Sura 8: Krigsbytena

De skola spörja dig om bytena. Svara: "bytena (afgörandet om dem) tillhöra Gud och Hans apostel. Frukten Gud och ordnen fredligt edra angelägenheter, samt lyden Gud och Hans apostel, om I ären verkligen troende.

De spörja dig om krigsbytena; säg: »Krigsbytena tillhöra Gud och aposteln. Frukten alltså Gud och låten ett gott förhållande råda inbördes och lyden Gud och hans apostel, om I ären rättrogna!«

DE FRÅGAR dig om krigsbyte. Säg: "Allt krigsbyte tillhör Gud och [Hans] Sändebud." Frukta Gud, gör upp era tvister i godo, se till att broderlig sämja råda mellan er, och lyd Gud och Hans Sändebud, om ni är [sanna] troende!

De skola fråga dig beträffande krigsbytet. Svara: krigsbytet tillhör Gud och aposteln; frukter alltså Gud och bilägger saken fredligt emellan eder och lyder Gud och Hans sändebud, om J ären rättrogne.

De uppriktigt troende äro de, som, då Gud nämnes, genomträngas af bäfvan i sina hjertan, och när Hans uppenbarelser uppläsas för dem, förökas derigenom deras tro och de förtrösta på sin Herre.

Endast de äro rättrogna, vilkas hjärtan skälva, då Gud åkallas, vilka hans tecken skänka ökad tro, då de uppläsas för dem, och som förtrösta på sin Herre.

Troende är enbart de som bävar i sina hjärtan då de hör Guds namn nämnas, och som känner sig stärkta i tron då de hör Hans budskap läsas upp, och som litar helt till sin Herre,

Endast de äro rättrogne, hvilkas hjertan frukta då Gud nämnes och hvilkas tro ökes då Hans tecken uppläsas för dem, och som på sin Herra förtrösta:

Det är de, som upprätthålla gudstjensten och utgifva almosor af det som vi hafva beskärt dem till uppehälle.

De, som förrätta bönen och dela med sig av vad vi beskärt dem,

de som förrättar bönen och ger [åt andra] av det som Vi har skänkt dem för deras försörjning; -

Hvilka iakttaga bönen och dela med sig af det hvarmed vi försörjt dem:

Desse äro de sant troende. De få hos sin Herre stora förmåner, erhålla förlåtelse och en härlig lott.

Dessa äro de verkligt rättrogna; för dem finnas olika grader hos deras Herre, förlåtelse och en härlig lott.

dessa är de verkligt sanna troende. Inför sin Herre skall de stå högt i rang och deras synder skall förlåtas [dem] och en frikostig belöning [väntar dem].

De äro verklige rättrogne. De skola få grader hos sin Herra, och tillgift och en prägtig försörjning.

Det är som när din Herre utförde dig ur ditt hem för sanningens skull, då en del af de troende voro obenägne att kriga.

Så visst som din Herre lät dig draga ut ur ditt hus uti sanning, ehuru en del av de rättrogna sannerligen var ohågad,

LIKSOM några bland de troende inte ville [följa dig] när din Herre med sann [vägledning] ledde dig att lämna ditt hem [för att gå ut till strid],

Liksom din Herre lät dig utgå från ditt hus enligt med rättvisan, ehuru en del af de rätttrogne visserligen voro motsträfvige,

De tvistade med dig om sakens utgång, sedan den tydligen framstälts. Det var som om de förts till döden, hvilken de tyckte sig se framför sig.

I det de tvistade med dig om sanningen efter allt, som kommit i dagen, liksom om de hade drivits mot döden med öppna ögon.

vill de nu tvista med dig om vad som är sant, trots att sanningen blivit uppenbar - som om de med öppna ögon fördes ut att dö.

De tvistade med dig om sanningen, sedan hon blifvit tydlig gjord, liksom skulle de blifvit drifne till döden och de hade sett honom framför sig.

När Gud lofvade Eder, att en af de båda skarorna skulle komma i edert våld, så önskaden I, att det skulle vara den svagare (karavanen); men Gud ville bekräfta sanningen med sitt ord och alldeles förgöra de otrogne,

Än när Gud lovade eder den ena av de båda skarorna, att den skulle bliva eder, och I önskaden, att den obeväpnade måtte tillfalla eder, men Gud ville bekräfta sanningen med sina ord och utrota de otrogna till sista man

Då Gud gav er löftet att en av de två fiendehoparna skulle bli ert byte, önskade ni att den obeväpnade skulle falla på er lott. Men det var Guds vilja att sanningen skulle bekräftas i enlighet med Hans ord och att sanningens förnekare skulle tillintetgöras,

Och kom ihåg då Gud lofvade eder den ena af de tvenne delarne, att den skulle tillfalla eder, och J önskaden att den som var obeväpnad skulle tillfalla eder; men Gud ville bekräfta sanningen af sitt ord, och utrota till den siste af de otrogne;

för att stadfästa sanningen och tillintetgöra lögnen, i trots af syndarne.

För att bekräfta sanningen och vederlägga lögnen, även om syndarne skulle harmas!

för att sanningen skulle framstå som sanning och lögnen som lögn, hur förhatligt detta än måste vara för de obotfärdiga syndarna.

Att Han måtte bekräfta sanningen och utplåna lögnen, oaktadt de elake voro motsträfvige.

Då I anropaden eder Herre om bistånd, så bönhörde Han Eder, sägande: "jag skall hjelpa Eder med tusen änglar, tätt följande efter hvarandra."

Än när I anropaden eder Herre om hjälp och han bönhörde eder med dessa ord: »Jag skall bistå eder med tusen änglar, den ena efter den andra.«

Ni bad er Herre om hjälp och Han bönhörde er: "Jag skall sända tusen änglar till er i led efter led som förstärkning."

Då J anropaden eder Herra om hjelp och Han bönhörde eder, sägande: jag skall bistå eder med ett tusen englar, den ena kommande efter den andra.

Gud gjorde detta endast, för att gifva Eder glädjelöftet om seger, och på det att edra hjertan måtte lugnas. — All hjelp kommer ifrån Gud; Han är sannerligen den Allsmäktige, den Allvise.

Men detta gjorde Gud blott för att det skulle bliva ett hugnesamt budskap och för att edra hjärtan skulle lugnas därigenom. Hjälpen kommer blott från Gud; Gud är förvisso väldig och vis.

Så gick Gud till väga för att ge er nytt hopp och för att stilla oron i era hjärtan - Gud ensam ger seger; Gud är allsmäktig, vis.

Och icke förordnade Gud detta annat än till ett gladt bådskap och för att edra hjertan derigenom måtte blifva trygga: det finnes ingen hjelp utom från Gud; ty Gud är mägtig, vis:

Han lät ju Eder insomna (under sitt beskydd), till ett säkerhetstecken ifrån Honom. Han lät ock vatten nedströmma öfver Eder ifrån himmelen, för att rena Eder, borttaga ifrån Eder Satans smuts, stärka edra hjertan och stadga edert mod.

Än när han lät en dvala överraska eder för att göra eder trygga och nedsände vatten från himmelen till eder för att rena eder därmed, avlägsna Satans styggelse från eder och giva styrka åt edra hjärtan och stadga åt edra steg

[Minns hur] Han ingav er ett stort lugn och en känsla av trygghet och lät ett regn falla från himlen för att rena er och lossa Djävulens smutsiga [grepp] om era [sinnen], stärka ert mod och göra er stadiga på foten.

Då Han lät sömnen öfverraska eder, såsom en säkerhet från Honom, och Han lät nedkomma på eder vatten från himmelen, att Han måtte rena eder derigenom, och taga bort från eder satans styggelse, och på det Han måtte gifva styrka och tålamod åt edra hjertan, och göra derigenom stadiga edra steg:

Din Herre gaf ju änglarne denna uppenbarelse: "jag skall vara med Eder. Stärken de troendes mod. Jag skall inkasta bäfvan i de otrognes hjertan. Slån då af deras hufvuden och afhuggen alla deras fingrar,

Och när din Herre meddelade änglarna denna uppenbarelse: »Jag är med eder; styrken alltså dem, som tro! Jag skall injaga skräck i deras hjärtan, som äro otrogna; halshuggen dem och huggen av dem alla fingrarna!«

Och din Herre lät änglarna framföra [detta budskap till de troende]: "Se, Jag är med er" [och befallde dem att] inge de troende mod och tillförsikt [och låta dem veta:] "Jag skall injaga skräck i förnekarnas hjärtan. - [Troende!] Låt nu [svärden] vina över [deras] huvuden och händer!"

Då din Herre sade i en uppenbarelse till englarne: Jag är med eder, förstärker alltså dem som tro. Jag skall kasta förskräckelse i deras hjertan som icke tro: och afhugger nackarne, och hugger af dem alla fingerändarne.

derföre att de satt sig emot Gud och Hans apostel. Men om någon sätter sig emot Gud och Hans apostel, så är Gud en häftig bestraffare.

Och detta därför att de trotsade Gud och hans apostel, ty om någon trotsar Gud och hans apostel, så är Gud förvisso sträng i att straffa.

Detta [drabbade förnekarna] därför att de trotsade Gud och Hans Sändebud. Den som trotsar Gud och Hans Sändebud [skall erfara att] Gud straffar med stränghet;

Detta emedan de satt sig emot Gud och Hans sändebud; och ho som sätter sig emot Gud och Hans sändebud, vete att sannerligen är Gud sträng i straffet.

Detta gäller Eder, I otrogne. Smaken nu straffet och veten, att eldens pina förestår de otacksamme.

Så är det. Så smaken nu därpå! De otrogna väntar förvisso eldens pina.

[och till honom skall riktas orden:] "Smaka detta [straff i denna värld, och minns att] Eldens plåga väntar dem som förnekar sanningen!"

Detta skolen J få till straff, smaker det då; och derföre att de otrogne skola lida eldens pina.

O I som tron! när I möten de otrogne, som framtåga i stor mängd, så vänden dem ej ryggen;

I, som tron, då I möten dem, som äro otrogna, långsamt tågande, så vänden dem ej ryggen!

TROENDE! När ni möter förnekarna, som rycker fram i samlad styrka, gör då inte helt om [för att fly]!

O, J som tron! då J möten dem som icke tro, antågande till strid, icke mågen J då vända dem ryggen.

ty den som på den dagen vänder dem ryggen, så framt det ej sker för att återgå till striden eller för att samla Eder i en trupp, han ådrager sig Guds vrede och hans lön varder helvetet. Det är en stygg bostad.

Ty den, som på den dagen vänder dem ryggen, ådrager sig därmed Guds vrede, så framt han ej vänder om till strid eller sluter sig till någon annan skara; hans hemvist varder helvetet. Ja, vilket olycksaligt mål!

Den som då gör helt om - om det inte är [en krigslist] för att falla [en fientlig styrka i ryggen] eller för att gå samman med ett [av era] förband - ådrar sig Guds vrede och helvetet skall bli hans sista hemvist - ett i sanning eländigt mål!

Ty ho som vänder dem sin rygg den dagen, om icke han vänder sig om för att strida, eller han sluter sig till en stridande trupp, sannerligen ådrager han sig Guds vrede, och hans boning blifver helvite; och bedröfligt är samlingsstället.

Icke var det I, som dödaden dem, utan det var Gud, som dödade dem, och när du (Muhammed) kastade sanden, så var det ej du utan Gud, som kastade den. Han gjorde detta, för att pröfva de troende med en härlig välsignelse, ty Gud hör och vet allt.

I haven ej heller dödat dem, utan det var Gud, som dödade dem; icke heller var det du, som slungade, när du slungade, utan det var Gud, som slungade, och detta för att han skulle pröva de rätttrogna med ett ynnestbevis. Gud är förvisso den Hörande, den Vetande.

Men det var inte ni som dödade [era fiender]; nej, det var Gud som tillintetgjorde dem. Och då du [Muhammad] kastade [ditt spjut], var det inte du som kastade; nej, det var Gud som kastade det. [Allt detta skedde] därför att Han ville sätta de troende på prov - ett gott [och hälsosamt] prov. Gud hör allt, vet allt.

Och J dräpten dem ej, men Gud dräpte dem; ej heller kastade du, då du kastade, men Gud kastade; på det Han skulle pröfva de rätttrogne med ett godt prof från sig sjelf; ty Gud är hörande, seende.

Detta gjorde Gud, för att tillintetgöra hedningarnes list.

Så är det, och Gud omintetgör förvisso de otrognas anslag.

Så [gick det till] och [ni har nu fått se] hur Gud sätter förnekarnas listiga planer ur spel.

Detta skedde; och derföre att Gud är den som försvagar de otrognes list.

Om I önskaden seger, mekkanare, så har den nu kommit öfver Eder. Om I afhållen Eder ifrån att bekriga de troende, så är det bäst för Eder. Gören I det ånyo, så skola ock vi komma till baka, och eder skara, om än aldrig så talrik, skall ej gagna Eder något, ty Gud står de troende bi.

Om I önsken ett avgörande, så har avgörandet redan kommit eder till del, men om I upphören, så är det bättre för eder, och om I återvänden, skola vi återvända, och eder här skall aldrig båta eder det ringaste, om den ock vore aldrig så talrik. Ja, Gud är förvisso med de rättrogna.

Om det var ett avgörande som ni [förnekare] sökte har ni nu fått ett avgörande till stånd, och om ni upphör [att trotsa Gud] är detta för ert eget bästa. Men om ni på nytt [griper till vapen], skall Vi på nytt [låta er besegras] och er armé skall vara er till ingen nytta, hur stark den än är - Gud står på de troendes sida.

Om J önsken ett utslag, hafven J nu fått utslaget; och om J afstån ifrån eder fiendskap, är det bättre för eder. Men om J återvänden till anfall, skola vi återvända till försvar; och eder här, ehuru talrik, skall ej vara eder till ringaste gagn, ty Gud är med de rättrogne.

O I som tron! lyden Gud och Hans apostel. Vänden Eder ej ifrån honom, då I hören honom.

I, som tron, lyden Gud och hans apostel och vänden eder icke bort ifrån honom, eftersom I verkligen hören.

Troende! Lyd Gud och Hans Sändebud och vänd er inte bort när ni hör [honom tala],

O, J som tron! lyder Gud och Hans apostel; och ej mågen J vända tillbaka från honom, då J hören.

Varen ej såsom de, hvilka säga: "vi höra," men de höra ej.

Och varen ej lika dem, som säga: »Vi höra«, ehuru de icke höra!

och gör inte som de som säger: "Vi hör" och som hör utan att lyssna.

Och ej mågen J blifva liksom de som säga: vi höra, då de icke höra:

Sannerligen, inför Gud äro de de uslaste varelser, som, döfve, stumme, intet begripa.

De uslaste kräken inför Gud äro förvisso de döva och dumba, som ej hava något förstånd.

Dessa döva och stumma, som inte använder sitt förstånd, är inför Gud de uslaste av alla skapade varelser.

Sannerligen, de sämsta kreaturen inför Gud äro de döfve, de dumbe, de som icke förstå:

Hade Gud märkt något godt hos dem, så hade Han nog gifvit dem hörsel (förstånd), dock, hade Han gifvit dem hörsel, så skulle de likväl hafva vändt sig bort och dragit sig undan.

Om Gud vetat något gott om dem, så skulle han hava låtit dem höra, men om han låtit dem höra, så skulle de hava vänt sig bort, avoga som de äro.

Om Gud hade funnit något gott hos dem skulle Han helt säkert ha förmått dem att lyssna; men även om Han hade förmått dem att lyssna, skulle de säkert ha dragit sig undan av ren halsstarrighet.

Om Gud vetat något godt i dem, visserligen skulle Han gifvit dem hörsel; och om Han gifvit dem hörsel, skulle de visserligen vändt ryggen till och dragit sig undan.

O I som tron! svaren med lydnad Gud och Hans apostel, när han kallar Eder till det som gifver Eder lif, och veten, att Gud är emellan mannen och hans hjerta. Till Honom skolen I församlas.

I, som tron, hörsammen Gud och aposteln, då han kallar eder till det, som giver eder liv, och veten, att Gud smyger sig emellan mannen och hans hjärta, och att I skolen församlas hos honom!

Troende! Svara när Gud och [Hans] Sändebud kallar er till det som skall förnya ert liv! Ni bör veta att Gud träder emellan människan och hennes eget hjärta och att det är till Honom ni skall samlas åter.

O, J som tron! svarer Gud och Hans sändebud, då det kallar eder till hvad som gifver eder lif; och veter att Gud går emellan en man och dess hjerta, och att hos Honom skolen J samlas:

Vakten Eder för synd, som ej drabbar endast uteslutande de otrogne ibland Eder, och veten, att Gud är en häftig bestraffare.

Och akten eder för uppror; det drabbar ej uteslutande dem bland eder, som göra orätt, och veten, att Gud är sträng i att straffa!

Och var på er vakt mot frestelser till det onda, som sannerligen inte ansätter bara de orättfärdiga bland er; och tänk på att Gud straffar med stränghet.

Och tager eder till vara för uppror, det faller icke uteslutande på dem ibland eder som handla orättfärdigt; och veter att Gud är sträng i straffet.

Kommen ihåg, när I voren få och föraktade i landet (Mekka), befarande, att fienderna skulle bortföra Eder; då gaf Gud Eder en tillflyktsort (i Medîna), understödde Eder med sin hjelp och beskärde Eder fördelar, så att I skullen vara tacksamme.

Och kommen ihåg, när I voren få och ringaktade på jorden och fruktaden, att människorna skulle rödja eder ur vägen, men Gud beredde eder en fristad, styrkte eder med sin hjälp och beskärde eder av det goda, för den händelse I månden bliva tacksamma!

Kom ihåg den tid då ni var få och svaga och levde i rädsla för övergrepp från andras [sida]; då skänkte Han er en fristad, gav er hjälp och försörjde er med goda ting - kanske visar ni tacksamhet.

Och kommer ihåg då J voren få, föraktade i landet, fruktande att menniskorna skulle gripa eder, och Gud beredde eder en fristad och stärkte eder med sin hjelp, och gaf eder de goda tingen till näring, på det J måtten blifva tacksamme.

O I som tron! bedragen ej Gud och aposteln och sviken icke edra förbindelser, med vett och vilja.

I, som tron, sviken ej Gud och aposteln, så att I sviken edra förpliktelser mot bättre vetande!

Troende! Försök inte föra Gud och Sändebudet bakom ljuset och svik inte med vett och vilja de förtroenden som ni får ta emot;

O, J som tron! icke mågen J bedraga Gud och aposteln och svika uti edra förbindelser då J veten det.

Besinnen, att eder egendom och edra barn äro en frestelse till synd och att hos Gud finnes en stor lön.

Utan veten, att edra rikedomar och edra barn äro en prövning, och att stor lön finnes hos Gud!

ni bör veta att ni genom era ägodelar och era barn blir satta på prov och att en rik belöning väntar hos Gud.

Och veter att edra rikedomar och edra barn äro en frestelte, och att hos Gud är en stor belöning.

O I som tron! om I frukten Gud, så skall Han gifva Eder ett medel till frälsning och förlåta edra missgerningar, ty Gud eger en stor rikedom af nåd.

I, som tron, om I frukten Gud, skall han giva eder urskillning och utplåna edra missgärningar från eder och förlåta eder; ja, Gud är högeligen ynnestfull.

Troende! Om ni fruktar Gud skall Han ge er en måttstock som hjälper er att mäta och skilja rätt från orätt, och [då] skall Han [ur er bok] stryka ut era dåliga handlingar och förlåta era synder. Guds nåd är en outsinlig källa.

O, J som tron! om J frukten Gud, skall Han gifva eder seger, och skall aftvå från eder edra synder, och förlåta eder; ty Guds nåd är outtömlig.

Och om de otrogne smida ränker, för att fasthålla dig, eller döda dig eller utdrifva dig (ur Mekka), så låt dem smida ränker. Äfven Gud smider ränker och Han är den skickligaste ränksmidare.

Än när de, som äro otrogna, stämplade mot dig i avsikt att fängsla dig eller döda dig eller driva dig bort! De stämplade, men Gud stämplade ock; ja, Gud är bäst av dem, som stämpla.

OCH [MINNS, Muhammad] hur förnekarna av sanningen smidde onda planer mot dig; de ville ta dig till fånga eller döda dig eller driva bort dig. Ja, de smider sina planer, men Gud smider [också] Sina planer och Gud smider bättre planer än någon annan.

Och kom ihåg då de otrogne stämplade mot dig att de måtte kasta dig i bojor, eller dräpa dig, eller utdrifva dig; och de anlade en plan mot dig, men Gud motverkade dem; och bättre planer än Gud gör ingen.

Då våra uppenbarelser uppläsas för dem, säga de: "vi hafva redan hört det, och om vi vilja, kunna vi framställa det, som är lika godt som detta; detta är de gamles fabler."

Och då våra tecken upplästes för dem, sade de: »Nu hava vi hört nog; om vi ville, så kunde vi hava sagt detsamma, detta är ingenting annat än de gamles historier.«

Och när Våra budskap läses upp för dem säger de: "[Detta] har Vi hört förut; om vi ville skulle vi helt säkert kunna läsa upp något liknande; det där är bara sagor från förfädernas tid!"

Då våra tecken uppläsas för dem säga de: nu hafva vi hört; om vi ville, skulle vi visserligen hålla lika tal med detta; icke är detta annat än förfädrens dikter.

De säga: "o Gud! om denna hotelse är en sanning ifrån dig, så låt stenar regna ned på oss ifrån himmelen, eller sänd oss ett pinsamt straff."

Än när de sade: »O Gud, om detta är sanningen från dig, så låt det regna stenar från himmelen över oss eller hemsök oss med ett plågsamt straff!«

[Och minns] att de sade: "Herre Gud! Om detta är Din sanning, låt då stenar regna över oss från himlen eller ett svårt lidande drabba oss!"

Och kom ihåg då de sade o, Gud! om detta är sanning från Dig, låt då regna öfver oss stenar från himmelen, eller bringa på oss ett plågsamt straff.

Men Gud är ej böjd att straffa dem, så länge som du är ibland dem, ej heller är Gud böjd att straffa dem, så länge som de tilläfventyrs kunna bedja om förlåtelse.

Men Gud var ej den, som straffade dem, så länge du var ibland dem, och Gud straffar dem ej, då de bedja om förlåtelse.

Men Gud ville inte straffa dem när du ännu var mitt ibland dem; inte heller ville Gud straffa dem eftersom det fanns några [bland dem] som bad [Gud] om förlåtelse.

Men Gud är icke hågad att straffa dem, då du är ibland dem; och Gud straffar dem icke, då de bedja om förlåtelse.

Men intet är, som hindrar Gud att straffa dem, när de utestänga andre ifrån det heliga bönehuset, utan att vara dess vårdare; ty dess vårdare äro endast de gudfruktige, men de fleste af dem veta det icke.

Men vad fanns då i fråga om dem själva för anledning, att Gud ej skulle straffa dem, då de utestängde andra från det fridlysta templet utan att vara dess vårdare? Dess vårdare äro inga andra än de gudfruktiga, men de flesta av dem veta ingenting.

Men vad kan de nu peka på [som orsak] för att Gud inte skulle straffa dem? De spärrar vägen till den heliga Moskén [för de troende], trots att de inte är dess [rättmätiga] beskyddare - inga andra än de gudfruktiga kan vara dess beskyddare, men de flesta av dem förstår inte detta.

Icke är det för deras skull att Gud ej straffar dem då de afhålla de rättrogne från det fridlysta templet, ty icke äro de vårdare derom; de gudfruktige blott äro ju dess vårdare; men största delen af dem äro okunnige.

Deras bön vid templet var ej annat än hvissling och handklappning. Smaken då straffet för eder otro.

Och deras bön vid templet bestod blott i visslingar och handklappningar; så smaken nu straffet, därför att I voren otrogna!

Deras gudstjänst framför Helgedomen består av enbart visslingar och handklappning. Pröva nu straffet för er förnekelse av sanningen!

Och deras bön vid det heliga huset är icke annat än att hvissla och att klappa händren. Smaker alltså straffet, för det J icke trodden.

De otrogne utgifva sin egendom, för att utestänga andre ifrån Guds väg. Nog skola de utgifva dem, men sedan skall en bitter ånger komma öfver dem och så skola de besegras. Och de otrogne skola samlas i helvetet,

De, som äro otrogna, giva förvisso bort sina ägodelar för att utestänga andra från Guds väg; de skola giva bort dem, men sedan skall de bliva en anledning till suckan för dem, och till sist skola de varda besegrade. Och de, som äro otrogna, skola församlas i helvetet,

Med sina rikedomar försöker förnekarna hindra [människor] att följa Guds väg, och med det kommer de att fortsätta; men en dag skall de känna ånger och gräma sig [över dessa handlingar] och till sist skall de besegras. Förnekarna skall föras samman framför helvetet,

Sannerligen, de som icke tro, de kosta ut sina ägodelar för att afhålla de gudfruktige från Guds väg: de skola kosta ut dem, men sedan skall det blifva suckan för dem, och derefter skola de blifva öfvervunne. Och de som varit otrogne skola församlas till helvite,

på det att Gud må skilja den onde ifrån den gode. Han skall lägga de onde ofvanpå hvarandra, och så, hopsamlade i en hög, kasta dem i helvetet. Desse äro de förlorade.

Att Gud må skilja den dålige från den gode och lägga de dåliga ovanpå varandra, stapla upp dem allesammans och kasta dem i helvetet. Dessa äro de tillspillogivna.

för att Gud skall skilja de onda och de goda åt. Och Han skall bunta ihop de onda och trava dem på varandra och störta dem i helvetet, alla tillsammans. De var förlorarna.

Att Gud må skilja de elake ifrån de fromme, och lägga de elake den ena på den andra, och samla ihop dem alla i en hög och kasta dem i helvite: desse skola blifva lidande.

Säg åt de otrogne, att om de upphöra med sin fiendskap, skall det förflutna varda dem förlåtet; men om de på nytt strida emot Muhammed, så hafva de framför sig fordna folks exempel.

Säg om dem, som äro otrogna: »Om de upphöra, skall det, som redan skett, varda dem förlåtet, men om de återfalla, så har bestämmelsen redan tillämpats på de gamle.«

[Muhammad!] Säg till sanningens förnekare: "Om ni gör slut på [ert motstånd mot tron] skall det förflutna förlåtas er, men om ni återupptar [er fientliga hållning, bör ni tänka på] hur det gick för forna tiders folk [som ville trotsa Gud]."

Säg till dem som icke tro, att om de upphöra med sin ogudaktighet, skall förlåtas dem hvad som redan skett; men om de återfalla, må de betänka att förfädrens bestraffning har förut inträffat.

Bekämpa dem, till dess att icke längre någon frestelse (till afguderi) finnes, utan all dyrkan tillhör Gud. Men upphöra de med sin otro, så ser Gud hvad de göra.

Striden mot dem, tills det ej finnes någon frestelse längre, utan all gudsdyrkan ägnas Gud, och om de då upphöra, så ser Gud förvisso vad de göra.

Och kämpa mot dem till dess förtrycket upphör och all dyrkan ägnas Gud. Om de upphör ser Gud vad de gör;

Och strid med dem tills det icke blifver någon split, utan att religionen hel och hållen blifver Guds; men om de upphöra, sannerligen ser Gud hvad de göra.

Men om de deremot återfalla, så veten, att Gud är eder beskyddare, en härlig beskyddare, en härlig hjelpare.

Men om de vända eder ryggen, så veten, att Gud är eder skyddsherre. Vilken härlig skyddsherre! Ja, vilken härlig hjälpare!

men om de vänder om [och på nytt gör motstånd mot tron] skall ni veta att Gud är er beskyddare - den mäktigaste Beskyddaren och den bäste Hjälparen av alla!

Och om de vända tillbaka, veter då att Gud är eder beskyddare; förträfflig är beskyddaren, och förträfflig hjelparen.

Veten, att hvad I tagen såsom byte af någon ting, så tillhör femtedelen deraf Gud, aposteln, anförvandterna, faderlöse, fattige och vägfarande. Om I tron på Gud och på det, som vi uppenbarade för vår tjenare på frälsningens dag (vid Bedr), den dag, då båda härarne möttes, så lyden detta bud, ty Gud är allsmäktig.

Och veten, att vad I än tagen som byte, så tillkommer femtedelen därav Gud och aposteln, anförvanterna, de faderlösa, de fattiga och vägfarande, om I tron på Gud och vad vi nedsänt till vår tjänare på avgörandets dag, den dag, då de båda skarorna möttes — ja, Gud är allsmäktig

FEMTEDELEN av det byte som ni tar i krig - det måste ni veta - tillhör Gud och Sändebudet och [hans] närmaste och de faderlösa och de behövande och vandringsmannen. [Lyd detta bud] om ni tror på Gud och på vad Vi har uppenbarat för Vår tjänare den dag då sanningen skildes från lögnen - den dag då de två härarna drabbade samman. Gud har allt i Sin makt.

Veter, hvad helst för byte J gören, att femte delen deraf tillkommer Gud och aposteln och hans anförvandter, och de faderlöse och de fattige, och den vägfarande, om J tron på Gud och på det som vi nedsändt till vår tjenare på skillnadens dag, de tvenne härarnes mötesdag och Gud är allsmägtig:

I voren då på den närmaste sidan af dalen, och fienderna på den aflägsnaste och ryttarne stodo lägre än I. Om I haden öfverenskommit med hvarandra att strida, så haden I nog svikit hvarandra vid mötet; men detta hade ej skett, på det att Gud skulle afgöra hvad som ske borde, så att den som föll skulle falla enligt ett tydligt skäl, och den som vardt vid lif, skulle lefva enligt ett tydligt skäl; ty Gud hör och vet allt.

Då I voren på den närmaste sluttningen och de på den bortersta och karavanen stod nedanför eder. Och om I haden ingått avtal, så skullen I hava blivit oense om avtalet, men det var, för att Gud skulle fullborda en sak, som var avgjord, För att den, som förgicks, skulle förgås på grund av ett klart vittnesbörd och den, som levde, leva på grund av ett klart vittnesbörd; ja, Gud är sannerligen den Hörande, den Vetande.

[Minns] att ni befann er i dalens främre ände och [fienden] i den bortre änden med karavanen långt under er. Om [båda sidor] hade gjort upp om att drabba samman, skulle ni säkert ha dragit er ur spelet, men [striden kom till stånd] därför att Guds vilja måste ske - så att de som stupade, skulle stupa som klart bevis [för sanningen], och att de som fick behålla livet, skulle behålla det som klart bevis [för sanningen]. Gud hör allt, vet allt.

Då J voren på den närmaste brädden af ån, och de voro på den fjermare åbrädden och karavanen var längst nedom eder: och om J haden gjort en ömsesidig öfverenskommelse, skullen J visserligen blifvit oenige i fråga om öfverenskommelsen: men allt skedde på det Gud måtte fullborda en sak som var afgjord, att den som omkommer må omkomma efter ett klart bevis, och den som lefver må lefva efter ett klart bevis: och sannerligen är Gud hörande, vetande.

Gud visade dem ju för dig i din dröm såsom få; ty om Han hade visat dem för dig såsom många, så haden I förlorat modet och tvistat med hvarandra om hvad som skulle göras. Men Gud bevarade Eder derifrån; Han känner sannerligen menniskornas tankar.

När Gud lät dig se dem i din dröm som ett fåtal! Ty om han låtit dig se dem som en hop, så skullen I hava visat eder fega och tvistat om saken, men Gud styrde till det bästa. Han känner förvisso sinnenas beskaffenhet.

Gud visade dig i drömmen att de var få. Om Han hade låtit dig se dem som en stark [armé] skulle ni säkert ha tappat modet och börjat tvista om vad som borde göras. Men Gud besparade [er detta]; Han vet vad som rör sig i människans innersta.

Då Gud lät dem synas för dig i din sömn fåtalige; och om Han låtit dem synas många, skullen J visserligen blifvit modfällde och J skullen tvistat om saken; men Gud frälsade eder derifrån, ty Han vet hvad som bor i brösten:

När I drabbaden tillsammans, visade Han dem ju såsom få för edra ögon, och gjorde Eder till få i deras ögon, på det att Gud skulle utföra hvad som borde ske. — Till Gud skall allting återvända.

Och när han lät eder se dem med egna ögon som ett fåtal, då I möttens, och gjorde eder fåtaliga i deras ögon, för att Gud skulle fullborda en sak, som var avgjord! Ja, till Gud skall allting återföras.

Då ni drabbade samman lät Gud er se dem som en obetydlig skara och Han lät er i deras ögon framstå som en svag [motståndare] - för att [striden skulle komma till stånd] enligt Guds vilja. Allt går [sist och slutligen] tillbaka till Gud.

Och då Han lät dem synas när J möttens, fåtalige i edra ögon, och Han förminskade edert antal i deras ögon, på det Gud måtte fullborda en sak som var afgjord: och till Gud skola tingen återföras.

O I som tron! då I möten en trupp af otrogne, så hållen Eder modigt och anropen flitigt Gud, så skall det gå Eder väl.

I, som tron, då I möten en skara, så varen ståndaktiga och åkallen flitigt Gud, för den händelse I månden varda lyckliga!

Troende! När ni möter en [fientlig] styrka i strid, håll stånd och ha ständigt Gud i era tankar, för att det skall gå er väl i händer.

O, J som tron! då J möten en fiendtlig trupp, varer orygglige, och ihågkommer Gud ofta, på det J mågen hafva framgång.

Lyden ock Gud och Hans apostel och tvisten ej, så att I förloren modet och eder lycka går sin kos, utan varen tappre, ty Gud står på de tappres sida.

Och lyden Gud och hans apostel och tvisten ej, så att I visen eder fega och eder kraft förgår, utan varen tåliga! Gud är förvisso med de tåliga.

Och lyd Gud och Hans Sändebud och undvik tvister och osämja; de skulle komma ert mod att sjunka och er trosvisshet att försvagas. Och håll stånd! Gud är med de uthålliga.

Och lyder Gud och Hans sändebud; och varer ej oenige, att J ej mågen blifva modfällde och eder styrka ej må försvinna; utan varer ståndagtige; ty Gud är med de ståndagtige.

Liknen ej mekkanarne, som gingo ur sina hus stolte och skrytsamme, för att hindra andre att beträda Guds väg; men Guds kunskap omfattade deras gerningar.

Och varen ej lika dem, som drogo ut från sina hem med skryt och skrymteri inför människorna att utestänga andra från Guds väg; ja, Gud har allt vad de göra i sin makt.

Och bete er inte som de som lämnade sina hem i skrytsamt övermod för att ses [och beundras] av människorna. De ville hindra [andra] att följa Guds väg, men Gud håller uppsikt över [dem och] deras företag.

Och varer ej like dem hvilka utgingo från sina boningar skrytande och att synas för menniskorna, och som afveko från Guds väg; dock vet Gud väl hvad de göra.

Satan förespeglade dem ju, att deras gerningar voro goda och sade: "i dag kan ingen menniska besegra Eder, och jag skall vara nära till eder hjelp." Men när de två härarne kommo i hvarandras åsyn, drog han sig undan och sade: "jag har ej något att beställa med Eder. Jag ser hvad I icke sen. Jag fruktar sannerligen Gud, ty Gud är en häftig bestraffare."

Än när Satan förhärligade deras gärningar för dem och sade: »Ingen människa skall övervinna eder i dag; jag är förvisso eder bundsförvant.« Men när de båda skarorna fingo se varandra, drog han sig tillbaka och sade: »Jag har förvisso intet att skaffa med eder, jag ser vad I ej sen. Jag fruktar förvisso Gud, och Gud är sträng i att straffa.«

Och Djävulen, som visade dem deras [onda] handlingar i ett fördelaktigt ljus, sade: "Ingen kan i dag besegra er, eftersom jag står vid er sida." Men när de två härarna kom inom synhåll för varandra, vände han sig bort och sade: "Jag avsäger mig allt ansvar för [vad som kommer att hända] er; jag ser vad ni inte kan se och jag fruktar Gud - Gud straffar med stränghet."

Och kom ihåg då satan smyckade för dem deras verk och sade: ingen menniska skall öfvervinna eder i dag, ty jag skall blifva när eder. Men då de båda härarne kommo i sigte af hvarandra, drog han sig undan, och sade: i sanning gör Jag mig fri från eder, ty jag ser hvad J ej sen, sannerligen rädes jag för Gud; ty Gud är sträng i straffet.

Hycklarne och de, i hvilkas hjertan tviflets svaghet finnes, säga ju: "desse förledas af sin tro (att gå emot en så stark fiende)." Men om någon sätter sin lit till Gud, så är Gud allsmäktig, allvis.

När de tvehågsna och de, som hava krankhet i sina hjärtan, sade: »Deras religion har förlett dem.« Men om någon förtröstar på Gud, så är Gud förvisso väldig och vis.

Och hycklarna och de vars hjärtan är sjuka av tvivel sade: "Dessa [troende] har vilseletts av sin tro." Men den som litar till Gud [vet att] Gud är allsmäktig, vis.

Då skrymtarne och de i hvilkas hjertan är sjukdom sade: deras religion har bedragit desse; men ho som förtröstar på Gud, sannerligen är Gud mägtig, vis.

Om du hade sett, när änglarne hemtade de otrognes själar. De slogo dem i ansigtet och på ryggen, sägande: "smaken eldens pina."

Om du kunde se, när änglarna taga dem, som äro otrogna, hädan, i det de slå dem i ansiktet och på ryggen: »Smaken helvetesbrandens pina,

OM DU kunde se förnekarna av sanningen när änglarna i dödsögonblicket tar emot deras själar och slår dem i ansiktet och i ryggen, medan [de ropar]: "[Ni skall få] pröva förbränningens plåga,

Om du såge då de som äro otrogne aflida! Englarne slå deras ansigten och deras ryggar och säga: smaker den brännande pinan:

Detta sker för edra gerningars skull och emedan Gud ej är orättvis emot sine tjenare."

Och detta för edra händers verk och därför att Gud ej är den, som gör tjänarne orätt!«

följden av vad ni har sänt framför er [till domen]; Gud låter ingen av Sina tjänare lida orätt!"

Detta för det som edra händer förutsändt, och derföre att Gud ej är orättvis emot tjenarena.

De uppföra sig såsom Faraos folk och såsom de, hvilka före desse ej trodde på Guds uppenbarelser. Och så straffade Gud dem för deras synder. Gud är sannerligen en mäktig och sträng bestraffare.

Så var ock fallet med Faraos folk och dem, som förnekade Guds tecken före dem. Gud straffade dem för deras synder — Gud är förvisso mäktig och sträng i att straffa

Med samma envishet följde de samma [onda] vägar som Faraos män och de som levde i äldre tid. De förnekade sanningen i Guds budskap och Gud straffade dem för deras synder. Gud är stark [och] Han straffar med stränghet!

Liksom var fallet med Pharaos folk, och de som voro före dem, trodde de ej på Guds tecken, derföre grep Gud dem i deras synder; ty Gud är stark och sträng i straffet.

Detta gjorde Gud, emedan Han ej förändrar den nåd, som Han har bevisat ett folk, förr än de förändra sitt själstillstånd. — Gud hör och vet allt.

Och detta därför att Gud ej ändrar en nåd, som han visat några människor, förrän dessa ändra sin beskaffenhet, och därför att Gud är den Hörande, den Vetande.

Gud gör nämligen ingen ändring i de välgärningar som Han har visat ett folk, så länge de inte [själva] ändrar sitt sinnelag. Gud hör allt, vet allt.

Detta derföre att Gud aldrig förändrat den nåd med hvilken Han benådat ett folk, tills de förändrat det som var i deras själar och derföre att Gud är hörande, vetande:

De uppförde sig såsom Faraos folk och såsom de, hvilka före desse förnekade sin Herres uppenbarelser; och så förgjorde vi dem för deras synders skull och dränkte Faraos folk, ty de voro alle brottslige.

Så var ock fallet med Faraos folk och dem, som höllo sin Herres tecken för lögn före dem. Vi tillintetgjorde dem för deras synder och dränkte Faraos folk; ja, allesammans voro orättfärdiga.

Med samma envishet följde de samma [onda] vägar som Faraos män och de som levde i äldre tid. De avvisade sin Herres budskap som lögn och så lät Vi dem [alla] gå under för deras synders skull - [Farao och] hans män lät Vi drunkna. Alla begick de stor orätt.

Liksom var fallet med Pharaos folk, och de som voro före dem, gjorde de sin Herras tecken till lögn, derföre förstörde vi dem i deras synder: och vi dränkte Pharaos folk, och alla voro de orättfärdige.

Inför Gud äro de otacksamme de värsta varelser, ty de vilja icke tro.

De uslaste kräken inför Gud äro förvisso de, som äro otrogna, de där aldrig skola tro,

De som framhärdar i att förneka sanningen är inför Gud de uslaste av alla skapade varelser; så kommer de nämligen aldrig att uppnå tron.

Sannerligen äro de sämsta kreatur inför Gud de som icke tro — och de skola ej tro! —

Dem af desse, med hvilka du afslutat ett förbund, hvilket de i hvarje ögonblick bryta — ty de känna icke någon fruktan —

Med vilka du ingått avtal och som sedan bryta sitt avtal för varje gång utan att frukta Gud.

DE SOM du har slutit fördrag med och som, gång på gång, när de får tillfälle, bryter fördraget och som inte fruktar Gud -

De med hvilka du ingått förbund och som sedan bryta sitt förbund vid alla tillfällen, och som ej frukta Gud.

skall du antingen se emot dig i öppet krig: i detta fall gör dem till en varnagel, på det att de, som äro bakom den, må skrämde varda och lägga det på sinnet;

Om du övervinner dem i kriget, så avskräck tillika med dem alla, som komma efter, för den händelse dessa månde låta förmana sig!

om du besegrar dem i krig, gör då [din behandling av dem] till ett varnande exempel för dem som [vill] följa i deras spår; kanske kommer dessa att tänka sig för.

Och om du öfvervinner dem i krig, förskingra då genom dem, hvilka som helst som komma efter dem, på det de må taga sig till vara.

eller du fruktar, att en stam af dem skall begå förräderi; i detta fall uppsäg förbundet med dem, på det att du och han (innan du börjar fiendtligheterna) må varda likstälde; ty Gud älskar icke förrädarne.

Om du fruktar, att ett folk skall svika dig, så säg ifrån åt dem utan omsvep! Gud älskar förvisso ej de svekfulla.

Men om du misstänker svek hos dem [som du har slutit fördrag med], säg då upp fördraget så att [läget blir klart och] ni är jämställda. Gud är sannerligen inte de svekfullas vän!

Och om du fruktar förräderi från ett folk, behandla dem då tillbaka på samma sätt; ty Gud älskar ej de trolöse.

Tro ej att de otrogne kunna förekomma dig. De skola ej vara i stånd att rubba dine planer.

Och tänk ej, att de, som äro otrogna, hava något försprång! De skola förvisso ej slippa undan.

Förnekarna [som kom ifrån drabbningen med livet i behåll] skall inte tro att de har sluppit undan; de kan inte sätta [Guds vilja] ur spel.

Du skall ej tänka att de som äro otrogne hafva hunnit undan Guds straff, ty de skola ej undslippa.

Företagen, I troende, alla möjliga rustningar emot dem och försen Eder med hästar. I skolen genom edert rustande skrämma Guds och edre fiender, så väl som andre, utom dem, hvilka I icke kännen, men dem Gud känner. Hvad I utgifven för Guds saks skull, skall Eder återgäldas och I skolen icke förorättas.

Och utrusten emot dem så stor styrka och så mycket rytteri I kunnen att därmed förskräcka Guds och eder fiende och även andra, som I icke kännen, förutom dem! Gud känner dem, och vilka utgifter I än gören för Guds sak, skall det bliva eder till fullo gäldat, utan att I behöven lida någon orätt.

Och vidtag alla rustningar ni förmår och håll stridshästarna i beredskap så att ni injagar skräck i Guds och era fiender och i andra vars existens ni är okunniga om - men som Gud känner. Och vad ni än ger [i kampen] för Guds sak skall gottgöras er fullt ut och ingen skall tillfogas orätt.

Ordner mot dem hvad styrka J kunnen, äfven af hästfolk: J skolen derigenom förfära Guds fiende och eder fiende och andra utom dem, som J icke kännen; Gud känner dem: och hvad ting som helst J utgifven för Guds sak, skall Han fullt godtgöra eder, och J skolen ej lida orätt.

Men om de äro böjde för fred, så gå du in derpå och förtrösta på Gud, ty Han ser och vet allt.

Men om de äro benägna för fred, så må även du vara benägen därför och förtrösta på Gud! Han är förvisso den Hörande, den Vetande.

Men visar de sig villiga att sluta fred, var då själv beredd till det och lita till Gud; Han är Den som hör allt, vet allt.

Men om de äro böjde för fred, var då böjd derföre äfven du, och förtrösta på Gud; ty Han är den Hörande, den Vetande.

Vilja de bedraga dig, så är Gud dig nog. Det är Han som stödt dig med sin och de troendes. hjelp, hvilkas hjertan Han förenat. Om du ock hade utgifvit allt, som finnes på jorden, så skulle du ej hafva kunnat förena deras hjertan; men Gud gjorde det, ty Han är allsmäktig, allvis.

Och om de vilja bedraga dig, så är Gud förvisso ditt allt. Han är den, som styrkt dig med sin hjälp och med de rättrogna

Och försöker de bedra dig, [kom då ihåg] att du inte har behov av någon utom Gud - Han har stärkt dig med Sitt stöd och med [skaran av] troende som följer dig

Och om de vilja bedraga dig, sannerligen är Gud tillräcklig för dig: Han är den som stärkt dig med sin hjelp och med de rättrogne,

hvilkas hjertan Han förenat. Om du ock hade utgifvit allt, som finnes på jorden, så skulle du ej hafva kunnat förena deras hjertan; men Gud gjorde det, ty Han är allsmäktig, allvis.

och förenat deras hjärtan. Om du hade givit bort allt vad som finnes på jorden, hade du ej kunnat förena deras hjärtan, men Gud har förenat dem. Han är förvisso väldig och vis.

och som Han har förenat i varm tillgivenhet [och gjort till bröder]. Om du så gav ut allt i världen hade du inte kunnat knyta dem till varandra med sådana band, men Gud lät denna tillgivenhet växa fram [och gjorde dem till bröder]. Han är allsmäktig, vis.

Och tillvägabragt förening emellan deras hjertan: om du gifvit ut allt hvad som finnes på jorden, skulle du ej åstadkommit förening emellan deras hjertan; men Gud har tillvägabragt förening emellan dem; ty Gud är mägtig, vis.

O profet! Gud är nog för dig, så väl som för dem af de troende, som följa dig.

Profet, Gud och de av de rättrogna, som följa dig, äro ditt allt.

Profet! Du har inte behov av någon annan än Gud, och [detsamma gäller] dem som följer dig i tron.

O, profet! Gud är tillräcklig för dig och dem som följa dig ibland de rättrogne.

O profet! uppmuntra de troende till striden. Om tjugu af Eder äro tappre, skola de besegra tvåhundra, ären I hundra, skola de besegra tusen af de otrogne, ty de äro menniskor, som intet begripa.

Profet, uppmuntra de rättrogna till strid! Om det finnes tjugu, som äro tåliga, bland eder, skola de övervinna två hundra, och om det finnes hundra bland eder, skola de övervinna tusen av dem, som äro otrogna, därför att dessa äro människor, som intet förstå.

Profet! Inge de troende lugn och dödsförakt inför striden! Om det finns tjugo bland er som håller stånd skall de besegra tvåhundra, och finns det hundra bland er kommer de att besegra tusen av förnekarna, därför att de är människor som inte kan inse [sanningen].

O, profet! uppmuntra de rättrogne till strid: om det är ibland eder tjugo ståndagtige, skola de öfvervinna två hundra; och om det är ibland eder hundra, skola de öfvervinna ett tusen af dem som icke tro, emedan desse äro menniskor som ej förstå.

Men Gud har nu gifvit Eder en lättnad, emedan Han vet, att det finnes svaghet hos Eder. Om af Eder finnas ett hundra tappre, skola de besegra tvåhundra, och om det finnes tusen af Eder, skola de besegra tvåtusen med Guds tillåtelse, ty Gud står på de tappres sida.

Nu har Gud skaffat eder lättnad. Han vet, att det råder svaghet bland eder. Och om det finnes hundra, som äro tåliga, bland eder, skola de övervinna två hundra, och om det finnes tusen bland eder, skola de på Guds tillskyndelse övervinna två tusen; ja, Gud är med de tåliga.

Gud som känner er svaghet har lättat på er börda. Om det således finns hundra bland er som håller stånd kan de besegra tvåhundra; och om det finns tusen bland er kan de med Guds hjälp besegra tvåtusen. Gud är med dem som håller stånd.

Nu har Gud gifvit eder lisa, ty Han viste att uti eder var svaghet. Och om det är ibland eder hundra ståndagtige, skola de öfvervinna två hundra; och om det är ibland eder tusen, skola de öfvervinna två tusen med Guds tillstädjelse; ty Gud är med de ståndagtige.

Ej har det varit tillständigt för någon profet att göra fångar, innan han har gjort ett stort nederlag på jorden. I viljen skaffa Eder detta lifvets förgängliga goda (genom lösen för fångarne), men Gud vill, att I skolen förvärfva det eviga lifvet, och Gud är allsmäktig, allvis.

Det tillkommer ej en profet att taga fångar, förrän han anställt ett blodbad på jorden. I viljen hava detta livets vinning, men Gud vill hava det tillkommande; ja, Gud är väldig och vis.

EN PROFET skall inte hålla fångar [som friges mot lösen] om inte kriget tagit stora proportioner. Ni står efter de osäkra vinster som ni kan uppnå i denna värld, men Gud vill [att ni eftersträvar] det eviga [goda]. Gud är allsmäktig, vis.

Det tillhör icke en profet att göra fångar, intilldess han gjort ett stort blodbad på jorden: J eftersträfven denna verldens byte; men Gud vill gifva eder hvad som är godt i det tillkommande lifvet; och Gud är mägtig, vis.

Om icke förut ett beslut hade fattats af Gud (att icke straffa Eder), så skulle ett smärtsamt straff hafva drabbat Eder för den lösepenning, som I hafven emottagit.

Om ej en skrift från Gud hade kommit förut, så skulle ett förskräckligt straff hava drabbat eder för allt vad I tagit.

Om inte Gud redan hade beslutat [att överse med fel begångna under kamp för Guds sak], skulle ett hårt straff helt visst ha drabbat er för det [stora antal fångar] ni tog.

Om icke en skrift från Gud föregått, visserligen skulle ett stort straff hemsökt eder, för det byte J togen.

Njuten då af Edert byte det som är tillåtligt och rent, och frukten Gud. Gud är sannerligen förlåtande, barmhertig.

Så njuten nu av vad I fått som byte, för så vitt det är tillåtet och gott, och frukten Gud! Gud är förvisso överseende och barmhärtig.

Njut av det som är tillåtet och nyttigt av det byte ni har tagit i krig, men frukta Gud. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

Men njuter det tillåtna goda af det byte J hafven gjort; och frukter Gud; ty Gud är benägen att öfverse, barmhertig.

O profet! Säg åt de fångar, som äro i edert våld: "om Gud vet, att det finnes något godt i edra hjertan, så skall Han gifva Eder något bättre än den lösepenning, som tagits ifrån Eder och förlåta Eder; ty Gud är förlåtande, barmhertig.

Profet, säg till de fångar, som äro i edra händer: »Om Gud vet av något gott i edra hjärtan, så giver han eder det, som är bättre än det, som tagits ifrån eder, och förlåter eder; ja, Gud är överseende och barmhärtig.«

Profet! Säg till de fångar som fallit i era händer: "Om Gud finner något gott i era hjärtan skall Han ge er det som är bättre än det som har tagits ifrån er och förlåta er [era synder]. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig."

O, profet! säg till fångarna som äro i edra händer: om Gud förnimmer något godt i edra hjertan, skall Han gifva eder bättre än det som blifvit taget från eder, och skall förlåta eder; ty Gud är benägen att öfverse, barmhertig.

Vilja de bedraga dig, så hafva de förut bedragit Gud, men Han gaf dem i ditt våld. — Gud är allvetande, allvis.

Men om de vilja svika dig, så hava de ju redan svikit Gud förut, och han har givit dig makt över dem; ja, Gud är den Vetande, den Vise.

Om de skulle vilja föra dig bakom ljuset, [minns då att] de förut ville bedra Gud, men Han gav [dig] segern över dem. Gud är allvetande, vis.

Men om de vilja bedraga dig, och redan hafva de bedragit Gud förut, då har Han gifvit dig magt öfver dem; och Gud är vetande, vis.

De som tro, öfvergifva sina hem och strida för Guds sak, med uppoffring af lif och gods, samt de, som hafva gifvit desse en tillflyktsort och hjelp, de äro sannerligen hvarandras anförvandter. Med dem deremot, som tro och icke hafva öfvergifvit sina hem, hafven I alldeles ingen förvandtskap, så framt de icke utvandra. Dock, skulle de begära eder hjelp för trons skull (emot dess fiender), så bören I bistå dem, men icke emot ett folk, med hvilket I hafven ingått förbund, ty Gud ser hvad I gören.

De, som antagit tron och utvandrat och vågat sina ägodelar och sitt liv för Guds sak, och de, som givit skydd och hjälp, dessa äro förvisso varandra närskylda. Men med dem, som antagit tron och icke utvandrat, haven I ej den ringaste skyldskap, förrän de utvandra, men om de utbedja sig eder hjälp i fråga om religionen, åligger det eder att hjälpa dem utom mot ett folk, med vilket I ingått förbund; ja, Gud ser vad I gören.

DE SOM har antagit tron och utvandrar från ondskans rike och med sina ägodelar och sina liv [som insats] strävar och kämpar för Guds sak, och de som har gett [utvandrarna] husrum och hjälp - de är varandras [sanna] vänner och beskyddare. Ni ansvarar inte för skyddet av dem som har antagit tron men ännu inte utvandrat - så länge de inte utvandrar. Men begär de er hjälp [därför att de förföljs] på grund av sin tro är det er plikt att lämna dem hjälp, om inte [detta tvingar er att gripa till vapen] mot ett folk till vilket ni är bundna av fördrag; men [glöm inte att] Gud ser vad ni gör.

Sannerligen, de som trott och utflyttat från sina hem och användt sina ägodelar och sina pesoner i striden för Guds sak, och de som öppnat en fristad åt profeten, och bistått honom, de äro hvarandra närmast. Men de som trott och ej utflyttat från sina hem, det tillkommer eder ej att bistå dem i någonting, tills de utflytta. Dock, om de begära hjelp af eder för religionens skull, åligger eder att gifva hjelpen, utom mot ett folk med hvilket J ären i förbund; och Gud ser hvad J gören.

De otrogne äro hvarandras försvarare. Om I icke gören det som Eder befalts, så skall en häftig strid och stor oreda uppstå på jorden.

De, som äro otrogna, äro ock varandra närskylda. Om I icke gören så, varder det tvedräkt och stor ofärd på jorden.

De som framhärdar i att förneka sanningen är sinsemellan bundsförvanter och de stöder och beskyddar varandra; om ni inte handlar på samma sätt kommer förtrycket på jorden att fortsätta och oordningen och sedefördärvet att tillta.

Och de som icke trott äro hvarandra närmast: med mindre J iakttagen detta, blifver det split i landet och stort förderf.

De som tro, hafva utvandrat, kämpat för Guds sak, såväl som de, hvilka hafva emottagit desse i sina hus och bistått dem, de äro sant troende. De få förlåtelse och en härlig lott.

De, som antagit tron och utvandrat och kämpat för Guds sak, och de, som givit skydd och hjälp, dessa äro de verkligt rättrogna; de skola få förlåtelse och en härlig lott.

Och de som har antagit tron och utvandrat från ondskans rike och strävar och kämpar för Guds sak, och de som har gett [utvandrarna] husrum och hjälp - de är de verkligt sanna troende. [Gud] skall förlåta dem [deras synder] och frikostigt sörja för deras behov.

Men de som trott och utflyttat från sina hem och kämpat för Guds sak, och de som öppnat en fristad åt profeten och bistått honom, de äro de sanne rättrogne; de skola få tillgift och en härlig försörjning.

Äfven de, som senare hafva omfattat tron, utvandrat och kämpat på eder sida, äro edre. — Af blodsförvandterna hafva någre företräde framför andre (vid arf) enligt Guds föreskrift. Gud vet allting.

Och de, som efteråt antagit tron och utvandrat och kämpat jämte eder, dessa höra eder till. Och blodsfränderna stå enligt Guds skrift varandra närmast; Gud är förvisso allvetande.

Och de som hädanefter antar tron och utvandrar från ondskans rike och tillsammans med er strävar och kämpar [för Guds sak] - de skall vara ett med er. De som är knutna till varandra genom blodsband står dock enligt Guds beslut [ändå] närmare varandra. Gud har vetskap om allt.

Och de som sedan trott och utflyttat och kämpat jemte eder, de tillhöra eder. Men de som genom blodsbandet äro förenade, äro närmast till hvarandra, enligt Guds bok; ty Gud är allvetande.