خَتَمَ ٱللَّهُ عَلَىٰ قُلُوبِهِمۡ وَعَلَىٰ سَمۡعِهِمۡۖ وَعَلَىٰٓ أَبۡصَٰرِهِمۡ غِشَٰوَةٞۖ وَلَهُمۡ عَذَابٌ عَظِيمٞ٧

Om de hör något gott kan de varken lägga det på minnet eller förstå det, och inte heller kan de höra sanningen eller gagnas av den. Deras ögon är beslöjade så att de inte kan se sanningen. Ett förskräckligt straff väntar dem i det tillkommande livet. Det har också sagts att de kommer att straffas i detta liv, genom att dödas eller tas till fånga, såväl som i det tillkommande. [al-Baghawi]

Versen kan tolkas som predestination där människans tro eller avsaknaden därav inte är en produkt av människans vilja, utan av Guds. Men den kan också förstås som att förseglingen och beslöjandet är konsekvenser av människans handlingar snarare än orsaker till dem. [Nasr et al.]

Det som avses här är att det bildas något i deras inre som vänjer dem vid att föredra otro och synd och att avsky tro och lydnad på grund av att de begår överträdelser, blint följer andras levnadsvanor och avstår från att betrakta världen på tillbörligt sätt. Detta resulterar i att deras hjärtan inte kan penetreras av sanningen och att de inte får ut något av att lyssna, som om deras öron förseglats med ett sigill, och, till skillnad från dem som kan se klart, tar deras ögon inte till sig de tydliga tecknen de ser i sig själva och vid horisonterna. Det är därför som om deras ögon verkligen har beslöjats av något som hindrar dem att se. [al-Baydawi]