۞وَمَا كَانَ ٱلۡمُؤۡمِنُونَ لِيَنفِرُواْ كَآفَّةٗۚ فَلَوۡلَا نَفَرَ مِن كُلِّ فِرۡقَةٖ مِّنۡهُمۡ طَآئِفَةٞ لِّيَتَفَقَّهُواْ فِي ٱلدِّينِ وَلِيُنذِرُواْ قَوۡمَهُمۡ إِذَا رَجَعُوٓاْ إِلَيۡهِمۡ لَعَلَّهُمۡ يَحۡذَرُونَ١٢٢

Det fordras icke, att alle troende på en gång utrycka till strids. Men om en del af hvarje deras trupp ej rycker ut, så är det för att undervisa sig i religionen och förmana sitt folk, när de återvända hem, så att de taga sig tillvara (för Guds vrede).

De rättrogna behöva ej draga ut allesammans, men varför drager ej en del av varje avdelning ut för att skaffa sig insikt i religionen och varna sitt folk, då de återvända till dem, för den händelse de månde taga sig i akt?

Men alla troende bör inte gå ut i strid. Om några i varje grupp blir kvar kan de fördjupa sina kunskaper i religionen för att sedan [förmana och] varna de sina vid deras återkomst, [varna dem] att vara på sin vakt [mot det onda].

De rättrogne kunna ej gå ut i fält alla tillsammans; men om icke någre af hvarje del ibland dem utgår, så är det på det de må undervisa sig i religionen, och förmana sina trosförvandter, då de återvända till dem, på det de må blifva erinrade.