ٱلۡمُنَٰفِقُونَ وَٱلۡمُنَٰفِقَٰتُ بَعۡضُهُم مِّنۢ بَعۡضٖۚ يَأۡمُرُونَ بِٱلۡمُنكَرِ وَيَنۡهَوۡنَ عَنِ ٱلۡمَعۡرُوفِ وَيَقۡبِضُونَ أَيۡدِيَهُمۡۚ نَسُواْ ٱللَّهَ فَنَسِيَهُمۡۚ إِنَّ ٱلۡمُنَٰفِقِينَ هُمُ ٱلۡفَٰسِقُونَ٦٧

Hycklarne, så männer som qvinnor, likna hvarandra. De bjuda det som är orätt, förbjuda det goda och tillsluta sina händer (så att de ej öfva barmhertighet). De hafva glömt Gud och derföre har Han ock glömt dem. Hycklarne äro sannerligen elake.

De tvehågsna, både män och kvinnor, äro av samma halt, i det de påbjuda det otillbörliga och förbjuda det tillbörliga och tillsluta sina händer. De hava glömt Gud, och därför har han glömt dem; de tvehågsna äro förvisso de ogudaktiga.

Hycklarna, männen såväl som kvinnorna, är alla skurna ur samma stycke. De anbefaller det som är orätt och förbjuder det som är rätt och de håller ett hårt grepp om penningpåsen. De glömmer Gud och då skall Vi glömma dem. De har sannerligen, dessa hycklare, förhärdat sig i trots och synd.

Skrymtarne och skrymterskorna komma de ena af dem ifrån de andra; de anbefalla det som är orätt och förbjuda det som är rätt, och tillsluta sina händer: de hafva glömt Gud, derföre har Gud glömt dem; ty skrymtarne äro de gudlöse.