فَتَلَقَّىٰٓ ءَادَمُ مِن رَّبِّهِۦ كَلِمَٰتٖ فَتَابَ عَلَيۡهِۚ إِنَّهُۥ هُوَ ٱلتَّوَّابُ ٱلرَّحِيمُ٣٧

Sedan tog Adam emot ord från sin Herre: Gud lärde honom att säga: Herre, vi har gjort orätt mot oss själva, och om Du inte förlåter oss och förbarmar Dig över oss, kommer vi att höra till de tillspillogivna. [K. 7:23] Ånger: Tawbah innebär att erkänna synden, ångra den och vara fast besluten att inte upprepa den. Den som går den ångerfulle till mötes: al-Tawwāb, den som ständigt återvänder till Sin tjänare med förlåtelse, eller den som ofta hjälper dem att ångra sig. Den ursprungliga betydelsen av tawbah är att återvända. När tjänaren beskrivs med adjektivformen betyder det att han vänder tillbaka från synd, och när det används för att beskriva Skaparen betyder det att Han vänder Sig från att straffa till att förlåta. [al-Baydawi]

I boken Råd på den andliga vägen skriver Imam al-Haddad: Du måste ångra alla synder, stora och små, yttre och inre, eftersom ånger är första steget en tjänare tar på vägen. Ånger är utgångspunkten för alla andra andliga nivåer och Gud älskar dem som ständigt vänder sig till Honom i ånger. Gud, den Upphöjde, säger: Gud älskar dem som ständigt vänder sig till Honom i ånger och Han älskar dem som håller sig rena. [K.2:222] Profeten ﷺ sade: ”Den som ångrar en synd är som den som inte har syndat.”

Du bör veta att ånger inte kan betraktas som ånger så länge man inte upphör med synden, känner samvetskval och bestämmer sig för att aldrig, så länge man lever, upprepa synden. Den som ångrar sig uppriktigt kännetecknas bland annat av ett milt hjärta, gråt och lydnad, och han undviker dåligt sällskap och platser där synd förekommer.

Tag dig i akt för att framhärda i synd, vilket innebär att synda utan att omedelbart ångra sig. Det är varje troendes plikt att vara på sin vakt mot alla synder, stora som små, på samma sätt som man aktar sig för brännande eld, djupa vatten och dödliga gifter. En troende ska inte välja eller eftersträva synd, inte tala om den innan den inträffar eller glädjas åt den efteråt. Faller han ändå i synd måste han dölja den, förakta den och omedelbart vända sig till Gud i ånger.

Var ständigt ångerfull. Synderna är många och en tjänare är aldrig fri från yttre och inre synd, även om hans tillstånd är gott, hans hållning orubblig och hans lydnad oavbruten. Det är nog att veta att Guds Sändebud ﷺ ofelbar och fullkomlig som han var, ändå vände sig till Gud, den Upphöjde, i ånger och bad Honom om förlåtelse mer än sjuttio gånger varje dag.

Be ofta om förlåtelse, natt och dag, och i synnerhet innan gryningen. Profeten ﷺ sade: ”Gud ger den som inte upphör att be om förlåtelse befrielse från allt som oroar honom, en utväg ur alla svårigheter och försörjer honom på ett sätt han inte väntat sig.” Säg ofta: ”Herre förlåt mig och ta emot min ånger; Du är Den som ständigt går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige”,⁽¹⁾ eftersom följeslagarna brukade höra Profeten ﷺ upprepa denna välsignade bön nära hundra gånger under en enda sammankomst. [al-Haddad]

Abu Ali al-Daqqaq har berättat om en sökare (murīd) som ångrade sig men som sedan drabbades av lättja. En dag när han satt och funderade på om han borde ångra sig igen och vad det skulle innebära hörde han plötsligt en röst som förkunnade: ”Du lydde Oss och Vi visade vår uppskattning. Du övergav Oss och vi gav dig anstånd, och om du återvänder till Oss tar Vi emot dig!”

Abu Ali al-Daqqaq sade: ”Ånger består av tre delar: Dess början är ånger (tawbah), dess mitt är att vända sig till Gud (inābah) och dess slut är att återvända till Gud (awbah). Den som ångrar sig av rädsla för Guds straff tillhör dem som ångrar sig (ṣāḥib tawbah), den som ångrar sig i hopp om Guds belöning hör till dem som vänder sig till Gud (ṣāḥib inābah) och den som ångrar sig endast för att rätta sig efter Guds befallning, och inte i hopp om Hans belöning eller för att undvika straff, tillhör dem som återvänder till Gud (ṣāḥib awbah).

Någon frågade Dhu ’l-Nun al-Misri om ånger och han svarade: ”Vanligt folk ångrar sig när de har syndat, medan de som är nära Gud (al-khawāṣṣ) ångrar sig när de har glömt Gud (ghafla).”

Abu Husayn al-Nuri sade: ”Ånger är att ångra allt utom Gud, den Mäktige och Ärorike.”

Abdullah al-Tamimi sade: ”Vilken skillnad det är mellan den som ångrar sina synder, den som ångrar att han glömt Gud och den som ångrar sig för att ha varit medveten om sina goda gärningar!”

Någon frågade al-Bushanji om ånger och han svarade: ”Ånger är att du, när du kommer ihåg en synd, inte känner någon njutning eller glädje.”

En man frågade Rabiʿa: ”Jag har begått många synder, kommer Gud att ta emot min ånger om jag ångrar mig?”, ”Nej”, svarade hon, ”men om Han tar emot din ånger kommer du att ångra dig.” [al-Risala al-Qushayriyya]

Visdomen bakom att fördriva Adam och tvinga ner honom till jorden var att försätta honom i ett tillstånd av nödställdhet, eftersom det är Han som bönhör den nödställde när denne åkallar Honom. [K. 27:62] Därefter svepte den gudomliga försynen ned över honom och Han tog emot Adams ånger. [Najm al-Din al-Kubra]

1. (1) Rabbi ’ghfir lī wa tub ʿalayya innaka anta ’t-tawwābu ’r-raḥīm.