وَإِذۡ فَرَقۡنَا بِكُمُ ٱلۡبَحۡرَ فَأَنجَيۡنَٰكُمۡ وَأَغۡرَقۡنَآ ءَالَ فِرۡعَوۡنَ وَأَنتُمۡ تَنظُرُونَ٥٠

Vi klöfvo ju hafvet för Eder, frälste så Eder, men dränkte Faraos folk i eder åsyn.

— Tornberg

Än när vi delade havet åt eder och frälste eder, men dränkte Faraos folk i eder åsyn!

— Zetterstéen

och [minns] hur Vi klöv havet framför er och räddade er och dränkte faraonerna inför era ögon,

— Bernström

Och då vi delade för eder hafvet, och vi frälsade eder, och vi dränkte Pharaos folk, och J sågen det.

— Crusenstolpe

Och när Vi delade havet åt er och räddade er, men dränkte Faraos folk inför era ögon.

— Zamzam förlag

Kommentar

Det här är den andra välgärningen. När israelerna äntligen lyckades fly från Egypten förföljdes de av Farao och hans folk. När de kom till havet beordrade Gud Moses att slå sin stav i havet, varpå havet delade sig och de kunde passera. Farao och hans folk följde efter dem men Gud dränkte dem inför israeliternas ögon. Detta är ett av de största nådebevisen som Gud visade israeliterna. Han visade dem att det finns en vis Skapare och att Moses var sannfärdig, men trots detta valde de kort därefter att dyrka kalven och senare säga: Moses, vi ska aldrig tro på dig, förrän vi själva får se Gud. [K. 2:55] [al-Baydawi]

Havet representerar det jordiska livet, och dess vatten det som är begärligt och njutbart. Moses representerar människans hjärta och hans folk representerar hjärtats egenskaper. Farao är den lägre själen som ständigt kallar till ondska (al-nafs al-am- māra bi ’l-su’), och hans folk är den lägre själens egenskaper. Dessa är fiender till Moses och hans folk och jagar dem för att dräpa dem. Moses och hans folk är stadda på vägen till Gud, den Upphöjde. Fienden är bakom dem och havet, som representerar det jordiska livet, ligger framför dem. För att fortsätta vandringen till Gud måste de ta sig igenom havet, men om de beträder havet utan att slå med den stav som Moses, hjärtat, håller i sin hand och som representerar orden ”Det finns ingen gud utom Gud”, kommer de att drunkna på samma sätt som Farao och hans folk. Och om det var Farao som hade staven i sin hand skulle inte havet mirakulöst klyvas av den. När Moses gång på gång slår med staven (gång på gång upprepar: ”Det finns ingen gud utom Gud”) klyvs det jordiska livets vattenmassor av orden ”Det finns ingen gud” och begärets och nyckernas vatten drar sig undan till höger och vänster, varpå Gud sänder försynens vindar och vägledningens sol att torka begärets vatten från havets botten. Därefter kan Moses och hans folk korsa havet och räddas av orden ”utom Gud”. [Najm al-Din al-Kubra]