Sura 7: Skiljeväggen

A. L. M. S.

‘LMS.

Alif lam meem Saad.

A. L. M. S.

Detta är en skrift, som har uppenbarats dig, — aflägsna hvarje bekymmer för den ur ditt bröst — på det att du genom den skulle varna de otrogne och förmana de troende.

Se här en skrift, som nedsänts till dig och varöver du således ej må känna någon ängslan i ditt bröst, för att du skall varna med den och för att det skall bliva en förmaning för de rättrogna.

EN SKRIFT har uppenbarats för dig - ängslas inte i ditt hjärta över detta - för att du med den skall varna [förnekarna] och förmana de troende:

En bok har blifvit nedsänd till dig — och icke må det vara betänklighet uti ditt bröst beträffande henne — att du må förmana derigenom, och såsom en erinran till de rättrogne.

Följen de åt Eder meddelade uppenbarelserna ifrån eder Herre, och följen icke andre rådgifvare. — I läggen detta föga på hjertat.

Rätten eder efter vad som nedsänts till eder från eder Herre och följen icke några andra beskyddare i stället för honom! Föga låten I förmana eder.

"Följ det som har uppenbarats för er av er Herre, och följ inte [andra som ni har tagit till] beskyddare i Hans ställe." - Men det är sällan ni ägnar någon eftertanke [åt Våra varningar]!

Följer det som till eder blifvit nedsändt från eder Herra; och ej mågen J följa beskyddare, utom Honom: huru föga J erinren eder!

Huru månge städer hafva vi icke redan förstört och vår vrede har plötsligen öfverraskat dem under nattsömnen eller under middagsslummern.

Huru mången stad hava vi icke tillintetgjort! Och vår makt överväldigade dem under natten eller under deras middagsvila.

Hur många städer har Vi inte lagt öde! Under natten eller då [människorna] slumrade i middagshettan drabbade dem Vårt straff.

Och huru många städer vi förstört, hvilka vårt straff kom på om natten, eller då de hvilade vid middagstiden.

Och när vårt straff träffade dem, kunde de ej frambringa något annat ljud än de orden: "vi hafva sannerligen varit syndare."

Och deras försvar, då vår makt överväldigade dem, bestod blott däri, att de sade: »Vi hava förvisso varit orättfärdiga.«

Och då slaget föll kunde de inte säga mer än detta: "Ja, vi gjorde sannerligen stor orätt!"

Icke vardt deras bön, då vårt straff kom på dem, annat än att de sade visserligen hafva vi varit orättfärdige.

Vi skola fråga dem, till hvilka sändebuden skickades, och vi skola fråga sändebuden.

Så skola vi sannerligen spörja dem, till vilka den nedsänts, och vi skola spörja även de utsände

Vi skall förvisso förhöra mottagarna av Vårt budskap, och Vi skall förhöra budbärarna;

Men sannerligen skola vi förhöra dem till hvilka sändt blifvit, liksom vi skola förhöra sändebuden.

Vi skola då meddela sändebuden kännedom om folkets synder; ty vi voro icke frånvarande (och veta hvad de hafva gjort).

Och förtälja för dem med sakkunskap; ja, vi hava ej varit främmande därför.

och Vi skall med [fullständig] kunskap underrätta dem om [allt]; ingenting har gått Oss förbi.

Och vi skola i sanning förtälja dem deras gerningar med kännedom; ty vi äro icke frånvarande.

På den dagen skall vägas med rättvisa och den, hvilkens vågskålar äro tunga, skall varda salig;

På den dagen skall vägningen vara rätten själv, och de, vilkas vågskålar äro tunga, dessa varda de lyckliga.

Den Dagen skall [allt] vägas med sanningens våg och det skall gå dem väl i händer vilkas vågskål [med goda handlingar] väger tungt;

Vigten den dagen skall blifva rigtig: och de hvilkas vågskålar varda tunga, de skola blifva de lycklige.

Men den, hvilkens vågskålar äro lätta, han har förlorat sin salighet, emedan han förbrutit sig på våra uppenbarelser.

Men de, vilkas vågskålar äro lätta, dessa äro de, som tillspillogiva sig själva, därför att de betvivlade våra tecken.

förlorarna är de vilkas vågskål väger lätt, de som genom att förneka Våra budskap har förverkat sina själar.

Men de hvilkas vågskålar varda lätta, äro de som förtappat sina själar, derigenom att de försmädade våra tecken.

Vi hafva gjort Eder mäktige på jorden och försett Eder der med uppehälle; men I ären föga tacksamme.

Vi hava ju givit eder makt på jorden och skaffat eder livsuppehälle på den. Föga tacksamma ären I.

MÄNNISKOR! Vi har gett er jorden som boplats och där har Vi sörjt för ert uppehälle; men ni visar ringa tacksamhet.

Och sannerligen hafva vi gjort eder mägtige på jorden, och alstrat åt eder födoämnen derpå: huru föga J ären tacksamme!

Vi hafva skapat Eder och sedan gifvit Eder form. Derefter sade vi till änglarne: "knäböjen för Adam." Då knäböjde de utom Iblis, ty han var icke ibland de knäböjandes antal.

Vi hava ock skapat eder och danat eder, och sedan sade vi till änglarna: »Fallen ned för Adam!« Så föllo de ned utom Iblis; han hörde ej till dem, som föllo ned.

Vi har skapat er och sedan format er; därefter sade Vi till änglarna: "Fall ned på era ansikten inför Adam!" Och de föll ned inför honom, [alla] utom Iblees; han hörde inte till dem som föll ned på sina ansikten.

I sanning hafva vi skapat eder, och sedan gåfvo vi eder form, derefter sade vi till englarne: tillbedjer Adam; och de tillbådo; utom Iblis, hvilken icke var bland dem som tillbådo.

Gud frågade: "hvad afhöll dig ifrån att knäböja, då jag befalde dig det?" Han svarade: "jag är förmera än han. Mig har du skapat af eld, men honom af lera."

Och han sade: »Vad hindrar dig att falla ned, då jag befallt dig?« Han svarade: »Jag är förmer än han; du har skapat mig av eld, men honom har du skapat av lera.«

[Gud] sade: "Vad hindrade dig från att falla ned på ditt ansikte [inför Adam] såsom Jag befallde dig?" [Iblees] svarade: "Jag är bättre än han; mig har Du skapat av eld, men honom skapade Du av lera."

Sade Herren: hvad hindrade dig att du ej tillbad, då jag befallde dig? Han svarade: jag är bättre än han, Du har skapat mig af eld, och Du har skapat honom af jord.

Gud sade: "gå ned härifrån! ty det anstår dig icke att i öfvermod här trotsa mina bud. Gå bort! du är nu förbannad."

Då sade han: »Så störta då ned härifrån! Det höves dig ej att vara högmodig. Ut med dig! Du hör förvisso till de eländiga.«

[Gud] sade: "Ned härifrån! Det anstår dig inte att visa högfärd här. Ut! Din plats är bland de föraktade och förnedrade!"

Sade Herren: störta då ned derifrån, det tillkommer dig ej att uppföra dig spottskt deri, utan gack ut, ty du skall blifva bland dem som äro föraktade.

Iblis sade: "gif mig uppsof till den dag, då de (menniskorna) skola uppväckas ifrån de döda."

Han svarade: »Giv mig anstånd till den dag, då de uppväckas!«

[Iblees] sade: "Ge mig anstånd till den Dag då de [döda] skall återuppväckas."

Han svarade: gif mig anstånd tills en dag de döda skola uppväckas.

Gud svarade: "detta uppskof beviljas dig."

Då sade han: »Så stanna då bland dem, som få anstånd!«

[Och Gud] svarade: "Du skall vara bland dem som beviljas anstånd."

Sade Herren: i sanning skall du blifva en af dem som få anstånd.

Han sade: "emedan jag (genom din befallning) förledts till affall, så skall jag sannerligen lura på menniskorna på din rätta väg.

Han svarade: »Därför att du bragt mig på fall, skall jag sannerligen lägga mig i försåt för dem på din väg, den rätta vägen.

[Iblees] sade: "Eftersom Du har låtit mig begå ett felsteg, svär jag att jag skall lägga mig i bakhåll för dem längs Din raka väg,

Han svarade: emedan Du svikit mig, skall jag lägga försåt för dem på Din rätta väg;

Jag skall angripa dem ifrån alla håll, framifrån, bakifrån, ifrån höger och ifrån venster, och du skall finna de fleste af dem otacksamme."

Sedan skall jag överfalla dem både framifrån och bakifrån, både från höger och vänster, och du skall icke finna, att de flesta av dem äro tacksamma.«

och jag skall ansätta dem framifrån och bakifrån, från höger och från vänster; och Du kommer att finna de flesta av dem otacksamma."

Och sedan skall jag komma på dem framifrån och bakifrån, och från deras högra sidor och från deras venstra sidor; och största delen af dem skall Du ej finna tacksamme.

Gud sade: "gå bort härifrån föraktad, förskjuten. Om någon af dem följer dig, så skall jag sannerligen fylla helvetet med Eder alle."

Då sade han: »Ut härifrån, vanärad och bortstött! Om några av dem följa dig, skall jag sannerligen fylla helvetet med eder allesammans.

[Gud] sade: "Ut härifrån, föraktad och utstött! Om någon sluter sig till dig skall Jag helt visst fylla helvetet med er alla."

Sade Herren: gack ut derifrån, du är vanärad, bortdrifven: hvem utaf dem som följer dig, i sanning skall Jag fylla helvitet med eder alla.

O Adam! tagen du och din maka eder bostad i paradiset. Af hvad helst I viljen, mågen I äta, men nalkens icke detta här trädet, ty då synden I.

Men du Adam, bo i paradiset, du och din hustru! Äten alltså varhelst I viljen, men nalkens icke det här trädet, så att I kommen att höra till de orättfärdiga!«

[Till Adam sade Gud]: "Adam! Lev nu, du och din hustru, i denna lustgård och ät vad ni önskar [av dess frukter]. Men kom inte nära detta träd! Annars kan ni råka i synd."

Men, o, Adam! bo du och din maka i paradiset, och äter af dess frukter hvarhelst J behagen; dock mågen J ej nalkas detta träd, på det J ej mågen blifva af de orättfärdige.

Men Satan hviskade till dem, för att han skulle visa dem hvad de icke sågo af sin blygd, och sade: "endast derföre har eder Herre förbjudit Eder detta trädet, emedan Han fruktar, att I skolen varda änglar eller odödlige."

Men Satan viskade till dem för att röja deras nakenhet, som varit dem fördold, och sade: »Eder Herre har blott förbjudit eder det här trädet, för att I icke skolen varda ett par änglar eller höra till dem, som leva i evighet.«

Men genom listiga antydningar lät Djävulen dem förstå något som de hade varit omedvetna om, nämligen att de var nakna. Och han sade till dem: "Er Herre har förbjudit er [att komma nära] detta träd just för att hindra er att bli änglar eller [sådana] väsen som lever för evigt."

Och satan hviskade till dem båda, att han skulle uppdaga för dem det som var dem förborgadt beträffande deras blygd; och han sade: eder Herre har förbjudit eder detta träd, blott på det J ej mågen blifva tvenne englar, eller att J ej mågen blifva af de evige.

Med en ed bekräftande sitt tal, sade han ytterligare till dem: "jag råder Eder sannerligen till det som är Eder nyttigast."

Och han svor inför dem: »Jag hör sannerligen till dem, som vilja eder väl.«

Och han svor och bedyrade för dem: "Jag är er gode rådgivare [som vill ert väl]!"

Och han svor för dem, sägande: sannerligen är jag en af edra trogne rådgifvare.

Genom bedrägeri förledde han dem båda sålunda till att äta. Såsnart de då hade smakat trädets frukt, sågo de sin blygd, och företogo sig att hopsy lustgårdens löf till sin beklädnad. Deras Herre ropade nu till dem: "jag förbjöd ju Eder detta trädet och sade Eder, att Satan var eder uppenbare fiende."

Så förförde han dem genom bedrägeri, och när de smakat på trädet, blev deras nakenhet uppenbar för dem, och de togo och fäste ihop paradisets löv för att skyla sig, men deras Herre ropade till dem: »Har jag icke förbjudit eder detta träd och sagt eder: ”Satan är förvisso en förklarad fiende till eder”?«

Så bedrog han dem med sitt listiga tal. Och när de hade smakat av trädets [frukt] blev de medvetna om sin nakenhet och försökte skyla sig med blad från lustgården som de fäste ihop. Men då kallade deras Herre på dem: "Har Jag inte förbjudit er [att gå nära] detta träd och varnat er att Djävulen är er svurne fiende?"

Och han bragte dem på fall genom bedrägeri. Och då de hade smakat af trädet, blef deras blygd synlig för dem, och de började att skyla sig med paradisets löf. Och deras Herre kallade på dem, sägande: har jag icke förbjudit eder detta träd, och har jag icke sagt eder, att satan är i sanning en uppenbar fiende till eder?

De svarade: "o vår Herre! vi hafva skadat oss sjelfve. Om du ej förlåter oss och förbarmar dig öfver oss, så varda vi visserligen förlorade."

De svarade: »Herre, vi hava gjort orätt mot oss själva, och om du icke förlåter oss och förbarmar dig över oss, så komma vi sannerligen att höra till de tillspillogivna.«

De svarade: "Herre! Vi har gjort oss själva orätt. Om Du inte ger oss Din förlåtelse och förbarmar Dig över oss är vi helt visst [för alltid] förlorade."

De svarade: o, Herre! vi hafva handlat orätt mot våra själar; och om Du icke förlåter oss och blifver barmhertig mot oss, skola vi visserligen blifva af dem som förgås.

Gud sade: "gån ned till jorden såsom fiender emot hvarandra. Der fån I bo och njuta af dess förmåner en tid."

Då sade han: »Störten ned! Den ene av eder varde den andres fiende. Dock skolen I få en vistelseort och uppehälle till en tid på jorden.«

[Gud] sade: "Ned, alla, [härifrån]! Fiender skall ni vara inbördes. På jorden skall ni under en tid ha er boning och er nödtorftiga försörjning."

Sade Herren: störter ned; den ene af eder är en fiende till den andra; men J skolen få bostad på jorden, och njutning deraf för en tid.

Han sade vidare: "der skolen I lefva, der skolen I dö och derifrån skolen I framhafvas (vid uppståndelsen)."

Han sade vidare: »På den skolen I leva, och på den skolen I dö, och ur den skolen I ock uppväckas.«

[Och Han] sade: "Där skall ni leva och där skall ni dö och ur denna [jord] skall ni kallas att stiga fram [på nytt]."

Han sade äfven: der skolen J lefva, och der skolen J dö, och derifrån skolen J blifva uttagne.

O Adams barn! vi hafva nedsändt till Eder kläder för att skyla eder blygd och andra till prydnad; men gudsfruktans drägt är den bästa. Detta har Gud uppenbarat, så att de skola få eftertanke.

I Adams barn, vi hava nedsänt kläder till eder att skyla eder nakenhet och en högtidsskrud, men gudaktighetens klädnad är förmer; detta hör till Guds tecken, för den händelse de månde låta förmana sig.

SÖNER av Adam! Vi har gett er ting som ni kan skyla er nakenhet [och pryda er] med liksom [fågeln pryder sig med sina] fjädrar; men den bästa dräkten är en dräkt av gudsfruktan. Detta är ett budskap från Gud - kanske stämmer det dem till eftertanke.

O, Adams barn! vi hafva nedsändt åt eder klädnad att skyla eder blygd, och en skön klädnad; men gudsfruktans klädnad, hon är bättre: detta är af Guds tecken, kanhända att de skola ihågkommas.

O Adams barn! låten icke Satan fresta Eder, ty så utdref han edre första föräldrar ur paradiset, fråntagande dem deras klädnad, så att de kunde se sin blygd. Han och hans hjelptrupper se Eder sannerligen, der I icke kunnen se dem. Vi hafva gjort satanerne till de otrognes vänner.

I Adams barn, låten ej Satan fresta eder på samma sätt som han utdrev edra första föräldrar ur paradiset, i det han berövade dem deras kläder för att visa dem deras nakenhet! Han och hans anhang se förvisso eder, där I ej sen dem; vi hava förvisso satt satanerna till beskyddare åt dem, som icke tro.

Söner av Adam! Låt inte Djävulen fresta er så som han [frestade] er stamfader och er stammoder och blev orsak till deras förvisning ur paradiset, när han berövade dem deras dräkt [av oskuld] och gjorde dem medvetna om sin nakenhet. Han och hans anhang lurar [nu] på er där ni inte kan se dem. Vi har gett dem som inte är troende onda krafter som beskyddare;

O, Adams barn! icke må satan förföra eder, liksom han utdref edra första föräldrar ur paradiset, genom att borttaga från dem deras klädnad, på det han skulle visa dem deras blygd; ty han ser eder, han och hans följe, hvarest J icke sen dem: sannerligen hafva vi satt djeflarne till herrar öfver dem som icke tro.

När desse göra något skamligt, säga de: "vi hafva funnit våre fäder handla så, och Gud har befalt oss det." Säg: "Gud bjuder visst icke något skamligt. Skolen I säga om Gud hvad I icke veten?"

Och när de begå någon skändlighet, säga de: »Vi hava funnit våra fäder göra så, och Gud har befallt oss det.« Säg: »Gud befaller förvisso ingen skändlighet; skolen I påbörda Gud vad I icke veten?«

och när de begår skamlösa handlingar, säger de: "Så gjorde våra fäder och Gud har [själv] påbjudit det." Säg: "Nej, Gud påbjuder inte skamlösa handlingar. Påstår ni om Gud sådant som ni inte kan veta?"

Och då de begå en skamlig gerning säga de: vi funno våra fäder utöfva henne, och Gud har befallt oss henne. Säg: Gud befaller sannetligen ej skamliga gerningar: skolen J säga om i Gud hvad J icke veten?

Säg: "min Herre befaller, att öfva rätt. Vänden nu edra anleten till Honom på hvarje bönestund och åkallen Honom med en uppriktig tro. Så som Han har frambragt Eder, så skolen I ock återvända till Honom.

Säg: »Min Herre har befallt rättvisa. Vänden edra ansikten rätt vid varje andaktsövning och åkallen honom, ägnande honom en sann dyrkan! Sådana han från början danat eder, skolen I åter varda.«

Säg: "Min Herre har [enbart] påbjudit det som är rätt och rimligt. Och [Han vill] att ni lägger in hela er själ i all andakt och anropar Honom med uppriktig tro. Liksom ni har utgått från Honom är det [till Honom] ni skall återvända.

Säg: min Herre har befallt rättvisa. Och ställer edra ansigten till bön vid alla rum der Han tillbedes; och åkaller Honom, igenom att upprigtigt bekänna Hans religion. Såsom Han skapat eder, så skolen J återvända.

Somlige leder Han, andre åter hemföllo med rätta åt villfarelsen, ty de togo satanerne till vänner framför Gud och anse sig vara på den rätta vägen.

En del har han väglett, och en del har villfarelsen drabbat; de hava förvisso tagit satanerna till beskyddare i stället för Gud och tänka, att de äro stadda på den rätta vägen.

Några [av er] har Han väglett och några har dömt sig själva att gå vilse, eftersom de har valt att låta sig styras av [sina] onda impulser hellre än av Gud - och ändå tror de att de är på rätt väg."

En del vägleder Han; och en del äro dömde till villfarelse; ty de hafva tagit djeflarne till beskyddare, utom Gud, och tänka att de äro vägledde.

O Adams barn! påtagen edra kläder vid hvarje bönehus, samt äten och dricken, men utan öfverflöd, ty Gud älskar icke slösarne.

I Adams barn, anläggen edra högtidskläder vid varje andaktsövning och äten och dricken, men slösen icke! Han älskar förvisso ej de slösaktiga.

SÖNER av Adam! Anlägg vårdad klädsel var gång ni går till bön - och ät och drick [det som är gott och hälsosamt], men visa måtta [i allt]; Gud är inte vän av dem som går till överdrift.

O, Adams barn! tager edra högtidskläder vid hvarje ställe der Gud dyrkas, och äter och dricker; men varer ej omåttlige, ty Han älskar ej dem som äro omåttlige.

Ho har väl förbjudit Guds prydnader, hvilka Han har frambragt åt sine tjenare, eller de läckra rätterna af uppehället? Säg: "de tillhöra de troende här i lifvet, och äro deras uteslutande tillhörighet på uppståndelsedagen." På detta sätt utreda vi uppenbarelserna för menniskor, som begripa.

Säg: »Vem har förbjudit Guds högtidskläder, dem han skaffat sina tjänare, och läckra rätter?« Säg: »De äro avsedda för dem, som i det jordiska livet tro, att uppståndelsens dag skall särskilt tillkomma dem.« Så utlägga vi tecknen för människor, som hava kunskap.

Säg: "Vem har förbjudit de sköna ting som Gud har skänkt Sina tjänare och allt det goda som Han gett dem för deras försörjning?" Säg: "Allt detta tillkommer i detta liv dem som tror, och på Uppståndelsens dag skall det vara dem [ensamma] förbehållet." Så framställer Vi [Våra] budskap fast och klart för alla insiktsfulla människor.

Säg: hvem skall förbjuda Guds högtidskläder som Han frambragt åt sina tjenare, och de goda tingen af födan? Säg: dessa äro för dem som uti det verldsliga lifvet tro förnämligast på uppståndelsens dag: sålunda utmärka vi tecknen tydligt för menniskor som förstå.

Säg: "min Herre har förbjudit allt skamligt, vare sig öppet eller förborgadt, såväl som synd, öfvermod med orättvisa, och att uppställa jemte Gud det till jemlike, hvartill ingen fullmakt blifvit Eder gifven, samt att säga om Gud hvad I icke veten."

Säg: »Min Herre har blott förbjudit skändlighet, både uppenbar och hemlig, synd och otillbörlig förhävelse, så ock att vid Guds sida sätta sådant, varom han ej nedsänt något bemyndigande, och att påbörda Gud vad I icke veten.«

Säg: "Min Herre förbjuder ingenting annat än skamlösa handlingar, både det som sker öppet och det som sker i hemlighet och [all annan] synd och orättmätigt våld. Och [Han förbjuder er] att sätta vid Guds sida det som Han aldrig gett bemyndigande till och att påstå om Gud det ni inte kan veta."

Säg: min Herre har förbjudit endast skamliga gerningar, hvad som synes af dem och hvad som är förborgadt, och orättvisa, och våld utan rätt, och att J gören till Guds like sådant hvarom Han icke nedsändt något öfvertygaude bevis, och att J sägen om Gud hvad J icke veten.

För hvarje folk är en tid bestämd, och när deras tid är ute, kunna de hvarken fördröja eller påskynda den en timma.

Varje menighet har sin tid, och när deras tid kommer, kunna de varken uppskjuta eller påskynda den en timme.

För alla [människor] är en frist utsatt, och de kan varken förkorta den eller förlänga den, ens med ett ögonblick, när den har löpt ut.

För hvarje folk är en bestämd tid, och då deras bestämda tid inträffar, skola de ej fördröja den en timme; ej heller skola de komma i förväg.

O Adams barn! när sändebud af edert eget folk komma till Eder och uppläsa för Eder våra uppenbarelser, så skola de, som frukta Gud och bättra sig, ej hafva något skäl att frukta ej heller skola de sörja.

I Adams barn, om några apostlar ur eder egen krets komma till eder att förtälja eder mina tecken, skall ingen fruktan råda över dem, som frukta Gud och göra det rätta, och de behöva ej varda bedrövade.

SÖNER av Adam! När profeter kommer till er ur era egna led och framför Mina budskap, behöver de som fruktar Gud och gör bättring inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem.

O, Adams barn! om apostlar af eder sjelfve komma till eder, att förkunna eder mina under, då de som frukta Gud och bättra sig, ingen fruktan skall komma öfver dem, ej heller de skola sörja.

Men de som förneka våra uppenbarelser och högmodigt vända sig bort ifrån dem, de skola komma i helvetets eld och der evigt förblifva.

Men de, som hålla våra tecken för lögn och äro för högmodiga för dem, dessa varda eldens invånare att där evinnerligen förbliva.

Men de som påstår att Våra budskap är lögn och högmodigt vänder sig ifrån dem, deras arvedel är Elden och där skall de förbli till evig tid.

Men de som göra våra tecken till lögn, och som spottskt draga sig från dem, de varda eldens invånare, deri de skola evinnerliga dväljas.

Ho är väl större syndare än den, som uppdiktar lögn om Gud eller förnekar Hans uppenbarelser? Desse få sin beskärda del af det, som bestämts åt dem (af lifvets förmoner), till dess att våre dödsänglar komma, för att afhemta dem. Desse spörja då: "hvar äro de, som I återkalladen utom Gud?" De svara: "de hafva försvunnit ifrån oss," och de bekänna om sig, att de varit otacksamme.

Vem är orättfärdigare än den, som uppdiktar lögn om Gud eller håller hans tecken för lögn? Dessa skall deras lott av vad som är föreskrivet tillfalla, så att våra apostlar, när de komma till dem och taga dem hädan, säga: »Var finnes det, som I åkalladen i stället för Gud?« Och de skola svara: »De hava svikit oss« och vittna mot sig själva, att de voro otrogna.

Och vem är mer orättfärdig än den som finner på osanningar om Gud eller påstår att Hans budskap är lögn? De skall få sin andel av det som Gud [har förordnat i Sitt] beslut till dess Våra utsända kommer till dem för att ta emot deras själar och säger: "Var är nu de som ni brukade anropa i Guds ställe?" Och de skall svara: "De har övergett oss." Så kommer de att vittna mot sig själva att de förnekade sanningen.

Hvem är väl orättfärdigare än den som uppdiktar lögn om Gud, eller som påstår Hans tecken vara lögn? Desse skola få sin andel enligt boken; tills, då våra sändebud komma till dem att göra slut på dem, sägande hvad äro de som J åkalladen, utom Gud? De skola svara: de hafva försvunnit från oss: och de skola vittna emot sig sjelfva, att de varit otrogne.

Gud skall säga (på domedagen): "gån in i elden med de slägter af genier och menniskor, som hafva gått före Eder dit." Så ofta en skara inkommer dit, förbannar hon den andra. Slutligen, när alla der församlats, säger den sista af dem om den första: "desse, o vår Herre! förförde oss. Gif dem dubbelt af eldens pina." Han skall svara: "för hvar och en blir den dubbel, men I veten det ej."

Han skall säga: »Gån in i elden bland djinners och människors släkten, som gått bort före eder!« Så ofta ett släkte går in, förbannar det det närmast föregående, tills alla äro församlade där och de sista säga till de första: »Herre, dessa hava fört oss vilse; giv dem därför ett dubbelt straff i elden!« Och han skall svara: »Var och en skall få dubbelt.« Men de veta ingenting.

[Och Gud] skall säga: "Gå in med skaran av de osynliga väsen och människor, som levde före er, i [den eviga] Elden!" Varje gång en skara går in [i Elden] förbannar de den föregående och när de alla har samlats där, skall de sista säga om de första: "Herre! De ledde oss på avvägar; fördubbla deras straff i Elden!" [Och] Han skall svara: "Ni skall alla få dubbelt [straff], men [om detta] vet ni ingenting."

Och Herren skall säga: träder in i elden, ibland de folk af andar och menniskor, hvilka gått undan före eder. Så ofta ett folk inkommer, skall det förbanna sin syster; tills, då de alla upphinna hvarandra deruti, de siste af dem skola säga om de förste af dem: O, Herre! desse hafva förledt oss, gif dem derföre dubbelt straff af elden. Herren skall svara: alla skola få dubbelt; men J veten icke!

De förste af dem skola säga till de siste: "hvad hafven I för företräde framför oss? Kännen nu straffet för edra gerningar.

Och de första skola säga till de sista: »I haven intet företräde framför oss; så smaken nu straffet för vad I åsamkaden eder!«

Och de första skall säga till de sista: "Ni var alltså inte bättre än vi. Pröva nu på det straff som ni har förtjänat med era handlingar!"

Och de förste af dem skola säga till de siste af dem: J hafven då icke någon förmån framför oss, smaker alltså straffet för det som J arbetaden.

Sannerligen, ej skola himmelens portar öppnas för dem, som förneka våra uppenbarelser och högmodigt vända sig bort ifrån dem. De skola aldrig inkomma i paradiset förr än kamelen går genom nålsögat. — Så löna vi syndarne.

För dem, som hålla våra tecken för lögn och äro för högmodiga för dem, skola himmelens portar förvisso ej varda öppnade, och de skola ej ingå i paradiset, förrän en kamel går in i ett nålsöga. Ja, så löna vi syndarne.

HIMLENS portar skall förbli stängda för dem som påstår att Våra budskap är lögn och högmodigt vänder sig ifrån dem; det blir inte lättare för dem att komma in i paradiset än för ett rep att tränga igenom ett nålsöga. Så belönar Vi de obotfärdiga syndarna.

Sannerligen, de som påstå våra tecken vara lögn, och som spotskt draga sig från dem, för dem skola icke himmelens portar öppnas, ej heller skola de inkomma i paradiset, intill dess en kamel går igenom ett synålsöga: och så skola vi löna de brottslige.

De få helvetet till bädd, med täcken (af eld) öfver sig. — Sålunda löna vi de orättfärdige.

Åt dem skall en bädd redas i helvetet, och täcken skola de få över sig. Ja, så löna vi de orättfärdiga.

Helvetet skall vara deras vilorum och [lågorna] skall breda sig som ett täcke över dem. Så belönar Vi de orättfärdiga.

De skola få bädd utaf afgrunden; och öfver dem helvitets eld: och så skola vi löna de orättfärdige.

Men de som tro och göra godt, — vi pålägga ingen mera än hvad han förmår att uträtta — skola komma i paradiset och der evigt förblifva.

Men de, som tro och göra goda gärningar — vi tvinga ej en själ över förmågan — dessa varda paradisets invånare att där evinnerligen förbliva.

Men de som tror och lever rättskaffens - Vi lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära - deras arvedel är paradiset och där skall de förbli till evig tid.

Men de som tro och göra goda verk — vi skola ej nödga en själ utöfver hennes förmåga — de skola blifva paradisets invånare, att der evinnerliga vistas.

Ur deras hjertan skola vi borttaga allt agg; floder skola flyta nedanför deras fötter, och de säga: "prisad vare Gud, som fört oss hit! Vi skulle ej hafva varit i stånd att vandra på den rätta vägen, om Gud ej hade varit vår ledare. Det är vår Herres sändebud, som hafva meddelat oss sanningen." Man skall ropa till dem: "se här är paradiset. I hafven fått del deri för edra gerningars skull."

Och vi skola taga bort allt agg, som finnes i deras bröst, allt under det att bäckar flyta nedanför dem, och de skola säga: »Lov och pris hör Gud till, som väglett oss hit, då vi ej hade varit i stånd att finna den rätta vägen, om ej Gud hade väglett oss. Så hava nu vår Herres apostlar kommit med sanningen.« Och man skall ropa till dem: »Detta är paradiset; I haven fått det i arv för vad I gjorden.«

Vi skall rensa bort ur deras hjärtan [alla rester av gammalt] agg. Medan bäckar porlar framför deras fötter, skall de höja sin röst [i bön]: "Vi lovar och prisar Gud som har fört oss hit! Utan Guds vägledning skulle Vi inte ha funnit vägen. Vår Herres sändebud gav oss sanningen." Och [änglarna] skall säga: "Detta är paradiset, arvet som har tillfallit er [som lön] för era handlingar."

Och vi skola borttaga hvad ondska som är i deras bröst: floder skola rinna nedanför dem, och de skola säga: lofvad vare Gud som vägledt oss till detta! icke voro vi mägtige att vägleda oss, om icke Gud hade vägledt oss: visserligen kommo vår Herras apostlar med sanning. Och det skall ropas till dem och sägas: detta är paradiset, hvilket I hafven fått i arf för det J arbetaden.

Paradisets innevånare ropa till dem, som äro i helveteselden: "vi hafva funnit, att vår Herres löfte var en verklighet. Hafven I ock erfarit, att det, hvarmed eder Herre hotat Eder, har inträffat?" De svara: "ja!" Sedan skall en härold emellan dem utropa: "Guds förbannelse hvile öfver de orättfärdige,

Och paradisets invånare skola ropa till eldens invånare: »Nu hava vi funnit, att vad vår Herre lovade oss var sant; haven I också funnit, att vad eder Herre lovade eder var sant?« Och de skola svara: »Ja«, och en utropare skall ropa bland dem: »Guds förbannelse över de orättfärdiga,

Och de vilkas arvedel är paradiset skall ropa till dem som har Elden till arvedel: "Vi har fått se vår Herres löften besannas. Har [också] ni fått se att er Herres löften var sanna?" De skall svara "Ja", och mellan de [två grupperna] skall en ropare ropa ut Guds fördömelse över de orättfärdiga,

Och paradisets invånare skola ropa till eldens invånare, sägande: nu hafva vi funnit det sant som vår Herre lofvade oss; hafven J också funnit det sant som eder Herre lofvade eder? De skola svara: det är så. Och en härold skall utropa ibland dem, sägande: Guds förbannelse är på de orättfärdige,

som hindra andre att beträda Guds väg, önskande att den vore krokig, och icke tro på det eviga lifvet."

Som utestänga andra från Guds väg och ävlas att göra den krokig, i det de förneka det tillkommande livet!«

de som hindrade [andra] från att följa Guds väg och ville få den att framstå som krokig och som avvisade tron på ett evigt liv.

Hvilka afhöllo andre ifrån Guds väg och sökte göra honom krokig, och hvilka förnekade det tillkommande lifvet.

Emellan desse begge är en skiljemur och på A'râf (dess högsta del) befinna sig männer, som känna alle (de salige och de osalige) på deras tecken. De ropa till paradisets innevånare: "frid vare med Eder!" De kunna ej ingå dit, ehuru de önska det.

Mellan båda partierna skall det vara en förlåt, och på skiljeväggen stå män, som igenkänna var och en på hans märke och ropa till paradisets invånare: »Frid över eder!« De få ej gå in däri, huru ivriga de än äro.

En mur skall skilja de båda [grupperna] åt. Och där finns de som hade både insikt och urskillning och som känner var och en på hans särskilda kännetecken. Till dem som har paradiset till arvedel skall de ropa "Fred!". Men de har inte fått stiga in i paradiset, dit de längtar.

Och emellan dem skall blifva en förlåt; och på Al Araf män, som skola igenkänna alla på deras märken; och de skola ropa till paradisets invånare, sägande: frid öfver eder! de skola dock icke dit inkomma ehuru ifrigt de önska.

När sedan deras blickar vändas emot dem, som äro i elden, utropa de: "o vår Herre! försätt oss ej ibland det syndiga slägtet.

Och när deras blickar vändas mot eldens invånare, skola de säga: »Herre, sätt oss ej bland de orättfärdiga människorna!«

Och när de vänder blicken mot dem som har Elden till arvedel skall de säga: "Herre, låt oss [slippa dela] dessa orättfärdiga människors öde!"

Då deras ögon vändas mot eldens invånare skola de säga: o, Herre! sätt oss ej ihop med de orättfärdiga menniskorna.

De som äro på A'râf skola ropa till de (osalige) männerne, som de känna på deras tecken: "hvad har edert samlande och edert högmod gagnat Eder?

Och de, som stå på skiljeväggen, skola ropa till män, som de känna igen på deras märken, och säga: »Vad båtar eder allt edert samlande och högmod nu?

Och de som hade både insikt och urskillning skall ropa till dem som de igenkänner på deras kännetecken [som förnekare]: "Vilken nytta har ni av det som ni samlade [på hög] och vad tjänar nu ert högmod till

Och de som innehafva Al Araf skola ropa till vissa män, som de skola igenkänna på deras märken, sägande: hvartill har edert samlande gagnat eder, och att J voren uppblåste af högmod?

Äro väl desse salige de, om hvilka I hafven svurit, att de ej skulle få del i Guds barmhertighet?" Vände till de salige, säga de: "gån in i paradiset. I hafven intet skäl att frukta och skolen ej sörja."

Är det om dessa I svurit, att Gud ej skall nå dem med någon barmhärtighet?« — Gån in i paradiset; ingen fruktan skall råda över eder, och I behöven ej varda bedrövade.

Och var det dessa [saliga] ni menade, när ni svor på att de aldrig skulle nås av Guds barmhärtighet? - [de som nu blivit uppmanade:] 'Stig in i paradiset! [Här] skall ni inte känna någon fruktan och ingen sorg skall tynga er!'”

Är det desse hvilka J svuro att Gud ej skulle emottaga med barmhertighet? Träder J in uti paradiset, ingen fruktan skall komma öfver eder, ej heller skolen J sörja.

De som äro i elden skola ropa till paradisets innevånare: "nedhällen till oss något vatten eller någon annan dryck, som Gud har beskärt Eder." De svara: "Gud har förbjudit de otrogne bådadera."

Och eldens invånare skola ropa till paradisets invånare: »Gjuten vatten eller något annat av vad Gud beskärt eder över oss!« De skola svara: »Gud har förvisso förmenat de otrogna bådadera,

Och de vars arvedel är Elden skall ropa till dem som stigit in i paradiset: "Häll litet vatten över oss eller [kasta till oss] något av det som Gud har skänkt er!" De skall svara: "Bådadera har Gud nekat dem som avvisade tron,

Och eldens invånare skola ropa till paradisets invånare, sägande: häller öfver oss något vatten, eller utaf det goda Gud gifvit eder! De skola svara: sannerligen har Gud förbjudit båda delarne för de otrogne,

Förförde af detta lifvets lockelser gjorde de sin religion till gyckel och lek. Derföre skola vi i dag glömma dem, såsom de glömde, att denna dag skulle inträffa, och förnekade våra uppenbarelser.

Dem, som göra sin religion till föremål för gyckel och skämt och som det jordiska livet förleder.« I dag skola vi glömma dem lika visst som de glömt denna dagens inträffande och bestredo våra tecken.

de som såg sin religion som en lek och ett tidsfördriv, därför att de hade fångats av det jordiska livets [lockelser]." [Och Gud skall säga:] "I dag har Vi glömt dem, liksom de glömde mötet denna Dag och inte trodde på Våra budskap.

Hvilka haft sin religion till gyckel och lek, och hvilka det verldsliga lifvet bedragit; men i dag skola vi glömma dem, liksom de glömt mötet just denna dag, och derföre att de förnekade våra tecken.

Vi hafva dock gifvit dem en bok, hvilken vi enligt vår kunskap förklarat, till en ledning och ett nådebevis för de troende.

Vi hava ju skaffat dem en skrift, den vi insiktsfullt utlagt till vägledning och ett barmhärtighetsbevis för människor, som tro.

Ändå gav Vi dem en Skrift, där [allt] framställs fast och klart med [sann] kunskap, en vägledning och [en källa] till nåd för alla som tror."

Nu hafva vi sannerligen bragt dem en bok som vi gjort tydlig med visdom, och till en vägledning, och barmhertighet för folk som tro.

Månne de förbida någon annan utgång på dess förutsägelser, än denne? På den dag, då denne utgång inträffar, skola de som tillförne förgätit den, säga: "vår Herres sändebud hafva talat sanning. Finnes nu för oss någre förespråkare, så att de kunna lägga sig ut för oss, eller må vi återföras till lifvet? Då skola vi handla annorlunda, än vi hafva gjort." Men deras själar äro förlorade och de afgudar, som de uppdiktat, försvinna för dem.

Vänta de på något annat än uttydningen därav? Den dag, då uttydningen kommer, skola de, som förut glömt den, säga: »Vår Herres apostlar hava nu kommit med sanningen. Hava vi några medlare, som kunde medla för oss, eller få vi vända om, så att vi kunde handla annorlunda än vi handlat förut?« De hava givit sig själva till spillo, och vad de uppdiktade sviker dem.

Väntar [förnekarna] bara på att [det som har förutsagts] skall bli verklighet? Men [den Dag] då det blir verklighet skall de glömska säga: "Sändebuden från Vår Herre kom med sanningen! Om det nu finns någon som kan vara vår talesman, låt honom tala! Eller låt oss få återvända [till livet]! Då skall vi handla helt annorlunda än vi gjorde." De har förverkat sina själar och deras förmenta [beskyddare] har övergett dem!

Månne de blott vänta på hennes förklarande? En dag förklaringen på henne skall inträffa, skola de som glömt henne förut säga: visserligen kommo vår Herras apostlar med sanning; hafva vi då icke några medlare, att de må medla för oss, eller skola vi blifva återsände i verlden, att vi må handla olika emot hvad vi handlade? Sannerligen skola de då lida förlust för sina själar, och det som de uppdiktade skall försvinna från dem.

Sannerligen, eder Herre är den Gud, som skapade himlarne och jorden på sex dagar, och sedan svingade Han sig upp på sin thron. Han låter natten betäcka dagen, under det att de snabbt följa på hvarandra. Han skapade ock solen, månan och stjernorna, som gå enligt Hans vilja. Det skapade och makten äro ju Hans. Välsignad vare Gud, verldarnes Herre!

Eder Herre är förvisso Gud, som skapat himlarna och jorden på sex dagar. Sedan satte han sig på tronen för att breda natten över dagen, så att den ena följer omedelbart på den andra. Solen, månen och stjärnorna äro ock hans bud underdåniga. Tillkommer ej skapelsen och makten honom? Välsignad är Gud, all världens Herre.

ER HERRE är förvisso Gud som skapade himlarna och jorden under sex dagar och som tronar i Sin allmakts härlighet [över skapelsen]. Han låter natten svepa dagen [i sitt mörker] - den ena följer den andra i snabb följd. Sol, måne och stjärnor lyder Hans bud. Skapelsen är Hans och Han befaller över allt. Välsignad vare Gud, världarnas Herre!

Eder Herre är i sanning Gud som skapade himlarne och jorden på sex dagar, sedan satte Han sig på thronen: Han låter natten betäcka dagen, som hon följer skyndsamt, och Han skapade solen och månen och stjernorna, undergifne Hans befallning: är icke skapelsen och herraväldet Hans? Välsignad vare Gud, verldarnes Herre!

Åkallen eder Herre ödmjukt och i tysthet. — Han älskar ej dem, som öfverträda Hans bud.

Åkallen eder Herre ödmjukt och förtäckt! Han älskar förvisso ej dem, som begå överträdelser.

Åkalla er Herre i det tysta med ödmjukt sinne; Han älskar inte dem som går till överdrift.

Åkaller eder Herra i ödmjukhet och tysthet; ty Han älskar ej dem som öfverträda:

Anställen ej förvirring på jorden, sedan ordning der tillvägabragts, utan åkallen Honom under fruktan och hopp, ty Guds barmhertighet är nära dem, som göra väl.

Anstiften ej ofärd på jorden, sedan allt ställts till rätta, utan åkallen honom med fruktan och längtan! Guds barmhärtighet är förvisso nära dem, som göra väl.

Och stör inte ordningen och sprid inte sedefördärv på jorden, sedan allt där har ställts till rätta. Åkalla Honom med bävan och hopp! Guds nåd är nära dem som gör det goda och det rätta.

Och ej mågen J åstadkomma förderf på Jorden efter hennes förbättring; och åkaller Honom med fruktan och håg; ty Guds barmhertighet är nära dem som väl göra.

Det är Han som utsänder vindarne såsom härolder före sin nåd (regnet). När de hafva uppdrifvit ett vattendigert moln, föra vi det till ett uttorkadt land, dit vi låta vattnet nedströmma och frambringa derigenom allehanda frukter. På samma sätt skola vi utföra de döde ur grifterna. — Detta sker, på det att I skolen komma till eftertanke.

Han är ock den, som sänder vindarna som budbärare före sin barmhärtighet, så att de driva upp tunga moln och vi föra dem till en öde trakt och därmed nedsända vatten och därmed fram- bringa alla slags frukter. Så skola vi ock uppväcka de döda, för den händelse I månden låta förmana eder.

Och det är Han som sänder ut vindarna som varslar om Hans nåd; det regndigra moln de driver fram låter Vi komma in över dött land och så faller regnet med vilket Vi frambringar [växter som bär] frukt av många slag. Så skall Vi låta de döda stiga fram [till nytt liv] - kanske skall ni ägna eftertanke åt [detta].

Och Han är den som sänder vindarne vidt utsläppte före Hans barmhertighet; tills, då de resa upp ett tungt moln, vi drifva det till en död trakt, och vi låta vattnet nedkomma derpå, hvarigenom vi frambringa alla slags frukter: sålunda skola vi frambringa de döde; kanhända skolen J erinra eder.

Utur den goda jorden framkomma dess växter i mängd enligt dess Herres vilja; men den dåliga alstrar endast ringa. På detta sätt omvexla vi uppenbarelserna för ett tacksamt folk.

I en god jordmån växer grödan på sin Herres tillskyndelse, men i en, som är dålig, växer den endast med svårighet. Så låta vi tecknen växla för människor, som äro tacksamma.

Ur den goda jorden spirar med dess Herres vilja [rik] växtlighet, men den magra bär inte skörd annat än med stor möda. Så förtydligar Vi budskapen för de tacksamma.

Och den goda trakten skall frambringa sina frukter med sin Herras tillstädjelse; men den som är dålig skall icke frambringa annat än missväxt: sålunda omvexla vi tecknen för menniskor som äro tacksamma.

Vi hafva sändt Noach till sitt folk och han sade: "mitt folk! tillbedjen Gud, ty I hafven ingen annan Gud än Honom. Jag fruktar sannerligen för Eder en alfvarlig dags straff."

Vi hava ock sänt Noa till hans folk, och han sade: »Mitt folk, dyrken Gud! I haven ingen gud utom honom; jag fruktar förvisso en förskräcklig dags straff för eder.«

SE, VI sände Noa till hans folk och han sade: "Dyrka Gud, mitt folk - ni har ingen annan gud än Honom! Jag bävar för det straff [som annars skall drabba] er en Dag av svåraste vånda."

Fordom hafva vi sändt Noach till hans folk, och han sade: o, mina landsmän! dyrker Gud; J hafven icke någon gud, utom Honom; sammerligen fruktar jag för eder en svår dags straff.

De förnäme af hans folk svarade: "vi tro, att du är i en påtaglig villfarelse."

Stormännen bland hans folk svarade: »Vi se sannerligen, att du är fången i uppenbar villfarelse.«

Folkets äldste svarade: "Vi anser att du helt misstar dig."

De förnämste ibland hans folk svarade: visserligen se vi dig i uppenbar villfarelse.

Han genmälte: "jag är ej i villfarelse, mitt folk, jag är tvertom ett sändebud ifrån verldarnes Herre.

Då sade han: »Mitt folk, hos mig finnes ingen villfarelse, utan jag är en apostel från all världens Herre.

[Noa] svarade: "Nej, mitt folk! Jag misstar mig inte! Herren över alla världar har sänt mig

Han sade: o, mina landsmän! det är icke villfarelse hos mig, men jag är ett sändebud från verldarnes Herre.

Jag frambär till Eder min Herres budskap, gifver Eder råd och vet om Gud hvad I icke veten.

Jag vill framföra min Herres budskap till eder; jag vill eder väl, och av Gud har jag fått veta vad I icke veten.

[och] jag framför min Herres budskap till er och ger er goda råd - Gud har låtit mig veta vad ni inte vet.

Jag förer till eder min Herras budskap, och väl råder jag eder; ty jag vet om Gud, hvad J icke veten.

Förvånar det Eder, att en varning ifrån eder Herre frambäres till Eder genom en menniska af edert eget folk, för att varna Eder, så att I varden gudfruktige, och så att I kanhända fån barmhertighet?"

Undren I väl däröver, att det kommit en förmaning från eder Herre till en man ur eder egen krets, för att han skall varna eder och I skolen frukta Gud och möjligen röna barmhärtighet? «

Förvånar det er att ni genom en man ur er mitt får ta emot en påminnelse från er Herre med varningar [och förmaningen] att frukta Gud? - Kanske skall [Han] visa [er] barmhärtighet."

Undren J öfver att en erinran från eder Herra kommit till eder genom en man af eder sjelfve, att Han må förmana eder, och att J mågen frukta, och få förbarmande?

De beskyllde honom för lögn. Men vi hafva räddat honom och dem som höllo med honom i arken, under det att vi dränkte dem, som förklarade våra tecken för bedrägeri; ty de voro ett förblindadt slägte.

Men de höllo honom för lögnare, och så frälste vi honom och dem, som följde med honom i arken, och dränkte dem, som höllo våra tecken för lögn; de voro förvisso förblindade människor.

Men de kallade honom lögnare. Och Vi räddade honom och dem som var med honom i arken, men lät dem som påstod att Våra budskap var lögn dränkas [av floden]. De var blinda för [sanningen]!

Men de gjorde honom till lögnare, och vi frälsade honom, och dem som voro med honom uti arken; och vi dränkte dem som påstodo våra tecken vara lögn: i sanning voro de blinda menniskor.

Och till A'diterna, sände vi deras broder Hûd och han sade: "o mitt folk! tillbedjen Gud, ty I hafven ingen annan Gud än honom. Skolen I icke frukta straffet?"

Så sände vi ock till Ad deras broder Hud. Han sade: »Mitt folk, dyrken Gud! I haven ingen gud utom honom; skolen I då ej frukta Gud?«

OCH TILL [stammen] Aad [sände Vi] deras broder Hud. Han sade: "Dyrka Gud, mitt folk - ni har ingen annan gud än Honom! Fruktar ni Honom inte?"

Och till Aad hafva vi sändt deras broder Hud. Han sade: o, mina landsmän! dyrker Gud, J hafven icke någon gud, utom Honom; skolen J då icke frukta Honom?

De förnäme af hans folk, som voro otrogne, svarade: "vi tro, att du gör dig skyldig till dårskap, och vi hålla dig för en ljugare."

Stormännen bland hans folk, som voro otrogna, svarade: »Vi se sannerligen, att du är uppfylld av dårskap, och vi tro, att du hör till lögnarne.«

Folkets äldste, som [alla] förnekade sanningen, sade: "Såvitt vi kan se, är du omtöcknad till förståndet och vi tror att du ljuger."

De förnämste bland hans folk som icke trodde, svarade: visserligen se vi dig i vansinnighet, och i sanning anse vi dig för en af lögnarne.

Han genmälte: "o mitt folk! jag är ej någon dåre, utan snarare ett sändebud ifrån verldarnes Herre.

Då sade han: »Mitt folk, hos mig finnes ingen dårskap, utan jag är en apostel från all världens Herre.

[Hud] svarade: "Nej, mitt folk! Mitt förstånd är inte omtöcknat. Herren över alla världar har sänt mig

Sade han: o, mina landsmän! det är icke vansinnighet hos mig, men jag är ett sändebud från verldarnes Herre.

Jag frambär till Eder min Herres budskap och jag är för Eder en trogen rådgifvare.

Jag vill framföra min Herres budskap till eder; jag vill eder väl och är trovärdig.

[och] jag framför min Herres budskap till er. Jag är en rådgivare som ni kan lita på.

Jag förer till eder min Herras budskap, och jag är en trogen rådgivare åt eder.

Förvånar det Eder, att en menniska af edert eget folk frambär till Eder en påminnelse ifrån eder Herre, på det att Han må varna Eder? Kommen ihåg, att Han har satt Eder till Noachs slägtes efterträdare, och har begåfvat Eder med ovanligt stora kroppar. Minnens Guds välgerningar, så att det kan gå Eder väl."

Undren I väl däröver, att det kommit en förmaning från eder Herre till en man ur eder egen krets, för att han skall varna eder? Kommen ihåg, huru han gjort eder till Noas folks efterföljare och låtit eder breda ut eder väldeligen i kroppslig styrka! Ja, kommen ihåg Guds välgärningar, för den händelse I månden varda lyckliga!«

Förvånar det er att ni får ta emot en påminnelse från er Herre genom en man ur er mitt som varnar er? Minns att Han har gett er den plats som Noas folk förut intog och stärkt er makt och ert inflytande. Minns [med tacksamhet] Guds välgärningar, så skall det kanske gå er väl i händer."

Undren J öfver att genom en man af eder sjelfve kommit till eder en erinran från eder Herra, att Han må förmana eder? Och kommer ihåg att Han satt eder till efterträdare efter Noachs folk, och lagt till åt eder, längd i skapnaden: och kommer ihåg Guds välgerningar, att J mågen blifva lycklige.

De svarade: "har du kommit till oss, på det att vi skola tillbedja Gud allena och öfvergifva de gudar, hvilka våre fäder dyrkade? Låt det straff, hvarmed du hotar, komma öfver oss, om du hör till de sannfärdige."

De svarade: »Har du kommit till oss, för att vi skola dyrka Gud allena och övergiva vad våra fäder dyrkade? Så visa oss då vad du lovar oss, om du hör till de sannfärdiga!«

[Då] svarade de: "Har du kommit för att begära av oss att vi överger det som våra förfäder dyrkade och att vi inte tillber någon annan än Gud? Nedkalla då över oss det [straff] som du hotar oss med, om du har talat sanning!"

De svarade: har du kommit till oss på det att vi må dyrka Gud ensam, och lemna det som våra fäder dyrkade? Bringa då på oss det hvarmed du hotar oss, om du är af de sannfärdige.

Han sade: "förkastelse och eder Herres vrede hvila redan öfver Eder. Viljen I tvista med mig om namn, hvilka I och edre fäder hafva gifvit åt edre afgudar, och hvartill Gud ej gifvit eder någon makt? Vänten då, också jag väntar på straffdomen."

Då sade han: »Straff och vrede hotar eder från eder Herre. Skolen I tvista med mig om namn, dem I och edra fäder uppfunnit och om vilka Gud ej nedsänt något bemyndigande? Så biden då! Jag hör förvisso till dem, som bida, likaväl som I.«

[Hud] sade: "Er Herre har redan [genom de handlingar Han låter er begå] straffat och förnedrat er och [Han har] öst Sin vrede över er. Tvistar ni med mig om de namn som ni och era förfäder har funnit på utan Guds tillstånd? - Vänta då [på det som skall komma]! Jag skall vänta med er."

Han sade: sannerligen skola straff och vrede från eder Herra falla på eder. Skolen J tvista med mig om namn som J hafven namngifvit, I och edra fäder, hvarom Gud icke nedsändt något öfvertygande bevis? Men vänter J, sannerligen är Jag med eder bland de väntande.

Men honom och dem som höllo med honom hafva vi räddat till följe af en ifrån oss utgången nåd, under det att vi utrotade dem, som förklarade våra tecken för bedrägeri i ty de voro icke troende.

Och så frälste vi honom och dem, som följde med honom, i vår barmhärtighet och utrotade dem, som höllo våra tecken för lögn och icke voro rättrogna, till sista man.

Och i Vår nåd räddade vi honom och dem som var med honom, men dem som avvisade Våra budskap som lögn och förkastade tron lät Vi förgås till sista man.

Och vi frälsade honom och dem som voro med honom, genom vår barmhertighet, och vi utrotade till den siste dem som gjorde våra tecken till lögn, och som icke voro rättrogne.

Och till Thamûdäerna sände vi deras broder Sâlih och han sade: "o mitt folk! tillbedjen Gud; ty I hafven ingen annan Gud än Honom. Det har kommit en tydlig uppenbarelse till Eder ifrån eder Herre. Denna Guds kamelinna må tjena Eder till tecken. Låten henne äta på Guds jord och tillfogen henne ej något ondt, ty då skall ett pinsamt straff drabba Eder.

Så sände vi ock till Thamud deras broder Salih. Han sade: »Mitt folk, dyrken Gud! I haven ingen gud utom honom; det har nu kommit ett klart vittnesbörd till eder från eder Herre. Detta är Guds kamelhona till ett tecken för eder; låten henne alltså beta på Guds mark och gören henne icke något ont, så att ett plågsamt straff kunde drabba eder!

OCH TILL stammen Thamud [sändes] deras broder Salih. Han sade: "Dyrka Gud, mitt folk - ni har ingen annan gud än Honom! Ni har fått ett klart vittnesbörd från er Herre: detta Guds kamelsto är ett tecken för er. Lämna henne i fred att beta på Guds jord och tillfoga henne ingen skada; annars väntar er ett plågsamt straff.

Och till Tzamud hafva vi sändt deras broder Saleh. Han sade: o, mina landsmän! dyrker Gud, J hafven icke någon gud, utom Honom. Nu har kommit till eder ett klart bevis från eder Herra: detta är Guds kamelinna, hon är ett tecken åt eder; lemner henne alltså att hon må föda sig på Guds jord, och tillfoger henne ej något ondt, att ej ett plågsamt straff må öfverraska eder.

Påminnen Eder, att Han har satt Eder till A'diternas efterträdare och anvisat Eder boställen på jorden. På slätterna hafven I byggt borgar och i bergen hafven I uthuggit hus. Kommen ihåg Guds välgerningar och anstiften ej förderf på jorden."

Kommen ihåg, huru han gjort eder till Ads efterföljare och givit eder en fristad på jorden, så att I kunnen skaffa eder slott på dess slätter och uthugga bergen till boningar! Ja, kommen ihåg Guds välgärningar och synden ej genom att anstifta ofärd på jorden!«

Och minns att Han gav er den plats som stammen Aad [en gång] intog och gjorde er bofasta i en trakt där ni uppförde praktfulla byggnader på jämn mark och högg ut era bostäder i klippan. Minns [med tacksamhet] Guds välgärningar och sprid inte sedefördärv och annat ont på jorden."

Och kommer ihåg att Han satt eder till efterträdare efter Aad, och beredt eder en bostad på jorden, att J skullen uppföra slott på dess slätter, och uthugga bergen till hus: kommer då ihåg Guds välgerningar; och tillställer ej förderf på jorden, igenom att begå elakheter.

De förnäme af hans folk, hvilka voro öfvermodige, sade till de svage (fattige), nemligen till dem, som trodde af dem: "ären I öfvertygade, att Sâlih är ett sändebud ifrån hans Herre?" De svarade: "vi tro på det, som han frambär."

Stormännen bland hans folk, som voro högmodiga, sade till dem, som voro ringaktade, nämligen dem, som trodde: »Veten I, om Salih är utsänd från sin Herre?« De svarade: »Vi tro förvisso på det budskap, med vilket han blivit sänd.«

Folkets högmodiga äldste frågade dem av de svaga [bland folket] som trodde [på profeten]: "Är ni helt säkra på att Salih [som han säger] är sänd av sin Herre?" De svarade: "Vi tror på det [budskap] som han har fört med sig."

De förnämste af hans folk som voro uppblåste af högmod, sade till dem som voro föraktade — till dem ibland dem som trodde — veten J att Saleh är sänd ifrån sin Herra? De svarade visserligen tro vi på det hvarmed han blifvit sänd.

De öfvermodige genmälte: "vi förkasta hvad I tron."

Då sade de, som voro högmodiga: »Vi förneka förvisso det, varpå I tron.«

[Men] de högmodiga äldste sade: "Vi förnekar [sanningen i] det som ni tror på."

De som voro uppblåste af högmod sade: i sanning tro vi icke på det hvarpå J tron.

De hasade kamelinnan, motsatte sig Guds befallning och sade: "o Sâlih! låt det straff, hvarmed du hotar, komma öfver oss, såvida du är sänd af Gud."

Så stympade de kamelhonan och överträdde sin Herres bud och sade: »Salih, visa oss vad du lovar oss, om du hör till de utsände!«

Så slaktade de kamelstoet på grymmaste sätt och trotsade sin Herres befallning. [Sedan] sade de: "Salih! Nedkalla nu över oss det [straff] som du har hotat oss med om du [verkligen] är en av Guds utsända!"

Och de sårade kamelhonan, och öfverträdde oförskämdt sin Herras befallning; och de sade: o, Saleh! låt komma på oss det hvarmed du hotar oss, om du är ett af sändebuden,

Då öfverföll dem jordbäfningen och om morgonen lågo de såsom lik i sina hus.

Och så överraskade jordbävningen dem, och morgonen därpå lågo de framstupa i sina hem.

Och de drabbades av ett jordskalv och morgonen fann dem liggande framstupa i sina hem.

Och en jordbäfning öfverraskade dem, och de befunnos om morgonen uti sina boningar liflöse.

Han vände sig bort ifrån dem och sade: "o mitt folk! jag har framfört till Eder min Herres budskap och gifvit Eder mitt råd, men I älsken icke rådgifvare."

Och han vände sig bort från dem och sade: »Mitt folk, så har jag nu framfört min Herres budskap till eder, och jag har velat eder väl, men I älsken ej dem, som vilja eder väl.«

[Salih] lämnade dem med orden: "Jag framförde min Herres budskap till er, mitt folk, och gav er goda råd. Men ni tyckte inte om att få råd."

Och han vände om från dem och sade o, mina landsmän! i sanning har jag nu fört till eder min Herras budskap, och väl har jag rådt eder; men J älsken ej dem som väl råda.

Och Lot sände vi och han sade till sitt folk: "skolen I utöfva skändligheter, som ingen menniska hittills föröfvat?

Så sände vi ock Lot, då han sade till sitt folk: »Skolen I begå en skändlighet, den ingen i all världen övat före eder?

OCH [MINNS] Lot som sade till sitt folk: "Måste ni begå sådana skamliga handlingar som ingen i världen har begått före er

Och Lot hafva vi sändt, då han sade till sitt folk: skolen J begå en styggelse hvaruti ej någon i verlden föregått eder?

Skolen I af lusta umgås med männer i stället för med qvinnor? Ja! I ären ett lösaktigt folk."

I gån sannerligen till män i stället för kvinnor av liderlighet. Ja, I ären lättsinniga människor.«

Ni går, upptända av lust, till män i stället för till kvinnor! Nej, ni driver verkligen era utsvävningar för långt!

Skolen J verkligen komma nära männen otuktigt, åsidosättande qvinnorna? Men J ären folk som gå öfver all måtta.

Men hans folk hade ej annat till svar, än att de sade: "förjagen dem ur edert område; ty de äro menniskor, som vilja hålla sig rena."

Och hans folk hade intet annat svar än att de sade: »Driven ut dem ur eder stad! De äro förvisso människor, som hålla sig rena.«

Hans folk svarade inte, men de sade [till varandra]: "Vi måste driva bort dem ur vår stad! De är människor som vill hålla sig rena!"

Och hans landsmäns svar vardt ej annat än att de sade: drifver ut dem från eder stad; ty de äro menniskor som hålla sig rena.

Men vi räddade honom och hans slägt, med undantag af hans hustru, ty hon var ibland öfverträdarnes antal.

Så frälste vi honom och hans släkt utom hans hustru; hon hörde till dem, som stannade kvar.

Och Vi räddade honom och hela hans hus utom hans hustru, som var bland dem som dröjde sig kvar,

Men vi frälsade honom och hans slägt, utom hans hustru, som vardt ibland dem som blefvo qvar.

Och vi läto ett regn falla öfver dem, och se hurudant de brottsliges slut var.

Och vi läto ett regn falla över dem, och se, vilket slut syndarne fingo!

när Vi lät ett regn [av död och förintelse] falla över dem. Se där hur slutet blev för dessa obotfärdiga syndare!

Och vi läto regna på dem ett regn….. Se, hurudant slutet blef på de brottslige!

Och till Madjaniterna sände vi deras broder Scho'aib och han sade: "o mitt folk! tillbedjen Gud, ty I hafven ingen annan Gud än Honom. Ifrån eder Herre har kommit till Eder en upplysning: "gifven fullt mått och full vigt, förfördelen ingen i sin rätt och anstiften ej förderf på jorden, sedan den bragts i ordning. Detta skall vara för edert bästa, om I varden troende.

Så sände vi ock till Midjan deras broder Shu'aib. Han sade: »Mitt folk, dyrken Gud! I haven ingen gud utom honom; det har nu kommit ett klart vittnesbörd till eder från eder Herre. Given alltså fullt mått och full vikt, bedragen icke människorna på deras ägodelar och anstiften icke ofärd på jorden, sedan allt ställts till rätta! Detta är bäst för eder, om I ären rättrogna.

OCH TILL [folket i] Madyan [sände Vi] deras broder Shu`ayb. Och han sade: "Dyrka Gud, mitt folk - ni har ingen annan gud än Honom! Ni har fått ett klart vittnesbörd från er Herre. Mät och väg därför med fulla mått [i allt vad ni företar er] och inkräkta inte i något avseende på andras rätt. Och stör inte ordningen och sprid inte sedefördärv på jorden, sedan allt där har ställts till rätta. Detta är för ert väl, om ni är troende.

Och till Madian hafva vi sändt deras broder Schoaib. Han sade: o, mina landsmän! dyrker Gud, J hafven icke någon gud, utom Honom. Nu har kommit till eder ett klart bevis från eder Herra; uppfyller alltså måttet och vågskålarne: och ej mågen J förminska för menniskorna deras ting; ej heller mågen J åstadkomma förderf på jorden, efter hennes förbättring: detta är bättre för eder, om J ären rättrogne.

Sätten Eder ej på lur vid hvarje väg, för att hota och utestänga ifrån Guds väg dem, som tro på Honom, önskande att göra den krokig. Påminnen Eder, huru I voren ett ringa antal och huru Han har förökat Eder. Se hvilket straff, som drabbade ogerningsmännen.

Och läggen eder icke i försåt på alla möjliga vägar, hotande och utestängande från Guds väg den, som tror på honom, i det I ävlens att göra den krokig! Kommen ihåg, när I voren få och han gjorde eder många, och sen, vilket slut ofärdsstiftarne fingo!

Och lägg er inte i försåt överallt för att med hot spärra Guds väg för dem som tror på Honom och försök inte att få [denna väg] att förefalla krokig. Och minns att ni [en gång] var få [och svaga] och att Han lät ert antal växa. Och se hur slutet blev för dem som störde ordningen [på jorden] och spred sedefördärv!

Och ej mågen J besätta alla vägar för att hota och afhålla från Guds väg den som tror på Honom, och för att söka göra honom krokig; och kommer ihåg då J voren få, och Han förökade eder; och ser hvad slut de fått som gjort förderf.

Om en del af Eder tror det, hvarmed jag har sändts, och andre icke tro, så hafven tålamod, till dess att Gud dömer emellan oss, ty Han är den bäste skiljedomare."

Om en del av eder tror på det budskap, med vilket jag blivit sänd, och en del icke tror, så varen tåliga, tills Gud dömer mellan eder; ty han är den bäste domaren.«

Och om det bland er finns de som tror på det budskap jag framför och andra som inte tror, ge er då till tåls till dess Gud dömer mellan oss; Han är den bäste domaren."

Om en del af eder tror på det hvarmed jag blifvit sänd, och en del icke tror, hafver tålamod tills Gud skall dömma emellan oss; ty Han är den bäste domaren.

De förnäme af hans folk, som voro intagne af högmod, sade: "vi skola sannerligen bortdrifva dig och dem som tro med dig ur staden, om du icke återvänder till vår religion." Han svarade: "huru, äfven emot vår vilja skola vi återvända?

Stormännen bland hans folk, som voro högmodiga, sade: »Vi skola sannerligen driva ut både dig, Shu'aib, och dem, som tro jämte dig, ur vår stad; eller ock skall du återvända till vår lära.« Då svarade han: »Även om vi vore ohågade?

Folkets högmodiga äldste sade: "Vi skall sannerligen driva bort dig, Shu`ayb, och dina anhängare från vårt land om ni inte återvänder till vår tro." Han svarade: "Trots vår avsky [för den]

De förnämste af hans folk som voro uppblåste af högmod svarade: sannerligen skola vi utdrifva dig, o, Schoaib! och dem som trott med dig, ur vår stad, eller ock skall du återvända till vår lära. Sade han: äfven om vi äro motvillige?

Vi skulle då göra oss skyldige till en osanning om Gud, ifall vi återvända till eder religion, sedan Gud befriat oss ifrån den. Vi kunna omöjligen återvända, såvida ej Gud, vår Herre, vill det. Guds vetande omfattar allt, på Gud sätta vi vår tillit. O vår Herre! afgör sanningsenligt saken emellan oss och vårt folk, ty du är den bäste afgörare."

Vi skulle uppdikta lögn om Gud, om vi återvände till eder lära, sedan Gud frälst oss därifrån, och det höves oss ej att återvända till den, så vida ej Gud, vår Herre, vill. Vår Herre omfattar allting med sin kunskap; på Gud förtrösta vi. Herre, skipa rätt mellan oss och vårt folk, ty du är den bäste av alla, som skipa rätt.«

För oss skulle det vara liktydigt med att ljuga om Gud, om vi återvände till er tro, när Gud har räddat oss från den. Det är otänkbart för oss att återvända till den om det inte är Guds, vår Herres, vilja. Vår Herre omfattar allt med Sin kunskap; vi sätter vår lit till Gud!" - "Herre! Gör sanningen uppenbar [i tvisten] mellan oss och vårt folk! Ingen gör sanningen uppenbar som Du!"

I sanning skulle vi uppdikta lögn om Gud, om vi återvände till eder lära, sedan Gud frälsatoss derifrån; det är icke för oss att återvända till henne, med mindre Gud, vår Herre, behagar. Vår Herres kunskap omfattar allting: på Gud vi förtrösta: o, Herre! döm emellan oss och våra landsmän med sanning; ty Du är den bäste af domare.

De förnäme ibland hans folk, som voro otrogne, sade härvid: "om I följen Scho'aib, så utsätten I Eder sannerligen för förluster (i eder handel)."

Och stormännen bland hans folk, som voro otrogna, sade: »Om I följen Shu'aib, då varden I sannerligen tillspillogivna.«

Folkets äldste, som [alla] förnekade sanningen, sade: "Om ni följer Shu`ayb kommer ni helt säkert att stå som förlorare."

Och de förnämste af hans folk som icke trodde, sade: om J följen Schoaib, sannerligen skolen J blifva lidande.

Fördenskull öfverföll dem jordbäfningen, och om morgonen lågo de som lik i sina hus.

Och så överraskade jordbävningen dem, och morgonen därpå lågo de framstupa i sina hem.

Men ett jordskalv drabbade dem och morgonen fann dem liggande framstupa på marken i sina hem -

Men en jordbäfning öfverraskade dem, och de befunnos om morgonen uti sina boningar liflöse.

De som beskyllde Scho'aib för bedrägeri hade sålunda förlorat i handeln.

Det var, som om de, som höllo Shu'aib för lögnare, aldrig bott i dem; de, som höllo Shu'aib för lögnare, blevo de tillspillogivna.

de som hade kallat Shu`ayb lögnare - [det var] som om de aldrig hade levt där i välstånd och trygghet - de som kallade Shu`ayb lögnare, de var nu förlorarna!

De som gjorde Schoaib till lögnare, blefvo liksom de aldrig hade funnits uti dem: de som gjorde Schoaib till lögnare, blefvo sjelfve de lidande.

Han vände sig bort ifrån dem och sade: "o mitt folk! jag har till Eder framfört min Herres budskap och gif- vit Eder mitt råd. Hvi skall jag bedröfvas för ett otroget folks skull?"

Och han vände sig bort från dem och sade: »Mitt folk, så har jag nu framfört min Herres budskap till eder, och jag har velat eder väl, men varför skulle jag gräma mig över otrogna människor?«

Och han vände sig ifrån dem och sade: "Jag framförde min Herres budskap till er, mitt folk, och gav er goda råd. Skulle jag sörja över [sådana hårdnackade] förnekare

Och han vände om ifrån dem, och sade o, mina landsmän! sannerligen har jag nu fört till eder min Herras budskap, och väl har jag rådt eder; men hvarföre skall jag sörja öfver menniskor som äro otrogne?

Så ofta som vi sände en profet till en stad, hemsökte vi innevånarne med olycka och brist, på det att de skulle ödmjuka sig.

Vi hava aldrig sänt någon profet till en stad, utan att vi hemsökt dess invånare med sorg och motgång, för den händelse de månde ödmjuka sig.

VI HAR aldrig sänt en profet till ett land utan att sätta dess folk på prov genom olyckor och elände, för att få dem att ödmjuka sig [och ångra sina synder].

Vi hafva icke sändt någon profet till en stad, med mindre vi hafva hemsökt dess invånare med elände och motgång, på det de måtte ödmjuka sig

Derefter sände vi godt i stället för det onda, ända derhän att de åtnjöto ett stort välstånd. Derföre sade de: "äfven våre fäder hatva erfarit godt och ondt." Vi hafva då plötsligen öfverraskat dem med straffet, innan de blefvo det varse.

Sedan gåvo vi dem gott i stället för ont, så att de pöste upp och sade: »Både nöd och lust har kommit på våra fäders lott«, och så överraskade vi dem plötsligt, utan att de märkte något.

Därefter lät Vi eländet följas av bättre villkor så att de uppnådde välstånd och då sade de: "Våra fäder fick [också] uppleva [omväxlande] onda och goda tider" - och plötsligt, när de minst anade det, drabbade dem Vårt straff.

Derefter ombytte vi i stället för det onda, det goda, tills de njöto öfverflöd, och sade: motgång och medgång hafva redan träffat våra fäder; derföre borttogo vi dem plötsligen, under det de icke märkte faran.

Om innevånarne i desse här städerna hade trott och blifvit gudfruktige, så skulle vi hafva upplåtit för dem himmelens och jordens välsignelser. Men de framhärdade i sitt förnekande och vi straffade dem för det, som de derigenom hade förtjenat.

Om städernas invånare hade trott och fruktat Gud, så skulle vi hava utgjutit välsignelser från både himmelen och jorden över dem, men de höllo sanning för lögn, och så överraskade vi dem till lön för vad de åsamkade sig.

Om folken [som Vi förintade] hade trott [på Gud] och fruktat Honom, skulle Vi ha låtit himlens och jordens alla välsignelser komma dem till del, men de avvisade [budskapen] som lögn - och så straffade Vi dem med det som [följde av det onda som] de inte upphörde att begå.

Dock, om de städernas invånare hade trott och fruktat Gud, visserligen skulle vi öppnat öfver dem både himmelens och jordens välsignelse; men de anklagade profeterne för lögn, och vi straffade dem för det som de gjorde.

Voro väl desse städers innevånare säkre för möjligheten af vårt straff, som kunde träffa dem under nattens sömn?

Äro väl städernas invånare säkra på att vår hemsökelse icke träffar dem nattetid, medan de sova?

Kunde dessa människor leva utan rädsla för att drabbas av Vår vrede om natten, när de sov

Voro då de städernas invånare säkre, att icke vårt straff skulle komma på dem om natten, under det de sofvo?

Voro väl desse städers innevånare säkre för möjligheten af vårt straff, som kunde träffa dem under nöjena vid middagstiden?

Äro väl städernas invånare säkra på att vår hemsökelse icke träffar dem vid dagsljus, medan de roa sig?

Kunde de leva utan rädsla för att drabbas av Vår vrede i fullt dagsljus, när de ägnade sig åt sina förströelser?

Eller voro de städernas invånare säkre, att icke vårt straff skulle komma öfver dem på ljusa dagen, under det de förlustade sig?

Månne de voro säkre för Guds list? Ingen skall tro sig säker för Guds list, undantagandes de, som skynda till sitt förderf.

Äro de väl säkra för Guds försåt? Ingen är säker för Guds försåt annat än de tillspillogivna människorna.

Kunde de leva trygga, utan att oroa sig för vad Guds plan [innebar för dem]? Nej, ingen kan leva utan denna oro utom de som [redan] är förlorade.

Voro de då säkre för Guds plan? Men icke skall någon trygga sig mot Guds plan, utom de förtappade menniskorna.

Hafva de (mekkanarne), åt hvilka vi gåfvo jorden i arf efter dess förre bebyggares undergång, kommit till den öfvertygelsen, att vi, om vi vilja, bestraffa äfven dem för deras synder? Vi pläga trycka ett insegel på deras hjertan och de höra då icke mera.

Har det då icke blivit klart för dem, som ärva jorden efter dess förra invånare, att om vi ville, kunde vi hemsöka dem för deras synder och försegla deras hjärtan, så att de ej förstode någonting?

Är det inte uppenbart för dem som har tagit jorden i arv efter dess [tidigare] inbyggare att Vi, om Vi så ville, kunde straffa dem för deras synder och försegla deras hjärtan så att de inte [längre] kan höra [rösten som varnar och förmanar]?

Har det då icke blifvit ådagalagdt för dem som ärft jorden efter hennes förra invånare, att om vi behagade, kunde vi hemsöka dem för deras synder? Men vi skola försegla deras hjertan, och de skola icke höra.

Till innevånare i de städer, om hvilkas händelser vi berätta dig något, hade sändebud kommit med upplysningar, men de voro icke bestämde att tro det, som de dittills hade förnekat. Så förseglar Gud de otrognes hjertan.

Berättelser om dessa städer förtälja vi för dig. Deras apostlar hava ju kommit till dem med de klara vittnesbörden, men de voro icke i stånd att tro på vad de förut hållit för lögn. Sålunda förseglar Gud de otrognas hjärtan.

Vi berättar för dig något om vad som hände dessa folk; när sändebuden kom till dem med klara vittnesbörd, ville de nämligen inte tro på vad de tidigare hade avvisat som lögn. På detta sätt förseglar Gud förnekarnas hjärtan.

Vi skola gifva dig några underrättelser om dessa städer. Fordom kommo deras apostlar till dem med uppenbara bevis, men de voro icke hugade att tro på hvad de förnekat förut: sålunda förseglar Gud de otrognes hjertan.

Vi hafva funnit, att de fleste icke fullgjorde sina förpligtelser. Ja! vi hafva funnit, att de fleste anstiftade förderf.

Hos de flesta av dem hava vi icke funnit någon trohet, utan vi hava sannerligen funnit de flesta av dem ogudaktiga.

Hos de flesta av dem såg Vi [ingen trohet mot] löften eller [ingångna] avtal; ja, de flesta av dem fann Vi vara trotsiga syndare.

Och vi funno icke hos mängden af dem någon lydnad; men vi funno ju i sanning största delen af dem gudlöse.

Efter desse profeter sände vi Moses med våra tecken till Farao och hans förnäme, men de förkastade dem. — Se hvilket slut illgerningsmännen fingo.

Sedan hava vi efter dem sänt Mose med våra tecken till Farao och hans stormän, men de betvivlade dem. Och se, vilket slut ofärdsstiftarne fingo!

EFTER DESSA [tidiga profeter] sände Vi Moses med Våra budskap till Farao och hans stormän, men de fäste inget avseende vid dessa [budskap]. Se här hur slutet blev för dem som störde ordningen på jorden!

Sedan hafva vi sändt efter dem Mose, med våra tecken, till Pharao och hans förnämste, och de förforo orättvist med dem: men se hvad slutet blef på dem som gjorde ondt!

Moses sade: "o Farao! jag är ett sändebud ifrån verldarnes Herre.

Mose sade: »Farao, jag är förvisso en apostel från all världens Herre.

Moses sade: "Farao! Världarnas Herre har sänt mig

Och Mose sade: o, Pharao: sannerligen är jag ett sändebud från verldarnes Herre,

Det anstår mig derföre, att jag talar om Gud endast sanningen. Jag är utrustad med ett bevis ifrån eder Herre: låt Israels barn draga bort med mig."

Jag är skyldig att icke säga någonting annat än sanningen om Gud; jag har nu kommit till eder med ett klart vittnesbörd från eder Herre, sänd alltså Israels barn med mig!«

och ålagt mig att inte säga om Gud annat än sanningen och jag kommer till er med ett klart vittnesbörd från er Herre [att mina ord är sanning]. Låt nu Israels barn lämna [detta land] med mig!"

Värdig att ej tala om Gud annat än sanning: jag har nu kommit till eder med ett uppenbart bevis från eder Herra; sänd alltså med mig Israels barn.

Farao svarade: "om du är utrustad med ett tecken, så visa det, så framt du talar sanning."

Han svarade: »Om du kommit med något tecken, så visa det, om du hör till de sannfärdiga!«

[Farao] sade: "Om du har kommit med ett tecken, låt oss då se det - om du är en av dem som håller sig till sanningen."

Svarade Pharao: om du skulle vara kommen med ett tecken, visa fram det om du är af de sannfärdige.

Han kastade då ned sin staf och den blef en tydlig orm.

Så kastade han sin stav ifrån sig, och se, den blev tydligen en orm.

Då kastade [Moses] sin stav och alla kunde se att den var en orm;

Och han nedkastade sin staf, och se! den vardt en ögonskenlig orm:

Sedan framdrog han handen ur skötet, och de närvarande sågo, att den var hvit.

Och han sträckte fram sin hand, och den föreföll åskådarne vit.

och han drog fram sin hand och den lyste [skinande] vit inför alla kringstående.

Och han drog sin hand fram ur barmen, och se! hon vardt hvit för åskådarne.

Faraos folks förnämste sade: "detta är en skicklig trollkarl.

Då sade stormännen bland Faraos folk: »Detta är sannerligen en skicklig trollkarl,

[Några av] de faraoniska stormännen sade: "Denne man är helt säkert en mästare i trolldom

De förnämste af Pharaos folk sade: i sanning är denne en kunnig trollkarl,

Han vill fördrifva Eder ur edert land. Hvad besluten I?"

Som vill driva eder ut ur edert land. Och vad föreslån I då?«

som vill driva bort er från ert land." [Farao frågade:] "Vad anbefaller ni?"

Som önskar att utdrifva eder från edert land: hvad föreskrifven J då?

De sade till Farao: "lät honom och hans broder inställa sig en annan gång. Sänd emellertid ut folk till städerna,

De svarade: »Låt honom och hans broder vänta och sänd omkring uppbådare i städerna

De svarade: "Låt honom och hans broder vänta medan du sänder bud till städerna

De svarade: fördröj honom och hans broder, och sänd i städerna dem som ihopsamla,

att sammankalla alle skicklige trollkarlar och föra dem till dig."

Att föra hit alla skickliga trollkarlar till dig!«

att alla skickliga trollkarlar skall inställa sig inför dig."

Och bringa till dig hvarje kunnig trollkarl.

Trollkarlarne instälde sig hos Farao och sade: "vi erhålla nog en belöning, om vi segra."

Och trollkarlarne kommo till Farao och sade: »Vi få säkerligen någon lön, om vi bliva de segrande.«

Och trollkarlarna kom till Farao och sade: "Vi väntar oss självfallet en riklig belöning om vi segrar."

Och trollkarlarne kommo till Pharao, sägande: skola vi verkligen få belöning, om vi blifva segervinnare?

Farao svarade: "ja! och I skolen stå högt i nåd hos mig."

Han svarade: »Ja, och I skolen sannerligen höra till dem, som få komma mig nära.«

[Farao] svarade: "Naturligtvis [skall ni få en ordentlig belöning]! Och ni skall höra till dem som står mig nära."

Han svarade: visserligen, och J skolen i sanning blifva bland dem som komma nära min thron.

De sade: "vill du, Moses, kasta stafven eller skola vi kasta först."

Då sade de: »Mose, antingen skall du kasta, eller ock skall det bliva vi, som kasta.«

[Trollkarlarna] sade: "Antingen kastar du, Moses, [din stav först] eller också kastar vi."

De sade: o, Mose! antingen skall du kasta din staf först, eller skola vi blifva de som kasta först?

Han svarade: "kasten." Då de hade kastat, förvände de synen på menniskorna och uppfyllde dem med fasa. De förrättade ett stort trolleri.

Han svarade: »Kasten I!« Och när de kastade, förtrollade de människornas ögon och förfärade dem, och de gjorde förskräckliga trollkonster.

Han svarade: "Kasta ni!" Och när de kastade [sina stavar] förvände de synen på människorna och satte skräck i dem och gav prov på stor trolldomskonst.

Han svarade: kaster J. Och då de hade kastat, förblindade de ögonen på menniskorna och förskräckte dem; och de bragte till väga ett stort hexeri.

Vi uppenbarade för Moses: "kasta ned din staf!" och se den uppslukade deras taskspeleri.

Men vi gåvo Mose följande uppenbarelse: »Kasta din stav ifrån dig, och se, den skall uppsluka allt vad de sätta ihop.«

[Då] ingav Vi Moses att kasta sin stav, och den slukade alla synvillor som [trollkarlarna] hade manat fram.

Och vi sade i en uppenbarelse till Mose: kasta din staf. Och se! den uppslukade hvad de förvandlade.

Sanningen bestod profvet och deras sak vardt om intet.

Så kom sanningen i dagen, och allt vad de gjorde gick om intet.

Och sanningen segrade och det blev uppenbart att [deras] trolldom inte var annat än konster och knep.

Då blef sanningen bekräftad, och fåfängt hvad de gjorde.

De voro öfvervunne och drogo sig förödmjukade tillbaka.

Så blevo de besegrade här och drogo sig förödmjukade tillbaka,

Och så led [Farao och hans stormän] ett förödmjukande nederlag.

Och de blefvo öfvervunne der, och omvände, förödmjukade.

Och trollkarlarne nedkastade sig tillbedjande på sitt ansigte

Och trollkarlarne måste kasta sig ned i tillbedjan

Men trollkarlarna störtade ned på sina ansikten

Och trollkarlarne nedkastade sig tillbedjande.

och sade: "vi tro på verldarnes Herre,

Och sade: »Vi tro på all världens Herre,

och sade: "Vi tror på världarnas Herre,

De sade: vi tro på verldarnes Herre,

Mose och Arons Herre."

Moses och Arons Herre.«

Moses och Arons Herre!"

Moses och Aarons Herre.

Farao sade: "huru, I tron derpå, innan jag tillåter Eder det? Detta är en list, som I hafven uttänkt i staden, för att derur bortdrifva innevånarne. Men I skolen få se.

Då sade Farao: »Tron I på honom, innan jag tillstädjer eder det? Detta är sannerligen ett försåt, som I anlagt i staden för att utdriva dess invånare därifrån, men I skolen få veta av det.

Farao sade: "Tror ni på honom innan jag har gett er tillåtelse? Detta är en lömsk plan, som ni har smitt här i staden för att förmå folket att överge den. Men nu skall ni få se på [annat]!

Pharao sade: tron J på Honom innan jag tillåtit eder? detta är, i sanning, en stämpling, som J hafven anlagt i staden, att J mågen utdrifva derifrån dess befolkning, men J skolen lära:

Jag låter afhugga på Eder händerna och fötterna på motsatt sida och korsfäster Eder sedan allesammans."

Jag skall sannerligen avhugga edra händer och fötter korsvis, och sedan skall jag korsfästa eder allesammans.«

Jag skall sannerligen låta hugga av er motsatt hand och fot, ja, jag skall korsfästa er alla till sista man!"

Sannerligen skall jag låta afhugga edra händer och edra fötter på motsatta sidor, och sedan skall jag låta korsfästa eder alla.

De svarade: "då skola vi återvända till vår Herre;

De svarade: »Vi skola förvisso återvända till vår Herre.

De svarade: "Då återvänder vi till vår Herre;

De svarade: vi skola, i sanning, återvända till vår Herra:

ty du hämnas på oss endast derföre att vi tro på vår Herres tecken, sedan de blifvit oss kungjorda. Herre! förläna oss tålamod och låt oss dö, dig undergifne."

Du är gramse på oss blott därför, att vi tro på vår Herres tecken, sedan de kommit till oss. Herre, utgjut tålamod över oss och tag oss hädan som Gud undergivnal«

men du vill hämnas på oss bara därför att vi trodde på vår Herres budskap när de nådde oss." - "Herre! Ge oss [styrka och] tålamod och låt oss få dö i full underkastelse under Din vilja!"

Ty icke hämnas du på oss om icke derföre att vi trott på vår Herras tecken, då de kommo till oss: o, Herre! gjut öfver oss tålamod, och låt oss sluta såsom rättrogne!

Faraos folks förnäme sade: "skall du låta Moses och hans folk drifva ofog på jorden? Han skall öfvergifva dig och dine gudar." Farao svarade: "vi vilja döda deras söner och låta deras döttrar lefva. Vi hafva dem ju fullkomligt i vårt våld."

Men stormännen bland Faraos folk sade: »Skall du låta Mose och hans folk anstifta ofärd på jorden med den påföljd, att han övergiver dig och dina gudar?« Han svarade: »Vi skola dräpa deras söner och låta deras kvinnor leva; vi skola förvisso bliva herrar över dem.«

Då sade Faraos stormän: "Vill du tillåta att Moses och hans folk stör ordningen och fördärvar sederna i landet och [lockar människorna] att överge dig och dina gudar?" [Farao] svarade: "Vi skall anställa blodbad på deras söner och [enbart] skona deras kvinnor; vi har dem ju i vårt våld!"

De förnämste af Pharaos folk sade: skall du lemna Mose och hans landsmän, att de må åstadkomma förderf i landet, och öfvergifva dig och dina gudar? Han svarade: vi skola låta dräpa deras söner, och låta blifva vid lif deras döttrar, och sannerligen skola vi få öfverhanden öfver dem.

Moses sade till sitt folk: "anropen Gud om hjelp och varen tålige; ty jorden är Guds och Han bestämmer den till arf åt hvem Han vill af sine tjenare, och till slut skola de fromme få sin lön."

Och Mose sade till sitt folk: »Söken hjälp hos Gud och varen tåliga! Jorden tillhör förvisso Gud; han giver den i arv åt vem han vill bland sina tjänare, och en god utgång varder de gudfruktigas lön.«

Moses sade till sitt folk: "Anropa Gud om hjälp och stå fasta [i prövningen]! Jorden är Guds; Han ger den i arv till den Han vill av Sina tjänare. Den slutliga segern tillhör dem som fruktar Gud."

Mose sade till sina landsmän: anroper Gud om hjelp, och varer tålige, ty jorden tillhör Gud, som gifver henne i arf till hvem af sina tjenare Han behagar; och den goda utgången är för de gudfruktige.

De svarade: "vi hafva pinats, innan du kom till oss och sedan du kom." Han sade: "Kanhända eder Herre skall förgöra edre fiender och göra Eder till deras efterträdare på jorden. Han väntar endast för att se, huru I uppfören Eder."

De svarade: »Vi hava varit förföljda både innan du inträdde ibland oss och sedan du kom till oss.« Då sade han: »Det kan hända, att eder Herre tillintetgör eder fiende och gör eder till hans efterträdare på jorden, så att han får se, huru I handlen.«

[Israeliterna] svarade: "Vi har lidit ont både innan du kom till oss och efter det att du kom." [Moses] svarade: "Kanske skall er Herre förgöra er fiende och ge er [hans] land i arv och sedan låta er visa ert sinnelag med era handlingar."

De svarade: vi hafva varit förtryckte innan du kom till oss, och sedan du kom till oss. Han sade: kanhända att eder Herre må förstöra eder fiende och låta eder efterträda honom i landet, att Han må se huru J handlen.

Vi hade redan hemsökt Faraos folk med missväxtår och brist på frukter, på det att de skulle besinna sig.

Vi hava ju straffat Faraos folk med nödår och brist på frukter, för den händelse de månde låta förmana sig.

Vi prövade Faraos folk med år av torka och magra skördar - kanske skulle det stämma dem till eftertanke -

Sannerligen hafva vi redan straffat Pharaos folk med jordens torka och förminskning af frukterna, på det de skulle erinra sig.

När då åter godt vederfors dem, sade de: "detta är det som tillkommer oss." Men när ondt hände dem, tillskrefvo de Moses och dem som voro med honom skulden för detta. Men deras öde berodde på Gud; de fleste veta det dock icke.

Och när något gott kom dem till del, sade de: »Detta är vårt«, men om något ont hemsökte dem, sköto de skulden på Mose och den, som följde med honom. Berodde deras öde verkligen icke på Gud? Men de flesta av dem veta ingenting.

men när de upplevde goda tider sade de: "Detta är vad som med rätta tillkommer oss", och när dåliga tider kom sköt de skulden på Moses och dem som följde honom. Deras öde låg helt i Guds hand, men de flesta av dem visste [det] inte.

Och när godt hände dem, sade de: detta är för vår skull; men om ondt träffade dem, ansågo de Mose och dem som voro med honom, så som orsak till olycka: berodde icke deras öde godt eller ondt blott på Gud? Men största delen af dem viste det icke

De förnäme sade: "hvad tecken du än må visa oss, för att dermed förvilla oss, så tro vi dig dock icke."

De sade: »Vilket tecken du än visar oss för att förtrolla oss, sätta vi ej tro till dig.«

Och de sade [till Moses]: "Vilka tecken du än gör inför oss för att förvända synen på oss, kommer vi inte att tro på dig!"

Och de sade: hvad tecken som helst du bringar oss, på det att du må förblinda oss dermed, tro vi dig icke.

Derföre skickade vi öfver dem floden, gräshoppor, ohyra, paddor och blod såsom ojäfaktiga tecken. Men de framhärdade i sitt högmod och uppförde sig som ett brottsligt folk.

Så sände vi över dem översvämningen, gräshopporna, lössen, paddorna och blodet till tecken, som kunde utläggas, men de voro högmodiga; ja, de voro syndiga människor.

Då slog Vi dem med översvämningar och gräshoppssvärmar och löss och paddor och [vattnets förvandling till] blod - tydliga tecken - men de var ett högmodigt släkte, ett folk av obotfärdiga syndare!

Derföre sände vi på dem öfversvämningen, och gräshopporna, och lössen, och grodorna, och bloden, såsom tecken efter hand företedde; men de högmodades och blefvo elaka menniskor.

När nu dessa plågor kommo öfver dem, sade de till Moses: "bed för oss din Herre att göra det, som Han enligt ditt föregifvande har lofvat, och då du har befriat oss ifrån plågan, vilja vi tro på dig och släppa ut Israels barn med dig."

Och när straffdomen drabbade dem, sade de: »Mose, åkalla din Herre åt oss på grund av vad han med dig överenskommit! Om du avvänder straffdomen från oss, så skola vi sannerligen sätta tro till dig och sända Israels barn med dig.«

Och var gång en [sådan] prövning drabbade dem, sade de: "Moses! Be för oss till din Herre i enlighet med det förbund som Han har slutit med dig! Om du [på så sätt] befriar oss från denna plåga skall vi sannerligen tro på dig och låta Israels barn lämna [landet] med dig."

Och då plågan föll på dem sade de: o, Mose! anropa för oss din Herra, i kraft af det förbund Han ingått med dig; sannerligen, om du tager bort från oss plågan, skola vi sätta tro till dig, och sända med dig Israels barn.

Sedan vi hade borttagit plågan ifrån dem, till dess att deras tid skulle komma, så bröto de sitt ord.

Men när vi avvände straffdomen från dem till en viss tid, som de skulle iakttaga, då sveko de sitt löfte.

Men var gång Vi befriade dem från prövningen och [utsatte] en frist för dem att infria sitt löfte, svek de sitt ord.

Men då vi hade lossat plågan från dem, intill en gifven tid som de uppnådde, se! de bröto sin förbindelse.

Vi hämnades på dem och dränkte dem i hafvet, emedan de hade ansett våra tecken såsom bedrägeri och varit likgiltige för dem.

Och så togo vi hämnd på dem och dränkte dem i havet, därför att de höllo våra tecken för lögn och voro likgiltiga för dem.

Och så utkrävde Vi hämnd på dem och lät dem dränkas i havet, eftersom de hade förkastat Våra budskap som lögn och inte fäst vikt vid dem.

Alltså hämnades vi på dem, och dränkte dem i hafvet, emedan de gjorde våra tecken till lögn, och voro, beträffande dem, försumlige.

Och vi gåfvo det folk, som de hade förnedrat, östern och vestern af jorden, hvaröfver vi utgjutit vår välsignelse. Så uppfyldes din Herres nåderika ord på Israels barn för deras tålamods skull (under förföljelserna); och vi förstörde det som Farao och hans folk hade gjort och deras byggnader.

Och vi gåvo både den östra och den västra delen av det land, som vi välsignat, i arv åt människor, som voro ringaktade, och så uppfylldes din Herres härligaste ord på Israels barn, därför att de voro tåliga, och vi utrotade allt vad Farao och hans folk företogo sig och allt vad de uppbyggde.

Men det folk som varit förödmjukat och föraktat gjorde Vi till arvingar till det land som Vi välsignat, dess östra såväl som dess västra delar. Så uppfylldes din Herres nådiga löfte till Israels barn [om belöning] för deras uthållighet; och Vi lade i ruiner allt vad Farao och hans folk hade byggt upp och ödelade deras odlingar.

Och vi läto menniskorna som voro föraktade, ärfva landets östra delar, och dess vestra, hvilka vi välsignat. Och fullkomnadt blef din Herras ord, det bästa öfver Israels barn, derföre att de voro tålige: och vi förstörde det som Pharao och hans folk tillverkade, och det som de uppreste.

Och vi förde Israels barn öfver hafvet, och så kommo de förbi ett folk, som var hängifvet åt sine afgudars dyrkan. De sade: "O Moses! gör oss en sådan gud, som de hafva." Han svarade: "I ären verkligen ett oförståndigt slägte.

Vi läto Israels barn vandra genom havet, och de träffade på ett folk, som höll sig till beläten, som de hade, och sade: »Mose, skaffa oss en gud, likaväl som de hava gudar!« Men han svarade: »I ären förvisso fåvitska människor.

OCH VI förde Israels barn genom havet och därefter träffade de på ett folk som hängav sig åt avgudadyrkan. Israels barn sade: "Moses! Låt oss få en gud liksom de har gudar!" Han svarade: "Ni är sannerligen ett dåraktigt släkte!

Och vi förde Israels folk genom hafvet, och de kommo till ett folk som träget tillbad sina afgudar. De sade: o, Mose! gör åt oss en gud, lik deras gudar. Han svarade: J ären, i sanning, okunniga menniskor:

Desses lära är ju förfallen och deras handlingar tjena till intet."

Vad dessa trygga sig till skall förvisso krossas i spillror, och allt vad de gjorde bliver om intet.«

Vad dessa [människor] ägnar sig åt är dömt till undergång och allt vad de har åstadkommit skall gå förlorat."

Ty dömdt till förstöring är det som desse bekänna, och fåfängt hvad de arbeta.

Han sade vidare: "skall jag söka Eder en annan gud än Gud sjelf, ehuru Han gifvit Eder fördelar framför andra varelser?

Han sade vidare: »Skall jag söka eder en annan gud än Gud, ehuru han utmärkt eder framför all världen?«

[Och] han sade:"Skall jag söka efter en gud åt er vid sidan av Gud, som har gett er vad Han inte har gett något annat folk?"

Han sade: skall jag söka eder en annan gud än Gud, Han som upphöjt eder öfver menniskorna alla?

Vi frälste ju Eder ifrån Faraos folk, som pålade Eder den hårdaste plåga, dödade edre söner, men läto edra döttrar lefva. Häruti var en svår pröfning ifrån eder Herre.

Än när vi frälste eder från Faraos folk, som pålade eder det värsta straff, dräpte edra söner och läto edra kvinnor leva! Detta innebar en förskräcklig prövning från eder Herre.

Och minns att Vi befriade er från Faraos män, som vållade er svåra lidanden, anställde blodbad på era söner och [bara] skonade era kvinnor - detta var en hård prövning, som er Herre [lät er utstå].

Och kommer ihåg då vi frälsade eder från Pharaos slägt som bragte öfver eder förtryckets elände, som dräpte edra söner och lät blifva vid lif edra döttrar: i detta var en stor pröfning från eder Herra.

Vi utsatte ett möte med Moses på trettio dagar, hvilka vi sedan ökade med tio, så att mötet med hans Herre varade fyratio dagar. Moses sade till sin broder Aron: "var i mitt ställe hos mitt folk, håll ordning och följ ej deras väg, hvilka anstifta förderf.

Vi utsatte ock en tid av trettio dygn åt Mose och fullständigade den med tio, och så blev den av hans Herre bestämda tiden fyrtio dygn. Och Mose sade till sin broder Aron: »Företräd mig inför mitt folk! Gör det rätta och följ ej ofärdsstiftarnes väg!«

OCH VI kallade Moses till Oss [efter] trettio nätter [på Sinai berg] och lade till tio, så att tiden som hans Herre mätte ut blev fulla fyrtio nätter. Och Moses sade till sin broder Aron: "Bli min ställföreträdare hos mitt folk, ställ allt till rätta och gå inte samma väg som de som vill sprida oordning och fördärv [på jorden]."

Och vi utfäste för Mose trettio nätter och vi gjorde dem fulltalige med tio, och hans Herres utlofvade tid blef fullkomnad på fyratio nätter. Och Mose sade till sin broder Aaron: träd i mitt ställe hos mitt folk, och handla rätt, och följ ej de elakes väg.

När Moses infann sig till mötet med oss och hans Herre talade med honom, så sade han: "min Herre! visa dig för mig, så att jag kan se dig." Gud svarade: "du kan ej se mig; men betrakta berget; (jag vill visa mig för det). Kan det fördraga det, så skall ock du se mig." När då hans Herre visade sig för berget, krossades det till stoft, och Moses nedföll sanslös. När han återfick medvetandet, sade han: "din är äran; jag vänder mig med ånger till dig och jag är den förste af dem som tro."

Då Mose kom på den av oss utsatta tiden och hans Herre tilltalade honom, sade han: »Herre, låt mig se, så att jag får betrakta dig!« Herren svarade: »Du skall aldrig få se mig, men betrakta berget, och om det står kvar på sin plats, skall du få se mig«, och då hans Herre uppenbarade sig för berget, förvandlade han det till stoft, och Mose föll avsvimmad ned. När han återfick sansen, sade han: »Dig allena all ära! Jag omvänder mig till dig, och jag är den förste bland de rättrogna.«

Och när Moses kom till det möte Vi hade utsatt och hans Herre talade till honom, sade han: "Herre, visa Dig för mig, så att jag får se Dig!" [Gud] sade: "Du kan inte se Mig; men se på berget - om det står kvar stadigt där det står, skall du få se Mig." Och då hans Herre visade Sig för berget krossades det till en grushög och Moses föll medvetslös till marken. Men när han kom till sina sinnen sade han: "Stor är Du i Din härlighet! Jag vänder tillbaka till Dig i djup ånger och jag är den förste att tro på Dig."

Och då Mose var kommen vid vår utfästa tid och hans Herre hade talat till honom, sade han: o, Herre! visa mig Ditt ansigte, att jag må se Dig. Svarade Herren: du skall icke se mig, men betrakta berget, och om det står fast på sitt ställe, då skall du se mig. Men när hans Herre i sin härlighet syntes på berget, gjorde Han det till stoft, och Mose föll ned utan sans. Och då han återfått sina sinnen, sade han: prisad vare Du! jag är omvänd ångerfull till Dig, och jag är den förste af de rättrogne.

Gud sade: "jag har utvalt dig, Moses, framför alle andre att föra mina, bud och jag har talat med dig. Emottag derföre hvad jag gifver dig och var tacksam."

Han svarade: »Mose, jag utkorar förvisso dig framför alla människor genom mina budskap och mitt tal; tag emot vad jag giver dig och hör till de tacksamma! «,

[Gud] sade: "Moses! Jag har utvalt dig av alla människor genom [att anförtro dig] Mitt budskap och [låta dig höra] Mitt ord; håll därför fast vid allt som Jag har gett dig och [visa att] du hör till de tacksamma!"

Sade Herren: o, Mose! sannerligen har jag utvalt dig framför de öfriga menniskorna, och har hedrat dig med mina budskap och med mitt ord, tag alltså emot hvad jag gifvit dig, och blif en af de tacksamme.

Vi uppskrefvo åt honom på taflorna allehanda bud till förmaning och förklaring på allting. "Emottag dem då med kraft och allvar, samt bjud dit folk att fasthålla och lyda det förträffliga, som deruti befalles. Jag skall visa Eder de gudlöses hem.

Och vi uppskrevo allting åt honom på tavlorna, både maningar och utläggningar av allting: »Tag emot det med allvarligt uppsåt och befall ditt folk att välja det bästa! Jag skall låta eder få se de ogudaktigas hem.

Och Vi gav honom föreskrifter om allt [inristade] på [Lagens] tavlor med förmaningar och utförliga förklaringar i alla ämnen. Och [Vi sade:] "Håll med kraft fast vid allt detta och befall ditt folk att [i varje läge] välja den bästa [av de vägar som anvisas där]." Jag skall visa er [vad slutet blir för] alla trotsiga syndare

Och vi skrefvo åt honom på taflorna en erinran om allting och en tydlig förklaring på allting; och vi sade: tag emot dem, med fast beslut att efterlefva dem, och anbefall ditt folk att det emottager dem, enligt deras förträfflighet. Jag skall visa eder de ogudaktiges boning.

Från mina. uppenbarelser skall jag bortvända dem, som med öfvermod och orättvisa handla på jorden. Ty äfven om de sågo alla tecken, så skulle de ej tro på dem. Se de rättrådighetens bana, så taga de ej den till sin väg; men se de villfarelsens bana, så taga de den till sin väg, derföre att de hafva ansett våra uppenbarelser för bedrägeri och varit likgiltige för dem.

Från mina tecken skall jag vända bort dem, som äro högmodiga på jorden utan skäl. Om de få se alla möjliga tecken, tro de icke på dem, och om de få se rättfärdighetens väg, taga de den icke till sin väg, men om de få se villfarelsens väg, taga de den till sin väg, och detta därför att de hålla våra tecken för lögn och äro likgiltiga för dem.

och Jag skall låta dem som utan fog uppträder med högmod på jorden vända sig ifrån Mina budskap, och fastän de ser alla tecken kommer de inte att tro på dem, och även om de ser rättrådighetens väg kommer de inte att välja den. Om de ser misstagens och syndens väg kommer de däremot att slå in på den. Så skall det vara därför att de har påstått att Våra budskap är lögn och har över huvud taget inte fäst avseende vid dem.

Jag skall afvända från mina tecken dem som högmodas på jorden utan rätt, och om de se alla möjliga tecken, skola de icke tro på dem, och om de se den rätta vägen, skola de icke taga den till väg, men om de se villostigen, den skola de taga till sin väg. Detta emedan de gjort våra tecken till lögn, och beträffande dem varit försumliga.

Men de som icke tro på våra tecken och ej på det eviga lifvets tillkommelse, deras handlingar äro utan värde. Huru kunna de väl lönas om icke efter sina gerningar."

De, som hålla våra tecken och det tillkommande livets inträffande för lögn, deras gärningar äro förspillda. Skola de väl få något annat än sina gärningars lön?«

De som förkastar Våra budskap som lögn och som förnekar mötet [med Gud] efter döden - allt vad de har strävat mot skall gå om intet. Eller skall de lönas för något annat än sina handlingar?

Men de som förneka sanningen af våra tecken och det tillkommande lifvets möte, fåfänga äro deras verk: skulle de väl lönas för annat än hvad de arbetade?

Sedan Moses hade aflägsnat sig, gjorde hans folk åt sig af sina smycken en kalf med kropp, som bölade. Insågo de ej, att han icke kunde tala till dem, ej heller leda dem på en väg? De gjorde honom åt sig och vordo syndare.

Och sedan gjorde sig Moses folk under hans frånvaro en kalv, ett bölande kreatur, av sina smycken. Hade de då ej lagt märke till att han ej kunde tala till dem eller leda dem på vägen? De gjorde honom åt sig och voro orättfärdiga.

OCH SEDAN Moses lämnat dem satte folket upp en bild, till formen lik en kalv, [tillverkad] av deras guldsmycken, en kropp som lät höra ett bölande ljud. Märkte de inte att den varken talade till dem eller gav dem vägledning? De tillbad den [som gud] och gjorde därmed sig själva svår orätt.

Och Moses folk tillskapade, efter honom, af sina smycken, en kalfs kropp som råmade: märkte de icke att han ej talade till dem, ej heller ledde dem på väg? De tillskapade honom och blefvo orättfärdige.

Men när de med förtviflan insågo, att de hade begått ett misstag, sade de: "sannerligen, om vår Herre icke förbarmar sig öfver oss och förlåter oss, så varda vi förtappade."

Men när de grepos av ånger och sågo, att de farit vilse, sade de: »Om vår Herre ej förbarmar sig över oss och förlåter oss, så komma vi sannerligen att höra till de tillspillogivna.«

Och när de [sedan], beklämda och ångerfulla, insåg sitt fel, sade de: "Om inte vår Herre förbarmar sig över oss och ger oss Sin förlåtelse, är vi bestämt ohjälpligt förlorade."

Men då de hade syndat och de kände sig rörde af ånger och sågo att de hade gått vilse, sade de: i sanning, om icke vår Herre förbarmar sig öfver oss och förlåter oss, skola vi säkert blifva ibland de lidande.

Så snart Moses, vred och bedröfvad, återkom till sitt folk, sade han: "illa hafven I fylt min plats, då jag ej var här. I hafven ju försummat att fullgöra Guds bud." Och kastande taflorna, fattade han sin broder i hufvudet och drog honom till sig. Denne sade: "o min moders son! folket vardt mig öfvermäktigt, och det var nära att de hade dödat mig. Gif mig ej till spott åt mine fiender och räkna mig ej till syndarnes antal."

Och när Mose vred och bedrövad kom tillbaka till sitt folk, sade han: »Vilket olycksaligt tilltag att svika mig under min frånvaro! Haven I åsidosatt eder Herres bud?« Och han kastade bort tavlorna, fattade sin broder i håret och drog honom till sig och sade: »Son av min moder, folket ringaktar mig förvisso, och de hade så när dödat mig; låt då ej fienderna glädjas över min olycka och sätt mig ej bland de orättfärdiga människorna!«

Och när Moses återkom till sitt folk utbrast han, i vrede och sorg: "Avskyvärt är det som ni har gjort i min frånvaro! Har ni [helt] satt er över er Herres befallning?" Och han kastade [Lagens] tavlor på marken och grep om sin broders huvud och drog honom till sig. [Aron] sade: "Du son av min moder! Folket visade öppet sitt förakt för mig och de hade så när dödat mig. Låt inte mina fiender glädjas över min olycka och betrakta mig inte som en av [dessa] syndare!"

Och då Mose återkom till sitt folk i vredesmod, svåra bedröfvad, sade han: ondt är det som J låtit följa efter mig, sedan min bortgång: hafven J påskyndat eder Herras beslut? Och han nedkastade taflorna, och fattade sin broder vid hufvudet och drog honom till sig. Sade Aaron: min moders son, folket ansåg mig, i sanning, för magtlös, och var på vägen att dräpa mig; icke må du då låta fienderna glädja sig öfver mig, ej heller sätta mig jemte de orättfärdiga menniskorna.

Moses sade: "o min Herre! förlåt mig och min broder. Låt oss blifva delaktige af din barmhertighet. Du är ju den Allrabarmhertigaste."

Han sade vidare: »Herre, förlåt mig och min broder och inneslut oss i din barmhärtighet, du, som är den barmhärtigaste bland de barmhärtiga!«

[Moses bad till Gud och] sade: "Herre, förlåt mig och min broder och ha förbarmande med oss - Du är den Barmhärtigaste av de barmhärtiga!"

Sade Mose: o, Herre! tillgif mig, och min broder, och inneslut oss i Din barmhertighet; ty af de barmhertige är Du mest barmhertig.

Sannerligen, de som gjorde kalfven till sin gud skola träffas af sin Herres vrede och af förnedring i detta lifvet. Så löna vi dem, som uppdikta lögn om Gud.

Dem, som gjorde sig kalven, skall förvisso vrede från deras Herre och uselhet i det jordiska livet drabba. Så löna vi dem, som dikta.

De som tog sig för att dyrka [den gyllene] kalven skall drabbas av sin Herres vrede och av förnedring och förödmjukelse i denna värld. Så lönar Vi dem som uppfinner lögner [om Gud].

Sannerligen, de som tillskapade kalfven, deras Herres vrede skall nå dem, och vanära i det verldsliga lifvet: sålunda skola vi löna dem som uppdikta lögn.

Dock de som illa hafva gjort, men derefter ångra sig och uppriktigt tro — så varder visserligen din Herre, efter dessa synders begående, förlåtande, barmhertig.

Men om några göra onda gärningar och sedan omvända sig efteråt och tro, är din Herre sannerligen överseende och barmhärtig efteråt.

De som begår dåliga handlingar men sedan [genomsyras] av ånger och äkta tro skall efter denna [sinnesändring få erfara att] din Herre förvisso är ständigt förlåtande, barmhärtig.

Men de som gjort ondt och sedan ångrat sig, och trott, sannerligen, derefter skall din Herre blifva nådig, barmhertig.

Sedan vreden hade lagt sig hos Moses, upptog han taflorna. I det, som på dem var skrifvet, innehölls en ledning och ett nådebevis för dem, som rädas för sin Herre.

När Moses vrede lagt sig, tog han upp tavlorna, vilkas skrift innehöll vägledning och barmhärtighet för dem, som bäva för sin Herre.

Och när Moses vrede stillats tog han upp lagtavlorna, och ur det skrivna [strömmade] vägledning och nåd över dem som stod i bävan inför sin Herre.

Och då vreden stillat sig hos Mose, upp tog han taflorna, och uti det som var skrifvet på dem var en vägledning och barmhertighet för dem som fruktade sin Herra.

Och Moses utvalde för mötet med oss sjuttio männer af sitt folk. När jordbäfningen öfverraskade dem, utropade han: "hvi har du ej velat, min Herre! förgöra dem och mig förut. Skall du förgöra oss för det, som de fåvitske ibland oss hafva föröfvat? Detta var ju endast en pröfning ifrån dig, hvarigenom du vilseför dem, som du vill, och leder dem, som du vill, på den rätta vägen. Du är vår beskyddare. Förlåt oss då och förbarma dig öfver oss. Du är den bäste af dem, som förlåta.

Och Mose utvalde sjuttio män bland sitt folk till den av oss utsatta tiden, och när jordbävningen överraskade dem, sade han: »Herre, om du velat, hade du tillintetgjort dem förut och mig också. Skall du tillintetgöra oss för vad de dåraktiga bland oss gjort? Detta är blott en prövning från dig, genom vilken du låter vem du vill fara vilse och vägleder vem du vill. Du är vår beskyddare; förlåt oss och förbarma dig över oss, du, som är den bäste av alla, som förlåta!

Och Moses utsåg bland folket sjuttio män som vid en av Oss utsatt tid [skulle be om förlåtelse för deras synd]. Och då de [i sin ängslan] började skaka och skälva, bad han: "Herre! Om det hade varit Din vilja skulle Du för länge sedan ha låtit dem gå under och mig [med dem]. Vill Du [nu] förgöra oss på grund av det som galningarna i vår mitt har gjort sig skyldiga till? Det [som skett] var ingenting annat än en prövning som Du har låtit oss genomgå, och därmed låter Du den Du vill gå vilse och vägleder Du den Du vill. Du är vår Beskyddare; förlåt oss och förbarma Dig över oss. Du är den Bäste av dem som förlåter!

Och Mose utvalde ibland sitt folk sjuttio män vid vår utfästa tid: och då jordbäfningen borttagit dem, sade han: o, Herre! om Du behagat, skulle Du förstört dem förut, jemte mig: skall Du förstöra oss, för det som dårarne ibland oss hafva gjort? Det är ju blott Din pröfning medelst hvilken Du vilseför hvem Du behagar, och vägleder hvem Du behagar: Du är vår beskyddare, gif oss alltså tillgift, och förbarma Dig öfver oss, ty Du är den bäste af dem som förlåta.

Bestäm åt oss en härlig lott såväl i denna som i den tillkommande verlden, ty vi hafva med ånger återvändt till dig." Gud svarade: "med mitt straff hemsöker jag hvem jag vill; men min barmhertighet omfattar alla. Den skall jag ock beskära dem, som frukta mig, betala almosan, samt dem, som tro på våra uppenbarelser,

Skriv upp något gott åt oss i detta och det tillkommande livet! Vi omvända oss förvisso till dig.« Han svarade: »Med mitt straff hemsöker jag vem jag vill, och min barmhärtighet omfattar allting; jag skall uppskriva den åt dem, som frukta Gud och giva allmosan, och dem, som tro på våra tecken«,

Låt gott komma oss till del i detta liv och i det eviga livet. Ja, Vi vänder tillbaka till Dig [i djup ånger]." [Gud] svarade: "Jag låter Mitt straff drabba den Jag vill; men Min nåd och Min barmhärtighet når överallt och Min nåd skänker Jag dem som fruktar Gud och ger åt de behövande och som tror på Mina budskap;

Och skrif åt oss godt i denna verlden, och i det tillkommande lifvet; ty vi hafva återvändt till Dig. Svarade Herren: med mitt straff träffar jag hvem jag vill; och min barmhertighet omfattar allting: och jag skall skrifva henne för dem som äro gudfruktige och gifva de stadgade almosorna och tro på våra tecken,

de der följa aposteln, den i Skriften olärde profeten, om hvilken de finna skrifvet hos sig i Torâ och Evangelium. Han bjuder dem det ädla, men förbjuder det onda, tillåter dem det rena och förbjuder det orena. Han skall och aflyfta deras börda och de fjettrar, som nedtyngde dem. De som tro på honom, försvara och bistå honom samt följa det ljus, som (i Korânen) uppenbarats med honom, desse skall det väl gå.

Som följa aposteln, profeten, den olärde, som de finna skriftligen omnämnd i tora och evangelium, som påbjuder det tillbörliga och förbjuder det otillbörliga, som tillåter dem det goda och förmenar dem det dåliga, som befriar dem från deras börda och de bojor, som lagts på dem. De, som tro på honom, understödja och hjälpa honom och följa det ljus, som nedsänts med honom, dessa äro de lyckliga.

som följer Sändebudet, den olärde Profeten, som de kan finna omnämnd i sina egna [Skrifter], i Tora och i Evangeliet; och han skall anbefalla dem det som är rätt och förbjuda dem det som är orätt och förklara tillåtna för dem alla goda och nyttiga ting och otillåtet allt som är ont och skadligt och befria dem från deras bördor och lösa dem från de bojor som har bundit dem. De som tror på honom och ärar honom och stöder honom och låter sig ledas av det ljus som åtföljer honom - dem skall det gå väl i händer."

Hvilka skola följa aposteln, den olärde profeten, som de skola finna skrifven hos sig i Lagen och Evangelium, som skall anbefalla dem det som är rätt och förbjuda dem det som är orätt, och som skall göra tillåtet för dem de goda tingen, och förbjuda dem de dåliga, och som skall lyfta af dem deras börda, och oken hvilka voro på dem: alltså, de som tro på honom, och ära honom, och bistå honom, och följa ljuset som blifvit nedsändt med honom, de äro de lycklige.

Säg: "o menniskor! jag är sändebud till Eder alle ifrån Gud, Honom, som styrer himlarne och jorden. Utom Honom gifves det ej någon Gud. Han gifver lif och död. Tron på Gud och Hans apostel, den i Skriften olärde profeten, som tror på Gud och på Hans ord. Följen honom, så att I förens på den rätta vägen.

Säg: »Människor, jag är förvisso Guds apostel för eder allesammans, Hans, som herraväldet över himlarna och jorden tillhör; det finns ingen gud utom honom, han giver liv och död. Tron alltså på Gud och hans apostel, profeten, den olärde, som tror på Gud och hans ord, och följen honom, för den händelse I månden komma på den rätta vägen!«

Säg: "Människor! Jag är Guds Sändebud, [utsänd] till er alla av Honom som äger herraväldet över himlarna och jorden! Det finns ingen gud utom Han - Han som skänker liv och skänker död. Tro därför på Gud och Hans Sändebud, den olärde Profeten, som tror på Gud och Hans ord, och följ honom så att ni får vägledning."

Säg: o, menniskor! I sanning är jag Guds sändebud till eder alla, Hans hvilken tillhör himlarnes och jordens rike; det finnes ingen gud utom Honom; Han gifver lif och död: tror alltså på Gud och Hans sändebud, den olärde profeten, som tror på Gud och Hans ord; och följer honom, på det J mågen blifva vägledde.

Det fans af Mose folk ett slägte, som ledde andre med sanningens ord och enligt detsamma skipade rätt.

Bland Moses folk finnes en menighet, som vägleder med sanningen och övar rätt i överensstämmelse med den.

BLAND Moses folk finns de som leder [andra] och som [själva] handlar rättrådigt, lysta av sanningens [ljus].

Ibland Moses folk finnas menniskor hvilka vägleda andra med sanningen och derigenom handla rätt.

Vi delade Israeliterna i tolf stammar, såsom särskilda folk. Då Mose folk begärde vatten af honom, gåfvo vi honom denna uppenbarelse: "slå på stenen med din staf" och när han gjorde så, frambröto ur den tolf källsprång. Hvarje menniska kände sitt drickesställe. Vi läto ock molnet gifva dem skugga, samt nedsände manna och vaktlar till dem, sägande: "äten af de goda ting, hvilka vi hafva beskärt Eder till spis. — Icke förorättade de oss, utan sig sjelfve (genom sin otacksamhet).

Vi hava delat dem i tolv stammar och menigheter, och vi gåvo Mose följande uppenbarelse, när hans folk bad honom om dryck: »Slå med din stav på stenen!« och tolv källor kvällde fram ur den, så att alla människor visste, var de kunde dricka. Vi läto ock molnen överskygga dem och nedsände manna och vaktlar till dem. »Äten av det goda, som vi beskärt eder!« Dock gjorde de ej orätt mot oss, utan de gjorde orätt mot sig själva.

Vi delade dem i tolv stammar som var och en utgjorde ett samfund. När folket bad Moses om vatten ingav Vi honom att slå med sin stav på klippan och då sprang tolv källor fram, och var och en visste var han skulle dricka. Och Vi lät molnen skänka dem skugga och sände dem manna och vaktlar till föda [och förmanade dem:] "Ät av allt det goda som Vi har skänkt er för er försörjning!" Oss vållade de ingen skada [med sina överträdelser av Våra bud], men de skadade sig själva.

Och vi delade dem i tolf stammar, till tolf folk: och vi sade i en uppenbarelse till Mose, då hans landsmän begärde dryck af honom: slå i klippan med din staf; och tolf källor sprungo ut derifrån, hvarpå alla menniskor kände sina dryckesställen: och vi läto molnen gifva skugga öfver dem, och vi nedsände på dem manna och vaktlar, sägande: äter af de goda ting vi gifvit eder till näring: och de oförrättade ej oss; men de förforo orätt mot sina egna själar.

I veten ju, att man sade till dem: "bon i denne stad och tagen Eder föda der, hvarhelst I viljen. Sägen: "förlåtelse" och inträden genom porten i ödmjukhet, så skola vi förlåta Eder edra synder. — Vi skola föröka deras lön, som göra väl.

Än när man sade till dem: »Bon i denna stad och tagen därifrån näring, varhelst I viljen! Sägen hitta och träden in genom porten tillbedjande, så skola vi förlåta eder edra synder och giva dem, som göra väl, mer!«

Och när de fick tillsägelsen: ”Bygg och bo i detta land och ät vad ni vill av vad det ger, men fall ned med pannan mot jorden vid inträdet och bed: 'Lös oss från bördan av vår synd!' [Då] skall Vi förlåta er era synder [och] rikligt belöna dem som gör det goda och det rätta” -

Och kom ihåg då det sades till dem: bebor denna stad och äter af förrådet i honom, hvarhelst J behagen, och säger: förlåtelse! och inträder i porten tillbedjande: vi skola förlåta eder edra synder; vi skola lägga till mer åt de välgörande.

Men syndarne utbytte ordet, hvilket de voro befalde att yttra med ett annat, och derföre nedsände vi ifrån himmelen straff för deras synds skull.

Men de, som gjorde orätt, togo ett annat ord i stället för det, som blivit dem sagt, och så sände vi en straffdom från himmelen över dem, därför att de gjorde orätt.

[när detta sades] satte de orättfärdiga bland dem andra ord i stället för det som de hade uppmanats att säga, och Vi lät straff och förnedring drabba dem från ovan på grund av den synd de begick.

Men de ibland dem som voro orättfärdige förändrade uttrycket till ett som icke blifvit dem sagdt; och vi sände på dem straff från himmelen, emedan de handlade orättfärdigt.

Fråga dem om staden (Ajla), som låg vid hafvet. Dess innevånare försyndade sig genom brott emot sabbatens helgd; ty fiskarne, hvaraf de lefde, visade sig för dem på vattenytan, när de firade sabbat, men den dag, då det ej var sabbat, kommo de icke. — Så plåga vi dem för deras ondskas skull.

Spörj dem ock om staden, som var belägen vid havet, då de kränkte sabbaten, då fisken kom till dem i vattenbrynet på deras sabbatsdag — men en dag, då de ej firade sabbat, kom den icke till dem; så prövade vi dem, därför att de voro ogudaktiga

Och fråga dem om staden som låg vid havet och vars invånare inte iakttog sabbatsbudet: på sabbaten gick fisken nämligen till i vattenbrynet, medan den andra dagar inte syntes till. På detta sätt prövade Vi dem på grund av deras överträdelser av [Guds bud].

Fråga dem om staden hvilken var belägen vid hafvet, då de kränkte sabbaten, när deras fisk kom till dem deras sabbatsdag, simmande med hufvudet i vattenbrynet, men en dag de ej firade sabbat, kom han icke till dem: sålunda pröfvade vi dem derföre att de syndade.

En hop af dem sade: "hvi prediken I för oss, — ett slägte, som Gud i alla fall vill förgöra eller hårdt straffa." De svarade: "det skall tjena oss till undskyllan inför eder Herre och det är ju möjligt, att I varden gudfruktige."

Och då en hop av dem sade: »Varför förmanen I människor, dem Gud kommer att tillintetgöra eller hemsöka med ett strängt straff?« De svarade: »Jo, till undskyllan inför eder Herre och för den händelse de månde frukta Gud.«

Och då några frågade dem [som ville varna sabbatsbrytarna]: "Varför förmanar ni människor som Gud kommer att låta förgås eller drabbas av ett strängt straff?" svarade de [som ville varna]: "För att fria oss från skuld inför er Herre och i förhoppningen att de skall frukta Gud."

Och kom ihåg då någre ibland dem sade till andre: hvarföre skolen J förmana menniskori hvilka Gud går att förstöra, eller straffa med ett strängt straff? De svarade: det är en ursäkt för oss hos eder Herra och kanhända skola de taga sig till vara.

Sedan de hade glömt hvad som lagts dem på hjertat, frälste vi dem, som afhöllo sig ifrån det onda, och hemsökte de brottslige med ett förfärligt straff för deras ondskas skull.

Och när de glömt de förmaningar de erhållit, frälste vi dem, som förbjödo det onda, och hemsökte dem, som gjorde orätt, med ett olycksaligt straff, därför att de voro ogudaktiga.

Och när [sabbatsbrytarna] hade glömt alla påminnelser de fått, räddade Vi dem som ville hejda överträdelserna och straffade syndarna för deras olydnad.

Men då de glömde det hvarom de voro erinrade, frälsade vi dem som förbjödo det onda, och hemsökte dem som handlade orättfärdigt, med ett elakt straff, emedan de voro gudlöse.

Ty när de försmådde vårt förbund, sade vi till dem: "varden vederstyggliga apor.".

Och då de överträdde förbudet, sade vi till dem: »Varden föraktade apor!«

Och då de vägrade att upphöra med sina förbjudna handlingar, uttalade Vi [Vår fördömelse] över dem: "Bli [som] apor, föremål för [allas] hån och förakt!"

Och då de spottskt öfverträdde det från hvilket de voro förbjudne, sade vi till dem: blifver J apor, för att vara föraktade:

Din Herre har ju ock svurit, att Han alltid, ända till uppståndelsedagen, skall sända någon, som pålägger dem bittra qval; ty din Herre är snar att straffa, men också förlåtande och mild.

Än när din Herre meddelade dem, att han till uppståndelsens dag sannerligen skall sända mot dem någon, som pålägger dem det värsta straff! Din Herre är sannerligen snabb att straffa, men han är ock överseende och barmhärtig.

Och [minns, Muhammad] att din Herre gav till känna att Han ända till Uppståndelsens dag skall sända mot dem [hämnare] som kommer att vålla dem svåra lidanden. Din Herre är helt visst snar att straffa - och helt visst är Han [också] ständigt förlåtande, barmhärtig.

Och kom ihåg då din Herre förklarade, att Han visserligen skulle sända på dem intill uppståndelsens dag, den som skulle bringa öfver dem förtryckets elände; ty din Herre är snar i straffet; men Han är äfven benägen att öfverse, barmhertig.

Vi kringspridde dem på jorden i flera folk. Somlige voro dygdige, andre icke. Vi hafva pröfvat dem med välgerningar och motgångar, så att de skulle omvända sig.

Och vi indelade dem i olika menigheter på jorden. Bland dem finnas rättfärdiga, och bland dem finnas annorlunda beskaffade, och vi prövade dem med gott och ont, för den händelse de månde åtra sig.

Och Vi splittrade dem i [många] grupper [som spriddes] över jorden. Bland dem fanns rättrådiga människor och andra som inte höll [måttet]. Vi satte dem på prov genom att [låta dem uppleva] både medgång och motgång, för att de skulle vända om [från sina syndiga vägar].

Och vi fördelade dem på jorden i folk. Ibland dem äro någre rättskaffens män; och andre ibland dem äro tvertom: och vi pröfvade dem med godt och ondt, på det de måtte vända om till oss.

Så följde efter dem efterkommande. De ärfde Skriften och fingo denna verldens förgängliga goda samt sade: "vi skola nog förlåtas." Men om dylike förgänglige fördelar ännu en gång erbjudas dem, så skola de emottaga dem. Har icke förbindelsen i Skriften uppgjorts med afseende äfven på dem, då det bjöds, att de endast skulle tala sanning om Gud? De hafva nog läst hvad der står. Men evighetens boning har ett högre värde för de gudfruktige, — förstån I det icke? —

Efter dem har det kommit efterkommande, som fått skriften i arv, ehuru de taga emot det jordiska livets vinning och säga: »Det skall nog förlåtas oss«, och om något dylikt gott kommer dem till del, så taga de emot det. Har då ej skriftens förbund, att de ej skola säga något annat än sanningen om Gud, ingåtts med dem? Och de hava dock läst vad som står i den. Men det slutliga hemmet varder dock bättre för dem, som frukta Gud; haven I då intet förstånd?

Efter dem har kommit människor av sämre slag som, trots att de har ärvt Skriften, [enbart] står efter jordisk vinning, och de påstår: "Vi kommer att bli förlåtna." Men så snart de får ett nytt tillfälle till en sådan vinst, griper de det. Har de inte genom det i Skriften [stadfästa] förbundet åtagit sig att inte säga om Gud annat än det som är sant? Och de studerar denna [Skrift och lär sig] dess innehåll! Det eviga livet är det högsta goda för dem som fruktar Gud. Använder ni inte ert förstånd

Och efter dem har efterträdt en följd af deras afkomlingar, hvilka ärft Skriften, hvilka emottaga af detta timliga goda det sämsta, och säga: det skall förlåtas oss; dock, om ett timligt godt dylikt dermed erbjudes dem, taga de emot det: har icke Skriftens förbund blifvit antaget af dem, att de icke skulle tala om Gud annat än sanning? De läsa likväl öfver hvad som är deri. Men den tillkommande boningen är bättre för de gudfruktige: skolen J då ej förstå?

och för dem, som hålla sig fast vid Skriften och upprätthålla gudstjensten. Vi skola visst icke göra om intet de rättfärdiges lön.

Vad dem beträffar, som hålla fast vid skriften och förrätta bönen, skola vi förvisso ej låta deras lön, som göra det rätta, gå förlorad.

Och de som håller fast vid Skriften och regelbundet förrättar bönen [bör veta] att Vi inte låter dem som förbättrar och ställer till rätta bli utan lön.

Och för dem som hålla sig vid Skriften, och förrätta bönen, ty vi skola ej låta gå förlorad de rättfärdiges belöning.

Vi uppryckte, såsom I veten, berget och upplyfte det öfver dem såsom ett tak, och de trodde att det skulle falla på dem. Vi sade då: "emottagen det, som vi hafva gifvit Eder, med allvarligt uppsåt att lyda dess bud, och ihågkommen dess innehåll, så varden I gudfruktige.

Än när vi skakade berget över dem, liksom om det varit ett skyddstak, och de trodde, att det skulle falla ned på dem! »Tagen emot vad vi givit eder med allvarligt uppsåt och kommen ihåg vad som står däri, för den händelse I månden frukta Gud!«

Och [minns] att Vi lyfte upp berget Sinai och lät det sväva över dem som en baldakin - de trodde att det skulle falla över dem - [och Vi sade]: "Håll med kraft fast vid det som Vi har uppenbarat för er och bevara dessa [ord] i era hjärtan - kanske skall ni frukta Gud."

Och kom ihåg då vi skakade berget Sinai öfver dem, liksom hade det varit en skugga, och de tänkte att det skulle falla på dem; och vi sade: emottager hvad vi gifvit eder, med ett fast beslut att efterlefva det, och kommer ihåg hvad som är deri, på det att J mågen frukta Herran.

Gud har ju ur Adams barn, ur deras länder, frambragt deras afkomma, och låtit dem vittna emot sig sjelfve, då Han frågade dem: "är icke jag eder Herre?" De svarade: "jo! vi intyga det." Derföre kunnen I ej på uppståndelsedagen säga: "vi hafva ej gjorts uppmärksamme härpå."

Än när din Herre tog fram avkomlingarna av Adams barn ur länderna på dem och lät dem vittna mot sig själva: »Är jag ej eder Herre?« och de svarade: »Jo, vi vittna«, för att I på uppståndelsens dag ej skullen kunna säga: »Vi voro förvisso likgiltiga härför«,

OCH NÄR din Herre låter nya släkten utgå från Adams söners länder, begär Han av dem att de skall vittna om sig själva [och frågar]: "Är Jag inte er Herre?" [Då] svarar de: "Jo, vi vittnar [att Du är vår Herre]!" [Detta sker] för att ni [människor] inte på Uppståndelsens dag skall säga: "Om detta var vi inte medvetna."

Och kom ihåg då din Herre uttog från länderna på Adams söner deras afkomlingar, och lät dem vittna mot sig sjelfva, och sade: är icke jag eder Herre? De svarade: jo, visserligen! vi vittna. Detta skedde på det att J ej på uppståndelsens dag mågen säga: vi hafva sannerligen varit försumlige i fråga om detta:

Ej heller mågen I då säga: "våre fäder tillbådo afgudar före oss. Vi äro deras ättlingar, som följt efter dem. Kan du väl förgöra oss för det som de hafva gjort, hvilka talat osanning."

Eller för att I ej skullen kunna säga: »Våra fäder hava satt andra vid Guds sida förut, och vi äro blott avkomlingar av dem. Skall du då tillintetgöra oss för vad de, som fara med lögn, hava gjort?«

Eller säga: "Det var våra förfäder som i forna dagar tog sig för att sätta medhjälpare vid Guds sida - och vi, deras sentida efterkommande, vill Du låta oss gå under på grund av de lögner som de diktade upp?"

Eller, att J ej mågen säga: sannerligen hafva våra fäder bedrifvit afguderi förut, och vi äro afkomlingar efter dem; skall Du då förstöra oss för det som de lögnagtige hafva gjort?

På detta sätt utreda vi uppenbarelserna, på det att de skola omvända sig.

Ja, sålunda och för den händelse de månde åtra sig, utlägga vi tecknen.

Så framställer Vi budskapen fast och klart, för att de skall [inse sina felsteg och] vända om.

Sålunda göra vi tecknen tydliga, på det de må återvända från otron.

Föredrag för dem berättelsen om den, åt hvilken vi hafva meddelat våra uppenbarelser. Han har dock undandragit sig dem; Satan upphann honom och han blef förförd.

Läs ock upp för dem berättelsen om honom, som vi gåvo våra tecken och som sedan drog sig undan dem! Så vann Satan honom till följeslagare, och han hörde till dem, som bragtes på fall.

Och berätta för dem vad som hände den man som Vi hade gett del av Våra budskap och som sköt dem ifrån sig. Djävulen följde honom hack i häl och han blev [till sist] en av dem som, efter att själv ha vilseletts, leder andra på avvägar.

Uppläs för dem hans historie till hvilken vi bragte våra tecken och som gick från dem, hvarföre djefvulen följde honom, så att han vardt en bland de förförde.

Om vi hade velat, skulle vi genom våra uppenbarelser hafva upprätthållit honom, men han hängde fast vid jorden och åtlydde sina begärelser. Han liknar hunden, som räcker ut tungan af törst. Om du går löst på honom eller om du låter honom vara, räcker han ut den. Sådana äro de menniskor, som förneka våra uppenbarelser. Förtälj för dem berättelserna (om straffdomarne), tilläfventyrs skola de besinna sig.

Och om vi velat, så skulle vi hava upphöjt honom genom dem, men han höll sig till jorden och rättade sig efter sina hugskott, och det var med honom som med en hund, som sträcker ut tungan, om man jagar honom, och sträcker ut tungan, om man lämnar honom i fred. Detta är ock förhållandet med de människor, som hålla våra tecken för lögn; förtälj därför historian, för den händelse de månde betänka sig.

Om Vi hade velat kunde Vi ha låtit honom resa sig [ur förnedringen] med hjälp av [budskapen], men hans hela håg stod till jordiska ting och han ville bara följa sina egna böjelser. Han kan liknas vid en hund som flåsar med hängande tunga vare sig du kommer hotfullt emot honom eller lämnar honom i fred. Detta är liknelsen om dem som påstår att Våra budskap är lögn. Berätta därför denna historia - kanske skall den [väcka] dem till eftertanke.

Om vi behagat, skulle vi visserligen upphöjt honom derigenom, men han lutade till jorden, och följde sin lusta: derföre vardt han lik hunden, om du tillfogar honom ondt, hänger han ut tungan, och om du lemnar honom orörd, hänger han ut tungan: detta är menniskors likhet som göra våra tecken till lögn. Förtälj alltså denna historie, på det de må begrunda.

På dessa menniskor, som förneka våra uppenbarelser, passa stygga liknelser, ty de förorätta sig sjelfve.

Det står illa till med de människor, som hålla våra tecken för lögn och göra orätt mot sig själva.

Ett dåligt föredöme utgör de som påstår att Våra budskap är lögn; de vållar sig själva skada.

Olycklig är menniskors likhet som göra våra tecken till lögn, och som förfara orätt mot sina själar.

Den som Gud leder, han vandrar på den rätta vägen, men de som Han förer vilse, de äro förlorade.

Den Gud vägleder är stadd på den rätta vägen, men om han låter några fara vilse, varda dessa de tillspillogivna.

Den som Gud ger vägledning är på rätt väg, och de som Gud låter gå vilse är förlorarna.

Hvem Gud vägleder, han är säkert vägledd; och de som Han låter fara vilse, de skola blifva de lidande.

Vi hafva skapat för helvetet månge genier och menniskor, som ega förstånd, men dermed ej kunna begripa, som hafva ögon, men dermed ej kunna se, och som hafva öron, men dermed ej kunna höra. De äro såsom djur, ja ännu mera villfarande. — Desse äro de likgiltige.

Vi hava ju för helvetet skapat en mängd djinner och människor, de där hava hjärtan, som de ej förstå med, ögon, som de ej se med, och öron, som de ej höra med. Dessa äro som boskap; ja, de äro ännu mera vilseförda, dessa äro de likgiltiga.

Vi har sänt skaror av osynliga väsen och människor till helvetet: de har hjärtan som ingenting förstår, ögon som ingenting ser och öron som ingenting hör. De är som kreatur, nej, de är ännu vilsnare: de är de tanklösa, de likgiltiga.

Ty sannerligen hafva vi skapat för helvite många af andarne och menniskorna: de hafva hjertan med hvilka de icke förstå; och de hafva ögon med hvilka de icke se; och de hafva öron med hvilka de icke höra: de äro liksom fänaden; än mer, de irra längre: desse äro de försumlige.

Gud tillkomma alla sköna namn, anropen Honom derföre med dem, och bryn Eder ej om dem, som tvista om Hans namn. De skola lönas för sina gerningar.

Ja, Gud tillkomma de yppersta namn; åkallen honom därför med dem och lämnen dem, som missbruka hans namn, åt sig själva! De skola få sina gärningars lön.

GUDS är fullkomlighetens sköna namn; anropa Honom alltså med dessa [namn] och håll er på avstånd från dem som missbrukar dem. De skall få den lön som deras handlingar [förtjänar].

Gud har de skönaste namn, åkaller Honom alltså med dem; och lemner dem som ogudaktigt missbruka Hans namn: de skola lönas för hvad de gjorde.

Ibland dem, som vi hafva skapat, har det alltid funnits en församling, som ledde andre med sanningen och enligt den skipade rätt.

Och bland dem vi skapat finnes en menighet, som vägleder med sanningen och övar rätt i överensstämmelse med den.

Bland dem Vi har skapat finns de som leder [andra] och som [själva] handlar rättrådigt, lysta av sanningens [ljus].

Och bland dem vi skapat äro menniskot som vägleda andra med sanningen, och derigenom handla rätt.

Dem, som förklara våra uppenbarelser för bedrägeri, skola vi småningom föra till förderfvet, utan att de sjelfve veta huru.

Men dem, som hålla våra tecken för lögn, skola vi steg för steg föra allt längre bort, utan att de veta det,

Men de som förkastar Våra budskap som lögn, dem skall Vi föra [närmare straffet] steg för steg utan att de inser vad som håller på att ske.

Men vi skola föra dem som göra våra tecken till lögn småningom till straffet, från det håll de icke ana.

Men jag gifver dem dock ett uppskof, emedan min list (min kloka anordning) är orubblig.

Och jag skall hava fördrag med dem; mina anslag äro förvisso oryggliga.

Jag ger dem ett uppskov, men Min plan ligger fast.

Och jag skall hafva långt tålamod med dem; ty min snara är stark.

Betänka de då icke, att deras landsman (Muhammed) ej är besatt af djefvulen, utan endast är en, som öppet varnar (för straffet)?

Hava de då ej betänkt sig? Hos deras landsman finnes ingen förryckthet; han är blott en offentlig varnare.

Har de inte ägnat eftertanke åt [detta] att deras landsman inte är en galning? Han är ingenting annat än en varnare, som varnar klart och entydigt.

Hafva de då icke betänkt, att i deras följeslagare ej är någon ond ande? Han är ju blott en offentlig predikare.

Betrakta de då icke huru Gud regerar himlarne, jorden och de ting, som Han har skapat, och (inse de ej), att deras slut kanhända förestår? Hvilken utsago skola de väl (efter Korânen) tro?

Hava de då ej tagit himlarnas och jordens rike och allt vad Gud skapat i betraktande, och att det kan hända, att deras tid nalkas? Och på vilket budskap skola de väl tro efter detta?

Har de aldrig tänkt igenom betydelsen av [Guds] herravälde över himlarna och jorden och av allt som Gud har skapat och [frågat sig] om den för dem [utmätta] fristen är nära att löpa ut? På vilket budskap skall de hädanefter tro?

Eller hafva de icke begrundat himlarnes och jordens rike och de ting som Gud skapat, och att det kan hända, att deras slut redan nalkas? På hvilket nytt ord skola de då tro efter detta?

Den som Gud vilseleder, han finner ej någon vägvisare; Han låter dem irra omkring i deras blindhet.

De, som Gud låter fara vilse, hava ingen vägledare, utan han skall lämna dem i deras vrånghet, så att de vandra i blindo.

Den som Gud låter gå vilse har ingen vägledare och Han låter dem hållas i sitt trotsiga övermod, snubblande än hit än dit i blindo.

Hvem Gud låter fara vilse, skall ej få någon vägledare; och Han skall lemna dem i deras uppstudsighet, att vandra förvirrade.

De skola fråga dig om den yttersta stunden, när den är faststäld att inträffa. Svara: "min Herre allena har kunskap derom. Han allena skall yppa den i sinom tid. Den ligger tung på himlarne och jorden, och den kommer öfver Eder alldeles oväntad." De skola fråga dig, likasom du visste derom. Svara: "endast Gud har kunskap derom, men de flesta menniskor inse det icke."

De spörja dig om stunden, när den skall inträffa. Säg: »Kunskapen om den finnes blott hos min Herre; ingen annan än han uppenbarar tiden för den, tungt väger den i himlarna och på jorden, och plötsligt skall den komma över eder.« De spörja dig, liksom om du kunde giva besked därom. Säg: »Kunskapen om den finnes blott hos Gud, men de flesta människor veta ingenting.«

DE FRÅGAR dig om den Yttersta stunden och när den skall komma. Säg: "Min Herre ensam har kunskap om detta. Han och ingen annan skall lyfta slöjan, när tiden är inne. [Stundens] tyngd skall kännas i himlarna och på jorden. Och den skall komma över er utan förvarning. De frågar dig, som om du efter ihärdigt sökande hade fått kunskap om detta. Säg: "Ingen har kunskap om denna [tidpunkt] utom Gud, men de flesta människor vet inte [varför den hålls hemlig]."

De skola fråga dig om uppståndelsens timme, till hvad tid hon är bestämd? Svara: kunskapen om henne är endast hos min Herra; ingen skall gifva tillkänna hennes tid, utom Han: hon skall blifva vigtig uti himlarne och på jorden: hon skall ej komma på eder om icke plötsligen. De skola fråga dig, som vore du kunnig om henne. Svara: kunskapen om henne är endast hos Gud; men största delen af menniskorna äro okunnige.

Säg: "jag har ej makt att skaffa mig hvarken det nyttiga eller det skadliga, utan hvad Gud vill. Om jag kände det fördolda, skulle jag nog förvärfva mig mycket godt, och något ondt skulle ej hända mig. Men jag är endast en varnare och ett gladt budskap, som sändts till ett troende folk.

Säg: »Jag mäktar ej göra mig själv varken gagn eller skada, om Gud ej vill; men kände jag det fördolda, så skulle jag skaffa mig mycket gott, och det onda skulle ej nå mig. Jag är blott en varnare och en glädjebudbärare för människor, som tro.«

Säg: "Jag kan inte uppnå förmåner för mig själv eller avvärja ett ont [som hotar mig] - ingenting [händer mig] utom det som Gud vill. Men om jag hade haft full kännedom om det som är dolt för människor, skulle jag helt säkert ha kunnat uppnå mycket av detta livets goda och jag skulle ha undgått allt ont. Jag är bara en varnare och förkunnare av hoppets budskap till människor som vill tro."

Säg: jag förmår ej åstadkomma hvarken gagn eller skada för mig sjelf, utom hvad Gud behagar: om jag hade kunskap om det som är förborgadt, skulle jag visserligen eftersträfva mycket af det goda; och icke skulle det onda vidkomma mig: jag är ju blott en hotande förmanare, och en bebådare af glädje åt menniskor som tro.

Det är Han, som har skapat Eder af en varelse (Adam), af hvilken Han frambragte dess maka, så att han skulle sluta sig till henne. Sedan han känt henne, bar hon en lätt börda, med hvilken hon utan besvär rörde sig. När denna blef henne för tung, så anropade de begge Gud, sin Herre, och sade: "om du gifver oss en välskapad son, så skola vi vara dig tacksamme.

Han är den, som skapat eder av en enda varelse och åstadkommit hans maka av honom, för att han skulle bo hos henne; och när han lägrat henne, bar hon en lätt börda och gick med den, och när hon fann den tung, åkallade de Gud, sin Herre: »Om du giver oss en välskapad son, skola vi sannerligen höra till de tacksamma.«

DET ÄR Han som har skapat er ur en enda varelse och som av denna skapade dess make, så att [mannen] kan finna ro hos [sin hustru]. När han har slutit henne i sin famn, får hon en lätt börda att bära och hon fortsätter att bära den tills den börjar kännas tung och de anropar Gud, sin Herre: "Om Du skänker oss ett [barn], sunt till kropp och själ, skall vi sannerligen visa tacksamhet!"

Han är den som skapat eder från en enda man, och som af honom gjorde hans maka, att han skulle bo ihop med henne: och då han haft beröring med henne, bar hon en lätt börda, och hon gick dermed. Men då den blef tyngre, åkallade båda Gud, sin Herre, sägande: sannerligen, om Du gifver oss ett rättskapadt foster, skola vi blifva ibland de tacksamme.

Men då Han hade gifvit dem en välskapad son, satte de bredvid Gud jemlikar till tack för det, som Han hade gifvit dem. Dock Gud är alltför hög att jemföras med deras afgudar.

Och sedan han givit dem en välskapad son, uppfunno de vederlikar åt honom till tack för vad han givit dem, men Gud är upphöjd över det de sätta vid hans sida.

Men när Han skänker dem det friska [barn som de bett om], riktar de en del [av sin tacksamhet] för Hans gåva till andra! Men Gud är höjd högt över allt vad [människor] vill sätta vid Hans sida!

Men då Han gifvit dem ett rättskapadt foster, tillegnade de Honom likar, för det som Han gifvit dem: må Gud varda högt upphöjd öfver dem de göra till hans likar!

Huru kunna de gifva Honom till jemlikar sådane, som icke förmå att skapa något, utan sjelfve äro skapade,

Skola de sätta sådana vid hans sida, som icke kunna skapa någonting, utan äro skapade

Vill de vid Hans sida sätta dem som, själva skapade, inte kan skapa något,

Skola de gifva Honom till likar sådane som ingenting skapa, men som äro skapade?

ur stånd att hjelpa dem och sig sjelfve?

och icke äro i stånd att hjälpa dem och ej heller kunna hjälpa sig själva?

som varken kan hjälpa dem eller sig själva

De förmå hvarken gifva dem hjelp, ej heller hjelpa sig sjelfva:

Om du anropar dem, att leda dig, så skola de ej svara dig. Det är för Eder detsamma om I åkallen dem eller ären stumme.

Och om I inbjuden dem att följa vägledningen, följa de eder icke; det är likgiltigt för eder, om I kallen dem eller ären tysta.

och som, om ni kallar dem till [Guds] vägledning, inte följer er? Vare sig ni anropar dem eller inte blir följden för er densamma.

Och om J kallen dem till den rätta vägledningen, skola de ej följa eder: det är lika för eder antingen J kallen dem, eller J ären tyste.

Sannerligen! de som I dyrken utom Gud äro tjenare såsom I. Men åkallen dem, att de må bönhöra Eder, om I hafven rätt. (i eder dyrkan af dem).

De, som I åkallen i stället för Gud, äro förvisso tjänare liksom I; så åkallen dem då, och må de hörsamma eder, om I ären sannfärdiga.

De som ni anropar i Guds ställe är [Guds] tjänare liksom ni själva. Anropa dem då och vänta på deras svar, om vad ni säger är sanning!

De J åkallen, utom Gud, äro sannerligen tjenare, like eder: åkaller dem då, och må de gifva eder svar, om J ären sannfärdige!

Hafva de fötter att gå med, eller hafva de händer att gripa med, eller hafva de ögon att se med, eller hafva de öron att höra med? Säg: "anropen edre afgudar och ställen sedan försåt för mig, utan att gifva mig något uppskof.

Hava de väl fötter att gå med, händer att gripa med, ögon att se med eller öron att höra med? Säg: »Åkallen Guds vederlikar, fullborden edra anslag mot mig och låten mig ej vänta!

Har de kanske fötter att gå med eller händer att slå med eller ögon att se med eller öron att höra med? Säg [Muhammad]: "Anropa dem som ni sätter vid Guds sida och smid era onda planer mot mig och låt mig inte få något andrum!

Hafva de fötter att gå med? Eller hafva de händer att taga med? Eller hafva de ögon att se med? Eller hafva de öron att höra med? Säg åkaller edra afgudar, och lägger sedan försåt för mig, och dröjer ej:

Jag rädes ej, ty Gud är min beskyddare, Han som nedsändt boken och försvarar de rättfärdige.

Min beskyddare är förvisso Gud, som nedsänt skriften; ja, han beskyddar de rättfärdiga.

Gud är mitt stöd, Han som har uppenbarat denna Skrift och som beskyddar de rättsinniga.

Ty min beskyddare är Gud, som nedsändt Boken; och Han beskyddar de rättfärdige.

Men de, hvilka I åkallen utom Honom, kunna icke hjelpa hvarken Eder eller sig sjelfve.

Men de, som I åkallen i stället för honom, äro icke i stånd att hjälpa eder och kunna icke heller hjälpa sig själva.«

Men de som ni anropar i Hans ställe kan varken hjälpa er eller sig själva.

Men de J åkallen, utom Honom, förmå ingenting till eder hjelp, ej heller hjelpa de sig sjelfva.

Om du kallar dem att låta leda sig till sanningen, så höra de ej. De synas se på dig, men de hafva ingen synförmåga.

Och om I inbjuden dem att följa vägledningen, höra de icke, och du ser, att de betrakta dig, utan att de urskilja något.

Om ni kallar dem till [Guds] vägledning, hör de er inte, och [även om du tror] dig märka att de ser dig, ser de inte."

Och om J kallen dem till den rätta vägledningen, höra de ej: och du ser dem betrakta dig, men de se ej.

Mottag hvad andre lättligen kunna undvara, bjud det billiga och aflägsna dig ifrån de okunnige.

Hav undseende, påbjud det tillbörliga och vänd dig bort ifrån de fåvitska!

ÖVERSE med människornas natur [och deras brister], och uppmana [alla att visa] hövlighet och vänlighet och undvik [alla ordväxlingar med] dem som [står kvar i hednisk] okunnighet.

Visa mildhet; föreskrif det som är rätt; och undfly de okunnige.

Så ofta som en ifrån Satan kommande drift sätter dig i rörelse, så tag din tillflykt till Gud, ty Han hör och vet allt.

Och om någon ingivelse av Satan ingives dig, så sök skydd hos Gud! Han är förvisso den Hörande, den Vetande.

Och om Djävulen får din [vrede] att blossa upp, be då Gud beskydda dig; Han hör allt, vet allt.

Och om en elak ingifvelse bibringas dig af satan, tag din tillflykt till Gud; ty Han är hörande, vetande.

Om en af Satan sänd, kringsmygande förförare kommer vid de fromme, så påminna de sig Gud, och då se de åter klart.

Då någon anfäktelse från Satan ansätter dem, som frukta Gud, låta de förvisso förmana sig, och se, då hava de urskillning.

När de som fruktar Gud besväras av onda ingivelser från Djävulen, påminner de sig Guds [förmaningar och varningar] och då får de sin klarsyn tillbaka.

Då en frestelse från satan uppstiger hos dem som frukta Gud, sannerligen ihågkomma de sig, och se! de skönja faran.

Äfven deras bröder stå dem bi, när de förirra sig, och då falla de ej.

Men sina bröder låta de framhärda i villfarelse, och de tröttna ej därpå.

Icke desto mindre vill deras bröder driva dem långt ut i synd och ger inte upp.

Och deras bröder, djeflarne, skola föröka deras villfarelse; och sedan skola de ej stå från dem.

Om du icke gifver dem någon uppenbarelse (såsom svar på deras frågor), så säga de: "hvi har du icke hopsmidt den?" Svara: "jag följer endast det, som uppenbaras för mig af min Herre. Dessa mina ingifvelser äro tydliga förklaringar, som komma ifrån min Herre, samt en ledning och ett nådebevis för de troende.

Och när du ej kommer till dem med något tecken, säga de: »Varför har du ej utvalt någonting?« Säg: »Jag rättar mig blott efter det, som uppenbarats för mig från min Herre.« Detta är klarhet från eder Herre, vägledning och ett barmhärtighetsbevis för människor, som tro.

Och då du [Muhammad] inte ger dem det tecken eller under [som de begär], säger de: "Varför har du inte [själv] valt ut det?" Säg: "Jag följer bara vad som uppenbaras för mig av min Herre, [uppenbarelser] som skall öppna era ögon [för sanningen] och som är en vägledning och en källa till nåd för dem som vill tro."

Och då du ej bringar dem någon vers, säga de: hvarföre har du icke gjort urval af den? Svara: jag följer blott hvad som uppenbaras för mig från min Herra; detta är tydliga bevis från eder Herra, och vägledning och barmhertighet åt menniskor som tro.

När Korânen uppläses för Eder, så hören derpå och tigen, tilläfventyrs skolen I vinna nåd.

Och när Koranen föreläses, så lyssnen därpå och varen uppmärksamma, för den händelse I månden röna barmhärtighet!

Lyssna därför uppmärksamt när högläsning ur Koranen pågår - kanske kommer [Gud] att visa er barmhärtighet.

Och då Koran uppläses, lyssner dertill och varer tyste, på det J mågen få förbarmande.

Förrätta din Herres prisande i ditt inre, ödmjukt och vördnadsfullt, men utan att uttala det i ord. Gör detta morgon och afton och var icke en af de försumlige.

Åkalla ock din Herre för dig själv med ödmjukhet och bävan och utan allt högljutt tal både morgon och afton och hör ej till de likgiltiga!

Och - [du som är troende] - åkalla i tysthet din Herre morgon och afton, ödmjukt och med fruktan. Och var inte [som] de tanklösa, de likgiltiga.

Och bed din Herra inom dig sjelf, med ödmjukhet och fruktan, utan högljudda ord, morgon och afton, och var ej ibland dem som äro försumlige.

De väsenden, som äro hos din Herre (änglarne), äro icke för stolta att tjena Honom. De prisa Honom och nedkasta sig på sina ansigten.

De, som äro hos din Herre, äro förvisso ej för högmodiga att dyrka honom, utan de prisa honom och falla ned för honom.

De som är i din Herres närhet finner det inte vara under sin värdighet att tjäna Honom. De lovprisar Honom och faller ned på sina ansikten [i tillbedjan].

Sannerligen, de som äro hos din Herra undandraga sig ej högmodigt Hans tjenst, utan de prisa Honom, och de tillbedja Honom.