۞أَتَأۡمُرُونَ ٱلنَّاسَ بِٱلۡبِرِّ وَتَنسَوۡنَ أَنفُسَكُمۡ وَأَنتُمۡ تَتۡلُونَ ٱلۡكِتَٰبَۚ أَفَلَا تَعۡقِلُونَ٤٤

Kunnen I ålägga andra välgörenhet, då I sjelfve uraktlåten den, ehuru I läsen Skriften? Begripen I då icke?

— Tornberg

Skolen I anbefalla människorna fromhet och glömma eder själva, allt under det I läsen skriften? Haven I då intet förstånd?

— Zetterstéen

Uppmanar ni andra till fromhet medan ni själva glömmer era [plikter], och samtidigt läser ni Skriften? Vill ni inte använda ert förstånd

— Bernström

Skolen J anbefalla menniskorna rättfärdigheten och förglömma edra egna själar, och J läsen Skriften? Skolen J då ej förstå?

— Crusenstolpe

Påbjuder ni människorna att vara fromma och glömmer er själva, samtidigt som ni läser Skriften? Ska ni inte använda ert förstånd?

— Zamzam förlag

Kommentar

Glömmer er själva Guds Sändebud ﷺ sade: ”Under himmelsfärden (al-isrā’) såg jag män vars läppar klipptes med saxar av eld, och jag frågade: ’Vilka är dessa män, Gabriel?’. Han svarade: ’Det är predikanter ur ditt samfund; de påbjuder andra att vara fromma och glömmer sig själva, samtidigt som de läser Skriften.’” Förstånd: Ordet ʿaql är besläktat med ʿiqāl, en rem som används för att binda kamelens knän för att hindra den från att springa iväg. På samma sätt förhåller det sig med förståndet; det hindrar människan från att förvilla sig i otro och förnekelse. [al-Baghawi]

Ibn Abbas, må Gud vara nöjd med honom och hans far, sade att versen syftar på rabbinerna i Medina. I hemlighet brukade de uppmana dem som sökte råd från dem att följa Muhammed ﷺ men avstod själva från att göra det. Det har också sagts att de brukade uppmana andra att ge allmosor utan att själva göra det. Versen förebrår den som förmanar andra utan att själv låta sig förmanas, och uppmanar honom att rena sin själ och fullgöra sina förpliktelser så att han därmed kan hjälpa andra att göra detsamma. Versen syftar inte till att förbjuda syndare från att förmana andra. Att misslyckas med en av två förpliktelser – att göra det som är gott eller att uppmana andra att göra det – innebär nämligen inte att man måste avstå från den andra. [al-Baydawi]