Sura 9: Uppsägningen

Säkerhets löfte. Ifrån Gud och Hans sändebud till dem af hedningarne, med hvilka I hafven slutit förbund.

Uppsägning av Guds och hans apostels förbindelse med de månggudadyrkare, med vilka I ingått avtal.

GUD OCH Hans Sändebud säger upp de fördrag som ni har slutit med avgudadyrkarna.

Frihet gifven af Gud och Hans sändebud till dem ibland afgudadyrkarne med hvilka J hafven ingått förbund:

I kunnen (emedan förbunden vara) ännu fyra månader fritt draga omkring i landet. Men veten, att I icke förmån något emot Gud, men att Gud förödmjukar de otrogne. —

Faren fritt omkring på jorden under fyra månader och veten, att I ej kunnen undslippa Gud, och att Gud låter de otrogna komma på skam!

[Tillkännage för dem:] "Rör er var ni vill på jorden under fyra månader, men ni skall veta att ni inte kan uppresa er mot Guds [beslut] och att Gud skall förödmjuka dem som förnekar sanningen."

Farer omkring uti landet i säkerhet fyra månader; men veter att J ej skolen undkomma Gud, och att Gud skall förnedra de otrogne.

Tillkännagifvande. Ifrån Gud och Hans sändebud, förkunnadt för menniskorna på den störste valfartsdagen. Gud och Hans sändebud frisäga sig härmed ifrån alla förbindelser med afgudatjenarne. Om I omvänden Eder, så varder det till edert bästa; men om I vänden Eder bort, så veten, att I intet förmån emot Gud. Förkunna de otrogne ett pinsamt straff.

Kungörelse från Gud och hans apostel för människorna på den största vallfärdens dag: Gud uppsäger förbindelsen med månggudadyrkarne, och hans apostel likaså — om I omvänden eder, är detta bäst för eder, men vänden I eder bort, så veten, att I ej kunnen undslippa Gud! Och förkunna dem, som äro otrogna, det hugnesamma budskapet om ett plågsamt straff!

Gud och Hans Sändebud tillkännager för alla människor på den Stora vallfärdens dag: "Gud avvisar [allt samröre med] avgudadyrkarna, och Hans Sändebud [gör detsamma]. Om ni visar ånger är det för ert eget bästa, men drar ni er undan skall ni veta att ni inte kan uppresa er mot Gud." Och låt alla förnekare av sanningen veta att ett plågsamt straff [väntar dem].

Och kungörelse från Gud och Hans sändebud, till menniskorna den största vallfartsdagen, att Gud är fri från afgudadyrkarne, äfvensom Hans sändebud: alltså, om J ångren eder, är det bättre för eder; men om J frånvänden eder, veter att J ej skolen undkomma Gud: och förkunna dem som icke tro, ett plågsamt straff,

Härifrån äro de hedningar undantagne, med hvilka i hafven slutit förbund och som sedan ej på något sätt brutit dem, ej heller bistått någon fiende emot Eder. Fullgören derföre edert förbund med dem, till dess att de hafva uppnått sin tid, ty Gud älskar de gudfruktige.

Undantagandes de månggudadyrkare, med vilka I ingått avtal och som ej förbrutit sig mot eder på något sätt och ej hjälpt någon annan mot eder! Uppfyllen alltså edert avtal med dem, tills deras tid utgått! Gud älskar förvisso de gudfruktiga.

Härifrån skall undantas de bland avgudadyrkarna som har slutit fördrag med er och som inte i något avseende vållat er skada och inte har bistått någon [i fientliga företag] mot er. Fullgör era förpliktelser enligt fördragen med dem, så länge de är i kraft. Gud älskar dem som fruktar Honom.

Utom dem ibland afgudadyrkarne med hvilka J hafven ingått förbund och som sedan icke brustit eder i någonting, ej heller bistått någon emot eder: fullgörer alltså mot dem deras förbund intill deras tidrymd tilländalupit; ty Gud älska de gudfruktige.

Efter de helige månadernas slut döden hedningarne hvarhelst I träffen dem, tagen dem till fånga, belägren dem och luren på dem vid hvarje smyghål. Men omvända de sig, förrätta bönen och betala almosan, så låten dem gå sina färde, ty Gud är förlåtande, barmhertig.

Men när de fridlysta månaderna gått till ända, så döden månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sina färde! Gud är förvisso överseende och barmhärtig.

När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och [villighet att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred - Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

Och då de fridlysta månaderna äro slut, dräper då afgudadyrkarne hvarhelst J träffen dem, och griper dem och belägrer dem och lägger eder för dem i alla bakhåll; men om de ångra sig och iakttaga bönen och gifva de stadgade almosorna, lemner då fri deras väg; ty Gud är benägen att öfverse, barmhertig.

Om en af hedningarne beder dig om lejd, så bevilja honom den, på det att han må kunna höra Guds ord. För honom sedan till hans säkra ort. Detta medgifves derföre att de äro okunniga menniskor.

Och om någon av månggudadyrkarne utbeder sig ditt beskydd, så giv honom det, tills han får höra Guds ord, och bringa honom sedan i säkerhet! Och detta därför att de äro människor, som ej veta någonting.

Om någon bland avgudadyrkarna söker skydd hos dig, ge honom då ditt beskydd, så att han får höra Guds ord; för honom sedan till en plats där han är i trygghet. De är nämligen människor som inte vet [vad Islam innebär].

Och om någon ibland afgudadyrkarne begär beskydd af dig, gif honom då beskydd, på det han må höra Guds ord, och låt honom sedan uppnå sin säkerhetsplats; detta emedan de äro menniskor som ej förstå.

Huru kan väl ett förbund med hedningarne ega bestånd inför Gud och Hans sändebud, — så framt I icke hafven slutit förbund med dem vid det heliga Mekkatemplet. Dock så länge som de hålla det, så gören likaså, ty Gud älskar de gudfruktige.

Huru skulle några andra månggudadyrkare kunna hava något avtal med Gud och hans apostel än de, med vilka I ingått avtal vid det fridlysta templet? Men vad de iakttaga mot eder, skolen I också iakttaga mot dem; Gud älskar förvisso de gudfruktiga.

HUR SKULLE avgudadyrkarna kunna [göra anspråk på] fördragsenligt [beskydd] av Gud och Hans Sändebud, bortsett från dem som ni slöt avtal med om vapenvila i närheten av den heliga Moskén? [Vad dem beträffar] skall ni stå fast vid ert ord till dem, så länge de står fast vid sitt ord till er. Gud älskar dem som fruktar Honom.

Huru skulle afgudadyrkarne kunna hafva förbund med Gud och med Hans sändebud, undantagne de med hvilka J knöto förbund vid det fridlysta templet? Men så länge de handla rätt emot eder, handler J rätt emot dem; emedan Gud älskar de gudfruktige:

Huru (skulle ett förbund ega bestånd), då de, om de skulle blifva Eder öfvermäktige, hvarken skulle iakttaga fördraget eller hålla sitt ord? De söka väl (under tvingande omständigheter), att tillfredsställa Eder med vackra ord, under det att deras hjertan äro fulla af motvilja, ty de fleste af dem äro elake.

Huru? Om de bliva eder övermäktiga, taga de ingen hänsyn till fördrag eller förbund med eder. De behaga eder med sitt tal, men deras hjärtan säga motsatsen, och de flesta bland dem äro ogudaktiga.

Hur [skulle ett sådant fördrag vara möjligt]? Om de är er överlägsna i styrka tar de gentemot er varken hänsyn till släktskapsband eller till gällande regler om skydd. De låter tillmötesgående i sitt tal, men innerst inne känner de avsky [för er] och de flesta av dem är trotsiga syndare.

Huru, ty om de få öfverhanden öfver eder, skola de ej hafva afseende, i fråga om eder, på hvarken slägtskap eller förbindelse? De skola intaga eder med sina munnar, men deras hjertan skola förneka eder, och största delen af dem äro gudlöse.

De hafva sålt Guds uppenbarelser för ett ringa pris och stängt Hans väg för andre. Onda äro deras gerningar.

De hava sålt Guds tecken för ett ringa pris och utestängt andra från hans väg; förfärligt är förvisso vad de göra!

De har sålt Guds budskap för en ynklig slant och de hindrar [människor] att följa Guds väg. Vad de gör är ont.

De utbyta Guds tecken mot ett ringa pris, och afhålla andra från Hans väg: sannerligen är det ondt som de göra.

Emot en troende hålla de hvarken eder eller förbund. De äro de som öfverträda.

De taga ingen hänsyn till fördrag eller förbund med en rättrogen, och det är dessa, som begå överträdelser.

De tar ingen hänsyn till vare sig släktskap eller gällande regler om skydd när det gäller en troende - deras fientlighet känner inga gränser.

De göra intet afseende, i fråga om eder, på hvarken slägtskap eller förbindelse; desse äro de som öfverträda.

Om de omvända sig, förrätta bönen och betala almosan, så äro de edre bröder i tron. Vi utlägga uppenbarelserna till förnuftiga menniskors undervisning.

Men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så äro de edra bröder i fråga om religionen, och vi utlägga tecknen för människor, som hava kunskap.

Men om de visar ånger och [vilja att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, då är de era bröder i tron. Så framställer Vi [Våra] budskap fast och klart för de insiktsfulla.

Dock, om de ångra sig och iakttaga bönen och gifva de stadgade almosorna, då äro de edra bröder i religionen: vi förklara tecknen tydligt för menniskor som förstå.

Men om de efter afslutandet af sina förbund göra sig skyldige till brott deremot och smäda eder religion, så gripen till vapen emot otrons hufvudmän, — då de ej kunna fordra, att man tror dem — på det att de må upphöra.

Men om de bryta sina eder efter avtalets ingående och häckla eder religion, så striden mot otrons ledare — för dem finnas förvisso inga eder — för den händelse de månde upphöra därmed!

Om de, efter att ha ingått ett fördrag, bryter sina under ed givna löften och angriper er tro, kämpa då mot dessa förnekelsens [och trolöshetens] banerförare, vars eder saknar allt värde, för att förmå dem att upphöra [med sina angrepp].

Men om de bryta sina eder efter sitt ingångna förbund, och tala föraktligt om eder lära, angriper då otrons hufvudmän — ty de hålla inga eder — på det de må upphöra med sitt dåd.

Skullen I icke vilja bekämpa menniskor, som bryta sine eder och göra allt för att fördrifva Guds sändebud, då de likväl först hafva angripit Eder? Eller ären I rädde för dem? Men ären I troende, så veten I, att Gud bör mera fruktas än de.

Skolen I ej strida mot människor, som brutit sina eder och tänkt på att fördriva aposteln, helst som de börjat med eder förut? Skolen I väl rädas för dem, ändock Gud är mera värd att rädas för, om I ären rättrogna?

Eller tvekar ni att kämpa mot människor som har brutit sina eder och som hade planer att jaga bort Sändebudet och som var de första att angripa er? Hyser ni [sådan] rädsla för dem? Men om ni är [sanna] troende är det Gud som ni bör frukta!

Skolen J ej strida mot menniskor som brutit sina eder och vinnlagt sig om att utdrifva aposteln, och som sjelfve gingo mot eder första gången? Skolen J väl frukta dem? Men det är rättare att J frukten Gud, om J ären rättrogne.

Angripen dem! Gud vill med edra händer tukta dem, förödmjuka dem, gifva Eder seger öfver dem och läka de troendes inre,

Striden mot dem, så skall Gud straffa dem genom edra händer och låta dem komma på skam, hjälpa eder mot dem och hela rättrogna människors bröst

Kämpa mot dem! Gud skall straffa dem genom era händer och förödmjuka dem och hjälpa er till seger över dem. Och Han skall läka [såren i] de troendes bröst

Angriper dem, Gud skall straffa dem genom edra händer, och förnedra dem och bistå eder mot dem, och skall hela rättrogna menniskors bröst,

samt borttaga deras hjertans vrede. Gud är nådig emot hvem Han vill, ty Han är allvetande, allvis.

Och borttaga vreden ur deras hjärtan, ty Gud misskundar sig över vem han vill; ja, Gud är den Vetande, den Vise.

och stilla vreden i deras hjärtan. Gud vänder Sig till den Han vill och innesluter honom i Sin nåd; Gud är allvetande, vis.

Och borttaga ondskan ur deras hjertan; ty Gud vänder sig nådigt till hvem Han behagar, och Gud är vetande, vis.

Tron I väl, att I fån förblifva overksamme, då Gud dock känner dem ibland Eder, som anstränga sig och icke hafva någre andre vänner än Gud, Hans apostel och de troende? Gud känner edra gerningar.

Tänken I väl, att I skolen varda övergivna, utan att Gud ännu månde hava lärt känna dem bland eder, som kämpade och ej skaffade i sig någon förtrolig vän utom Gud, hans apostel och de rättrogna? Ja, Gud är underkunnig om vad I gören.

Trodde ni att ni skulle lämnas i fred, utan att ha visat Gud vilka de av er är som vill sträva och kämpa [för Hans sak] och som inte söker stöd och skydd hos någon annan än Gud och Hans Sändebud och de troende? Gud är väl underrättad om vad ni gör.

Tänkten J att J skullen blifva öfvergifne då Gud ännu icke kände dem ibland eder som manhaftigt stredo för sin tro och ej antogo förtrolig vän, utom Gud och Hans sändebud och de rättrogne? Men Gud känner väl hvad J gören.

Hedningarne hafva ingen rätt att valfärda till Guds helgedomar, då de vittna emot sig sjelfve om sin otro; ty deras goda gerningar äro utan gagn och de få i helvetet en evig bostad.

Det höves ej månggudadyrkarne att besöka Guds tempel, då de vittna mot sig själva om sin otro. Dessas gärningar äro förspillda, och i elden skola de evinnerligen förbliva.

DET ÄR inte rätt att de som sätter medgudar vid Guds sida och som vittnar mot sig själva att de förnekar sanningen, gör besök i moskéerna, Guds hus, eller befattar sig med deras underhåll. Allt vad dessa människor har strävat efter har gått om intet och Elden skall bli deras eviga boning.

Det höfves ej afgudadyrkarne att bo vid Guds tempel, varande vittnen mot sina egna själar om otro: fåfänga äro deras verk, och i elden skola de evinnerliga dväljas.

Den besöker helgedomarne, som tror på Gud och på den yttersta dagen, förrättar bönen, betalar almosan och icke fruktar någon annan än Gud. Sådane kunna möjligen vara på den rätta vägen.

Guds tempel må blott den besöka, som tror på Gud och den yttersta dagen och förrättar bönen, giver allmosan och ej rädes för någon annan än Gud; det kan hända, att dessa höra till dem, som äro stadda på den rätta vägen.

Ingen skall besöka moskéerna, Guds hus, utom de som tror på Gud och den Yttersta dagen och som regelbundet förrättar bönen och ger åt de behövande och som inte fruktar någon annan än Gud. Enbart de kan hoppas höra till dem som har letts på rätt väg.

Endast den skall vistas vid Guds tempel, som tror på Gud och den yttersta dagen, och iakttager bönen och gifver de stadgade almosorna och fruktar ingen utom Gud; det kan hända att desse varda bland de vägledde.

Ansen I dem, som gifval vatten åt pilgrimerne och besöka det heliga templet, lika med dem, som tro på Gud och på den yttersta dagen samt strida för Guds sak? Inför Gud skola de ej aktas lika, ty Gud leder ej de syndiga menniskorna.

Viljen I likställa en dryck åt pilgrimen och ett besök vid det fridlysta templet med tron på Gud och den yttersta dagen och striden för Guds sak? Icke äro de lika inför Gud, ty Gud vägleder ej de orättfärdiga människorna.

Menar ni kanske att uppgifterna att ge pilgrimerna vatten och att underhålla den heliga Moskén kan jämföras med vad den gör som tror på Gud och den Yttersta dagen och som strävar och kämpar för Guds sak? Dessa ting har inte samma värde inför Gud. Gud vägleder inte de orättfärdiga.

Skolen J hålla iskänkandet af dryck åt pelegrimerne och en bostad vid det fridlysta templet, liksom den hvilken tror på Gud och den yttersta dagen, och väldigt kämpar för Guds sak? Icke skola de hållas lika inför Gud; och Gud vägleder ej de orättfärdiga menniskorna.

De som tro, utvandra och äfventyra gods och lif i striden för Guds sak, de stå högst i anseende hos Gud och de varda salige.

De, som antagit tron, utvandrat och vågat sina ägodelar och sitt liv för Guds sak, uppnå ett högre stadium hos Gud; ja, dessa äro de lycksaliga.

De som har antagit tron och utvandrat från ondskans rike och som med sina ägodelar och sina liv [som insats] strävar och kämpar för Guds sak har den högsta rangen inför Gud; det är de som skall vinna den stora segern.

De som trott och utflyttat från sina hem och användt sina ägodelar och sina personer i striden för Guds sak, skola få de högsta graderna uti belöningen hos Gud; och de skola blifva de salige.

Deras Herre utlofvar dem sin nåd, sitt välbehag och lustgårdar, der de få njuta en evig sällhet.

Deras Herre förkunnar dem ett hugnesamt budskap om barmhärtighet hos honom, välbehag och lustgårdar, i vilka de skola njuta en varaktig sällhet,

Deras Herre ger dem det glädjerika budskapet om [Sin] nåd och [Sitt] välbehag och om lustgårdar där Guds gåvor aldrig tryter

Deras Herre skall glädja dem med sin barmhertighet och sitt välbehag och lustgårdar i hvilka de skola njuta en varagtig sällhet,

Der få de evigt vara, ty hos Gud finnes en stor lön.

Att där i evighet förbliva; hos Gud finnes förvisso stor lön.

och där de skall förbli till evig tid; ja, en rik belöning [väntar] dem hos Gud!

Hvari de skola evinnerliga vistas; ty hos Gud är en stor belöning.

O I som tron! väljen icke edre fäder och bröder till vänner, om de mera älska otron än tron; ty de af Eder, som taga dem till vänner, synda.

I, som tron, tagen ej edra fäder och bröder till beskyddare, om de älska otron högre än tron, ty de av eder, som hålla sig till dem, dessa äro de orättfärdiga.

TROENDE! Tag inte era fäder och era bröder till bundsförvanter om de sätter förnekelse högre än tro; de bland er som sluter sig till dem begår orätt [mot sig själva].

O, J som tron! icke mågen J taga edra fäder och edra bröder till vänner, om de älska otron högre än tron; och de ibland eder som med dem ingå vänskap, äro de orättfärdige.

Säg: "om edre föräldrar, barn, bröder, makar, slägt, den egendom, som I hafven förvärfvat, handeln, hvars misslyckande I frukten och de boningar, som behaga Eder, äro Eder kärare än Gud, Hans apostel och striden för Guds sak; så kunnen I vänta, till dess att Gud utförer sin hotelse. Då skolen ock I straffas, ty Gud leder icke gudlösa menniskor.

Säg: »Om edra fäder, edra söner, edra bröder, edra hustrur, eder närmaste omgivning, ägodelar, dem I förvärvat, handel, vars avstannande I frukten, och boningar, i vilka I finnen behag, äro eder kärare än Gud och hans apostel och striden för hans sak, så vän- ten, tills Gud kommer med sitt ord, ty Gud vägleder ej de ogudaktiga människorna.«

Säg: "Om era fäder och era söner och era bröder och era hustrur och er släkt och de ting som ni förvärvar och de varor för vilka ni oroar er att de skall förbli osålda och era ombonade hem - [om allt detta] står ert hjärta närmare än Gud och Hans Sändebud och kampen för Hans sak, vänta då till dess Gud ger Sin vilja till känna; Gud vägleder sannerligen inte dem som visar trots och olydnad."

Säg: om edra fäder och edra söner och edra bröder och edra hustrur och edra anförvandter och ägodelar, hvilka J förvärfvat, och handels varor, hvilka J frukten att ej kunna afyttra, och boningar, hvilka behaga eder, äro kärare för eder än Gud och Hans sändebud, och strid för Hans sak, vänter då tills Gud gifver sin befallning; ty Gud vägleder ej de ogudaktiga menniskorna.

Gud har i sanning bistått Eder på många stridsfält, så och på stridsdagen vid Honain. Edert öfverlägsna antal ingaf Eder en öfvermodig säkerhet, ty det hjelpte Eder alls icke. Jorden, så vid hon än är, syntes Eder för trång, och så vänden I fienderna ryggen.

Gud har bistått eder på mångfaldiga valplatser och på Hunains dag, då eder stora mängd förvånade eder själva utan att likväl båta eder det ringaste och jorden blev eder trång, huru vid hon än är, och I vänden om till flykt.

Gud har kommit till er hjälp i många drabbningar och [så gjorde Han] under slaget vid Hunayn när er styrka gjorde er övermodiga, fastän den inte räckte till för att ge er segern; då kändes den vida jorden trång för er, och till sist gjorde ni helt om och flydde.

Redan har Gud bistått eder på många slagfält, och uti Honeins träffning, då eder mängd gjorde eder förnöjde, ehuru den ej gagnade eder det ringaste, ty jorden blef trång för eder, oaktadt hon är rymlig, och J vänden om, flyende.

Men Gud nedsände sedan sin barmhertighet, som lugnade Hans apostel och de troende, och änglaskaror, hvilka I icke sågen. Han straffade de otrogne, ty sådan är de otrognes lön.

Då nedsände Gud sin schekina över sin apostel och de rättrogna; han nedsände ock härskaror, dem I ej sågen, och bestraffade dem, som voro otrogna. Sådan varder de otrognas lön.

Då lät Gud ett djupt lugn falla över Sändebudet och de troende och sände härskaror, osynliga för er, [till er hjälp]. Och Han straffade dem som förnekade sanningen; detta är förnekarnas lön.

Derpå nedsände Gud sitt lugn öfver sin apostel och öfver de rättrogne, och nedsände härar, hvilka J ej sågen och straffade dem som voro otrogne: och detta blef de otrognes lön.

Efter detta visar Gud sig nådig emot hvem Han vill, ty Gud är förlåtande, barmhertig.

Efter detta misskundar sig Gud över vem han vill, ty Gud är överseende och barmhärtig.

Efter vad som skett vänder Sig Gud till den Han vill och innesluter honom i Sin nåd - Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

Och Gud skall nådigt vända sig härefter, till hvem Han behagar; ty Gud är benägen att öfverse, barmhertig.

O I som tron! Hedningarne äro endast skarn, derföre få de efter detta åretej nalkas det heliga templet. Frukten I att derigenom utarmas, så skall Gud, om Han vill, af sin öfverflödande nåd göra Eder rike, ty Gud är allvetande, allvis.

I, som tron, månggudadyrkarne äro blott styggelse; må de alltså ej nalkas det fridlysta templet efter detta år. Om I frukten brist, skall Gud göra eder rika av sin ynnest, om han vill; Gud är förvisso den Vetande, den Vise.

TROENDE! De som sätter medhjälpare vid Guds sida är orena [på grund av sin avgudadyrkan]! Efter utgången av detta år skall de därför inte tillåtas närma sig den heliga Moskén. Om ni är rädda att fattigdom [hotar er, bör ni veta] att Gud i Sin godhet skall sörja för er, om det är Hans vilja; Gud är allvetande, vis.

O, J som tron! afgudadyrkarne äro blott en orenlighet, må de alltså ej nalkas det fridlysta templet efter just detta år; och om J frukten nöd, skall Gud göra eder rike af sitt öfverflöd, om Han behagar; ty Gud är vetande, vis.

Bekämpen dem ibland Skriftens egare, som icke tro på Gud och på den yttersta dagen, icke anse det förbjudet, hvilket Gud och Hans apostel förbjuda, ej heller bekänna den sanna läran, till dess att de lydigt och i ödmjukhet betala skatt.

Striden mot dem, som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig!

Kämpa mot dem som, trots att de [förr] fick ta emot en uppenbarad Skrift, varken tror på Gud eller på den Yttersta dagen och som inte anser som förbjudet det som Gud och Hans sändebud har förbjudit och inte iakttar den sanna religionens bud - [kämpa mot dem] till dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten.

Strider mot dem som ej tro på Gud, eller den yttersta dagen och ej förbjuda hvad Gud och Hans sändebud förbjudit, och ej bekänna deras sanna lära hvilka fått Skriften, tills de gifva skatt från sin hand, och de blifva underdånige.

Judarne säga: "Ozeir (Esra) är Guds son," och de christne säga: "Messias är Guds son." Så tala de. Det är endast munväder, och så hafva de otrogne förut talat. Gud fördöme dem! Huru afvika de ej ifrån sanningen!

Judarne säga: »Esra är Guds son«, och de kristna säga: »Kristus är Guds son.« Detta är vad de föra på tungan; de likna dem, som voro otrogna förut. Må Gud förgöra dem! Huru kunna de vara så förvända?

DE JUDISKA [trosbekännarna] säger: "Esra, Guds son", medan de kristna säger: "Kristus, Guds son". Detta kommer över deras läppar och då säger de efter vad [andra] förnekare av sanningen har sagt före dem. Guds förbannelse över dem! Hur förvirrade är inte deras begrepp!

Judarne säga: Ozair är Guds son; och de Christne säga: Messias är Guds son. Detta är deras språk med deras munnar; de likna i tal dem som voro otrogne förut! må Gud förbanna dem! huru de äro beslagne med lögn!

De göra sine skriftlärde och munkar till herrar åt sig framför Gud, så ock Messias, Marias son, ehuru de äro befalde, att dyrka endast en ende Gud. Det gifves ingen Gud utom Honom. Prisad vare Han! Han kan ej hafva sådane jemlikar, som de gifva Honom.

De hava tagit sina skriftlärde och sina munkar till herrar i stället för Gud, och Kristus, Marias son, likaså, ehuru de endast fått sig ålagt att dyrka en enda Gud; det finns ingen gud utom honom. Honom allena all ära! Han är fjärran från det de sätta vid hans sida!

De har tagit sina rabbiner och klosterbröder till herrar och beskyddare i Guds ställe, och [detsamma har de gjort med] Kristus, Marias son, trots att de har förmanats att inte dyrka någon annan än den Ende Guden - det finns ingen gud utom Han; stor är Han i Sin härlighet, fjärran från allt vad de vill sätta vid Hans sida!

De taga sina öfverste prester och sina munkar och Messias, Marias son till herrar, utom Gud; likväl hafva de blifvit befallde att dyrka blott en Gud: det finnes ingen gud utom Honom; prisad vare Han långt öfver hvad de göra till Hans like!

De vilja med sine läppar utsläcka Guds ljus; men Gud vill endast göra sitt ljus fullkomligt, äfven om de otrogne förargas.

De vilja blåsa ut Guds ljus med munnen, men Gud vill blott göra sitt ljus fullkomligt, om ock de otrogna skulle harmas.

De försöker utsläcka Guds ljus med sina ord, men det är Guds vilja att Hans ljus skall lysa med full styrka, hur förhatligt detta än kan vara för förnekarna.

De vilja utsläcka Guds ljus med sina munnar, men Gud vill ej annat än fullkomna sitt ljus, ehuru de otrogne sträfva emot.

Det är Han, som har skickat sin apostel med ledningen och den sanna läran, för att göra denna segrande öfver alla läror, i trots af afgudadyrkarne.

Han är den, som sänt sin apostel med vägledningen och sanningens religion för att giva den seger över varje annan religion, om ock månggudadyrkarne skulle harmas.

Det är Han som har sänt Sitt Sändebud med vägledningen och [för att förkunna] den sanna tron som skall föras till seger över all [annan form av] gudstro, hur förhatligt detta än kan vara för dem som sätter medhälpare vid Guds sida.

Han är den som sändt sin apostel med vägledningen och den sanna läran, på det Han skulle upphöja henne öfver alla andra läror, om än afgudadyrkarne äro motvillige.

O I som tron! det finnes sannerligen månge af de skriftlärde och munkarne, som förtära menniskornas egendom genom bestickningar och stänga Guds väg; men förkunna dem, som skrinlägga guld och silfver, utan att använda det till Guds tjenst, ett pinsamt straff.

I, som tron, många av de skriftlärde och munkarne förtära sannerligen andra människors ägodelar i fåfänglighet och utestänga andra från Guds väg. Men dem, som gömma guld och silver och ej giva ut det för Guds sak, må du förkunna det hugnesamma budskapet om ett plågsamt straff

Troende! Många rabbiner och kyrkans lärda män lägger med orätt beslag på [andras] egendom och spärrar Guds väg [för andra]. De som samlar skatter av guld och silver och inte ger av detta för Guds sak, låt dem veta att ett plågsamt straff [väntar dem]

O, J som tron! sannerligen förtära många af de öfverste presterne och munkarne menniskornas ägodelar i fåfänga, och förhindra dem från Guds väg. Men dem som lägga upp guld och silfver och ej gifva ut det för Guds sak, förkunna dem ett plågsamt straff.

Den dag, då elden i helvetet upptändes öfver desse skatter, då skola deras pannor, sidor och ryggar brännas dermed, och det säges till dem: "detta är det som I hafven skrinlagt åt Eder; smaken nu hvad I skrinladen."

Den dag, då det varder glödhett i helvetets eld och de brännmärkas på pannan, sidan och ryggen. »Det är detta, som I gömt åt eder själva; så smaken nu vad I gömden!«

den dag då dessa [skatter] skall glödgas i helvetets eld och deras pannor, sidor och ryggar brännmärkas med detta [och en röst säger:] "Detta är de skatter ni samlade för att i ensamhet [ruva över dem]; smaka nu det som ni lade på hög!

En dag skall det glödgas i helvitets eld, och deras ännen och deras sidor och deras ryggar skola dermed brännmärkas, och det skall sägas: detta är hvad J samlat ihop åt edra själar, smaker alltså hvad J hafven ihopsamlat.

Sannerligen, inför Gud är månadernas antal tolf. Så bestämdes de i Guds bok den dag, på hvilken Han har skapat himlarne och jorden. Af dem äro fyra helige; detta är den oföränderliga läran. Försynden Eder ej under desse fyra (genom brott emot deras helighet), men bekämpen alle hedningar, såsom de bekämpa Eder alle, och veten att Gud står på de gudfruktiges sida.

Månadernas tal hos Gud är förvisso tolv enligt Guds föreskrift på den dag, då han skapade himlarna och jorden. Av dem äro fyra fridlysta; detta är den rätta religionen. Begån alltså ingen orätt mot eder själva under dessa månader, men striden mot månggudadyrkarne allesammans, liksom de strida mot eder allesammans, och veten, att Gud är med de gudfruktiga!

ANTALET månader är tolv enligt Guds dekret - vilket Han fastställde den dag då Han skapade himlarna och jorden. Av dem är fyra helgade; detta är [Guds] evigt sanna lag. Vanhelga därför inte dessa [månader] till skada för er själva. Och var orubbliga i ert motstånd mot dem som sätter gudar vid Guds sida, liksom de är orubbliga i sitt motstånd mot er, och var förvissade om att Gud är med de gudfruktiga.

Sannerligen är månadernas antal hos Gud tolf månader, uppskrifne uti Guds bok, dagen Han skapade himlarne och jorden; deraf äro fyra fridlyste: detta är den rätta läran. Alltså mågen J ej under dem förfara orätt mot edra själar. Men strider mot afgudadyrkarne i dem alla, liksom de i alla strida emot eder: och veter att Gud är med de gudfruktige.

En helig månads flyttning är sannerligen ett tillägg till otron, hvarigenom de otrogne förvirras. De tillåta den ett år, ett annat förbjuda de den, på det att de må stå i harmoni med de helige månadernas antal; men de förklara en månad för tillåten, hvilken Gud har befalt att hålla helig. Deras onda gerningar hafva förespeglats dem såsom goda, ty Gud leder ej otrogna menniskor.

Uppskovet innebär blott en ökning av otron, varigenom de, som äro otrogna, förvillas, enär de avlysa en månad det ena året och fridlysa den det andra för att åstadkomma ett lika antal med vad Gud fridlyst och avlysa vad Gud fridlyst. Deras onda gärningar hava förhärligats för dem, men Gud vägleder ej de otrogna människorna.

Genom att lägga till [en månad] ger de mer kraft åt förnekandet av sanningen och därmed växer förnekarnas förvirring - ett år förklarar de detta är tillåtet och ett [annat] år förbjuder de det så att det stämmer överens med antalet av Gud helgade månader. På så sätt förgriper de sig på det som Gud har heligförklarat. De har förmåtts att se det onda de gör i ett fördelaktigt ljus, men Gud vägleder inte dem som förnekar sanningen.

Uppskjutandet af en fridlyst månad til en annan är blott en tillökning i otron, hvarigenom de som icke tro förvilla hvarandra: ett år tillåta de det, och ett annat år förbjuda de det, för att göra ett lika antal med hvad Gud fridlyst, och tillåta det som Gud förbjudit. Det onda af deras verk har blifvit smyckadt åt dem; ty Gud vägleder ej de otrogna menniskorna.

O I som tron! hvad gick åt Eder, när man sade till Eder: "begifven Eder till strid för Guds lära?" Var det af tröghet, så att I voren likasom fastväxte vid jorden? Eller föredrogen I detta lifvet framför det eviga? Men detta lifvets fördelar äro ringa emot det eviga lifvet.

I, som tron, vad fattas eder, eftersom I sjunken till marken, då man säger till eder: »Dragen ut för Guds sak!« Ären I mer belåtna med det jordiska livet än med det tillkommande, ehuru det jordiska livets vinning icke är någonting annat än en obetydlighet i jämförelse med det tillkommande?

TROENDE! Hur är det fatt med er? När ni kallas att kämpa för Guds sak klamrar ni er fast vid det jordiska; är ni så intagna av vad denna världen [kan erbjuda] att ni [glömmer] evigheten? Detta liv ger er bara torftiga fröjder jämfört med den eviga glädjen.

O, J som tron! hvad fattas eder, att då det säges till eder: går ut till strid för Guds sak, J vägen mot jorden? Behagar eder det verldsliga lifvet mer än det tillkommande? Men icke är det verldsliga lifvets njutning emot det tillkommande lifvets, annat än obetydlig.

Om I icke begifven Eder i fält, så skall Han straffa Eder med ett pinsamt straff och sätta ett annat folk i edert ställe. Honom skolen I dock icke alls skada, ty Gud är allsmäktig.

Om I icke dragen ut, skall han hemsöka eder med ett plågsamt straff och sätta andra människor i edert ställe, och I kunnen ej skada honom det ringaste, ty Gud är allsmäktig.

Om ni inte [vill] kämpa [för Guds sak] skall Han straffa er med ett svårt lidande och Han skall sätta andra människor i ert ställe. Ni vållar Honom ingen skada - Han [som] har allt i Sin makt.

Om J icke gån ut till strid för Guds sak, skall Han straffa eder med ett plågsamt straff, och sätta i edert ställe ett annat folk, och J skolen ej skada Honom det ringaste; ty Gud är allsmägtig.

Om I icke hjelpen honom (Muhammed), så har ju Gud redan hulpit honom, då hedningarne utdrefvo honom, sjelf andre. De voro då båda (Muhammed och Abû-Bekr) i grottan. När han sade till sin följeslagare: "var ej bedröfvad, ty Gud är med oss," så nedsände Gud öfver honom sin lugnande nåd och bistod honom med osynlige härar. Han gjorde de otrognes ord underlägset, men Guds ord står högst, ty Gud är allsmäktig och allvis.

Om I icke hjälpen honom, så har dock Gud redan hjälpt honom, då de, som voro otrogna, drevo honom bort som den andre av två och dessa båda voro i grottan och han sade till sin följeslagare: »Var ej bedrövad! Gud är förvisso med oss«, och Gud sände ned sin schekina över honom, hjälpte honom med härskaror, dem I icke sågen, och lät de otrognas ord bliva om intet, medan Guds ord blev det segrande, ty Gud är väldig och vis.

Ger ni inte [Sändebudet] ert stöd, [skall] Gud hjälpa honom [så som skedde] när förnekarna jagade bort honom. [Han var] den andre av de två [som tog skydd] i en grotta och han sade till sin följeslagare: "Var inte rädd - Gud är med oss!" Och Gud lät ett djupt lugn falla över honom och styrkte honom med en för er osynlig härskara och förtog kraften i förnekarnas ord - Guds ord har all kraft, all styrka. Gud är allsmäktig, vis.

Om J icke bistån honom, har dock Gud redan bistått honom, då de som äro otrogne utdrefvo honom, den andra af tvenne, när de båda voro i grottan, då han sade till sin följeslagare: ej må du vara bedröfvad, ty Gud är med oss. Och Gud nedsände sitt lugn öfver honom, och stärkte honom med sina härar, hvilka J ej sågen. Och Han gjorde de otrognes ord det sämsta; och Guds ord vardt det högsta; ty Gud är mägtig, vis.

Dragen ut, gerna och ogerna, och vågen gods och blod i striden för Guds sak. Detta är bäst för Eder om I insen det.

Dragen ut, lätta och tunga, och vågen edra ägodelar och edert liv för Guds sak! Detta är bäst för eder, om I ägen kunskap.

Gå ut till strid - [vare sig ni ser det som] en lätt uppgift eller ett tungt offer - och kämpa för Guds sak med er egendom och med livet [som insats]; detta är bäst för er - om ni visste [vilken vinst ni kan uppnå i det eviga livet]!

Går ut till strid lita och tunga och använder edra ägodelar och edra personer i kampen för Guds sak; detta är godt för eder, om J visten.

Om fråga varit om en verldslig fördel, nära till hands, eller om ett tåg till ett närbeläget land, så skulle de nog hafva följt dig; men afståndet syntes dem besvärligt. Dock de fleste skola vid Gud bedyra: "om vi förmått, så hade vi uttågat med Eder." De göra sig sålunda olycklige, ty Gud vet att de ljuga.

Om det varit ett lättvunnet mål och en kort färd, så skulle de hava följt dig, men avståndet var för stort för dem, och de skola svärja vid Gud: »Om vi förmått, så skulle vi hava dragit ut med eder« och tillintetgöra sig själva, ty Gud vet, att de sannerligen äro lögnaktiga.

Om ett lättfånget byte hade legat inom räckhåll och marschvägen hade varit lätt, skulle de säkert ha följt dig, men de ansåg att färden var lång och strapatserna svåra. Men de kommer att svära vid Gud: "Hade vi haft möjlighet skulle vi självfallet ha gått med er!" - Gud vet att de ljuger och [med sina lögner] bereder de sin egen undergång.

Om det varit ett byte nära till hands och en lätt färd, visserligen skulle de följt dig, men orten var aflägsen för dem; de skola dock svärja vid Gud, sägande: om vi kunnat, sannerligen skulle vi gått ut med eder. De förstöra sina själar; ty Gud vet att de visserligen äro lögnare.

Må Gud förlåta dig! Hvi gaf du dem tillåtelse att stanna hemma, innan du visste, hvilka som hade verkliga ursäkter, så att du kunnat känna lögnarne.

Må Gud hava undseende med dig! Varför gav du dem tillstånd, innan det blev dig klart, vilka voro sannfärdiga, och du lärde känna lögnarne?

Gud förlåter dig - men varför lät du dem [stanna hemma], innan du hade klart för dig vilka som talade sanning och vilka som ljög

Gud förlåte dig! hvarföre tillät du dem att blifva hemma, tills de som tala sanning blefvo tydligt synlige för dig och du kände lögnarne?

De som tro på Gud och på den yttersta dagen skola ej bedja dig, att slippa ifrån kriget, utan skola med uppoffring af lif och gods strida. — Gud känner de fromme.

De, som tro på Gud och den yttersta dagen, bedja dig ej om tillstånd att få våga sina ägodelar och sitt liv; ja, Gud känner de gudfruktiga.

De som tror på Gud och den Yttersta dagen ber dig inte befria dem från [plikten] att kämpa [för Guds sak] med sina ägodelar och med livet som insats - och Gud vet vilka de är som fruktar Honom.

De som tro på Gud och den yttersta dagen, skola ej bedja dig om befrielse ifrån att använda i strid för Guds sak sina ägodelar och sina personer; och Gud känner de gudfruktige.

Endast de skola begära denna tillåtelse, som icke tro på Gud och på den yttersta dagen, ty deras hjertan äro intagna af tvekan, och så vackla de hit och dit.

Endast de, som icke tro på Gud och den yttersta dagen och vilkas hjärtan tveka, så att de i sin tvekan vackla hit och dit, bedja dig om tillstånd.

Inga utom de som inte tror på Gud och den Yttersta dagen och är osäkra i sitt inre och vacklar mellan olika ståndpunkter, ber dig om befrielse.

Blott de skola begära frikallelse af dig som icke tro på Gud och den yttersta dagen, hvilkas hjertan tveka, och som vackla i sitt tvifvel.

Om de hade velat tåga ut, så hade de nog rustat sig dertill; men Gud fann ej deras utsändande rådligt och gjorde dem derföre tröge, och man sade till dem: "qvarblifven med dem, som stanna hemma."

Om de velat draga ut, skulle de hava anställt rustningar därför, men Gud ville ej, att de skulle skickas åstad, utan gjorde dem tröga, och man sade till dem: »Sitten stilla hos de stillasittande!«

Om de hade velat gå [med de övriga] skulle de helt säkert ha gjort förberedelser för detta. Men Gud ville inte att de skulle gå ut och så höll Han dem tillbaka, och [de fick] svaret: "Stanna hemma med [de övriga] som stannar hemma."

Om de velat gå ut i fält med dig, visserligen skulle de beredt det nödvändiga dertill; men Gud var emot deras utgående och gjorde dem tröge; och det sades till dem: sitter J stilla med dem som stilla sitta.

Om de hade uttågat med Eder, så skulle de endast hafva förstorat eder olycka. De skulle hafva sprungit med falska rykten emellan Eder, sökande att uppväcka split; ty ibland Eder funnos de, som gerna lyssnade på dem. — Men Gud känner de orättrådige.

Om de dragit ut med eder, skulle de endast hava ökat olägenheterna för eder och drivit på för att anstifta uppror bland eder, då villiga lyssnare funnos ibland eder; ja, Gud känner de orättfärdiga.

Om de hade gått med er skulle de inte ha gjort annat än ställt till oreda för er och sprungit runt [med rykten] från den ene till den andre för att skapa missnöje, och det finns bland er de som gärna lyssnar till [rykten]. Gud vet vilka de orättfärdiga är.

Om de gått ut med eder, skulle de ej för eder ökat annat än bördan, och skulle visserligen manat till lopp djuren på hvilka J reden, sökande förmå eder till myteri, och ibland eder skulle varit de som väl lyssnat till dem: men Gud känner de orättfärdige.

Redan tillförne hafva de försökt att åstadkomma split och bragt sakerna i oreda för dig, ända till dess att sanningen segrade och Guds vilja rådde, i trots af dem.

De hava redan förut sökt anstifta uppror och vänt upp och ned på allting för dig, ända tills sanningen kom i dagen och Guds skickelse blev uppenbar, huru de än harmades.

Även tidigare försökte de vigla upp dina män och vållade dig många svårigheter, till dess att sanningen kom fram och Guds vilja uppenbarades - till deras stora förargelse.

Redan hafva de sökt tillställa myteri förut, och hafva vändt upp och ned på sakerna för dig, tills sanningen kom och Guds bud blef uppenbaradt, ehuru de voro motsträfvige.

Ibland dem finnes folk, som säga: "gif mig orlof och inled mig ej i frestelse." Men föllo de icke i frestelse? Helvetet skall sannerligen omsluta de otrogne.

Bland dem finnes den, som säger: »Giv mig tillstånd och fresta mig ej!« Hava de då ej fallit i frestelse? Helvetet skall sannerligen få de otrogna i sin makt.

Bland dem fanns några som sade: "Ge mig tillstånd [att stanna hemma] och bespara mig denna svåra prövning!" [Redan deras begäran innebär att] de har satts på prov och inte bestått [provet]! Helvetets [lågor] kommer helt visst att innesluta förnekarna [som en mur].

Och ibland dem är den som säger: frikalla mig, och ej må du fresta mig; hafva de icke redan fallit i frestelsen? Men sannerligen skall helvitet omfatta de otrogne.

Om du vinner någon fördel, så gör det dem ondt; men träffas du af någon motgång, så säga de: "vi voro ju försigtige," och så vända de sig bort, glädjande sig deråt.

Om något gott händer dig, gör det dem ont, och om någon hemsökelse hemsöker dig, säga de: »Vi hava redan på förhand ställt om vår sak« och vända dig gladeligen ryggen.

Om du har framgång kommer de att gräma sig; och om du drabbas av motgångar kommer de att säga: "Det är vad vi förutsåg och var förberedda på", och så går de sin väg, glada och nöjda.

Om något godt händer dig, bedröfvar det dem; men om ett ofall drabbar dig, säga de: vi togo i akt vår sak förut, och de vända ryggen till och glädja sig.

Säg: "intet händer oss, utan att Gud förut har bestämt det för oss. Han är vår Herre och på Gud må de troende lita."

Säg: »Aldrig skall något annat hända oss än vad Gud förelagt oss. Han är vår skyddsherre, och på Gud må de rättrogna förtrösta.«

Säg: "Ingenting kan drabba oss om det inte är förutbestämt för oss av Gud. Han är vår Herre och vår Beskyddare. Till Gud skall de troende lita!"

Säg: ingenting skall hända oss, utom hvad Gud föreskrifvit oss: Han är vår beskyddare; och på Gud må de rättrogne förtrösta.

Säg: "hvad vänten I, att det skall hända oss, om icke en af de två härliga förmånerna (segern eller martyrkronan)? Men vi vänta för Eder, att Gud skall hemsöka Eder med ett straff ifrån sig eller genom våra händer. Vänten då; vi skola ock vänta såväl som I."

Säg: »Vänten I väl något annat åt oss än ett av de två yppersta tingen?« Vi vänta, att Gud skall hemsöka eder med ett straff, som kommer från honom själv eller genom oss. Vänten alltså! Vi skola förvisso vänta liksom I.

Säg: "Väntar ni att något annat skall hända oss än ettdera av två ting, som båda utgör det högsta goda? Vi för vår del väntar att Gud skall straffa er eller att Han skall låta straffet drabba er genom oss. Vänta därför! Vi väntar liksom ni."

Säg: månne J vänten för oss om icke ett af de tvenne goda tingen, segern eller martyrkronan? Men vi vänta för eder, att Gud skall hemsöka eder med straff från Honom sjelf eller genom våra händer: vänter alltså; sannerligen äro vi jemte eder väntande.

Säg: "utgifven godvilligt eller tvungne (bidrag till striden för Guds sak), det skall ej lända Eder till någon nytta, ty I ären elaka menniskor."

Säg: »Delen med eder med eller mot eder vilja! Det skall aldrig mottagas från eder; I ären förvisso ogudaktiga människor.«

Säg [till hycklarna]: "Vad ni än skänker [av det ni äger], frivilligt eller av tvång, skall det inte tas emot [och inte räknas er till godo], eftersom ni har förhärdat er i trots och olydnad mot Gud!"

Säg! utgifver hvad helst J mågen utgifva frivilligt, eller ogerna, det skall ej emottagas af eder; ty J ären gudlösa menniskor.

Hvad hindrar, att deras gåfvor ej gagna dem, om icke den omständigheten, att de icke tro på Gud och Hans apostel, icke förrätta bönen, utan med tröghet, och endast motvilligt betala almosan?

Det är dock intet annat, som hindrar mottagandet av deras bidrag, än att de förneka Gud och hans apostel, förrätta bönen trögt och dela med sig motvilligt.

Skälen till att deras gåvor och bidrag inte tas emot är dessa och inga andra: de tror inte på Gud och på Hans Sändebud, de går inte till bön annat än i sakta mak och när de ger [till goda ändamål] ger de högst motvilligt.

Och ingenting står dem i vägen att ju deras gåfvor skulle emottagas af dem, utom att de icke tro på Gud och på Hans sändebud, och ej förrätta bönen, utan med tröghet, och ej gifva, utan med motvilja.

Ej må du undra öfver deras rikedomar eller deras barn. Gud vill dermed endast straffa dem här i verlden, (och de hafva dessa förmåner), på det att deras själar må bortgå, under det att de fortfara i sin otro.

Så må ej deras rikedomar och barn förvåna dig; Gud vill blott straffa dem därmed i det jordiska livet, och han vill ock, att deras själar skola gå hädan i otro.

Se inte med beundran på deras rikedom och deras [många] söner; med dessa [gåvor som drar med sig bekymmer och tunga offer] vill Gud straffa dem i detta liv och [Han vill] att de ger upp andan, medan de ännu förnekar sanningen.

Alltså må icke deras rikedomar och deras barn göra dig förvånad: Gud vill blott straffa dem derigenom i det verldsliga lifvet, och att deras själar må fly bort medan de äro otrogne.

De svärja väl vid Gud, att de hålla med Eder, men de göra det ej, utan de äro menniskor, som frukta Eder.

De svärja vid Gud, att de sannerligen höra eder till, men de höra eder icke till, utan de äro människor som bäva.

Och de svär vid Gud att de känner samhörighet med er. Men de hör inte samman med er; de hyser i själva verket en djup rädsla [för er].

Och de svärja vid Gud, att de visserligen tillhöra eder; dock tillhöra de eder icke, men de äro menniskor som frukta eder.

Om de kunde finna en tillflyktsort eller hålor eller gömställen, så begåfvo de sig skyndsamt dit.

Om de funne en tillflyktsort eller några hålor eller något gömsle, så skulle de brådstörtat vända om dit.

Om de kunde finna en tillflykt - en grotta eller [till och med] en håla i jorden - skulle de störta i väg dit som hästar i sken.

Om de finna en tillflyktsort, eller grottor, eller ett hål att krypa in uti, visserligen vända de om dit och skynda sig undan.

Det finnes ibland dem sådane, som tadla dig för almosornas utdelande. Få de något af dem, så äro de belåtne; men få de icke, så vredgas de.

Bland dem finnes ock den, som förtalar dig för allmosornas skull; om de få något därav, äro de belåtna, men om de icke få något därav, då varda de förtörnade.

Det finns några bland dem som förtalar dig [Muhammad] vad gäller [den rätta fördelningen av] offergåvorna; om något kommer på deras lott blir de belåtna men får de ingenting blir de missnöjda.

Och ibland dem är den som baktalar dig för almosornas skull; om de få något deraf, äro de nöjde, men om de icke få med af dem, då blifva de förtörnade:

Det vore bäst för dem, om de voro nöjde med det, som Gud och Hans apostel hafva gifvit dem, och sade: "Gud är oss nog. Han och Hans apostel skola gifva oss af Hans nåds öfverflöd. Vår längtan står endast till Gud."

Om de vore belåtna med vad Gud och hans apostel giver dem och sade: »Gud är vårt allt, Gud skall giva oss av sin ynnest, och hans apostel likaså; vi bönfalla förvisso hos Gud.«

Det vore bättre om de nöjde sig med vad Gud och Hans Sändebud ger dem och sade: "Vi litar till Gud för våra behov och Gud skall av godhet ge oss [vad vi behöver - ge oss det] genom Sitt Sändebud. Vi sätter vårt hopp till Gud.

Dock om de varit nöjde med hvad Gud och Hans sändebud gåfvo dem, och hade sagt: Gud är tillräcklig för oss, Gud skall gifva oss af sitt öfverflöd, äfvensom Hans sändebud; vi äro hos Gud bönfallande; skulle sådant varit bättre.

Almosorna äro enligt Guds förordning bestämda för de nödlidande, för de fattige, för deras skadeersättning, hvilka upptaga dem, för dem som skola blidkas, för fångars och trälars friköpande, för medellöse gäldenärer, för behof till krig emot otrogne och för vägfarande. — Gud är allvetande, allvis.

Allmosorna äro blott avsedda för de behövande och fattiga, för dem, som hava besvär med dem, och dem, vilkas hjärtan böra vinnas, för slavars frigivande och de skuldsatte, för Guds sak och de vägfarande, enligt föreskrift av Gud, ty Gud är den Vetande, den Vise.

Offergåvorna är avsedda enbart för de fattiga och de nödställda och för dem som har hand om insamlandet av dem och för att vinna hjärtan [för tron] och för att friköpa människor ur fångenskap och slaveri och [för att lätta] de skuldtyngdas [bördor] och för [kampen för] Guds sak och för vandringsmannen. Detta har Gud föreskrivit; Gud är allvetande, vis.

Almosorna äro blott för de nödställde och de fattige, och för dem som uppbära dem, och dem som förena sina hjertan, och för lösen af fångarne och de skuldsatte, och för befrämjandet af Gud sak, och för den vägfarande, detta är en föreskrift från Gud; och Gud är vetande, vis.

Det finnes ibland dem personer, som såra profeten och säga: "han är bara öra." Säg: "ja! han hör till edert bästa. Han tror på Gud och tror de rättrogne, och han visar medlidande mot dem af Eder, som tro. Men ett pinsamt straff väntar dem, som såra Guds apostel.”

Bland dem finnas ock de, som förolämpa profeten och säga: »Han är idel öra.« Säg: »Idel öra för edert bästa« — eftersom han tror på Gud och sätter tro till de rättrogna — »och ett barmhärtighetsbevis för dem bland eder, som tro; men dem, som förolämpa Guds apostel, väntar ett plågsamt straff.«

OCH DET finns de bland dem som förtalar Profeten och [spydigt] säger: "Han är idel öra." Säg: "Ja, han är idel öra [för det som gäller] ert bästa. Han tror på Gud [och Hans ord] och han litar på de troendes uppriktighet och [genom honom flödar] nåd över dem av er som har tron. Men på dem som talar illa om Guds Sändebud [väntar] ett plågsamt straff."

Och ibland dem äro de som förolämpa profeten och som säga: han är ett öra. Svara ett öra för edert bästa; han tror på Gud och sätter tro till de rättrogne, och han är en barmhertighet för dem ibland eder som tron: men de som förolämpade Guds sändebud, skola lida ett plågsamt straff.

De svärja vid Gud, att de hålla med Eder, för att vinna eder bevågenhet; men det vore riktigare, att vinlägga sig om Guds och Hans apostels bevågenhet, i fall de verkligen trodde.

De svärja vid Gud inför eder för att ställa eder tillfreds, men Gud och hans apostel förtjänade bättre, att de ställde honom tillfreds, om de äro rättrogna.

De svär inför er vid Gud att de vill vara er till lags, men det är snarare Gud och Hans Sändebud som de bör vara till lags om de är troende.

De svärja inför eder vid Gud på det de må behaga eder, men det är rättare att de behaga Gud och Hans sändebud, om de äro rättrogne.

Veta de icke, att helvetets eld är bestämd för hvar och en som sätter sig emot Gud och Hans apostel. Der skall han i evighet vara. Detta är den största vanära.

Veta de ej, att den, som sätter sig upp emot Gud och hans apostel, har helvetets eld att vänta för att där evinnerligen förbliva? Detta är en förskräcklig skam.

Vet de då inte att helvetets eld [väntar] dem som sätter sig upp mot Gud och Hans Sändebud? Där skall de förbli till evig tid - [ett elände och] en förnedring utan like!

Veta de icke, att den som sätter sig upp emot Gud och Hans sändebud, skall få helvitets eld att deri evinnerliga dväljas? Detta skall blifva stor förnedring.

Hycklarne frukta, att ett korânkapitel skall uppenbaras, som upptäcker det, som finnes gömdt i deras hjertan. Säg: "drifven edert gyckel! Gud skall nog framdraga det, som I frukten för."

De tvehågsna äro rädda, att en sura skall nedsändas mot dem, som talar om för dem vad som dväljes i deras hjärtan. Säg: »Gäckens! Gud skall förvisso draga fram det, som I ären rädda för.«

Hycklarna oroar sig för att en sura som rör dem skall uppenbaras och att den skall avslöja vad de [döljer] i sitt innersta. Säg: "Fortsätt med era spydigheter! Gud kommer helt säkert att avslöja det som oroar er."

Skrymtarne frukta att ett kapitel må blifva nedsändt om dem, att uppdaga för dem hvad som är uti deras hjertan. Säg: gäckens J; sannerligen är Gud den som skall lägga i dagen hvad J frukten.

Frågar man dem (hvarföre de gyckla), skola de svara: "vi endast pratade och skämtade." Säg: "gyckladen I icke med Gud, Hans uppenbarelser och Hans apostel?

Och om du spörjer dem, så skola de sannerligen svara: »Vi pratade och skämtade blott.« Säg: »Var det med Gud, hans tecken och hans apostel, som I gäckadens?«

Om du frågade [dem vad de menade med vad de sade] skulle de säkert svara: "Vi bara skämtade." Säg: "Då var era skämt alltså riktade mot Gud, Hans budskap och Hans Sändebud

Och om du frågar dem, skola de visserligen svara: vi företogo oss blott en tom ordtvist, och vi skämtade. Säg: är det med Gud och Hans tecken och Hans sändebud som J skämtaden?

I kunnen icke urskulda Eder. I hafven affallit ifrån eder tro. Om vi förlåta någre af Eder, så skola vi straffa andre, emedan de hafva syndat."

Kommen ej med edra ursäkter! I haven blivit otrogna, sedan I antagit tron; om undseende visas en del av eder, så varder en del straffad, därför att de voro syndare.

Kom inte nu med [tomma] ursäkter! Ni har förnekat den tro som ni förut bekände." Även om Vi för några av er utplånar deras synder, skall Vi straffa andra eftersom de är obotfärdiga syndare.

J mågen ej ursäkta eder; i sanning hafven J blifvit otrogne efter eder tro: om vi förlåta en del ibland eder, skola vi straffa en del, emedan de äro brottslige.

Hycklarne, så männer som qvinnor, likna hvarandra. De bjuda det som är orätt, förbjuda det goda och tillsluta sina händer (så att de ej öfva barmhertighet). De hafva glömt Gud och derföre har Han ock glömt dem. Hycklarne äro sannerligen elake.

De tvehågsna, både män och kvinnor, äro av samma halt, i det de påbjuda det otillbörliga och förbjuda det tillbörliga och tillsluta sina händer. De hava glömt Gud, och därför har han glömt dem; de tvehågsna äro förvisso de ogudaktiga.

Hycklarna, männen såväl som kvinnorna, är alla skurna ur samma stycke. De anbefaller det som är orätt och förbjuder det som är rätt och de håller ett hårt grepp om penningpåsen. De glömmer Gud och då skall Vi glömma dem. De har sannerligen, dessa hycklare, förhärdat sig i trots och synd.

Skrymtarne och skrymterskorna komma de ena af dem ifrån de andra; de anbefalla det som är orätt och förbjuda det som är rätt, och tillsluta sina händer: de hafva glömt Gud, derföre har Gud glömt dem; ty skrymtarne äro de gudlöse.

Gud hotar hycklarne, männer och qvinnor, samt otrogne med helvetets eld, der de evigt skola vara. Detta är nog för dem. Gud förbannar dem och de få en evig pina.

Gud har lovat de tvehågsna, både män och kvinnor, och de otrogna helvetets eld, att de där må evinnerligen förbliva. Detta är deras allt; Gud har förbannat dem, och dem väntar ett varaktigt straff,

Gud har lovat hycklarna, männen såväl som kvinnorna, och de envisa förnekarna av sanningen, helvetets eld, och där skall de förbli till evig tid; det är ett tillräckligt straff för dem. Gud har fördömt dem och ett ändlöst lidande väntar dem.

Gud har lofvat skrymtarne och skrymterskorna och de otrogne helvitets eld, att evinnerliga deri förblifva; det är tillräckligt för dem: och Gud har förbannat dem; och de skola utstå en oupphörlig pina:

I handlen såsom de, hvilka hafva varit före Eder. De voro kraftfullare än I och rikare på egendom och barn. De njöto af de fördelar, som hade beskärts dem, och I hafven njutit af eder lott, såsom de, som voro före Eder. I hafven, likasom de, inlåtit Eder i syndigt tal. Deras gerningar voro utan värde såväl i detta som i det tillkommande lifvet, och sådane äro de, som varda förtappade.

Liksom dem, som levde före eder. De voro mäktigare än I och hade större rikedomar och flera barn. De njöto sin lott, och sedan haven I njutit eder lott, liksom de, som levde före eder, njöto sin, och I haven fört fåfängligt tal liksom de. Deras gärningar äro förspillda både i detta och i det tillkommande livet; ja, dessa äro de tillspillogivna.

Så [gick det för] era [likasinnade] föregångare. De ägde mera makt än ni och överträffade er i rikedom och antal söner. De fick njuta sin del [av det goda i denna värld]. Och ni har fått njuta er del [av denna världens goda], liksom de fick som levde före er. Liksom de ägnar ni er åt tomt och meningslöst prat. Alla dessa människors strävanden gick om intet [och blev utan frukt] i detta liv [och i det kommande]. De är förlorarna.

Liksom de hvilka voro före eder, som voro mägtigare än J, med mera rikedomar och barn: och de njöto sin lott, och J njuten eder lott, liksom de som voro före eder njöto sin lott, och J ingån uti toma ordtvister, lika dem i hvilka de ingingo: sådana verk äro fåfänga i denna verlden och det tillkommande lifvet; och de varda de lidande.

Hafva de icke förnummit berättelsen om forna slägter, om Noachs, A'diternas, Thamûdäernas, Abrahams, Madjans och de kullstörtade städernas (Sodoms och Gomorrhas) folk? Deras sändebud hafva kommit till dem (före straffet), och derföre kunna de ej anklaga Gud för orättvisa emot sig — de voro orättvise emot sig sjelfve.

Har ej berättelsen om dem, som levde före dem, kommit till deras kunskap, om Noas folk, Ad, Thamud, Abrahams folk, Midjans invånare och de omstörtade städerna? Deras apostlar kommo till dem med de klara vittnesbörden. Men Gud var ej den, som gjorde orätt mot dem, utan de gjorde orätt mot sig själva.

Har de inte hört berättas om vad som hände deras föregångare, Noas folk och [stammarna] Aad och Thamud och Abrahams folk och folket i Madyan och de ödelagda [städerna]? Deras sändebud kom till dem med klara bevis. Och det var inte Gud som gjorde dem orätt; nej, de gjorde orätt mot sig själva.

Har icke underrättelse om sådane som voro före dem kommit till dem, Noachs landsmän och Aad och Tzamud och Abrahams landsmän och Madians befolkning, och de kullkastade städerna? Deras apostlar kommo till dem med ögonskenliga bevis; och icke var Gud sinnad att göra dem orätt; men de förforo orätt mot sina egna själar.

De troende, såväl männer som qvinnor, äro hvarandras vänner. De bjuda det ädla och förbjuda hvad orätt är, fullgöra gudstjensten, betala almosan samt lyda Gud och Hans apostel. Desse skall Gud bete barmhertighet. — Gud är allsmäktig, allvis.

De rättrogna, både män och kvinnor, äro varandras beskyddare, de där påbjuda det tillbörliga och förbjuda det otillbörliga, förrätta bönen och giva allmosan och lyda Gud och hans apostel. Över dessa skall Gud förbarma sig; Gud är förvisso väldig och vis.

MEN DE troende, männen såväl som kvinnorna, är varandras [sanna] vänner och fasta stöd; de anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och förrättar bönen och betalar allmoseskatten och de lyder Gud och Hans Sändebud. Dem skall Gud visa barmhärtighet. Gud är allsmäktig, vis.

Och de rättrogne männen och de rättrogna qvinnorna äro hvarandras vänner: de anbefalla det som är rätt och förbjuda det som är orätt och iakttaga bönen och gifva de stadgade almosorna och lyda Gud och Hans sändebud: mot dem skall Gud blifva barmhertig; ty Gud är mägtig, vis.

Gud har lofvat de troende, så männer som qvinnor, lustgårdar, vattnade af rinnande bäckar. Der få de evigt bo, i Edens härliga lustgårdar. Men Guds nåd är ännu mera värd — detta är den högsta salighet.

Gud har lovat de rättrogna, både män och kvinnor, lustgårdar, genomflutna av bäckar, att de i dem må evinnerligen förbliva, och ljuvliga boningar i Edens lustgårdar. Guds välbehag är något ännu viktigare; detta är den högsta lycksaligheten.

Gud har lovat de troende, männen såväl som kvinnorna, ett paradis, vattnat av bäckar, där de skall förbli till evig tid, och sköna boningar i dessa Edens lustgårdar; men större än allt detta är Guds välbehag - detta är den stora, den lysande segern.

Gud har lofvat de rättrogna männen och de rättrogna qvinnorna, trädgårdar genom hvilka löpa floder, att deri evinnerliga vistas, och sköna hviloställen i en evinnerlig bonings lustgårdar; men Guds välbehag skall blifva det förnämsta i belöningen: detta skall blifva den stora saligheten.

O profet! bekämpa de otrogne och hycklarne samt skona dem ej. Deras hem varder helvetet, och den bostaden är ej god.

Profet, bekämpa de otrogna och de tvehågsna och var sträng emot dem, ty deras hemvist varder helvetet. Ja, vilket olycksaligt mål!

PROFET! Kämpa outtröttligt mot förnekarna av sanningen och mot hycklarna och visa dig omutligt sträng mot dem; Elden är deras slutliga hemvist - ett eländigt mål!

O, profet! bekämpa de otrogne och skrymtarne, och var sträng mot dem; ty deras boning skall blifva helvite; och bedröfligt är samlingsstället.

De svärja vid Gud, att de ej sagt (hvad dem till last lägges), men de hafva talat otrons ord och affallit ifrån Islâm, som de hade antagit. Äfven hafva de uppgjort planer, som de ej kunnat utföra. De förargas endast deröfver, att Gud och Hans apostel riktat dem med Hans nåds rikedom. Omvända de sig, så går det dem väl; men vända de ryggen till, så skall Gud straffa dem med en svår pina uti detta och det eviga lifvet. Icke kunna de finna på jorden någon beskyddare eller frälsare.

De svärja vid Gud, att de ingenting sagt; och dock hava de talat otrons ord och varit otrogna, sedan de antagit Islam, och haft sådant i sinnet, som de ej kunnat uppnå. Och vad voro de gramse för, annat än att Gud och hans apostel gjort dem rika av sin ynnest? Omvända de sig, är detta bäst för dem, men vända de sig bort, skall Gud hemsöka dem med ett plågsamt straff både i detta och i det tillkommande livet, och de få ingen beskyddare eller hjälpare på jorden.

[Hycklarna] svär vid Gud att de inte har sagt något [ont]; men vad de har sagt är ett förnekande av sanningen och de har förnekat den efter att ha förklarat att de underkastar sig Guds vilja. De hade nämligen satt sig något i sinnet som de inte kunde genomföra. Med sina hämndplaner visade de [sin otacksamhet] för Guds nådegåvor och Hans Sändebuds godhet [som hade förbättrat deras ställning och gynnat dem på många sätt]. Om de ångrar sig är detta det bästa för dem; men om de vänder ryggen till skall Gud straffa dem med ett plågsamt straff i detta och i det kommande livet. Och de skall varken [finna] beskyddare eller hjälpare på jorden.

De svärja vid Gud, att de ingenting sagt; dock hafva de i sanning yttrat otrons ord, och blifvit otrogne sedan de bekänt Islam, och de hafva haft i sinnet hvad de ej kunnat fullfölja: och de voro ej ondskefulle, om icke derföre att Gud och Hans sändebud gjort dem rike af sitt öfverflöd. Om de ångra sig, är det väl för dem; men om de frånvända sig, skall Gud straffa dem med ett plågsamt straff i denna verlden och det tillkommande lifvet; och på jorden skola de ej få hvarken beskyddare eller hjelpare.

Det finnes ibland dem personer, som gjort Gud detta löftet: om Han gifver oss af sin nåd, så skola vi gifva almosor och göra godt.

Bland dem finnes ock den, som ingått avtal med Gud: »Om han giver oss av sin ynnest, så skola vi sannerligen giva allmosor och höra till de rättfärdiga.«

Och det finns sådana bland dem som ger Gud detta löfte: "Om Han skänker oss något av Sitt goda skall vi sannerligen ge till de fattiga och vi skall leva ett rättskaffens liv."

Och ibland dem äro de som ingått förbund med Gud, sägande: om Han gifver oss af sitt öfverflöd, skola vi i sanning dela ut almosor, och visserligen skola vi blifva bland de rättfärdige.

När Han då gifver dem af sin nåds rikedom, visa de sig ogine att uppfylla sitt löfte och afvika ifrån Guds bud, ty de äro sådane, som bortvända sig ifrån det rätta.

Men när han gav dem av sin ynnest, knusslade de därmed och vände sig bort, avoga som de voro.

Men när Han ger dem något av Sitt goda klamrar de sig girigt fast vid det, vänder ryggen till och vägrar att infria sitt löfte.

Men då Han gifvit dem af sitt öfverflöd, hafva de blifvit girige derom, och vändt tillbaka, dragande sig undan.

Derföre lät Gud skrymteriet slå rot i deras hjertan ända till den dag, då de skola möta Honom, ty de sveko sina löften till Gud och gjorde sig skyldige till lögn.

Också låter han tvehågsenheten fortfara i deras hjärtan ända till den dag, då de möta honom, därför att de svikit Gud i vad de lovat honom och voro lögnare.

Och då låter Han följden bli att hyckleriet slår djupa rötter i deras hjärtan [och får växa] intill den Dag då de skall möta Honom, detta därför att de bröt sitt löfte till Gud och inte upphörde med sina lögner.

Alltså har Han låtit skrymteri fortgå i deras hjertan intill en dag de skola möta Honom, emedan de brustit mot Gud i hvad de lofvat Honom, och derföre att de lögo.

Visste de icke, att Gud känner deras hemligheter och deras tysta samspråk, och att Gud fullkomligt känner det fördolda?

Veta de ej, att Gud känner deras hemlighet och deras lönliga samtal, och att Gud känner det fördolda?

Vet de inte att Gud känner deras tysta tankar och deras hemliga överläggningar, och att Han har full kännedom om allt som är dolt [för människor]

Veta de icke att Gud känner deras hemligheter och deras lönnliga samtal, och att Gud har noga kännedom om de förborgade tingen?

De som förtala de troende, hvilka oegennyttigt utgifva almosor, och dem, som endast med svårighet kunna uppfylla denna pligt, samt drifva gyckel med dem; med dem skall Gud drifva gyckel och de få ett pinsamt straff.

De, som förtala sådana rättrogna, som visa sig villiga i fråga om allmosor, och dem, som endast med yttersta ansträngning finna någon utväg, och håna dem, dem skall Gud håna; ja, dem väntar ett plågsamt straff.

Dessa [hycklare] talar föraktfullt om dem av de troende som i sina offergåvor ger mer än de är skyldiga att ge och hånar dem som inte har annat att ge än [det magra resultatet av] sitt eget arbete. Gud skall låta deras hån återfalla på dem själva - ett svårt lidande väntar dem.

De som smäda sådane af de rättrogne hvilka villigt gifva almosor, och sådane hvilka ingenting finna utom sitt arbete och med dem drifva väck, dem skall Gud gäcka; och de skola lida ett plågsamt straff.

Bed om förlåtelse för dem, eller bed icke; (det är detsamma); om du ock beder sjuttio gånger om förlåtelse för dem, så skall Gud ej förlåta dem, emedan de icke trodde på Gud och Hans apostel. — Gud leder ej de onda menniskorna.

Du må bedja om förlåtelse för dem eller icke. Om du ock beder om förlåtelse för dem sjuttio gånger, skall dock Gud aldrig förlåta dem, och detta därför att de förneka Gud och hans apostel; ja, Gud vägleder ej de ogudaktiga människorna.

[Det är likgiltigt] om du ber Gud förlåta dem eller inte - om du också ber om förlåtelse för dem sjuttio gånger, skall Gud inte förlåta dem. Så [är det] därför att de har förnekat Gud och Hans Sändebud. Gud vägleder sannerligen inte trotsiga syndare.

Bed om förlåtelse för dem, eller bed icke om förlåtelse för dem: om du beder om förlåtelse för dem sjuttio gångor, skall Gud icke förlåta dem. Detta emedan de icke tro på Gud och Hans sändebud; och Gud vägleder ej de ogudaktiga menniskorna.

De qvarstannade fröjda sig deröfver att de blifva hemma, sedan Guds apostel bortgått. De ville ej äfventyra gods och blod i striden för Guds sak, utan sade: "tågen ej ut under hettan." Säg: "helvetets eld är ännu hetare. De borde hafva insett detta."

De kvarlämnade gladde sig åt att få sitta stilla bakom ryggen på Guds apostel och voro icke hågade att våga sina ägodelar och sitt liv för Guds sak, utan sade: »Dragen icke ut i hettan!« Säg: »Helvetets eld varder hetare.« Om de blott haft något förstånd.

[HYCKLARNA] som fick stanna hemma gladdes åt att de sluppit ifrån [fälttåget], eftersom de var emot Profetens [plan]; de kände ovilja mot att tvingas kämpa för Guds sak med sina ägodelar och med livet som insats och uppmanade [till och med andra] att inte gå med [i fälttåget] i den hetta [som rådde]. Säg: "Helvetets lågor är hetare!" Om de bara ville förstå!

De efterlemnade gladde sig åt deras qvarblifvande efter Guds sändebud, och voro obenägne att använda sina ägodelar och sina personer i striden för Guds sak, och de sade: J mågen ej gå ut i värmen. Säg: helvitets eld skall blifva än hetare; om de begrepo!

De må skratta litet, men de få gråta mycket till lön för sina gerningar.

Må de skratta litet och gråta mycket till lön för vad de åsamkade sig!

Låt dem skratta den korta tid [det jordiska varar] - sedan måste de fälla många tårar över allt det [onda] de gjorde!

Må de alltså skratta litet, att de må gråta mycket, till lön för hvad de gjorde.

Om Gud återför dig till någre af dem, och de bedja dig om lof att tåga ut till strid, så säg: "I skolen aldrig få tåga ut med mig och aldrig med mig strida emot någon fiende. I hafven funnit för godt, att stanna hemma redan en gång; blifven nu qvar med dem som stanna."

Och om Gud låter dig komma tillbaka till några ibland dem och de bedja dig om tillstånd att få draga ut, så säg: »Aldrig någonsin skolen I få draga ut med mig, och aldrig skolen I få strida mot någon fiende tillsammans med mig. I voren förvisso belåtna med att sitta stilla den första gången; så sitten nu stilla hos de kvarblivna!«

Om Gud låter dig återvända och möta några av dem och de ber om tillåtelse att gå ut [i krig med dig], svara då: "Med mig kommer ni aldrig att gå ut [i krig] och ni kommer aldrig att kämpa med mig mot en fiende! Ni var ju nöjda med att stanna hemma första gången; då kan ni [också i framtiden] stanna hemma med de [andra] som lämnas kvar."

Och om Gud återför dig till en del ibland dem, och de bedja om tillstädjelse af dig att gå med ut i fält, säg då: aldrig någonsin skolen J gå ut med mig, och aldrig skolen J strida mot en fiende jemte mig; ty J funno behag i att sitta stilla första gången: sitter alltså stilla med dem som blifva efter.

Skulle någon af dem dö, så skall du aldrig bedja öfver honom, ej heller ställa dig vid hans graf; ty de trodde ej på Gud och Hans apostel och dogo såsom syndare.

Förrätta aldrig någonsin bön över någon, som dött bland dem, och inställ dig ej vid hans grav! De hava förvisso förnekat Gud och hans apostel och dött i ogudaktighet.

Be aldrig för någon av dem som dött och stå inte vid hans grav; de förnekade Gud och Hans Sändebud och de dog med [hyckleriet i hjärtat och] trots i sinnet.

Du må ej någonsin bedja öfver någon af dem som dör, ej heller stå öfver hans graf; ty de tro ej på Gud och Hans sändebud, och dö medan de äro ogudaktige.

Undra ej öfver deras rikedom eller öfver deras barn; Gud vill dermed endast straffa dem här I lifvet, (och de hafva fått detta), på det att deras själar må bortgå under det att de framhärda i sin otro.

Och må ej deras rikedomar och barn förvåna dig; Gud vill blott straffa dem därmed i detta livet, och han vill ock, att deras själar skola gå hädan i otro.

Se inte med beundran på deras rikedom och deras [många] söner; med dessa [gåvor som drar med sig bekymmer och tunga offer] vill Gud straffa dem i detta liv och [Han vill] att de ger upp andan, medan de ännu förnekar sanningen.

Och ej må deras rikedomar och deras barn göra dig förvånad: Gud vill blott straffa dem derigenom i det verldsliga lifvet, och att deras själar må fly bort, medan de äro otrogne.

När ett Korânkapitel uppenbaras, som bjuder, att de skola tro på Gud och kämpa vid Hans apostels sida, så begära de förmögne ibland dem orlof af dig och säga: "tillåt oss att stanna med dem som blifva hemma."

Då en sura nedsändes i följande ordalag: »Tron på Gud och striden tillsammans med hans apostel!« så bedja dig de förmögna bland dem om tillstånd och säga: »Låt oss vara hos dem, som stanna kvar!«

När ett budskap uppenbarades med uppmaningen: "Tro på Gud och kämpa [för Hans sak] med Hans Sändebud", bad dig de välbärgade bland dem att bli befriade och sade: "Låt oss få stanna här med de [andra] som stannar hemma."

Då ett kapitel nedsändes, bjudande: tror på Gud och kämper jemte Hans sändebud, begära de rike ibland dem frikallelse af dig, och säga: lemna oss att blifva med dem som sitta qvar.

De finna sig väl uti att stanna med de qvarlemnade qvinnorna. På deras hjertan är satt ett insegel, så att de icke begripa.

De äro belåtna med att få vara hos de kvarblivna, och deras hjärtan äro förseglade, så att de intet förstå.

De var nöjda med att få stanna hemma med de [andra] som lämnades kvar, och deras hjärtan förseglades så att de inte [längre] kunde se [sanningens ljus].

De finna behag i att vara med de qvarblifvande; och deras hjertan äro förseglade, så att de ej förstå.

Men aposteln och de som tro med honom äfventyra gods och blod i striden. De erhålla fördelar och de varda salige.

Men aposteln och de, som tro jämte honom, våga sina ägodelar och sitt liv. Dessa skola förmånerna tillfalla; ja, dessa äro de lyckliga.

Men Sändebudet och de som följer honom i tron och strävar och kämpar [för Guds sak] med sina ägodelar och livet [som insats] skall belönas med det goda [i detta liv och i nästa] och det skall gå dem väl i händer.

Men aposteln och de som med honom trott, använda i kampen mot de otrogne sina ägodelar och sina personer: de skola få de goda tingen; och de varda de lycklige.

Gud har åt dem tillredt lustgårdar, vattnade af rinnande bäckar. Der få de evigt bo och detta är den högsta lycka.

Gud har berett dem lustgårdar, genomflutna av bäckar, att de i dem må evinnerligen förbliva; detta är den högsta lycksaligheten.

Gud har i beredskap för dem lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid. Detta är den stora, den lysande segern!

Gud har beredt åt dem lustgårdar, genom hvilka löpa floder, att deri evinnerliga vistas: det skall blifva den stora saligheten.

Af araberne (beduinerne) kommo ock de, som hade ursäkter att förebära, för att begära orlof. De som bedragit Gud och Hans apostel (med en hycklad tro), stannade hemma. Ett pinsamt straff skall drabba dem ibland desse, som voro otrogne.

De av beduinerna, som hade förhinder, infunno sig för att få tillstånd, och de, som förnekade Gud och hans apostel, sutto overksamma; dem, som äro otrogna, skall ett plågsamt straff drabba.

[ÄVEN] BLAND ökenaraberna fanns de som kom [med olika skäl] varför de ville befrias [från deltagande], men de som ville vilseleda Gud och Hans Sändebud [kom inte med ursäkter] utan de stannade [i lägren]. De bland dem som förnekar sanningen skall få av ett plågsamt straff.

De bland öcknens araber som undskylla sig, kommo, på det de skulle få befrielse; och de som förnekade Gud och Hans sändebud, sutto qvar: ett plågsamt straff skall hemsöka dem ibland dem som äro otrogne.

De som äro svage af ålderdom, sjuke och de, som ej ega medel för sina utgifter, kunna icke tadlas (ifall de stanna hemma), så framt de äro uppriktigt sinnade emot Gud och Hans apostel. Ej heller böra de blottställas för tadel, som göra godt, ty Gud är förlåtande, barmhertig.

Det är ingen synd för de svaga eller sjuka eller för dem, som icke hava något att giva bort, om de blott äro ärliga mot Gud och hans apostel; det gäller ej dem, som göra väl — ty Gud är överseende och barmhärtig

De svaga och de sjuka skall inte klandras [för att ha stannat hemma], inte heller de som inte kunde bekosta [sin utrustning], om de har varit uppriktiga mot Gud och Hans Sändebud; [dessa] rättsinniga människor kan inte klandras - och Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

Det är ej synd för de svage, ej heller för de sjuke, ej heller för dem som ingenting finna hvarmed bidraga till fälttåget, att de blifva hemma, då de förhålla sig troget emot Gud och Hans sändebud: det är ingen sak emot dem som väl göra; ty Gud är benägen att öfverse, barmhertig:

Likalitet kunna de tadlas, som, när de komma till dig för att bedja dig om ök att rida på och du svarar dem: "jag har ej några ök att gifva," gå bort med ögonen strömmande af tårar, emedan det smärtar dem, att icke kunna finna medel till sina utgifter för kriget.

Och ej heller dem, som — när de komma till dig, för att du måtte utrusta dem, och du säger: »Jag har intet att utrusta eder med« — vända om med ögonen fulla av tårar av bedrövelse över att de ej hava någonting att giva bort.

Inte heller kan de klandras som vände sig till dig för att du skulle ge dem riddjur och som, när du svarade: "Jag har inga riddjur att ge er", gick sin väg med tårar i ögonen därför att de inte själva kunde bekosta dem.

Ej heller emot dem till hvilka du sade, då de kommo till dig, på det du måtte utrusta dem: jag finner ingenting hvarmed utrusta eder; hvilka vände tillbaka, ögonen fulla af tårar, af sorg att de ingenting funno att bidraga med.

De rike deremot, som bedja dig om orlof, blottställa sig för tadel. De finna sig väl uti att stanna hos de qvarlemnade qvinnorna. Gud har satt insegel på deras hjertan, så att de icke begripa.

Det gäller blott dem, som bedja dig om tillstånd, ehuru de äro välbärgade. De äro belåtna med att få vara hos de kvarblivna, och Gud har förseglat deras hjärtan, så att de ingenting veta.

De enda som med rätta kan klandras är de välbärgade som ber om ditt tillstånd [att utebli]. De var nöjda med att höra till dem som lämnades kvar, och Gud har förseglat deras hjärtan så att de inte vet [vilken väg de går].

Sak är blott mot dem som begära befrielse af dig och som äro rike: de finna behag i att vara med de qvarblifvande; och Gud har förseglat deras hjertan, så att de ej förstå.

Då I hemkommen till dem, skola de söka att ursäkta sig hos Eder. Säg: "ursäkten Eder ej; vi tro Eder icke. Gud har upplyst oss om edra förhållanden, och Gud och Hans apostel se hvad I gören. I skolen härefter inställas inför den, som vet det fördolda och det synliga; då skall Han yppa för Eder hvad I gjort hafven."

De skola komma till eder med sina ursäkter, då I återvänden till dem. Säg: »Kommen ej med edra ursäkter! Vi skola aldrig sätta tro till eder. Gud har talat om edra förhållanden för oss; Gud skall se edert verk, och hans apostel likaså.« Sedan skolen I återföras till den, som känner det fördolda och det uppenbara, och han skall tala om för eder vad I gjorden.

De kommer att urskulda sig [på nytt] när ni återvänder till dem [från fälttåget]. Säg: "Urskulda er inte - vi kommer inte att tro er! Gud har låtit oss veta hur det är fatt med er. Gud och Hans Sändebud kommer att iaktta era handlingar och ni skall till sist föras åter till Den som känner allt det som är dolt för människor och det som de kan bevittna, och då skall Han låta er veta vad era handlingar [var värda]".

De skola urskulda sig hos eder, då J återkommen till dem. Säg: J mågen ej urskulda eder, vi skola ej sätta tro till eder; redan har Gud underrättat oss om edra förhållanden. Gud skall gifva akt på edra gerningar, äfvensom Hans sändebud: sedan skolen J blifva återförde till Den som känner det frånvarande och det närvarande, och Han skall förkunna eder hvad J gjorden.

Då I vänden åter till dem, skola de besvärja Eder vid Gud, att lemna dem (och ej tadla dem). Ja! lemnen dem, ty de äro en styggelse. Deras hem varder helvetet, till lön för deras gerningar.

De skola besvärja eder vid Gud, då I kommen tillbaka till dem, att låta dem vara; så låten dem då vara! De äro förvisso en styggelse, och deras hemvist varder helvetet till lön för vad de åsamkade sig.

När ni återvänder till dem kommer de att svära vid Gud och försäkra er [om sina goda avsikter] för att ni skall lämna dem i fred. Låt dem vara; de är avskum och helvetet skall bli deras sista hemvist - lönen för deras [onda] handlingar.

De skola svära för eder vid Gud, då J återvänden till dem, på det J mågen draga eder ifrån dem: viker då ifrån dem; ty de äro en styggelse; och deras boning blifver helvite; en lön för hvad de arbetade.

De skola ock besvärja Eder, att I skolen visa dem välvilja. Om I gören det, så skall dock Gud ej bete någon nåd emot de onda menniskorna.

De skola besvärja eder att vara belåtna med dem, men om I ären belåtna med dem, skall Gud förvisso ej vara belåten med de ogudaktiga människorna.

Med sina eder och bedyranden vill de göra er nöjda. Men [även] om ni är nöjda med dem, är Gud inte nöjd med trotsiga syndare.

De skola svärja för eder, att J mågen blifva nöjde med dem; men om J blifven nöjde med dem, sannerligen skall Gud ej finna behag i de ogudaktiga menniskorna.

Beduinerne äro mest förhärdade i otro och skrymteri, och det är naturligt, att de ej känna de föreskrifter, hvilka Gud har uppenbarat för sin apostel. — Gud är allvetande, allvis.

Beduinerna äro mest otrogna och tvehågsna och värdiga att förbliva okunniga om de stadgar, som Gud nedsänt till sin apostel; ja, Gud är den Vetande, den Vise.

[Många] ökenaraber går längre i förnekandet av sanningen och i hyckleriet [än de bofasta]; det är förklarligt att de inte så noga känner till de gränser som Gud har uppenbarat för Sitt Sändebud. Gud är allvetande, vis.

Öcknens araber äro halstarrigast i otro och hyckleri, och mest passande att icke känna buden i det som Gud nedsändt till sin apostel; och Gud är vetande, vis

Månge beduiner betrakta det, som de betala såsom almosa, såsom en tvungen pålaga, och de hoppas på lyckans omhvälfningar, som kunna träffa Eder. — Må de sjelfve få erfara en olycklig omhvälfning! — Gud hör och vet allt.

Och bland beduinerna finnes den, som anser omkostnaderna för en pålaga och lurar på ödets växlingar mot eder. För dem varder det en olycklig vändning; ja, Gud är den Hörande, den Vetande.

Och det finns de bland ökenaraberna som ser allt vad de ger ut [för Guds sak] som ett bötesstraff, och som väntar och hoppas att ett olycksöde skall drabba er. Men det är över dem som olycksmolnen [skockar sig]; Gud hör allt, ser allt.

Ibland öcknens araber är den som anser för en skatt, hvad han utgifver för religionens skull, och afbidar skiftena för eder: för dem skall skiftet blifva elakt: ty Gud är hörande, vetande.

Dock månge beduiner tro på Gud och på den yttersta dagen. De betrakta erläggandet af almosan såsom medel att närma sig Gud och att erhålla apostelns förböner. Den är ju ock ett närmande för dem. Gud skall göra dem delaktige i sin barmhertighet, ty Gud är förlåtande, barmhertig.

Bland beduinerna finnes ock den, som tror på Gud och den yttersta dagen och anser omkostnaderna för medel att vinna Guds ynnest och apostelns förböner. Äro de verkligen icke ett medel att vinna Guds ynnest? Gud skall innesluta dem i sin barmhärtighet; Gud är förvisso överseende och barmhärtig.

Men [även] bland ökenaraberna finns det de som tror på Gud och den Yttersta dagen, och då de ger något [för Guds sak vet de att] det närmar dem till Gud och [ger dem en plats i] Sändebudets böner. Helt visst närmar det dem till [Honom] - Gud skall innesluta dem i Sin nåd; Han är ständigt förlåtande, barmhärtig.

Men ibland öcknens araber är äfven den som tror på Gud och den yttersta dagen, och anser hvad han utgifver för religionens skull för gudliga verk hvilka närma honom till Gud och apostelns förböner: är det icke, i sanning, ett gudligt verk hvilket skall föra dem nära? Gud skall innesluta dem i sin barmhertighet; ty Gud är nådig, barmhertig.

De förste, de äldste af dem, som utvandrat till Medina, af ansarierne och af dem, som efterliknat desse i goda verk, med dem skall Gud vara nöjd, likasom de skola vara nöjde med Gud (för det, som Han beskär dem). Han har åt dem tillredt lustgårdar, vattnade af rinnande bäckar. Der få de evigt vara. Detta är den högsta lycka.

Och föregångarne, de förste bland medflyktingarne och medhjälparne, och deras efterföljare i det goda, i dem finner Gud behag, och de finna behag i honom. Han har berett dem lustgårdar, genomflutna av bäckar, att de i dem må i evighet förbliva; detta är den högsta lycksaligheten.

Föregångsmännen, de första av dem som utvandrade och [de första] hjälparna, och de rättsinniga [människor] som följde i deras spår - Gud är nöjd med dem och de är nöjda [där de njuter] Hans [gåvor]: Han har i beredskap för dem lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid. Detta är den stora, den lysande segern.

Och företrädarne, de förste ibland Mohadjerun och Ansars, och de som följt dem i att väl göra, Gud har funnit uti dem ett godt behag, och de glädja sig i Honom: och Han har beredt åt dem lustgårdar, genom hvilka floder löpa, att deri evinnerliga vistas; detta skall blifva den stora saligheten.

Ibland dem, som bo ikring Eder af beduinerne, såväl som ibland Mekkas folk, finnas hycklare, som hålla fast vid sitt skrymteri. Du känner dem ej, men vi känna dem. Vi skola straffa dem två gånger; sedan skola de föras till ett hårdt straff.

Bland beduinerna, som bo omkring eder, finnas tvehågsne, och bland invånarne i Medina likaså, de där framhärda i sin tvehågsenhet; du känner dem ej, men vi känna dem. Vi skola straffa dem tvenne gånger, och sedan skola de prisgivas åt ett förskräckligt straff.

Men bland ökenaraberna omkring er, liksom bland dem som bor i [Profetens] stad, finns trotsiga hycklare som inte ger upp. Du känner dem inte, men Vi känner dem. Vi skall ge dem dubbelt straff [i denna värld] och sedan skall de utlämnas åt ett svårt lidande.

Ibland dem som omgifva eder af öcknens araber äro skrymtare; och flere ibland Medinas befolkning framhärda i skrymteri, hvilka du ej känner; vi känna dem: vi skola straffa dem tvåfaldigt och sedan skola de återsändas till en gräslig pina.

Andre bekände sina synder. De sammanblandade goda gerningar med andra, som voro onda. — Kanhända Gud skall förlåta dem; ty Gud är förlåtande, barmhertig.

Det finns ock andra, som erkänna sina synder, de där hava sammanblandat en gärning, som är ond, med en annan, som är god. Det kan hända, att Gud misskundar sig över dem; Gud är förvisso överseende och barmhärtig.

Och [det finns] andra som erkänner sin synd - som har låtit en god handling följas av en dålig - kanske skall Gud, som ständigt förlåter, i Sin barmhärtighet godta deras ånger.

Och andre hafva erkänt sina synder; de hafva sammanblandat en god gerning med en annan elak; det kan hända att Gud skall vända sig till dem; ty Gud är benägen att öfverse, barmhertig.

Emottag af deras egendom almosan, hvarigenom du renar och helgar dem. Bed ock för dem, ty dina böner skola lugna dem. — Gud hör och vet allt.

Mottag en allmosa av deras ägodelar, att du må rena och helga dem därmed, och bed för dem! Dina böner äro förvisso något att lita på för dem; ja, Gud är den Hörande, den Vetande.

Tag då emot något av dem som offergåva [Muhammad]; så renar du dem [från synd] och hjälper dem att växa [i rättfärdighet]. Och be för dem - dina böner ger dem trygghet och tröst; Gud hör allt, vet allt.

Emottag allmosor af deras ägodelar, att du må två dem och rena dem derigenom, och bed för dem; ty dina förböner skola gifva lugn åt dem; och Gud är hörande, vetande.

Veta de icke, att Gud emottager ångern af sine tjenare och med välbehag upptager almosorna? Gud är ju nådig, barmhertig.

Veta de ej, att Gud mottager omvändelsen från sina tjänare och upptager allmosorna, och att Gud är den Misskundsamme, den Barmhärtige?

Vet de inte att det är Gud som tar emot Sina tjänares ånger och [deras] offergåvor, och att Gud är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige

Veta de icke att Gud emottager ångern från sina tjenare, och emottager almosorna, och att Gud är den Nådige, den Barmhertige.

Säg: "gören hvad I viljen. Gud ser nog edra verk, såväl som Hans apostel och de troende, och I skolen framhafvas för Honom, som känner det osynliga och det synliga. Då skall Han säga Eder hvad I gjort hafven.

Säg ock: »Handlen! Gud skall se eder gärning, och hans apostel och de rättrogna likaså.« I skolen återföras till den, som känner det fördolda och det uppenbara, och han skall tala om för eder, vad I gjorden.

Säg: "Handla! Gud kommer att iaktta era handlingar och Hans Sändebud och de troende likaså. Och ni kommer att föras tillbaka till Honom som känner allt det som är dolt för människor och det som de kan bevittna, och då skall Han låta er veta vad era handlingar [var värda]."

Säg: arbeter J, men Gud skall se edert verk, äfvensom Hans sändebud och de rättrogne: och J skolen blifva återförde till Den som känner det förborgade och det uppenbara, och Han skall förkunna eder hvad J gjorden.

Andre uppskjuta att verkställa Guds befallning. Antingen skall Han straffa eller förlåta dem; ty Gud är allvetande, allvis.

Det finns ock andra, som bida på Guds bud, vare sig han straffar dem eller misskundar sig över dem; ja, Gud är den Vetande, den Vise.

Men [det finns] andra, som måste invänta Guds avgörande; Han kommer antingen att straffa dem eller omfatta dem med Sin barmhärtighet - Gud är allvetande, vis.

Och andre äro afbidande Guds beslut, antingen Han skall straffa dem, eller Han skall vända sig till dem; och Gud är vetande, vis.

De som hafva bygt sig ett bönehus, hafva gjort det i ond afsigt, ledde af otro, och för att åstadkomma split emellan de troende. De vänta på den, som redan tillförne fört krig emot Gud och Hans apostel. Väl svärja de: "vi åsyfta endast godt," men Gud är ett vittne att de ljuga.

Men vad beträffar dem, som skaffat sig ett tempel till skada och otro, till söndring bland de rättrogna och ett tillhåll för dem, som förut kämpat mot Gud och hans apostel — de skola sannerligen svärja: »Vi ville ej annat än gott«, men Gud vittnar, att de sannerligen äro lögnare

OCH DET finns de som uppförde en moské för att vålla skada, sprida otro och splittra de troende och som en utpost för dem som förut kämpade mot Gud och Hans Sändebud. De kommer att bedyra: "Vi ville bara göra gott", men Gud är vittne till att de ljuger.

De som upprest ett tempel till förfång och otro och tvedrägt emellan de rättrogne, och ett tillhåll för honom som förr stridt mot Gud och Hans sändebud, ve dem”! de svärja, i sanning, sägande: vi önskade ej annat än att göra en god gerning; men Gud vittnar att de visserligen ljuga.

Stå der aldrig och bed. Det gifves i sanning ett bönehus, ifrån dess första dag grundadt på gudsfruktan." Det är tillbörligt, att du beder der. Der finnas männer, som älska att rena sig, och Gud älskar dem, som om renhet sig beflita.

Så uppträd aldrig någonsin där! Ett tempel, som från första dagen är grundat på gudaktighet, är sannerligen mera värt, att du uppträder där; där finnas män, som älska att rena sig, och Gud älskar dem, som rena sig.

Sätt aldrig din fot där! En moské som, från den dag då bygget tog sin början, som [enda] syfte haft att leda [människorna] till sann gudsfruktan, är sannerligen långt mera värd att du där förrättar bön; i den [samlas] män som älskar att rena sig, och Gud älskar dem som strävar efter renhet.

Icke någonsin må du stå upp till bön deri: men det finnes i sanning ett tempel grundadt på gudsfruktan från första dagen; det är rättare att du deri står upp till bön. Deri äro män hvilka älska att rena sig; och Gud älskar dem som rena sig.

Ho handlar väl bäst, antingen den som grundar sin bygnad på gudsfruktan och för att vinna Guds nåd, eller den som lägger grunden dertill på kanten af en genom vatten undergräfd bank, så att han med den nedramlar i helvetets eld. — Gud leder ej gudlösa menniskor.

Vilkendera är bäst, den, som grundar sin byggnad på fruktan för Gud och på hans välbehag, eller den, som grundar sin byggnad på en undergrävd strand, som hotar att rasa, så att den störtar ned med honom i helvetets eld? Ja, Gud vägleder ej de orättfärdiga människorna.

[Vem är den bäste?] Den som uppför sin byggnad på en grund av gudsfruktan och strävan att vinna Guds välbehag eller den som bygger sitt hus på lös grund, vid randen av ett stup, så att det störtar samman [och drar] honom med sig ned i helvetets eld? Gud vägleder inte de orättfärdiga;

Antingen är då den bättre som grundar sin byggnad på fruktan för Gud och på Hans välbehag, eller den som grundar sin byggnad på en landudde, undergräfd af vattnet, så att den störtar ned med honom i helvitets eld? Gud vägleder ej de orättfärdiga menniskorna.

Den bygnad, som de hafva uppfört, skall städse oroa deras hjertan, till dess att deras hjertan slitas i stycken. — Gud är allvetande, allvis.

Deras byggnad, som de byggt, skall ej upphöra att framkalla tvivel i deras hjärtan, förrän deras hjärtan sönderslitas, men Gud är den Vetande, den Vise.

byggnaden som de har uppfört kommer inte att upphöra att plåga dem som en tvivlets [värkande tagg] i deras sinnen, till dess deras hjärtan brister. Gud är allvetande, vis.

Deras byggnad som de uppfört skall ej upphöra att åstadkomma tvifvel i deras hjertan, med mindre deras hjertan blifva upplöste; och Gud är vetande, vis.

Gud har af de troende köpt deras lif och gods på det vilkor, att de skola komma i paradiset. De skola strida för Guds sak och då döda och dödas. Löftet härom är stadfästadt så i Torâ, som i Evangelium och Korânen. Ho håller väl sitt löfte bättre än Gud? Fröjdens öfver den handel, som I hafven uppgjort. Detta är den högsta lycka.

Gud har köpt liv och ägodelar av de rättrogna på det villkor, att paradiset skall tillfalla dem — och de skola strida för Guds sak och döda och dödas — enligt ett sannfärdigt löfte i tora, evangelium och Koranen, och vem uppfyller sitt avtal bättre än Gud? Glädjens alltså åt eder handel, som I avslutat! Ja, detta är den högsta lycksaligheten.

GUD HAR [slutit ett avtal] med de troende, enligt vilket Han i utbyte för deras liv och egendom lovar dem paradiset; de kämpar för Guds sak och dödar eller dödas. [Detta är] ett fast och klart löfte, vars sanning Han har bekräftat i Tora och Evangeliet och i Koranen, och vem uppfyller sina löften bättre än Gud? Gläds därför över det avtal som ni har slutit - detta är den stora, den lysande segern!

Sannerligen har Gud köpt af de rättrogne deras personer och deras ägodelar, mot det att paradiset skall tillfalla dem: de strida för Guds sak; antingen de dräpa, eller blifva dräpte, är löftet derpå en rättighet gifven i Lagen och Evangelium och Koran; och hvem uppfyller bättre sitt löfte än Gud? Glädjens alltså åt eder handel som J afslutat; ty den skall varda stor salighet.

Desse äro de som ångra sig, dyrka Gud, prisa Honom, fasta, knäböja och nedkasta sig på sina ansigten under bönen, bjuda det rätta och förbjuda det orätta samt iakttaga Guds stadgar. Förkunna de troende detta glada budskap.

De botfärdiga, de dyrkande, de lovprisande, de fastande, de bugande, de nedfallande, de, som påbjuda det tillbörliga och förbjuda det otillbörliga, de, som hålla Guds stadgar — förkunna de rättrogna ett hugnesamt budskap!

De [får glädjas åt denna seger] som vänder tillbaka till Gud i ånger [när de har syndat], de som tillber och prisar [Honom] och som ständigt färdas [i Hans ärenden], de som böjer ryggarna och faller ned på sina ansikten [inför Honom], som anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och som inte överskrider de gränser som Gud [har fastlagt]. [Muhammad!] Kungör detta glada budskap för de troende!

De botfärdige, de som tjena Gud, de som lofva Honom, de som andäktigt fasta, de som buga sig i bönen, de som anbefalla det rätta, och de som förbjuda det orätta, och de som hålla Guds bud skola äfven ärfva paradiset: bebåda alltså glädje åt de rättrogne.

Ej höfves det profeten och de troende, att bedja om nåd för hedningar, äfven om de äro nära slägtingar, sedan det blifvit klart, att de skola komma i helvetets eld.

Det höves ej profeten och dem, som tro, att bedja om förlåtelse för månggudadyrkarne, vore det ock deras anförvanter, sedan det blivit dem klart, att de varda avgrundseldens invånare.

DET ANSTÅR inte Profeten och inte heller de troende att be om syndernas förlåtelse för avgudadyrkare, även om de hörde till deras nära anförvanter, sedan det klargjorts för dem att Elden är sådana [människors] arvedel.

Det höfves ej profeten och dem som trott, att bedja för afgudadyrkarne, om än de äro an förvandter, sedan det är upplyst för dem, att de varda helvitets invånare.

Abraham bad om nåd för sin fader endast derföre att han hade lofvat honom det. Men när han insåg, att han var Guds fiende, upphörde han dermed. Abraham var dock i sanning barmhertig och medlidsam.

Abrahams bön om förlåtelse för sin fader berodde blott på ett löfte, som han givit honom. Och då det blev honom klart, att han var en fiende till Gud, uppsade han all förbindelse med honom; Abraham var sannerligen from och mild.

Och Abrahams bön att hans fader skulle förlåtas var ingenting annat än uppfyllelsen av ett löfte till denne, men när det blev klart för honom att fadern var en fiende till Gud, tog han avstånd från honom. Abraham var en ömsint och fördragsam [människa].

Och Abraham bönföll ej för sin fader, om icke i följd af ett löfte, som han gifvit honom: och då det blifvit tydligt för honom, att han var en Guds fiende, gjorde han sig fri från honom. I sanning var Abraham from, medlidsam.

Gud är ej i stånd att vilseleda ett folk, sedan Han fört det på rätta vägen, så att de visste, hvad de borde vakta sig för. Gud är sannerligen allvetande.

Gud är ej den, som låter människor fara vilse, sedan han väglett dem, förrän han förklarat för dem vad de skola frukta; Gud är förvisso allvetande.

Gud låter inte de människor som Han har kallat [till trons väg] gå vilse, förrän Han har klargjort för dem vad de bör avhålla sig från. Gud har kunskap om allt.

Gud är ej sinnad att låta menniskor gå vilse, sedan Han vägledt dem, tills det blifver tydligt för dem hvad de skola frukta: Gud är i sanning allvetande.

Gud styrer himlarne och jorden, Han gifver lif och död. I hafven utom Honom ej någon beskyddare och frälsare.

Gud tillhör förvisso herraväldet över himlarna och jorden; han giver liv och död, och Gud förutan ägen I ingen beskyddare eller hjälpare.

Guds är herraväldet över himlarna och jorden; Han skänker liv och Han skänker död. Ni har ingen beskyddare och ingen hjälpare utom Gud.

Sannerligen tillhör Gud himlarnes och jordens rike: Han gifver lif och död; och J hafven ej, utom Gud, hvarken beskyddare eller hjelpare.

Gud var nådig emot profeten, utvandrarne och ansarierne, som i en nödens stund följde honom, sedan det varit nära, att en del af dem hade svikit. Sedan blef Han nådig emot dem, ty Han är mild emot dem och barmhertig.

Så har nu Gud misskundat sig över profeten, de medflyktingar och medhjälpare, som följde honom i nödens stund, sedan någras hjärtan bland dem varit nära att avfalla. Då misskundade han sig över dem — han är förvisso huld och barmhärtig mot dem —

GUD HAR i Sin nåd inneslutit Profeten och dem som övergav ondskans rike och dem som gav utvandrarna husrum och hjälp - dem som följde honom i de mörka stunder, då några bland de troende nära nog hade svikit. Ja, Han inneslöt dem [alla] i Sin nåd; Han, den Barmhärtige, ömmade för dem.

Visserligen har nu Gud nådigt vändt sig till profeten och de Mohadjerun och Ansars som följde honom i nödens stund, sedan någres hjertan ibland dem voro nära nog att affalla: derefter har Han vändt sig nådigt till dem; ty Han är emot dem mild, barmhertig:

Han var ock nådig emot de tre, som hade stannat hemma (och ej medföljt på tåget till Tebûk). Huru stor än jorden är, syntes hon dem för trång, och deras hjertan voro beklämda, emedan de visste, att det ej fans någon undflykt ifrån Guds straff, utan hos Honom. Han vardt dock nådig emot dem, så att de skulle ångra sig, ty Gud är nådig, barmhertig.

Så ock över de tre, som lämnades kvar, ända därhän, att han, när jorden blev dem trång, huru vid hon än är, och deras sinnen ängslades och de märkte, att det ej finns någon undflykt undan Gud annat än hos honom, misskundade sig över dem, för att de skulle omvända sig; Gud är förvisso den Misskundsamme, den Barmhärtige.

Och [Han har visat] de tre Sin nåd, de tre som inte gick med [i fälttåget] men som [till sist], när jorden och dess vidder tycktes dem trång och de greps av djup beklämning, förstod att de inte kunde fly bort från Gud utan måste [finna en väg] tillbaka till Honom. Då inneslöt Han dem i Sin nåd, så att de i ånger kunde vända sig ifrån synden; Gud, den Barmhärtige, går den ångerfulle till mötes.

Och till de trenne som blefvo efterlemnade; intill dess jorden blef trång för dem, oaktadt hon är vid, och deras själar blefvo ängslige, och de betänkte att undan Gud ej finnes någon tillflykt, utom hos Honom sjelf: sedan har Han vändt sig nådigt till dem, på det de måtte ångra sig; ty Gud är den Nådige, den Barmhertige.

O I som tron! frukten Gud och varen med de rättfärdige.

I, som tron, frukten Gud och varen med de sannfärdiga!

TROENDE! Frukta Gud [i ert tal och i era handlingar] och håll samman med dem som älskar sanningen!

O, J som tron! frukter Gud och varer med de sannfärdige.

Icke höfdes det Medinas folk och beduinerne, som bodde omkring dem, att öfvergifva Guds apostel och mera älska sitt lif än hans. Ty hvarken törst, trötthet eller hunger kunde träffa dem på Guds väg, ej heller kunde de göra ett steg, som förbittrade fienden, och icke lida något af en fiende, utan att det skulle tillräknas dem såsom en god gerning. Gud skall visst icke beröfva dem, som väl göra, den lön, som de förtjena.

Det höves ej Medinas folk eller de beduiner, som bo omkring, att stanna kvar efter Guds apostel och icke heller att älska sig själva mer än honom, och detta därför att varken törst eller möda eller hunger plågar dem för Guds sak och de icke behöva taga ett steg, som förtörnar de otrogna, eller lida någon skada av fienden, utan att en god gärning skrives dem till godo därför; Gud låter förvisso ej deras lön, som göra väl, gå förlorad.

Människorna i Profetens stad och ökenaraberna i dess grannskap bör inte tveka att följa Guds Sändebud och de bör inte sätta sina egna intressen före hans. Allt vad de måste utstå [i kampen] för Guds sak, törst, trötthet eller hunger, och alla steg de tar som väcker förnekarnas vrede och allt vad de uppnår i kampen mot fienden, [allt] detta räknas dem till förtjänst som goda handlingar. Gud låter inte dem som gör det goda och det rätta gå miste om sin lön.

Det höfves ej Medinas män och dem af öcknens araber som omgifva dem, att qvarblifva efter Guds sändebud, ej heller att älska sig sjelfva framför honom: detta, emedan hvarken törst, eller möda, eller hunger, skola plåga dem för Guds sak, ej heller skola de gå ett fjät att förarga de otrogne, eller lida genom fienden någon skada, om icke derföre uppskrifves åt dem en god gerning; ty Gud skall ej låta gå förlorad deras belöning som väl göra:

Icke utgifva de en ringa eller stor almosa, och icke genomtåga de något land, utan att det uppskrifves, så att Gud skall löna dem vida härligare än deras gerningar värda äro.

De göra ingen utgift, liten eller stor, och gå ej över någon flod, utan att det skrives dem till godo, för att Gud skall löna dem för det bästa de gjorde.

Och vad de än ger ut [för Guds sak], vare sig summan är liten eller stor, och var de än vandrar [i Guds ärenden], förs detta upp [i deras bok] för att Gud skall belöna dem för det bästa av allt vad de gjorde.

Och de skola ej utgifva en utgift, liten eller stor, eller gå öfver en ström, utan att det upptecknas åt dem; på det Gud må belöna dem med bättre än hvad de gjorde.

Det fordras icke, att alle troende på en gång utrycka till strids. Men om en del af hvarje deras trupp ej rycker ut, så är det för att undervisa sig i religionen och förmana sitt folk, när de återvända hem, så att de taga sig tillvara (för Guds vrede).

De rättrogna behöva ej draga ut allesammans, men varför drager ej en del av varje avdelning ut för att skaffa sig insikt i religionen och varna sitt folk, då de återvända till dem, för den händelse de månde taga sig i akt?

Men alla troende bör inte gå ut i strid. Om några i varje grupp blir kvar kan de fördjupa sina kunskaper i religionen för att sedan [förmana och] varna de sina vid deras återkomst, [varna dem] att vara på sin vakt [mot det onda].

De rättrogne kunna ej gå ut i fält alla tillsammans; men om icke någre af hvarje del ibland dem utgår, så är det på det de må undervisa sig i religionen, och förmana sina trosförvandter, då de återvända till dem, på det de må blifva erinrade.

O, I som tron! bekrigen de otrogne, som bo Eder närmast, och må de erfara eder stränghet. Veten, att Gud står på de gudfruktiges sida.

I, som tron, striden mot dem bland de otrogna, som bo i närheten, och må de finna stränghet hos eder! Veten, att Gud är med de gudfruktiga!

Troende! Kämpa mot förnekarna i er när-het och visa dem obeveklig stränghet; och var förvissade om att Gud är med dem som fruktar Honom.

O, J som tron! strider mot dem af de otrogne som äro eder nära, och må de finna stränghet hos eder; och veter att Gud är med de gudfruktige.

Då ett korânkapitel uppenbaras, säga flere af dem: "hvem af Eder har det stärkt i tron?" Jo! de troendes tro har det befästat och de fröjda sig deröfver.

Då en sura nedsändes, finns det bland dem den, som säger: »Vem bland eder har den givit ökad tro?« Vad dem, som tro, beträffar, ökar den deras tro, och de glädja sig.

NÄR EN sura uppenbaras säger några av dessa [hycklare]: "Vem av er har känt sin tro stärkas genom detta?" De troende däremot känner sin tro växa och därför gläds de över [varje ny uppenbarelse].

Och då ett kapitel nedsändes, är det ibland dem den som säger: hos hvilken af eder har detta ökat tron? Beträffande dem som trott, hos dem har det ökat tron, och de skola glädjas:

De åter, i hvilkas hjertan tviflets sjukdom har inträngt, få derigenom sin synd ännu mera förökad, och de dö i sin otro.

Men vad dem beträffar, som hava krankhet i sina hjärtan, lägger den styggelse till styggelse hos dem, och de dö i otro.

Men de vars hjärtan är sjuka av tvivel drivs av den [nya uppenbarelsen] allt djupare ned i sin smutsiga synd, och de dör som förnekare.

Men de i hvilkas hjertan är sjukdom, hos dem har det lagt styggelse till deras styggelse, och de skola dö medan de äro otrogne.

Se de icke, att de hvarje år hemsökas med olyckor en eller flere gånger? Det oaktadt omvända de sig ej och låta icke varna sig.

Se de då ej, att de varda prövade en eller två gånger för varje år? Och likväl omvända de sig icke och låta icke förmana sig.

Inser de inte att de sätts på prov gång på gång, år efter år? Men de ångrar sig inte och de lägger inte [prövningarna] på minnet.

Se de då ej att de äro pröfvade hvarje år, en eller tvenne gånger? Dock omvända de sig icke, ej heller draga de sig till minnes!

Då ett korânkapitel uppenbaras, vinka de åt hvarandra: "är det någon, som ser Eder?" Sedan vända de sig bort. Må Gud bortvända deras hjertan, ty de äro menniskor utan förstånd.

Då en sura nedsändes, se de på varandra: »Månne någon ser eder?« Sedan avlägsna de sig; Gud har vänt bort deras hjärtan, emedan de äro människor, som intet förstå.

Och då en sura uppenbaras ser de på varandra [och frågar]: "Är det någon som ser oss?" - och så drar de sig undan. Gud har låtit deras hjärtan vända sig ifrån [trons ljus], eftersom de är människor som inte använder sitt förstånd.

Och då ett kapitel nedsändes, betrakta de hvarandra, sägande: månne någon ser eder? Sedan gå de bort: Gud har bortvändt deras hjertan, emedan de äro menniskor som ej förstå.

Ett sändebud af edert eget folk har ju kommit till Eder. Det kostar på honom, att I synden. Han ifrar för edert bästa och är mild och barmhertig emot dem, som tro.

Så har nu till eder kommit en apostel ur eder egen krets, den allt vad I begån går hårt till sinnes och som är mån om eder och huld och barmhärtig mot de rättrogna.

ETT SÄNDEBUD har nu kommit till er, [en man] ur era [egna] led. [Tanken] att ni kan drabbas av straff tynger hans sinne, alla hans omsorger gäller er. Han ömmar för de troende, full av kärlek.

Sannerligen har nu kommit till eder en ärofull apostel af eder sjelfva, på hvilken ligger tungt hvad J synden: han är mån om eder, emot de rättrogne medlidsam, barmhertig.

Men om de försmå din lära, så säg: "Gud är mig nog. Det gifves ingen Gud utom Honom. På Honom förtröstar jag, ty Han innehar den högsta thronen (beherrskar allt)."

Men vända de sig bort, så säg: »Gud är mitt allt, det finns ingen gud utom honom; på honom förtröstar jag, och han är den stora tronens Herre.«

Och om de vänder sig ifrån dig [Muhammad] säg då: "Jag behöver ingen utom Gud. Han är den Ende Guden; till Honom litar jag; Han som är Herren till härlighetens och allmaktens tron.

Och om de vända tillbaka, säg då: Gud är tillräcklig för mig; det finnes ingen gud, utom Honom: på Honom jag förtröstar; och Han är den härliga thronens Herre.