يَسۡـَٔلُونَكَ مَاذَا يُنفِقُونَۖ قُلۡ مَآ أَنفَقۡتُم مِّنۡ خَيۡرٖ فَلِلۡوَٰلِدَيۡنِ وَٱلۡأَقۡرَبِينَ وَٱلۡيَتَٰمَىٰ وَٱلۡمَسَٰكِينِ وَٱبۡنِ ٱلسَّبِيلِۗ وَمَا تَفۡعَلُواْ مِنۡ خَيۡرٖ فَإِنَّ ٱللَّهَ بِهِۦ عَلِيمٞ٢١٥

Ibn Abbas, må Gud vara nöjd med honom och hans far, sade att versen uppenbarades när Amr ibn al-Jamuh, en mycket gammal och förmögen man som skulle komma att stupa vid slaget vid Uhud, gick till Profeten ﷺ och frågade: ”Vad ska vi ge av våra tillgångar och till vem?” Föräldrar: De nämndes först, eftersom de – sett till denna värld som bygger på orsak och verkan – har bringat barnet från intet till varat och därefter tagit hand om det när det var som allra svagast. Föräldrarna har därför givit mer till barnet än någon annan, och av denna anledning sade Gud, den Upphöjde: Din Herre har bestämt att ni inte ska dyrka någon annan än Honom och att ni ska behandla era föräldrar väl. [K. 17:23] Av alla rättigheter människan måste iaktta finns det inga rättigheter som är mer förpliktigande än föräldrarnas, bortsett från Guds, eftersom det i själva verket är Gud som har bringat människan från intet till varat.  Närmast anhöriga: Gud nämnde dessa efter föräldrarna, eftersom människan inte kan hjälpa alla som är fattiga, utan måste ge några av dem företräde framför andra, och släktbanden är en anledning till att ge de närmast anhöriga företräde, då man vanligtvis umgås med släktingar och känner till deras tillstånd. De kan därför betraktas som en del av en själv. Faderlösa: För att de är unga, inte själva kan arbeta och inte heller har någon som arbetar för dem. Fattiga: Deras behov är inte lika trängande som de faderlösas, eftersom deras arbetsförmåga är större. Vandringsmän: De som är på resande fot, eftersom de kan drabbas av svårigheter och vara i behov av hjälp. Och vad gott ni än gör, har Gud kännedom om det: Det vill säga, allt gott ni gör för Guds skull, oavsett om ni ger till dem som nämns i versen eller till andra eller om ni gör gott på andra sätt, har Gud kännedom om det och belönar er för det. [al-Razi]

Tre frågor uppstår i samband med välgörenhet. Vad ska vi ge, vem ska vi ge till och hur ska vi ge? Svaret finns här. Ge allt som är gott, användbart, hjälpsamt och värdefullt. Det kan röra sig om egendom eller pengar, en hjälpande hand, ett råd eller ett vänligt ord. Allt gott ni gör är en allmosa. Om du å andra sidan ger bort något som är värdelöst räknas det inte som en allmosa. Inte heller om du ger något med avsikt att skada, såsom att ge ett svärd till en vettvilling, eller droger, sötsaker eller pengar till någon som du vill snärja eller korrumpera. Vem ska du ge till? Det kan vara frestande att ge något för att vinna beröm och bli omtalad, men tillfredsställer du verkligen deras behov som har störst rätt till dina ägodelar? Varje gåva bedöms efter dess osjälviska karaktär; graden av behov och anspråk är en faktor som du bör ta hänsyn till. Gör du inte det, döljer sig ett själviskt motiv bakom ditt handlande. Hur ska det ges? Som om det ges inför Gud; undvik alla former av ögontjäneri och oärlighet. [Abdullah Yusuf Ali]

Följeslagarna var medvetna om att en tjänare inte bör agera på eget initiativ, eftersom han inte bör göra något utan tillstånd från sin Herre. De gav därför på det sätt som angivits i denna vers. Att tjäna Gud innebär nämligen att stå där Han ålagt dig att stå. Det har sagts att de inte gav i enlighet med den lägre själens direktiv, utan noggrant granskade detaljerna i det gudomliga påbudet och den gudomliga lagens anvisningar, och följde dessa. [al-Qushayri]