornberg

Än när vi ingingo förbund med eder: »I skolen icke utgjuta varandras blod och icke utdriva varandra från edra egna hem« och I sedan bekräftaden det med edert eget vittnesmål!

— Zetterstéen

Och i det förbund Vi slöt med er lovade ni att inte spilla en broders blod och att inte jaga bort honom från hans hem; sedan bekräftade ni [förpliktelserna enligt] förbundet och har vittnat om detta.

— Bernström

Och då vi ingingo med eder förbund, sägande: J skolen icke utgjuta edert eget blod, ej heller skolen J utdrifva hvarandra från edra boningar; och J sedan bekräftaden förbundet, och bevittnade det.

— Crusenstolpe

Och när Vi slöt ett förbund med er: »Ni ska inte utgjuta varandras blod och inte heller fördriva varandra från era hem«. Sedan bekräftade ni det med ert eget vittnesmål!

— Zamzam förlag

Kommentar

Det vill säga, ni ska inte döda varandra eller fördriva varandra från ert land.

Den här versen berör också frågan om kollektivt och individuellt ansvar. En individ kan bli passivt delaktig i de brott som utförs av det egna kollektivet, till exempel när barn blir lidande på grund av fädernas brott. Men en individ kan också vara aktivt delaktig och hållas ansvarig för brott som tidigare har begåtts av kollektivet, så att «fädernas synder» med all rätt går i arv till efterkommande generationer. När individer är stolta över sin gruppidentitet och betraktar gruppens prestationer som en förlängning av dem själva, blir de också delaktiga i de brott som associeras med gruppens identitet. Från ett annat perspektiv lider enskilda individer av sina förfäders brott då de ärver drag från dem som de efterliknar av ren okunskap (Koranen förebrår ofta människor som refererar till sina förfäders handlingar som ett moraliskt argument). Om människor i en viss generation är illasinnade tenderar deras barn att ärva och härma deras egenskaper. Från ett sådant perspektiv ärver barnen fädernas synder. Att efterlikna de goda och att växa upp i en miljö som präglas av fromhet och skönhet är bättre än att efterlikna de onda och att växa upp bland lögnare och tjuvar. Även om det bara är för att sådana miljöer värnar om och förmedlar sanning och barmhärtighet till efterkommande generationer. En kultur eller en civilisation kan räddas från moraliskt mörker genom rättrådighet från de rättfärdiga och, tidigare, från Profeterna, men i allmänhet kommer ett samhälle att behålla samma egenskaper som sina föregångare, snarare än att förkasta dem. Man kan övervinna denna börda genom att ångra sina egna synder och leva ett fromt liv, och även om man identifierar sig som en medlem av en grupp, ska man förkasta dess brott. Men inte ens då kan man vara säker på att undkomma följderna av kollektiv synd, lika lite som en individ kan fly från den eld som bränner ned grannens hus. Detta är ett sätt att tolka Koranens bruk av presensformen även om det som behandlas rör tidigare eller framtida generationer. [Nasr et al.]