وَإِذۡ أَخَذَ رَبُّكَ مِنۢ بَنِيٓ ءَادَمَ مِن ظُهُورِهِمۡ ذُرِّيَّتَهُمۡ وَأَشۡهَدَهُمۡ عَلَىٰٓ أَنفُسِهِمۡ أَلَسۡتُ بِرَبِّكُمۡۖ قَالُواْ بَلَىٰ شَهِدۡنَآۚ أَن تَقُولُواْ يَوۡمَ ٱلۡقِيَٰمَةِ إِنَّا كُنَّا عَنۡ هَٰذَا غَٰفِلِينَ١٧٢

Gud har ju ur Adams barn, ur deras länder, frambragt deras afkomma, och låtit dem vittna emot sig sjelfve, då Han frågade dem: "är icke jag eder Herre?" De svarade: "jo! vi intyga det." Derföre kunnen I ej på uppståndelsedagen säga: "vi hafva ej gjorts uppmärksamme härpå."

Än när din Herre tog fram avkomlingarna av Adams barn ur länderna på dem och lät dem vittna mot sig själva: »Är jag ej eder Herre?« och de svarade: »Jo, vi vittna«, för att I på uppståndelsens dag ej skullen kunna säga: »Vi voro förvisso likgiltiga härför«,

OCH NÄR din Herre låter nya släkten utgå från Adams söners länder, begär Han av dem att de skall vittna om sig själva [och frågar]: "Är Jag inte er Herre?" [Då] svarar de: "Jo, vi vittnar [att Du är vår Herre]!" [Detta sker] för att ni [människor] inte på Uppståndelsens dag skall säga: "Om detta var vi inte medvetna."

Och kom ihåg då din Herre uttog från länderna på Adams söner deras afkomlingar, och lät dem vittna mot sig sjelfva, och sade: är icke jag eder Herre? De svarade: jo, visserligen! vi vittna. Detta skedde på det att J ej på uppståndelsens dag mågen säga: vi hafva sannerligen varit försumlige i fråga om detta: