يُؤۡتِي ٱلۡحِكۡمَةَ مَن يَشَآءُۚ وَمَن يُؤۡتَ ٱلۡحِكۡمَةَ فَقَدۡ أُوتِيَ خَيۡرٗا كَثِيرٗاۗ وَمَا يَذَّكَّرُ إِلَّآ أُوْلُواْ ٱلۡأَلۡبَٰبِ٢٦٩

Visdom: Ibn Abbas sade att det är kunskap om Koranen som avses. Abu Aliya sade: ”Visdom är gudsfruktan (khashya), eftersom gudsfruktan är visdomens moder.” Malik har sagt: ”Jag tror att visdom syftar på djup förståelse av Guds religion (al-fiqh fī dīni ’llāh) och att det är något som Gud, genom Sin barmhärtighet och nåd, låter tränga in i människans hjärta. Det som tyder på att det förhåller sig så är att det finns män som är förståndiga i fråga om världsliga angelägenheter, och andra som inte är det, men som i stället är förståndiga i fråga om religiösa angelägenheter. Visdom syftar därför på djup förståelse av Guds religion.” Profeten ﷺ sade: “Att hysa avund mot någon är godtagbart bara i två fall: mot den som Gud har skänkt både rikedom och makt att ge bort alltihop på tillbörligt sätt, och mot den som Gud har skänkt visdom och som dömer med visdom och lär ut den till andra.” [Ibn Kathir]

Visdom: Ḥikma syftar antingen på kunskap eller på att göra det som är rätt. Muqatil har sagt att ordet ḥikma i Koranen syftar på en av fyra saker: Den första är Koranens förmaningar, minns Guds nåd mot er och den Skrift och den vishet Han uppenbarat för er för att förmana er! [K. 2:231]. Den andra betydelsen syftar på förståelse och kunskap: Vi skänkte Luqman visdom [K. 31:12], det vill säga förståelse och kunskap. Den tredje syftar på profetskapet: Gud gav honom makt och visdom. [K. 2:252] Den fjärde syftar på Koranen, som i versen: Kalla till din Herres väg med visdom [K. 16:125] och i denna vers: och den som har fått visdom, har fått mycket gott. En närmare granskning visar att dessa fyra betydelser alla är förknippade med kunskap. Visdom kan också syfta på att göra det som är rätt. Ḥikma har därför definierats som: ”Att förvärva Guds egenskaper i den mån det är möjligt för människan.” Profeten ﷺ har sagt: ”Förvärva Guds, den Upphöjdes, egenskaper.” Du ska veta att visdom endast omfattar dessa två betydelser,⁽¹⁾ och det beror på att människans fullkomlighet är avhängig två saker: att få kännedom om sanningen för sanningens egen skull och att få kännedom om det som är gott för att omsätta det i handling. Det första har att göra med kunskap och det andra med handlingar. Abraham sade: Herre ge mig visdom [K. 26:83], och det är teoretisk visdom, och förena mig med de rättfärdiga [K. 26:83] och detta är praktisk visdom. Gud kallade Moses och sade: Jag är Gud, det finns ingen gud utom Jag [K. 20:14], och det är teoretisk visdom, och sedan sade Han: dyrka Mig därför [K. 20:14], och det är praktisk visdom. [al-Razi]

Men ingen annan än de, som har insikt, låter förmana sig: Det vill säga, bara de som har förstånd, med vilket de kan förstå och lägga orden på minnet, gagnas av förmaningar och påminnelser. [Ibn Kathir]

Men ingen annan än de, som har insikt, låter förmana sig: En människa räknas till de insiktsfulla när hon blir varse att visdomen och kunskapen som ryms i hennes hjärta kommer från Gud, eftersom det är först då som hon lyfter blicken från verkan till orsak. Och det är denna rörelse från verkan till orsak som här kallas förmaning, och som bara kan begripas av dem som har insikt. Den som tillskriver sig själv kunskap och visdom och som inbillar sig att det är han själv som är orsaken till att han har dessa kunskaper är en ytlig⁽²⁾ människa som misslyckats med att lyfta blicken från verkan till orsak. [al-Razi]

1. (1) Det vill säga, kunskap och handling, ö.a.
2. (2) Ytlig, al-ẓāhirīna kontrasteras här mot ūlū ’l-albāb, som bokstavligen betyder de som besitter kärnor, där kärnan symboliserar förståndet, ö.a.