Sura 10: Jona Frid över honom!

A. L. R. Desse äro den visa bokens verser.

‘LR. Detta är den visa skriftens verser.

Alif lam ra. DETTA ÄR budskap ur den uppenbarade Skriften, ur vilken visdomen [flödar].

A.L.R. Dessa äro den lärorika bokens tecken.

Kunde menniskorna finna det besynnerligt, att vi gåfvo en man ibland dem denna uppenbarelse: "varna menniskorna och förkunna de troende, att de hafva rättfärdighetens företräde hos sin Herre?" De otrogne säga: "denne är en verklig taskspelare."

Förefaller det människorna underligt, att vi givit en man ur deras egen krets följande uppenbarelse: »Varna människorna och förkunna dem, som tro, det hugnesamma budskapet, att de hava ett sannfärdighetens företräde hos sin Herre!« De otrogna säga: »Detta är sannerligen en uppenbar trollkarl.«

Förvånas människorna över att Vi har gett en man ur deras [egna] led uppdraget att varna dem och att förkunna för de troende ett glatt budskap? [Budskapet] att de genom uppriktigheten i sin [tro] har [vunnit] en framskjuten plats hos sin Herre. De som förnekar sanningen säger: "Denne [man] är uppenbart en trollkarl som bländar och förhäxar [med sitt tal]."

År det ett under för menniskorna deri att vi sagt i uppenbarelse till en man ibland dem: hota menniskorna; men gläd dem som trott dermed, att förtjensten af deras sannfärdighet gäller högt hos deras Herra? De otrogne säga: detta är, I sanning, ögonskenligt hexeri.

Eder Herre är Gud, som har skapat himlarne och jorden på sex dagar, hvarefter han svingade sig upp på thronen, för att styra verlden. Ingen kan medla utan Hans tillåtelse. Detta är Gud eder Herre. Tillbedjen då Honom. Kunnen I icke tänka efter?

Eder Herre är förvisso Gud, som skapat himlarna och jorden på sex dagar. Sedan satte han sig på tronen att styra allting. Det finns ingen medlare utan hans tillåtelse. Detta är Gud, eder Herre; dyrken honom alltså! Skolen I då ej låta förmana eder?

ER HERRE är helt visst Gud, som har skapat himlarna och jorden under sex dagar och som tronar [över Sitt verk] i Sin allmakts härlighet och styr skapelsens ordning. Ingen kan tala [inför Honom] till förmån för en annan utan Hans tillåtelse. Detta är Gud, er Herre. Honom [ensam] skall ni tillbe! Vill ni inte tänka över [detta]

Sannerligen är eder Herre Gud, som skapat himlarne och jorden på sex dagar och sedan satt sig på thronen. Han styr tingen: det finnes ingen medlare om icke med Hans tillstädjelse; detta är Gud, eder Herre: tjener Honom alltså; skolen J då ej erinra eder?

Till Honom skolen I slutligen alle återföras. Detta Guds löfte skall gå i fullbordan. Ty Han frambringar de skapade varelserna, och sedan låter Han dem återvända till sig, för att rättvist belöna dem, som tro och göra godt. Men de som icke tro skola dricka sjudande vatten och hemsökas med ett pinsamt straff för sin otros skull.

Till honom skolen I allesammans återvända enligt Guds löfte, som är sannfärdigt; han frambringar först de skapade varelserna, sedan låter han dem återvända för att rättvisligen löna dem, som tro och göra goda gärningar; men de, som äro otrogna, skola få en dryck av sjudande vatten och ett plågsamt straff, därför att de voro otrogna.

Till Honom skall ni alla vända tillbaka enligt Guds sanningslöfte. Han inleder skapelsen och skall när tiden kommer förnya den för att rättvist belöna dem som hade tron och levde rättskaffens; men de som framhärdade i att förneka sanningen skall bjudas en dryck av skållhett vatten och de skall få utstå ett svårt lidande för sitt [envisa] förnekande.

Till Honom skolen J alla återvända: Guds löfte är ofelbart. Sannerligen frambringar Han kreaturet och sedan återför Han det till Sig, att Han må belöna med rättvisa dem som tro och göra goda verk; men de som icke tro, skola få dryck af sjudande vatten, och ett plågsamt straff, emedan de voro otrogne.

Det är Han, som har satt solen att skina och månen till ett ljus, hvilken Han indelat i qvarter, så att I kunnen veta årens tal och tidens beräkning. Endast med vishet har Gud skapat detta. Vi utreda i sina enskildheter uppenbarelserna för menniskor, som hafva förstånd.

Han är den, som satt solen att skina och månen att lysa och inrättat viloställen för honom, för att I skolen hålla reda på årtalen och tidräkningen; Gud har skapat detta uteslutande uti sanning för att utlägga tecknen för människor, som hava kunskap.

Det är Han som skapade solen som ett bländande ljus och månen [som återger dess] sken, och som har fastställt dess faser, så att ni kan räkna åren och mäta [tiden]. Gud har inte skapat detta utan en plan och ett syfte. Han framställer budskapen fast och klart för de insiktsfulla.

Han är den som satt solen till ljus och månen till sken, och förordnat honom uppehållsställen, att J mågen veta årens tal och beräkningen af tiden: Gud har icke skapat detta utan med sanning; Han gör tecknen tydliga för menniskor som förstå.

Sannerligen, i nattens och dagens omvexling och i det, som Gud har skapat i himlarne och på jorden, äro under för fromma menniskor.

I nattens och dagens växling och i allt vad Gud skapat i himlarna och på jorden finnas sannerligen tecken för människor, som frukta Gud.

I växlingen mellan natt och dag, och i allt vad Gud har skapat i himlarna och på jorden, ligger i sanning budskap till dem som fruktar Honom.

Sannerligen, uti omvexlingen af natt och dag, och i hvad Gud skapat uti himlarne och jorden, äro visst tecken för menniskor som frukta Honom.

De som icke vänta att möta oss, utan finna behag i denna verlden och trygga sig dervid, samt de som äro likgiltige för våra uppenbarelser,

De, som ej hoppas möta oss, utan finna behag i det jordiska livet och trygga sig därtill och som äro likgiltiga för våra tecken,

De som inte ser fram mot mötet med Oss och som är nöjda med [vad de kan uppnå i] detta liv och slår sig till ro med detta, och de som ställer sig likgiltiga till Våra budskap -

Sannerligen, de som icke hoppas på vårt möte, och finna behag i det verldsliga lifvet och trygga sig dervid, och de som för våra tecken äro likgilltige,

desses hem varder helvetet för deras gerningars skull.

Dessas hemvist varder förvisso elden till lön för vad de åsamkade sig.

de skall ha sin hemvist i Elden, [lönen] för deras handlingar.

Dessas boning skall varda elden, enligt hvad de förtjenade.

Dem åter, som tro och göra godt, leder Gud för deras tros skull. Nedanför dem skola strömar flyta uti sällhetens lustgårdar.

Dem, som tro och göra goda gärningar, vägleder förvisso deras Herre genom deras tro. Nedanför dem skola bäckar flyta i ljuvliga lustgårdar.

Genom deras tro leder Gud dem som tror och lever rättskaffens dit där bäckar porlar vid deras fötter, lycksalighetens lustgårdar.

Men de som tro och göra goda verk, deras Herre skall vägleda dem för deras tros skull: floder skola rinna nedanför dem uti vällustiga trädgårdar:

Deras bön skall der vara: "lofvad vare du, o vår Gud," och deras helsning der "frid!"

Där lyder deras bön: »Dig allena all ära, o Gud!« och deras hälsning: »Frid!« och avslutningen på deras bön lyder: »Lov och pris hör Gud till, all världens Herre.«

Där skall de [säga i sin bön]: "Stor är Du, Gud, i Din härlighet!" Och [änglarna] skall hälsa dem med fredshälsningen. Och de skall avsluta sin bön [med orden]: "Låt oss lova och prisa Gud, världarnas Herre!"

Deras bön deri skall blifva: prisad vare Du, o, Gud! och deras helsning deri: frid! Och slutet på deras bön skall blifva: lofvad vare Gud, verldarnes Herre!

Om Gud tillskyndade menniskorna olyckan lika hastigt, som Han på deras bön tillskyndar dem fördelar, så skulle det hafva varit slut med dem. Men dem, som icke vänta mötet med oss, låta vi fortfarande vandra blinde i sin olydnad.

Om Gud skulle påskynda det onda för människorna så, som de bedja honom påskynda det goda, så vore deras tid ute för dem, men vi lämna dem, som icke hoppas möta oss, i deras vrånghet att vandra i blindo.

OM GUD lät människor drabbas av det onda [de förtjänar] lika snabbt som de hoppas att goda ting [skall komma dem till del], skulle deras tid helt visst vara ute. Men Vi låter dem som inte ser fram mot mötet med Oss [fortsätta] i sitt trotsiga övermod, snubblande än hit än dit i blindo.

Om Gud skulle påskynda för menniskorna det onda såsom de önska påskyndandet af det goda, vore visserligen deras tid ute för dem; men vi lemna dem som icke vänta sig vårt möte, i deras uppstudsighet att vandra förvirrade.

Då olyckan träffar menniskan, så beder hon till oss, liggande på sidan, sittande eller stående; men så snart som vi hafva befriat henne ifrån olyckan, så fortfar hon i sin synd, likasom hon icke hade åkallat oss för den olycka, som drabbade henne. Det är sålunda som de öfverdådiges handlingar förespeglas dem såsom goda.

Och när ofärd drabbar människan, åkallar hon oss liggande på sidan, sittande eller stående, men när vi avvärjt ofärden från henne, fortsätter hon, liksom om hon aldrig åkallat oss emot den ofärd, som drabbat henne. Så förhärligas för de lättsinniga allt vad de gjorde.

När människan drabbas av ett ont anropar hon Oss [om hjälp], var hon än befinner sig; men när Vi har befriat henne från det onda går hon obekymrad vidare som om hon aldrig hade bett till Oss [om hjälp] mot det onda som drabbade henne. Och liksom [denna människa] har de som förslösar sina själar förmåtts att tro att vad de gör är rätt.

Då olyckan drabbar menniskan, åkallar hon oss liggande på sidan, eller sittande, eller stående ; men då vi borttagit från henne hennes plåga, far hon fram, liksom hon aldrig skulle åkallat oss, emot det onda som tryckte henne: sålunda har blifvit smyckadt för de öfverdådige hvad de göra.

Före Eder hafva vi ju utrotat folk, som syndade, ehuru deras sändebud visat dem tydliga bevis (på sin gudomliga sändning), men de ej varit sinnade att tro. Sålunda löna vi syndiga menniskor.

Vi hava ju tillintetgjort släkten före eder, när de gjort orätt och deras apostlar kommit till dem med de klara vittnesbörden och de ej kunde förmå sig att tro; så löna vi de syndiga människorna.

Vi har låtit [många] släkten före er gå under när de framhärdade i orättfärdighet; trots att sändebuden kom till dem med klara bevis, ville de inte tro. Så lönar Vi de oförbätterliga syndarna.

Men sannerligen hafva vi redan förstört slägter före eder, då de handlat orättfärdigt, och deras apostlar kommit till dem med uppenbara bevis; och de voro icke hugade till att tro: sålunda löna vi de elaka menniskorna.

Sedan gjorde vi Eder till deras efterföljare på jorden, så att vi skulle få se, huru I uppförden Eder.

Sedan gjorde vi eder till deras efterträdare på jorden för att se, huru I skullen handla.

Därefter lät Vi er efterträda dem på jorden för att [låta er visa ert sinnelag] i era handlingar.

Sedan hafva vi satt eder till efterträdare på jorden efter dem, att vi måtte se huru J skullen handla.

När våra uppenbarelser med tydliga bevis uppläsas för dem, säga de, som icke frukta vårt möte: "gif oss en annan Korân än denne, eller förändra den." Svara: "det tillkommer ej mig, att ändra den af mig sjelf; ty jag följer endast det, som uppenbaras för mig. Om jag trotsade min Herre, så skulle jag frukta en stor dags straff."

Och när våra tecken tydligt och klart uppläsas för dem, säga de, som ej hoppas möta oss: »Visa oss en annan koran än denna eller ändra om den!« Säg: »Det höves mig ej att ändra den av egen drift; jag rättar mig blott efter vad som uppenbaras för mig. Jag fruktar förvisso en förskräcklig dags straff, om jag är olydig mot min Herre.«

NÄR DE som inte ser fram emot mötet med Oss [hör] Våra klara budskap läsas upp för dem, säger de: "Ge oss en annan text [att läsa] eller ändra denna." Säg [Muhammad]: "Det tillkommer inte mig att ändra denna [text] efter mitt huvud. Jag följer bara vad som uppenbaras för mig. Om jag visade min Herre [sådan] olydnad, måste jag frukta att [Hans] straff [skulle drabba mig] en olycksdiger Dag."

Då våra klara tecken uppläsas för dem, säga de som icke vänta sig vårt möte: bringa en annan Koran än denna, eller förändra den. Svara: det tillhör icke mig att förändra den af mig sjelf; jag följer ej annat än det som uppenbaras till mig: sannerligen fruktar jag, om jag är olydig mot min Herra, en svår dags straff.

Säg: "om Gud velat, så hade jag ej uppläst den för Eder, ej heller undervisat Eder i den. Innan jag kungjorde den, hade jag ju vistats ibland Eder en mansålder. Förstån I då icke, (att den är ifrån Gud).

Säg: »Om Gud velat, skulle jag ej hava läst upp den för eder, och han skulle icke heller hava låtit eder få någon kännedom om den, men jag har före den tillbragt en hel människoålder bland eder; haven I då intet förstånd? «

Säg: "Om Gud så hade velat, skulle jag inte ha läst upp för er [något ur] denna [Skrift] och Han skulle inte ha låtit den komma till er kännedom [på annat sätt]. Jag har levt hela mitt liv bland er innan [uppenbarelsen kom till mig]. Använder ni inte ert förstånd?"

Säg: om Gud behagat, skulle jag ej uppläst den för eder, ej heller skulle jag undervisat eder derigenom. Redan har jag vistats ibland eder en ålder före den: skolen J då ej förstå?

Finnes väl större syndare än den, som uppdiktar lögn om Gud eller förnekar Hans uppenbarelser? Det skall aldrig gå syndarne väl.

Vem är orättfärdigare än den, som uppdiktar lögn om Gud eller håller hans tecken för lögn? Syndarne varda förvisso ej lyckliga.

Och vem är mer orättfärdig än den som diktar upp osanningar om Gud eller påstår att Hans budskap är lögn? Det skall inte gå de obotfärdiga syndarna väl i händer.

Men hvem är orättfärdigare än den som uppdiktar lögn om Gud, eller som gör Hans tecken till lögn? Sannerligen skola de elake ej hafva framgång.

De dyrka utom Gud hvad som hvarken kan skada eller gagna dem, och säga: "desse afgudar äro våre förespråkare hos Gud." Säg: "viljen I lära Gud något, som Han icke känner i himlarne och på jorden?" Pris vare Honom! Han är vida upphöjd öfver de jemlikar, hvilka de gifva Honom.

I stället för Gud dyrka de sådant, som varken kan skada eller gagna dem, och säga: »Dessa äro våra medlare hos Gud.« Säg: »Skolen I tala om för Gud vad han ej vet i himlarna eller på jorden?« Honom allena all ära! Ja, han är upphöjd över det de sätta vid hans sida.

Vid sidan av Gud dyrkar de vad som varken kan skada eller gagna dem och säger: "De är våra talesmän inför Gud." Säg: "Vill ni underrätta Gud om något i himlarna eller på jorden som Han inte känner till? Stor är Han i Sin härlighet, höjd över allt vad [människor] vill sätta vid Hans sida!"

Och de dyrka, utom Gud, sådant som hvarken skadar dem, eller gagnar dem, och de säga: desse äro våra medlare hos Gud. Säg: skolen J förtälja Gud hvad Han icke vet i himlarne eller på jorden? Prisad vare Han och högt upphöjd öfver hvad de göra till Hans like!

Menniskorna voro blott en församling (af samma tro). Sedan fingo de olika meningar, och om icke ett löfte (om uppskof) hade utgått ifrån din Herre, så skulle, det, hvarom de tvista, hafva varit afgjordt.

Människorna voro blott en enda menighet, men sedan blevo de oense, och om det ej redan kommit besked från din Herre, så hade saken varit avgjord mellan dem angående det, som de tvistade om.

MÄNNISKORNA utgjorde en gång ett enda samfund, men skiljaktiga meningar uppstod [mellan dem]; och om inte din Herre redan hade beslutat [annorlunda], skulle de frågor som de blev oense om ha avgjorts.

Menniskorna voro ju bekännare blott af en lära, då de blefvo oenige: och om icke ett ord från din Herra föregått, visserligen skulle det hvaruti de äro stridige, vara afgjordt emellan dem.

De säga: "hvarföre får han ej ett tecken (underverk) utaf sin Herre?" Svara: "Gud ensam vet det fördolda. Vänten derföre, äfven jag vill vänta med Eder."

De säga ock: »Varför har ej ett tecken nedsänts till honom från hans Herre?« Säg: »Det fördolda hör blott Gud till; så biden då! Jag hör förvisso till dem, som bida, likaväl som I.«

OCH DE säger: "Varför har han inte fått ett tecken från sin Herre?" Säg [till dem]: "Gud ensam äger kunskapen om det som är dolt för människor. Vänta därför [på Guds avgörande]. Jag skall vänta med er."

Och de säga: hvarföre har icke ett tecken från hans Herra blifvit nedsändt till honom? Svara: det som är förborgadt tillhör blott Gud; men vänter J: sannerligen är jag med eder ibland dem som vänta.

När menniskorna få åtnjuta en nådebevisning af oss, sedan de lidit af brist, så tjenar detta dem till vapen emot våra uppenbarelser. Säg: "Gud är snabbast i list. Sannerligen, våra sändebud (änglarne) uppskrifva edra ränker, (för hvilka I skolen straffas)."

Och när vi låta människorna smaka ett barmhärtighetsbevis efter någon motgång, som drabbat dem, då stämpla de mot våra tecken. Säg: »Gud är snabbare att stämpla; våra apostlar skola förvisso uppskriva edra stämplingar.«

Men när Vi skänker [dessa] människor Vår nåd efter det att olyckor drabbat dem, tar de genast itu med att förfärdiga lögner [som de vill sätta] mot Våra budskap. Säg: "Gud kullkastar era planer snabbare [än ni smider dem]; Våra utsända skriver ned era listiga påfund."

Och då vi låta menniskorna njuta barmhertighet, sedan motgång hemsökt dem, se, de förehafva en stämpling emot våra tecken! Säg: den snaraste plan gör Gud; sannerligen skola våra sändebud uppskrifva hvad de stämpla.

Det är Han, som låter Eder fara på land och haf. När I då voren på skeppen, som seglade med god vind, bvaröfver man gladde sig, en häftig storm anföll dem och vågor nådde dem ifrån alla håll, så att de trodde sig förlorade; så bådo de till Gud med uppriktig tro: "om du räddar oss, skola vi sannerligen vara tacksamme."

Han är den, som låter eder färdas på land och hav, tills det kommer en stormvind, medan I befinnen eder på skeppen och de föra dem åstad för god vind, så att de glädjas däröver, och vågorna slå över dem från alla håll och de tro, att det är ute med dem, och åkalla Gud, ägnande honom en sann dyrkan: »Om du frälser oss härifrån, så skola vi sannerligen höra till de tacksamma.«

Det är Han som låter er färdas till lands och till sjöss. [Se här vad som kan hända] när ni gör en sjöresa: [Skeppet] seglar för förlig vind med dem [som gått ombord] och de gläder sig åt resan - tills det blåser upp till storm och vågorna slår över dem från alla håll och de tror att [döden] har dem i ett fast grepp. De ropar till Gud med ren och uppriktig tro och ber: "Om Du räddar oss ur denna fara skall vi sannerligen visa oss tacksamma!"

Han är den som låter eder färdas till lands och sjös; tills, då J ären i skeppen och de löpa med dem för en god vind och de glädjas deråt, en våldsam blåst anfaller dem och vågorna stöta till dem från alla håll och de tänka sig begrafne uti dem; de åkalla Gud, bekännande Honom upprigtigt sin religion, sägande: i sanning, om Du frälsar oss ifrån detta, skola vi visserligen blifva bland de tacksamme.

Men sedan Han räddat dem, så begå de orättrådighet på jorden emot all rättvisa. O menniskor det onda, som I föröfven, skall drabba Eder sjelfve. Det kan skaffa Eder fördelar här i verlden, men sedan skolen I framställas för oss, och då skola vi säga Eder hvad I gjort hafven.

Och när vi frälst dem, då förhäva de sig på jorden utan skäl. Människor, eder förhävelse är blott till skada för eder själva. Den avser det jordiska livets vinning; men sedan skolen I återvända till oss, och vi skola tala om för eder vad I gjorden.

Men när Han har räddat dem, begår de [nya] övergrepp på jorden i strid med sanning och rätt. Människor! Ert [orättmätiga] våld återfaller [till sist] på er själva. Njut den flyktiga glädje som livet på jorden kan rymma; till slut skall ni återvända till Oss och Vi skall låta er veta vad era handlingar [var värda].

Men då Han frälsat dem, se, de begå våld på jorden, utan rätt: o, menniskor! eder öfverträdelse är blott mot edra egna själar, för det verldsliga lifvets njutning: sedan skolen J återvända till oss, och vi skola förkunna eder hvad J gjorden.

Sannerligen, detta lifvet kan liknas vid det vatten, som vi nedsända ifrån himmelen, hvilket blandar sig med jordens växter, hvaraf menniskor och djur hafva sin föda. Men när jorden påtagit sig sin präktiga skrud och prydt sig, och dess bebyggare tro sig vara herrar deröfver, så kommer vår hemsökelse öfver dem natt eller dag, och vi förvandla all denna härlighet som vore den afskördad, likasom den i går ej funnits till. Sålunda förtydliga vi uppenbarelserna för menniskor, som tänka efter.

Det förhåller sig med det jordiska livet alldeles som med vatten, som vi nedsänt från himmelen, så att jordens växtlighet, varav människorna och boskapen äta, genomtränges därav, tills jorden ikläder sig sin skrud och smyckas därmed och hennes invånare tro, att de hava makt över henne, och vårt ord kommer en natt eller dag, och så göra vi henne lik ett avmejat fält, liksom om hon ej frodats dagen förut; så låta vi tecknen växla för människor, som tänka efter.

Livet i denna värld kan liknas vid regn som Vi låter falla från skyn och som sugs upp av jordens växtlighet; en del av detta blir till föda för människor och boskap. När jorden sedan har nått sin fulla blomstring och är grann att skåda, och dess bebyggare tror att de har tagit herraväldet över den, nås den av Vår befallning om natten eller mitt på ljusa dagen, och så lägger Vi [fälten] öde som avmejade stubbåkrar, som om gårdagens [mognande skördar] hade varit [en synvilla]. Så framställer Vi [Våra] budskap fast och klart för människor som tänker.

Det verldsliga lifvet liknar blott vatten, hvilket vi nedsända från himmelen och hvarmed blanda sig jordens plantor, hvaraf menniskor och kreatur nära sig; tills, då jorden påtager sin skrud och smyckar sig, och hennes invånare tro att de hafva magt öfver henne, vårt bud kommer på henne om natten eller om dagen, och vi göra henne mejad, liksom hon icke varit rik gårdagen: sålunda göra vi tecknen tydliga för menniskor som begrunda.

Gud kallar till fredens hem; men Han leder hvem Han vill på en rätt väg.

Men Gud inbjuder till fridens hem och leder vem han vill på en rätt väg.

GUD KALLAR [människan] till den eviga fredens boning och Han leder den till den raka vägen som vill [vägledas].

Gud inbjuder till fridens boning, och vägleder hvem Han vill på en rätt väg.

De som väl hafval gjort skola få en härlig lön och mera dertill. Hvarken mörker eller skam skall betäcka deras anleten. Deras boning varder paradiset, der de få evigt vara.

Dem, som göra gott, väntar gott och mer än så, och stoft och uselhet skall ej överhölja deras ansikten; dessa varda paradisets invånare att där evinnerligen förbliva.

De som gör det goda och det rätta skall få det högsta goda - och mer därtill. Inga skuggor, inga känslor av skam skall förmörka deras ansikten [på Uppståndelsens dag] - deras arvedel är paradiset och där skall de förbli till evig tid.

De som väl göra skola få den sköna gåfvan och tillökning i belöningen: hvarken stoft eller förnedring skola förmörka deras ansigten, de varda paradisets invånare; deri skola de evinnerliga vistas.

Men de som illa göra få en ond lön i förhållande till gerningarna. Skam skall betäcka dem — de hafva ingen som kan försvara dem emot Gud — deras ansigten skola höljas likasom med ett stycke af en mörk natt. Desse komma i helvetets eld och skola der i evighet förblifva.

Men dem, som åsamkat sig ont, väntar en motsvarande lön av ont, och uselhet skall överhölja dem, utan att de få någon beskyddare mot Gud, liksom om deras ansikten insvepts i ett stycke av natten med dess mörker; dessa varda eldens invånare att där evinnerligen förbliva.

Men de som ständigt begår orätt, för dem skall lönen för varje ond handling vara vad som motsvarar den; och skammen skall förmörka deras ansikten - de har inget skydd mot Guds [vrede] - som om de hade täckts av en flik av nattens svarta [mantel]. Deras arvedel är Elden; där skall de förbli till evig tid.

Men de som begå syndiga gerningar, en syndig gernings lön skall blifva lik henne, skam skall öfverhölja dem — de skola ej hafva någon försvarare mot Gud — liksom vore deras ansigten öfvertäckte af nattens djupaste mörker; de varda eldens invånare, hvari de evinnerliga skola dväljas.

En dag skola vi församla dem alle, och säga till hedningarne: "bort med Eder, I och edre afgudar!" Sålunda skilja vi dem ifrån hvarandra. Afgudarne skola då säga: "det var icke oss, som I dyrkaden

Än den dag, då vi församla dem allesammans och sedan säga till dem, som sätta andra vid Guds sida: »Stannen kvar på eder plats, I och Guds vederlikar!« Och så skola vi skilja dem åt, och Guds vederlikar skola säga: »I dyrkaden oss icke.

Den Dag då Vi samlar dem alla åter skall Vi säga till dem som satte medhjälpare vid Guds sida: "Stig tillbaka till era platser, ni och de som ni ville sätta vid Vår sida!" När Vi sedan har skilt dem åt skall medhjälparna säga till dem [som tillbad dem]: "Det var inte oss ni tillbad -

En dag skola vi hopsamla dem alla, och sedan skola vi säga till dem som bedrifvit afguderi: bort till edert ställe, J och edra afgudar: och vi skola göra skillnad emellan dem. Och deras afgudar skola säga: J dyrkaden icke oss;

Gud är ett tillräckligt vittne emellan oss och Eder. Vi voro sannerligen likgiltige för eder dyrkan."

Och Gud är vittne nog mellan oss och eder; vi voro sannerligen likgiltiga för eder dyrkan.«

här behövs inga andra vittnen än Gud - vi visste ingenting om er tillbedjan."

Och Gud är tillräcklig till vittne emellan oss och eder, om icke vi voro likgilltige för eder dyrkan.

Här skall hvarje själ pröfvas för sina forna gerningar. De skola inställas hos Gud, sin rätte Herre, och de afgudar, som de uppdiktat, vika bort ifrån dem.

Där skall varje själ få pröva på vad hon förberett, och de skola återföras till Gud, deras skyddsherre, sanningen, och vad de uppdiktade sviker dem.

Då skall var och en få erfara vad han sände framför sig [till Domen. Alla] skall föras tillbaka till Gud, deras sanne Herre, och de [medhjälpare till Honom] som de hade uppfunnit, skall [då] ha övergett dem.

Der skall hvarenda själ pröfva hvad hon förutsändt; och de skola återbringas till Gud, deras Herre, Sanningen sjelf; och hvad de uppdiktade skall försvinna från dem.

Säg: "hvem förskaffar Eder uppehälle ifrån himmelen och jorden, eller hvem råder öfver örat och ögonen? och hvem frambringar det lefvande ur det döda och det döda ur det lefvande? och hvem styrer verlden?" De skola härtill svara: "Gud." Säg då: "skolen I ej derföre frukta Honom?

Säg: »Vem giver eder uppehälle från himmelen och jorden? Eller vem råder över hörsel och syn, och vem frambringar det levande ur det döda och frambringar det döda ur det levande? Och vem styr allting?« De skola svara: »Gud.« Säg: »Skolen I då ej frukta Gud?

SÄG: "Vem förser er med det i himlen och på jorden som ni behöver för er försörjning? Vem har makten över hörsel och syn? Vem låter livet spira ur det som är dött och låter döden stiga fram ur det levande? Och vem styr skapelsens ordning?" På detta kommer de att svara: "[Det är] Gud." Och du skall säga: "Skall ni då inte frukta Honom

Säg: hvem gifver eder näring från himmelen och jorden? Eller hvem har magt öfver hörsel och syn? Och hvem frambringar det lefvande från det döda, och låter det döda utgå från det lefvande? Och hvem styr tingen? De skola visserligen svara: Gud. Säg: skolen J då ej frukta Honom?

Han är ju således Gud, eder verklige Herre, och hvad finnes utom verkligheten annat än villfarelse? Huru kunnen I då vända Eder bort ifrån sanningen."

Detta är Gud, eder Herre, sanningen, och vad kommer efter sanningen om icke villfarelsen? Huru kunnen I vara så befängda?«

Detta är Gud, er Herre, Sanningen. Vad finns vid sidan av sanningen annat än lögn och misstag? Hur kan ni förmå er att vända den ryggen?"

Detta är Gud, eder sanna Herre: men hvad är väl efter sanningen om icke lögnen? Huru blifven J då bortvände från sanningen?

Således bekräftas din Herres utsago om de onde: att de icke skola tro.

Sålunda slår din Herres ord in på dem, som äro ogudaktiga, att de nämligen ej skola tro.

Så går din Herres fördömande ord mot dem som trotsar Gud i uppfyllelse: de kommer inte att tro.

Sålunda är din Herres ord rättvist utsagdt öfver dem som handla ogudaktigt, att de ej skola tro.

Säg: "förmår någon af edre afgudar, att frambringa en lefvande varelse och sedan inställa den inför sig?" Säg: "det är Gud, som frambringar de skapade och låter dem derefter återkomma till sig. Huru kunnen I då bortvända Eder (ifrån sanningen).

Säg: »Finns det väl bland Guds vederlikar någon, som först frambringar de skapade varelserna och sedan låter dem återvända?« Säg: »Gud frambringar först de skapade varelserna och låter dem sedan återvända. Huru kunnen I vara så förvända?«

Säg: "Finns det bland dessa väsen, som ni sätter vid Guds sida, den som inleder skapelsen och därefter förnyar den?" Säg: "Gud inleder skapelsen och när tiden kommer skall Han förnya den. Hur förvirrade är inte era begrepp!"

Säg: månne bland edra afgudar det är någon som frambringar kreaturet och sedan åteför det till sig? Säg: Gud frambringar kreaturet och sedan återför Han det till sig: huru blifven J då beslagne med lögn?

Säg: "kan någon af edre afgudar leda till sanningen?" Säg: "Gud leder till sanningen." Hvem är då mest förtjent att lydas: den som leder till sanningen, eller den som icke leder, så framt han ej ledes? Huru kunnen I döma så som I gören?

Säg: »Finns det väl bland Guds vederlikar någon, som vägleder till sanningen?« Säg: »Gud vägleder till sanningen.« Vilkendera förtjänar mest att efterföljas, den, som vägleder till sanningen, eller den, som icke vägleder, med mindre han själv vägledes? Och vad går åt eder? Huru kunnen I döma så?

Säg: "Finns det bland dessa väsen, som ni sätter vid Guds sida, någon som visar vägen till sanningen?" Säg: "Gud visar vägen till sanningen. Vem är det då riktigast att följa? Den som visar vägen eller den som inte finner vägen om han inte får vägledning? Hur är det fatt med ert omdöme?"

Säg: månne bland edra afgudar det är någon som vägleder till sanningen? Säg: Gud vägleder till sanningen. Antingen är då den värdigare att blifva följd, som vägleder till sanningen, eller den som icke vägleder med mindre han blifver vägledd? Hvad fattas eder då; huru J dömmen!

De fleste af dem följa endast en lös förmodan; men en förmodan kan alls icke ersätta sanningen. — Gud vet nog hvad de göra.

Och de flesta av dem rätta sig blott efter inbillning, men inbillning båtar förvisso icke det ringaste mot sanningen; Gud vet förvisso vad de göra.

De flesta av dem lyssnar bara till antaganden; men antaganden kan aldrig bli en ersättning för sanningen. Gud har full kännedom om vad de gör.

Men största delen af dem följa icke annat än en inbillning: inbillningen skall dock ej rikta sig det ringaste på sanningens bekostnad; ty Gud känner hvad de göra.

Denne Korânen är icke sådan, att den skulle kunna uppfinnas utan Guds bistånd, ty den bekräftar de förra uppenbarelserna och är en framställning af den bok, om hvars tillvaro ej tvifvel råder, och som utgår ifrån verldarnes Herre.

Och denna Koran är ej möjlig att uppdikta oberoende av Gud, utan det är en bekräftelse på vad som kommit före den och en utläggning av skriften från all världens Herre; det råder intet tvivel om den.

Denna Koran kan inte ha ställts samman utan Guds medverkan; nej, [den har uppenbarats] för att bekräfta vad som ännu består [av äldre tiders uppenbarelser], och för att ge en fast och klar form åt Guds lag, [uppenbarad] - ingen skall tvivla på detta - av världarnas Herre.

Icke är denna Koran sådan att den sammansättes Gudi förutan; men en bekräftelse på hvad som var före den, och en förklaring på Skriften, det är ej tvifvel derom, från verldarnes Herre.

Men skola de säga: "Han (Muhammed) har uppfunnit den," så svara: "förevisen ett kapitel, likt något i den, och kallen till eder hjelp hvem I kunnen utom Gud, i fall I hafven rätt."

Eller säga de: »Han har uppdiktat den?« Säg: »Så åstadkommen då en likadan sära och åkallen vem helst I kunnen åkalla i stället för Gud, om I ären sannfärdiga!«

Och ändå säger de: "[Muhammad] har författat den." Säg: "Lägg då fram en med denna jämförbar sura och kalla [till er hjälp] dem som ni kan [kalla], andra än Gud, [för att intyga att] ni talar sanning."

Månne de skola säga: han har satt ihop den? Säg: frambringer då ett kapitel likt den; och kaller till hjelp hvem J förmån, utom Gud, om J ären sannfärdige.

De hafva ansett det för lögn, hvilket de ej kunnat begripa med sitt förstånd, då de ännu icke erhållit uttolkningen deraf. På samma sätt handlade ock de, som varit före dem. Dock gif akt på, hurudant syndarnes slut blef.

Nej, de hålla för lögn vad de ej omfattat med sin kunskap och vars uttydning ej kommit dem till del. Så hava ock de, som levat före dem, hållit sanning för lögn; och se, hurudant slut de orättfärdiga fingo!

Nej, de förkastar som lögn allt som ligger utanför deras kunskap och vars djupare mening de ännu inte förstår. De som levde före dem kallade också sanningen för lögn, och se hur slutet blev för dessa orättfärdiga [människor]!

Nej, men de hafva gjort till lögn det hvars vishet de ej fattat, och hvars förklaring ännu ej kommit till dem: sålunda hafva de ropat på bedrägeri som voro före dem; men se hvad slut de orättfärdige fingo.

Ibland dem finnas de, som tro derpå och andre, som icke tro derpå; din Herre känner bäst de brottslige.

Bland dem finnes den, som tror på den; och bland dem finnes ock den, som icke tror på den, men din Herre känner bäst ofärdsstiftarne.

Det finns bland ditt folk de som kommer att tro [på din förkunnelse] och det finns de som inte kommer att tro; din Herre vet bäst vilka de är som stör ordningen och sprider fördärv [på jorden].

Och någre ibland dem tro derpå, och andre ibland dem tro icke derpå; men din Herre känner dem som åstadkomma förderf.

Om de fortfara att beskylla dig för bedrägeri, så säg: "hvad jag gör, står för min räkning, och edra gerningar äro för eder räkning; I hafven ingen del i hvad jag gör och jag har ingen del i hvad I gören.

Och om de hålla dig för lögnare, så säg: »Min gärning tillhör mig, och eder gärning tillhör eder; I ären oskyldiga till vad jag gör, och jag är oskyldig till vad I gören.«

Säg, om de beskyller dig för lögn: "Vad jag gör är mitt [ansvar] och vad ni gör är ert [ansvar]. Ni har ingen skuld till mina handlingar och jag har ingen skuld till era era handlingar."

Och om de göra dig till lögnare, säg då: mitt verk är för mig, och edert verk är för eder; J ären frikände för det som jag gör, och jag är frikänd för det som J gören.

Väl höra somlige af dem på dig (när du uppläser Korânen); men kan du göra de döfve hörande, äfven då de icke begripa?

Bland dem finnas ock de, som lyssna på dig; kan du då förmå de döva att höra, om de också ej skulle hava något förstånd?

Det finns de bland dem som [låtsas] lyssna till dig; men kan du få de döva att höra, fastän de inte vill använda sitt förstånd

Och någre af dem lyssna till dig; men skall du väl komma de döfve att höra, om än de ej förstå?

Af dem finnas de, som se på dig; men kan du leda de blinde, äfven då de icke hafva någon insigt.

Bland dem finnes ock den, som ser på dig; kan du då vägleda de blinda, om de också ej skulle se?

Och det finns de som ser på dig; men kan du visa dem vägen som är blinda [för sanningen]

Och någre af dem blicka på dig; men skall du väl visa väg åt de blinde, ehuru de ej se?

Gud förorättar alls icke menniskorna, det är menniskorna, som förorätta sig sjelfve.

Gud gör förvisso ej människorna den ringaste orätt, utan människorna göra orätt mot sig själva.

Gud gör inte människorna den minsta orätt, men människorna gör sig själva orätt.

Sannerligen gör Gud ej det ringaste orätt åt menniskorna; men menniskorna göra orätt emot sig sjelfva.

Den dag; då Han hopsamlar dem, tycka de att det blott är en timma af dagen (sedan de voro i verlden). De skola igenkänna hvarandra. Förtappade varda de, som icke trott på mötet med Gud. De läto icke leda sig på den rätta vägen.

Och den dag, då han församlar dem, liksom om de ej haft mer än en timmes tid på sig, skola de känna igen varandra; tillspillogivna äro de, som hålla Guds tillkommelse för lögn och ej äro stadda på den rätta vägen.

Den dag Han skall samla dem åter, [kommer det att förefalla dem] som om deras [liv på jorden] inte hade varat mer än en timme av en dag; [och] de kommer att känna igen varandra. Förlorarna är de som ansåg att mötet med Gud var en lögn och som avvisade [Guds] vägledning.

En dag skall Han hopsamla dem, liksom hade de ej dröjt mer än en timme af en dag; och de skola igenkänna hvarandra: då skola de förgås, som förnekat Guds möte och som ej varit vägledde.

Antingen skola vi låta dig upplefva något af det, hvarmed vi hota dem, eller låta vi dig dö dess förinnan. I hvarje fall förer deras väg till oss. Gud är ock vittne till det, som de göra.

Och vare sig vi låta dig se något av vad vi lova dem eller taga dig hädan, skola de återvända till oss; ja, Gud är vittne till vad de göra.

Vare sig Vi låter dig se något av det Vi har lovat [förnekarna] eller Vi låter dig dö [innan straffet når dem], skall de föras åter till Oss, och Gud är vittne till [allt] vad de gör.

Och antingen vi låta dig se en del af det hvarmed vi hota dem, eller vi upptaga dig till oss förut, skola de återvända till oss: och Gud är vittne till hvad de göra.

Till hvarje folk skickas ett sändebud, och så snart han kommit, afgöres emellan honom och det enligt rättvisa, och det sker ingen orätt.

Varje menighet har en apostel, och när deras apostel kommer, skipas det rätt emellan dem med rättvisa, utan att de lida någon orätt.

TILL VARJE folk har [Vi sänt] ett sändebud och när sändebudet har kommit [till sitt folk], skall rättvisa domar avkunnas över dem och ingen skall tillfogas orätt.

Till hvarje folk har en apostel blifvit sänd; och då deras apostel kom, dömdes emellan dem med rättvisa, och de ledo ej orätt.

De säga: "om I talen sanning, så sägen oss, när denna hotelse skall gå i fullbordan."

Och de säga: »När skall denna hotelse verkställas, om I ären sannfärdiga?«

Och [förnekarna av sanningen] frågar: "När skall detta löfte [uppfyllas], om ni talar sanning?"

Och de säga: när skall denna hotelse verkställas, om J ären sannfärdige?

Svara: "det står ej i min makt, att skada eller gagna mig, så vida det ej behagar Gud. Men för hvarje folk är en termin bestämd, och när dess termin inträffat, så är det icke i stånd, att uppskjuta eller påskynda den en enda timma."

Säg: »Jag mäktar ej göra mig själv varken skada eller gagn, om ej Gud vill; varje menighet har sin tid, och när deras tid kommer, kunna de varken uppskjuta eller påskynda den en timme.«

Säg [Muhammad]: "Jag kan inte [hindra att] ont drabbar mig eller [utverka att] goda och nyttiga ting kommer på min lott, om det inte är Guds vilja [att så sker]. För alla människor är en frist utsatt och de kan varken förkorta den eller förlänga den, ens med ett ögonblick, när den har löpt ut."

Svara: jag har ej magt till skada eller gagn för mig sjelf, utom hvad Gud behagar: för hvarje folk är en bestämd tid; då deras bestämda tid inträffar, skola de ej dröja en timme; ej heller skola de komma i förväg.

Säg: "huru mycket af straffet tron I väl, att syndarne önska påskynda, när de en gång öfverraskas af det om natten eller om dagen?

Säg: »Vad tänken I, om hans straff kommer över eder om natten eller om dagen? Vad sådant vilja väl syndarne påskynda?

Säg: "Vad tror ni? Vare sig Hans straff drabbar er om natten eller om dagen, vad i detta [straff är det som] gör de obotfärdiga syndarna angelägna att få pröva det?

Säg: huru då? om Hans straff kommer på eder om natten, eller om dagen, hvad del deraf skola väl de elake önska påskynda?

När det inträffar, skolen I väl tro derpå? Ja då! och likväl önskaden I, att påskynda det." —

Skolen I sedan tro på det, när det inträffar?« — »Ja, numera, men I haven ju velat påskynda det.«

Skall ni tro på det sedan det väl har drabbat [er] - det som ni [trodde var en tom hotelse och därför med ironi] begärde att det genast skulle drabba er?" -

Eller när det faller på eder, tron J väl då derpå? Nu, men förr önskaden J påskynda det!

Sedan skall man ropa till de orättfärdige: "smaken det eviga straffet! — Lönens I väl för annat, än hvad I hafven förtjenat?"

Sedan skall man säga till dem, som gjort orätt: »Smaken det eviga straffet! Skolen I väl få något annat än edra gärningars lön?«

Därefter skall det sägas till dem som begick orätt: "Pröva på det straff som skall vara i evighet! Är inte detta den [rättvisa] lönen för era handlingar?"

Då skall det sägas till dem som handlat orättfärdigt: smaker evighetens straff: månne J skolen lönas om icke för hvad J arbetaden.

— De spörja dig om hotelsen är sann? Svara: "ja! vid min Herre! den är sann, och I skolen ej vara i stånd att förhindra dess uppfyllande;

Och de skola bedja dig tala om för dem, om detta är sant. Säg: »Ja, vid min Herre; detta är sannerligen sant, och I skolen ej slippa undan.«

De frågar dig: "Är då allt detta [verkligen] sant?" Säg: "Ja, vid min Herre och Gud! Det är sant och ni kan ingenting göra för att kullkasta [Guds beslut]!"

De skola begära få veta af dig om detta är sanning. Säg: Ja, vid min Herra! visserligen är det sanning, och J skolen ej undkomma.

och om hvar och en, som har gjort orätt, egde hvad som finnes på jorden, skulle han utgifva det, för att dermed friköpa sig; ty när de se straffdomen, dölja de icke sin ånger. Men de dömas enligt rättvisa, och ingen orätt sker dem."

Och om varje själ, som gjort orätt, ägde allt vad som finnes på jorden, så skulle hon köpa sig fri därmed. Och de skola röja sin ånger, när de få se straffet, och det skall skipas rätt emellan dem med rättvisa, utan att de lida någon orätt.

Om den som har begått svår orätt ägde jordens alla rikedomar skulle han helt säkert erbjuda allt detta för att köpa sig fri [på Domens dag]; och när sådana människor ser straffet [som väntar dem], kommer de att önska att de kunde ge fullt uttryck åt sin ånger. Men de skall få en rättvis dom och ingen orätt skall tillfogas dem.

Om än hvarje själ som handlat orättfärdigt hade hvad som finnes på jorden, skulle hon visst söka återlösa sig dermed. Och de skola dölja ångern, då de fått sigte på straffet, och det blifvit dömdt emellan dem med rättvisa; och de skola ej lida orätt.

Tillhör icke Gud allt, som finnes i himlarne och på jorden? Skall då Guds hotelse ej vara sann? — Men de fleste af dem veta det icke.

Tillhör vad som finnes i himlarna och på jorden verkligen icke Gud? Är Guds löfte verkligen icke sannfärdigt? Men de flesta av dem veta ingenting.

Allt i himlarna och på jorden tillhör förvisso Gud; och Guds löfte [om uppståndelse och dom] är sanning. Men de flesta [människor] kan inte fatta detta.

Tillhör icke Gud hvad helst som finnes i himlarne och på jorden? Är icke Guds löfte sant? Men största delen af dem veta icke!

Han ger lif och död, och till Honom måsten I återvända.

Han giver liv och död, och till honom skolen I återföras.

Han skänker liv och Han skänker död och ni skall [alla] föras åter till Honom.

Han gifver lif och död, och till Honom skolen J återföras.

O menniskor! I hafven af eder Herre undfått varning, läkedom för det onda i edra hjertan, ledning och en nådebevisning för de troende.

Människor, så har nu till eder kommit en maning från eder Herre, läkedom för vad som dväljes i edra bröst, vägledning och barmhärtighet för de rättrogna.

MÄNNISKOR! Ni har nu fått ta emot förmaningar och varningar från er Herre och en läkedom mot det [onda] som bor i människors bröst, och vägledning och nåd för dem som tror.

O, menniskor! nu har kommit till eder en varning från eder Herra och ett botemedel för det som är i edra bröst, och en vägledning och barmhertighet åt de rättrogne.

Säg: "det är genom Guds nåd och barmhertighet, thy må de fröjda sig deröfver. Detta är bättre än det, som de hopsamla."

Säg: »Genom Guds ynnest och barmhärtighet.« Häröver må de alltså glädjas; detta är bättre än allt vad de samla.

Säg: "Gläds över dessa Guds gåvor och över Hans barmhärtighet, som är förmer än [de rikedomar] ni kan samla!"

Säg: igenom Guds nåd och igenom Hans barmhertighet; alltså, uti detta må de då glädjas: det är bättre än hvad de samla.

Säg: "förkunnen mig hvad Gud har nedsändt till Eder såsom tillåten föda? I hafven sedan deraf faststält hvad som vore förbjudet och tillåtet." Säg: "har Gud gifvit Eder lof härtill? Eller hafven I uppdiktat det om Gud?"

Säg: »Vad tänken I om de håvor, Gud nedsänt till eder? Somliga ansen I tillåtna och andra förbjudna.« Säg: »Har Gud tillstått eder det eller uppdikten I det om Gud?«

Säg: "Vad anser ni om det som Gud har låtit komma er till del för er försörjning, om vilket ni säger att [något] är förbjudet och [något] tillåtet?" Säg: "Har Gud gett er tillstånd [till detta] eller tillskriver ni Gud vad ni [själva] tänker ut?"

Säg: huru då? Af de födoämnen Gud till eder nedsändt, hafven J gjort förbudne och tillåtne? Säg: har Gud tillstadt eder detta, eller på dikten J Gud lögn?

Men hvad skola väl de tänka på uppståndelsedagen, hvilka uppdikta lögn om Gud? Gud är visserligen nåderik emot menniskorna, men de fleste af dem tacka icke för det.

Och vad tro de, som uppdikta lögn om Gud, om uppståndelsens dag? Gud är sannerligen ynnestfull mot människorna, men de flesta av dem äro icke tacksamma.

De som tänker ut lögner om Gud, vad tror de [skall hända dem] på Uppståndelsens dag? Guds nåd flödar över människorna, men de flesta av dem visar ingen tacksamhet.

Men hvad tänka de som pådikta Gud lögn, om uppståndelsens dag? Sannerligen har Gud nåd för menniskorna; men största delen af dem hembära ej tack.

Du kan ej vara i någon slags verksamhet, ej heller läsa om Honom ur Korânen, och icke kunnen I göra något. verk, utan att vi äro edra vittnen, när I deruti inlåten Eder; ja! vigten af ett grand, vare sig på jorden eller i himmelen, undgår ej din Herres blick. Det finnes hvarken större eller mindre än detta, som icke finnes uppskrifvet i en tydlig bok.

Du sysselsätter dig ej med någon angelägenhet, du läser icke upp någonting av Koranen, och I gören ingen gärning, utan att vi äro vittnen till eder, då I inlåten eder därpå; icke ett grand undgår din Herre på jorden eller i himmelen, och det finnes icke heller något mindre eller större än detta, utan att det står i en tydlig skrift.

[MUHAMMAD!] Vilken fråga din uppmärksamhet än riktas mot och vilka Guds ord du än läser ur Koranen och vilket arbete ni [människor] än ägnar era krafter åt - är Vi vittne till allt [från den stund] då ni griper er an med det. Inte ens [vad som motsvarar] ett stoftkorns vikt, på jorden eller i himlen, är dolt för din Herre och ingenting finns, varken mindre eller större än detta, som inte [är inskrivet] i [Guds] öppna bok.

Du skall ej vara uti något tillstånd, eller läsa något ur Koran, ej heller skolen J göra någon gerning, med mindre vi äro vittnen öfver eder, då J ären dermed sysselsatte: och ej vigten ens af ett solgrand är undandold din Herra hvarken på jorden eller i himmelen, ej heller finnes något hvarken mindre än detta, eller större, utan att det är upptecknadt i en klar bok.

Guds vänner hafva sannerligen intet skäl till fruktan, ej heller skola de sörja.

Är det verkligen icke så, att ingen fruktan skall råda över Guds skyddslingar och de ej behöva varda bedrövade?

Helt visst skall de som är nära Gud aldrig känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem,

Är det ej, i sanning, Guds vänner, öfver hvilka ingen fruktan skall komma, och som ej skola sörja?

De som tro och äro gudfruktige,

De, som tro och frukta Gud,

de som tror och ständigt har Honom för ögonen.

De som tro och frukta Gud,

få ett fröjdefullt budskap i detta och det tillkommande lifvet. Guds ord förändras icke. Detta är den största lycka.

Skola få ett hugnesamt budskap både i det jordiska och i det tillkommande livet; det finns ingen möjlighet att ändra Guds ord, detta är den högsta lycksaligheten.

Till dem är budskapet [om lycka] i detta liv och evig salighet riktat. Ingenting kan rubba Guds löfte. Detta är den stora, den lysande segern.

Skola få gladt bådskap i det verldsliga lifvet och det tillkommande: det är ingen förändring i Guds ord; detta skall blifva den stora saligheten.

Icke må deras tal bedröfva dig; ty all makt är Herrans, Han hör och vet allt.

Icke heller må deras tal bedröva dig. Makten tillhör förvisso helt och hållet Gud; han är den Hörande, den Vetande.

Och sörj inte över vad de säger som finner på lögner om Gud! Honom tillhör all makt och all ära.. Han är Den som hör allt, som vet allt.

Ej må deras tal bedröfva dig; ty all magt tillhör Gud: Han är den Hörande, den Vetande.

Hvar och en i himlarne såväl som på jorden är Herrans tjenare (de kunna ej vara Hans likar). Hvad är det väl som de, hvilka dyrka andre gudar, efterfölja såsom Guds likar? De följa blott sina hugskott och de ljuga endast.

Tillhöra de, som finnas i himlarna, och de, som finnas på jorden, verkligen icke Gud? Och vad följa de, som åkalla Guds vederlikar i stället för Gud? De rätta sig ej efter annat än inbillning och tala ej annat än lögn.

ALLA varelser i himlarna och på jorden tillhör Gud. Men vad följer då de som vid sidan av Gud anropar [dem som de påstår vara Hans] medhjälpare? De följer ingenting annat än lösa antaganden och förmodar [än det ena, än det andra].

Tillhör icke, i sanning, Gud hvem som finnes i himlarne och på jorden? Hvad följa då de som åkalla, förutan Gud, afgudar? Icke följa de annat än en inbillning; och de yttra ju blott lögn!

Det är Han, som har gjort natten åt Eder, att derunder hvila Eder, och dagen till att gifva ljus. Häruti äro sannerligen under för dem, som tänka efter.

Han är den, som inrättat natten till vila åt eder och gjort dagen ljus; häri finnas sannerligen tecken för människor, som höra.

Det är Han som har skapat natten för er, så att ni under den får vila, och dagen, för att ni skall kunna se klart. I detta ligger helt visst ett budskap till dem som lyssnar.

Han är den som förordnat åt eder natten, att J mågen hvila derunder, och dagen klar: visserligen är tecken i detta för menniskor som äro uppmärksamma.

De säga: "Gud har tagit sig en son." Ära vare Gud! Han har nog af sig sjelf; Hans är hvad som finnes i himlarne och på jorden. I hafven intet bevis för ett sådant påstående. Viljen I säga om Gud hvad I icke veten?

De säga: »Gud har skaffat sig barn.« Honom allena all ära, han är den Självtillräcklige, honom tillhör vad som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden. I haven icke något bevis härför. Skolen I påbörda Gud vad I icke veten?

De säger: "Gud har [avlat] en son." Nej, stor är Han i Sin härlighet! Han är Den som är Sig själv nog; allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär är Hans. Ingenting bemyndigar er [att påstå] detta. Ni säger alltså om Gud det som ni inte kan veta

De säga: Gud har aflat barn: prisad vare Han! Han är den Rike; Honom tillhör hvad helst som finnes i himlarne och på jorden: hafven J något öfvertygande bevis derpå? Eller sägen J om Gud hvad J icke veten?

Säg: "de som uppdikta lögn om Gud skola aldrig varda salige.

Säg: »De, som uppdikta lögn om Gud, varda förvisso icke lyckliga.«

Säg: "Det skall inte gå dem väl i händer som sätter ihop lögner om Gud."

Säg: sannerligen, de som uppdikta lögn om Gud, skola ej blifva lycklige.

De få njuta af denna verlden, sedan skola de återvända till oss, och då låta vi dem smaka det hårda straffet för deras otros skull.

De få njuta av det jordiska livet; sedan skola de återvända till oss, och sedan skola vi låta dem smaka det stränga straffet, därför att de voro otrogna.

[De får] njuta av detta livets goda - sedan skall de föras åter till Oss och Vi skall låta dem utstå ett strängt straff för deras envisa förnekande av sanningen.

Njutning må de hafva i denna verlden; men sedan skola de återvända till oss, och då skola vi låta dem smaka ett förfärligt straff, emedan de voro otrogne.

Uppläs för dem berättelsen om Noach. Han sade ju till sitt folk: "o mitt folk! om mitt vistande ibland Eder och min förmaning att akta på Guds uppenbarelser falla Eder besvärliga, så bekymrar det mig ej, ty jag sätter min lit till Gud. Fatten då edert beslut och tillkallen edre hjelpare (afgudarne), och må eder afsigt med mig ej sedan vara fördold. Fullborden edert uppsåt emot mig och uppskjuten det ej.

Läs ock upp berättelsen om Noa för dem, då han sade till sitt folk: »Mitt folk, om mitt uppträdande och mina påminnelser om Guds tecken äro för svåra för eder, förtröstar jag på Gud. Utfören alltså edert uppsåt med Guds vederlikar! Sedan må edert uppsåt ej vålla eder någon oro; verkställen sedan eder avsikt med mig och låten mig ej vänta!

BERÄTTA för dem om Noa, som sade till sitt folk: "Om ni, mitt folk, inte kan tåla att jag vistas [bland er] och förkunnar Guds budskap, [skall ni veta att] jag sätter min lit till Gud. Besluta nu i samråd vilka åtgärder ni vill vidta [mot mig] och [ropa på dem som ni tror vara] Guds medhjälpare. Hys inga betänkligheter - nej, sätt er plan i verket utan att ge mig uppskov!

Uppläs för dem Noachs historie, då han sade till sina landsmän: o, mina landsmän! om min ställning ibland eder, och min erinran om Guds tecken är eder gräsligt att fördraga, förtröstar jag på Gud: förener alltså edra afgudar i eder plan; sedan må edert förehafvande ej blifva eder svårt; och kommer derefter till mig och vänter ej på mig.

Om I vänden Eder bort (ifrån min förmaning), så har jag af Eder ej begärt någon lön, ty min lön åligger Gud, och jag är befald att vara Hans vilja underdånig."

Men om I vänden mig ryggen, begär jag ingen lön av eder; min lön är Guds ensak, och jag har fått mig ålagt att höra till de Gud undergivna.«

Men om ni vänder ryggen [åt mina varningar, tänk då på att] jag inte begär någon lön av er; jag väntar ingen lön från någon annan än Gud, och jag har blivit befalld att vara en av dem som underkastar sig Hans vilja."

Om J frånvänden eder, begär jag ej af eder någon lön; min belöning hvilar blott på Gud; och jag har blifvit befalld att vara bland dem som äro Honom undergifne.

Men de beskyllde honom för bedrägeri, och då frälste vi honom och dem, som voro på hans sida, i arken, och vi gjorde dem till deras efterträdare, hvilka vi dränkte, emedan de icke trodde på våra uppenbarelser. Gif akt på, hurudant de varnades slut var!

Men de höllo honom för lögnare, och så frälste vi honom och dem, som följde med honom i arken, och vi gjorde dessa till efterträdare och dränkte dem, som höllo våra tecken för lögn, och se, hurudant slut de varnade fingo!

Men de beskyllde honom för lögn. Och så räddade Vi honom och dem som följde honom i arken och lät dem ta jorden i besittning [efter dem] som påstod att Våra budskap var lögn och som Vi lät drunkna [i vattenmassorna]. Se där hur slutet blev för dem som varnades [förgäves]!

Men de gjorde honom till lögnare, derföre frälsade vi honom och dem som voro med honom i arken, och vi satte dem till efterträdare; och vi dränkte dem som gjorde våra tecken till lögn se alltså, hvad slut de fingo som voro varnade.

Efter honom skickade vi sändebud, hvart och ett till sitt folk. De medförde till dem obestridliga tecken; men de voro ej i stånd att tro på det, som de förut hade förnekat. På det sättet trycka vi ett insegel på brottslingarnes hjertan.

Sedan hava vi efter honom sänt apostlar till deras folk, och de hava kommit till dem med de klara vittnesbörden, men de voro icke i stånd att tro på vad de förut hållit för lögn. Sålunda försegla vi deras hjärtan, som begå överträdelser.

EFTER HONOM sände Vi [flera] sändebud, [var och en] till hans [eget] folk, med klara bevis [om sanningen]. Men [människorna] ville inte tro på det som de förut hade avfärdat som lögn. Så förseglar Gud syndarnas hjärtan.

Derefter hafva vi sändt apostlar, efter honom, till deras folk, och de kommo till dem med påtagliga bevis, men de voro icke benägne att tro på det som de förnekat förut: sålunda försegla vi deras hjertan som öfverträda.

Sedan sände vi efter dem Moses och Aron till Farao och hans förnärmste med våra tecken; men de voro öfvermodige och uppförde sig som ett syndigt folk.

Sedan hava vi efter dem sänt Mose och Aron med våra tecken till Farao och hans stormän, men de voro högmodiga; ja, de voro syndiga människor.

Därefter lät Vi Moses och Aron bege sig till Farao och hans stormän med Våra tecken; men de var högmodiga människor, ovilliga att göra bot och bättra sig.

Sedan hafva vi sändt efter dem, Mose och Aaron, med våra tecken, till Pharao och hans förnämste; men de högmodades och voro elaka menniskor.

Ty när sanningen, utgången ifrån oss, hade kommit till dem, sade de: "detta är sannerligen ett påtagligt trolleri (bedrägeri)."

Och när sanningen kom till dem från oss, sade de: »Detta är sannerligen uppenbar trolldom.«

Och när sanningen från Oss nådde dem, sade de: "Uppenbart är detta [ingenting annat än] bländande och förhäxande vältalighet!"

Och då sanningen från oss kommit till dem, sade de: detta är visserligen uppenbar trolldom.

Moses svarade: "talen I så om sanningen, sedan den kommit till Eder? Är väl detta ett trolleri? Trollkarlar hafva ingen framgång."

Då sade Mose: »Sägen I så om sanningen, då den kommer till eder? Är detta trolldom? Trollkarlar varda aldrig lyckliga.«

Moses sade: "Talar ni [så] om sanningen när den når er? Är detta förhäxande vältalighet? Det går inte dem väl i händer som bedriver trolldom!"

Mose sade: skolen J så tala om sanningen då hon kommit till eder? Är detta trolldom? Men trollkarlar skola ej hafva framgång.

De genmälte: "är du kommen till oss, för att förmå oss till affall ifrån den öfvertygelse, i hvilken vi hafva funnit våre fäder? I önsken båda att komma till makt i landet, och vi äro derföre icke sinnade att tro Eder."

De svarade: »Har du kommit till oss, för att du skall vända oss bort från vad vi funnit att våra fäder stödde sig på, och för att makten i landet skall tillfalla eder båda? Vi sätta icke tro till eder.«

[Då] sade de: "Har du kommit för att förmå oss att överge våra fäders tro och deras seder, så att ni båda kan göra er till herrar här i landet? Vi tror inte på er."

De sade: har du kommit till oss på det du må afleda oss från hvad vi funno våra fäder bekänna, och att magten i landet må tillfalla eder båda? Men vi sätta icke tro till eder.

Farao sade: "skaffen hit till mig alle skicklige trollkarlar."

Då sade Farao: »Fören hit alla skickliga trollkarlar till mig!«

Farao gav befallningen att alla fullärda trollkarlar skulle föras inför honom!

Och Pharao sade: bringa till mig hvarje kunnig trollkarl. Och då trollkarlarne voro komne, sade Mose till dem: kaster J hvad J gån att kasta.

Då trollkarlarne hade instält sig, sade Moses till dem: "kasten hvad I ämnen att kasta."

Och när trollkarlarne kommit, sade Mose till dem: »Kasten vad I haven att kasta!«

Och när trollkarlarna kom sade Moses till dem: "Kasta nu vad det är ni vill kasta!"

Och då trollkarlarne voro komne, sade Mose till dem: kaster J hvad J gån att kasta.

Sedan de nedkastat sine stafvar, sade Moses: "edert verk är taskspeleri. Gud skall göra det om intet, ty Gud gynnar ej illgerningsmäns verk.

När de kastat, sade Mose: »Vad I förevisat är trolldom; Gud skall förvisso göra det om intet, Gud låter ej ofärdsstiftarnes gärningar lyckas.«

Och när de kastade [sina stavar och förvände synen på människorna], sade Moses: "Det som ni har utfört här är trolldomskonster, vars verkningar Gud skall omintetgöra - Gud gynnar inte dem som vill störa ordningen och sprida fördärv [på jorden].

Men då de kastat, sade Mose: det hexeri J hafven bragt till väga, sannerligen skall Gud göra det om intet; ty Gud ställer ej till rätta de ogudaktiges gerningar.

Gud bekräftar sanningen med sina ord, äfven om syndarne ej gilla det."

Och Gud bekräftar sanningen genom sina ord, om ock syndarne skulle harmas.

Med Sina ord visar Gud att sanningen är sanning, hur förhatlig denna än är för de obotfärdiga syndarna."

Och Gud skall bekräfta sanningen i sitt ord, om än de elake sträfva emot.

På Moses trodde endast en stam af hans folk, de andre fruktade, att Farao och hans förnäme skulle pina dem. Farao var i sanning väldig uti landet och öfverdådig.

Men på Mose trodde blott en del av hans folk, därför att de fruktade för Farao och hans stormän, att han nämligen skulle förfölja dem, och Farao var sannerligen en hög herre på jorden; ja, han hörde till de hänsynslösa.

Av rädsla för förföljelser från Faraos och stormännens sida förklarade sig bara ett fåtal bland Moses folk tro på honom. Farao utövade förvisso stor makt på jorden och hans övermod kände inga gränser.

Men icke mer än en led af hans folk satte tro till Mose, af fruktan för Pharao och hans förnämste, att de skulle förtrycka dem; ty Pharao var hög på jorden; och sannerligen var han ibland de öfverdådige.

Moses sade: "o mitt folk! om I tron på Gud, så sätten eder lit till Honom, om I ären rätte muslimin."

Och Mose sade: »Mitt folk, om I tron på Gud, så förtrösten på honom, ifall I ären Gud undergivna!«

Och Moses sade: "Lita till Gud, mitt folk, om ni tror på Honom och om ni har underkastat er Hans vilja [helt och fullt]!"

Och Mose sade: o, mina landsmän! om J tron på Gud, förtröster då på Honom, om J ären Honom undergifne.

De svarade: "på Gud sätta vi vårt hopp. Gif oss ej, o Herre! till pris åt ett syndigt folks förföljelse.

De svarade: »Vi förtrösta på Gud; Herre, utsätt oss ej för förföljelse av de orättfärdiga människorna!

De svarade: "Vi litar helt till Gud", och de bad: "Herre, gör oss inte till [Dina redskap om] Du sätter dessa onda människor på prov;

De svarade: på Gud vi förtröste; o, Herre! ej må Du låta oss blifva förtryckte af orättvist folk;

Rädda oss genom din barmhertighet ifrån detta otrogna folk."

Utan fräls oss i din barmhärtighet från de otrogna människorna!«

rädda oss av nåd från dessa förnekare av sanningen!"

Utan frälsa oss, genom Din barmhertighet, från de otrogna menniskorna.

Vi gåfvo Moses och hans broder denna uppenbarelse: "tagen hus till bostäder åt edert folk i Egypten, så inrättade att de vända sig emot Kiblan, och förrätten bönen. Förkunne du ock de troende ett gladt budskap."

Och vi gåvo Mose och hans broder följande uppenbarelse: »Skaffen edert folk boningar i Egypten och gören edra boningar till en kibla, förrätten bönen och förkunna de rättrogna ett hugnesamt budskap!«

Och Vi ingav Moses och hans broder att låta sitt folk i Egypten inrätta bostäderna [så att bönen kunde förrättas där och orientera dem] i böneriktningen och uppmana dem att förrätta bönen [i hemmen] och [befallde Moses] att förkunna för de troende det glada budskapet ["Guds hjälp är nära"].

Och vi sade i uppenbarelse åt Mose och hans broder: sätter edra landsmän i besittning af boningar i Egypten, och görer edra boningar till ett bönerum, och iakttager bönen: och bebåda glädje till de rättrogne.

Moses sade: "O vår Herre! du har förlänat Farao och hans furstar prakt och rikedom i denna verlden, på det att de, o vår Herre! skulle förfela din väg. O vår Herre! förstör deras rikedomar och förhärda deras hjertan, de skola dock icke tro förr än de skåda det pinsamma straffet."

Och Mose sade: »Herre, du har förvisso givit Farao och hans stormän härlighet och rikedomar i det jordiska livet, Herre, för att de skola förirra sig från din väg. Herre, utplåna spåren av deras rikedomar och förhärda deras hjärtan, att de ej må tro, förrän de få se det plågsamma straffet!«

Och Moses bad: "Herre! Prakt och rikedomar har Du skänkt Farao och hans stormän i denna värld, och till följd därav, Herre, driver de [människor] bort från Din väg. Utplåna [därför] deras rikedomar, Herre, och låt deras hjärtan hårdna så att tron inte kan nå dem förrän de ser det plågsamma straff [som väntar dem]."

Och Mose sade: o, Herre! i sanning har Du gifvit Pharao och hans förnämste, prydnader och rikedomar i det verldsliga lifvet, o, Herre! på det de må afvika från Din väg: o, Herre! tillintetgör deras rikedomar, och förhärda deras hjertan, att de ej må tro tills de varseblifva det plågsamma straffet.

Gud svarade: "jag har hört eder bön. Varen ståndaktige och följen ej de okunniges väg."

Han svarade: »Eder bön är hörd; visen eder alltså ståndaktiga och följen ej deras väg, som ingenting veta!«

[Gud] sade: "Er bön är hörd! Håll er [nu] till den raka vägen och gå inte med de [okunniga] som inte vet [vart de är på väg]!"

Sade Herren: eder bön är hörd; handlar alltså rätt, och följer ej deras väg, som ingenting veta.

Israels barn förde vi genom hafvet. Farao och hans härar eftersatte dem brottsligt och fiendtligt, till dess att floden bröt fram öfver dem. Då sade Farao: "jag tror, att det ej gifves någon annan Gud än den, på hvilken Israels barn tro, och jag är en muslim."

Och vi läto Israels barn vandra genom havet, men Farao och hans härskaror förföljde dem i förhävelse och fiendskap, tills han var nära att drunkna och sade: »Jag tror, att det ej finns någon annan gud än den, som Israels barn tro på, och jag hör till de Gud undergivna.«

OCH VI förde Israels barn genom havet, förföljda av en förbittrad Farao och hans armé; och när [de framvällande] vattenmassorna hotade att dränka honom ropade han: "Jag tror att ingen gud finns utom Den som Israels barn tror på, och jag är en av dem som underkastar sig Hans vilja!"

Och vi förde Israels barn genom hafvet, och Pharao och hans krigsfolk förföljde dem häftigt och ondskefullt; tills, då han var på vägen att drunkna, han sade: jag tror att det icke finnes någon gud, utom Honom på hvilken Israels barn tro, och jag är ibland de undergifne.

Nu tror du, men förut var du trotsande och en af de gudlöses antal.

»Ja, numera, men förut har du varit olydig och hört till ofärdsstiftarne.

[Gud sade:] "Nu [tror du]! Förut trotsade du Mig och var en av dem som stör ordningen och sprider fördärv [på jorden]!

Nu, men förr har du varit uppstudsig, och ibland de ogudaktige.

I dag skola vi rädda dig med din kropp, så att du varder ett tecken för dina efterkommande; ty många menniskor äro likgiltiga för våra uppenbarelser. —

Och i dag skola vi låta dig komma upp som lik, att du må varda ett tecken för dem, som komma efter dig.« Men många människor äro sannerligen likgiltiga för våra tecken.

Din kropp skall Vi rädda idag för att göra dig till ett tecken för dina efterkommande, även om många människor är likgiltiga för Våra tecken."

Men i dag skola vi lyfta opp dig med din kropp ur hafvets djup, att du må blifva ett tecken åt dem som komma efter dig: men sannerligen äro en mängd ibland menniskorna likgilltige för våra tecken.

Vi hafva en gång gifvit Israels barn förträffliga boställen och beskärt dem föda af det bästa. De blefvo icke af olika meningar förr än de hade fått kunskap på sin lott. Men din Herre skall på uppståndelsedagen afgöra de tvistiga frågorna emellan dem.

Vi hava ju givit Israels barn en säker boning och beskärt dem goda ting, och de tvistade ej, förrän kunskapen kom dem till del; din Herre skall förvisso döma mellan dem på uppståndelsens dag om det, som de tvistade om.

Och så lät Vi Israels barn inrätta sig på goda och sunda boplatser och skänkte dem det som var gott och hälsosamt för deras försörjning. Och först sedan kunskapen hade kommit till dem [genom uppenbarelsen av Tora] uppstod skiljaktiga meningar bland dem; men i allt det som de var oense om skall Gud döma mellan dem på Uppståndelsens dag.

Och vi beredde åt Israels barn en fast bostad, och gåfvo dem näring af de goda tingen; och de blefvo ej stridige förrän kunskapen kom till dem: sannerligen skall din Herre dömma emellan dem uppståndelsens dag, i det hvaruti de voro stridige.

Om du tviflar om det, som vi hafva nedsändt till dig, så fråga dem, som hafva läst boken före dig. Sanningen, utgången ifrån din Herre, har verkligen kommet till dig. Var derföre icke en af dem, som tvifla.

Och om du hyser tvivel om det, som vi nedsänt till dig, så spörj dem, som läst skriften före dig! Sanningen har nu kommit till dig från din Herre; var därför ej bland tvivlarne!

OM DU skulle känna tveksamhet inför något av det som Vi har uppenbarat för dig, fråga då dem som läser den Skrift [som uppenbarades] före din tid och [du skall se att] vad du har fått ta emot från din Herre är sanningen; hys därför inte minsta tvivel om detta!

Om du är i tvifvel beträffande det som vi nedsändt till dig, fråga då dem som läst Skriften före dig. Visserligen har nu sanningen kommit till dig från din Herra; alltså skall du ej vara bland dem som tvifla.

Var ej heller en af dem, som förklara Guds uppenbarelser för osanning, så att du varder förtappad.

Och hör ej heller till dem, som hålla Guds tecken för lögn, så att du kommer bland de tillspillogivna!

Och förneka [ingenting av] Guds budskap; [annars] kommer du att höra till förlorarna.

Ej heller skall du vara ibland dem som göra Guds tecken till lögn, att du ej må varda en af dem som blifva lidande.

De, som hafva förtjenat sin Herres straffdom, skola icke tro,

De, på vilka din Herres ord slår in, skola förvisso ej tro,

De mot vilka din Herres [fördömande] ord besannas kommer inte att tro -

Sannerligen, de öfver hvilka din Herres ord är rättvist utsagdt, de skola ej tro,

äfven om alla under visas för dem, förr än de se det pinsamma straffet.

Om ock alla möjliga tecken komme till dem, förrän de få se det plågsamma straffet.

Även om alla tecken visar sig för dem - förrän de får se det plågsamma straff [som väntar dem].

Om än alla under skulle komma för dem, intill dess de varseblifva det plågsamma straffet

Eller har det någonsin funnits en stad, som trott, och hvars tro har hjelpt den? Det enda undantaget är Jonas' folk. Sedan det blifvit troende, borttogo vi ifrån detsamma vanärans straff i denna verlden och läto det ännu en tid njuta af lifvet.

Och varför har det ej funnits någon stad, som trott och haft gagn av sin tro, utom Jonas folk? Då de trodde, avvände vi det skymfliga straffet från dem i det jordiska livet och läto dem njuta till en tid.

Det fanns inte ett [enda] folk [bland dem som Vi straffade i gångna tider], som [ångrade sina synder och] blev troende och vars tro gagnade dem, utom Jonas folk. När de omvände sig skonade Vi dem från det förnedrande straff i denna värld [som väntade dem] och Vi lät dem glädjas [åt livet] ännu en tid.

Och om icke så vore, skulle någon stad hafva trott, och haft gagn af sin tro, utom Jonas’ landsmän; då de hade trott, förlossade vi dem från ett nesligt straff i det verldsliga lifvet, och vi läto dem njuta det för en tid.

Om din Herre ville, så skulle hvar och en på jorden utan undantag tro; men vill du väl tvinga menniskorna att tro?

Och om din Herre velat, så skulle alla, som finnas på jorden, hava trott; vill du då tvinga människorna att bliva rättrogna?

Om detta hade varit din Herres vilja skulle alla jordens invånare helt visst utan undantag ha antagit tron. Men kan du [Muhammad] påtvinga människorna tron

Om din Herre behagat, skulle visserligen de som äro på jorden allesamman hafva trott: skall du då tvinga menniskorna att blifva rättrogne?

Det står ej i en menniskas makt att tro, så framt ej Gud tillåter det. Han dömer till afguderiets orenlighet dem, som äro utan förnuft.

Det händer ej, att en själ tror, annat än på Guds tillskyndelse, och han låter straffdomen hemsöka dem, som ej hava något förstånd.

Nej, ingen kommer till tro utan Guds vilja - och Han hopar straff och skam över dem som inte vill använda sitt förstånd [för att tänka över Guds budskap].

Ingen själ kan tro, om icke med Guds tillstädjelse; men Han skall betunga med sin vrede dem som ej vilja förstå.

Säg: "betrakten det, som är i himlarne och på jorden." Men hvad gagna tecknen och varningarne menniskor, som icke tro?

Säg: »Tagen i betraktande vad som finnes i himlarna och på jorden!« Men tecken och varningar båta ej människor, som icke tro.

Säg: "Begrunda allt det som himlarna och jorden rymmer!" - Men vilken nytta har människor som inte vill tro av budskap och varningar

Säg: betrakter hvad som är i himlarne och på jorden; men hvarken tecken eller förmanare lända till gagn, för menniskor som ej tro.

Vänta de något annat än stridsdagar, sådane som folken före dem utstått! Säg: "vänten, äfven jag skall vänta med Eder."

Vänta de på något annat än sådana hemsökelser som deras, vilka gått bort före dem? Säg: »Så biden då! Jag hör förvisso till dem, som bida, likaväl som I.«

Kan de vänta något annat än samma olycksöde som drabbade deras föregångare? Säg: "Vänta då [på det som skall komma]! Jag skall vänta med er."

Månne de afbida om icke lika dagar med deras som funnits före dem? Säg: vänter då; sannerligen är jag jemte eder ibland dem som vänta.

Vi pläga då rädda våra sändebud och de troende. Så skola vi ock, enligt vår pligt, rädda Muhammed och de troende.

Sedan skola vi frälsa våra apostlar och dem, som tro; sålunda skola vi pliktskyldigast frälsa de rättrogna.

Till sist [när straffet faller över förnekarna av sanningen] räddar Vi Våra sändebud och de troende; det är för Oss något ovillkorligt att de troende räddas!

Sedan skola vi frälsa våra sändebud och dem som trott; just så: det är vårt åliggande att frälsa de rättrogne.

Säg: "o menniskor, om I hysen tvifvel om min lära, så veten, att jag ej tillbeder de väsenden, som I tillbedjen utom Gud. Jag tillbeder Gud, som en gång skall låta Eder dö, och jag är befald, att vara en af de troende,

Säg: »Människor, om I hysen tvivel angående min religion, så dyrkar jag ej dem I dyrken i stället för Gud, utan jag dyrkar Gud, som skall taga eder hädan, och jag har fått mig ålagt att höra till de rättrogna.

SÄG [Muhammad]: "Om ni, människor, tvekar om [det verkliga innehållet i] min tro [bör ni veta att] jag inte dyrkar dem som ni dyrkar vid sidan av Gud; jag dyrkar Gud som [en dag] skall låta er dö. Och jag har blivit befalld att vara en av de [sanna] troende."

Säg: o, menniskor! om J ären i tvifvel beträffande min lära, så dyrkar icke jag de afgudar som J dyrken, utom Gud; men jag dyrkar Gud, som skall göra slut på eder: och jag har blifvit befalld att vara ibland de rättrogne,

och att som renlärig vända mig till den sanna läran, ej vara afgudadyrkare och

Så ock: ”Vänd ditt ansikte mot religionen som hanif och hör ej till månggudadyrkarne!

Ge dig därför av hela din själ hän åt den rena, ursprungliga tron och var inte en av dem som sätter medhjälpare vid Guds sida.

Och det bjöds: ställ ditt ansigte mot religionen, var renlärig; och ej skall du vara ibland afgudadykarne.

att utom Gud ej åkalla något väsende, som hvarken kan skada eller gagna mig; ty om jag gjorde det, skulle jag höra till de orättfärdiges antal.

Och åkalla ej i stället för Gud sådant, som varken kan gagna eller skada dig! Ty om du gör det, då hör du förvisso till de orättfärdiga.«

Och anropa inte i Guds ställe dem som varken kan gagna eller skada dig; om du gjorde detta skulle du bli en av dem som begår svår orätt mot sig själva.

Och ej må du åkalla, utom Gud, sådant som hvarken gagnar dig eller skadar dig; ty om du gör, sannerligen är du då ibland de orättfärdige.

Om Gud låter dig vederfaras något ondt, så kan ingen annan än Han befria dig derifrån, och om Han tilltänkt dig något godt, så kan ingen tillintetgöra Hans nåd. Han beskär den åt hvem Han vill af sine tjenare, ty Han är den Förlåtande, den Barmhertige.

Och om Gud hemsöker dig med ofärd, så finnes ingen, som kan avvärja den, utom honom, och om han tillärnar dig något gott, kan ingen avvända hans ynnest. Han når vem han vill bland sina tjänare därmed; ja, han är den Överseende, den Barmhärtige.

Om Gud låter en olycka drabba dig är Han den ende som kan avvärja den, och om Han vill skänka dig något gott kan ingen hindra detta goda [att nå dig]. Han skänker det till den Han vill av Sina tjänare. - Han är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet.

Om Gud hemsöker dig med ondt, finnes ingen som förlossar derifrån, om icke Han; och om Han vill göra dig godt, finnes ingen som håller tillbaka Hans nåd: Han når dermed hvem Han behagar af sina tjenare; och Han är den Nådige, den Barmhertige.

Säg: "o menniskor! sanningen ifrån eder Herre har kommit till Eder; den som låter leda sig, han låter leda sig till sitt eget bästa, och den som far vill, far vill till sitt förderf. Jag är icke eder sakförare.

Säg: »Människor, sanningen har kommit till eder från eder Herre; och om någon låter vägleda sig, sker det till hans eget bästa, men om någon far vilse, sker det till hans egen skada, och jag är intet ombud för eder.«

SÄG [Muhammad]: "Människor! Ni har nu nåtts av sanningen från er Herre. Den som låter sig ledas på rätt väg har själv [all] nytta av detta; och den som går vilse skadar därmed bara sig själv. Jag har inte blivit satt att vaka över er."

Säg: o, menniskor! nu har sanningen kommit till eder från eder Herra; alltså, ho som blifver vägledd, endast för sin egen själ blifver han vägledd; och ho som far vilse, han irrar blott emot densamma; och jag är ej öfver eder en vaktare.

Följ det, som har uppenbarats dig, och haf tålamod, till dess att Gud dömer emellan dig och dine vedersakare; ty Han är den bäste domaren.

Rätta dig efter vad som uppenbaras för dig och var tålig, tills Gud dömer! Ja, han är den bäste domaren.

Följ vad som uppenbaras för dig [Muhammad]; och ha tålamod till dess att Guds dom faller. Han är den bäste domare.

Följ du hvad som är dig uppenbaradt, och var tålig, intill dess Gud skall dömma; ty Han är den bäste domaren.