وَمَا كَانَ ٱسۡتِغۡفَارُ إِبۡرَٰهِيمَ لِأَبِيهِ إِلَّا عَن مَّوۡعِدَةٖ وَعَدَهَآ إِيَّاهُ فَلَمَّا تَبَيَّنَ لَهُۥٓ أَنَّهُۥ عَدُوّٞ لِّلَّهِ تَبَرَّأَ مِنۡهُۚ إِنَّ إِبۡرَٰهِيمَ لَأَوَّـٰهٌ حَلِيمٞ١١٤

Abraham bad om nåd för sin fader endast derföre att han hade lofvat honom det. Men när han insåg, att han var Guds fiende, upphörde han dermed. Abraham var dock i sanning barmhertig och medlidsam.

Abrahams bön om förlåtelse för sin fader berodde blott på ett löfte, som han givit honom. Och då det blev honom klart, att han var en fiende till Gud, uppsade han all förbindelse med honom; Abraham var sannerligen from och mild.

Och Abrahams bön att hans fader skulle förlåtas var ingenting annat än uppfyllelsen av ett löfte till denne, men när det blev klart för honom att fadern var en fiende till Gud, tog han avstånd från honom. Abraham var en ömsint och fördragsam [människa].

Och Abraham bönföll ej för sin fader, om icke i följd af ett löfte, som han gifvit honom: och då det blifvit tydligt för honom, att han var en Guds fiende, gjorde han sig fri från honom. I sanning var Abraham from, medlidsam.