وَإِذَا جَآءَهُمۡ أَمۡرٞ مِّنَ ٱلۡأَمۡنِ أَوِ ٱلۡخَوۡفِ أَذَاعُواْ بِهِۦۖ وَلَوۡ رَدُّوهُ إِلَى ٱلرَّسُولِ وَإِلَىٰٓ أُوْلِي ٱلۡأَمۡرِ مِنۡهُمۡ لَعَلِمَهُ ٱلَّذِينَ يَسۡتَنۢبِطُونَهُۥ مِنۡهُمۡۗ وَلَوۡلَا فَضۡلُ ٱللَّهِ عَلَيۡكُمۡ وَرَحۡمَتُهُۥ لَٱتَّبَعۡتُمُ ٱلشَّيۡطَٰنَ إِلَّا قَلِيلٗا٨٣
När de få veta något, som ingifver säkerhet eller fruktan för fienden, så utsprida de det. Men om de framburo det till aposteln och till dem, som ibland dem anseende ega, så skulle nog de, som kunna utforska sakens sammanhang, taga reda derpå. Om icke Guds nåd och barmhertighet hade vakat öfver Eder, så haden I följt Satan (och förblifvit hedningar), utom någre få.
Och då någonting, som ingiver trygghet eller fruktan, kommer till deras öron, sprida de ut det, men om de hänsköte det till aposteln och dem, som äga att befalla över dem, så skulle just de, som kunde göra det klart för sig, lära känna det, och vore ej Guds ynnest och barmhärtighet mot eder, så skullen I hava följt Satan på ett fåtal när.
OCH NÄR ett [rykte] som gäller fred eller krig kommer till deras kännedom, skyndar de sig att sprida det. Om de [i stället] genast underrättade Sändebudet och dem i deras gemenskap åt vilka anförtrotts myndighet och ansvar skulle de bland dem som [sysslar med att] utforska sanningen kunna klarlägga [ryktets betydelse]. Om inte Gud i Sin nåd hade förbarmat Sig över er skulle ni helt visst ha slutit er till Djävulen, alla utom ett fåtal.
Och då de få veta en sak, antingen den gifver säkerhet eller skräck, utsprida de den; men om de hemställde den till aposteln och till dem som föra befälet ibland dem, visserligen skulle de af dem som sökte upplysning derom, inhemta den. Och om icke Guds nåd vore med eder, och Hans barmhertighet, säkert skullen J följa satan, utom få.
Och när de nås av rykten som inger trygghet eller fruktan, sprider de dem vidare. Om de i stället hade hänskjutit det till Sändebudet och dem, som har myndighet och ansvar, skulle just de av dem som utreder saken få klarhet i den. Och vore det inte för Guds ynnest och barmhärtighet mot er, skulle ni alla ha rättat er efter Satan utom ett fåtal av er.
Kommentar
Och när de nås av rykten som inger trygghet eller fruktan, sprider de dem vidare: Profeten ﷺ brukade sända ut följeslagarna på räder, och hycklarna skynda sig då att förhöra sig om huruvida muslimerna hade segrat eller blivit besegrade, för att sedan sprida ryktet vidare innan de talat med Guds Sändebud ﷺ. Om de i stället hade hänskjutit det till Sändebudet: Det vill säga, om de avstod från att sprida vidare vad de hört och i stället lät Profeten ﷺ vara den som förmedlade vad som hänt till människorna. Som har myndighet och ansvar: Detta syftar på de av Profetens ﷺ följeslagare som hade gott omdöme, såsom Abu Bakr, Umar, Uthman och Ali, må Gud vara nöjd med dem. Skulle just de av dem som utreder saken få klarhet i den: Skulle de lärda bland dem utreda saken och bedöma om nyheterna borde spridas vidare eller inte. [al-Baghawi]
Och när de nås av rykten som inger trygghet eller fruktan, sprider de dem vidare: Gud förebrår dem som förhastar sig och talar om och sprider nyheter vidare innan de har förvissat sig om sanningshalten i det de hört. Profeten ﷺ har sagt: ”Att en man återberättar allt han hör är tillräckligt för att han ska räknas som lögnare.” Guds Sändebud ﷺ uppmanade också följeslagarna att avstå från tomt och meningslöst tal (qīl wa qāl), och detta syftar på människor som ofta talar om vad andra har sagt, utan att bestyrka det, reflektera över det eller klargöra vad som menas. Guds Sändebud ﷺ har också sagt: ”Den som återger en berättelse, trots att han själv betraktar den som en lögn, är en av lögnarna.” [Ibn Kathir]
Och när de nås av rykten som inger trygghet eller fruktan, sprider de dem vidare: Man har sagt att hjärtat hos en ädel man är en grav för hemligheter.(1) Denna egenskap som Gud fördömer här – att sprida rykten – är vanligt förekommande bland muslimer i allmänhet. Så fort de hör talas om något skyndar de sig att sprida det vidare, oavsett om det är gott eller ont, och i synnerhet om nyheterna handlar om dem som har en särskild relation till Gud eller en andlig särställning. [Ibn Ajiba]
- (1) Det vill säga, han avslöjar inte några hemligheter. Det är som att hemligheterna dör och begravs i hans hjärta, ö.a.