وَمَثَلُ ٱلَّذِينَ يُنفِقُونَ أَمۡوَٰلَهُمُ ٱبۡتِغَآءَ مَرۡضَاتِ ٱللَّهِ وَتَثۡبِيتٗا مِّنۡ أَنفُسِهِمۡ كَمَثَلِ جَنَّةِۭ بِرَبۡوَةٍ أَصَابَهَا وَابِلٞ فَـَٔاتَتۡ أُكُلَهَا ضِعۡفَيۡنِ فَإِن لَّمۡ يُصِبۡهَا وَابِلٞ فَطَلّٞۗ وَٱللَّهُ بِمَا تَعۡمَلُونَ بَصِيرٌ٢٦٥
De åter som utgifva sine egodelar af åstundan att vinna Guds välbehag och till sina själars stadfästande (i tron), likna en lustgård på en höjd. Vattnad af ymnigt regn, gifver den sin frukt i dubbelt mått. Faller ej ymnigt regn på den, så falla milda skurar; ty Gud ser hvad I gören.
Med dem åter, som giva bort sina ägodelar av längtan efter Guds välbehag och för att styrka sig själva, är det liksom med en trädgård på en kulle, som regnskuren faller på, så att den giver sin skörd i dubbelt mått, ty faller ingen regnskur på den, så kommer åtminstone dagg; ja, Gud ser vad I gören.
Men de som ger av vad de äger för att vinna Guds välbehag och för att stärka sin själ kan liknas vid en trädgård, anlagd på en kulle, som om ett slagregn drabbar den ger dubbel skörd och om den undgår slagregn [får glädjas åt] milt duggregn. Gud ser vad ni gör.
Men de som utgifva sina ägodelar, af begär att vinna Guds välbehag, och såsom en varagtighet för sina själar, likna en trädgård på en kulle, på hvilken en regnskur öser ned, och frambringar dess frukter fördubblade; och om icke regn faller på honom, så faller dagg: och Gud ser hvad J gören.
Men de som ger bort sina ägodelar av längtan efter Guds välbehag och för att stärka sig själva kan liknas vid en trädgård på en kulle som ett störtregn faller på och som då ger dubbel skörd, men om ett störtregn inte faller på den är ett milt duggregn tillräckligt. Ja, Gud ser vad ni gör.
Kommentar
För att stärka sig själva: Att ge bort av sina ägodelar gång efter gång i längtan efter Guds välbehag leder till att denna längtan blir fast förankrad i själen, såtillvida att hjärtat, om det någon gång skulle råka handla utan att tänka på Gud, genast återvänder till Honom. Detta beror på att denna form av gudsdyrkan helt och hållet har införlivats i karaktären. Tathbīt min anfusihim kan också förstås som att de förvissar sig själva om sina avsikter. al-Hasan sade: ”När en av föregångarna ville ge en allmosa gjorde han en noggrann övervägning; han gav om hans avsikt var att ge bara för Guds skull, men om hans avsikt inte var helt och hållet ren avstod han från att ge.” [al-Razi]
Kan liknas vid en trädgård på en kulle som ett störtregn faller på och som då ger dubbel skörd, men om ett störtregn inte faller på den är ett milt duggregn tillräckligt: Trädgården ger riklig skörd under alla omständigheter, oavsett om den får små eller stora mängder vatten, och på samma sätt förhåller det sig med allmosor från en uppriktig tjänare som inte låter allmosorna följas av påminnelser eller sårande ord; Gud mångdubblar belöningen för honom, oavsett om han ger mycket eller lite. [al-Baghawi]