وَلَا عَلَى ٱلَّذِينَ إِذَا مَآ أَتَوۡكَ لِتَحۡمِلَهُمۡ قُلۡتَ لَآ أَجِدُ مَآ أَحۡمِلُكُمۡ عَلَيۡهِ تَوَلَّواْ وَّأَعۡيُنُهُمۡ تَفِيضُ مِنَ ٱلدَّمۡعِ حَزَنًا أَلَّا يَجِدُواْ مَا يُنفِقُونَ٩٢

Likalitet kunna de tadlas, som, när de komma till dig för att bedja dig om ök att rida på och du svarar dem: "jag har ej några ök att gifva," gå bort med ögonen strömmande af tårar, emedan det smärtar dem, att icke kunna finna medel till sina utgifter för kriget.

Och ej heller dem, som — när de komma till dig, för att du måtte utrusta dem, och du säger: »Jag har intet att utrusta eder med« — vända om med ögonen fulla av tårar av bedrövelse över att de ej hava någonting att giva bort.

Inte heller kan de klandras som vände sig till dig för att du skulle ge dem riddjur och som, när du svarade: "Jag har inga riddjur att ge er", gick sin väg med tårar i ögonen därför att de inte själva kunde bekosta dem.

Ej heller emot dem till hvilka du sade, då de kommo till dig, på det du måtte utrusta dem: jag finner ingenting hvarmed utrusta eder; hvilka vände tillbaka, ögonen fulla af tårar, af sorg att de ingenting funno att bidraga med.