وَقَالُواْ كُونُواْ هُودًا أَوۡ نَصَٰرَىٰ تَهۡتَدُواْۗ قُلۡ بَلۡ مِلَّةَ إِبۡرَٰهِـۧمَ حَنِيفٗاۖ وَمَا كَانَ مِنَ ٱلۡمُشۡرِكِينَ١٣٥

De säga: "varden judar eller christne, så ären I på rätta vägen." Svara: "nej! följen snarare Abrahams religion, ty han var renlärig, och icke var han afgudatjenare."

— Tornberg

De säga ock: »Bliven judar eller kristna, så skolen I komma på den rätta vägen!« Svara: »Nej, följen Abrahams lära, emedan han var hanif och ej hörde till månggudadyrkarne!«

— Zetterstéen

OCH DE säger: "Bli jude" eller "Bli kristen, för att få rätt vägledning!" Säg: "Nej, [vi följer] Abrahams rena, ursprungliga tro, han som inte hörde till dem som dyrkar avgudar."

— Bernström

Och de säga: blifver Judar eller Christne, att J mågen blifva vägledde, Svara: nej, men följer Abrahams lära, han var renlärig; han var icke bland afgudadyrkarne.

— Crusenstolpe

De säger också: »Bli judar eller kristna så blir ni vägledda!« Svara: »Nej, Abrahams, den rättrådiges religion, och han hörde inte till månggudadyrkarna.«

— Zamzam förlag

Kommentar

Judarna säger: ”anta judendomen” och de kristna säger ”anta kristendomen”. Nej: Nej, anta eller följ Abrahams religion. Rättrådig: Ordet ḥanīf beskriver någon som har en böjelse för sanningen och en aversion mot falskhet. [al-Baydawi]

Bland de ledande motståndarna till Islam fanns två kusiner, söner till ett par systrar, men hörande till Aws och Khazradj genom sina fäder, var och en av dem med stort inflytande i sin stam. Mannen från Aws, Abū ʿĀmir, kallades ibland för ”Munken”, eftersom han länge hade varit en asket och blivit känd för att bära en klädnad av hår. Han påstod sig följa Abrahams religion och hade vunnit ett visst religiöst inflytande bland folket i Yathrib. Han kom till Profeten kort efter dennes ankomst, synbarligen för att fråga honom om den nya religionen. Han fick svar med uppenbarelsens ord, som mer än en gång definierat den som Abrahams religion. ”Men den tillhör ju jag”, sade Abū ʿĀmir, och framhärdande i trotsig förnekelse anklagade han Profeten för att ha förfalskat Abrahams tro. ”Det har jag inte”, sade Profeten, ”jag har kommit med den, vit och ren.” ”Må Gud låta den som ljuger dö ensam, utstött och förvisad från sitt land!” sade Abū ʿĀmir. ”Så ska det bli!” sade Profeten. ”Må Gud göra så med den som ljuger!” Abū ʿĀmir märkte snart att hans inflytande snabbt avtog och än mer förbittrad var han över sin son Ḥanẓalahs tillgivenhet för Profeten. Det dröjde inte länge förrän han bestämde sig för att ta med sig sina återstående följeslagare, omkring tio stycken allt som allt, till Mekka, tydligen omedveten om att detta var början på hans självpålagda förbannelse om landsförvisning. Senare när Profeten hade marscherat mot Mekka hade Abū ʿĀmir, Ḥanẓalahs far och Waḥshī, spjutkastaren, båda tagit sin tillflykt till Ṭā’if, ett fäste som tycktes ointagligt. Men vart kunde de nu fly? Abū ʿĀmir flydde till Syrien och där dog han ”ensam, utstött och förvisad från sitt land”, och så uppfylldes den förbannelse som han, utan att förstå det, hade uttalat över sig själv. [Lings]