لَّقَد تَّابَ ٱللَّهُ عَلَى ٱلنَّبِيِّ وَٱلۡمُهَٰجِرِينَ وَٱلۡأَنصَارِ ٱلَّذِينَ ٱتَّبَعُوهُ فِي سَاعَةِ ٱلۡعُسۡرَةِ مِنۢ بَعۡدِ مَا كَادَ يَزِيغُ قُلُوبُ فَرِيقٖ مِّنۡهُمۡ ثُمَّ تَابَ عَلَيۡهِمۡۚ إِنَّهُۥ بِهِمۡ رَءُوفٞ رَّحِيمٞ١١٧

Gud var nådig emot profeten, utvandrarne och ansarierne, som i en nödens stund följde honom, sedan det varit nära, att en del af dem hade svikit. Sedan blef Han nådig emot dem, ty Han är mild emot dem och barmhertig.

Så har nu Gud misskundat sig över profeten, de medflyktingar och medhjälpare, som följde honom i nödens stund, sedan någras hjärtan bland dem varit nära att avfalla. Då misskundade han sig över dem — han är förvisso huld och barmhärtig mot dem —

GUD HAR i Sin nåd inneslutit Profeten och dem som övergav ondskans rike och dem som gav utvandrarna husrum och hjälp - dem som följde honom i de mörka stunder, då några bland de troende nära nog hade svikit. Ja, Han inneslöt dem [alla] i Sin nåd; Han, den Barmhärtige, ömmade för dem.

Visserligen har nu Gud nådigt vändt sig till profeten och de Mohadjerun och Ansars som följde honom i nödens stund, sedan någres hjertan ibland dem voro nära nog att affalla: derefter har Han vändt sig nådigt till dem; ty Han är emot dem mild, barmhertig: