إِنَّ ٱلَّذِينَ كَفَرُواْ سَوَآءٌ عَلَيۡهِمۡ ءَأَنذَرۡتَهُمۡ أَمۡ لَمۡ تُنذِرۡهُمۡ لَا يُؤۡمِنُونَ٦
För dem åter, som äro otrogne, är det enahanda, om den varnar eller icke varnar dem; de skola ej öfvertygas.
För dem, som äro otrogna, är det förvisso likgiltigt, om du varnar dem eller icke; de tro icke.
MEN FÖR dem som framhärdar i att förneka sanningen är det likgiltigt om du varnar dem eller inte - de vill inte tro.
Sannerligen, de som icke trott, för dem är det lika, antingen du förmanar dem, eller du icke förmanar dem; de skola icke tro.
För dem som förnekar sanningen är det likgiltigt om du varnar dem eller inte; de tror inte.
Kommentar
Efter att ha nämnt de troende och deras egenskaper följer nu en beskrivning av dem som förnekar sanningen, och som inte gagnas av vägledning, tecken eller varningar.
Förnekar sanningen: Den lexikala betydelsen av kafr är ”att dölja och täcka över”. Natten kallas kāfir, eftersom den täcker allt med sitt mörker. Den som planterar ett frö kallas också kāfir, eftersom han täcker fröet med jord, och den som förnekar sanningen kallas kāfir, eftersom han döljer sanningen. [al-Qurtubi & al-Baghawi]
Kafara, kufr, kafr och andra avledningar av samma rot antyder en medveten förkastelse av tron, i motsats till en felaktig uppfattning om Gud eller religionen. Det senare är inte oförenligt med en uppriktig önskan att finna sanningen, och om en sådan önskan finns kommer också Guds nåd och barmhärtighet att ge vägledning. Men vägledningen blir verkningslös när den medvetet förkastas. Förkastandet leder till att de andliga förmågorna dör eller blir oemottagliga för positiv påverkan. [Abdullah Yusuf Ali]