وَلَيۡسَتِ ٱلتَّوۡبَةُ لِلَّذِينَ يَعۡمَلُونَ ٱلسَّيِّـَٔاتِ حَتَّىٰٓ إِذَا حَضَرَ أَحَدَهُمُ ٱلۡمَوۡتُ قَالَ إِنِّي تُبۡتُ ٱلۡـَٰٔنَ وَلَا ٱلَّذِينَ يَمُوتُونَ وَهُمۡ كُفَّارٌۚ أُوْلَـٰٓئِكَ أَعۡتَدۡنَا لَهُمۡ عَذَابًا أَلِيمٗا١٨

Ej skall ångern gagna dem, som ondt begå, men, när döden nalkas, säga: "nu ångrar jag mig;" icke heller dem som dö i sin otro. Åt sådane hafva vi tillredt ett pinsamt straff.

Men ingen misskund hava de att vänta, som begå de onda gärningarna, ända tills någon av dem ligger för döden och säger: »Nu omvänder jag mig förvisso«, och ej heller de, som dö i otro; åt dessa hava vi berett ett plågsamt straff.

Ångerns väg är inte öppen för den som [ständigt] begår dåliga handlingar och först då döden når honom säger: "Nu känner jag ånger", och inte heller för dem som dör som förnekare av sanningen; för dem har Vi ett plågsamt straff i beredskap.

Men ingen nåd skall visas någon af dem som göra onda gerningar tills då de nalkas sitt slut, de säga: i sanning ångrar jag mig nu; icke heller dem som dö i sin otro: vi hafva beredt åt dem plågsamma qval.

Men ingen förlåtelse har de att vänta, som begår det onda, och som först då döden kommer till dem säger: »Nu omvänder jag mig«, och inte heller de, som dör i otro; åt dessa har Vi förberett ett plågsamt straff.