Sura 4: Kvinnorna

Frukten, menniskor, eder Herre, som har frambragt Eder ur en enda varelse (Adam), af denne har skapat dess maka, och ur dem båda låtit sprida sig män och qvinnor i mängd. Frukten Gud, vid hvars namn I besvärjen hvarandra, och hållen i helgd blodsförvandtskaperna; ty Gud håller vakt öfver Eder.

Människor, frukten eder Herre, som skapat eder av en enda varelse och skapat hans maka av honom och låtit män och kvinnor i mängd utgå från dessa båda! Frukten Gud, vid vilken I besvärjen varandra liksom vid blodsbanden! Gud är förvisso väktare över eder.

MÄNNISKOR! Frukta er Herre som har skapat er av en enda varelse och av denna har skapat dess make och låtit dessa två [föröka sig] och sprida sig [över jorden] i väldiga skaror av män och kvinnor. Frukta Gud, i vars namn ni innerligt och enträget ber varandra [om hjälp], och [visa aktning för] de nära släktskapsbanden. Gud vakar över er.

O, menniskor! frukter eder Herra som har skapat eder af en enda man och som af honom skapat hans maka, och som genom dem båda spridt omkring män och qvinnor i mängd: och frukter Gud, genom hvilken J bedjen hvarandra, och blodsbanden; ty Gud är öfver eder vakande.

Människor, frukta er Herre, som skapat er av en enda själ och av den skapat dess maka och låtit män och kvinnor i mängd utgå från dessa två. Visa vördnad för Gud – i Vars namn ni vädjar till varandra – och för släktbanden. Gud vakar över er.

Gifven de faderlöse (när de varda myndige) deras egendom. Förblanden ej det otillåtna med det lagliga (som tillkommer Eder af dem) och förtären ej deras egendom tillsammans med eder egen, ty detta är sannerligen en stor synd.

Och given de faderlösa deras ägodelar, sätten ej det, som är dåligt, i stället för det, som är gott, och förtären ej deras ägodelar jämte edra egna! Det vore förvisso en stor synd.

Återställ till de faderlösa deras egendom och sätt inte ting av lägre värde i stället för de goda ting [som tillhör dem] och förbruka inte deras egendom, sammanblandad med er egen. Detta är en mycket svår synd.

Och gifver de faderlöse deras ägodelar, och icke mågen J sätta det som är dåligt i stället för det som är godt; ej heller förtära deras ägodelar med edra ägodelar; ty det är en stor synd.

Ge de faderlösa deras ägodelar, ersätt inte det som är gott med det som är dåligt, och förtär inte deras ägodelar tillsammans med era egna! Detta är en mycket svår synd.

Befaren I, att ej kunna rättvist behandla de faderlösa (hvilka I hafven äktat), så äkten andra ibland sådana qvinnor, som äro tillåtna för Eder, två och två, tre och tre och fyra och fyra. Befaren I, att ej kunna uppfylla billighetens fordringar emot dem, så tagen en enda eller hvad eder högra hand tagit i krig. På detta sätt varder det för Eder lättare, att undvika orättvisa.

Om I frukten att ej kunna iakttaga rättvisa mot de faderlösa, äkten då så många kvinnor det synes eder lämpligt, två eller tre eller fyra, men frukten I ändock, att I ej skolen kunna iakttaga billighetens krav, så tagen blott en enda eller blott de slavinnor, över vilka I råden! Detta är det bekvämaste sättet att undvika orättvisa.

Om ni är rädda att inte kunna behandla de faderlösa med rättvisa, tag då [andra] kvinnor som är tillåtna för er till hustrur - två eller tre eller fyra; men [begränsa er till] en enda om ni inte tror er om att kunna behandla dem alla lika - eller [vänd er till] någon av dem som ni rättmätigt besitter. Detta gör det lättare för er att undvika partiskhet.

Om J frukten att ej handla rättvist mot de faderlösa, ägter då så många J behagen af qvinnorna, tvenne, trenne, eller fyra. Men om J frukten att ej kunna handla billigt mot flera, tager då en enda, eller de slafvinnor J ägen. Detta är lättare att J ej mågen begå öfverträdelse.

Om ni fruktar att ni inte kan iaktta rättvisa mot de faderlösa, kan ni gifta er med andra kvinnor som behagar er, två, tre eller fyra, men fruktar ni ändå, att ni inte ska kunna vara rättvisa, så ta er bara en enda eller de slavinnor över vilka ni råder. Detta är bäst för att undvika orättvisa.

Gifven edra hustrur af godt hjerta deras hemgifter. Efterskänka de något deraf frivilligt åt Eder, så njuten det i ro och så som I behagen.

Given ock hustrurna deras hemgift till skänks, men om de självmant efterskänka eder någonting, så njuten det i lugn och ro!

Ge kvinnorna som en ren skänk deras brudgåva; men om de frivilligt avstår något av den, får ni ta emot och njuta det med gott samvete.

Och gifver qvinnorna deras hemgift frivilligt; men om de af sig sjelfva efterskänka åt eder någonting deraf, njuter det då till nöje och nytta.

Ge också kvinnorna deras brudgåva till skänks, men om de självmant avstår från något av den, kan ni förtära och njuta av den med gott samvete.

Gifven icke åt oförståndige slösare edre egodelar, hvilka Gud bestämt till edert uppehälle, utan gifven dem deraf föda och kläder, samt förmanen dem vänligt.

Given ej de otillräkneliga edra ägodelar, som Gud givit eder att förvalta, utan underhållen och kläden dem därmed och fören ett tillbörligt språk till dem!

Låt inte dem som [ännu] inte har förstånd få råda över egendom som Gud har anförtrott åt er för [deras] uppehälle, men använd den för att förse dem med vad de behöver av mat och kläder och ha [alltid] ett vänligt ord för dem.

J mågen ej gifva de svagsinte de ägodelar som Gud tillsatt eder att vårda åt dem; men föder dem deraf, och kläder dem, och taler till dem ett fogligt språk.

Ge inte de otillräkneliga era ägodelar, som Gud satt er att förvalta, utan försörj och klä dem därmed och tala vänligt till dem.

Pröfven de faderlöses sinnelag, till dess att de uppnå manbar ålder. Om I då hos dem förmärken sundt förstånd, så öfverlemnen åt dem deras egendom. I mågen icke ödelägga den i slöseri, ej heller skynda att förtära den, innan de varda myndige. Den som är rik, han afhålle sig (ifrån att använda för sin räkning myndlingarnes egendom). Den fattige åter begagne den enligt billighetens fordringar. När I öfverlåten åt dem deras egendom, så tagen vittnen derpå. Gud kan nog beräkna.

Och pröven de faderlösa, tills de uppnå manbar ålder, och om I då finnen dem äga ett stadgat omdöme, så överlämnen deras ägodelar åt dem själva och förtären dem icke i lättsinne och hast, innan de bliva fullvuxna! Den, som är rik, ålägge sig avhållsamhet, och den, som är behövande, förtäre därav enligt vad tillbörligt är. Då I överlämnen deras ägodelar åt dem, så tagen vittnen därpå! Gud är en rannsakare, som räcker till.

Och sätt de faderlösa [som ni har i er vård] på prov fram till dess de når giftasvuxen ålder, och om ni finner dem förståndiga, överlämna då deras egendom till dem; slösa inte bort den innan de vuxit upp. Den förmögne skall inte röra [sådan egendom], men den fattige får [i mån av behov] dra fördel av den med måtta. Och när ni överlämnar deras egendom till dem, gör detta i närvaro av vittnen; men Gud håller bäst räkning på allt.

Och pröfver de faderlöse intill dess de uppnå åldern för ägtenskapet, och om J märken hos dem stadgadt handlingssätt, öfverlemner då till dem deras egendom, och förtärer den icke i slöseri och med hast, ty de blifva store. Och ho som är rik, han afhålle sig från myndlingens egendom; men ho som är fattig, han må förtära deraf, enligt hvad som är billigt. Och när J öfverlemnen till dem deras egendom, tillkaller då vittnen inför dem: och Gud är tillräcklig att uppskatta edra verk.

Och sätt de faderlösa på prov, till dess att de uppnår giftasvuxen ålder, och om ni då finner dem äga ett gott omdöme, ska ni överlämna deras ägodelar till dem. Förtär dem inte slösaktigt och i hast, innan de blivit fullvuxna. Den som är rik bör vara avhållsam, och den som är behövande kan ta så mycket som är tillbörligt. När ni överlämnar deras ägodelar till dem, ska ni göra det inför vittnen. Gud är tillräcklig som rannsakare.

Af det, som föräldrar och nära anförvandter efterlemna, det må vara mycket eller litet, tillkommer en bestämd del männerne och likaså qvinnorna.

De manliga arvtagarne bekomme som lagstadgad del en del av vad föräldrarne och de närmaste anhöriga efterlämnat, och de kvinnliga bekomme ock en del av vad föräldrarne och de närmaste anhöriga efterlämnat, vare sig det är litet eller mycket.

MÄN HAR rätt till en andel av vad föräldrar och nära anhöriga efterlämnar och kvinnor har rätt till en andel av vad föräldrar och nära anhöriga efterlämnar, vare sig det är litet eller mycket - en andel föreskriven [av Gud].

Männen skola hafva en del af det föräldrar och slägtingar efterlemna, och qvinnorna skola hafva en del af det föräldrar och slägtingar efterlemna, antingen det är litet eller mycket; en föreskrifven del.

Männen tillkommer en andel av vad föräldrarna och de närmaste anhöriga efterlämnat, och kvinnorna tillkommer också en andel av vad föräldrarna och de närmaste anhöriga efterlämnat, vare sig det är litet eller mycket – en föreskriven andel.

Om slägtingar (som icke ärfva) äro tillstädes vid arfsskiftet, eller faderlöse och fattige, så gifven dem något af arfvet och talen vänligt till dem.

Då släktingarna, de faderlösa och de fattiga äro närvarande vid arvsskiftet, så undfägnen dem därav och fören ett tillbörligt språk till dem!

När arv skiftas i närvaro av anförvanter, faderlösa och behövande, ge dem då något därav för deras behov och ha vänliga ord för [alla].

Och då anförvandterne och de faderlöse och de fattige äro närvarande vid skiftet af arfvet, skänker dem då något deraf; och taler till dem ett vänligt språk.

Och när släktingarna, de faderlösa och de fattiga är närvarande vid fördelningen av arvet, ge dem då något därav och tala vänligt till dem.

De som hysa farhågor för sina barn, i fall de efterlemna sådana i späd ålder, må frukta Gud och tala till de faderlöse passande ord.

Och må de, som skulle vara oroliga, ifall de själva efterlämnade späda barn, rädas och frukta Gud och tala vad rätt är!

[De som skiftar arvet] bör tänka på den oro de själva måste känna om de vid sin död efterlämnade minderåriga barn. Därför skall de frukta Gud och [till de faderlösa och de behövande] säga de rätta orden [av tröst och uppmuntran].

Och må de rädas hvilka, om de lemnade efter sig svaga afkomlingar, skulle vara bekymrade för dem: må de då frukta Gud; och må de tala ett helsosamt språk:

Och låt dem känna rädsla – de som, om de själva efterlämnade hjälplösa barn, skulle oroa sig för dem. De ska därför frukta Gud och säga det som är rätt.

Sannerligen, de som orättrådigt förtära faderlöses egendom, skola mättas med eld och störtas i lågor.

De, som orättfärdigt sluka de faderlösas ägodelar, sluka förvisso blott eld i sin buk och skola stekas i helveteselden.

De som med orätt tillägnar sig de faderlösas egendom fyller [redan i detta liv] sin buk med eld; de kommer att plågas i ett flammande bål!

Ty de som orättfärdigt sluka de faderlöses egendom, de sluka blott eld i sina inelfvor; och de skola stekas i flammande lågor.

De som orättfärdigt slukar de faderlösas ägodelar, slukar endast eld i sin buk och ska brännas i en brinnande låga.

Gud bjuder Eder i afseende på edra barns arf: åt sonen lika mycket som två döttrars lott. Äro döttrarna flera än två, så skola de hafva två tredjedelar af qvarlåtenskapen. Är det en enda dotter (som ärfver), så får hon hälften. Den dödes föräldrar skola hafva hvar sin sjettedel af arfvet, om han har efterlemnat barn. Dör han barnlös, då ärfva honom hans föräldrar, och modren får tredjedelen. Har han syskon, så får modren sjettedelen. Allt detta sedan testamenten eller skulder betalats. I kunnen icke veta, hvem som varder Eder nyttigast, edre föräldrar eller edra barn. Detta är Guds lag. — Gud är all vetande, allvis.

Gud ålägger eder rörande edra barn: En manlig arvtagare bekomme lika mycket som två kvinnor, men om det finnes blott kvinnor och mer än två, så bekomme de två tredjedelar av vad den avlidne efterlämnat, och är det en enda, bekomme hon hälften. Hans föräldrar bekomme vardera en sjättedel av vad han efterlämnat, om han har barn; men har han ej barn, utan ärva honom blott föräldrarne, så bekomme modern en tredjedel, och har han syskon, så bekomme modern en sjättedel, allt detta dock först efter avdrag av testamentariska förordnanden eller skuld. Vad edra föräldrar och edra barn beträffar, så kunnen I ej veta, vilka månde bliva eder mest till gagn. Allt detta är en bestämmelse från Gud; Gud är förvisso den Vetande, den Vise.

GUD föreskriver följande om [arvsrätt för] era barn: sonens [lott] är lika med två döttrars lott; om döttrarna är fler än två, är deras lott två tredjedelar av kvarlåtenskapen, och om endast en dotter finns, skall hon ärva hälften. [Den dödes] föräldrar skall ärva en sjättedel var av kvarlåtenskapen om han efterlämnat barn; men om han inte efterlämnar barn och föräldrarna är enda arvtagare, är moderns lott en tredjedel. Har han efterlämnat bröder, är moderns lott en sjättedel efter [avdrag för] legat och skulder. Ni vet inte vem som är er närmast, era föräldrar eller barn, genom det som de har gjort för er - Gud har nu gett Sina föreskrifter; Gud är allvetande, vis.

Gud föreskrifver eder rörande edra barn sålunda: en mans lott skall vara lika med tvenne qvinnors; men om det är blott qvinnor och öfver tvenne, då skola de hafva två tredjedelar af hvad den aflidne efterlemnar; och om det är blott en, då skall hon hafva hälften. Och hans föräldrar skola hafva, hvar och en af dem båda, en sjettedel af det han efterlemnar, om han har barn. Men om han icke har barn, och hans föräldrar äro hans arfvingar, då skall hans moder hafva tredjedelen: och om han har bröder, skall hans moder hafva sjettedelen; sedan man afdragit de gåfvor han må hafva testamenterat eller skulder. Edra föräldrar och edra barn, J veten ej hvilka af dem äro närmare berättigade till edert goda: detta är en föreskrift från Gud; ty Gud är vetande, vis.

Gud föreskriver er rörande era barn: En manlig arvtagare ska få en lika stor andel som två kvinnor, men om det endast finns kvinnor, och de är fler än två, ska de få två tredjedelar av vad den avlidne efterlämnat, och är det en enda, ska hon få hälften. Hans föräldrar ska vardera få en sjättedel av vad han efterlämnat, om han har barn; men har han inte barn, och det endast är hans föräldrar som ärver honom, ska modern få en tredjedel, och har han syskon, ska modern få en sjättedel, efter avdrag av testamentsförordnanden eller skuld. Era föräldrar eller era barn – ni vet inte vilka som kommer att vara er mest till gagn. Allt detta är fastställt av Gud; Gud är vetande och vis.

Eder tillkommer hälften af edra hustrurs qvarlåtenskap, om de dö barnlösa. Men hafva de barn, så erhållen I fjerdedelen af det, som de hafva efterlemnat, sedan testamenten eller skulder afdragits. Edra hustrur åter få en fjerdedel af arfvet, om I ären utan barn; men egen I barn, så bekomma hustrurna åttonde delen af eder qvarlåtenskap, efter afdrag af testamenten eller skulder. Skall en man eller qvinna i aflägsen slägtskap ärfvas och hafva bror eller syster, så skall hvar och en af desse hafva en sjettedel. Äro de flere, så dela de lika tredjedelen, sedan testamenten eller skulder afdragits, utan att arfvingarne dervid få förfördelas. Så är Guds bud. Gud är allvetande, mild.

I mån ock bekomma hälften av vad edra hustrur efterlämnat, om de ej hava några barn; men hava de barn, så tillkommer eder fjärdedelen av vad de efterlämnat efter avdrag av testamentariska förordnanden eller skuld. De bekomme ock fjärdedelen av vad I efterlämnat, om I ej haven några barn; men haven I barn, så tillkommer dem åttondelen av vad I efterlämnat efter avdrag av testamentariska förordnanden eller skuld. Är man eller kvinna, som efterlämnar arv, utan föräldrar och barn, men har broder eller syster, så bekomme vardera en sjättedel; men äro de flere än så, skola de tillsammans dela en tredjedel efter avdrag av testamentariska förordnanden eller skuld utan kränkning av någons rätt. Detta är en bestämmelse från Gud; ja, Gud är den Vetande, den Milde.

Av kvarlåtenskapen efter era hustrur är er andel hälften om de inte efterlämnar barn; men om de efterlämnar barn är den en fjärdedel efter [avdrag för] legat och skulder. Era hustrurs andel i er kvarlåtenskap är en fjärdedel, om ni inte efterlämnar barn; men efterlämnar ni barn, är den en åttondel efter [avdrag för] legat och skulder. Om en man eller en kvinna dör utan att efterlämna barn eller föräldrar men en bror eller syster är i livet, ärver vardera en sjättedel; men om syskonen är fler än två ärver de alla tillsammans en tredjedel efter [avdrag för] legat och skulder utan att [därigenom arvingarnas] intressen skadas. Detta är vad Gud har föreskrivit. Gud vet allt och Han har överseende [med era brister].

Och eder tillkommer hälften af det som edra hustrur efterlemna, om de icke hafva barn; men om de hafva barn, då skolen J hafva fjerdedelen af det de efterlemna, sedan man afdragit de gåfvor de må hafva testamenterat, eller skulder. Och dem tillkommer fjerdedelen af det J efterlemnen, om J icke hafven barn; men om J hafven barn, då tillkommer dem åttonde delen af det J efterlemnen, sedan man afdragit de gåfvor J mågen hafva testamenterat eller skulder. Och om det är en man eller en qvinna som ärfves af en aflägsen anförvandt, och denne har en broder eller en syster, då skall hvardera af dem båda hafva en sjettedel; men om det är flera än desse, då skola de blifva delägare i en tredjedel; sedan man afdragit de gåfvor hvilka må hafva blifvit testamenterade eller skulder, utan kränkning af någons rätt: detta är en föreskrift af Gud; och Gud är vetande, mild.

Ni ska också få hälften av vad era hustrur efterlämnat, om de inte har några barn; men har de barn, ska ni få en fjärdedel av vad de efterlämnat efter avdrag av testamentsförordnanden eller skuld. De ska få en fjärdedel av vad ni efterlämnat, om ni inte har några barn; men har ni barn, ska de få en åttondel av vad ni efterlämnat efter avdrag av testamentsförordnanden eller skuld. Om det är en man eller en kvinna, som efterlämnar arv, utan föräldrar och barn, men som har en bror eller syster, ska var och en av dem få en sjättedel; men är de fler än så, ska de tillsammans dela på en tredjedel efter avdrag av testamentsförordnanden eller skuld utan kränkning av någons rätt. Detta är en föreskrift från Gud; ja, Gud är vetande och mild.

Sådana äro Guds stadgar. Den som lyder Gud och Hans apostel, honom skall Han införa i lustgårdar, vattnade af rinnande bäckar, och der får han evigt vara. Detta är den största sällhet.

Detta är Guds stadgar. Den, som lyder Gud och hans apostel, skall han låta komma in i lustgårdar, genomflutna av bäckar, att där evinnerligen förbliva; detta är den högsta lycksaligheten.

Dessa är de gränser som Gud [har fastställt]. Gud skall föra den som lyder Honom och Hans Sändebud till lustgårdar, vattnade av bäckar, där han skall förbli till evig tid. Detta är den stora, den lysande segern.

Dessa äro Guds stadgar: och ho som åtlyder Gud och Hans apostel, honom skola vi införa i lustgårdar, genom hvilka floder löpa, att der evinnerliga vistas; och detta skall blifva den stora saligheten.

Sådana är Guds gränser. Den som lyder Gud och Hans Sändebud ska Han föra in i lustgårdar, genomflutna av floder, där han ska vistas i all evighet; detta är den största segern.

Men den som sätter sig emot Gud och Hans apostel, samt öfverträder Guds stadgar, honom skall Han införa i helvetets eld, i hvilken han evigt skall förblifva, och han får ett nesligt straff.

Men den, som är olydig mot Gud och hans apostel och överträder hans stadgar, skall han låta komma in i eld att där evinnerligen förbliva; ja, honom väntar ett nesligt straff.

Men den som trotsar Gud och Hans Sändebud och överträder de gränser Han [har fastställt] skall föras till Elden och förbli där till evig tid - ett förnedrande straff väntar honom.

Men ho som är olydig mot Gud och Hans apostel och som öfverträder Hans stadgar, denne skola vi inkasta i elden, att evigt deruti förblifva; och han skall lida ett nesligt straff.

Men den, som trotsar Gud och Hans Sändebud och överträder Hans gränser, ska Han föra in i Eld, där han ska vistas i all evighet; ja, honom väntar ett förnedrande straff.

Har någon af edra qvinnor hor bedrifvit, så tagen fyra männer af edert eget folk till vittnen. Om de då bevisa brottet, så instängen qvinnorna i edra hus, till dess att döden borttager dem eller Gud anvisar dem en utväg till befrielse.

Mot dem av edra kvinnor, som begå skändlighet, skolen I tillkalla fyra vittnen bland eder; vittna dessa, så kvarhållen dem inomhus, tills döden tager dem hädan eller Gud bereder dem någon annan utväg!

OM NÅGON av era kvinnor begår en grovt oanständig handling, tillkalla då fyra bland dem av er som har bevittnat handlingen, och om de vittnar [att de har sett den], stäng då in henne i hennes hem till dess döden befriar henne eller Gud visar henne en väg.

Hvilken af edra qvinnor som begår otukt, tillkaller fyra vittnen ibland eder emot dem; och om de vittna, qvarhåller dem då i husen, tills döden gör ända på dem, eller Gud gör för dem väg.

Mot dem av era kvinnor, som begår skamlösa handlingar, ska ni tillkalla fyra vittnen bland er själva; vittnar dessa, ska ni hålla kvar dem i hemmen, till dess att döden tar dem hädan eller Gud bereder dem någon annan utväg.

Om två af Eder otukt bedrifva, så näpsen dem. Om de ångra och bättra sig, så låten dem vara, ty Gud har städse varit förlåtande, barmhertig.

Och de båda av eder, som begå sådant, skolen I straffa, men om de omvända sig och göra det rätta, så haven överseende med dem! Gud är förvisso misskundsam och barmhärtig.

Om två begått en sådan handling, straffa dem båda. Men lämna dem i fred, om de ångrar sin handling och bättrar sig. Gud tar i Sin barmhärtighet emot den ångerfulles ånger.

Och de båda ibland eder som begå den, straffer dem båda; men om de ångra sig och bättra sig, vänder då bort ifrån dem, ty Gud är benägen att öfverse, barmhertig.

Och de båda av er, som begår sådant, ska ni straffa, men om de ångrar sig och gör det rätta, ska ni lämna dem ifred. Gud är förlåtande och barmhärtig.

Af dem, som af okunnighet ondt utöfva, men snart ångra sig, skall Gud visserligen emottaga ångern, och dem till nåd upptaga. Gud är allvetande, allvis.

Misskund hava blott de att vänta av Gud, som begå det onda av fåvitskhet, men sedan snarligen omvända sig. Mot dessa är Gud misskundsam, ty Gud är den Vetande, den Vise.

Men vägen tillbaka till Gud genom ånger är öppen enbart för dem som av oförstånd begår en dålig handling och sedan ångrar [den], innan deras tid är ute. Gud vänder Sig till dem och innesluter dem på nytt i Sin nåd; Gud är allvetande, vis.

Gud vänder sig förlåtande endast till dem som af okunnighet göra ondt, och sedan ångra sig snart: mot dem skall Gud blifva nådig; och Gud är vetande, vis.

Gud har enbart ålagt Sig att förlåta dem som begår det onda av okunskap och som sedan ångrar sig snart därefter. Mot dessa vänder sig Gud i förlåtelse; Ja Gud är vetande och vis.

Ej skall ångern gagna dem, som ondt begå, men, när döden nalkas, säga: "nu ångrar jag mig;" icke heller dem som dö i sin otro. Åt sådane hafva vi tillredt ett pinsamt straff.

Men ingen misskund hava de att vänta, som begå de onda gärningarna, ända tills någon av dem ligger för döden och säger: »Nu omvänder jag mig förvisso«, och ej heller de, som dö i otro; åt dessa hava vi berett ett plågsamt straff.

Ångerns väg är inte öppen för den som [ständigt] begår dåliga handlingar och först då döden når honom säger: "Nu känner jag ånger", och inte heller för dem som dör som förnekare av sanningen; för dem har Vi ett plågsamt straff i beredskap.

Men ingen nåd skall visas någon af dem som göra onda gerningar tills då de nalkas sitt slut, de säga: i sanning ångrar jag mig nu; icke heller dem som dö i sin otro: vi hafva beredt åt dem plågsamma qval.

Men ingen förlåtelse har de att vänta, som begår det onda, och som först då döden kommer till dem säger: »Nu omvänder jag mig«, och inte heller de, som dör i otro; åt dessa har Vi förberett ett plågsamt straff.

O I som tron! det är Eder icke lofligt, att taga i arf anförvandters hustrur emot dessas egen vilja. Hindren dem ej heller, att gifta sig med andre, så att I skullen kunna fråntaga dem något af det, som I hafven gifvit dem, så framt de icke bevisligen hafva otukt bedrifvit. Behandlen dem med godhet, äfven om de misshaga Eder, ty det är möjligt att I afskyn något, hvaruti Gud bereder Eder en stor välsignelse.

I, som tron, det är ej tillåtet för eder att ärva kvinnorna mot deras vilja, ej heller att hindra dem att gifta om sig för att så tillägna eder något av vad I givit dem, så framt de nämligen ej begå uppenbar skändlighet; utan umgåns med dem såsom tillbörligt är! Om I haven motvilja för dem, så kan det hända, att I haven motvilja för något, vari Gud nedlagt mycket gott.

TROENDE! Det är inte tillåtet för er att ärva [andras] hustrur mot deras vilja; och ni får inte utsätta [era hustrur] för hård behandling för att [förmå dem att begära skilsmässa och på så sätt kunna] återta något av vad ni har gett dem, såvida de inte bevisligen har gjort sig skyldiga till grovt oanständiga handlingar. Och lev med era hustrur i vänskap och samförstånd; om ni fattar motvilja mot dem är det möjligt att ni vänder er ifrån det som Gud skulle ha gjort [till en källa] till rik välsignelse [för er].

O, J som tron! det är icke tillåtet eder att ärfva qvinorna med tvång; ej heller förhindra dem att gifta sig, på det J mågen borttaga en del af det J hafven gifvit dem i hemgift, om icke de begå uppenbart brott; utan lefver ihop med dem med foglighet. Och om J afskyn dem, kan det hända att J afskyn ett ting, i hvilket Gud har nedlagt mycket godt.

Troende, det är inte tillåtet för er att ärva kvinnorna mot deras vilja, inte heller att hindra dem att gifta om sig för att därmed tillägna er något av det ni givit dem, utom om de begår en uppenbart skamlös handling; utan umgås med dem såsom tillbörligt är. Om ni har motvilja för dem, kan det hända, att ni har motvilja för något, vari Gud nedlagt mycket gott.

Viljen I utbyta en maka emot en annan, och I hafven gifvit en af dem en talent, så borttagen ej något deraf. Skullen I vilja taga det genom beljugande och en öppen synd?

Om I viljen taga en hustru i stället för en annan och I given någondera en talent, så återtagen ej något därav! Skolen I väl taga det med falska beskyllningar och uppenbar synd?

Om ni önskar lämna en hustru och i hennes ställe ta en annan, tag då ingenting ifrån den första, även om ni har gett henne de dyrbaraste gåvor. Eller vill ni ta [gåvorna] tillbaka genom att rikta falska anklagelser mot henne och därmed begå en klar synd?

Och om J önsken sätta i stället för en hustru en annan hustru, och J hafven gifvit någon af dem en talent, mågen J ej taga derifrån det ringaste; skolen J taga det genom falskt förtal och uppenbar orättvisa?

Om ni vill ta en hustru i stället för en annan och ni givit en av dem något mycket värdefullt, ska ni inte ta tillbaka något därav. Ska ni ta tillbaka det med falska beskyllningar och uppenbar synd?

Huru kunnen I taga det, sedan I varit förenade med hvarandra och de med Eder afslutat ett fast förbund?

Och huru skullen I väl kunna taga det, då I haft förtroligt umgänge med varandra och de ingått ett fast förbund med eder?

Hur skulle ni kunna göra detta efter det att ni har kommit varandra nära och sedan hon har fått ert högtidliga löfte

Och huru kunnen J taga det då J redan varit med hvarandra i nära beröring, och de ingått med eder i ett fast förbund?

Hur skulle ni kunna ta tillbaka det, då ni redan haft förtroligt umgänge med varandra och de slutit ett fast förbund med er?

Äkten icke edre fäders hustrur, — hvad som redan skett kan ej hjelpas — ty detta är sannerligen skändligt, förhatligt och en stygg plägsed.

Äkten ej de kvinnor, edra fäder äktat, oavsett vad som redan skett! Sådant är förvisso skändlighet och styggelse, och det är förfärligt att handla så.

NI FÅR inte ta till hustru den som varit er faders hustru - dock, det som har skett, har skett - detta var ett skamlöst beteende, en ond och avskyvärd sed.

Och icke mågen J ägta de qvinnor med hvilka edra fäder varit gifte, utom hvad som redan skett; ty det är ett brott, en styggelse och en elak väg.

Gift er inte med de kvinnor som era fäder gift sig med, med undantag för det som redan skett. Det var skamlöst och förhatligt, och en ond sed.

Förbjudna för Eder att äkta äro: edra mödrar, döttrar, systrar, fastrar, mostrar, brors- och systerdöttrar, edra ammor, som åt Eder di gifvit hafva, edra disystrar, edra hustrurs mödrar och de styfdöttrar, som bo i edra hus och äro födda af de qvinnor, med hvilka I hafven sammanlefvat; men om I icke hafven sammanlefvat med dem, så är det ingen synd för Eder (om I giften Eder med dessa styfdöttrar). Förbjudna äro ock hustrurna till de söner, som af edre länder komne äro, och tvenne systrar på samma gång — undantagandes hvad som redan skett, ty Gud är förlåtande, barmhertig.

Förbjudna för eder äro edra mödrar, edra döttrar och edra systrar, edra fastrar och edra mostrar, edra brorsdöttrar och edra systerdöttrar, edra ammor, som givit eder di, och edra disystrar, edra hustrurs mödrar och edra styvdöttrar, som stå under edert förmynderskap och äro födda av edra hustrur, med vilka I haft umgänge — men om I ej haft umgänge med dem, drabbar eder ingen skuld — och vidare hustrurna till edra söner av edert eget blod, så ock att taga två systrar på en gång, oavsett vad som redan skett; Gud är förvisso överseende och barmhärtig.

Ni får inte ta till hustru er moder, er dotter, er syster, er faster eller er moster, er brorsdotter eller er systerdotter, den kvinna som har ammat er eller er disyster, er svärmoder eller er styvdotter - dotter till er hustru, med vilken ni har fullbordat äktenskapet och som ni har i er vård; men om ni inte har fullbordat äktenskapet begår ni ingen synd [genom att ta styvdottern till hustru]. Inte heller [får ni ta till hustru den som varit] er köttslige sons hustru eller samtidigt ha två systrar [som hustrur]; dock, det som har skett, har skett. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

Förbudna för eder äro edra mödrar, och edra döttrar, och edra systrar, och edra fastrar, och edra mostrar, och edra bröders döttrar, och edra systrars döttrar, och edra mödrar som gifvit eder di, och edra disystrar; och edra hustrurs mödrar, och edra styfdöttrar hvilka äro under edert förmynderskap, födda af edra hustrur, med hvilka J varit i beröring; men om J ej haft beröring med dem, då är det icke för eder synd: och hustrurna till edra söner som hafva utgått från edra länder; och att förena eder med tvenne systrar är äfven förbudet, utom hvad som redan skett; ty Gud är nådig, barmhertig.

Förbjudna för er är era mödrar, era döttrar och era systrar, era fastrar och era mostrar, era brorsdöttrar och era systerdöttrar, era ammor, som givit er di, och era disystrar, era hustrurs mödrar och era styvdöttrar, som står under ert förmynderskap och är födda av era hustrur, med vilka ni haft umgänge – men om ni inte haft umgänge med dem, ska ni inte klandras – och vidare hustrurna till era söner av ert eget blod, så också att ta två systrar samtidigt, med undantag för det som redan skett; Gud är förlåtande och barmhärtig.

Förbjudna äro ock gifta qvinnor, med undantag af dem, hvilka I hafven tagit såsom krigsfångar. Sådan är Guds föreskrift för Eder. Hvad som är utom detta har Han tillåtit Eder, så att I mågen med edre penningar skaffa Eder hustrur, då I lefven kyskt och ej i otukt. Åt dem, med hvilka I sammanlefven, skolen I gifva deras hemgifter enligt lag. Men det skall ej räknas Eder såsom synd, att I ömsesidigt uppgören en öfverenskommelse (om afdrag på eller tillägg till hemgiften) utöfver lagens föreskrift. Gud är allvetande, allvis.

Så ock de gifta kvinnorna med undantag av de slavinnor, över vilka I råden, enligt vad som blivit eder av Gud föreskrivet. Men vad som ej innefattas häri tillåtes eder, för att I med edra ägodelar skolen eftersträva kvinnor, med vilka I kunnen leva i äktenskap utan att begå otukt. Men given dem, av vilkas umgänge I njuten, deras lön enligt bestämmelse! Ingen skuld drabbar dock eder i fråga om sådant, varom I oavsett bestämmelsen kommen överens med varandra; Gud är förvisso den Vetande, den Vise.

[Ni får inte närma er] gifta kvinnor utom sådana som ni rättmätigt besitter - detta är vad Gud föreskriver för er. Med dessa undantag får ni vända er till varje kvinna, som ni vill leva samman med i ett regelrätt äktenskap, inte i ett löst förhållande, och erbjuda henne något av er egendom. Och liksom ni vill njuta av vad [er hustru] skänker er skall ni ge henne den föreskrivna brudgåvan; men ni kan inte klandras om ni efter att ha fullgjort vad som är föreskrivet kommer överens om något [vid sidan därom]. Gud är allvetande, vis.

Och gifta qvinnor äro eder äfven förbudna, utom de fångna som J besitten: detta är Guds föreskrift för eder. Men hvad som är utom detta, är eder tillåtet, på det att J mågen uppsöka med edra ägodelar hustrur, så att J lefven kyskt, icke otuktigt. Och för den njutning J hafven af dem, gifven dem deras lön, enligt lagens bud: men det är icke för eder synd i det hvarom J ömsesidigt öfverenskommen, sedan lagens bud blifvit uppfyldt; ty Gud är vetande, vis.

Så också de gifta kvinnorna, med undantag för de slavinnor över vilka ni råder. Sådana är Guds föreskrifter för er. Men allt utöver detta är tillåtet för er, för att ni med era ägodelar ska sträva efter att leva i kyskhet och inte i otukt. Ge dem, vilkas umgänge ni åtnjuter, den brudgåva som fastställts. Men ni ska inte klandras för att ni kommer överens om något utöver det som fastställts; Gud är vetande och vis.

Den som icke är nog rik, att kunna gifta sig med rättrogna friborna, han äkte då en rättrogen slafvinna. Gud känner bäst hurudan eder tro är. Den ene är genom tron förbunden med den andre. Äkten dessa med deras herrars bifall, och betalen dem hemgifterna enligt billighet. Men äkten endast kyska, ej otuktiga, ej heller dem, som i hemlighet hafva älskare. Äro dessa nu gifta och hor bedrifva, så skola de umgälla sitt brott med hälften af det straff, som är stadgadt för de friborna. Denna tillåtelse gäller dem af Eder, som frukta för ett brottsligt lefnadssätt. Bäst är dock att I afhållen Eder ifrån äktenskap med slafvinnor. Gud är förlåtande, barmhertig.

Den bland eder, som ej har medel att äkta friborna rättrogna kvinnor, tage sig hustru bland de rättrogna unga flickor, över vilka I råden, ty Gud känner bäst eder tro, och I hören varandra till. Tagen dem till äkta med deras husbönders tillåtelse och given dem deras lön enligt vad tillbörligt är, såsom ärbara kvinnor, de där varken bedriva otukt öppet eller hava älskare i hemlighet! När de äro gifta, skola de i händelse att de begå skändlighet lida hälften av det straff, som är stadgat för de gifta kvinnorna. Detta är avsett för den bland eder, som är rädd för lastbarhet. Att I läggen band på eder, är dock bäst för eder; ja, Gud är överseende och barmhärtig.

De av er som inte har råd eller möjlighet att ta till hustrur fria troende kvinnor bör ta en troende slavinna. Gud har full kännedom om er tro; ni är alla komna av samma rot. Tag dem alltså till hustrur med medgivande av deras närmaste, och ge dem på vanligt sätt deras brudgåva såsom anständiga, inte lösa kvinnor eller sådana som gärna inleder hemliga förbindelser. Gör de sig, efter att ha ingått äktenskap, skyldiga till grovt oanständiga handlingar är straffet för dem hälften av det som stadgas för fria kvinnor. Detta [att få ta slavinnor till hustrur är ett medgivande] för dem av er som är rädda att råka i svårigheter. Det bästa för er är att ge er till tåls. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

Och den ibland eder som icke kan komma ut med att ägta ärbara rättrogna qvinnor, då tage han hustru ibland de rättrogna tjensteflickor J ägen; och Gud känner bäst eder tro: J ären den ene af eder från den andre. Men ägter dem med deras husbönders tillstädjelse, och gifver dem deras lön, enligt hvad som är billigt, de kyska, icke de otuktiga, ej heller dem som hafva älskare. Och när de äro gifta, om de begå ägtenskapsbrott, då skola de lida hälften af det straff som är ålagdt de gifta qvinnorna. Detta är stadgadt för den ibland eder som fruktar otukt: men att J hafven tålamod är bättre för eder; och Gud är nådig, barmhertig.

Den bland er, som inte har råd att gifta sig med fria troende kvinnor, kan gifta sig med någon av de troende slavinnor, över vilka ni råder. Gud känner bäst er tro, och den ene av er är som den andre. Gift er med dem med deras husbönders tillåtelse och ge dem deras brudgåva på tillbörligt sätt. De bör vara kyska, och inte begå otukt öppet eller ha älskare i hemlighet. När de är gifta, ska de, om de begår en skamlös handling, få hälften av det straff, som fastställts för fria kvinnor. Detta gäller den bland er, som är rädd för att falla i synd, men att ni är tålmodiga är bättre för er; ja, Gud är förlåtande och barmhärtig.

Gud vill göra edra pligter tydliga för Eder och leda Eder på deras vägar, som före Eder hafva lefvat ostraffeligt, samt vara nådig emot Eder. Gud är allvetande, allvis.

Gud vill förklara det för eder och leda eder på deras vägar, som levat före eder, och misskunda sig över eder; ja, Gud är den Vetande, den Vise.

Gud vill klargöra [allt] för er, visa er de vägar som era föregångare följde och vända Sig till er och innesluta er i Sin nåd. Gud är allvetande, vis.

Gud önskar att upplysa eder och vägleda eder på deras sätt som voro före eder, och vända sig nådigt till eder; och Gud är vetande, vis.

Gud vill klargöra allt för er, leda er på deras vägar, som levde före er, och vända Sig till er i förlåtelse; ja, Gud är vetande och vis.

Gud vill vara nådig emot Eder; men de, som följa sina lustar, vilja, att I skolen böja in på en farlig afväg.

Gud vill misskunda sig över eder, men de, som följa sinnliga lockelser, vilja, att I alldeles skolen komma på avvägar.

Ja, Gud vill vända Sig till er och innesluta er i Sin nåd, men de som går dit deras begär driver dem vill leda er bort [för alltid från den raka vägen].

Och Gud önskar att vara nådig emot eder; men de som följa lustarne, önska att J mågen afvika en stor afvikning.

Ja, Gud vill vända Sig till er i förlåtelse, men de som rättar sig efter begären vill att ni fullständigt ska komma på avvägar.

Gud vill gifva Eder en lättnad, ty menniskan skapades svag.

Gud vill göra det lätt för eder; ja, människan har skapats svag.

Gud vill lätta era bördor, eftersom människan är skapad svag.

Gud önskar att för eder göra lätt sin lag; ty menniskan skapades svag.

Gud vill underlätta för er, då människan skapades svag.

O I som tron! ödeläggen ej Eder emellan edre egodelar under falska förevändningar (spel, ocker o. d.), såvida det icke är köpenskap efter ömsesidig öfverenskommelse. Begån icke sjelfmord. Gud har i sanning varit barmhertig emot Eder.

I, som tron, förtären ej varandras ägodelar i fåfänglighet, så framt det ej är någon affär, som beror på ömsesidig överenskommelse mellan eder, och döden icke eder själva! Gud är förvisso barmhärtig mot eder.

TROENDE! Tillskansa er inte varandras egendom med orätt - inte heller [under sken av] regelrätta köpeavtal - och konkurrera inte ihjäl varandra! [Glöm inte att] Gud har visat er stor nåd!

O, J som tron! J mågen ej förtära edra ägodelar inbördes i fåfänglighet; så framt ej det är handel, enligt ömsesidig öfverenskommelse eder emellan, och dräper ej edra själar; ty Gud är mot eder barmhertig.

Troende, förtär inte varandras ägodelar utan rätt, men bedriv handel byggd på ömsesidig överenskommelse mellan er, och döda inte er själva! Ja, Gud är barmhärtig mot er.

Den som gör detta af fiendskap och elakhet, honom skola vi kasta i eld. Detta är lätt för Gud.

Men den, som så gör i överträdelse och orättfärdighet, skola vi steka i eld, ty detta är lätt för Gud.

Den som av fiendskap begår sådan orättfärdighet skall Vi låta plågas i ett flammande bål. Detta är lätt för Gud.

Och ho som detta gör af elakhet och orättfärdighet, honom skola vi låta brinna i elden; och detta är lätt för Gud.

Men den som gör så i överträdelse och orättfärdighet, honom ska Vi bränna i eld, och detta är lätt för Gud.

Om I undviken de svåra synder, hvilka Eder förbjudits, så skola vi förlåta edra felsteg, och införa Eder till en ärofull plats (i paradiset).

Om I undflyn svåra synder, som förbjudas eder, skola vi utplåna edra missgärningar från eder och låta eder få en härlig ingång.

Om ni, som ni befallts, undviker de svåraste synderna skall Vi utplåna era dåliga handlingar och föra er in [i evigheten] genom en äreport.

Om J undflyn svåra synder, hvilka blifvit eder förbudne, skola vi aftvå från eder edra fel och införa eder i paradiset en ärofull ingång.

Om ni undviker svåra synder som förbjudits er, ska Vi utplåna era onda handlingar och ge er ett hedrande inträde.

Eftertrakten ej det, som Gud har gifvit den ene af Eder framför den andre (af verldsligt gods). Männerne skola hafva sin del af det, som de hafva förtjenat, och qvinnorna sin del af det, som de hafva förtjenat. Bedjen Gud att I fån af Hans öfverflöd. — Gud vet allt.

Trakten ej efter sådant, vari Gud giver eder företräde framför varandra! Männen skola hava sin del av vad de förvärvat och kvinnorna sin del av vad de förvärvat; bedjen Gud om hans ynnest! Gud är förvisso allvetande.

Kasta alltså inte begärliga blickar på det som Gud har skänkt några av er i rikare mått än andra - män skall få en andel [av detta], så som de förtjänat med sina handlingar, och kvinnor skall få en andel [av detta], så som de förtjänat med sina handlingar - be Gud att ge er något av Sitt goda. Gud har kunskap om allt.

Och trakter ej efter det hvaruti Gud låtit några af eder öfverträffa andra. Männen skola få en lott af det de förtjenat, och qvinnorna en lott af det de förtjenat: och bedjer Gud om Hans nåd, ty Gud är allvetande.

Önska er inte det företräde som Gud har givit några av er framför andra! Männen får sin del av vad de förvärvat och kvinnorna får sin del av vad de förvärvat; be i stället Gud om Hans ynnest! Ja, Gud har kunskap om allt.

Åt hvar och en hafva vi gifvit anförvandter, som skola ärfva af det som föräldrar, slägtingar, och de, med hvilka I hafven ingått fostbrödralag, efterlemna. Gifven dem sin del. — Gud är vittne till allt.

Var och en, som vi göra till arvtagare, tillkommer något av vad föräldrarne och de närmaste anhöriga efterlämnat. Dem, med vilka I ingått brödraskap, skolen I ock giva deras del; Gud är förvisso vittne till allting.

Vi har utpekat arvtagare till vad var och en efterlämnar: föräldrar och nära anhöriga och dem som ni har bundit er vid med ed. Ge därför åt var och en hans andel; Gud är vittne till allt.

Och åt hvar och en hafva vi förordnat arftagare till det han efterlemnar; nemligen föräldrar och anförvandter: men de med hvilka edra högra händer knutit förbund, gifver dem deras andel; ty Gud är till allting vittne.

För allt det som föräldrar och anhöriga efterlämnar, har Vi utsett arvtagare. Och ge dem, med vilka ni slutit ett högtidligt förbund, deras del; Gud är vittne till allt.

Männerne äro satte öfver hustrurna i anseende till de företräden, hvilka Gud har gifvit den ene framför den andre, och derföre att de utgifva sine egodelar (till deras morgon- gåfvor och underhåll). De dygdiga äro derföre hörsamma och bevara (i sina männers frånvaro) det, som Gud har befalt dem att bevara. Om I befaren olydnad af dem, så mågen I hota, öfvergifva dem på deras läger och slå dem. Lyda de då Eder, så gören dem ej vidare något ondt. — Gud är hög och mäktig.

Männen vare kvinnornas föreståndare på grund av det företräde, Gud givit somliga framför andra, och de utgifter av sina ägodelar, som de hava; därför skola ock de rättskaffens kvinnorna vara undergivna och aktsamma om vad som är fördolt, därför att Gud aktar dem. Och vad dem beträffar, av vilka I frukten uppstudsighet, så varnen dem, skiljen dem från bädden och agen dem, men om de då lyda eder, så söken ej sak med dem! Gud är förvisso hög och stor.

MÄNNEN SKALL ha ansvar för och omsorg om kvinnorna med [den styrka och] de andra företräden som Gud har gett dem, och i egenskap av [kvinnornas] försörjare. Rättfärdiga kvinnor förrättar ödmjukt sin andakt [inför Gud] och döljer [för andra] det som Gud har dolt. Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen. Om de sedan visar sig medgörliga, sök då inte sak med dem. Gud är upphöjd, stor [i försvaret av de svagare].

Männen skola hafva större anseende än qvinnorna, för det hvaruti Gud gifver företräde åt de ene framför de andra, och för det som de kosta ut af sina ägodelar. De ärbara qvinnorna äro lydiga mot Gud, aktsamma under männens frånvaro, för det att Gud bevarar dem. Men de hvilkas elakhet J frukten, varner dem, och skiljer dem från bädden och ager dem. Dock, om de hörsamma eder, mågen J ej söka sak mot dem; i sanning är Gud hög, stor.

Männen är ansvariga för kvinnorna på grund av det företräde Gud givit somliga framför andra, och för att de försörjer dem med sina ägodelar. Rättfärdiga kvinnor är därför ödmjukt undergivna och aktsamma om vad som är fördolt därför att Gud är aktsam om dem. De kvinnor, av vilka ni fruktar upproriskhet, ska ni förmana, skilja från bädden och tillrättavisa handgripligen, men om de hörsammar er ska ni inte söka sak med dem. Gud är hög och stor.

Befaren I oenighet emellan äkta makar, så skaffen en skiljedomare af mannens och en af hustruns slägt. Om de kunna åstadkomma förlikning, så skall Gud återställa enighet emellan makarne. Gud är allvetande, allseende.

Om I befaren oenighet mellan dem båda, så skicken åstad en skiljedomare av hans och en skiljedomare av hennes släkt! Vilja dessa ställa till rätta, så åstadkommer ock Gud sämja mellan dem; Gud är förvisso den Vetande, den Insiktsfulle.

Om ni är rädda för oenighet mellan en man och hans hustru, utse då en skiljeman ur hans familj och en skiljeman ur hennes familj; om båda [innerst inne] vill försonas, skall Gud återställa det goda förhållandet mellan dem. Gud har kunskap om allt, är underrättad om allt.

Och om J frukten oenighet emellan dem båda, sänder då en skiljoman af hans slägt och en skiljoman af hennes slägt, och om de önska förlikning, skall Gud tillvägabringa enighet emellan dem; ty Gud är vetande, vis.

Om ni befarar osämja mellan dem båda, ska ni utse en skiljedomare från hans familj och en skiljedomare från hennes familj. Och om de båda vill ställa till rätta, kommer Gud att åstadkomma försoning mellan dem; Gud är vetande och underrättad om allt.

Dyrken Gud och uppställen ej bredvid Honom något såsom Hans like. Öfven välgörenhet emot föräldrar, slägtingar, faderlöse, fattige, nära och aflägsen granne, vän, vägfarande och slafvar. Gud älskar icke de högmodige, skrytsamme,

Dyrken Gud och sätten intet vid hans sida! Behandlen edra föräldrar väl, så ock edra anförvanter, de faderlösa och de fattiga, grannen, som är släkt, och grannen, som är oskylld, vännen vid eder sida, den vägfarande och de slavar, över vilka I råden! Gud älskar förvisso icke dem, som äro inbilska och skrytsamma,

TILLBE GUD och sätt ingenting, vad det än kan vara, vid Hans sida. Och visa godhet mot era föräldrar och nära anförvanter, mot de faderlösa och de behövande, mot grannen som står er nära och grannen som är främling, mot vännen vid er sida och mot vandringsmannen och mot dem som ni rättmätigt besitter. Gud älskar inte de högmodiga och skrytsamma

Och tjener Gud; och ej mågen J gifva Honom någonting till like; och till föräldrar skolen J göra godt, och till anförvandter, och de faderlöse, och de fattige, och grannen som är slägt, och grannen som är främmande, och den förtrogne följeslagaren, och den vägfarande, och de trälar J besitten; ty Gud älskar icke den som är högfärdig, skrytsam; ej heller

Dyrka Gud och sätt inget vid Hans sida! Behandla era föräldrar väl, så också era närmaste anhöriga, de faderlösa och de fattiga, nära grannar, och avlägsna grannar, vännen vid er sida, den vägfarande och de slavar, över vilka ni råder. Gud älskar inte dem som är högmodiga och skrytsamma,

som, sjelfve girige, uppmana andre till snålhet, och fördölja det, som Gud af sin nåd har beskärt dem. Men vi hafva tillredt ett nesligt straff åt de otacksamme,

Som äro giriga och anbefalla andra girighet och dölja vad Gud givit dem av sin ynnest — de otrogna hava vi berett ett nesligt straff —

[och inte] girigbukarna, som förmanar andra att hålla hårt om penningpåsen och gömmer undan vad Gud i Sin nåd har skänkt dem. Och för dem som framhärdar i att förneka sanningen har Vi ett förnedrande straff i beredskap.

Dem som äro girige och som anbefalla menniskorna girighet, och undangömma hvad Gud gifvit dem af sin frikostighet — vi hafva tillredt åt de otrogne ett nesligt straff —

som är snåla och uppmanar andra till snålhet och döljer vad Gud givit dem av Sin ynnest. Vi har förberett ett förnedrande straff för dem som förnekar sanningen

och åt dem, som utgifva sine egodelar, så att menniskorna skola se det, och som icke tro på Gud och på den yttersta dagen. Men den som har Satan till bundsförvandt, han har en dålig bundsförvandt.

Och som giva bort sina ägodelar för att väcka uppseende bland människorna och ej tro på Gud och den yttersta dagen. Den, som har Satan till vän, har en förfärlig vän.

[Inte heller älskar Han] dem som ger av sin rikedom så att människor ser [och berömmer deras frikostighet] och som inte tror på Gud eller den Yttersta dagen. Och den som har valt Djävulen till sin förtrogne har verkligen fått en usel förtrogen.

Och hvilka dela med sig af sina ägodelar för syns skull, och ej tro på Gud och den yttersta dagen, och ho som har satan till vän, hvilken bedröflig vän!

och som ger bort sina ägodelar för att väcka uppseende bland människorna och inte tror på Gud och den Yttersta dagen. Ja, den som har Satan till vän har i sanning tagit sig en usel vän!

Hvad ondt skulle de väl hafva haft deraf, att de hade trott på Gud och på den yttersta dagen och användt för Guds skull något af det, som Gud har tilldelat dem? Gud känner dem.

Vad kunde det väl hava skadat dem, om de trott på Gud och den yttersta dagen och delat med sig av vad Gud beskärt dem? Men Gud känner dem.

Vad skulle de förlora på att tro på Gud och den Yttersta dagen och ge [till de behövande utan baktankar] av det som Gud har gett dem för deras försörjning? Gud känner dem väl.

Hvad kunde väl hända dem om de trodde på Gud och dem yttersta dagen, och delade med sig af det hvarmed Gud försörjt dem? Men Gud känner dem!

Vad kunde det ha skadat dem, om de trott på Gud och den Yttersta dagen och delat med sig av vad Gud givit dem? Ja, Gud har kunskap om dem.

Gud skall ej förfördela någon så mycket som vigten af ett solgrand. Är det nu något godt, så skall han fördubbla dess värde och gifva af det, som Han eger, en stor lön.

Gud gör förvisso ingen ett grand förnär, och är det en god gärning, så gäldar han den i dubbelt mått och giver stor lön hos sig själv.

Gud låter [ingen] lida ens så mycket som ett stoftkorns vikt av orätt. Och [varje] god handling fördubblar Han [i värde] och i Sin godhet skänker Han den som utfört den en rik belöning.

Sannerligen, Gud skall icke göra menniskorna orätt för ett solgrands vigt; och om det är en god gerning skall Han fördubbla henne och skall gifva en stor belöning från Sig sjelf.

Gud gör inte någon ens ett dammkorns vikt av orätt, och är det en god gärning, mångdubblar Han den och ger en stor belöning från Sig själv.

Huru skola de otrogne vara till mods, då vi framtaga ett vittne af hvarje folk och framhafva dig (Muhammed) till vittne emot desse?

Men huru går det, när vi föra fram ett vittne från varje menighet och föra dig fram som vittne mot dessa?

Hur [skall det gå för dem den Dag], då Vi låter ett vittne från varje samfund stiga fram och även dig [Muhammad] vittna mot dem

Men huru skall det gå då vi skola bringa från hvarje folk ett vittne, och skola bringa dig såsom ett vittne emot desse?

Men hur ska det gå, när Vi för fram ett vittne från varje samfund och för fram dig som vittne mot dessa?

På den dagen skola de otrogne och de som hafva motsatt sig profeten önska, att jorden betäckte dem. De kunna icke dölja någon handlig för Gud.

På den dagen skola de, som äro otrogna och olydiga mot aposteln, önska, att jorden jämnades över dem, och då kunna de ej dölja någonting för Gud.

Den Dagen skall förnekarna av sanningen och de som inte lydde sändebudet önska bli uppslukade av jorden; och de kommer inte att kunna dölja för Gud något av det som de har sagt [eller gjort].

Den dagen skola de som varit otrogne och olydige emot aposteln önska, att jorden vore jemnad öfver dem, och de skola icke dölja någonting för Gud.

På den dagen ska de som förnekade sanningen och trotsade Sändebudet önska att jorden jämnades över dem, och de kan inte dölja någonting för Gud.

O I troende! kommen ej till bönen uti rusigt tillstånd, innan I veten, hvad I sägen, ej heller orenade, såvida I icke ären på resa stadde, förr än I tvättat Eder. Ären I sjuke, eller på resa, eller någon af Eder kommer ifrån afträdet, eller I hafven vidrört qvinnor, och då icke kunnen finna vatten, så tagen ren jord och gniden dermed edra ansigten och händer. — Gud är sannerligen öfverseende, förlåtande.

I, som tron, kommen ej druckna till bönen, utan först när I veten vad I sägen, ej heller befläckade, utan först när I tvagit eder, så framt I ej ären stadda på resa! Och om I ären sjuka eller stadda på resa eller någon av eder kommer från avträdet eller I haft beröring med kvinnor och I ej haven vatten till hands, så tagen fin, ren sand och gniden ansiktet och händerna därmed! Gud är förvisso skonsam och överseende.

TROENDE! Gå inte till bön om ni befinner er i omtöcknat tillstånd, [utan vänta] till dess ni vet vad ni säger. [Gör det] inte heller i ett tillstånd av stor rituell orenhet, utan skölj först hela kroppen; undantagna är de som befinner sig på resa. Om någon av er är sjuk eller befinner sig på resa eller just har förrättat sina behov eller haft beröring med kvinnor och inte finner vatten, skall han ta ren jord och stryka över ansikte och händer. Gud utplånar och förlåter mycken synd.

O, J som tron! kommer icke till bönen under det J ären druckne, tills J veten hvad J sägen, ej heller befläckade af sädesflöd, om icke stadde på någon färd, tills J tvagen eder. Och om J ären sjuke, eller på resa, eller någon af eder kommer ifrån afträdet, eller J hafven vidrört qvinnor, och J ej finnen vatten, tager då fint godt stoft och gnider dermed edra ansigten och edra händer; ty Gud är nådig, benägen att öfverse.

Troende, kom inte till bönen när ni är berusade, utan först när ni vet vad ni säger, inte heller när ni är orena, utan först när ni tagit ett renande bad, utom om ni är på resa. Och om ni är sjuka eller på resa, eller om någon av er just har förrättat sina behov eller haft beröring med kvinnor och ni inte finner något vatten, ska ni ta något rent från jordens yta och stryka ansiktet och händerna med det. Gud är överseende och förlåtande.

Har du ej gifvit akt på dem, som hafva undfått en del af Skriften? De tillbyta sig villfarelsen och önska, att I foren vilse på sanningens väg.

Har du ej givit akt på dem, som fått en del av skriften? De köpa villfarelse och vilja, att I skolen förirra eder från vägen.

HAR DU inte sett hur de som [tidigare] fått ta emot något av uppenbarelsen byter bort den mot villfarelse och vill att [också] ni far vilse.

Har du icke bemärkt dem som fått en del af Skriften, som tillbyta sig förvillelsen och önska att J mågen afvika från vägen?

Har du inte beaktat dem som fått en del av Skriften, hur de köper villfarelse och önskar att ni ska gå vilse på vägen?

Gud känner bäst edre fiender och Gud är en tillräcklig beskyddare. Gud är en tillräcklig hjelpare.

Men Gud känner bäst edra fiender; ja, Gud är en beskyddare och en hjälpare, som räcker till.

Men Gud känner era fiender väl och ni behöver ingen annan beskyddare, ingen annan hjälpare än Gud.

Men Gud bäst känner edra fiender; och Gud är tillräcklig till beskyddare, och Gud är tillräcklig till hjelpare.

Men Gud känner era fiender bäst. Och Gud är tillräcklig som beskyddare, och tillräcklig som hjälpare.

Somlige judar vränga Skriftens ord ifrån deras rätta plats och säga: "vi höra, men motsätta oss. Hör utan att höras och gif akt på oss," för att med sina tungor förvrida ordens betydelse och skända den sanna läran. Det vore bäst för dem och riktigast, om de sade: "vi hafva hört och vi lyda. Hör och se till oss". Gud förbannar dem för deras otros skull, och hvad de tro är af ringa värde.

Bland dem, som äro judar, finnas de, som rycka orden ur deras sammanhang och vrängande med sina tungor och häcklande religionen säga: »Vi höra och trotsa«, »hör vad du ej vill höra!« och ra'ina. Om de sade: » Vi höra och lyda«, »hör!« och unzurna, så vore det bättre och rättare för dem, men Gud har förbannat dem för deras otro, så att de icke tro på ett fåtal när.

Bland de judiska trosbekännarna finns de som förvränger uppenbarelsens ord och bryter ut dem ur sitt sammanhang, och de säger "Vi har hört, men vi lyder inte" och "Hör vad ingen har hört!" och "Du skall höra på oss!" - allt är ordvrängningar för att förlöjliga tron. Om de [i stället] hade sagt "Vi har hört och vi skall lyda" och "Lyssna och ta hänsyn till oss", hade det varit bättre för dem och mer passande. Men Gud har fördömt dem för deras vägran att lyssna till sanningen; deras tro gäller bara få ting.

Någre af dem som äro Judar, förvexla orden från deras ställen, och säga: vi hafva hört och vi hafva icke lydt, och hör du, utan att blifva gjord hörande, och se på oss; förtydande med sina tungor och smädande religionen. Men om de sade: vi hafva hört och vi hafva lydt, och hör du, och betrakta oss, visserligen vore det bättre för dem och rättare. Men Gud har förbannat dem för deras trolöshets skull, och de skola ej tro, utom få.

Bland judarna finns sådana som rycker orden ur deras sammanhang och säger: »Vi hör och trotsar«, »Hör, utan att höra!« och »Rā'inā«. De förvränger sina tungor för att häckla religionen. Om de hade sagt: »Vi hör och lyder«, »Hör!« och »Unzurnā«, hade det varit bättre för dem och riktigare, men Gud har förbannat dem för deras förnekelse, så att de inte tror, utom ett fåtal av dem.

I som fått Skriften! tron på det som vi hafva uppenbarat till en bekräftelse på det som I redan hafven, innan vi utplåna anletsdragen eller vända ansigtets framsida bakåt, eller förbanna dem, så som vi förbannade dem, hvilka öfverträdde budet om sabbatens helgd. — Guds hotelse skall verkställas.

I, som fått skriften, tron på det vi nedsänt till en bekräftelse på vad I redan ägen, innan vi utplåna ansiktets drag och vända det bakfram eller förbanna dem, liksom vi förbannade sabbatsbrytarne, ty vad Gud bjuder, det sker.

Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Tro på vad Vi [nu] har uppenbarat med bekräftelse av den [sanning] som [redan] är i er hand, innan Vi utplånar anletsdragen [hos de främsta] och förvisar dem bakerst [i ledet] eller fördömer dem som Vi fördömde sabbatsbrytarna. - Vad Gud vill måste ske.

O, J som hafven fått Skriften! tror på det som blifvit nedsändt till bekräftelse på det som J ägen af Skriften, innan vi utplåna ansigtena och vända dem bakfram, eller vi förbanna dem, liksom vi förbannade dem som kränkte sabbaten; och Guds befallning blef verkställd.

Ni som fått Skriften, tro på det Vi uppenbarat, som bekräftar det ni redan har tagit emot, innan Vi utplånar ansiktets drag och vänder det bak och fram eller förbannar dem, liksom Vi förbannade sabbatsbrytarna, ja, Guds påbud går alltid i uppfyllelse.

Gud kan ej förlåta den, som gör någon till Hans like. Utom detta tillgifver Han hvem Han vill. Men ho som ställer någon jemte Gud såsom Hans like, han har genom denna dikt begått en stor synd.

Gud förlåter förvisso icke, att man sätter någon vid hans sida, men förlåter dock vem han vill allt utom detta, ty den, som sätter någon vid Guds sida, begår därmed en förskräcklig synd.

GUD FÖRLÅTER inte dem som sätter medhjälpare vid Hans sida, men Han förlåter den Han vill hans mindre synder; den som sätter medhjälpare vid Guds sida har sannerligen gjort sig skyldig till en oerhörd synd.

Gud skall sannerligen icke förlåta att det gifves Honom likar; men Han skall förlåta allt utom detta, till hvem Han behagar; och eho som gifver likar till Gud, i sanning har han uppfunnit en gräslig synd.

Gud förlåter inte att man sätter något vid Hans sida, men Han förlåter allt utom detta, för den Han vill. Den som sätter något vid Guds sida, har därmed ljugit ihop en oerhörd synd. 

Har du ej gifvit akt på dem, som göra sig sjelfve rättfärdige? Nej! det är Gud som rättfärdiggör hvem Han vill. De skola icke alls lida någon orätt vid domen.

Har du ej givit akt på dem, som förklara sig själva rättfärdiga? Jo, Gud rättfärdigar vem han vill, och de skola ej lida en hårsmån orätt.

Har du inte lagt märke till dem som [påstår att de] är rena? Men Gud [ensam] skänker renhet, [skänker den] åt den Han vill; men [ingen] skall få lida ens så mycken orätt som ryms på en tråd.

Har du icke bemärkt dem som rättfärdiga sig sjelfva? Men Gud rättfärdigar hvem Han behagar; och de skola ej lida orätt för ett hårstrå.

Har du inte beaktat dem som påstår sig vara rena? Nej, Gud renar vem Han vill, och de ska inte lida ens en hårsmån av orätt.

Se! huru de uppdikta lögn om Gud, och detta är nog till att bevisa deras synd.

Se, huru de uppdikta lögn om Gud! Detta är en uppenbar synd, som räcker till.

Se hur de sätter ihop lögner om Gud - detta är i sig en uppenbar synd.

Se huru de uppdikta lögn om Gud, och deruti är tillräckligt uppenbar synd!

Se, hur de diktar ihop lögner om Gud! Detta är i sig en uppenbar synd.

Har du ej gifvit akt på dem, som fått en del af Skriften? De tro på Djibt och Thâghût och säga om de otrogne: "desse äro bättre ledde än de troende."

Har du ej givit akt på dem, som fått en del av skriften? De tro på Gibt och Tagut och säga om dem, som äro otrogna: »Dessa äro stadda på en bättre väg än de, som tro.«

Har du inte lagt märke till hur de som [tidigare] fått ta emot något av uppenbarelsen nu tror på allehanda mysterier och trolldom och hyllar ondskans makter? De säger att de som förnekar sanningen har fått bättre vägledning än de troende.

Har du icke bemärkt dem som fått en del af Skriften, hvilka tro på Djebts och Taghuts och säga om dem som icke tro: desse äro ledde på en bättre väg än de som tro.

Har du inte beaktat dem, som fått en del av Skriften? De tror på jibt och ṭāghūt och säger om dem, som förnekar sanningen: »Dessa har fått bättre vägledning än de som tror.«

Desse äro de, som Gud förbannar. Men den som Gud förbannar, får aldrig någon frälsare.

Det är dessa, som Gud förbannat, och åt den Gud förbannar skall du aldrig finna någon hjälpare.

Gud har fördömt dem och för den som Gud har fördömt finner du ingen hjälpare.

Desse äro de som Gud förbannat; och eho som Gud förbannar, åt honom skall du aldrig finna hjelpare.

Det är dessa som Gud förbannat, och åt den Gud förbannar ska du aldrig finna någon hjälpare.

Skola de väl hafva del i Guds nåderike? De skola då ej gifva åt menniskorna så mycket som ett ärr i en dadelkärna.

Kunna de väl få någon andel i riket? Då skulle de ej giva människorna det ringaste.

Har de kanske del i [Guds] herravälde? Om så vore, skulle de ändå inte ge [andra] människor ens vad som [kunde fylla] skåran i en dadelkärna.

Kunna de få andel i riket, då de icke gifva andra menniskor det ringaste?

Har de kanske någon andel av herraväldet? Då skulle de inte ge människorna ens en smula.

Afundas de menniskorna det, som Gud af sin nåd har gifvit dem? Vi hafva ju dock gifvit Abrahams ätt Skriften och visheten, och vi hafva gifvit dem stora besittningar.

Eller avundas de människorna vad Gud givit dem av sin ynnest? Vi hava givit Abrahams släkt skriften och visheten, och vi gåvo honom [dem] ock ett stort rike.

Kanske avundas de andra det som Gud i Sin nåd har skänkt dem? Ja, Vi har skänkt Abrahams efterkommande uppenbarelse och visdom och Vi har gett dem stor makt.

Månne de afundas de menniskorna hvad Gud gifvit dem af sin frikostighet? Men redan gåfvo vi Abrahams slägt Skriften och visdomen, och vi gåfvo den ett stort rike.

Eller avundas de människorna vad Gud givit dem av Sin ynnest? Vi har ju givit Abrahams släkt Skriften och visheten, och Vi gav dem också väldig makt.

Af dem (judarne) tro någre på honom (Muhammed), men andre vända sig bort ifrån honom. Helvetets lågor räcka nog till för dem.

Bland dem finnes den, som tror därpå, och bland dem finnes ock den, som vänder sig bort därifrån, men helvetet är en brasa, som räcker till.

Det finns bland dem de som håller fast vid honom men också de som har vänt honom ryggen. Helvetets högt flammande eld är het nog [för dem].

Och någre ibland dem tro på honom och andre ibland dem vända bort från honom; men helvitets lågande eld är tillräcklig.

Bland dem finns sådana som trodde på honom och bland dem finns sådana som vände sig bort från honom, men Helvetet är en rasande eld, som räcker till.

Ty dem, som icke sätta tro till våra uppenbarelser, skola vi kasta i eld. Så ofta som deras hud genomstekts, skola vi utbyta den med en ny, så att de evigt må känna pinan. — Gud är sannerligen allsmäktig, allvis.

Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis.

Vi skall låta dem som påstår att Våra budskap är lögn brinna i denna eld - i den takt som deras hud förbränns, skall Vi ersätta den med ny hud, så att de får pröva straffet helt och fullt. Gud är allsmäktig, vis.

Sannerligen, de som icke tro på våra tecken, dem skola vi låta brinna i elden; så ofta deras skinn blifva genomstekte, skola vi sätta på dem i stället andra skinn, att de må smaka pinan; ty Gud är mägtig, vis.

Dem, som förnekar Våra tecken, ska Vi bränna i en eld. Varje gång deras hud blir genomstekt, ger Vi dem en annan hud i dess ställe, så att de får smaka straffet; Ja, Gud är mäktig och vis.

Dem åter, som tro och göra godt, skola vi införa i lustgårdar, vattnade af rinnande bäckar. Der få de i evighet vara. Der ega de rena makar, och vi skola föra dem till en städse svalkande skugga.

Men dem, som tro och göra goda gärningar, skola vi låta komma in i lustgårdar, genomflutna av bäckar, att där i evighet förbliva; där vänta dem rena makar, och vi skola föra dem in i svalkande skuggor.

Men de som tror och lever ett rättskaffens liv skall föras till lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid. Och där skall [deras] hustrur vara hos dem, renade från [all jordisk] orenlighet och Vi skall låta dem smaka den fullaste lycka.

Men dem som tro och göra goda verk, skola vi införa i lustgårdar, genom hvilka löpa floder, att der evinnerliga vistas: der skola de få renade hustrur; och vi skola införa dem i eviga skuggor.

Men dem, som tror och gör goda gärningar, ska Vi föra in i lustgårdar, genomflutna av floder, där de ska vistas i all evighet; där väntar dem rena makar, och Vi ska föra dem in i svalkande skuggor.

Gud befaller Eder, att till sine egare återställa hvad Eder anförtrodt är, och, när I dömen emellan menniskorna, att I skolen döma rättvist. Det är en härlig sak, hvarom Gud förmanar Eder! Gud hör och ser allt.

Gud befaller eder förvisso att återställa det anförtrodda godset till dess ägare och att döma rättskaffens, då I dömen mellan människorna. Härligt är förvisso det, vartill Gud manar eder; Gud är förvisso den Hörande, den Seende.

GUD befaller er att till den rättmätige ägaren återlämna det som ni fått er anförtrott och att, när ni dömer mellan människor, döma rättvist. Gott, ja, förträffligt är det som Gud förmanar er till. Gud hör allt, ser allt.

Gud anbefaller eder sannerligen att J sko len återställa anförtrodt gods till dess ägare, och att, då J dömmen emellan menniskorna, J skolen dömma med rättrådighet: i sanning är det hvartill Gud förmanar eder, förträffligt; ty Gud är hörande, seende.

Gud befaller er att återlämna det som anförtrotts er till dess ägare och att döma rättvist när ni dömer mellan människorna. Utmärkt är det som Gud uppmanar er att göra; Ja, Gud är hörande och seende.

Lyden Gud, I som tron! och lyden aposteln samt dem ibland Eder, hvilka makten hafva. Varden I oense om något, så hänskjuten saken till Gud och aposteln, om I tron på Gud och på den yttersta dagen. Detta är bäst (för Eder) och fördelaktigast till sina följder.

I, som tron, lyden Gud och lyden aposteln och dem, som äga att befalla bland eder! Om I tvisten om någonting, så hänskjuten det till Gud och aposteln, ifall I verkligen tron på Gud och den yttersta dagen! Detta är bäst för eder och i längden förmånligast.

Troende! Lyd Gud och lyd Sändebudet och dem bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts; och om ni råkar i tvist om något, överlåt då avgörandet åt Gud och Sändebudet, om ni tror på Gud och den Yttersta dagen. Detta är bäst och det [gynnar] en riktig och lycklig utgång.

O, J som tron! lyder Gud och lyder aposteln och dem som föra befälet ibland eder; och om J tvisten om någonting, hemställer det till Gud och aposteln, om J tron på Gud och den yttersta dagen; detta är bättre och tjenligare till upplysning.

Troende, lyd Gud och lyd Sändebudet och dem bland er som har myndighet och ansvar. Och om ni råkar i tvist om något, ska ni hänskjuta det till Gud och Sändebudet, om ni verkligen tror på Gud och den Yttersta dagen. Detta är bäst och leder till den bästa utgången. 

Har du ej gifvit akt på dem, som förmena, att de tro på de dig meddelade och före dig gifna uppenbarelserna, och sett, huru de voro villige att hänskjuta sin tvist till Tâghût, hvilken de dock befalts att förneka? Men Satan vill föra dem på aflägsna villovägar.

Har du ej givit akt på dem, som påstå, att de tro på vad som nedsänts till dig och vad som nedsänts före dig? De önska vädja till Tagut, ehuru de fått sig ålagt att förneka honom. Men Satan önskar föra dem vilse till det yttersta.

HAR DU inte lagt märke till dem som säger sig tro på det som har uppenbarats för dig och det som uppenbarades före din tid, hur de villigt underkastar sig onda makters dom, fastän de har uppmanats att förneka dem? Men Djävulens avsikt är att driva dem till syndens yttersta gräns.

Har du icke bemärkt dem som påstå att de tro på det som blifvit nedsändt till dig och på det som blifvit nedsändt före dig, hvilka önska att dömmas inför Taghuts, ehuru de redan blifvit befallde att icke tro på honom? Men satan önskar att förleda dem långt i villfarelse:

Har du inte beaktat dem som påstår att de tror på vad som uppenbarats för dig och vad som uppenbarats före dig? De vill låta ṭāghūt döma mellan dem, fastän de fått sig ålagt att förneka honom. Men Satan vill leda dem på avlägsna villovägar.

När man tillropar dem: "kommen hit till Guds uppenbarelse och aposteln," så kan du märka, huru hycklarne på allt sätt hålla dem tillbaka ifrån dig.

Och då man säger till dem: »Kommen till det, som Gud nedsänt, och till aposteln!« ser du de tvehågsna rygga tillbaka och vända dig ryggen.

Och när någon säger till dem: "Kom, låt oss samlas kring det som Gud har uppenbarat och kring Sändebudet", ser du [dessa] hycklare vända sig bort fulla av ovilja.

Och då det säges till dem: kommer till det som Gud har nedsändt, och till aposteln; ser du skrymtarne vända sig bort ifrån dig med leda.

Och när man säger till dem: »Kom till det som Gud har uppenbarat, och till Sändebudet!« ser du hur hycklarna helt och hållet vänder sig bort från dig.

Huru skola de vara till mods, då någon ofärd drabbar dem för deras gerningar? Då skola de komma till dig och svärja: "vi åsyftade endast godt och förlikning."

Men huru går det, då någon hemsökelse hemsöker dem för deras händers verk? Då komma de till dig svärjande vid Gud: »Vi önskade ingenting annat än att göra väl och ställa till rätta.«

Och om de drabbas av en motgång på grund av sina [egna] handlingar, kommer de till dig och försäkrar vid Gud: "Vi ville bara göra gott och jämka samman [olika åsikter]".

Men huru är förhållandet då ett ofall träffar dem för det som deras händer hafva förutsändt? Då komma de till dig svärjande vid Gud, sägande: vi önskade ju blott att göra godt och stifta fred.

Men hur ska det gå, när de drabbas av olycka på grund av vad deras egna händer sänt framför dem, och de sedan kommer till dig och svär vid Gud: »Vi ville inget annat än att göra väl och åstadkomma försoning.«

Gud känner deras hjertans tankar. Låt dem derföre vara, varna dem och säg till dem om dem sjelfve ord, som intränga i deras innersta.

Det är dessa, om vilka Gud vet vad som dväljes i deras hjärtan; hav därför överseende med dem, förmana dem och tala till dem ett språk, som gör intryck på deras sinnen!

Gud vet vad dessa människor döljer i sitt innersta. Håll dig därför ifrån dem, men varna dem och tala allvarligt med dem om deras själar.

Gud känner hvad som är i dessas hjertan, vik derföre från dem, men förmana dem och tala till dem ett språk som rör deras själar.

Om dessa vet Gud vad som döljer sig i deras hjärtan; vänd dig därför bort från dem, men förmana dem och tala till dem med ett språk som tränger djupt in i deras själar.

Icke hafva vi sändt någon apostel, utan för att åtlydas enligt Guds vilja. Om de nu, sedan de försyndat sig, komma till dig och anropa Gud om förlåtelse, så skola de, om aposteln beder om förlåtelse för dem, sannerligen finna Gud nådig, barmhertig.

Vi hava ej sänt någon apostel annat än för att han på Guds tillskyndelse skall varda åtlydd; men om de komme till dig, då de gjort orätt mot sig själva, och både Gud om förlåtelse och aposteln också både om förlåtelse för dem, så skulle de finna Gud misskundsam och barmhärtig.

Om Vi sänder ett sändebud är det för att han med Guds hjälp skall göra sig åtlydd. Men om de kommer till dig efter att ha gjort sig själva orätt [med sin synd] för att be om Guds förlåtelse, och om Sändebudet ber om förlåtelse för dem, skall de finna att Gud i Sin barmhärtighet tar emot den ångerfulles ånger.

Och icke hafva vi sändt någon apostel om icke på det han måtte blifva åtlydd, med Guds tillstädjelse: men om de, då de gjort orätt mot sina själar, komma till dig och bönfalla om förlåtelse af Gud, och aposteln beder om förlåtelse för dem, visst skola de finna Gud beveklig, barmhertig.

Vi har inte sänt något Sändebud annat än för att han ska bli hörsammad med Guds tillåtelse. Och om de bara hade kommit till dig, när de gjort orätt mot sig själva, och bett Gud om förlåtelse och Sändebudet också bett om förlåtelse för dem, skulle de ha funnit Gud förlåtande och barmhärtig.

Nej! vid din Herre! de skola icke tro, såvida de icke taga dig till skiljedomare vid sina tvister. Sedan skola de ej inom sig känna någon ängslan öfver ditt utslag, utan obetingadt rätta sig derefter.

Nej, vid din Herre, de tro icke, förrän de få taga dig till skiljedomare angående sådant, som är föremål för tvist ibland dem, och så icke finna något tvivel i sitt inre angående det utslag du fällt, utan undergivet underkasta sig.

Nej, vid din Herre! De är inte [sanna] troende förrän de sätter dig [Muhammad] som domare att döma mellan sig i alla sina tvister och därefter inte i sitt inre har någon invändning mot dina beslut utan underkastar sig dem helt och fullt.

Men icke, vid din Herra, icke skola de tro, tills de göra dig till domare i det hvarom de tvista emellan sig, och sedan icke finna tvifvel i sina själar i fråga om det som du dömt, utan underkasta sig det med undergifvenhet.

Nej, vid din Herre, de tror inte, förrän de tar dig till skiljedomare i alla sina tvister, och därefter inte finner något motstånd i sitt inre mot dina beslut, utan underkastar sig dem helt och fullt.

Om vi hade gifvit dem en så lydande föreskrift: "döden Eder sjelfve" eller "öfvergifven edra hem," så skulle endast få af dem hafva åtlydt befallningen. Hade de fullgjort det, hvartill de uppmanades, så hade det varit bäst för dem och det kraftigaste medlet till stadfästelse i tron.

Och om vi hade ålagt dem: »Utsätten eder själva för döden eller dragen ut ur edra hem!« så hade de ej gjort det på ett fåtal när, men om de gjorde vad de förmanas att göra, så vore det bättre och mera ägnat att styrka dem.

Om Vi befallde dem att ge sina liv eller att överge sitt land, skulle bara ett fåtal av dem göra det; men det skulle vara för deras eget bästa om de gjorde vad de uppmanas att göra, och det skulle stärka deras tro.

Och om vi hade gifvit dem en föreskrift, sägande: dräper eder sjelfva; eller, går ut från edra hem; skulle de icke gjort det, utom få ibland dem. Men om de hade gjort det hvartill de voro förmanade, visst skulle det varit bättre för dem, och tjenat att stadigare befästa deras tro.

Och om Vi hade föreskrivit dem att döda sig själva eller att dra ut ur sina hem, hade de inte gjort det, utom ett fåtal av dem, men om de gjorde vad de uppmanats att göra, vore det bättre och mera ägnat att styrka dem.

Vi skulle då hafva gifvit dem ifrån oss en stor lön

Och då skulle vi sannerligen giva dem en stor lön hos oss

Då skulle Vi helt visst i Vår nåd ge dem en rik belöning

Och då skulle vi visserligen gifvit dem en stor belöning från oss,

Och då skulle Vi också, från Oss själva, ha givit dem en stor belöning

och sannerligen ledt dem på en rätt väg.

och leda dem på en rätt väg.

och leda dem på den raka vägen.

och i sanning skulle vi hafva fört dem på en rätt väg.

och lett dem på en rak väg.

De som lyda Gud och aposteln skola bo med dem, emot hvilka Gud har varit nådig: profeter, rättfärdige, martyrer och helgon. Detta är ett härligt sällskap!

De, som lyda Gud och aposteln, dessa skola samlas hos dem, som Gud bevisat nåd, nämligen profeterna, sanningsvittnena, trosvittnena och de rättfärdiga; ja, härligt är att hava dem till sällskap!

De som lyder Gud och Sändebudet skall få en plats vid sidan av dem som Gud välsignar med Sina gåvor - profeterna och de sanningsenliga och de som [med sina liv] vittnat om sanningen och de som gjorde det goda och det rätta - en ädel skara!

Och de som lyda Gud och aposteln, de skola komma ihop med dem mot hvilka Gud har varit nådig, af profeterne, och de sannfärdige, och martyrerne, och de rättfärdige; och skönt är att vara en medlem af desse.

De som lyder Gud och Sändebudet, dessa ska vara tillsammans med dem som Gud har visat nåd: Profeterna, de sannfärdiga, martyrerna och de rättfärdiga; ja, vilket underbart sällskap!

Denna nåd kommer ifrån Gud, och Guds kunskap räcker till allt.

Detta är den sanna ynnesten från Gud, och Gud har vetande nog.

Detta är Guds nåd! Ingen kunskap [om de troendes förtjänster] behövs utöver Guds vetande.

Denna nåd är från Gud; och Gud är tillräckligt kunnig.

Sådan är ynnesten från Gud, och Guds kunskap är fullt tillräcklig.

O I som tron! varen på eder vakt för fienden, och dragen så ut truppvis, eller dragen ut i massa.

I, som tron, tagen eder i akt och dragen ut hoptals eller dragen ut samfällt!

TROENDE! Var på er vakt när ni går ut till strid; gå därför i små förband eller i samlad trupp.

O, J som tron! tager edra försigtighetsmått, och går ut i fält troppvis, eller går ut allesamman.

Troende, var på er vakt och dra ut i grupper eller dra ut i samlad styrka!

Bland Eder finnas väl hycklare, som vilja hålla sig undan. Om en motgång träffar Eder, säger en sådan: "Gud har varit mig så nådig, att jag ej med Eder varit närvarande i striden."

Men bland eder finnes sannerligen även den, som dröjer och ifall någon hemsökelse hemsöker eder, säger: »Nu har Gud fogat det så väl för mig, att jag ej varit tillstädes hos dem«.

Det finns helt säkert den bland er som vill dröja sig kvar för att, om en svår motgång drabbar er, säga: "Gud har varit mig nådig som har förskonat mig från att stupa som martyr tillsammans med dem!"

Och ibland eder finnes sannerligen den som dröjer efter; och om ett ofall träffar eder, säger han: nu har Gud varit nådig mot mig, att jag icke var med dem närvarande.

Men bland er finns helt visst den som dröjer sig kvar, och om någon olycka drabbar er, säger han: »Gud har varit nådig mot mig, då jag inte var med dem«.

Men fån I deremot någon fördel genom Guds tillskyndelse, så skall han visserligen säga: — likasom om ingen vänskap funnes emellan Eder och honom — "o att jag hade varit med Eder, så att jag kunnat vinna en stor fördel."

Men om någon ynnest från Gud kommer eder till godo, säger han sannerligen i överensstämmelse därmed, att någon kärlek mellan eder och honom icke funnits: »O att jag varit med dem och vunnit en stor vinst!«

Men om Gud skänker er framgång kommer han - som om det aldrig hade rått vänskap er emellan - säkert att säga: "Om jag ändå hade fått vara med dem! Då hade jag fått delta i en lysande seger!"

Men om något godt från Gud tillfaller eder, i sanning säger han: — liksom det icke vore vänskap emellan eder och honom — gifve Gud att jag hade varit med dem, jag skulle vunnit en stor vinst!

Men om ni får del av Guds ynnest, kommer han helt visst att säga – som om det aldrig hade funnits någon kärlek mellan er och honom –: »Om jag ändå hade varit med dem så att jag kunde ha vunnit en stor vinst!«

Må de då kämpa på Guds väg, hvilka vilja sälja detta lifvet för det tillkommande! Den, som strider för Guds sak, han må falla eller segra, honom skola vi gifva en stor lön.

Må alltså de, som vilja sälja det jordiska livet för det tillkommande, strida för Guds sak! Den, som strider för Guds sak och stupar eller segrar, skola vi giva stor lön.

Låt då dem kämpa för Guds sak som är villiga att ge upp detta jordiska liv för att vinna evigheten! Vare sig han stupar eller segrar, skall Vi skänka den som kämpar för Guds sak en riklig belöning.

Må de då strida för Guds sak hvilka gifva i utbyte det verldsliga lifvet för det tillkommande: och ho som strider för Guds sak, antingen han stupar eller han segrar, honom skola vi gifva en stor belöning.

Låt då dem strida för Guds sak, som vill sälja det jordiska livet för det tillkommande. Och den som strider för Guds sak och stupar eller segrar, ska Vi ge en stor belöning.

Hvi striden I icke för Gud och för de svage af männer, qvinnor och barn, som ropa: "för ut oss, o vår Herre, ur denne stad, hvars folk är gudlöst. Gif oss af dig en beskyddare! Gif oss af dig en frälsare!

Och vad haven I väl för anledning att ej strida för Guds sak och de män, kvinnor och barn, som räknas för svaga och säga: »Herre, för oss ut från denna stad med dess orättfärdiga invånare, giv oss en beskyddare från dig, giv oss en hjälpare från dig!«

Varför skulle ni inte kämpa för Guds sak och för de försvarslösa män, kvinnor och barn, som ropar: "Herre! För oss ut ur detta land av förtryck och sänd oss i Din nåd en beskyddare, ja, sänd oss i Din nåd en hjälpare!"

Och hvad fattas eder att J icke striden för Guds sak, och för de svage af männen, qvinnorna och barnen, hvilka säga: o, Herre! utför oss ifrån denna stad, hvars invånare äro orättfärdige, och gif oss från Dig en beskyddare, och gif oss från Dig en hjelpare.

Och vad har ni väl för anledning att inte strida för Guds sak och för de män, kvinnor och barn, som räknas för svaga och säger: »Herre, för oss ut från denna stad med dess orättfärdiga invånare, ge oss en beskyddare från Dig, och ge oss en hjälpare från Dig!«

De som tro, kämpa för Guds sak, men de otrogne strida för Tâghûts sak. Bekrigen derför Satans vänner. Satans list är sannerligen maktlös.

De, som tro, strida för Guds sak, och de, som äro otrogna, strida för Taguts sak; striden alltså mot Satans anhängare! Satans anslag äro förvisso vanmäktiga.

De troende kämpar för Guds sak, men förnekarna av sanningen kämpar de onda makternas kamp. Kämpa därför mot dessa Djävulens bundsförvanter; Djävulens list är [enbart] svaghet.

De som tro strida för Guds sak; och de som icke tro, strida för Taghuts sak; kämper då emot satans vänner, ty satans list är vanmägtig.

De som tror strider för Guds sak, och de som förnekar sanningen strider för ṭāghūts sak; strid därför mot Satans anhängare! Ja, Satans onda planer är svaga.

Har du ej gifvit akt på dem, åt hvilka man sade: "afhållen Eder ifrån striden med de otrogne, men fullgören gudstjensten och gifven almosan." När striden sedan ålägges dem såsom en pligt, så frukta somlige af dem menniskorna (fienderna), så som de frukta Gud eller ännu mera, och säga: "hvarföre har du, o Herre! bjudit oss kriget och icke gifvit oss uppskof för någon tid." Säg: "detta lifvets njutning är af kort varaktighet, och det eviga lifvet är af högsta värde för dem, som frukta Gud. Der skolen I icke alls förorättas"

Har du ej givit akt på dem, till vilka man sade: »Hållen edra händer tillbaka, förrätten bönen och given allmosan!« Och när det blev dem föreskrivet att strida, då var en del av dem lika rädd för människorna som för Gud eller ännu mera och sade: »Herre, varför har du föreskrivit oss att strida? Varför har du ej givit oss anstånd en kort tid?« Säg: »Detta livets vinning är ringa, men det tillkommande livet är bättre för den, som fruktar Gud. I skolen ej lida den ringaste orätt.

HAR DU inte sett hur de som blivit tillsagda: "Upphör med ert våld, förrätta bönen och erlägg allmoseskatten", [beter sig] när de får befallning att kämpa? Några av dem visar sådan fruktan för människorna som skall visas Gud - ja, större fruktan - och de säger: "Herre! Varför har Du befallt oss att kämpa? Ge oss ett kort uppskov!" Säg: "Livets fröjder är få; evigheten har mer att bjuda den som fruktar Gud och [ingen] skall få lida ens den orätt som ryms på en tråd.

Har du icke gifvit akt på dem till hvilka det sades: afhåller edra händer från strid, och förrätter bönen, och gifver de föreskrifna almosorna? Men då striden vardt dem anbefalld, se, en del af dem fruktade menniskorna liksom de borde fruktat Gud, eller med en starkare fruktan; och de sade: o, Herre! hvarföre anbefaller Du oss striden, hvarföre gifver Du oss icke anstånd intill en tid nära förhanden. Säg: verldens njutning är obetydlig, men det tillkommande lifvet är bättre för den som fruktar Gud; och J skolen ej lida orätt för ett hårstrå.

Har du inte beaktat dem, till vilka man sade: »Håll tillbaka era händer, förrätta bönen och ge allmosan!« Men när det föreskrevs dem att strida, då greps en del av dem av fruktan för människorna, lika stark som deras fruktan för Gud, eller ännu starkare, och sade: »Herre, varför har Du föreskrivit oss att strida? Om Du ändå hade givit oss anstånd en kort tid!« Säg: »Det jordiska livets njutningar är kortvariga, och det tillkommande livet är bättre för den som fruktar Gud, och ni kommer inte att lida ens en hårsmån av orätt.

Hvarhelst I än ären, skall döden upphinna Eder, äfven om I voren i höga torn. Händer dem något godt, så säga de: "detta kommer ifrån Gud;" men händer dem något ondt, så säga de: "detta kommer för din skull (Muhammed)." Säg: "allt är ifrån Gud." Hvad går åt detta folket? Det begriper, knapt det som säges.

Varhelst I ären, skall döden nå eder, om I ock bodden i höga torn.« Om något gott händer dem, säga de: »Detta kommer från Gud«, men om något ont händer dem, säga de: »Detta kommer från dig.« Säg: »Allt kommer från Gud«, men vad går åt dessa människor, att de knappast förstå vad som säges?

Var ni än befinner er kommer döden att hinna ifatt er, även om ni skulle [fly upp] i höga torn." När något gott kommer människorna till del, säger de: "Detta är [en gåva] av Gud"; men när något ont drabbar dem, säger de: "Detta är ditt [verk]." Säg: "Allt är från Gud." Hur är det fatt med dessa människor som knappt förstår [någonting av] det som sker?

Hvarhelst J ären skall döden hinna eder, voren J än uti höga torn. Om något godt händer dem, säga de: detta kommer från Gud; och om något ondt träffar dem, säga de: detta kommer från dig. Säg: allt kommer från Gud; men hvad fattas dessa menniskor, hvilka knappast förstå hvad som säges?

Var ni än befinner er hinner döden upp er, även om ni skulle befinna er i höga torn.« Om något gott kommer dem till del, säger de: »Detta kommer från Gud«, men om de drabbas av något ont, säger de: »Detta kommer från dig.« Säg: »Allt kommer från Gud«. Hur är det egentligen fatt med dessa människor, som knappt begriper vad som sägs?

Allt godt, som händer dig, är ifrån Gud. Men träffar dig en olycka, så är du sjelf skulden dertill. Vi hafva sändt dig (Muhammed) såsom ett sändebud till menniskorna. Gud är derpå ett tillräckligt vittne.

Allt gott, som händer dig, kommer från Gud, och allt ont, som händer dig, kommer från dig själv. Vi hava sänt dig som en apostel till människorna; ja, Gud är ett vittne, som räcker till.

Det goda som du får del av är från Gud, och det onda som drabbar dig kommer av dig själv. OCH VI har sänt dig [Muhammad] som budbärare till människorna - [om detta] behövs inget annat vittne än Gud.

Hvad godt som händer dig, o, menniska! kommer från Gud; och hvad ondt som träffar dig, kommer från dig sjelf: vi hafva sändt dig till menniskorna såsom en apostel; och Gud är ett tillräckligt vittne.

Allt gott som kommer dig till del, kommer från Gud, och allt ont som drabbar dig, kommer från dig själv. Vi har sänt dig till människorna som ett Sändebud, och Gud är tillräcklig som vittne.

Den som lyder aposteln, han lyder ock Gud; viker någon ifrån dig, så hafva vi ej skickat dig till vaktare öfver dem.

Den, som lyder aposteln, lyder därmed Gud, och om någon vänder sig bort, så hava vi ej sänt dig till väktare över dem.

Den som lyder Sändebudet lyder Gud; och den som vänder honom ryggen [bör veta att] du inte är sänd att vaka över dem.

Ho som lyder aposteln, han lyder sannerligen Gud; men de som vända sig bort, öfver dem hafva vi icke sändt dig till vaktare.

Den som hörsammar Sändebudet har därmed hörsammat Gud, men över den som vänder sig bort har vi inte sänt dig som väktare. 

De säga (vid dina befallningar): "vi lyda." Men när de gått ut ifrån dig, så upptänka månge af dem under natten något helt annat, än hvad du har befalt. Dock Gud uppskrifver hvad de om natten upptänka. Låt dem då vara, och sätt din lit till Gud. Gud kan nog beskydda.

De säga: »Lydnad!« men då de gå ut ifrån dig, sätta somliga ibland dem om natten ihop något helt annat än vad du säger. Men Gud skriver upp allt vad de sätta ihop; vänd dig alltså bort ifrån dem och förtrösta på Gud! Ja, Gud är ett ombud, som räcker till.

De säger att de lyder dig; men när de lämnar dig överlägger några av dem i nattens mörker om helt andra ting än det som du anbefaller; men Gud skriver ned vad de överlägger om under natten. Håll dig därför på avstånd från dem och sätt din lit till Gud. Utöver Gud behöver [du] ingen beskyddare.

Och de säga: lydnad; likväl då de gå bort ifrån dig, öfverlägga någre af dem om helt annat än det du säger: men Gud upptecknar hvad de hafva i sinnet. Vik derföre ifrån dem, och förtrösta på Gud, ty Gud är tillräcklig till beskyddare.

De säger: »Lydnad!« men när de lämnar din sida, tillbringar några av dem natten med att planera något annat än det du säger. Men Gud skriver upp allt vad de planerar om natten; vänd dig därför bort ifrån dem och förtrösta på Gud! Ja, Gud är tillräcklig som beskyddare.

Vilja de icke begrunda Koranens ord? Vore den ej ifrån Gud, så skulle de uti den finna många motsägelser.

Begrunda de då icke Koranen? Om den komme från någon annan än Gud, så skulle de ju finna mycken motsägelse i den.

Ägnar de ingen eftertanke åt det som Koranen [innehåller]? De skulle säkert ha funnit många motsägelser i den, om den inte varit från Gud.

Begrunda de då icke Koran? Om den vore från någon annan än Gud, visserligen skulle de finna deri motsägelser i mängd.

Begrundar de då inte Koranen? Om den kom från någon annan än Gud, skulle de ju finna många motsägelser i den.

När de få veta något, som ingifver säkerhet eller fruktan för fienden, så utsprida de det. Men om de framburo det till aposteln och till dem, som ibland dem anseende ega, så skulle nog de, som kunna utforska sakens sammanhang, taga reda derpå. Om icke Guds nåd och barmhertighet hade vakat öfver Eder, så haden I följt Satan (och förblifvit hedningar), utom någre få.

Och då någonting, som ingiver trygghet eller fruktan, kommer till deras öron, sprida de ut det, men om de hänsköte det till aposteln och dem, som äga att befalla över dem, så skulle just de, som kunde göra det klart för sig, lära känna det, och vore ej Guds ynnest och barmhärtighet mot eder, så skullen I hava följt Satan på ett fåtal när.

OCH NÄR ett [rykte] som gäller fred eller krig kommer till deras kännedom, skyndar de sig att sprida det. Om de [i stället] genast underrättade Sändebudet och dem i deras gemenskap åt vilka anförtrotts myndighet och ansvar skulle de bland dem som [sysslar med att] utforska sanningen kunna klarlägga [ryktets betydelse]. Om inte Gud i Sin nåd hade förbarmat Sig över er skulle ni helt visst ha slutit er till Djävulen, alla utom ett fåtal.

Och då de få veta en sak, antingen den gifver säkerhet eller skräck, utsprida de den; men om de hemställde den till aposteln och till dem som föra befälet ibland dem, visserligen skulle de af dem som sökte upplysning derom, inhemta den. Och om icke Guds nåd vore med eder, och Hans barmhertighet, säkert skullen J följa satan, utom få.

Och när de nås av rykten som inger trygghet eller fruktan, sprider de dem vidare. Om de i stället hade hänskjutit det till Sändebudet och dem, som har myndighet och ansvar, skulle just de av dem som utreder saken få klarhet i den. Och vore det inte för Guds ynnest och barmhärtighet mot er, skulle ni alla ha rättat er efter Satan utom ett fåtal av er.

Strid du (Muhammed) för Guds saks framgång. Ingen annan än du skall dermed besväras. Men uppmuntra de troende till strid, så skall Gud kanhända hejda de otrognes häftighet. Gud har större makt än de och är väldigare att straffa.

Strid alltså för Guds sak! Du skall ej lida något tvång annat än för din egen räkning. Och uppmuntra de rättrogna! Det kan hända, att Gud avvänder deras våld, som äro otrogna; ja, Gud är strängast i att straffa och tukta.

Kämpa därför [Muhammad] för Guds sak - du svarar bara för dig själv - och ingjut lugn och dödsförakt hos de troende. Kanske hejdar Gud förnekarnas framfart; Guds slag faller hårdast och Hans straff är av exemplarisk stränghet.

Kämpa då för Guds sak, du skall ej lida något tvång, utom för din egen själ; och uppmuntra de rättrogne: det kan hända att Gud må återhålla deras krigslust som icke tro; ty Gud är väldigare i styrka och strängare i att göra exempel.

Strid därför för Guds sak! Du ansvarar inte för någon annan än dig själv. Och sporra de troende, för Gud kan mycket väl avvärja de otrognas styrka; ja, Guds styrka är större och Hans straff är strängare.

Ho som fäller en god förbön, skall blifva delaktig af den, och den som fäller en ond förbön, han skall få fullt opp af den. Gud förmår allt.

Den, som medlar i god avsikt, skall få sin del därav, och den, som medlar i ond avsikt, skall också få sin andel därav; ja, Gud är allsmäktig.

Den som ingriper i och stöder en god sak får dela dess [goda följder], och den som ingriper i och stöder en orättfärdig sak får bära [en del av] ansvaret för dess [onda följder]. Gud har allt i Sin hand.

Ho som medlar en god bemedling skall hafva en andel deraf; och ho som medlar en ond bemedling, skall hafva en andel deraf; och Gud är öfver allting vaktare.

Den som medlar för en god sak ska få sin andel därav, och den som medlar för en ond sak ska få sin del av bördan; ja, Gud vakar över allt.

Då någon helsar Eder, så svaren med en ännu skönare helsning, eller ock på samma sätt, som man har helsat Eder. — Gud beräknar allt.

Då man hälsar på eder med en hälsning, så hälsen tillbaka med en ännu bättre eller besvaren den! Gud håller förvisso räkning på allting.

När någon riktar en hälsning till er, besvara den då med en hövligare hälsning eller med samma ord. Gud håller räkning på allt.

Och då J blifven helsade med en helsning, helser då med en bättre än denna, eller återgifver henne; ty Gud håller räkning på allting.

När man hälsar er med en hälsning, ska ni hälsa tillbaka med en som är bättre eller besvara den. Gud håller räkning på allt.

Gud — det gifves ingen Gud utom Honom. Han skall församla Eder till uppståndelsedagen, som säkert skall inträffa. Hvem är väl sannfärdigare än Gud?

Det finns ingen gud utom Gud. Han skall sannerligen församla eder, till uppståndelsens dag. Det råder intet tvivel därom; och vem är väl sannfärdigare i sina ord än Gud?

Gud - det finns ingen gud utom Han - skall helt visst samla er åter på Uppståndelsens dag; det står utom allt tvivel. Vems ord är sannare än Guds

Gud! det finnes ingen Gud, utom Honom: visserligen skall Han ihopsamla eder på uppståndelsens dag, om hvilken ej är tvifvel; ty hvems ord är väl sannfärdigare än Guds?

Gud – det finns ingen gud utom Han. Han ska helt visst församla er på Uppståndelsens dag. Det råder inget tvivel om det; och vem är väl mer sannfärdig i sina ord än Gud?

Hvi delen I Eder uti två partier i afseende på hycklarne? Gud har störtat dem hufvudstupa (i otrons förderf) för deras gerningars skull. Viljen I leda dem, hvilka Gud har fört på afvägar? Den, som Gud missleder, honom kan du ej leda på den rätta vägen.

Vad haven I för anledning att söndra eder uti två partier i fråga om de tvehågsna, då Gud störtat dem över ända för vad de åsamkat sig? Viljen I vägleda den, som Gud låter fara vilse? För den, som Gud låter fara vilse, skall du aldrig finna någon utväg.

Hur är det möjligt att ni kan ha skilda meningar om hycklarna, som Gud har låtit återfalla [i öppen otro] på grund av deras ogärningar? Vill ni leda dem som Gud har låtit gå vilse? Den som Gud låter gå vilse kan du aldrig leda på rätt väg.

Hvad rör eder skrymtarne hvilka dela eder i tvenne partier, och hvilka Gud har öfverändakastat för hvad de gjort? Viljen J vägleda den som Gud låta gå vilse? Men ho som Gud låter gå vilse, åt honom skall du aldrig finna väg.

Hur kommer det sig att ni är splittrade i två läger i fråga om hycklarna, när Gud har fått dem att återfalla på grund av vad de själva ådragit sig? Vill ni vägleda den som Gud har lett vilse? För den som Gud leder vilse kommer du aldrig att finna en väg.

De önska, att I måtten affalla såsom de hafva gjort, så att I vorden like. Väljen Eder ej vänner ibland dem, så framt de icke utvandra till Medina för Guds saks skull. Blifva de åter hedningar, så gripen och döden dem, hvarhelst i träffen dem, och tagen Eder icke ibland dem någon vän eller hjelpare,

De skulle önska, att I bleven otrogna liksom de själva och sålunda vorden dem lika. Skaffen eder ej några beskyddare ibland dem, förrän de utvandra för Guds sak! Om de vända eder ryggen, så gripen dem och döden dem, varhelst I finnen dem, och skaffen eder ej någon beskyddare eller hjälpare ibland dem

De skulle vilja att ni förnekade sanningen, liksom de har förnekat den, så att ni blir jämställda. Tag dem inte till bundsförvanter förrän de överger ondskans rike för att tjäna Gud; och om de återgår [till sin tidigare hållning], grip dem och döda dem, var ni än finner dem. Tag inte någon av dem till bundsförvant och sök inte hjälp hos någon av dem,

De skulle glädjas om J blefven otrogne, liksom de äro otrogne, så att J mågen blifva like; men J skolen ej taga vänner ibland dem intill dess de utflytta för Guds sak; och om de sedan vända ryggen till, griper dem då och dräper dem hvarhelst J träffen dem; och tager ej ibland dem hvarken vän eller hjelpare,

De önskar att ni ska förneka sanningen, liksom de förnekat sanningen, och att ni alla blir lika. Ta därför inte några beskyddare bland dem, förrän de har utvandrat för Guds sak. Om de vänder er ryggen ska ni gripa dem och döda dem, varhelst ni finner dem, och ta inte någon beskyddare eller hjälpare bland dem

med undantag af dem, hvilka slutit sig till ett folk, med hvilket I hafven ingått förbund, eller dem, som komma till Eder med beklämda hjertan, så att de ej kunna bekriga Eder eller sitt folk. Om Gud hade velat, så hade Han gifvit dem makt öfver Eder, och då skulle de hafva anfallit Eder med krig. Men upphöra de att bekriga Eder och erbjuda Eder fred, så har Gud ej tillstadt Eder att angripa dem.

Annat än sådana, som sluta sig till något folk, med vilket I ingått förbund, eller som kommit till eder med hjärtat beklämt över att nödgas strida mot eder eller strida mot sitt eget folk! Om Gud ville, så kunde han giva dem makt över eder, och de skulle sannerligen strida mot eder, men om de lämna eder i fred och icke strida mot eder, utan erbjuda eder underkastelse, så skaffar Gud eder ingen utväg mot dem.

om de inte ansluter sig till en grupp som står i förbund med er eller kommer till er, bekymrade över att [tvingas] kämpa antingen mot er eller mot sitt eget folk. Men hade det varit Guds vilja kunde Han helt visst ha gett dem makt över er och då skulle de [också] ha kämpat mot er. Drar de sig tillbaka och vill undvika strid med er och erbjuder er fred, ger Gud er inte rätt att gå till angrepp mot dem.

Om icke sådane som sluta sig till ett folk med hvilka J ären i förbund, eller komma till eder, hvilkas samveten förbjuda dem både att strida mot eder och att strida mot deras eget folk. Om Gud hade behagat, visserligen skulle Han gifvit dem öfverhanden öfver eder, och säkert skulle de stridt emot eder. Men om de aflägsna sig från eder och icke strida emot eder, och de visa eder undergifvenhet, då gör icke Gud väg för eder emot dem.

med undantag för dem som anslutit sig till ett folk, med vilket ni ingått förbund, eller som kommit till er med hjärtat beklämt över att tvingas strida mot er eller mot sitt eget folk. Om Gud hade velat, skulle Han ha givit dem makt över er, och då skulle de strida mot er, men om de lämnar er i fred och inte strider mot er, utan erbjuder er fred, tillåter Gud er inte att agera mot dem.

I skolen finna andre, som (med låtsad omvändelse) vilja hafva ro för Eder och lugn för sitt folk. Uppmanas de till affall, så kasta de sig hufvudstupa deri. Om de då ej släppa Eder, ej erbjuda Eder fred och icke upphöra att bekriga Eder, så gripen och döden dem, hvarhelst I träffen dem. Vi hafva gifvit Eder ett obestridligt skäl härtill emot dem.

I skolen finna andra, som vilja vara trygga både för eder och sitt eget folk; så ofta de förledas till uppror, återfalla de, och om de ej lämna eder i fred, erbjuda eder underkastelse och hålla sina händer tillbaka, så gripen dem och döden dem, varhelst I påträffen dem, ty över dessa hava vi givit eder öppen fullmakt.

Ni kommer att se att det finns andra, som [på samma gång] vill hålla sig väl med er och med sina egna; var gång de frestas [att svika er], faller de för frestelsen. Om de inte drar sig tillbaka och erbjuder er fred och hejdar sina händers [våld], får ni gripa dem och döda dem var ni än träffar på dem; mot dem ger Vi er en klar fullmakt [att kämpa].

J skolen finna andra hvilka önska att hafva eder tro, och att hafva sitt eget folks tro; så ofta de blifvit återförde till uppstudsighet, hafva de blifvit öfverändakastade deri: men om de icke aflägsna sig från eder, och ej visa eder undergifvenhet och ej tillbakahålla sina händer, griper dem då och dräper dem, hvarhelst J träffen dem: öfver desse hafva vi gifvit eder en uppenbar magt.

Ni kommer att finna andra, som vill vara trygga både för er och sitt eget folk; varje gång de utsätts för frestelse återfaller de. Om de inte lämnar er i fred, erbjuder er fred och håller tillbaka sina händer, ska ni gripa dem och döda dem, varhelst ni möter dem, ja, över dessa har Vi givit er öppen fullmakt.

Ej får en troende döda en annan troende, så vida det ej sker af misstag. Händer detta, så bör mördaren frigifva en rättrogen träl och betala mansboten till den mördades slägt, så framt de ej efterskänka honom den. Är den dödade en rättrogen, men tillhör ett mot Eder fiendtligt folk, så skall en rättrogen träl frigifvas (såsom bot). Var han åter af ett med Eder förbundet folk, så skall mansbot betalas till hans slägt och en rättrogen träl frigifvas. Den som då ej har en träl att frigifva, han faste två på hvarandra följande månader, såsom en af Gud anbefald försoning. — Gud är allvetande, allvis.

Det är ej tillåtet för en rättrogen att döda en rättrogen, så vida det ej sker ouppsåtligen. Om någon ouppsåtligen dödar en rättrogen, vare boten frigivning av en rättrogen slav och full mansbot till den dräptes släkt, så framt de ej efterskänka den; tillhörde han ett fientligt folk, men var rättrogen, vare boten frigivning av en rätttrogen slav, och tillhörde han ett folk, med vilket I ingått förbund, vare boten full mansbot till hans släkt och frigivning av en rättrogen slav. Den åter, som ingenting har, faste två månader i rad för erhållande av tillgift från Gud; ja, Gud är den Vetande, den Vise.

EN TROENDE dödar inte en annan troende, om det inte sker oavsiktligt. Den som av misstag har dödat en troende skall befria en troende slav och betala blodspengar till den dödes närmaste, om de inte i en anda av försoning avstår från sin rätt. Om [den döde], fastän själv troende, tillhörde en stam som är i krig med er, [är boten enbart] att befria en troende slav; men tillhörde han en stam som står i förbund med er, [skall gärningsmannen betala] blodspengar till den dödes närmaste och [dessutom] befria en troende slav. Den som inte är i stånd till detta skall fasta två månader i följd. Detta är den bot som Gud har föreskrivit; Gud är allvetande, vis.

Det är icke tillbörligt för en rättrogen, att uppsåtligen dräpa en rättrogen; och ho som dräper en rättrogen af våda, då varde plikten att frigöra en rättrogen fånge, och att erlägga full mansbot till hans slägt, om icke hon efterskänker den: och om han är af ett folk fiendtligt till eder, och han är rättrogen, då varde boten att frigöra en rättrogen fånge; men om han är af ett folk med hvilket J hafven förbund, då varde plikten att erlägga full mansbot till hans slägt, och frigöra en rättrogen fånge. Och ho som ej finner medel till detta, då hålle han fasta tvenne månader i rad, detta är en syndabot från Gud; och Gud är vetande, vis.

Det anstår inte en troende att döda en troende, så vida det inte sker av misstag. Den som dödar en troende av misstag, ska frige en troende slav och betala blodspengar till den dödes släkt, utom om de avskriver blodsskulden som en allmosa; tillhörde han ett fientligt folk, men var troende, ska den skyldige befria en troende slav, och tillhörde han ett folk, med vilket ni ingått förbund, ska blodspengar betalas till hans släkt och en troende slav friges. Den som saknar medel ska fasta två månader i följd som en botgöring anvisad av Gud; ja, Gud är vetande och vis.

Dödar någon med uppsåt en troende, så varder hans lön helvetet, der han evigt skall, förblifva. Gud skall vredgas på honom, förbanna honom och tillreda åt honom ett hårdt straff.

Men den, som uppsåtligen dödar en rättrogen, hans lön varder helvetet, att han där må evinnerligen förbliva, ty Gud vredgas på honom och förbannar honom och bereder honom ett förskräckligt straff.

För den som avsiktligen dödar en troende är straffet helvetet, och där skall han förbli till evig tid; han skall drabbas av Guds vrede och Gud skall fördöma honom och utlämna honom åt det svåraste lidande.

Men ho som dräper en rättrogen uppsåtligen, hans lön skall varda helvite, att der evinnerliga dväljas, och Gud skall vredgas på honom och förbanna honom, och bereda åt honom ett gräsligt straff.

Men den som avsiktligen dödar en troende ska få Helvetet till lön, och där ska han vistas i all evighet. Gud vredgas på honom, och förbannar honom, och för honom har Han förberett ett förskräckligt straff.

O I troende! När I tågen ut till strid för Guds sak, så sen Eder väl före. Sägen ej till den, som gifver Eder fridshelsningen: "du är ej troende," i afsigt att dermed vinna verldsligt gods. Hos Gud finnas många byten (så att I ej behöfven göra så). Sådane voren I fordom, men Gud har varit nådig emot Eder. Sen Eder då väl före, ty Gud känner hvad I gören.

I, som tron, då I tågen omkring för Guds sak, så haven urskillning och sägen ej till den, som tilltalar eder med ordet »Frid!«: »Du är ingen rättrogen« för att så vinna det jordiska livets goda, då hos Gud finnes byte i mängd! Sådana haven I förut varit, men Gud har varit nådig mot eder; iakttagen alltså urskillning! Gud är förvisso underkunnig om vad I gören.

Troende! När ni går ut för [att kämpa för] Guds sak, säg inte till den som hälsar er med fredshälsningen, utan att ha förvissat er [om rätta förhållandet]: "Du är inte en av de troende" - i förhoppning om att göra en lättfången vinst. [Tänk på att] många vinster väntar hos Gud. En gång befann ni er själva i sådant [läge] men Gud visade er stor nåd. Förvissa er därför [om rätta förhållandet]. Gud är väl underrättad om vad ni gör.

O, J som tron! då J tågen omkring för Guds sak, urskiljer väl; och ej mågen J säga till den som möter eder med undergifvenhet: du är icke en rättrogen; att J mågen trakta efter det verldsliga lifvets byte, emedan hos Gud ä byte i mängd. Sådane hafven J varit förut, men Gud har varit nådig emot eder; urskiljer derföre väl, ty Gud vet hvad J gören.

Troende, när ni drar ut för Guds sak ska ni ha urskillning och inte säga till den som hälsar er med fridshälsningen: »Du är inte troende« i strävan efter det jordiska livets goda. Ja, hos Gud finns rikligt med byte. Så var ni ju själva förut, men Gud har varit nådig mot er; iaktta därför urskillning! Gud är väl underrättad om vad ni gör.

De troende, som, utan att vara sjuke, hålla sig hemma (och ej deltaga uti striden), kunna ej jemföras med dem, som, stridande för Guds lära, blottställa sin egendom och sina lif. Åt dem, som med uppoffring af egendom och lif kämpa för Guds sak, skall Gud gifva företräde framför dem, som sitta hemma. Väl har Gud lofvat dem alle en härlig lön; men Gud utmärker de stridande framför dem, som sig hemma hålla, med en stor lön,

De av de rättrogna, som sitta overksamma utan att hava lidit någon skada, och de, som våga sina ägodelar och sitt liv för Guds sak, äro icke lika. Gud har upphöjt dem, som våga sina ägodelar och sitt liv för Guds sak, ett steg över dem, som sitta overksamma. Bådadera har Gud lovat det yppersta, men dem, som strida, har Gud utmärkt med stor lön framför dem, som sitta overksamma,

DE AV de troende som utan att lida av sjukdom eller lyte stannar hemma kan inte jämställas med dem som med sina ägodelar och livet som insats kämpar för Guds sak. Gud har gett dem som kämpar med sina ägodelar och livet som insats rang långt över dem som stannar hemma. Gud har lovat dem alla det högsta goda, men åt dem som kämpar för Hans sak har Gud gett företräde framför dem som stannar hemma och [lovat dem] en rik belöning,

Icke skola sådane af de rättrogne som sitta hemma, utan att hafva ondt, hållas like med dem som använda sina ägodelar och sina personer att strida för Guds sak: Gud skall upphöja dem som använda sina ägodelar och sina personer att strida, en grad öfver dem som sitta hemma. Gud har lofvat dem alla paradiset; men dem som strida skall Gud benåda framför dem som sitta hemma, med en stor belöning,

De av de troende som sitter overksamma – med undantag för dem som lidit skada – och de som strider med sina ägodelar och sina liv för Guds sak, är inte lika. Gud har upphöjt dem, som strider med sina ägodelar och sina liv för Guds sak, ett steg över dem, som sitter overksamma. Gud har lovat dem alla det yppersta, men dem som strider, har Gud utmärkt med stor belöning framför dem som sitter overksamma; högre grader hos Honom, förlåtelse och barmhärtighet, ja, Gud är förlåtande och barmhärtig.

med högre förmåner, hvilka Han dem beskär, med förlåtelse och nåd. — Gud är förlåtande, barmhertig.

I flera grader, förlåtelse och barmhärtighet; ja, Gud är överseende och barmhärtig.

graderad [efter förtjänst], och [Sin] förlåtelse och [Sin] nåd. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

I grader från Sig, och tillgift, och barmhertighet; ty Gud är nådig, barmhertig.

högre grader hos Honom, förlåtelse och barmhärtighet, ja, Gud är förlåtande och barmhärtig.

Då änglarne upptaga i döden dem, som försyndat sig, fråga de dem: "huru är eder tro beskaffad?" Desse svara: "vi voro de svage i landet." Änglarne invända: "var icke Guds jord så stor, att I kunden hafva utvandrat på den?" Desses boning varder fördenskull helvetet, och den boningen är ej god.

Till dem, som änglarna togo hädan, när de gjorde orätt mot sig själva, sade de förvisso: »Vilken ställning haven I intagit?« De svarade: »Vi räknades för svaga på jorden.« Då sade de: »Var ej Guds jord vid nog, så att I kunden flytta ut på den? Dessas hemvist varder helvetet — ja, ett förfärligt mål är det

När änglarna samlar in [själarna från] dem som ännu i dödsögonblicket begår orätt mot sig själva, skall de fråga: "Hur var er belägenhet?" Och då de svarar: "På jorden var vi svaga och förtryckta", skall [änglarna] säga: "Var inte Guds jord vid nog så att ni kunde överge ondskans rike?" Helvetet skall bli dessa [människors] sista hemvist - ett i sanning eländigt slut!

I sanning, till dem som englarne ombragt, hvilka voro orättvise emot sina själar, hafva de sagt: hvilken lära bekänden J? De hafva svarat: vi voro svage i landet. Englarne hafva sagt: var icke Guds jord vid, att J kunden utflytta derpå? Men deras boning skall varda helvite, och bedröflig är bestämmelsen,

Till dem, som Änglarna tar hädan, medan de fortfarande gör orätt mot sig själva, säger de: »Vilken ställning hade ni?« De svarar: »Vi räknades till de svaga på jorden.« Då säger de: »Var Guds jord inte tillräckligt vidsträckt, så att ni kunde utvandra på den?« Dessa har sin hemvist i Helvetet – vilket ondskefullt slut på deras färd! –

Ifrån desse böra dock undantagas de männer, qvinnor och barn, som af fattigdom saknade medel för utvandringen, ej heller kände vägen.

Undantagandes män, kvinnor och barn, som räknas för svaga och ej hava medel och ej heller äro stadda på den rätta vägen;

Till dem skall inte räknas de svaga och förtryckta - män, kvinnor och barn - som inte kunde bryta upp och som var osäkra om vägen;

Undantagne de svage af män, qvinnor och barn, hvilka ej kunde finna medel och som icke blefvo styrde på vägen:

med undantag för de män, kvinnor och barn, som räknas för svaga och inte har några medel eller kan finna en utväg;

Dem skall Gud förlåta, ty Gud är öfverseende, förlåtande.

det kan hända, att Gud har undseende med dessa, ty Gud är skonsam och överseende.«

för dem finns hoppet om Guds förlåtelse - Gud utplånar och förlåter mycken synd.

dessa kan det hända att Gud skall förlåta, emedan Gud är mild, benägen att öfverse.

det kan hända, att Gud har överseende med dem, ja, Gud är överseende och förlåtande.

Den som för Guds läras skull utvandrar, skall på jorden finna många vägar, som skilja honom ifrån sitt folk emot dess vilja, och ymnighet på födoämnen. Lemnar någon sitt hem för att utvandra till Gud och Hans sändebud, men döden hinner honom (innan han nått sitt mål), så kan han vara fullt säker om sin lön hos Gud. Gud är förlåtande, barmhertig.

Den, som utvandrar för Guds sak, skall finna mången tillflyktsort och överflöd på jorden, och den, som går ut ur sitt hus att taga sin tillflykt till Gud och hans apostel, men sedan nås av döden, hans lön hos Gud är viss; ja, Gud är överseende och barmhärtig.

Och den som lämnar ondskans rike med dess förtryck för att kunna tjäna Gud skall på sin färd finna många vägar [till en säker tillflykt] och han kommer att få rika tillfällen [att sörja för sitt uppehälle]. Och den som överger sitt land för att tjäna Gud och följa Hans Sändebud men överraskas av döden [innan han når fram], på honom väntar belöningen hos Gud - Han är ständigt förlåtande, barmhärtig.

Och hvem som flyttar från hus och hem för Guds sak, skall finna på jorden många som göra detsamma, och öfverflöd. Och hvem som utgår från sitt hus, sökande tillflykt hos Gud och Hans apostel, och sedan döden hinner honom, då skall hans belöning blifva Guds omsorg; ty Gud är nådig, barmhertig.

Den som utvandrar för Guds sak ska finna många tillflyktsorter och överflöd på jorden, och den som går ut ur sitt hus för att utvandra till Gud och Hans Sändebud men sedan nås av döden, hans belöning hos Gud är viss; ja, Gud är förlåtande och barmhärtig.

När I faren omkring i landet, skall det ej tillräknas Eder såsom synd, om I afkorten bönen, ifall I befaren, att de otrogne skola öfverraska Eder. De otrogne äro sannerligen edre uppenbare fiender.

Då I faren omkring i landet, drabbar eder ingen skuld, om I avkorten bönen, ifall I frukten, att de, som äro otrogna, skola överfalla eder; de otrogna äro förvisso förklarade fiender till eder.

NÄR NI går ut [för att kämpa], är det inte fel av er att förkorta bönen, om ni befarar ett anfall från dem som förnekar sanningen; förnekarna är helt visst era svurna fiender.

Då J tågen omkring på jorden, är det icke synd för eder att J förminsken något af bönen, om J frukten att de som icke tro skola lägga försåt för eder; ty de otrogne äro edra uppenbare fiender.

När ni reser omkring på jorden ska ni inte klandras om ni förkortar bönen, ifall ni fruktar att de som förnekar sanningen kommer att överfalla er; de som förnekar sanningen är ju uppenbara fiender till er.

Är du (Muhammed) ibland dem och leder deras bön, så må en del af dem stanna hos dig och taga sina vapen, under det att de andre stå bakom Eder till försvar, när de bedjande knäfalla. Sedan komme den andra skaran, som icke bedit, och förrätte sin bön med dig. De böra taga sig till vara och vara under vapen; ty de otrogne skola önska, att I glömden edra vapen och eder tross, så kunde de anfalla Eder på en gång. Besvärens I af regn, eller ären I sjuke, så synden I icke, om I afläggen vapnen. Men tagen Eder till vara. Dock I skolen segra, ty Gud har bestämt åt de otrogne ett nesligt straff.

När du är hos dem och förrättar bönen åt dem, må en avdelning av dem stå upp tillika med dig och därvid behålla sina vapen. När de falla ned, må de andra stå bakom eder, och sedan må en annan avdelning, som icke bett, komma fram och bedja tillsammans med dig och därvid iakttaga sina försiktighetsmått och behålla sina vapen. De, som äro otrogna, skulle önska, att I försummaden edra vapen och edra tillhörigheter, så att de kunde överfalla eder på en gång, men ingen skuld drabbar eder, om i läggen edra vapen ifrån eder, ifall I ären besvärade av regn eller sjuka; iakttagen alltså edra försiktighetsmått! Gud har förvisso berett de otrogna ett nesligt straff.

När du befinner dig hos de troende och leder dem i bön, låt då en grupp stå upp tillsammans med dig och låt dem behålla sina vapen. När de har avslutat bönen, låt dem ge er betäckning och låt en annan grupp, som ännu inte har förrättat sin bön, stiga fram och be med dig. Men de bör vara på sin vakt och ha vapnen i beredskap, eftersom förnekarna av tron skulle önska att ni lade ifrån er era vapen och er utrustning för att då rikta ett [förödande] slag mot er. Men ni gör inte fel, om ni lägger av vapnen därför att ni är rädda att de skall skadas genom regn, eller på grund av sjukdom. Men var på er vakt. För dem som förnekar sanningen har Gud i beredskap ett förnedrande straff.

Och då du är ibland dem, och du förrättar bönen åt dem, må då en del af dem stå upp till bön med dig, och må de taga sina vapen. Och då de gjort gudstjenst, må de draga sig bakom eder; och må en annan del framkomma, som icke gjort bön, och göra bön med dig, och må de taga sina försigtighetsmått och sina vapen. De som icke tro, skulle önska att J voren försumlige om edra vapen och edra saker, att de kunde öfverändakasta eder med ett anfall. Det är likväl icke synd för eder, om J ären besvärade af regn, eller J ären sjuke, att J läggen från eder edra vapen; men tager edra försigtighetsmått. I sanning har Gud beredt åt de otrogne ett nesligt straff.

När du är hos dem och leder dem i bön, ska en grupp av dem stå upp tillsammans med dig och bära sina vapen. När de faller ner med ansiktet mot marken, ska de andra stå bakom er, och sedan ska en annan grupp, som ännu inte har bett, komma fram och be tillsammans med dig och vara på sin vakt och bära sina vapen. De som förnekar sanningen önskar att ni försummade era vapen och era tillhörigheter, så att de kunde överfalla er på en gång, men ni ska inte klandras om ni lägger era vapen ifrån er, ifall ni besväras av regn eller är sjuka; men var på er vakt! Gud har förberett ett förnedrande straff åt dem som förnekar sanningen.

När I så hafven afslutat bönen, så prisen Gud i alla ställningar: stående, sittande och liggande. Sedan I åter kommit i ro, så fullgören bönen enligt föreskrift. De troende böra bedja på de bestämde tiderna.

Men när I slutat bönen, så åkallen Gud både stående, sittande och liggande på sidan! Och när I ären säkra, så förrätten bönen! Det har förvisso föreskrivits de rättrogna att förrätta bönen på bestämda tider.

Och minns Gud efter bönens slut - när ni står upp, när ni sitter och när ni lägger er till vila. Och när ni åter är i trygghet, förrätta då bönen [på föreskrivet sätt]. Bönen är alla troendes plikt, knuten till bestämda tider.

Och då J hafven slutat bönen, ihågkommer Gud stående, och sittande, och liggande på edra sidor. Men när J ären säkre, förrätter då bönen till fullo; ty bönen är föreskrifven de rättrogne att förrättas inom en viss tid.

När ni har avslutat bönen ska ni åkalla Gud både stående, sittande och liggande på sidan. Och när ni är trygga ska ni förrätta bönen. Det har nämligen föreskrivits de troende att förrätta bönen på bestämda tider.

Men tröttnen ej att med krig förfölja de otrogne. Kännen I smärtor af såren, så skola ock de känna smärtor såväl som I. Men I kunnen hoppas af Gud, hvad de ej kunna hoppas. — Gud är allvetande, allvis.

Tröttnen dock ej att uppsöka folket! Om I liden, så lida även de, såsom I liden, men I hoppens av Gud vad de ej hoppas på; ja, Gud är den Vetande, den Vise.

Låt inte er iver mattas när ni förföljer fienden. Om ni måste utstå smärta, måste de utstå den liksom ni. Och ni kan hoppas få av Gud det som de inte kan hoppas på. Gud är allvetande, vis.

J mågen ej tröttna att uppsöka det otrogna folket: om J liden, i sanning, lida de liksom J liden, men J hoppens från Gud, hvad de icke hoppas; och Gud är vetande, vis.

Förtröttas inte i att förfölja folket! Om ni lider, lider även de, såsom ni lider, men ni hoppas av Gud vad de inte hoppas på; ja, Gud är vetande och vis.

Vi hafva till dig nedsändt boken, innehållande sanningen, så att du skulle kunna döma emellan menniskorna i enlighet med det, som Gud har lärt dig. Ej må du inlåta dig i tvist för att fria bedragare. Har du gjort det, så bed Gud om förlåtelse. Gud är förlåtande, barmhertig.

Vi hava förvisso nedsänt skriften med sanningen till dig, för att du må fastställa det, som Gud visat dig, bland människorna. Var ingen förespråkare för bedragarne,

VI HAR uppenbarat Skriften med sanningen för dig [Muhammad], för att du skall döma mellan människorna med [stöd av] Guds uppenbarelse. Men försvara inte dem som sviker [alla förtroenden som de får],

Vi hafva nedsändt till dig boken med sanningen, på det att du må dömma emellan menniskorna, enligt det som Gud visat dig; och icke må du vara en fullmägtig för bedragarne:

Vi har uppenbarat Skriften med sanningen för dig, för att du ska döma mellan människorna i enlighet med det som Gud har visat dig. Och försvara inte de svekfulla,

Har du gjort det, så bed Gud om förlåtelse. Gud är förlåtande, barmhertig.

utan bed Gud om förlåtelse! Gud är förvisso överseende och barmhärtig.

men be Gud förlåta [dem]. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

och bed Gud om förlåtelse; ty Gud är benägen att öfverse, barmhertig.

utan be Gud om förlåtelse! Gud är förlåtande och barmhärtig.

Lägg dig ej ut för dem, som genom sina brott bedraga sig sjelfve. Gud älskar icke bedragaren, brottslingen.

Och försvara ej dem, som bedraga sig själva! Gud älskar förvisso ej den, som är bedräglig och syndfull.

Och tala inte till förmån för dem som bedrar sig själva; Gud är inte bedragares och förhärdade syndares vän.

Och icke må du strida för dem som bedraga sina egna själar; ty Gud älskar icke någon som är bedräglig, orättvis.

Och för inte deras talan, som bedrar sig själva! Gud älskar inte den som ständigt är bedräglig och syndfull.

De söka att af blygsel dölja sig för menniskorna; men för Gud kunna de ej dölja sig. Han är när dem, då de om natten uttänka sådant tal, som ej behagar Honom. Deras gerningar undgå ej Guds kunskap.

De dölja sig för människorna, men kunna ej dölja sig för Gud; han är hos dem, då de om natten sätta ihop sådant tal, vari han ej finner behag, ty Gud har allt vad de göra i sin makt.

De försöker gömma sig för människorna, men de kan inte gömma sig för Gud; Han är med dem när de överlägger i nattens mörker om lögnaktiga utsagor, som Han inte godkänner. Ja, Gud har full uppsikt över allt vad de företar sig.

De dölja sig för menniskorna, men de skola ej dölja sig för Gud, ty Han är med dem då de hålla nattliga tal, som icke behaga Honom; och Gud är väl bekant med hvad de göra.

De gömmer sig för människorna, men de kan inte gömma sig för Gud; Han är med dem, då de om natten planerar att säga sådant som inte behagar Honom, ja, Gud omsluter allt vad de gör.

Låt vara att I kunnen försvara dem i detta lifvet; men hvem skall lägga sig ut för dem hos Gud på uppståndelsedagen, och hvem skall då beskydda dem.

Se, det är I, som försvarat dem i det jordiska livet, men vem skall försvara dem mot Gud på uppståndelsens dag, eller vem skall då vara ombud för dem?

Här är det ni som tar dem i försvar i frågor som gäller det jordiska, men vem skall försvara dem på Uppståndelsens dag inför Gud? Vem skall vara deras talesman

Se! J ären de som strida för dem i det verldsliga lifvet, men, hvem skall strida för dem med Gud på uppståndelsens dag, eller hvem skall blifva åt dem beskyddare?

Se på er själva! Det är ni som för deras talan i det jordiska livet, men vem ska föra deras talan inför Gud på Uppståndelsens dag, eller vem ska då vara deras ombud?

Den som begår något ondt eller syndar emot sig sjelf, och sedan beder Gud om förlåtelse, skall finna Gud förlåtande, barmhertig.

Den, som begår något ont eller gör orätt mot sig själv och sedan beder Gud om förlåtelse, skall finna Gud överseende och barmhärtig.

Den som begår en dålig handling eller [på annat sätt] syndar mot sig själv och som därefter ber Gud förlåta honom, skall finna att Gud är förlåtande, barmhärtig.

Likväl, ho som gör ondt eller handlar orätt mot sin själ och sedan anropar Gud om förlåtelse, skall finna Gud benägen att öfverse, barmhertig.

Den som begår något ont eller gör orätt mot sig själv och sedan ber Gud om förlåtelse, ska finna Gud förlåtande och barmhärtig.

Den som syndar, gör det endast till sin skada. — Gud är allvetande, allvis.

Men den, som begår en synd, begår den blott mot sig själv; ja, Gud är den Vetande, den Vise.

Den som syndar, skadar nämligen bara sig själv. - Gud är allvetande, vis.

Och ho som begår orättfärdighet, sannerligen begår han henne mot sin egen själ, och Gud är vetande, vis.

Och den som begår en synd begår den endast mot sig själv; ja, Gud är vetande och vis.

Den som begår ett fel eller en synd, och sedan beskyller en oskyldig, att hafva begått detta, han gör sig saker till förtal och ett uppenbart brott.

Och den, som begår ett fel eller en synd och sedan skjuter skulden på en oskyldig, har belastat sig med falska beskyllningar och uppenbar synd.

Men om någon begår ett fel eller en synd och sedan skjuter skulden för [den] på en oskyldig, bär han [ansvaret för] förtal och en uppenbar synd.

Och ho som begår synd eller orättvisa, och sedan kastar henne på en oskyldig, han har belastat sig med baktal och uppenbar orättfärdighet.

Och den som begår ett fel eller en synd och sedan skjuter skulden på en oskyldig, har belastat sig med falska beskyllningar och uppenbar synd.

Om Guds nåd och barmhertighet icke hade vakat öfver dig, så hade någre af dem uppgjort, att missleda dig i din dom. Men de missleda allenast sig sjelfve, utan att alls skada dig. Gud har till dig nedsändt boken och visheten, samt lärt dig hvad du ej visste; ty Guds nåd har varit stor emot dig.

Och vore ej Guds ynnest och barmhärtighet mot dig, så skulle somliga bland dem hava fört dig vilse, såsom de också åsyftade, men de vilseföra blott sig själva och kunna ej skada dig det ringaste. Gud har nedsänt skriften och visdomen till dig och lärt dig vad du ej visste; ja, Guds ynnest mot dig är stor.

Om inte Gud i Sin nåd hade förbarmat Sig över dig [Muhammad] skulle några av dessa [bedragare] ha försökt leda dig vilse; men de leder ingen vilse utom sig själva. Och de skall inte kunna skada dig på något sätt; Gud har nu uppenbarat Skriften för dig, skänkt dig visdom och lärt dig vad du inte visste. Gud har visat dig stor nåd.

Och om icke Guds nåd varit med dig och Hans barmhertighet, visst skulle en del ibland dem sträfvat efter att förvilla dig; men de förvilla ju blott sig sjelfva, och dig skada de ej det ringaste. Gud har nedsändt till dig boken och visdomen, och lärt dig hvad du icke viste; och Guds nåd har varit stor mot dig.

Och om det inte vore för Guds ynnest mot dig och Hans barmhärtighet skulle somliga bland dem ha fört dig vilse, såsom de också ville, men de vilseleder endast sig själva och kan inte skada dig på något sätt. Gud har uppenbarat Skriften och visdomen för dig och lärt dig vad du inte visste; ja, Guds ynnest mot dig har alltid varit stor.

I mycket af menniskornas hemliga samtal finnes ej något godt, utom i deras, som påbjuda almosans erläggande eller hvad ädelt är eller förlikning emellan menniskorna. Ho detta gör för att förtjena Guds välbehag, honom skola vi gifva en stor lön.

Många av deras hemliga samtal innehålla intet gott med undantag av dem, som mana att giva allmosor eller vad som eljes är tillbörligt eller bidrager till ett gott förhållande mellan människorna, ty den, som gör detta av åstundan efter Guds välbehag, skola vi giva stor lön.

HEMLIGA överläggningar medför sällan något gott, om inte deras syfte är välgörenhet eller ett annat vällovligt och nyttigt företag eller att få till stånd förlikning mellan människor; den som verkar för sådana ändamål för att vinna Guds välbehag skall Vi skänka en riklig belöning.

Det är icke godt i mycket af det de säga hvarandra I hemlighet, undantagen den som anbefaller almosor, eller det som är rätt, eller enighet emellan menniskorna; och hvem som gör detta af begär att vara Gudi behaglig, honom skola vi gifva en stor belöning.

Många av deras hemliga samtal innehåller inget gott, med undantag av dem som uppmanar till att ge allmosor, göra det som är tillbörligt eller åstadkomma försoning mellan människorna, och den som gör så av längtan efter Guds välbehag, kommer Vi att ge en väldig lön.

Men ho sig sätter emot aposteln, sedan han insett det rätta, och följer en annan väg än de rättrognes, honom skola vi vända dit han vändt sig (på villfarelsens stråt) och kasta honom i helvetet. Den bostaden är ej god.

Men den, som trotsar aposteln, sedan den rätta vägen blivit honom klar, och följer någon annan väg än de rättrognas, skola vi låta ernå vad han ville ernå, och honom skola vi steka i helvetet; ja, ett förfärligt mål är det!

Men den som sedan vägledningen har klargjorts för honom sätter sig upp emot [Vårt] Sändebud och vill gå en annan väg än de troende, honom låter Vi gå dit han vill gå och [därefter] låter Vi honom brinna i helvetet - vilket jämmerligt mål!

Men ho som sätter sig upp emot aposteln, sedan den rätta leden blifvit honom utvisad, och följer en annan väg än de rättrognes, vi skola låta honom erhålla hvad han eftertraktar, och vi skola låta honom brinna i helvite; bedröflig är bestämmelsen.

Men den som bryter sig loss från Sändebudet sedan vägledningen blivit uppenbar för honom, och följer en annan väg än de troendes, ska Vi vända dit han vill vända sig, och Vi ska bränna honom i Helvetet; ja, vilket ondskefullt slut på hans färd!

Sannerligen, Gud skall aldrig förlåta, att man jemte Honom dyrkar en annan Gud. Utom detta förlåter Han hvem Han vill. Den som gifver Gud en like, han förirrar sig på en afväg, som förer långt bort ifrån sanningen.

Gud förlåter förvisso icke, att man sätter någon vid hans sida, men förlåter dock vem han vill allt utom detta, ty den, som sätter någon vid Guds sida, är långt gången i villfarelse.

GUD FÖRLÅTER inte den som sätter medhjälpare vid Hans sida, men Han förlåter den Han vill hans mindre synder; den som sätter medhjälpare vid Guds sida har drivit synden till dess yttersta gräns.

Sannerligen, Gud skall icke förlåta att man gifver Honom likar; men Han skall förlåta hvad som helst utom detta, åt hvem Han behagar: och ho som gifver likar till Gud, i sanning afviker han långt i villfarelse.

Gud förlåter inte, att man sätter något vid Hans sida, men Han förlåter allt utom detta, för den Han vill; ja, den som sätter något vid Guds sida har förirrat sig långt ifrån vägen.

Hedningarne åkalla med Guds uteslutande endast qvinliga varelser; men de åkalla allenast den upproriske Satan,

Utom honom åkalla de blott kvinnliga väsen, men därmed åkalla de blott en upprorisk Satan,

Vad de anropar i Hans ställe är avgudabilder utan liv - ja, de anropar [i själva verket] Djävulen, den upproriske,

De åkalla icke, utom Honom, annat än qvinnliga ting, och de åkalla ju blott den onde satan,

I Hans ställe åkallar de endast kvinnliga avgudar, och de åkallar ingen annan än en upprorisk Satan,

hvilken Gud har förbannat, och som har sagt: "af dine tjenare skall jag taga åt mig ett bestämdt antal.

Som Gud förbannat och som sagt: »Jag skall sannerligen taga min beskärda del av dina tjänare,

som Gud fördömde när han sade: "Av Dina tjänare skall jag sannerligen ta min ranson,

Må Gud förbanna honom! Han har sagt: i sanning skall jag taga af dina tjenare en föreskrifven del,

som Gud förbannat och som sagt: »Jag ska helt visst ta en fastställd del av Dina tjänare.

Dem skall jag förleda, ingifva dem fåfängliga hugskott, befalla dem att afskära boskapens öron och ålägga dem att förändra hvad Gud har skapat. Men den som gör Satan till sin beskyddare framför Gud, han har tydligen gjort en dålig handel.

föra dem vilse och ingiva dem begärelser; jag skall sannerligen bjuda dem att avskära boskapens öron, och jag skall bjuda dem att vanställa Guds skapade varelser.« Men den, som tager Satan till beskyddare i stället för Gud, tillspillogiver uppenbarligen sig själv.

och jag skall leda dem på villovägar och inge dem [bedrägliga] förhoppningar och jag skall befalla dem att skära öronen av boskapen och jag skall befalla dem att förvanska [och fördärva] Guds skapelse." Den som väljer Djävulen till beskyddare i Guds ställe har gjort en uppenbar förlust.

och jag skall förleda dem, och jag skall ingifva dem lustar, och jag skall befalla dem, och de skola afskära öronen på boskapen, och jag skall befalla dem, och de skola förändra Guds kreatur; men ho som tager satan till beskyddare, utom Gud, visserligen skall han lida en uppenbar förlust.

Jag ska helt visst föra dem vilse och väcka begären i dem, jag ska befalla dem så att de skär av boskapens öron och jag ska befalla dem så att de vanställer Guds skapelse.« Men den som tar Satan till beskyddare i stället för Gud, går uppenbarligen förlorad.

Satan gör dem löften och ingifver dem fåfängliga önskningar; det han lofvar är dock endast bedrägligt.

Han lovar och ingiver dem, men Satan giver dem endast bedrägliga löften.

Han ger dem löften och väcker deras förhoppningar; men det som Djävulen lovar dem är bara bedrägliga illusioner.

Han gör dem löften och ingifver dem begär; men icke gör satan dem annat än bedrägliga löften.

Han lovar dem och väcker begären i dem, men Satan ger dem endast bedrägliga löften.

Desses hem varder helvetet, hvarur de ej kunna utkomma.

Dessas hemvist varder helvetet, och de skola ej finna någon möjlighet att undkomma det.

Helvetet skall bli deras slutliga hemvist, och därifrån kan de inte fly.

Desses boning skall varda helvite; och de skola ej finna ställe att fly till derifrån.

Dessa har sin hemvist i Helvetet, och därifrån kan de inte finna någon tillflykt.

Dem åter, som tro och göra godt, skola vi införa i lustgårdar, vattnade af rinnande bäckar, och der få de evigt vara. Detta Guds löfte går i fullbordan, och ho håller väl sitt ord bättre än Gud?

Men dem, som tro och göra goda gärningar, skola vi låta komma in i lustgårdar, genomflutna av bäckar, att där i evighet förbliva enligt Guds löfte, som är sannfärdigt, och vem är väl sannfärdigare i sitt tal än Gud?

Men Vi skall föra dem som tror och lever ett rättskaffens liv till lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid - det är Guds sanna löfte och vems ord är sannare än Guds ord

Men de som tro och göra goda verk, dem skola vi införa i lustgårdar genom hvilka floder löpa, deri de skola evinnerliga vistas: detta är Guds verkliga löfte; och hvem är väl sannfärdigare än Gud i sitt ord?

Men dem, som tror och gör goda gärningar, ska Vi föra in i lustgårdar, genomflutna av floder, där de ska vistas i all evighet – ett sannfärdigt löfte från Gud, och vem är väl mer sannfärdig i sitt tal än Gud?

Ej kan detta vinnas genom edra hjernspöken, ej heller genom deras, som fått Skriften. Den, som illa gör, skall derföre straffas och kan ej finna, utom Gud, någon beskyddare och icke någon frälsare.

Det beror ej på edra önskningar och ej heller på deras, som fått skriften. Den, som gör ont, skall lönas därför, och han finner ingen beskyddare eller hjälpare utom Gud.

Här är det inte fråga om vad ni önskar eller vad efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser önskar och hoppas. Den som gör ont skall straffas för detta och han skall varken finna beskyddare eller hjälpare vid sidan av Gud.

Det är icke enligt edra önskningar, ej heller enligt deras önskningar som fått Skriften. Ho som gör ondt skall lönas derföre, och skall icke finna åt sig, utom Gud, hvarken beskyddare eller hjelpare.

Det beror varken på era önskningar eller på deras önskningar som tidigare har fått Skriften. Den som gör ont ska lönas för det, och han finner ingen beskyddare eller hjälpare vid sidan av Gud.

Men den som gör godt, vare sig man eller qvinna, och är rättrogen, sådane skola ingå i paradiset och ej i det allraminsta förorättas.

Men de, som göra goda gärningar, vare sig män eller kvinnor, och äro rättrogna, dessa skola ingå i paradiset och ej lida den ringaste orätt.

Men den som gör gott och har tron - man eller kvinna - skall stiga in i paradiset och de skall inte lida ens så mycken orätt som [kunde fylla] skåran i en dadelkärna.

Men de som göra af de goda gerningarne, antingen man eller qvinna, och äro rättrogne, de skola inkomma i paradiset och skola ej lida det ringaste orätt.

Och de som gör goda gärningar, män såväl som kvinnor, och är troende, dessa ska komma in i Paradiset utan att lida minsta orätt.

Hvem eger väl en bättre religion, än den, som underkastar sig Guds vilja (är muslim), gör det goda och efterföljer Abrahams, den renläriges, tro? Gud tog ju Abraham till sin vän.

Vem har bättre religion än den, som underkastar sig Gud, gör väl och följer Abrahams lära, den där var hanif? Gud tog ju Abraham till vän.

Vem uppfyller religionens krav bättre än den som i allt underordnar sin vilja under Guds, som gör det goda och det rätta och följer Abrahams rena, ursprungliga tro? - Abraham, som Gud utvalde till Sin förtrogne.

Hvilkens religion är väl bättre än hans, som underkastar sig Guds välbehag, och är välgörande och följer Abrahams lära som var renlärig? Och Gud tog Abraham till vän.

Vem har bättre religion än den, som uppriktigt underkastar sig Gud, gör väl och rättar sig efter Abrahams, den rättrådiges, lära? Gud har ju tagit Abraham till vän.

Guds är allt i himlarne och på jorden. Med sin kunskap omfattar Han allting.

Gud tillhör vad som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden, och Gud har allting i sin makt.

Allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär tillhör Gud och Gud har uppsikt över allt.

Och Gud tillhör hvad som finnes i himlarne och hvad som finnes på jorden; och Gud omfattar allting.

Till Gud hör allt som finns i himlarna och allt som finns på jorden, och Gud omsluter allt.

När de fråga dig till råds om huru de skola behandla qvinnorna, så svara: "Gud gifver Eder upplysning om dem, och det gör äfven det, som uppläses för Eder i boken om de faderlösa qvinnor, åt hvilka I icke hafven gifvit (af deras arf) hvad som föreskrifvits, och med hvilka I icke viljen gifta Eder. Han upplyser Eder äfven om de värnlösa barnen och derom att I bören enligt billighet bistå de faderlöse. Hvad godt I gören, det vet sannerligen Gud.

De bedja dig om besked angående kvinnorna. Säg: »Gud och vad som läses upp för eder i skriften giver eder besked om dem, om de faderlösa kvinnorna, dem I icke given vad som är föreskrivet och dem I önsken taga till äkta, ävensom om de barn, som räknas för svaga, att I mån iakttaga rättvisa mot de faderlösa; vad gott I än gören, vet Gud det förvisso.«

DE BER dig om ett klarläggande av de regler som gäller kvinnor. Säg: "Gud [själv] klargör för er vad som gäller dem; och [därtill] det som blir uppläst för er i Skriften om faderlösa flickor, till vilka ni inte vill ge [de brudgåvor] som är föreskrivna för dem, trots att ni önskar ta dem till hustrur, och om de värnlösa barnen och om er plikt att behandla de faderlösa med full rättvisa. Och Gud har full kännedom om det goda ni gör."

De skola rådfråga dig rörande qvinnorna; säg: Gud upplyser eder rörande dem, och det som är föreläst eder i boken om de faderlösa qvinnorna, hvilka J icke gifven det som är stadgadt för dem, och hvilka J önsken att ägta, och de svage af barnen, att J skolen iakttaga rättvisa emot de faderlöse: och hvad godt J gören, i sanning känna Gud detsamma.

De ber dig om besked angående kvinnorna. Säg: »Gud och vad som läses upp för er i Skriften ger er besked om dem: om de faderlösa kvinnorna, till vilka ni inte ger vad som är föreskrivet men som ni önskar gifta er med, om de barn, som räknas för svaga, och att ni ska iaktta rättvisa mot de faderlösa; vad gott ni än gör, har Gud kännedom om det.«

Befarar en hustru af sin man hårdhet eller motvilja, så äro de båda utan skuld, om de uppgöra sins emellan en förlikning; ty fred är det bästa, och menniskans bjerta är fallet för girighet. Handlen I ädelt och tagen Eder till vara för det som ondt är, så vet nog Gud hvad I gören.

Och om en kvinna befarar hårdhet eller avoghet av sin make, så drabbar ingendera någon skuld, om de bilägga saken sinsemellan i godo, ty förlikning är bäst. Sinnena gripas lätt av girighet, men om I gören väl och frukten Gud, så är Gud förvisso underkunnig om vad I gören.

Och om en kvinna fruktar hård behandling från mannens sida eller att han skall vända sig ifrån henne, kan ingen av dem klandras för att de söker förlikning; en uppgörelse i godo är bäst. I människans natur ligger [något av] snikenhet; [men sträva att] göra rätt och frukta Gud - Gud är väl underrättad om vad ni gör.

Om en hustru fruktar från sin man misshandling eller hat, då är det icke synd för dem, att de bilägga saken emellan sig fredligt; och förlikning är bättre än skiljsmessa Girigheten ha fått sitt säte i själarne; men om J gören godt och frukten Gud, sannerligen känner Gud hvad J gören.

Och om en kvinna befarar att hennes make skulle vara brysk eller vända sig bort, ska ingen av dem klandras om de sinsemellan åstadkommer förlikning i godo. Ja, förlikning är bättre, men själen är behäftad med girighet. Och om ni gör väl och fruktar Gud, ja, då är Gud väl underrättad om vad ni gör.

I kunnen icke behandla edra hustrur lika, äfven om I ifrigt önsken det. Men låten icke hänföra Eder af eder motvilja, så att I öfvergifven den eftersatta, såsom vore hon hvarken gift eller frånskild. Om I godtgören hvad I härutinnan hafven brutit, och vakten Eder framdeles för detta, så är Gud förlåtande, barmhertig.

I skolen dock aldrig vara i stånd att behandla kvinnorna lika, även om I önskaden det. Vänden eder icke med hela eder böjelse åt ett håll, så att I lämnen den andra åt sig själv, liksom vore hon varken gift eller ogift; men om I gören det rätta och frukten Gud, så är Gud förvisso överseende och barmhärtig.

Det är inte möjligt för er att ge era hustrur lika behandling i allt, hur uppriktigt ni än önskar det; men ge inte era känslor [för en] så tydliga uttryck att ni lämnar den [andra] i ovisshet [om vad ni känner för henne]. Men om ni lägger till rätta det som ni har brustit i och fruktar Gud [skall ni se att] Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

Aldrig skolen J hafva förmåga att väga lika jemnt emellan qvinnorna, äfven om J ifrigt önskaden; men icke mågen J luta med hela böjelsen åt ett håll, och lemna dem liksom en den der hvarken har man eller friare; utan om J kommen öfverens och frukten Gud, i sanning är Gud nådig, barmhertig.

Ni kommer inte att vara i stånd att behandla kvinnorna lika, hur mycket ni än försöker. Men vänd er inte med hela er böjelse åt ett håll, så att ni lämnar den andra åt sig själv, som om hon varken vore gift eller ogift; men om ni ställer till rätta och fruktar Gud, är Gud förlåtande och barmhärtig.

Om I skiljen Eder ifrån hvarandra, så skall Gud gifva Eder ersättning af sin rikedom, ty Gud är oändlig i rikedom och allvis.

Men om de skiljas, kan Gud göra båda rika av sitt överflöd, ty Gud är allrådande och vis.

Och om man och hustru [likväl] går skilda vägar, skall Gud i Sin rikedom ge dem båda ersättning [för deras förlust]; Gud når överallt och Hans vishet är oändlig.

Men om de göra skiljsmessa, skall Gud rikta dem båda utaf sitt öfverflöd; ty Gud är vidtomfattande, vis.

Och om de skiljs åt ska Gud berika var och en av dem ur Sitt överflöd, ja, Gud är allrådande och vis.

Guds är allt i himlarne och på jorden. Vi hafva ålagt såväl dem, som före Eder hafva fått Skriften, som Eder sjelfve, att frukta Gud. Förneken I Honom otacksamt, (så behöfver Gud ej Eder, ty) Gud eger allt, som finnes i himlarne och på jorden. Gud är rik och prisvärd.

Gud tillhör vad som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden. Vi hava ju ålagt både dem, som fått skriften före eder, och eder själva: »Frukten Gud!« Men om I ären otrogna, så tillhör förvisso Gud vad som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden; ja, Gud är självtillräcklig och prisad.

GUD tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. Vi uppmanade dem som fick ta emot Skriften före er, liksom [Vi uppmanar] er, att frukta Gud. Om ni förnekar sanningen [kan ni inte skada Honom]. Allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär är Hans. Gud är Sig själv nog och allt lov och pris tillkommer Honom.

Och Gud tillhör hvad som finnes i himlarne och hvad som finnes på jorden. I sanning hafva vi redan förmanat dem som fått Skriften före eder, och äfven eder, sägande: frukter Gud; och om J icke tron, så tillhör dock Gud hvad som finnes i himlarne och på jorden; och Gud är rik, prisvärd.

Till Gud hör allt som finns i himlarna och allt som finns på jorden. Vi har ju ålagt både dem, som fått Skriften före er, och er själva att frukta Gud. Men även om ni förnekar sanningen, hör allt som finns i himlarna och allt som finns på jorden ändå till Gud; ja, Gud är självtillräcklig och prisad.

Guds är allt i himlarne och på jorden. Guds beskydd är tillfyllest.

Gud tillhör vad som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden; ja, Gud är ett ombud, som räcker till.

Gud tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär; [ni] behöver ingen beskyddare utöver Gud.

Och Gud tillhör hvad som finnes i himlarne och hvad som finnes på jorden; och Gud är tillräcklig till beskyddare.

Till Gud hör allt som finns i himlarna och allt som finns på jorden; ja, Gud är tillräcklig som beskyddare.

Om Han vill, så förgör Han Eder, menniskor! och frambringar andra. Till detta har Gud makt.

Om han vill, låter han eder förgås, människor, och låter andra komma, ty Gud har makt därtill.

Om Han ville, kunde Han låta er, människor, försvinna och låta ett nytt släkte uppstå. Gud har makt att göra detta.

Om Han behagar låter Han eder försvinna, o, menniskor! och frambringar andra; ty Gud är dertill mägtig.

Om Han vill låter Han er, människor, förgås och låter andra komma i ert ställe; ja, Gud har makt att göra så.

Den som eftersträfvar detta lifvets goda som lön, så finnes hos Gud både detta och det eviga lifvets lön. Gud hör och ser allt.

Om någon önskar detta livets lön, så finnes hos Gud både detta och det tillkommande livets lön; ja, Gud är den Hörande, den Seende.

Den som begär sin lön i detta liv [bör tänka på att] Gud belönar både i detta och i det kommande livet. Gud hör allt, ser allt.

Ho som önskar denna verldens lön, hos Gud är både detta och det tillkommande lifvets lön: och Gud är hörande, seende.

Den som vill ha detta livets belöning, ska veta att hos Gud finns både detta och det tillkommande livets belöning; ja, Gud är hörande och seende.

O I som tron! varen orubblige i det som rätt är, när I vittnen inför Gud, vore det ock emot Eder sjelfve, eller föräldrar och slägtingar, vare sig fattig eller rik. Gud kan skydda dem båda bättre än I. Följen då ej det onda begäret, så att I viken ifrån sanningen. Om I vrängen eller vägren vittnesmålet, så känner Gud nog hvad I gören.

I, som tron, iakttagen rättvisa som vittnen inför Gud, även om det vore till förfång för eder själva eller edra föräldrar och närmaste anhöriga! Om någon är rik eller fattig, så står Gud bådadera närmast. Rätten eder ej efter edra hugskott, så att I bliven partiska, ty huru I än vriden och vänden, så är Gud förvisso underkunnig om vad I gören.

TROENDE! Slå vakt om rätten och rättvisan som Guds vittnen, även om det skulle vara till skada för er själva eller era föräldrar och nära anförvanter. Vare sig det gäller en rik man eller en fattig stackare är Gud närmast [att döma] såväl den ene som den andre. Låt därför inte era känslor [för eller emot någon] påverka er; då är det fara att ni avviker [från rättens väg]. Och om ni förvanskar sanningen eller undandrar er [att vittna], är Gud väl underrättad om vad ni gör.

O, J som tron! varer orubblige i rättvisa då J ären vittnen inför Gud, äfven om det gäller eder sjelfve, eller föräldrar och anförvandter; vare sig en rik eller en fattig, ty Gud är närmare till dem än J, hvarföre J ej mågen följa lustarne, så att J afviken från det rätta: och antingen J vrängen, eller J uppenbaren sanningen, visserligen känner Gud hvad J gören.

Troende, stå upp för rättvisa som vittnen inför Gud, även om det vore till nackdel för er själva, era föräldrar eller era närmaste anhöriga. Vare sig någon är rik eller fattig, står Gud dem närmast. Rätta er inte efter era begär, så att ni avviker från rättvisan. Om ni förvränger sanningen eller vänder er bort, är Gud väl underrättad om vad ni gör.

OI som tron! tron fast på Gud och Hans apostel, på den skrift, som har nedsändts till Hans apostel (Muhammed) och på den skrift, som förut har nedsändts; ty den som icke tror på Gud, Hans änglar, skrifter, sändebud och på den yttersta dagen, han är på en stor villfarelses afväg.

I, som tron, tron på Gud och hans apostel, på den skrift, som nedsänts till hans apostel, och den skrift, som nedsänts förut, ty den, som förnekar Gud och hans änglar, hans skrifter och apostlar och den yttersta dagen, är långt gången i villfarelse.

Troende! Håll [fast vid] er tro på Gud och Hans Sändebud och på den Skrift som Han har uppenbarat för Sitt Sändebud och på det som uppenbarades i äldre tid; [tänk på att] den som förnekar Gud och Hans änglar och Hans uppenbarelser och Hans sändebud och Domens dag har drivit synden till dess yttersta gräns.

O, J som tron! tror på Gud och Hans apostel, och på Boken som Han låtit nedkomma till sin apostel, och Skriften som Han nedsändt förut: ty hvem som icke tror på Gud och Hans englar och Hans Skrifter och Hans apostlar och den yttersta dagen, i sanning afviker han långt i villfarelse.

Troende, tro på Gud och Hans Sändebud, på den Skrift, som Han uppenbarat för Sitt Sändebud, och den Skrift, som Han uppenbarade förut. Den som förnekar Gud och Hans Änglar, Hans Skrifter och Sändebud och den Yttersta dagen, har förirrat sig långt från vägen.

Gud skall icke förlåta ej heller leda dem, som hafva trott, sedan affallit, derefter åter trott och så affallit och derpå tillväxt i otro.

Vad beträffar dem, som trodde och sedan blevo otrogna och återigen trodde, men sedan blevo otrogna och till sist tilltogo i otro, är Gud förvisso ej den, som förlåter dem eller leder dem på den rätta vägen.

De som antar tron och sedan förnekar den, därefter återvänder till tron, sedan [på nytt] förnekar den och slutligen hårdnar i sin förnekelse, dem skall Gud inte förlåta och inte heller leda på rätt väg.

Sannerligen, de som hafva trott och sedan blifvit otrogne, och derefter hafva trott och åter förnekat, och sedan tilltagit i otro, Gud är icke sinnad att förlåta dem, ej heller att visa dem väg.

De som trodde och sedan avföll från tron och som, efter detta, återigen trodde och avföll från tron, för att därefter tillta i otro – dem anstår det inte Gud att förlåta eller vägleda.

Förkunna hycklarne, att ett pinsamt straff bidar dem.

Förkunna de tvehågsna det hugnesamma budskapet, att dem väntar ett plågsamt straff!

Låt dessa hycklare veta att de skall få utstå ett plågsamt straff.

Förkunna skrymtarne att de skola få ett plågsamt straff,

Ge hycklarna budskapet, att ett plågsamt straff väntar dem.

De välja de otrogne till vänner framför de troende. Kunna de önska sig ära och makt hos dem? Nej! all ära beror på Gud.

Söka väl de, som taga de otrogna till beskyddare i stället för de rätttrogna, ära hos dem? All ära tillhör ju Gud.

Hoppas de som tar förnekare till bundsförvanter hellre än troende [att bli mottagna] av dem med ärebetygelser? Nej, all makt och all ära tillkommer Gud.

De som taga de otrogne till beskyddare framför de rättrogne. Söka de magten hos dem? men, i sanning, all magt är hos Gud.

De som tar förnekarna till beskyddare i stället för de troende – söker de styrka hos dem? All styrka tillhör ju Gud. 

Han har i boken uppenbarat för Eder: "då I hören Guds uppenbarelser, tros de ej, utan begabbas." Sitten då ej i deras sällskap, till dess att de inlåta sig i fåfängliga samtal om något annat, ty då varden I dem like. Sannerligen, Gud skall samla tillhopa i helvetet hycklarne och de otrogne.

Han har ju nedsänt följande uppenbarelse till eder i skriften: »Då I hören, att Guds tecken förnekas och göras till föremål för gyckel, så sitten ej hos dem, så länge de ej inlåta sig på ett annat ämne!« Ty då bliven I lika dem. Gud skall förvisso församla de tvehågsna och de otrogna allesammans i helvetet,

Det har uppenbarats för er i Skriften att ni inte bör söka sällskap med dem som ni hör förneka och skämta om Guds budskap, om de inte övergår till andra samtalsämnen. Annars blir ni lika dem. Gud skall samla förnekarna i helvetet och med dem hycklarna -

Och redan har Han gjort uppenbarelse åt eder i boken, sägande: då J hören Guds tecken skall det icke sättas tro till dem, utan det skall göras narr af dem; icke mågen J alltså sitta ned med dem tills de ingå i andra tal; ty då blifven J like dem. Sannerligen skall Gud församla skrymtarne och de otrogne allesamman i helvite,

Han har ju uppenbarat för er i Skriften att när ni hör andra förneka Guds tecken och göra dem till föremål för skämt, ska ni inte sitta hos dem, förrän de talar om något annat; ja, annars är ni som de – Gud ska församla hycklarna och dem som förnekar sanningen allesammans i Helvetet –

Det är de som passa på hvad som skall hända Eder. Om då Gud beskär Eder en seger, så säga de: "vi voro ju på eder sida?" Vinna åter de otrogne någon fördel i en strid, så säga de: "vi hade ju makt öfver Eder,, men värjde Eder för muslimin." Gud skall på uppståndelsedagen döma emellan Eder och icke blottställa de troende för de otrogne.

De där lura på eder och om I fån en seger ifrån Gud, säga: »Voro vi ej med eder?« Och om de otrogna få något på sin lott, säga de: »Hade vi ej överhand över eder och skyddade eder dock mot de rättrogna?« Men Gud skall döma emellan eder på uppståndelsens dag, och Gud skall aldrig skaffa de otrogna någon utväg mot de rättrogna.

de som vill invänta era fortsatta öden för att säga, om Gud ger er segern: "Stod vi inte på er sida?" och, om det skulle gå förnekarna väl, säga: "Var vi inte starkare än ni och tog er i försvar mot dessa troende?" Men Gud skall döma mellan er på Uppståndelsens dag och Gud kommer inte att låta förnekarna triumfera över de troende.

De som gifva akt på eder, och om Gud skänker eder seger, säga: voro icke vi med eder? Och hvilka, om en fördel tillskyndas de otrogne, säga: hade vi icke öfverhanden öfver eder och afhöllo vi icke de rättrogne från eder? Men på uppståndelsens dag skall Gud dömma emellan eder; och Gud skall ej göra väg för de otrogne emot de rättrogne.

de som vaktar på er och om ni får en seger ifrån Gud, säger: »Har vi inte varit med er?« Men om de som förnekar sanningen får något på sin lott säger de: »Hade vi inte övertaget över er, och skyddade vi er inte mot de troende?« Men Gud ska döma mellan er på Uppståndelsens dag, och Gud ska aldrig ge dem som förnekar sanningen någon väg till seger mot de troende.

Hycklarne försöka att bedraga Gud, men det är Han, som bedrager dem. Stå de upp till bönen, göra de det trögt. De vilja låta menniskorna se det och prisa sällan med allvar Gud,

De tvehågsna söka förvisso att bedraga Gud, men det är han, som bedrager dem. Då de stå upp att förrätta bön, stå de lättjefullt och skenheligt inför människorna och tänka blott föga på Gud,

Hycklarna tror sig överlista Gud, men det är Han som överlistar dem. Och då de reser sig för att be, reser de sig i sakta mak för att ses och berömmas av människorna men har sällan Gud i tankarna.

Skrymtarne söka visserligen att bedraga Gud, men Han skall föra dem i mörkret. Och då de stå upp till bönen, stå de vårdslöst, att de må blifva sedde af menniskorna, och de komma ju ihåg Gud blott föga,

Hycklarna vill bedra Gud, men det är Han som bedrar dem. Och när de står upp för att förrätta bönen, står de lättjefullt och skenheligt och tänker endast lite på Gud.

vacklande än hit än dit, utan att vara hvarken det ena eller det andra (hvarken troende eller otrogne). För den, som Gud vilseförer, kan du ej finna någon väg till det rätta.

I det de vackla mellan båda och höra varken hit eller dit. Och för den, som Gud låter fara vilse, skall du aldrig finna någon utväg.

De vacklar [mellan olika ståndpunkter] och följer varken den ena eller den andra [gruppen]. Men den Gud låter gå vilse kan du aldrig leda på rätt väg.

Vacklande emellan detta och hörande hvarken till den ena eller till de andra; men ho som Gud låter gå vilse, åt honom skall du ej i finna väg.

De vacklar däremellan och hör varken hit eller dit. Och för den som Gud leder vilse kommer du aldrig att finna en väg.

Väljen, I troende! ej de otrogne till edre vänner, framför de rätttrogne. Skolen I vilja gifva åt Gud ett tydligt bevis emot Eder?

I, som tron, tagen ej de otrogna till beskyddare i stället för de rättrogna! Viljen I giva Gud en öppen fullmakt mot eder?

Troende! Välj inte förnekare snarare än era trosbröder till bundsförvanter. Eller vill ni ge Gud klara bevis [på att ni är hycklare]?

O, J som tron! icke mågen J taga de otrogne till vänner framför de rättrogne: önsken J att gifva Gud ett uppenbart bevis emot eder?

Troende, ta inte dem som förnekar sanningen till beskyddare i stället för de troende! Vill ni ge Gud en öppen fullmakt mot er?

Hycklarne skola vara på den djupaste botten af helveteselden. Åt dem kan du ej finna någon frälsare,

De tvehågsna skola förvisso komma på eldens nedersta botten, och du skall aldrig finna någon hjälpare åt dem,

Hycklarnas plats är den eviga Eldens djupaste avgrund och för dem kan du inte finna någon hjälpare.

I sanning skola skrymtarne komma i helviteseldens nedersta botten, och icke skall du finna åt dem hjelpare:

Hycklarna kommer att hamna längst ner i Eldens djup, och du ska aldrig finna någon hjälpare åt dem,

med undantag af dem, som ångra sig, godtgöra hvad de hafva brutit, hålla sig faste vid Gud och egna Honom en uppriktig dyrkan. Desse skola räknas ibland de troende, och Gud skall gifva de troende en stor lön.

För så vitt de ej omvända sig och göra det rätta, hålla fast vid Gud och ägna Gud allena sin dyrkan. Dessa skola vara ett med de rättrogna, och de rättrogna skall Gud giva stor lön.

Men de som vänder om i ånger och gör bättring och [på nytt] söker styrka hos Gud och ägnar Honom en uppriktig dyrkan skall skonas; [på Uppståndelsens dag] skall de stå bland de troende och Gud skall ge de troende en rik belöning.

Undantagne dem som ångra sig och bättra sig, och som sedan hålla sig fast vid Gud, och upprigtigt bekänna sin religion till Gud, de tillhöra de rättrogne; och Gud skall härefter gifva de rätttrogne en stor belöning.

utom de som ångrar sig och ställer till rätta, håller fast vid Gud och utövar sin religion enbart för Guds skull. Dessa ska vara med de troende, och Gud ska ge de troende en väldig lön.

Hvad skulle väl Gud göra med edert straff, om I ären tacksamme och tron? Gud belönar gerna; Han vet allt.

Vad skulle väl Gud hava för anledning att straffa eder, om I ären tacksamma och tron? Ja, Gud är den Erkännsamme, den Vetande.

Varför skulle Gud vilja straffa er [för gamla synder], om ni visar [Honom] tacksamhet och tror [på Honom]? Gud, som har kunskap om allt, erkänner [Sina tjänares] förtjänster.

Hvad skulle väl komma Gud att straffa eder, om J ären tacksamme, och J tron? Gud är belönande och vis.

Vad har väl Gud för anledning att straffa er, om ni är tacksamma och tror? Ja, Gud är erkännsam och vetande.

Gud älskar icke, att man öppet talar om det, som ondt är, så vida icke någon förolämpas (och då omtalar det). — Gud hör och vet allt.

Gud älskar ej, att man sprider ut onda rykten, så framt ej någon lidit orätt; ja, Gud är den Hörande, den Vetande.

Gud vill inte att syndiga handlingar och skamlöshet omtalas öppet annat än av den skadelidande. Gud hör allt, vet allt

Gud älskar ej att onda tal högt yttras, om icke af den som lider orätt; och Gud är hörande, vetande.

Gud älskar inte att onda ord uttalas öppet, utom av den som lidit orätt; ja, Gud är hörande och vetande.

Om I gören godt offentligen eller i löndom eller förlåter oförrätter, så är Gud sannerligen eftergifvande och mäktig.

Om I öppet eller i hemlighet gören vad gott är eller haven undseende med något ont, så är Gud förvisso skonsam och mäktig.

[såväl när] ni öppet visar det goda [ni gör som när ni] håller det hemligt eller förlåter [ont som ni har lidit]; Gud utplånar [synd], fastän Han har [makt att straffa].

Om J uppenbaren hvad som är godt, eller J döljen det, eller J tillgifven hvad som är ondt, Gud är i sanning mild, mägtig.

Om ni öppet eller i hemlighet gör det som är gott, eller om ni har överseende med något ont, är Gud förvisso överseende och mäktig.

De som icke tro på Gud och Hans sändebud, som vilja göra en skilnad emellan Gud och Hans sändebud, sägande: "vi tro på somlige af dem, men icke på andre," och vilja taga sig en medelväg (emellan tro och otro),

De, som förneka Gud och hans apostlar och söka skilja Gud och hans apostlar åt och säga: »Vi tro på en del och förneka en del« och söka finna en medelväg,

DE SOM förnekar Gud och Hans sändebud och vill skilja mellan [tron på] Gud och [tron på] Hans sändebud och säger: "Vi tror på några men vi avvisar andra" och försöker gå en medelväg [mellan tro och otro] -

Sannerligen, de som icke tro på Gud och Hans apostlar, och som vilja göra skillnad emellan Gud och Hans apostlar och säga: vi tro på någre, och vi förneka andre; och som vilja taga en väg emellan detta,

De som förnekar Gud och Hans Sändebud och vill skilja mellan Gud och Hans Sändebud, de som säger: »Vi tror på en del och förnekar en del« och vill finna en medelväg,

de äro verkligen otrogne, och åt de otrogne hafva vi tillredt en neslig pina.

Dessa äro förvisso de verkligt otrogna, och åt de otrogna hava vi berett ett nesligt straff.

dessa [människor] har förnekat sanningen och för förnekarna har Gud i beredskap ett förnedrande straff.

Desse äro de verklige otrogne; och vi hafva beredt åt de otrogne ett nesligt straff.

dessa är de verkliga förnekarna, och åt förnekarna har Vi förberett ett förnedrande straff.

Åt dem deremot, som tro på Gud och Hans sändebud, utan att göra någon skilnad emellan någon af dem, skola vi gifva deras belöningar. — Gud är nåderik, barmhertig.

Men de, som tro på Gud och hans apostlar utan att göra någon skillnad på någon ibland dem, dessa skola vi giva deras lön; ja, Gud är överseende och barmhärtig.

Men de som tror på Gud och på Hans sändebud och inte gör åtskillnad mellan dem skall få sin [fulla] lön. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

Men de som tro på Gud och Hans apostlar och ej göra skillnad emellan någon af dem, till dem skola vi gifva deras belöning; och Gud är nådig, barmhertig.

Men de som tror på Gud och Hans Sändebud och som inte gör någon åtskillnad mellan dem – till dessa ska Han ge deras lön; ja, Gud är förlåtande och barmhärtig.

Skriftens egare skola bedja dig att nedsända till dem en bok ifrån himmelen. De bådo Moses om något, som var syndigare än detta, när de sade till honom: "låt oss se Gud med våra ögon.". För deras brottsliga önskan öfverfollos de af thordönet. Derefter togo de kalfven till sin gud, sedan de fått tydliga uppenbarelser. Dock vi förläto dem detta, och gåfvo Moses en ovedersäglig makt öfver dem.

De, som fått skriften, begära, att du skall låta en skrift komma ned till dem ifrån himmelen, men av Mose begärde de mera än så och sade: »Visa oss Gud i synlig måtto!« Och så slog åskan ned på dem för deras orättfärdighets skull; sedan antogo de kalven, oaktat de klara vittnesbörden kommit dem till del, men vi hade undseende med detta och gåvo Mose öppen fullmakt,

EFTERFÖLJARNA av äldre tiders uppenbarelser begär att du [Muhammad] skall utverka att en [ny] Skrift uppenbaras för dem. Ännu oerhördare är vad de begärde av Moses, när de sade: "Låt oss få se Gud med våra egna ögon", och en blixt slog dem som straff för deras orättfärdighet. Sedan tog de sig för att tillbe [den gyllene] kalven, efter det att bevisen [om sanningen] hade nått dem. Men Vi utplånade denna [synd] och gav Moses en otvetydig bekräftelse [på hans kallelse].

Skriftens folk fordrar af dig, att du låter nedkomma till dem en bok ifrån himmelen; men redan hafva de begärt af Mose mer än detta, ty de sade: visa oss Gud ögonskenligt; och åskviggen slog ned dem, för deras orättfärdighets skull. Derefter togo de kalfven till Gud, sedan de tydliga bevisen kommit till dem, och vi förläto dem detta; men vi gåfvo Mose uppenbar magt.

De som fått Skriften begär att du ska sända ner en Skrift till dem ifrån himlen, men av Moses begärde de mer än så och sade: »Låt oss själva se Gud!« Och så slog åskan ned på dem för deras orättfärdighets skull; sedan dyrkade de kalven, efter att de klara bevisen kommit dem till del, men Vi hade överseende med detta och gav Moses öppen fullmakt.

Vi upplyfte öfver dem berget Sinai, så att de skulle antaga förbundet och vi sade till dem: "ingån genom porten med vördnadsfulla åthäfvor." Och vi sade till dem: synden ej på sabbaten." Vi emottogo af dem en kraftig försäkran att hålla detta.

Lyfte berget över dem, då förbundet ingicks, och sade till dem: »Träden in genom porten tillbedjande!« Vi sade ock till dem: »Kränken ej sabbaten!« och mottogo av dem en kraftig försäkran.

Och Vi tog Sinai berg [som vittne] till Vårt förbund med dem och sade till dem: "Gå in [i detta land], men fall vid inträdet ned på era ansikten"; och Vi förmanade dem: "Bryt inte mot sabbatsbudet!" Och Vi tog emot deras högtidligaste löfte.

Och vi upplyfte öfver dem berget Sinai vid deras förbund; och vi sade till dem: inträder genom porten tillbedjande; och vi sade till dem: öfverträder icke sabbaten: och vi emottogo från dem en fast förbindelse.

Vi lyfte också berget över dem, för att de skulle hedra sitt förbund, och sade till dem: »Gå ödmjukt in genom porten!« Vi sade vidare: »Kränk inte sabbaten!« och slöt ett orubbligt förbund med dem.

Vi straffade dem derföre att de bröto sin förbindelse, ej trodde på Guds uppenbarelser, utan skäl dräpte profeterne och sade: "våra hjertan äro oomskurna." — Nej! Gud har tryckt ett insegel på deras hjertan, hvadan endast få af dem tro —

Men därför att de bröto sitt förbund och förnekade Guds tecken, dräpte profeterna utan sak och sade: » Våra hjärtan äro ju oomskurna« — nej, Gud har förseglat dem för deras otro, och därför skola de ej tro på ett fåtal när

[Men Vi straffade dem] därför att de bröt sitt löfte och förnekade Guds budskap och dödade profeterna mot all rätt, och på grund av deras [självbelåtna] ord "våra hjärtan är tillslutna" - nej, det är Gud som har förseglat deras hjärtan till följd av deras ständiga förnekande av tron; de tror bara på få ting -

Men för deras kränkning af sitt förbund och deras otro på Guds tecken, och deras orättvisa dråp af profeterne, och deras tal: våra hjertan äro oomskurne; (men Gud har tryckt insegel på dem för deras otro, derföre skola de icke tro, utom få)

Men på grund av att de bröt sitt förbund, förnekade Guds tecken, dräpte Profeterna utan rätt och sade: »Våra hjärtan är tillslutna« – nej, Gud har förseglat dem för att de förnekar sanningen, och bara ett fåtal av dem är därför troende –

och för deras otro och emedan de påbördat Maria en svår beskyllning,

Och därför att de voro otrogna och utspredo förskräckliga beskyllningar om Maria

och [Vi straffade dem] för deras förnekelse och de oerhörda, kränkande lögner som de yttrade om Maria,

För deras otro och deras yttrande om Maria en stor lögn,

och för att de förnekade sanningen och för vad de sade om Maria, en förskräcklig anklagelse,

samt för det att de hafva sagt: "vi hafva dödat Messias, Marias son, Guds apostel." Men de hvarken dödade eller korsfäste honom, utan en, som för dem syntes honom lik. De som tvistade om honom (huruvida han dött eller ej), hafva varit osäkre härpå. Icke egde de någon kunskap (om sanna förhållandet), utan följde endast en förmodan. Men de dödade sannerligen ej Messias,

Och sade: »Vi hava förvisso dödat Kristus, Jesus, Marias son, Guds apostel« — men de hava varken dödat eller korsfäst honom, utan det tycktes dem blott så, och de, som tvistat därom, hava sannerligen svävat i tvivel, enär de ej haft någon kunskap om honom, utan endast antaganden att rätta sig efter; de hava ej dödat honom i verkligheten,

och för deras ord: "Vi har dödat Kristus Jesus, Marias son, [som påstod sig vara] Guds sändebud!" Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så. De som är av annan mening är inte säkra på sin sak; de har ingen [verklig] kunskap om detta utan stöder sig på antaganden. Det är med visshet så att de inte dödade honom.

Och för deras tal: vi hafva dräpt Messias Jesum, Marias son, Guds sändebud. De hafva icke dräpt honom, ej heller korsfäst honom, men en likhet för dem: och i sanning äro de som tvista om honom, i tvifvel derom; de hafva icke om honom någon kunskap; de göra ej annat än följa inbillningen. Och icke hafva de dräpt honom i verklighet;

och för att de sade: »Vi har dödat Kristus, Jesus, Marias son, Guds Sändebud« – men de har varken dödat eller korsfäst honom, utan det tycktes dem bara så, och de som tvistat om honom, har helt visst svävat i tvivel; de har ingen kunskap om saken, utan rättar sig endast efter antaganden. Och de dödade honom förvisso inte,

utan Gud upptog honom till sig. — Gud är allsmäktig, allvis.

utan Gud har upptagit honom till sig, ty Gud är väldig och vis,

Nej, Gud upphöjde honom till Sin [härlighet]; Gud är allsmäktig, vis.

Men Gud har upptagit honom till sig; och Gud är mägtig, vis

utan Gud har upptagit honom till Sig; ja, Gud är väldig och vis.

Det finnes ingen af dem, som ega Skriften, som ej skall tro på honom före sin död, och på uppståndelsedagen skall han vittna emot dem.

Och det finnes ingen bland dem, som fått skriften, som ej skall tro på honom före döden, och på uppståndelsens dag skall han vittna emot dem

Och bland efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser finns ingen som inte före sin död tror på honom [som Guds Profet] och han skall vittna mot dem på Uppståndelsens dag.

Och det finnes ej ibland Skriftens folk någon, utan att han visserligen skall tro på honom före sin död, och på uppståndelsens dag skall han blifva vittne emot dem.

Bland Skriftens folk kommer var och en helt visst att tro på honom före sin död, och på Uppståndelsens dag kommer han att vara ett vittne mot dem –

För judarnes orättrådighets skull, hafva vi förbjudit dem angenäma ting, hvilka voro dem tillåtna, och derföre att de stängt mången ifrån Guds väg,

För all denna orättfärdighet hos dem, som äro judar, hava vi förbjudit dem goda ting, som varit dem tillåtna, och detta särskilt därför, att de utestänga så många från Guds väg

Vi nekade dem som bekänner den judiska tron goda ting som de förut kunde njuta av, på grund av den orätt som de begick och deras många avvikelser från Guds väg

För deras orättfärdighets skull som äro Judar, hafva vi förbjudit dem goda ting hvilka varit dem tillåtne, och för det de afvända många från Guds väg,

På Grund av de oförrätter, som begicks av dem som är judar, har Vi förbjudit dem goda ting som tidigare tillåtits dem, och för att de utestänger så många från Guds väg

idka ocker, fastän detta förbjudits dem, samt emedan de i lättsinne ödelägga menniskornas egodelar. Åt de otrogne ibland dem hafya vi tillredt ett pinsamt straff.

Och bedriva ocker, ehuru det förbjudits dem, och förtära andra människors ägodelar i fåfänglighet; ja, de otrogna bland dem hava vi berett ett plågsamt straff.

och därför att de bedrev ocker, som hade förbjudits dem, och orättmätigt tillskansade sig andras egendom. De av dem som envist framhärdar i att förneka sanningen, för dem har Vi i beredskap ett plågsamt straff.

Och för deras bedrifvande af ocker, hvilket var dem förbjudet, och deras uppslukande af menniskors egendom i fåfänglighet: vi hafva beredt åt de otrogne af dem ett plågsamt straff.

och tar emot ränta – fastän det förbjudits dem – och förtär andra människors ägodelar utan rätt; ja, de otrogna bland dem har Vi berett ett plågsamt straff.

Men de af dem, som äro rotfaste i kunskap och som tro, de tro på det som har uppenbarats för dig och före dig. Åt dem som upprätthålla gudstjensten, betala almosan och tro på Gud och på den yttersta dagen, skola vi gifva en stor lön.

Men de bland dem, som hava en säker kunskap, och de rättrogna, de tro på det, som nedsänts till dig, och det, som nedsänts före dig; och de, som förrätta bönen och giva allmosan och tro på Gud och den yttersta dagen, dessa skola vi giva stor lön.

Men de av dem vars kunskap är fast och djupt rotad tror med de troende på det som har uppenbarats för dig och på det som uppenbarades före din tid, och de som regelbundet förrättar bönen och hjälper de behövande och tror på Gud och den Yttersta dagen - alla dessa skall Vi ge en rik belöning.

Men de ibland dem som äro grundlige i lärdom, och de rättrogne, hvilka tro på det som till dig nedsändt blifvit, och det som blifvit nedsändt före dig, och hvilka iakttaga bönen, och gifva de stadgade almosorna, och tro på Gud och den yttersta dagen, desse skola vi gifva en stor belöning.

Men de bland dem som har fast förankrad kunskap och de troende, de tror på vad som uppenbarats för dig, och vad som uppenbarats före dig. Och de som förrättar bönen och ger allmosan och tror på Gud och den Yttersta dagen – dessa ska Vi ge en väldig lön.

Vi hafva meddelat dig uppenbarelser, såsom vi hafva meddelat uppenbarelser åt Noach och åt profeterne efter honom. Vi hafva meddelat uppenbarelser åt Abraham, Ismael, Isak, Jakob, stammarne, Jesus, Job, Jonas, Aron och Salomo, och åt David hafva vi gifvit Psaltaren.

Vi hava förvisso givit dig en uppenbarelse, såsom vi givit Noa och profeterna efter honom; vi hava ock givit uppenbarelser åt Abraham, Ismael, Isak, Jakob, stamhövdingarne, Jesus, Job, Jona, Aron och Salomo, och vi hava givit David psaltaren

VI HAR gett dig Vår uppenbarelse liksom Vi gav Noa och de profeter som följde efter honom Vår uppenbarelse, och liksom Vi gav Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande Vår uppenbarelse, och Jesus och Job och Jona och Aron och Salomo, och liksom Vi skänkte David en Skrift fylld av visdom,

Sannerligen hafva vi gifvit dig uppenbarelse, liksom vi gifvit uppenbarelse till Noach och till profeterne efter honom; och vi hafva gifvit uppenbarelse till Abraham och Ismael och Isaak och Jakob, och Israels stammar och Jesum och Job och Jonas och Aaron och Salomo; och vi hafva gifvit David psalmerna.

Vi har givit dig uppenbarelser, liksom Vi givit uppenbarelser åt Noa och Profeterna efter honom; Vi har också givit uppenbarelser åt Abraham, Ismael, Isak, Jakob och hans ättlingar, Jesus, Job, Jona, Aron och Salomo, och Vi har givit David Psaltaren.

Det gifves sändebud, om hvilka vi tillförne hafva berättat dig, och sådana, om hvilka vi icke berättat för dig. Med Moses har Gud talat muntligen.

Och sänt apostlar, som vi förut nämnt för dig, och apostlar, som vi icke nämnt för dig — Gud talade ju själv med Mose

sändebud som Vi redan har berättat för dig om och sändebud som Vi inte har berättat om - och Moses som Gud talade med utan förmedling -

Och vi hafva sändt apostlar hvilka vi redan omnämnt för dig förut, och apostlar hvilka vi icke omnämnt för dig; och Gud har talat till Mose med egen röst;

Och sänt Sändebud, som Vi förut nämnt för dig, och Sändebud, som Vi inte nämnt för dig – och Gud talade ju Själv med Moses.

Det har gifvits sändebud, som förkunnade nåd och som hotade, på det att menniskorna ej skulle hafva någon ursäkt inför Gud, sedan sändebuden hade kommit till dem. — Gud är allsmäktig, allvis.

Apostlar, dels glädjebudbärare, dels varnare, för att människorna efter deras sändning ej skulle hava någon ursäkt inför Gud; ja, Gud är väldig och vis.

sändebud som förde med sig ett glatt budskap om hopp och varnande ord, för att människorna, efter [att ha hört] sändebuden, inte skall kunna skylla på [okunnighet] inför Gud. Gud är allsmäktig, vis.

Apostlar bebådare af glädje, och hotande förmanare, att icke menniskorna skulle hafva någon ursäkt inför Gud, sedan apostlarne blifvit sände till dem; och Gud är mägtig, vis.

Sändebud, som var glädjebudbärare och varnare, för att människorna efter Sändebuden inte skulle ha något argument inför Gud; ja, Gud är väldig och vis.

Gud är sjelf ett vittne på det, som Han har uppenbarat för dig. Han har uppenbarat det i enlighet med sin kunskap. Äfven änglarne äro vittnen härpå. Men Gud är vittne nog.

Men Gud bevittnar det, som han nedsänt till dig; han har nedsänt det med sin kunskap. Änglarna bevittna det ock; ja, Gud är ett vittne, som räcker till.

Men Gud själv vittnar med det som Han har uppenbarat för dig [att] Han har uppenbarat det med Sitt vetande; ja, även änglarna vittnar, men det behövs inga andra vittnen än Gud.

Men Gud bevittnar det som Han låtit nedkomma till dig; Han har låtit det nedkomma med sin kunskap; och englarne äro vittnen: Gud är dock ett tillräckligt vittne.

Men Gud vittnar om det som Han har uppenbarat för dig – Han har uppenbarat det med Sin kunskap – och änglarna vittnar också, men Gud är tillräcklig som vittne.

De som icke tro och utestänga andre ifrån Guds väg, äro stadde uti en stor villfarelse.

De, som äro otrogna och utestänga andra från Guds väg, äro förvisso långt gångna i villfarelse.

De som förnekar tron och vill spärra Guds väg för [andra] har drivit synden till dess yttersta gräns.

Sannerligen, de som icke tro, och afhålla andra från Guds väg, de hafva afvikit långt i villfarelse.

De som förnekar sanningen och utestänger andra från Guds väg, har förirrat sig långt ifrån vägen.

De som icke tro och begå brott, dem kan Gud ej förlåta, och skall ej leda dem på någon annan väg,

Vad beträffar dem, som äro otrogna och göra orätt, är Gud förvisso ej den, som förlåter dem eller leder dem på någon annan väg

De som framhärdar i förnekelse och orättfärdighet kan inte vänta förlåtelse av Gud och ingen vägledning

I sanning, de som icke tro och som handla orättfärdigt, Gud är icke sinnad att förlåta dem, ej heller att visa dem väg,

De som förnekar sanningen och gör orätt – det anstår inte Gud att förlåta dem eller leda dem på någon annan väg

än den, som bär till helvetet, der de i evighet skola förblifva. Detta är ej svårt för Gud.

Än vägen till helvetet att där i evighet förbliva, men detta är lätt för Gud.

utom till vägen till helvetet; där skall de förbli till evig tid. Detta är lätt för Gud.

Om icke väg till helvite, deri de skola evinnerliga dväljas; och detta är för Gud lätt.

än vägen till Helvetet där de ska vistas i all evighet, och detta är lätt för Gud.

O menniskor! Aposteln har tillfört Eder sanningen ifrån eder Herre. Tron derföre; det är bäst för Eder. Men om I icke tron, så behöfver Gud ej Eder. Han eger allt, som finnes i himlarne och på jorden. — Gud är allvetande, allvis.

Människor, så har nu aposteln kommit till eder med sanningen från eder Herre; tron alltså till fromma för eder själva! Men om I ären otrogna, så tillhör förvisso Gud vad som finnes i himlarna och på jorden; ja, Gud är den Vetande, den Vise.

Människor! Sändebudet har nu kommit till er med sanningen från er Herre; tro därför för ert eget bästa! Men om ni framhärdar i att förneka sanningen [minns då att] allt i himlarna och på jorden tillhör Gud. - Gud vet, Gud är vis.

O, menniskor! nu har aposteln kommit till eder med sanningen från eder Herra, tror alltså, det är bättre för eder; men om J icke tron, tillhör dock Gud hvad helst som är i himlarne och på jorden; och Gud är vetande, vis.

Människor, Sändebudet har nu kommit till er med sanningen från er Herre; tro därför för ert eget bästa! Men även om ni förnekar sanningen, hör allt som finns i himlarna och på jorden ändå till Gud; ja, Gud är vetande och vis.

Gån ej förlångt i eder trosifver, I som egen Skriften! och talen endast sanning om Gud. Messias Jesus, Marias son, var visserligen Guds sändebud och Hans ord, hvilket han lät intränga hos Maria. Han var ock en ande, utgången ifrån Honom. Tron då på Gud och Hans sändebud, och sägen icke: "de äro tre gudar." Afhållen Eder härifrån. Det är bäst för Eder. Gud är sannerligen en ende Gud. Gud bevare oss, att vi skulle säga: "Han har en son." Allt i himlarne och på jorden är Hans. Gud räcker till att beskydda hvad Han har skapat.

I, som fått skriften, överskriden ej måttan i eder religion och påbörden ej Gud vad som icke är sant! Kristus, Jesus, Marias son, är blott Guds apostel och hans ord, det han ingivit Maria, och en hans ande; tron alltså på Gud och hans apostlar och sägen ej: »De äro tre«, utan avhållen eder därifrån till fromma för eder själva! Gud är en enda Gud, honom allena all ära! Bort det, att han skulle hava barn! Honom tillhör vad som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden; ja, Gud är ett ombud, som räcker till.

EFTERFÖLJARE av tidigare uppenbarelser! Gå inte till överdrift i [utövningen av] er religion och påstå inte om Gud annat än det som är sant! Kristus Jesus, Marias son, var Guds Sändebud och Hans ord förkunnat för Maria och ande av Hans [ande]. Tro därför på Gud och Hans sändebud och säg inte: "[Gud är] tre." Upphör för ert eget bästa! Gud är den Ende Guden. Stor är Han i Sin härlighet, fjärran från [tanken] att Han skulle ha en son! Honom tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. Ingen behöver en ytterligare beskyddare utöver Gud.

O, J Skriftens folk! J mågen ej öfverskrida gränserna i eder religion, och J mågen ej säga om Gud annat än sanningen: Messias Jesus, Marias son, är blott Guds sändebud, och Hans ord, hvilket Han ingaf Maria, och en ande från Honom: tror alltså på Gud och Hans apostlar; och J mågen ej säga: Gud är tre; afhåller eder derifrån, det är bättre för eder. Gud är endast en Gud: vare det långt från Honom att Han skulle hafva en son! Honom tillhör hvad som är i himlarne och på jorden; och Gud är tillräcklig till beskyddare.

Ni, som fått Skriften, gå inte till överdrift i er religion och säg inget annat än sanningen om Gud! Kristus, Jesus, Marias son, är inte mer än Guds Sändebud och Hans ord, som Han ingivit Maria, och en ande från Honom; tro därför på Gud och Hans Sändebud och säg inte: »Tre« – upphör med detta! Det är bättre för er själva. Gud är en enda Gud, fjärran är Han från att ha ett barn! Honom tillhör allt som finns i himlarna och allt som finns på jorden; ja, Gud är tillräcklig som ombud.

Icke förhäfde sig Messias så, att han ej ville vara Guds tjenare, lika litet de änglar, som äro Gudi närmast. Men sådane, som förhäfva sig så, att de ej vilja gälla för Hans tjenare och tycka sig något vara, dem alle skall Gud samla hos sig (för att lönas).

Kristus skall aldrig vägra att vara en tjänare åt Gud, ej heller änglarna, de där få komma honom nära. Men dem, som vägra att dyrka honom och som visa sig spotska, skall han allesammans församla hos sig.

Kristus har inte hållit sig för god att vara Guds tjänare, inte heller änglarna som har sin plats i Hans närhet. [På den Yttersta dagen] skall Han inför Sig samla dem vars högmod hindrade dem att tjäna Gud.

Messias försmår ej att vara Guds tjenare, ej heller englarne, hvilka få komma nära Hans thron. Och ho som försmår Hans tjenst och högmodas, skall Han dock ihopsamla dem alla hos sig.

Kristus kommer aldrig att anse sig för god för att vara en Guds tjänare, och inte heller Änglarna, som fått komma Honom nära. Men dem, som anser sig för goda för att dyrka Honom och är högmodiga, ska Han allesammans församla hos Sig.

Dem som tro och göra godt. skall Han gifva hvad de förtjenat och ett tillskott af sin nåds rikedom. Men de som förhäfva sig och tycka sig något vara, dem skall Han straffa med en svår pina. Utom Gud kunna de ej finna åt sig någon beskyddare, ej heller någon frälsare.

Vad dem beträffar, som tro och göra goda gärningar, skall han giva dem deras fulla lön och mera därtill av sin ynnest, men vad dem beträffar, som försmå honom och visa sig spotska, skall han hemsöka dem med ett plågsamt straff. Och de skola ej finna någon beskyddare eller hjälpare utom Gud.

Då skall Han ge dem som hade tron och levde rättskaffens deras fulla lön och i Sin nåd ge dem mer, men de högmodiga skall Han låta utstå ett plågsamt straff och de skall varken finna beskyddare eller hjälpare vid sidan av Gud.

Och beträffande dem som tro och göra goda verk, Han skall gifva dem fullt ut deras belöning, och skall lägga till mer åt dem af sin nåd; men de som äro spottske och högmodas, dem skall Han straffa med ett plågsamt straff, och de skola icke finna åt sig, mot Gud, hvarken beskyddare eller hjelpare.

Åt dem som tror och gör goda gärningar, ska Han ge deras fulla lön, och mer därtill av Sin ynnest, men de som anser sig vara för goda och är högmodiga, ska Han utsätta för ett plågsamt straff. Och de kommer inte att finna någon annan beskyddare eller hjälpare än Gud.

I menniskor! ifrån eder Herre har till Eder kommit sanningens uppenbarelse, och vi hafva nedsändt till Eder ett tydligt ljus.

Människor, så har nu upplysning kommit eder till del från eder Herre, och vi hava nedsänt ett klart ljus till eder.

MÄNNISKOR! Ni har tagit emot bevis [för sanningen] från er Herre och Vi har gett er ett klart ljus [som skall lysa er].

O, menniskor! nu har kommit till eder ett uppenbart bevis från eder Herra, och vi hafva nedsändt till eder ett klart ljus.

Människor, ett avgörande bevis har nu kommit till er från er Herre, och Vi har nedsänt ett klart ljus till er.

De som tro på Gud och hålla sig fast vid Honom, dem skall Han införa till delaktighet i sin barmhertighet och nåd, samt leda till sig på en säker väg.

Vad dem beträffar, som tro på Gud och hålla fast vid honom, skall han innesluta dem i sin barmhärtighet och ynnest och leda dem till sig på en rätt väg.

Dem som tror på Gud och söker styrka hos Honom skall Han innesluta i Sin nåd och Sin barmhärtighet; ja, Han skall leda dem till Sig på en rak väg.

Och beträffande dem som tro på Gud, och hålla sig fast vid Honom, dem skall Han innesluta i sin barmhertighet och nåd, och skall föra dem till sig en rätt väg.

Dem som tror på Gud och håller fast vid Honom ska Han föra in i Sin barmhärtighet och ynnest och föra dem fram på en rak väg som leder till Honom.

De skola rådfråga dig (om de aflägsna förvandtskaperna). Svara: "Gud undervisar Eder om de aflägsna förvandtskaperna. Om en man dör utan barn (son), men har syster, så ärfver hon hälften af qvarlåtenskapen, och han (brodern) ärfver henne, om hon är barnlös. Men om de äro två systrar, så bekomma de två tredjedelar af det, som han har efterlemnat. Äro de åter flere syskon, männer och qvinnor, så får mannen lika stor lott, som två qvinnor." Detta förklarar Gud för Eder, ty Han vill ej, att I skolen fara vilse. — Gud vet allting.

De bedja dig om besked. Säg: »Gud skall giva eder besked om den, som är utan föräldrar och barn.« Avlider en man, som ej har barn, men som har en syster, så bekomme hon hälften av vad han efterlämnat, och han skall ock ärva henne, om hon ej har barn; men är det två systrar, så bekomme de två tredjedelar av vad han efterlämnat, och finnas syskon av båda könen, skall mannen hava lika mycket som två kvinnor. Gud visar eder detta tydligt, att I ej mån fara vilse; ja, Gud är allvetande.

DE BER dig om ett klarläggande [av reglerna för arv]. Säg: "Gud klargör för er vad som gäller om någon dör utan att efterlämna arvingar i rätt uppstigande eller nedstigande led: Om en man dör barnlös och efterlämnar en syster, ärver hon hälften av kvarlåtenskapen; likaså ärver han henne, om hon dör barnlös. Finns två systrar, ärver de en tredjedel var av vad han efterlämnar; om både bröder och systrar överlever honom, ärver en broder detsamma som två systrar." Gud klargör [detta] för er för att ni skall undvika misstag. Gud har kunskap om allt.

De skola rådfråga dig. Säg: Gud bestämmer för eder i anseende till aflägsna slägtingar, att, om en man dör som icke har barn, och han har en syster, då skall hon hafva hälften af hvad han efterlemnar; och han skall ärfva henne, om hon icke har barn: men om de äro tvenne systrar, då skola de båda tillsammans hafva två tredjedelar af hvad han efterlemna. Och om det är syskon af båda könen, skall mankönets lott vara lika med tvenne af qvinnokönets: Gud upplyser eder att J icke mågen fara vilse; och Gud är allvetande.

De ber dig om besked. Säg: »Gud ger er besked om den som är utan föräldrar och barn.« Avlider en man som inte har barn, men som har en syster, ska hon få hälften av vad han efterlämnat, och han ska också ärva henne om hon inte har barn; men är det två systrar, ska de få två tredjedelar av vad han efterlämnat, och om det är syskon av båda könen, ska mannen få en lika stor andel som två kvinnor. Gud klargör detta för er, för att ni inte ska gå vilse; ja, Gud har kunskap om allt.