Sura 11: Hud

A. L. R. Detta är en bok, hvars tecken (verser) (uti den himmelska urtexten) blifvit stadfästade och sedan tydligen utredda; en gåfva af en Allvis, Allvetande,

‘LR. Se, en skrift, vars verser äro fastställda och tydligt utlagda, från en, som är vis och insiktsfull

Alif lam ra. [DETTA ÄR] en Skrift, vars budskap har avfattats på ett fast och klart språk och förtydligats på punkt efter punkt av en allvis [Herre], väl underrättad om allt;

A. L. R. En bok hvars verser blifvit väl iordningställde och sedan tydliggjorde, har blifvit nedsänd från Honom som äger vishet, kunskap,

på det att I icke skullen tillbedja något annat väsende än Gud; — jag är i sanning en varnare och ett ljufligt budskaps förkunnare för Eder ifrån Honom. —

Dyrken ingen annan än Gud! — Jag är förvisso en varnare och en glädjebudbärare från honom för eder —

[den lär er] att inte dyrka någon utom Gud. [Säg, Muhammad:] "Jag är [sänd] av Honom för att varna [er] och överbringa ett glatt budskap om hopp,

Att J ej mågen tjena någon utom Gud: sannerligen är jag en hotande förmanare och en bebådare af glädje, från Honom till eder,

och på det att I bedjen eder Herre om förlåtelse och omvänden Eder. Om I det gören, så skall Han beskära Eder ända till en bestämd tidpunkt (döden) en skön lefnadssällhet, och skall låta hvar och en, som utmärker sig, skörda frukterna af sin utmärkelse. Men om I affallen, så fruktar jag för Eder en förfärlig dags straff.

Bedjen eder Herre om förlåtelse, omvänden eder sedan till honom, så skall han skänka eder en härlig njutning till en bestämd tid och giva varje förtjänt man efter hans förtjänst; men vänden I eder bort, så fruktar jag förvisso en stor dags straff för eder.

där [ni förmanas] att be er Herre om förlåtelse [för era synder] och att i ånger vända åter till Honom. Då skall Han till en tidpunkt [som Han har] fastställt låta er njuta allt det goda [som ryms i detta liv], och [i det kommande livet] skall Han, efter vars och ens förtjänst, skänka alla som gör det goda och det rätta Sin nåds gåvor." Men om de vänder ryggen till, [säg]: "Jag bävar för det straff som väntar er på [Räkenskapens] dag,

Sägande: anroper eder Herra om tillgift, och omvänder eder sedan till Honom, Han skall låta eder njuta en god försörjning intill en bestämd tid, och gifva hvar och en som äger förtjenst dess rikliga lön: men om J bortvänden eder, sannerligen fruktar jag för eder en gräslig dags straff.

Till Gud förer eder väg (Honom kunnen I icke undkomma); ty Han är allsmäktig.

Till Gud skolen I återvända; ja, han är allsmäktig.

[då] ni skall vända tillbaka till Gud, som har allt i Sin makt."

Till Gud skolen J återvända; och Han är allsmägtig.

Innestänga de icke inom sina bröst hvad de tänka, för att dölja sig för Honom? När de hölja sig i sina kläder, så vet Han ju hvad de dölja och hvad de lägga i dagen. Han känner sannerligen hvad som finnes inom brösten.

Tillsluta de verkligen icke sina bröst för att dölja sig för honom? Vet han icke vad de hemlighålla och vad de yppa, när de hölja sig i sina kläder? Han känner förvisso sinnenas beskaffenhet.

De bommar för hjärtana för att dölja [sina fientliga avsikter] för Honom! Men när de sveper kläderna tätare omkring sig [för att slippa höra Profetens ord], vet Han vad de försöker dölja lika väl som det som de låter skymta fram. Ja, Han vet vad som rör sig i människans innersta.

De veckla ju, i sanning, dubbelt om sina bröst, på det de må dölja sig undan Honom. Månne icke då de insvepa sig i sina kläder, Han vet hvad de dölja, och hvad de lägga för en dag? Sannerligen vet Han hvad som bor i brösten.

Det finnes ej någon varelse på jorden, hvars uppehälle ej beror af Gud. Han känner dess vistelseort och dess graf. Allt står upptecknadt i en obestridlig bok.

Och det finns intet kräk på jorden, vars uppehälle icke är Guds sak, och han känner dess vistelseort och hemvist; allting står i en tydlig skrift.

Det finns ingen levande varelse på jorden som Gud inte sörjer för; Han vet var de gömmer sig [vid fara] och den plats som skall bli deras sista vilorum; allt är inskrivet i [Guds] öppna bok.

Det finnes ej ett kräk på jorden utan att på Gud ligger omsorgen om dess uppehälle, och att Han känner dess boningsställe och dess förvaringsställe: allt är uti en klar bok.

Han är den som har skapat himlarne och jorden på sex dagar — och dess förinnan var Hans thron ofvan vattnet — för att pröfva, hvem af Eder som skulle handla bäst. När du säger: "I skolen visserligen uppväckas ifrån de döde," så skola de otrogne utropa: "detta är ej annat än ett uppenbart bedrägeri."

Han är ock den, som skapat himlarna och jorden på sex dagar, i det hans tron stod ovan vattnet, för att han skulle pröva eder, vem av eder handlar bäst. Och om du säger: »I skolen förvisso uppväckas efter döden«, så skola sannerligen de, som äro otrogna, säga: »Detta är ingenting annat än uppenbar trolldom.«

Det är Han som har skapat himlarna och jorden under sex dagar och som tronar i Sin allmakts härlighet över vattnen. [Han har skapat allt detta] för att pröva er [och låta er visa] genom ert handlande vem bland er som är den bäste. Och om du säger: "Efter döden skall ni återuppväckas till nytt liv", kommer de som förnekar sanningen helt säkert att svara: "Det är ingenting annat än bedrägliga illusioner!"

Och Han är den som skapat himlarne och, jorden på sex dagar — och Hans thron var öfver vattnet — på det Han måtte pröfva eder, hvilken af eder vore bäst i gerningar. Om du säger: sannerligen skolen J återuppväckas efter döden, säkert skola de som icke tro säga: detta är ej annat än påtaglig trolldom.

Då vi uppskjuta deras straff, för att utföra det emot en inskränkt krets af hedningar, ej emot alle, så säga de: "hvad är det som håller det tillbaka." Den dag, då det drabbar dem, skall ingen kunna afvända det ifrån dem. Det, som de nu begabba, skall omhvärfva dem.

Och om vi uppskjuta straffet för dem en tid, som är lätt att räkna, skola de sannerligen säga: »Vad håller det tillbaka?« Skall det ej bliva omöjligt att avvända det från dem den dag, det överraskar dem? Och det, som de gäckades med, skall drabba dem.

Och om Vi låter anstå med deras straff till en fastställd tid säger de: "Varför dröjer det?" Men den dag [straffet] når dem skall ingenting kunna avvärja det och de kommer att inringas av det som de brukade skämta om.

Och om vi hålla tillbaka straffet från dem intill en bestämd tid, skola de visserligen säga hvad håller det tillbaka? Månne ej det skall komma på dem en dag då det icke blifver afvändt från dem; då hvad de begabbade skall omgifva dem?

Om vi låta menniskan njuta en välsignelse ifrån oss och sedan borttaga den ifrån henne, så förtviflar hon och förnekar Gud.

Och om vi låta människan smaka barmhärtighet från oss, men sedan undandraga henne den, varder hon sannerligen förtvivlad och otacksam.

Och om Vi låter människan smaka något av Vår nåd och sedan tar det ifrån henne, misströstar hon och glömmer allt vad hon har [Oss] att tacka för.

Om vi låta menniskan njuta af vår barmhertighet, och sedan borttaga den från henne, sannerligen blifver hon förtviflad, otacksam.

Men om vi låta henne njuta välstånd efter den brist, som har träffat henne, utbrister hon: "mina hemsökelser äro förbi," och hon fröjdar sig och är full af öfvermod,

Och om vi låta henne smaka nåd efter någon motgång, som drabbat henne, skall hon sannerligen säga: »Det onda har vikit bort från mig«, och då varder hon morsk och skrytsam,

Och om Vi låter henne se bättre tider efter att ha fått pröva på motgångar, säger hon helt säkert: "De onda dagarna är förbi" och glädjen gör henne övermodig och skrytsam.

Och om vi låta henne njuta nåd, sedan motgång träffat henne, säkert skall hon säga: det onda har försvunnit från mig; ty hon blifver glad, skrytsam:

undantagandes de, som hafva tålamod och utöfva det goda; dem förlåter Gud och de få en stor lön.

Undantagandes dem, som äro tåliga och göra goda gärningar. Dessa skola få förlåtelse och en stor lön.

Annorlunda är det med dem som tålmodigt håller ut [i motgången] och lever ett rättskaffens liv. För dem väntar syndernas förlåtelse och en riklig belöning.

Utom de som tåligt fördraga och göra goda verk, de skola få tillgift och en stor belöning.

Kanhända du uraktlåter att framställa något af det, som har uppenbarats för dig, då du känner ängslan att göra det af fruktan att de skola säga: "hvi nedsändes ej en skatt till honom, eller hvi kommer ej en ängel med honom?" Men du är endast en varnare, och Gud drager omsorg för allt.

Kanhända du lämnar åsido en del av vad som uppenbaras för dig, i det att ditt bröst varder beklämt, därför att de säga: »Varför har ej en skatt nedsänts till honom eller en ängel följt med honom?« Du är blott en varnare, och Gud är ombud för allting.

[MUHAMMAD! Ibland frestas] du kanske att undanhålla något av det som uppenbaras för dig, betryckt som du är över [häcklarnas] hånfulla ord: "Varför har inte en skatt sänts ned till honom?" eller "Varför har han inte en ängel i följe?" - Du är bara en varnare, men Gud vårdar sig om allt.

Skulle du kanhända lemna en del af hvad som är dig uppenbaradt, och ditt bröst blifva beklämdt, derföre att de må säga: hvarföre har icke en skatt blifvit nedsänd till honom, eller en engel kommit jemte honom? Du är blott en predikare; och Gud är öfver allting styresman.

Eller säga de; "han har uppdiktat det." Svara: "uppvisen då tio kapitel af samma innehåll, hvilka I sjelfve hafven uppfunnit, och kallen till hjelp, hvem I kunnen, utom Gud, om I hafven rätt i edert påstående."

Eller säga de: »Han har uppdiktat det?« Säg: »Så åstadkommen då tio likadana uppdiktade surer och åkallen vem helst I kunnen åkalla i stället för Gud, om I ären sannfärdiga!«

Och de säger: "[Muhammad] har författat [Koranen]!" Svara då: "Visa fram tio [av er] författade, likvärdiga suror och kalla dem ni kan [till er hjälp] - utom Gud - om det ni säger är sant.

Eller skola de säga: han har satt ihop den? Svara: frambringer då tio kapitel lika den, ihopsatte af eder, och kaller till hjelp hvem I förmår, utom Gud, om J ären sannfärdige.

Kunna de då icke uppfylla eder begäran, så veten, att den uppenbarades, innehållande Guds kunskap, och att det ej gifves någon Gud utom Honom. Viljen I vara Gudi undergifne (muslimin)?"

Men om de icke hörsamma eder, så veten, att det, som nedsänts, innehåller Guds vetande, och att det ej finns någon gud utom honom! Ären I då honom undergivna?

Och om de som ni kallar på inte svarar er, då har ni förstått att uppenbarelsen av [Koranen] uteslutande är ett verk av Guds ingivelse och att det inte finns någon annan gud än Han. Är ni beredda att underkasta er Hans vilja?"

Men om de ej svara eder, veter då, att den blifvit nedsänd med Guds kunskap, och att det ej finnes någon gud, utom Honom: ären J då Honom undergifne?

Den som föredrager detta lifvet och dess behag, hans gerningar skola vi här fullt upp vedergälla och icke skall han dervid lida orätt.

Dem, som eftersträva det jordiska livet och dess härlighet, skola vi till fullo löna för deras gärningar, utan att de varda bedragna.

DE VILKAS hela håg står till det jordiska livet och dess fröjder, dem skall Vi i detta [liv] ge hela lönen för deras handlingar, och ingenting skall här dras ifrån;

Åt dem som älska det verldsliga lifvet och dess ståt, skola vi fullt godtgöra deras verk deruti, och de skola ej deri lida förlust.

Sådane få i det eviga lifvet endast helveteselden till lön. Hvad de här hafva gjort skall ej hafva något värde, och utan gagn äro deras gerningar.

Det är dessa, som i det tillkommande livet icke hava någonting annat än elden att vänta; vad de företagit sig varder där förspillt, och allt vad de gjorde är fåfängt.

men de har ingenting annat att vänta i det kommande livet än Elden. Vad de åstadkom i denna [värld] har gått förlorat, och alla deras strävanden var förgäves.

Desse äro de för hvilka det ej skall blifva i det tillkommande lifvet annat än eld; hvad de arbetat skall der blifva af intet värde; och fåfängt hvad de gjorde.

Är icke den, som egde en, ifrån hans Herre utgående, upplysning och läser korânen, ett vittne på dess sanning? och före Korânen uppenbarades Mose bok, såsom en förebild och ett nådebevis. De (för hvilka Mose bok har uppenbarats) tro. på den (Korânen). Men de af hedningarne, som icke tro på den, skola träffas i helvetet. Tvifla derföre ej på den; den innehåller sanningen, som kommer ifrån din Herre, men de flesta menniskor tro icke.

Nå, än den, som stöder sig på ett klart vittnesbörd från sin Herre och som åtföljes av ett vittne från honom och har Moses skrift förut till ledning och bevis på barmhärtighet? Dessa tro på den, men om någon av de förbundna förnekar den, varder elden hans givna plats. Så hys då ej tvivel därom! Det är förvisso sanningen från din Herre, men de flesta människor tro icke.

Kan [dessa människor jämföras med] dem som stöder sig på ett klart vittnesbörd från sin Herre, som ett av Hans vittnen läser upp, liksom tidigare den Skrift som gavs Moses, en vägvisare och en [källa till] nåd? Sådana [som denne] har en sann tro på detta [vittnesbörd]; men den som tillhör [andra] samfund och som bestrider dess sanning är kallad till ett möte där den eviga Elden [brinner]. Hys alltså inte minsta tvivel om denna [uppenbarelse]! Det är sanningen från din Herre - men de flesta människor vill inte tro!

Månne den ej skall blifva trodd, som stöder sig på ett tydligt bevis från sin Herra, och som ett vittne från Honom åtföljer, och som Moses bok föregått till ledning och barmhertighet? De förre tro derpå; och ho som icke tror derpå, bland dem som äro i förbund, har löfte på elden. Alltså må du ej vara i tvifvel derom; ty det är sanningen från din Herra: men största delen af menniskorna skola ej tro.

Ho är väl större syndare än den, som uppdiktar lögn om Gud! Sådane skola inställas inför sin Herre, och vittnena skola säga: "desse äro de, som hafva talat osanning om sin Herre." Guds förbannelse hvilar öfver syndarne,

Vem är orättfärdigare än den, som uppdiktar lögn om Gud? Dessa skola mönstras inför sin Herre, och vittnena skola säga: »Det var dessa, som ljögo på sin Herre.« Skall icke Guds förbannelse drabba de orättfärdiga,

Vem är mer orättfärdig än den som sätter ihop lögner om Gud? [Dessa människor] skall [på den Yttersta dagen] föras fram inför sin Herre och vittnena skall förklara: "Dessa var det som satte ihop lögner om sin Herre." Ja, Guds fördömelse faller sannerligen över dem som begår [sådan] orättfärdighet,

Men hvem är väl orättfärdigare än den som uppdiktar lögn om Gud? De skola inställas inför sin Herra, och vittnena skola säga: desse äro de som lögo på sin Herra. Ligger icke Guds förbannelse på de orättfärdige,

som hindra andre ifrån Guds väg och önska den krokig. Det är de, som förneka det eviga lifvet.

Som utestänga andra från Guds väg och ävlas att göra den krokig, i det de förneka det tillkommande livet?

de som hindrar [andra] från att följa Guds väg och vill låta den framstå som krokig. Det är just de som avvisar tron på ett evigt liv!

Hvilka afhålla menniskor från Guds väg, och söka göra den krokig, och icke tro på det tillkommande lifvet?

Icke förmå de, att på jorden undgå Guds straff, ej heller ega de någon, som kan beskydda dem utom Gud. Han skall fördubbla deras straff. De yoro icke i stånd att höra och icke kunde de se.

Dessa kunna icke slippa undan på jorden, och de hava inga beskyddare i stället för Gud. Straffet skall fördubblas för dem; de äro icke i stånd att höra, och de se icke heller.

[Om de än skonas] på jorden kan de inte uppresa sig mot [Guds dom] och de skall inte finna någon annan beskyddare än Gud; deras straff skall fördubblas, eftersom de inte kunde lyssna [till sanningen] och inte kunde urskilja [vägen].

De hafva ej undsluppit på jorden, ej heller hafva de någon beskyddare, utom Gud: straffet skall fördubblas för dem; de mägtade ej höra, ej heller de sågo.

Desse äro de som hafva förtappat sina själar, och det, som de uppdiktat (afgudarne), skall öfvergifva dem.

Det är dessa, som givit sig själva till spillo, och vad de uppdiktade sviker dem.

Det är dessa som har förverkat sina själar och allt det som de [i livet] hade diktat upp skall överge dem;

Desse äro de som förlorat sina själar, och hvad de uppdiktade har försvunnit från dem:

Helt säkert varda de de olycksaligaste i det eviga lifvet.

Det står fast, att de i det tillkommande livet skola bliva de, som få lida mest.

utan tvivel är det de som i nästa liv skall stå som [de stora] förlorarna.

Det är ej tvifvel att i det tillkommande lifvet de varda mest lidande.

Men de som tro, göra godt och ödmjuka sig inför sin Herre, de komma i paradiset, der de evigt få vara.

De, som tro och göra goda gärningar och ödmjuka sig inför sin Herre, dessa varda förvisso paradisets invånare att där evinnerli- gen förbliva.

De som tror och lever rättskaffens och tillber sin Herre i ödmjukhet har paradiset till arvedel och där skall de förbli till evig tid.

Men de som tro och göra goda verk och ödmjuka sig inför sin Herra, de varda paradisets invånare, der de skola evinnerliga vistas.

Dessa två slag af menniskor likna den blinde och den döfve, jemförda med den seende och den hörande. Kunna de väl hafva någon likhet med hvarandra? Hvi tänken I icke efter?

Det är med de båda partierna som med en blind och döv å ena sidan och en seende och hörande å den andra. Äro de lika till sin beskaffenhet? Skolen I då ej låta förmana eder?

Dessa två slag av människor kan liknas vid de blinda och döva [å ena sidan] och [å den andra] sådana som har synen och hörseln i behåll. Är de jämförbara? Vill ni inte tänka över detta

De tvenne delarne äro att jemnföra med den blinde och den döfve, mot den seende och den hörande: äro väl desse lika? Skolen J då ej blifva erinrade?

Vi hafva tillförne sändt Noach till hans folk med detta budskap: "jag är en tydlig varnare för Eder,

Vi hava ju sänt Noa till hans folk: »Jag är förvisso en offentlig varnare för eder

OCH [MED samma budskap] sände Vi Noa till hans folk: "Jag har kommit för att varna er klart och entydigt

Fordom hafva vi sändt Noach till hans landsmän; och han sade; i sanning är jag en offentlig predikare åt eder,

så att I icke skolen dyrka någon annan än Gud. Jag fruktar för Eder en pinsam dags straff."

Dyrken ingen annan än Gud! Jag fruktar förvisso en plågsam dags straff för eder.«

för att dyrka någon vid sidan av Gud. Jag bävar för det straff som kan drabba er en [sorgens och] plågans Dag.

Att J ej mågen dyrka någon, utom Gud; sannerligen fruktar jag för eder en pinsam dags straff.

De förnäme, som af hans folk voro otrogne, sade: "vi se i dig en menniska såsom vi, och vi se, att endast sådane, som äro de sämste ibland oss och utan eftertanke, följa dig. Vi inse icke heller, att I hafven något företräde framför oss, och vi hålla eder för lögnare."

Och stormännen bland hans folk, som voro otrogna, svarade: »Vi se, att du är blott en mänsklig varelse liksom vi; och vi se, att blott de, som äro uslast ibland oss, obetänksamt följa dig, men vi kunna icke se något företräde hos eder framför oss. Nej, vi tro, att I ären lögnare.«

Men folkets äldste, som [alla] förnekade sanningen, sade: "Vi ser att du inte är mer än en vanlig människa som vi andra och vi ser att det bara är de eländigaste bland vårt folk som följer dig, sådana som inte har något omdöme. Och vi ser ingenting hos er som i något avseende gör er överlägsna oss; vi anser tvärtom att ni är lögnare."

Men de förnämste ibland hans landsmän hvilka icke trodde, sade: vi anse dig ej för annat än en menniska lik oss, och vi se blott dem som äro uslast ibland oss följa dig, i första infallet; ej heller se vi hos eder någon förträfflighet framför oss, tvertom anse vi eder för lögnare.

Han svarade: "o mitt folk! sägen mig, om jag eger en, ifrån min Herre utgående, obestridlig upplysning, och Han låtit mig undfå en stråle af sin nåd, för hvilken I ären blinde, skall jag påtvinga Eder den, till och med emot eder vilja?

Då sade han: »Mitt folk, vad tänken I, om jag stöder mig på ett klart vittnesbörd från min Herre och han giver mig ett barmhärtighetsbevis, som är osynligt för eder? Skola vi påtvinga eder det, om I ock skullen harmas?

[Noa] sade: "Vad anser ni, mitt folk? Om jag har ett klart vittnesbörd från min Herre som jag stöder mig på och Han stärker mig med Sin nåd, men [budskapet] ändå förefaller er dunkelt - kan vi då tvinga er att godta det mot er vilja?

Han svarade: o, mina landsmän! huru då? om jag stöder mig på ett tydligt bevis från min Herra, och Han gifvit mig af sin barmhertighet, som är bortskymd från eder, skola väl vi tvinga henne på eder, då J afskyn henne?

Mitt folk, jag begär ju derföre ej af Eder någre skatter. Gud svarar för min lön. Jag skall deremot aldrig förskjuta dem som tro. De skola möta sin Herre. Eder åter håller jag för okunniga menniskor.

Mitt folk, jag begär ej några penningar därför av eder; min lön är Guds ensak. Jag driver icke bort dem, som tro; de skola förvisso möta sin Herre, men jag ser, att I ären fåvitska människor.

Mitt folk! Jag begär ingen ersättning av er för detta [budskap]; jag väntar ingen lön från någon annan än Gud. Och jag kommer inte att stöta bort dem som antar tron; de är ju kallade att möta sin Herre. Men jag ser att ni är människor utan begrepp [om rätt och orätt].

O, mina landsmän! jag begär ej af eder penningar för detta mitt predikande: min belöning hvilar blott på Gud. Och ej drifver jag bort dem som trott, ty de skola möta sin Herra; men jag anser eder vara okunniga menniskor.

O mitt folk, hvem kan väl bistå mig emot Gud, om jag försköte dem. — Viljen I icke tänka efter?

Mitt folk, vem skall hjälpa mig mot Gud, om jag driver bort dem? Skolen I då ej låta förmana eder?

Och vem, mitt folk, skulle kunna skydda mig för Guds [vrede], om jag stötte dem ifrån mig? Vill ni inte tänka över detta?

O, mina landsmän! ho skall bistå mig emot Gud, om jag drifver bort dem? Skolen J då ej blifva erinrade?

Jag skall icke säga till Eder: "hos mig finnas Guds skatter. Jag känner icke det fördolda." Ej heller skall jag säga: "jag är sannerligen en ängel." Lika litet skall jag säga till dem, på hvilka edra ögon se på med förakt: "Gud skall ej beskära dem något godt." Gud vet bäst hvad som föregår i deras hjertan. Jag vore då en syndare."

Och jag säger icke till eder: ”Hos mig finnas Guds skatter” och icke heller: "Jag känner det fördolda'; jag säger icke heller: ”Jag är förvisso en ängel', och jag säger icke heller om dem, som äro föraktliga i edra ögon: ”Gud skall aldrig giva dem något gott. Gud känner bäst vad som dväljes i deras sinnen; då hörde jag sannerligen till de orättfärdiga.«

Jag säger inte till er att jag har Guds skatter [i min hand] och jag känner inte det som är dolt för människor. Jag säger inte heller att jag är en ängel. Inte heller säger jag om dem som ni betraktar med sådant förakt: 'Gud kommer aldrig att ge dem av [Sitt] goda'." Gud vet bäst vad de bär inom sig. [Hade jag yttrat något sådant] skulle jag sannerligen höra till de orättfärdiga."

Och jag säger ej till eder: Guds skatter äro hos mig; ej heller: jag känner det som är förborgadt; ej heller jag säger: sannerligen är jag en engel: ej heller säger jag om dem som, i edra ögon, äro föraktlige: Gud skall ej gifva dem något godt — Gud känner bäst hvad som är i deras själar — ty då vore jag visserligen ibland de orättfärdige.

De sade: "du har nu, Noach! tvistat med oss och det länge. Låt då din hotelse träffa oss, om du talar sanning."

De svarade: »Noa, nu har du tvistat med oss och ställt till en långvarig tvist; så visa oss då det du lovar oss, om du hör till de sannfärdiga!«

[Men de äldste] sade: "Noa! Du har tvistat med oss och du har låtit tvisten pågå länge nog. Nedkalla nu över oss det [straff] som du har hotat oss med, om du har talat sanning."

De sade: o, Noach! du har nu tvistat med oss, och har mångfaldigat tvisterna med oss, bringa då på oss det hvarmed du hotar oss, om du är ibland de sannfärdige.

Han svarade: "Gud skall nog sätta den i verket emot Eder, om Han vill, och I skolen ej undgå den.

Han sade: »Det skall Gud visa eder, om han vill, och I skolen ej slippa undan.

[Noa] svarade: "Bara Gud kan låta [straffet] drabba er, om detta är Hans vilja; och ni kan inte företa er något för att kullkasta [Hans beslut].

Han svarade: endast Gud skall bringa det på eder, om Han vill, och J skolen ej undslippa.

Ville jag råda Eder, så skulle mitt råd ej gagna Eder, om det vore Guds afsigt att föra Eder vilse. Han är eder Herre, och till Honom skolen I återföras." —

Vill jag vara uppriktig mot eder, så gagnar min uppriktighet eder icke, om Gud vill bringa eder på fall; han är eder Herre, och till honom skolen I återföras.«

Mina råd - om jag skulle vilja ge er råd - är till ingen nytta för er om det är Guds vilja att ni skall hålla fast vid era misstag. Han är er Herre och till Honom skall ni föras åter."

Och mina råd skola ej gagna eder, ehuru jag önskar att troget råda eder, om Gud vill låta eder fara vilse: Han är eder Herre; och till Honom skolen J blifva återbragte.

Skola de (mekkanarne) säga: "han har uppfunnit den (Korânen)?" Svara: "har jag uppfunnit den, så får jag umgälla det, men jag har ej någon del i edra synder." —

Eller säga de: »Han har uppdiktat det«? Säg: »Om jag uppdiktar det, drabbar min synd mig själv, och jag är oskyldig till de synder, som I begån.«

KANSKE säger någon: "Han har själv författat [allt detta]." Säg [Muhammad]: "Om jag har författat det faller denna synd på mig. Men jag har ingenting att skaffa med den synd som ni begår."

Månne de skola säga: han har sammansatt den? Svara: om jag sammansatt den, varde då på mig min synd, och jag är frikänd för hvad J synden.

Så fick Noach denna uppenbarelse: "ingen af ditt folk skall tro, om han ej redan trott. Var ej bedröfvad öfver deras uppförande.

Och Noa fick följande uppenbarelse: »Ingen annan av ditt folk skall tro än den, som redan antagit tron; var alltså ej bedrövad över vad de göra!

OCH VI uppenbarade för Noa: "Av ditt folk kommer ingen annan att tro än den som redan var troende. Gräm dig därför inte över vad de gör,

Och det sades i en uppenbarelse till Noach: sannerligen skall ingen ibland dina landsmän tro, utom den som redan trott: alltså må du ej sörja öfver hvad de göra.

Bygg nu skeppet under våra ögon och efter vår ingifvelse, och vänd dig ej mera till oss för de orättfärdiges bästa, ty de äro bestämde att dränkas"

Förfärdiga en ark inför våra ögon och efter vår anvisning och tala ej med mig om dem, som göra orätt! De skola förvisso dränkas.«

men bygg under Vår uppsikt och enligt Våra anvisningar den ark [som skall bli din räddning] och tala inte till Mig till förmån för dem som begår orätt - de skall dränkas [av den stora floden]."

Och förfärdiga ett skepp under våra ögon och enligt vår uppenbarelse; och ej må du lägga dig ut hos mig för dem som handlat orättfärdigt, ty de skola dränkas.

Han sysselsatte sig med skeppets byggande, och så ofta någon af de förnäme bland hans folk gick förbi, gjorde han narr af Noach. Men han svarade: "gören narr! vi skola en gång göra narr af Eder, så som I nu gören.

Och han förfärdigade arken, och så ofta några stormän bland hans folk gingo förbi, hånade de honom. Då sade han: »Om I hånen oss, skola vi förvisso håna eder på samma sätt som I,

Och [Noa] byggde arken. Varje gång [några av] folkets äldste gick förbi, gjorde de narr av honom. Han sade: "Vill ni göra narr av oss [skall ni veta att] liksom ni gör narr av oss gör vi narr av er.

Och han byggde arken, och så ofta en flock af hans landsmän gick förbi honom, drefvo de gäck med honom. Han sade: om J drifven gäck med oss, sannerligen skola vi drifva gäck med eder, liksom J drifven gäck; och J skolen erfara,

I skolen snart få veta, hvem ett straff drabbar, som skall vanära honom — och ett fortfarande straff skall hvila öfver honom.

och I skolen få erfara, vem som träffas av ett straff, som låter honom komma på skam, och hemsökes av ett beståndande straff.«

Och ni skall [i sinom tid] få se vem som kommer att drabbas av ett förnedrande straff [i denna värld] och som skall utlämnas åt helvetets ändlösa lidande!"

Hvem ett straff skall hemsöka som skall förnedra honom, och på hvem skall stanna en oupphörlig plåga.

Ändtligen började vår verksamhet och eldstaden flammade. Vi sade: "tag af hvarje slag ett par in i arken jemte din familj, utom den, öfver hvilken domen redan är afsagd. Tag ock de troende; men de voro endast få, som trodde med honom.

Så var det, tills vårt ord kom och ugnen sjöd och vi sade: »Släpp in i den ett par av varje slag, så ock de dina undantagandes dem, om vilka det redan kommit besked, ävensom var och en som tror!« Men jämte honom trodde blott ett fåtal.

[Så fortgick det] till dess Vår befallning gavs, och vattenmassorna forsade fram över jorden och Vi sade [till Noa]: "Tag ombord på denna [ark] ett par av varje [djurslag, hane och hona], samt din familj, utom den som redan är dömd, och de [övriga] troende." De som delade hans tro var nämligen bara ett fåtal.

Och arken fortsattes intill dess, då vårt bud kom, och ugnen kokade öfver, vi sade: lasta uti den af allt lefvande tvenne makar, och din slägt — utom den öfver hvilken beslutet föregått — och ho som tror: men jemte honom trodde ej mer än få.

Noach sade: "stigen in! Under utropet: i Guds namn! skall den fara och under detta rop skall den ankra; ty min Herre är förlåtande, barmhertig.

Och han sade: »Stigen in i den! I Guds namn må den både gå och stå! Min Herre är sannerligen överseende och barmhärtig.«

Och han sade [till de sina]: "Gå ombord på denna [ark]! I Guds namn skall den segla på denna färd och [i Guds namn] skall vi [en dag] få kasta ankar! Min Herre är ständigt förlåtande, barmhärtig."

Och han sade: går om bord deri, uti Guds namn, uti hvilket den flyter fram och den stannar; ty min Herre är sannerligen nådig, barmhertig.

Den samm med dem på vågor, höga som berg. Noach ropade till sin son, som stod på ett aflägset ställe: "stig in, min lille son! och var ej en af de otacksamme.

Och den for åstad med dem bland vågor höga som berg, och Noa kallade sin son, där han stod på avstånd: »Käre son, stig på med oss och stanna ej hos de otrogna!«

När arken lyftes av vågorna, höga som berg, ropade Noa till sin son, som drog sig avsides: "Käre son! Kom ombord till oss och bli inte kvar tillsammans med förnekarna!"

Och den flöt fram med dem igenom vågor lika berg; och Noach ropade till sin son, och han var ensam: o, min käre son! gå om bord med oss, och ej må du förblifva med de otrogne.

Han svarade: "jag skall slå mig ned på ett berg, som skall skydda mig för vattnet." Noach sade: "ingen skyddar i dag för Guds dom, om icke den, öfver hvilken Han sig förbarmar." — En våg åtskilde dem, och han var ibland de drunknades antal.

Han svarade: »Jag skall taga min tillflykt till ett berg, som skyddar mig mot vattnet.« Då sade Noa: »I dag kan ingen annan skydda dig mot Guds bud än han, som förbarmar sig«, och en våg skilde dem åt, och han hörde till dem, som dränktes.

[Men sonen] svarade: "Jag skall ta min tillflykt till ett berg där jag har skydd mot vattnet." [Noa] sade: "I dag finns inget skydd mot Guds beslut utom för den som Han förbarmar Sig över." Och vågorna reste sig som en mur mellan dem och [sonen] dränktes med de övriga.

Han svarade: jag skall taga min tillflykt till ett berg, som skall skydda mig emot vattnet Sade Noach: i dag finnes ej skydd emot Guds beslut, utom för den öfver hvilken Han förbarmar sig. Och en våg störtade emellan dem båda, och han vardt ibland de dränkte.

En röst hördes: "o jord, svälj upp dina floder, o himmel, håll tillbaka ditt vatten." Vattnet sjönk och straffdomen var fullbordad. Arken stod stilla på berget Djûdî, och en röst hördes: "bort med de orättfärdige!"

Och det hördes ett rop: »Jord, uppsluka ditt vatten! Himmel, hör upp!« Och vattnet sjönk, och saken var avgjord; arken stannade på al-Gudi, och det hördes ett rop: »Bort med de orättfärdiga människorna!«

Men [befallningen] gavs: "Du jord, svälj ditt vatten! Du himmel, hejda [ditt regn]!" Och vattnet sjönk undan. Guds vilja hade skett och [arken] kom till vila på berget Al-Djudee. Då ljöd ropet: "Det är ute med de orättfärdiga!"

Och det sades: o, jord! sug in ditt vatten, och du, o, himmel! håll upp: och vattnet förminskades, och domen var verkställd, och arken satte sig på berget al Djudi. Och det sades: fjerran bort med de orättfärdiga menniskorna!

Noach ropade till sin Herre och sade: "min son hörde ju, min Herre! till min familj! Dina löften äro sanna och du är den bäste domare."

Och Noa åkallade sin Herre och sade: »Herre, min son hör förvisso till de mina, och ditt löfte är sannfärdigt; ja, du är den bäste domaren.«

Och Noa bad till sin Herre och sade: "Herre! Min son tillhörde ju min familj och Ditt löfte besannas alltid. Du är den rättvisaste av domare!"

Och Noach åkallade sin Herra och sade: o, Herre! i sanning är min son utaf min slägt, och visserligen är ditt löfte sant; och Du är den visaste af domare.

Han svarade: "o Noach, han hörde ej till din familj, ty hans handlingssätt var ej godt. Ställ mig ej till svars för saker, om hvilka du ej vet något. Jag råder dig, att icke höra till de okunnige."

Han svarade: »Noa, han hör förvisso ej till de dina; det var förvisso en orättfärdig handling. Så bed mig då icke om något, varom du ej har någon kunskap! Jag varnar dig förvisso för att höra till de fåvitske.«

[Gud] svarade: "Noa! Han var inte av din familj - han begick [mycken] orätt! Be Mig inte om sådant som du saknar all kännedom om. Jag förmanar dig för att du inte skall bli [som] en av dem som inte vet [vad rätt och orätt är]."

Svarade Herren: o, Noach! sannerligen är han ej af din slägt; ty han handlar orättfärdigt: alltså må du ej bedja mig om det hvarom du ej har kunskap: jag varnar dig, i sanning, att du ej må varda ibland de okunnige.

Noach svarade: "bevare mig du, o Herre, att jag skulle ställa dig till svars för saker, om hvilka jag ej vet något. Om du ej förlåter mig och är barmhertig emot mig, så är jag förlorad."

Då sade Noa: »Herre, bevare mig du från att bedja dig om något, varom jag icke har någon kunskap! Och om du icke förlåter mig och förbarmar dig över mig, så kommer jag att höra till de tillspillogivna.«

[Noa] sade: "Herre, bevara mig för [synden] att be Dig om något som jag inte har kännedom om. Om Du inte förlåter mig och förbarmar Dig över mig blir jag en av de förlorade!"

Sade Noach: o, Herre! i sanning tager jag min tillflykt till Dig, att jag ej må bedja Dig om det hvarom jag ej har kunskap: och om Du icke förlåter mig och förbarmar Dig öfver mig, blifver Jag ibland de lidande.

Ett rop hördes: "o Noach! gå ut med frid ifrån oss och med välsignelse öfver dig och öfver några församlingar, som äro med dig. Det skall gifvas församlingar, åt hvilka vi förunna nådebevis; men sedan skall ett, ifrån oss kommande, pinsamt straff drabba dem."

Och det hördes ett rop: »Noa, stig ur i frid med våra välsignelser över dig och de folk, som skola utgå från dem, som följa dig! Det finnes ock folk, dem vi skola låta njuta, men sedan skall ett plågsamt straff från oss drabba dem.

Och [Gud talade och] sade: "Noa! Stig nu i land! Vår fred är med dig och Vi ger dig och alla [rättfärdiga] efterkommande till dem som är med dig Vår välsignelse. Men vad [andra bland dessa] efterkommande beträffar skall de få glädjas [åt livet under en tid] och därefter skall Vi låta dem utstå ett plågsamt straff."

Det sades: o, Noach! stig ned, med vår frid och välsignelse på dig och på en del af dem som äro med dig; beträffande en del, vi skola låta dem njuta först, och sedan skall ett plågsamt straff från oss hemsöka dem.

Detta är en af de förborgade historier, hvilka vi uppenbara för dig. Före detta visste hvarken du eller ditt folk desamma. Var derföre ihärdig i ditt kall, ty till slut skola de gudfruktige vinna seger.

Detta hör till de underrättelser om det fördolda, dem vi uppenbara för dig. Varken du eller ditt folk har vetat av det förut. Var alltså tålig! Slutet skall förvisso höra de gudfruktiga till.«

VI UPPENBARAR här för dig [Muhammad] dessa dolda ting, som varken du eller ditt folk tidigare haft kännedom om. Och ha tålamod och avvakta [Guds dom] - den slutliga segern tillhör dem som fruktar Gud.

Detta är en af historierna om det som är förborgadt, hvilken vi uppenbara för dig: du kände henne ej, hvarken du eller dina landsmän före detta; var alltså tålig; ty den goda utgången tillhör de gudfruktige.

Till A'diterna sände vi deras broder Hûd. Han sade: "o mitt folk, dyrken Gud, ty I hafven ingen annan Gud än Honom. I endast uppdikten sådane.

Så sände vi ock till Ad deras broder Hud. Han sade: »Mitt folk, dyrken Gud! I haven ingen gud utom honom; I dikten blott.

OCH TILL [stammen] Aad [sände Vi] deras broder Hud, som sade: "Dyrka Gud, mitt folk! Ni har ingen gud utom Honom! [Vad ni dyrkar] är era egna uppfinningar!

Och till Aad blef sänd deras broder Hud. Han sade: o, mina landsmän! dyrker Gud, J hafven icke någon annan gud än Han; J uppdikten ju blott lögn.

O mitt folk! jag begär ej för detta någon lön af Eder, ty min skapare svarar för min lön. Kunnen I då icke begripa?

Mitt folk, jag begär ej någon lön därför av eder; min lön är dens ensak, som skapat mig. Haven I då intet förstånd?

Jag begär ingen lön av er, mitt folk, för detta [budskap]; min lön får jag bara av Honom som har skapat mig. - Vill ni inte använda ert förstånd

O, mina landsmän! jag begär ej af eder lön för detta mitt predikande; min belöning hvilar blott på Honom som skapat mig: skolen J då ej förstå?

O mitt folk! bedjen nu eder Herre om förlåtelse och omvänden Eder till Honom, så låter Han himmelen nedregna öfver Eder regnskurar, och ökar edra krafter med nya. Bortvänden Eder ej ifrån min varning, så att I framhärden i eder synd."

Mitt folk, bedjen eder Herre om förlåtelse och omvänden eder sedan till honom, så låter han himmelen sända eder strömmande regn Och giver eder nya krafter. Men vänden eder ej bort i synd!«

Be nu er Herre om förlåtelse för era synder, mitt folk, och vänd ångerfulla åter till Honom. Då skall Han låta Sin välsignelse flöda över er och Han skall lägga styrka till er styrka - men återgå inte till ert [förra] syndiga liv!"

O, mina landsmän! anroper eder Herra om tillgift, och omvänder eder till Honom, som skall låta himmelen nedhälla på eder ett ymnigt regn, och skall lägga till åt eder kraft till eder kraft; och vänder ej tillbaka att göra ondt:

De svarade: "o Hûd! du har ej gifvit oss något tydligt bevis (på din gudomliga sändning). Vi ämna icke på ditt ord öfvergifva våre gudar, ty vi tro dig icke.

De svarade: »Hud, du har ej skaffat oss något bevis; vi övergiva icke våra gudar på ditt ord, och vi sätta ej tro till dig.

De sade: "Hud! Du har inte gett oss klara bevis [för att du är Guds utsände]; ditt ord är inte nog för att vi skall överge våra gudar och vi tror inte på vad du säger.

De svarade: o, Hud! du har ej bragt oss något bevis, och vi äro icke de som öfvergifva våra gudar på ditt ord, ej heller sätta vi tro till dig:

Vi påstå endast, att en af våre gudar har hemsökt dig med något ondt." Han sade: "jag tager Gud till vittne, och I ären ock mine vittnen, att jag ej har någon del i edert afguderi, då I sätten bredvid. Gud jemlikar.

Vi säga blott, att någon av våra gudar slagit dig med ofärd.« Då sade han: »Jag tager förvisso Gud till vittne, och I kunnen ock vittna, att jag ej har något att skaffa med det I sätten vid hans sida.

Vi kan bara anta att en av våra gudar låtit något ont drabba dig." [Hud] svarade: "Jag ber Gud vara mitt vittne - och även ni skall vittna - att jag inte har någon del i vad ni gör då ni sätter medhjälpare

Vi säga blot att någon af våra gudar smittat dig med ondt. Han sade, sannerligen tager jag Gud till vittne, och varer J vittnen, att jag är fri för hvad J tilläggen Gud,

Verkställen nu edra stämplingar emot mig och låten mig ej vänta.

Fullborden alla edra anslag mot mig och låten mig sedan ej vänta!

vid Guds sida. Smid nu era onda planer mot mig utan att ge mig andrum!

Utom Honom sjelf. Sätter alltså försåt för mig allesamman, och dröjer ej med mig;

Jag sätter mitt hopp till Gud, min och eder Herre. Det gifves ingen varelse, som ej står under Guds makt. Min Herre styrer rättvist.

Jag förtröstar förvisso på Gud, min och eder Herre. Det finns intet kräk, som han ej kan taga i luggen; min Herre är förvisso stadd på en rätt väg.

Jag litar till Gud, min Herre och er Herre. Det finns inte en levande varelse vars lugg Han inte har fattat i ett fast grepp. Min Herres väg är i sanning en rak väg!

Ty jag förtröstar på Gud, min Herre, och eder Herre: det finnes ej ett djur utan att Han håller det vid dess lugg. Sannerligen styr min Herre på en rätt väg.

Men om I bortvänden Eder (ifrån min predikan), så har jag dock till Eder framfört mitt uppdrag, och min Herre skall sätta ett annat folk i edert ställe. Men I kunnen alls icke skada Honom. Min Herre vakar sannerligen öfver all ting."

Och om I vänden eder bort, så har jag dock till eder framfört det budskap, med vilket jag blivit sänd till eder. Gud skall låta andra människor komma i stället för eder, och I kunnen ej skada honom det ringaste; min Herre vaktar förvisso på allting.«

Men om ni vänder mig ryggen, [kom ihåg att] jag har framfört till er det [budskap] med vilket jag sändes till er. Min Herre kan låta ett annat folk ta er plats men ni kan inte i något avseende vålla Honom skada. Min Herre vakar över allt."

Om J frånvänden eder, har jag nu förkunnat eder det bådskap hvarmed jag blifvit sänd vill eder; och min Herre skall sätta i stället för eder ett annat folk, och J skolen ej skada Honom det ringaste; ty min Herre är öfver allting väktare.

När så vår hotelse skulle verkställas, räddade vi Hûd och dem, som trodde med honom, genom vår barmhertighet. Så räddade vi dem ifrån ett förfärligt straff.

Och när vårt ord kom, frälste vi i vår barmhärtighet Hud och dem, som trodde jämte honom; ja, vi frälste dem från ett gräsligt straff.

Och när Vår dom föll [över dem] räddade Vi i Vår nåd Hud och dem som följde honom i tron och Vi räddade dem från ett tungt straff [i livet efter detta].

Och då vårt bud kom, frälsade vi Hud och dem som jemte honom trodde, genom vår barmhertighet, och vi frälsade dem från ett förfärligt straff.

Detta var de A'diter, som förnekade sin Herres uppenbarelser, trotsade Hans sändebud och lydde hvarje fräck tyrans bud.

Detta var Aditerna, som bestredo sin Herres tecken och voro olydiga mot hans apostlar och följde varenda styvsint självhärskares bud.

Detta [var stammen] Aad. De avvisade sin Herres budskap och satte sig upp emot det sändebud [som Han hade låtit komma till dem], men de gjorde [villigt] vad varje övermodig fiende till sanningen befallde dem.

Och detta var Aads stam som förnekade sin Herras tecken, och var olydig mot Hans sändebud, och följde hvarje halsstarrig förtryckares bud.

Förbannelse var deras lott här i lifvet, och på uppståndelsedagen säges till dem: "A'diterna hafva ju förnekat sin Herre? Bort med A'diterna, Hûds folk!"

De hava drabbats av förbannelse i det jordiska livet; så ock på uppståndelsens dag. Har Ad verkligen icke förnekat sin Herre? Bort med Ad, Huds folk!

Och [Guds] fördömelse följde dem i detta liv och [skall vila tungt över dem] på Uppståndelsens dag. Stammen Aad förnekade sin Herre - Det är ute med Aad, Huds folk!

Och den följdes i denna verlden af förbannelse, och skall så följas på uppståndelsens dag. Månne icke, i sanning, Aad förnekade sin Herra? Månne icke det sades: fjerran bort med Aad, Huds landsmän?

Till Thamûdäerna sände vi deras broder Sâlih. Han sade: "o mitt folk! tillbedjen Gud, ty I hafven ingen annan Gud än Honom. Han har frambragt Eder af jorden och befalt Eder att odla den. Bedjen Honom om förlåtelse och vänden Eder sedan med ånger till Honom; ty min Herre är nära och bönhörande."

Så sände vi ock till Thamud deras broder Salih. Han sade: »Mitt folk, dyrken Gud! I haven ingen gud utom honom, han har frambragt eder ur jorden och låter eder länge leva på den; bedjen honom alltså om förlåtelse och omvänden eder sedan till honom! Min Herre är förvisso nära tillhands och redo att bönhöra.«

OCH TILL [stammen] Thamud [sändes] deras broder Salih. Han sade: "Dyrka Gud, mitt folk! Ni har ingen gud utom Honom. Han skapade er av jord och Han lärde er att bruka den och där fick ni bygga och bo. Be Honom om förlåtelse för era synder och vänd ångerfulla åter till Honom. Min Herre är nära och hör [människans] bön."

Och till Tzamud blef sänd deras broder Saleh. Han sade: o, mina landsmän! dyrka Gud, J hafven icke någon annan gud än Honom. Han har frambragt eder från jorden, och gifvit eder bostad derpå, anroper Honom alltså om tillgift, och omvänder eder till Honom; ty min Herre är nära och bönhörande

De svarade: "o Sâlih! före detta hade vi sannerligen goda förhoppningar om dig. Vill du förmena oss, att tillbedja hvad våre fäder tillbådo! Vi hysa tvifvel om det, hvartill du manar oss, såsom en misstänkt sak."

De svarade: »Salih, du har hittills varit föremål för våra förhoppningar; skall du nu förbjuda oss att dyrka vad våra fäder dyrkade? Vi hysa sannerligen betänkliga tvivel angående det, vartill du kallar oss.«

De svarade: "Du har varit en av oss, Salih, [och] Vi fäste stora förhoppningar vid dig! Vill du förbjuda oss att dyrka vad våra förfäder dyrkade? Ja, Vi oroas av starka misstankar om [det verkliga syftet bakom] dina maningar till oss."

De svarade: o, Saleh! du har varit förhoppningsfull ibland oss före detta, skall du nu förbjuda oss att dyrka hvad våra fäder dyrkade? Men vi äro sannerligen i misstänksamt tvifvel om det hvartill du kallar oss.

Han sade: "o mitt folk! tron I väl, att om jag stöder mig på en tydlig upplysning ifrån min Herre, och om Han har beskärt mig ett nådebevis ifrån sig, att någon kan frälsa mig ifrån Guds straff, om jag icke lyder Honom? I skullen, om I då följden mig, endast öka min olycka.

Han svarade: »Mitt folk, vad tänken I, om jag stöder mig på ett klart vittnesbörd av min Herre och han giver mig ett barmhärtighetsbevis, och vem kan hjälpa mig mot Gud, om jag är olydig mot honom? I kunnen blott göra min förtappelse värre för mig.

Han svarade: "Vad anser ni, mitt folk? Om jag har ett klart vittnesbörd från min Herre som jag stöder mig på och Han stärker mig med Sin nåd, vem skulle då kunna skydda mig för Guds [vrede] om jag visade Honom olydnad? Ni [bidrar] enbart till [min egen] undergång."

Sade han: o, mina landsmän! huru då? om jag stöder mig på ett tydligt bevis från min Herra och Han gifvit mig barmhertighet från sig, hvem skall då bistå mig mot Gud, om jag är olydig mot Honom? J skolen ej öka för mig, om icke förderf.

Se här, mitt folk, är Guds kamelinna till ett tecken för Eder. Låten henne beta på Guds jord och tillfogen henne ej något ondt, ty då skall ett skyndsamt straff drabba Eder."

Mitt folk, detta är Guds kamelhona till ett tecken för eder; låten henne alltså beta på Guds mark och gören henne icke något ont, så att ett nära förestående straff kunde drabba eder!«

Och [han fortsatte]: "Detta Guds kamelsto, mitt folk, skall vara ett tecken för er. Lämna henne nu i fred att beta på Guds jord och tillfoga henne ingen skada; i annat fall väntar er ett ögonblickligt straff."

O, mina landsmän! detta är Guds kamelinna J hafven till tecken: lemner henne alltså att föda sig på Guds jord: och ej mågen J tillfoga henne ondt, att ej ett för handen varande straff må hemsöka eder.

Men de hasade henne. Då sade Sâlih: "tre dagar mågen I lefva i edra hus; detta är en osviklig hotelse."

Så stympade de henne, och han sade: »Fägnen eder i edra boningar under tre dagar! Detta är ett oryggligt löfte.«

Men de slaktade kamelstoet på det grymma sättet, varpå [Salih] sade: "I [ytterligare] tre dagar skall ni få glädjas [åt livet] i era hem; detta är inte tomma ord!"

Men de dräpte henne; och han sade: njuter i edra boningar tre dagar, sedan skolen J förgås: detta är en ofelbar förutsägelse.

När sedan vår straffdom gick i fullbordan, frälste vi Sâlih och dem, som trodde med honom, genom vår barmhertighet, ifrån den dagens vanära, Din Herre är sannerligen den Starke, Allsmäktige.

Och när vårt ord kom, frälste vi i vår barmhärtighet Salih och dem, som trodde jämte honom, och det från den dagens skam; din Herre är förvisso den Mäktige, den Väldige.

Och när Vår dom föll räddade Vi i Vår nåd Salih och dem som följde honom i tron, och [Vi förskonade dem] från skam och förödmjukelse på [Uppståndelsens] dag. Din Herre har all styrka, all makt.

Och då vårt bud kom, frälsade vi Saleh, och dem som jemte honom trodde, genom vår barmhertighet, från den dagens nesa; ty din Herre är den Starke, den Mägtige.

Straffet öfverföll syndarne, som om morgonen funnos såsom lik, liggande framstupa i sina boningar,

Och skrällen träffade dem, som gjorde orätt, så att de morgonen därpå lågo framstupa i sina hem,

Men över dem som hade begått [sådan] svår orätt genljöd dånet [av Guds straff] och morgonen fann dem liggande framstupa i sina hem;

Och straffet öfverraskade dem som handlat orättfärdigt, och de befunnos om morgonen uti sina hus liflöse,

likasom. de aldrig hade lefvat der. Thamûdäerna förnekade ju sin Herre? Bort med Thamûdäerna!

Liksom om de aldrig bott i dem. Förnekade Thamud verkligen icke sin Herre? Bort med Thamud!

[det var] som om de aldrig hade levt där i välstånd och trygghet. Stammen Thamud förnekade sin Herre - Det är ute med stammen Thamud!

Liksom de aldrig hade begagnat dem Månne icke, i sanning, Tzamud förnekade sin Herra? Månne icke det sades: fjerran bort med Tzamud!

Fordom kommo ock våra sändebud till Abraham med det glada budskapet om en son. De sade: "Frid!" Han svarade: "frid" och framtog skyndsamt en stekt kalf.

Våra apostlar hava ju kommit till Abraham med ett hugnesamt budskap. De sade: »Frid!« Han svarade: »Frid!« Och det dröjde ej länge, innan han satte fram en stekt kalv.

OCH VÅRA budbärare kom till Abraham med ett glatt budskap. De hälsade honom "Fred!" och han svarade: "Fred [vare med er]!" Och han skyndade sig att bära fram en helstekt kalv.

Och fordom kommo våra sändebud till Abraham, med gladt bådskap, sägande: frid! Han svarade: frid! och han dröjde ej att framhafva en stekt kalf.

Då han såg, att de ej utsträckte sina händer till den, blef han illa. till mods och intogs af räddhåga för dem. Men de sade: "frukta dig icke; vi äro sände till Lots folk, (att straffa dem, men icke till dig)."

Och då han såg, att deras händer icke vidrörde den, kändes han ej vid dem, utan intogs av fruktan för dem, men de sade: »Frukta ej! Vi äro förvisso utsända till Lots folk.«

Men när han såg att de inte sträckte sina händer mot födan, blev han rädd [att de hade onda avsikter]. [Men] de sade: "Var inte orolig! Vi har sänts till Lots folk."

Men då han såg att deras händer icke vidrörde den, vidkändes han dem ej, och intogs af fruktan för dem. De sade: du må ej frukta; ty vi äro sände till Lots landsmän.

Hans hustru stod upp och skrattade af glädje; då bebådade vi henne Isak och efter Isak Jakob.

Hans hustru stod där ock, och hon log, och så bebådade vi henne Isak och efter Isak Jakob.

Och hans hustru som stod [i närheten] log förnöjt. Då gav Vi henne det glada budskapet om Isaks [födelse] och om Jakob [som skulle födas] efter Isak.

Och hans hustru stod bredvid, och hon skrattade: och vi bebådade henne Isaak; och efter Isaak, Jakob.

Hon sade: "Huru? skall jag föda, ehuru jag är en gammal gumma och denne min man en gubbe? Detta är sannerligen en underbar sak."

Då sade hon: »Ve mig! Skall jag föda barn, fastän jag är gammal? Här är min man, som också är gammal. Detta vore då sannerligen en märkvärdig sak.«

Hon sade: "Skall jag, arma kvinna, föda en son, gammal och svag som jag är och min man har uppnått hög ålder? Detta är sannerligen märkligt!"

Hon sade: ve mig! skall jag framföda barn, och jag är ålderstigen; och denne är min man som är vorden gammal? I sanning är detta en underlig sak.

De svarade: "kan du förundra dig öfver det som Gud gör? Hans nåd och välsignelse hvila öfver Eder, detta husets folk. Gud är sannerligen prisvärd, ärorik."

De svarade: »Undrar du över Guds bud? Guds barmhärtighet och välsignelser komme över eder, husets folk; han är förvisso prisad och härlig.«

[Budbärarna] sade: "Förvånas du över Guds beslut? Guds nåd och välsignelser skall vara med er alla i detta hus! Honom tillhör allt lov och pris!"

De svarade: undrar du öfver Guds förordnande? Guds barmhertighet och Hans välsignelse äro öfver eder af husets slägt: i sanning är Han prisvärd, ärorik.

När fruktan hade lemnat Abraham och han hade fått det glada budskapet, tvistade han med oss om Lots folk,

Och när Abrahams skräck gått över och det hugnesamma budskapet kommit honom till del, tvistade han med oss om Lots folk;

När Abraham väl övervunnit sin rädsla och fått den goda nyheten [om Isaks födelse], ville han tala till förmån för Lots folk inför Oss -

Och då förskräckelsen gått öfver hos Abraham och det glada bådskapet blifvit honom meddeladt, tvistade han med oss om Lots landsmän;

ty han var mild, medlidsam och gudfruktig.

Abraham var sannerligen mild, from och botfärdig.

Abraham var en fördragsam man och alltid beredd att vända åter i ånger till Gud.

ty Abraham var visserligen from, medlidsam, gudfruktig.

Änglarne sade till honom: "o Abraham, afstå härifrån, ty din Herres befallning har utgått, och hvad som öfver dem är beslutadt, är ett oundvikligt straff.

»Abraham, avstå härifrån! Din Herres ord har förvisso redan kommit, och ett oundvikligt straff skall drabba dem.«

[Men budbärarna sade:] "Avstå, Abraham, från detta! Din Herres dom har fallit och det straff som skall drabba dem kan ingen avvärja."

O, Abraham! afstå från detta; ty redan har din Herres befallning kommit; och ett oundvikligt straff skall säkert öfverraska dem.

När våra sändebud kommo till Lot, blef han för deras skull illa till mods och ängslig, och han sade: "detta är en förskräcklig dag."

Och då våra apostlar kommo till Lot, blev han bekymrad för dem, men hade ej makt att hjälpa dem, utan sade: »Detta varder en ond dag.«

OCH NÄR Våra budbärare kom till Lot blev han bekymrad då han såg att han inte kunde skydda dem, och han utbrast: "Detta är en svart dag!"

Och då våra sändebud anländt till Lot, vardt han bekymrad för dem, och fann sig oförmögen att bistå dem, och han sade: detta är en tung dag.

Och hans folk kom skyndsamt till honom; ty det hade blifvit detta folk en vana, att begå skamliga ting. Han sade: "o mitt folk! der äro mina döttrar; de äro renare för Eder (det är mindre syndigt att umgås med dem). Frukten Gud och vanhedren mig ej i mina gästers personer. Finnes det då ingen rättskaffens man ibland Eder. (som kan hjelpa mig)."

Och hans folk kom rusande till honom. De hade begått onda gärningar förut, och han sade: »Mitt folk, här äro mina döttrar, de äro mera oskadliga för eder; frukten alltså Gud och låten mig ej komma på skam inför mina gäster! Finns det ingen rättrådig man ibland eder?«

Och invånarna skyndade till [från alla håll], drivna [av sina begär]; sedan länge hade de tagit för vana [att tillfredsställa sin lust] på detta skamliga sätt. [Lot] sade: "Mitt folk! Här är mina döttrar; det vore mindre anstötligt [om ni ville förströ er] med dem. Frukta Gud och drag inte skam över mig genom att förgripa er på mina gäster! Finns det inte en [enda] rättsinnig man bland er?"

Och hans landsmän kommo löpande till honom, och de hade begått de syndiga gerningarne förut. Han sade: o, mina landsmän! dessa äro mina döttrar, de äro renare för eder; frukter då Gud och förnedrer mig ej i mina gäster: är det icke ibland eder en förståndig man?

De svarade: "du vet väl, att vi ej göra några anspråk på dina döttrar, och du vet ock hvad vi vilja."

De svarade: »Du vet väl, att vi ej hava någon rätt till dina döttrar, och du vet sannerligen vad vi vilja.«

De svarade: "Du vet att dina döttrar inte är för oss och du inser nog vad vi vill."

De svarade: du vet visserligen redan att vi icke hafva något anspråk på dina döttrar, och du vet väl hvad vi vilja.

Han sade: "vore jag Eder vuxen eller kunde jag stödja mig mot en stark pelare (funne beskydd)!

Då sade han: »O att jag hade makt med eder eller kunde taga min tillflykt till något kraftigt stöd!«

[Lot] utbrast: "Om jag ändå hade varit stark nog att övermanna er eller hade ett mäktigt stöd att lita till!"

Ian sade: om jag hade styrka emot eder, eller jag kunde taga min tillflykt till något krat tior stöd, skullen J ej få eder vilja fram

Änglarne sade: "o Lot! vi äro ju din Herres sändebud, de skola ej komma åt dig. Begif dig i väg i dag på natten med de dina; men ingen af Eder får vända sig om, utom din hustru, ty det som har öfvergått innevånarne, skall ock drabba henne. Hotelsen skall verkställas på dem vid morgonstunden, och är ej morgonstunden nära?"

Och änglarna sade: »Lot, vi äro förvisso din Herres apostlar; de skola aldrig komma vid dig. Begiv dig alltså åstad med de dina i en nattlig stund, och må ingen av eder utom din hustru vända sig om! Vad som drabbar de andra skall förvisso drabba henne också. Den utsatta tiden för dem är morgonen; är ej morgonen nära?«

[Änglarna] sade: "Lot! Vi är din Herres budbärare! Dessa [människor] skall inte lyckas tillfoga dig [något ont]. Bege dig nu i väg med din familj medan det ännu är mörkt, och låt ingen se tillbaka utom din hustru - det som skall drabba dem skall [även] drabba henne. Gryningen är den tid som är utsatt för dem - är inte morgonen nära?"

Sade englarne: o, Lot! sannerligen äro vi din Herres sändebud, de skola ej komma när dig. Men gack ut med din slägt under nattens mörker, och ingen ibland eder må vända sig tillbaka, utom din hustru; ty det skall hända henne, hvad som händer dem: sannerligen skall denna förutsägelse för dem fullbordas om morgonen; är icke morgonen nära?

När då vårt beslut verkstäldes, vände vi upp och ned på landet och läto öfver det regna stenar af bränd lera,

Och när vårt ord kom, vände vi upp och ned på staden och läto tegelstenar, märkta hos din Herre,

När Vår dom föll lade Vi [städerna] i ruiner; [det förutbestämda straffet] drabbade dem som ett regn av stenblock i våg på våg,

Och då vårt bud kom, vände vi upp och ned på dem, och vi läto regna på dem stenar af dem som äro brände i afgrunden, den ena efter den andra,

som voro förvarade i beredskap och märkte hos din Herre. Det var icke opassande för syndarne.

varvtals regna över dem. Men denna stad är icke heller fjärran från de orättfärdiga.

[alla] märkta med din Herres tecken. - Dessa [hårda slag] ligger aldrig långt borta från dem som begår sådana ogärningar!

märkte hos din Herra. Och icke är denna staden långt borta från de orättfärdige.

Till Madjaniterna sände vi deras broder Scho'aib. Han sade: "o mitt folk! dyrken Gud, ty I hafven ingen annan Gud än Honom. Förminsken ej mått och vigt. Jag ser Eder väl i goda omständigheter, men jag fruktar för Eder straffet af en dag, som ingen kan undkomma.

Så sände vi ock till Midjan deras broder Shu'aib. Han sade: »Mitt folk, dyrken Gud! I haven ingen gud utom honom; förminsken icke mått och vikt! Jag ser förvisso, att I befinnen eder väl, men jag fruktar en alltomfattande dags straff för eder.

OCH TILL Madyans [folk sändes] deras broder Shu`ayb. Han sade: "Dyrka Gud, mitt folk! Ni har ingen gud utom Honom. Och mät inte och väg inte upp för knappt. Jag ser att välstånd råder hos er, men jag bävar för det straff [som kan drabba er] en Dag då ni finner er inringade [utan möjlighet att fly].

Och till Madian blef sänd deras broder Schoaib. Han sade: o, mina landsmän! dyrker Gud, J hafven icke någon annan gud än Han. Och ej mågen J förminska måttet och vigterna. Jag ser eder, sannerligen, i goda omständigheter, men fruktar dock för eder en omfattande dags straff.

O mitt folk! gifven då fullt mått och full vigt enligt rättvisans fordringar, och förorätten ej menniskorna i deras egendom. Begån ej heller våld och illgerningar på jorden.

Mitt folk, given rättvisligen fullt mått och full vikt! Bedragen ej människorna på deras ägodelar och synden ej genom att anstifta ofärd på jorden!

Mitt folk! Mät och väg med fulla mått [i allt vad ni företar er] som rätt och rimlighet bjuder, gör inte intrång i andras rättigheter och sprid inte sedefördärv och annat ont på jorden.

O, mina landsmän! uppfyller måttet och vågskålarne med rättrådighet; och ej mågen J förminska för menniskorna deras ting, ej heller mågen J åstadkomma förderf på jorden igenom att begå elakheter.

Det som Gud låter Eder behålla (sedan I fullgjort Hans bud) är bäst för Eder, om I ären troende. Men jag är icke någon vaktare öfver Eder."

Vad Gud låter eder behålla är gott nog för eder, om I ären rättrogna, och jag är ingen väktare över eder.«

Det bästa för er, om ni tror [på Guds löfte], är vad Gud aldrig upphör att räkna er till godo. Men jag är inte satt att vaka över er."

Lydnad mot Gud i afvaktan på lön efter detta, är bättre för eder, om J ären rättrogne: Dock är jag icke öfver eder en vaktare.

De svarade; "är det dina böner, Scho'aib, som förmå dig att bjuda oss, att öfvergifva det som våre fäder hafva dyrkat och att vi icke må göra med vår egendom hvad vi behaga? Du är ju dock mild och rättänkande."

De svarade: »Shu'aib, ålägger din bön dig att säga, att vi skola övergiva vad våra fäder dyrkade, eller att vi skola göra med våra ägodelar vad vi vilja? Du är sannerligen den milde, den rättrådige.«

De sade: "Hör, Shu`ayb! Måste vi enligt din tro överge det som våra förfäder tillbad och får vi inte längre göra som vi vill med vår egendom? Är du således den enda [människan på jorden] som är god och rättrådig!"

De svarade: o, Schoaib! ditt bedjande anbefaller det dig, att vi skola öfvergifva hvad våra fäder dyrkade, eller att vi ej må göra med våra ägodelar hvad vi behaga? Du, utan tvifvel, är den vise, den rätte vägledaren!

Han sade: "o mitt folk! sägen mig, huru det skulle gå mig, om jag stödde mig på en obestridlig upplysning ifrån min Herre, och Han hade begåfvat mig med en härlig kallelse, men jag ej ville sätta mig emot Eder i afseende på det, som Han har förbjudit Eder? Min afsigt är endast att förbättra, så vidt som jag förmår. Min hjelp beror allena på Gud; på Honom förtröstar jag och till Honom vänder jag mig.

Då sade han: »Mitt folk, vad tänken I, om jag stöder mig på ett klart vittnesbörd från min Herre och han skänker mig en härlig lott från sig? Jag vill ej handla annorlunda än I genom att göra vad jag förbjuder eder; jag vill blott göra det rätta, så gott jag kan, och min framgång beror blott av Gud. På honom förtröstar jag, och inför honom gör jag bot.

Han svarade: "Vad anser ni, mitt folk? Om jag har ett klart vittnesbörd från min Herre som jag stöder mig på och om Han frikostigt skänker mig allt vad jag behöver - [gör jag då inte rätt när jag talar till er som jag gör]? Det är inte min avsikt att [bakom er rygg] göra det som jag uppmanar er att avstå från; det enda jag vill är att så långt jag förmår [hjälpa er att] leva ett bättre liv. Om jag skall lyckas med detta ligger helt i Guds hand; till Honom litar jag och till Honom vänder jag alltid åter i ånger [över mina synder].

Sade han: o, mina landsmän! huru då? om jag stöder mig på ett tydligt bevis från min Herra, och Han försörjt mig med en god försörjning från sig, och jag ej vill tillstädja eder hvad jag förbjuder eder, icke önskar jag annat än att förbättra eder, enligt min förmåga: min framgång beror blott på Gud; på Honom jag förtröstar och till Honom är jag omvänd.

O mitt folk! låten icke tvisten med mig blifva en anledning, att detsamma händer Eder, som har händt Noachs folk, eller Hûds folk, eller Sâlihs folk. Lots folks öde ligger Eder ju nära i tiden.

Mitt folk, måtte icke eder trotsighet mot mig vålla, att det, som drabbade Noas eller Huds eller Salihs folk, också drabbar eder! Lots folk var icke fjärran från eder.

Mitt folk! Låt inte er tvist med mig leda er [till sådana handlingar] att ni drabbas av detsamma som drabbade Noas folk eller Huds folk eller Salihs folk - [eller] Lots folk [vars boplatser] inte var belägna långt från era [trakter]!

O, mina landsmän! måtte ej eder strid mot mig göra eder förtjente af att det händer eder lika med hvad som hände Noachs landsmän, eller Huds landsmän, eller Salehs landsmän: och Lots landsmän äro ej långt borta ifrån eder.

Bedjen nu eder Herre om förlåtelse och vänden Eder sedan med ånger till Honom, ty min Herre är barmhertig, kärleksrik."

Bedjen eder Herre om förlåtelse och omvänden eder sedan till honom! Min Herre är förvisso barmhärtig och kärleksfull.«

Be nu er Herre om förlåtelse för era synder och vänd åter till Honom med ånger i sinnet. Min Herre är barmhärtig och kärleksfull!"

Anroper alltså eder Herra om förlåtelse och omvänder eder till Honom; ty min Herre är barmhertig, kärleksfull.

De svarade: "o Scho'aib! vi begripa ej mycket af det, som du säger. Vi se, att du ibland oss är en obetydlig man, som vi skulle stena, om ej din slägt vore; men öfver oss kan du ej hafva någon makt."

De svarade: »Shu'aib, vi förstå ej mycket av vad du säger, men vi se sannerligen, att du är svag i jämförelse med oss, och vore ej din stam, så skulle vi stena dig, ty du är ej mycket värd för oss.«

[Men] de sade: "Mycket av det som du säger, Shu`ayb, övergår vårt förstånd. Vad vi kan se är att du har en svag [ställning] bland oss och om inte din familj hade funnits, skulle vi helt säkert ha stenat dig till döds; över oss har du ingen makt!"

De svarade: o, Schoaib! vi förstå ej mycket af hvad du säger, och vi finna dig, i sanning, svag ibland oss, men om det icke vore för dina anförvandters skull, visserligen skulle vi stena dig, ty du är oss ej mägtig.

Han svarade: "o mitt folk! betyder min slägt mera för Eder än Gud, emedan I hafven åsidosatt Honom? Men min Herre omfattar med sin kunskap edra gerningar.

Då sade han: »Mitt folk, är väl min stam mera värd för eder än Gud, eftersom I föraktligt kastat honom bakom ryggen? Min Herre har förvisso allt vad I gören i sin makt.

Han svarade: "Har min familj större makt över er, mitt folk, än Gud som ni tror att ni saklöst kan lämna ur räkningen? Men min Herre har full uppsikt över allt vad ni företar er!

Sade han: o, mina landsmän! hafva mina anförvandter mera välde öfver eder än Gud, och skjuten J Honom bakom eder med likgilltighet? Sannerligen känner min Herre väl hvad J gören.

O mitt folk! handlen och gören efter edert godtfinnande (hvad I förmån till mitt förderf); äfven jag handlar, och I skolen snart förnimma hvem som skall hemsökas af det vanärande straffet, och hvem som är ljugare. Vänten på hvad som skall ske, jag skall ock vänta med Eder."

Mitt folk, handlen enligt eder natur! Jag handlar förvisso; I skolen få erfara, Vem som drabbas av ett straff, som låter honom komma på skam, och vem som är lögnaktig. Och vänten! Jag väntar förvisso med eder.«

Gör nu, mitt folk, vad som står i er makt [för att bekämpa tron]; jag skall göra mitt [för att befästa och utbreda den]! Ni skall [tids nog] få veta vem [av oss] som kommer att drabbas av ett förnedrande straff och vem som är lögnare. Vänta alltså [på vad som skall komma]! Jag skall vänta med er!"

O, mina landsmän! arbeter J enligt eder beskaffenhet, sannerligen skall jag arbeta; sedan skolen J erfara, hvem ett straff skall drabba som skall förnedra honom, och hvem som är lögnare: vänter alltså, i sanning är jag jemte eder väntande.

När sedan vår straffdom verkstäldes, frälste vi Scho'aib och dem, som trodde med honom, genom vår barmhertighet; men straffet, öfverraskade syndarne, som om morgonen lågo såsom lik framstupa i sina boningar,

Och när vårt ord kom, frälste vi i vår barmhärtighet Shu'aib och dem, som trodde jämte honom, och skrällen träffade dem, som gjorde orätt, så att de morgonen därpå lågo framstupa i sina hem,

Och när Vår dom föll räddade Vi i Vår nåd Shu`ayb och dem som följde honom i tron. Men över de orättfärdiga genljöd dånet [av Guds straff] och morgonen fann dem liggande framstupa i sina hem; [det var] som om de aldrig hade levt där i välstånd och trygghet.

Och då vårt bud kom, frälsade vi Schoaib och dem som jemte honom trodde, genom vår barmhertighet: men straffet hemsökte dem som handlade orättfärdigt; och de befunnos om morgonen i sina hus liflöse,

likasom de aldrig hade lefvat der. Omkommo icke Madjaniterna likasom Thamûdäerna?

Liksom om de aldrig bott i dem. Bort med Midjan på samma sätt som Thamud rycktes bort!

"[Nu] är det ute med [folket i] Madyan - det gick för dem som det gick för Thamud!"

Liksom de aldrig hade begagnat dem. Månne icke det sades: fjerran bort med Madian; liksom det blef sagdt: fjerran bort med Tzamud?

Vi sände fordom Moses med våra tecken och ett obe- stridligt bevis (på hans gudomliga sändning)

Vi hava ju sänt Mose med våra tecken och uppenbar fullmakt

OCH VI sände Moses med Våra budskap och en klar bekräftelse på hans myndighet

Och sannerligen sände vi Mose med våra tecken och uppenbar magt,

till Farao och hans förnäme; men de lydde Faraos bud, ehuru detta var orättrådigt.

till Farao och hans stormän, och de lydde Faraos bud, men Faraos bud var icke rättrådigt.

till Farao och hans stormän; de lydde [bara] Farao och Faraos befallning ledde ingen till den raka vägen.

Till Pharao och hans förnämste, men de följde Pharaos bud; och Pharaos bud var ej en god ledning.

Han skall på uppståndelsedagen gå i spetsen för sitt folk och nedföra dem i helveteselden, och den färden är ej god.

Han skall gå i spetsen för sitt folk på uppståndelsens dag och föra dem till elden. Ja, vilken olycksalig hållplats han håller vid!

På Uppståndelsens dag skall han gå före sitt folk och leda dem - [som boskapen leds] till vattningsstället - rakt in i helvetets eld. Det är sannerligen ett uselt vattningsställe, som han leder dem till!

Han skall företräda sitt folk uppståndelsens dag, och skall leda dem till elden: bedröfligt är stället hvarest färden slutar!

I denna verlden följdes de af förbannelse och på uppståndelsedagen skola de förbannas. Hvilken osalig gåfva få de ej då?

De hava drabbats av förbannelse i detta livet, så ock på uppståndelsens dag. Vilken olycksalig skänk det är, som skänkes dem!

Och [Guds] fördömelse följde dem i [livet] och [skall vila tungt över dem] på Uppståndelsens dag. Vilken ödesdiger gåva!

Och de voro följde i detta lifvet af förbannelse, och skola så följas på uppståndelsens dag: bedröflig är den gifna gåfvan!

Detta är en berättelse om städerna, hvilken vi meddela dig. Af dem äro somlige qvar, andre ödelagde.

Detta hör till de berättelser om städerna, dem vi förtälja för dig; bland dem äro somliga kvar, andra avmejade.

DET SOM Vi [nu] berättar för dig [Muhammad] ur berättelserna om [gångna tiders] folk - några av dem lever kvar, andra har Vi skördat - [har något att lära människorna].

Detta är hvad vi förtälja för dig af städernas historier: ibland dem äro några stående och andra i grund förstörde.

Icke var det vi som förorättade dem, utan de förorättade sig sjelfve. De afgudar, hvilka de åkallade utom Gud, voro dem ej till något gagn, när din Herres dom utfördes; de gåfvo dem ej någon annan vinst än förderf.

Och vi hava ej gjort dem orätt, utan de gjorde orätt mot sig själva, och deras gudar, som de åkallade i stället för Gud, båtade dem ej det ringaste, när din Herres ord kom, utan ökade blott deras fördärv.

Vi gjorde dem ingen orätt - [med sina handlingar] gjorde de orätt mot sig själva. De gudar de anropade vid sidan av Gud kunde inte hjälpa dem när deras Herres dom föll; [tron på] dem förde dem bara allt snabbare mot [den slutliga] undergången.

Och vi gjorde dem ej orätt, men de förforo orätt mot sig sjelfva. Och deras gudar, hvilka de åkallade, utom Gud, gagnade dem ej det ringaste, då din Herras bud kom: och de ökade ej för dem annat än förderf.

Sådant var din Herres straff, när Han straffade städerna, som syndige voro. Ja! Hans straff är pinsamt och strängt.

Sådan är din Herres näpst, då han näpser städerna, därför att de äro orättfärdiga; hans näpst är förvisso plågsam och sträng.

Sådana straffdomar [som de Vi här berättat om] avkunnar din Herre när Han straffar folk som har sjunkit djupt i synd. Hans straff är plågsamt och utkrävs med obeveklig stränghet.

Och sådant är din Herras straff, då Han straffar städer som äro orättfärdige; ty Hans straff är plågsamt, strängt.

Häruti är en varning för dem, som frukta för evighetens straff. Detta varder en dag, på hvilken alla menniskor skola församlas; då skola alle vara närvarande.

Häri finnes sannerligen ett tecken för den, som fruktar straffet i det tillkommande livet. Detta varder en dag, till vilken människorna skola hopsamlas; ja, detta varder en dag, som bevittnas.

I detta ligger helt visst ett budskap till dem som bävar för de eviga straffen [som skall utmätas] på vittnesmålens Dag, då alla människor har förts samman;

Uti detta är sannerligen tecken för hvem som fruktar den yttersta dagens straff: detta är en dag på hvilken menniskorna skola ihopsamlas; detta är en dag det skall vittnas:

Vi uppskjuta den endast till en bestämd tidpunkt.

Och vi uppskjuta den blott en viss tid, som är lätt att räkna.

Vi kommer inte att skjuta upp den över den fastställda tiden.

Och vi uppskjuta det blott intill en bestämd tid.

Då den dagen kommer, får ingen menniska tala, utan Guds tillåtelse. Då varda somlige af dem olycklige, andre salige.

Den dag detta inträffar skall ingen själ tala annat än på hans tillskyndelse, och bland dem varda somliga olyckliga, andra lyckliga.

Den Dagen skall ingen människa tala om inte Han har gett Sin tillåtelse; på några [väntar] fördömelse, på andra salighet.

En dag det inträffar, skall icke en själ tala, förutan Hans tillstädjelse; och ibland dem varda någre olycklige, och andre lycklige.

De olycklige skola komma i helvetets eld; der höras de flämta och snyfta.

Vad beträffar dem, som varda olyckliga, skola de ingå i elden att där sucka och stöna

De fördömda skall ha Elden till boning och under stönanden och jämmer

Och beträffande dem som varda olycklige, de skola kastas i elden, der de skola upphäfva klagorop och suckar,

Der skola de vara så länge som himlarne och jorden finnas till, så framt din Herre ej annorlunda vill; ty din Herre gör, hvad Han behagar.

Och där förbliva, så länge himlarna och jorden bestå, så vitt ej din Herre fogar annorlunda; din Herre verkställer förvisso vad han vill.

skall de förbli där så länge himmel och jord består, om inte din Herre vill annorlunda - din Herre gör vad Han vill.

Att förblifva deri så länge himlarne och jorden vara, utom hvad din Herre behagar; ty din Herre gör hvad Han vill.

De salige skola vara i paradiset. Der skola de vara så länge som himlarne och jorden finnas till, så framt ej din Herre vill tillägga någon gåfva, som aldrig upphör.

Och vad beträffar dem, som varda lyckliga, skola de ingå i paradiset och där förbliva, så länge himlarna och jorden bestå, så vitt ej din Herre fogar annorlunda, och få så en ovansklig lön.

De saliga skall ha paradiset till boning och där skall de förbli så länge himmel och jord består, om inte din Herre vill annorlunda - en gåva av oavbruten lycka utan ände.

Men de som varda lycklige, de skola införas i paradiset, att der städse vistas, så länge himlarne och jorden vara, utom hvad din Herre behagar; en gåfva som aldrig skall upphöra.

Du må derföre icke vara villrådig i afseende på det, som desse tillbedja. De tillbedja detsamma, som deras fäder fordom tillbådo, och vi skola gifva dem sin del af straffet oafkortad.

Så hys då inga tvivel om det, som dessa dyrka! De dyrka alldeles på samma sätt som deras fäder tillförene dyrkade, och vi skola sannerligen giva dem deras fulla lön utan avdrag.

TVEKA INTE [Muhammad] om vad [avgudadyrkarnas] dyrkan innebär; deras dyrkan skiljer sig inte i något avseende från den som deras förfäder ägnade sig åt före dem. Vi skall ge dem till fullo vad som tillkommer dem; ingenting skall dras ifrån.

Alltså må du ej vara i tvifvel beträffande det som desse dyrka: de dyrka ej annorlunda än liksom deras fäder dyrkade förut; och vi skola visserligen fullt godtgöra dem deras andel, utan förminskning.

Äfven Moses gåfvo vi boken. Man blef sedan af delade tankar om den. Hade ej Guds beslut om uppskof redan fattats, så skulle deras tvist hafva afgjorts. De otrogne mek- kanarne hysa ock tvifvel om den (Korânen), hvarigenom misstankar uppstå.

Vi hava ju givit Mose skriften, och så tvistade man om den, och om det ej redan kommit besked från din Herre, så hade saken varit avgjord mellan dem, men de hyste sannerligen betänkliga tvivel om den.

Och Vi gav Moses Skriften, men olika meningar uppstod [bland folket] om dess innebörd; och om inte din Herre hade beslutat [om uppskov] skulle allt ha avgjorts mellan dem. Och så fortsätter de att hysa tvivel och misstankar.

Och fordom gåfvo vi Mose Skriften, och det uppstod tvist om henne: och om icke ett ord från din Herra föregått, visserligen skulle det varit afgjordt emellan dem. Och, i sanning, äro de i misstänksamt tvifvel derom.

Men allesammans skall din Herre sannerligen löna för deras gerningar, ty Han vet hvad de göra.

Och allesammans skall din Herre sannerligen giva full lön för deras gärningar; han är förvisso underkunnig om vad de göra.

Din Herre skall helt visst ge alla människor den fulla lönen för deras handlingar; Han är väl underrättad om vad de gör.

Sannerligen, till dem alla skall din Herre fullt godtgöra deras verk; ty Han känner hvad de arbeta.

Håll dig då fast vid Guds bud såsom du befalts, så ock de, som med dig hafva omvändt sig, och afviken icke derifrån, ty Han ser edra gerningar.

Så vandra då den rätta vägen, såsom du fått dig ålagt jämte dem, som omvända sig tillika med dig, och varen ej vrånga! Han ser förvisso vad I gören.

Följ, som du har blivit befalld, den raka vägen - [du] och de som, ångerfulla, med dig har vänt åter till Honom - och överskrid inte [de av Gud fastställda gränserna]! Han ser vad ni gör.

Uppför dig alltså rättskaffens som du blifvit befalld, och hvem som omvänder sig jemte dig, och ej mågen J öfverträda; ty Han ser hvad J gören.

I skolen ej visa någon böjelse för syndarne, ty då skall eldens straff drabba Eder; icke skolen I hafva någon annan beskyddare än Gud, och då kunnen I icke frälsas.

Och stödjen eder ej på dem, som göra orätt, så att elden drabbar eder! I haven inga beskyddare utom Gud, och sedan skolen I ej få någon hjälp.

Sök inte stöd hos de orättfärdiga, så att ni inte blir svedda av helvetets eld; då kommer ni inte att vid sidan av Gud finna någon beskyddare, ja, ni blir helt utan hjälp.

Och ej mågen J stöda eder på dem som handla orättfärdigt, att ej elden må vidröra eder: J hafven ej några beskyddare, utom Gud; och J skolen ej blifva hjelpte.

Förrätta bönen på dagens båda gränspunkter, samt vid nattens inbrott och solnedgången. Goda verk utplåna sannerligen de onda. Detta är en upplysning för dem, som låta varna sig.

Förrätta ock bönen vid dagens gränser och under nattens första del! De goda gärningarna taga förvisso bort de onda; detta är en förmaning för de minnesgoda.

Och förrätta bönen vid dagens början och dess slut och under nattens första timmar - de goda handlingarna driver bort de dåliga. Detta är en påminnelse för dem som vill minnas [Gud]!

Förrätter bönen vid dagens ändar, och i början af natten; ty de goda gerningarne skola drifva bort de syndiga: detta är en erinran till dem som erinra sig.

Var ock ståndaktig; Gud skall ej göra om intet deras lön, som väl göra.

Var ock tålig! Ty Gud låter ej deras lön, som göra väl, gå förlorad.

Och ha tålamod! Gud låter inte dem som gör det goda och det rätta gå miste om sin lön.

Och varer tålige; ty Gud skall sannerligen ej låta deras belöning gå förlorad som väl göra.

Fans det då icke före Eder slägten, rika på dygder, de der försökte, att förhindra brott på jorden. Men få voro de ibland dem, som vi frälste af menniskorna. Syndarne åter framhärdade i sina lustar och blefvo orättfärdige.

Och varför voro de förträffliga människor, som förbjödo anstiftande av ofärd på jorden, bland alla släkten före eder blott några få av dem vi frälste? Och de, som gjorde orätt, fortsatte det yppiga liv de förde; ja, de voro syndare.

DET ÄR olyckligt [för människorna] att det bland de släkten [som Vi lät gå under] före er tid, inte fanns fler kloka och sansade människor, som [försökte] hejda oordningen och sedefördärvet på jorden! Dessa var bara ett fåtal bland dem Vi räddade, medan de orättfärdiga hängav sig åt ett förvekligande liv av nöjen och njutningar och sjönk [allt djupare] ned i synd.

Och det var ju icke ibland slägterna före eder mer än få af dem vi frälsade, som hade vishet, hvilka förbjödo förderfvet på jorden. Men de som handlade orättfärdigt, följde de njutningar hvari de voro insöfde, och blefvo förbrytare.

Din Herre var icke i stånd, att orättvist förgöra städerna, då deras folk var fromt.

Men din Herre är icke den, som tillintetgör städerna orättvist, om deras invånare göra det rätta.

Din Herre låter inte ett folk gå under på grund av [människornas] synd, så länge deras strävan är att bättra sig och göra rätt [mot varandra].

Och din Herre är ej sinnad att förstöra städer med orättvisa, då deras invånare äro rättskaffens folk.

Hade det behagat din Herre, så hade Han gjort alla menniskor till en församling (af samma tro). De skola aldrig upphöra att vara af olika tro,

Och om din Herre velat, så skulle han hava gjort människorna till en enda menighet, men de skola ej upphöra att tvista,

Hade din Herre velat skulle Han helt visst ha gjort människorna till ett enda samfund; men [det var inte Hans vilja och därför] fortsätter de att föra fram motstridiga åsikter,

Om din Herre behagat, visserligen skulle Han gjort menniskorna bekännare af en enda lära; men de skola ej upphöra att vara stridige,

med undantag af dem, mot hvilka Herren har bevisat barmhertighet. Derföre skapade Han dem, och din Herres hotelse skall gå i fullbordan; "jag skall sannerligen fylla helvetet helt och hållet med genier och menniskor."

för så vitt din Herre icke förbarmar sig över dem. Därför har han skapat dem, och så uppfylles din Herres ord: »Jag skall sannerligen uppfylla helvetet med djinnerna och människorna allesammans.«

utom de hos vilka Guds nåd fått verka. Och därför har Han skapat dem. Din Herres ord skall besannas: "Jag skall sannerligen fylla helvetet med osynliga väsen och människor, alla tillsammans!"

utom de mot hvilka din Herre varder barmhertig: och till detta har Han skapat dem; ty din Herres ord skall fullkomnas, då Han sade: sannerligen skall jag fylla helvitet med andar och menniskor tillsamman.

Alla dessa berättelser om sändebuden meddela vi dig, för att dermed styrka ditt hjerta. Genom dem har sanningen kommit till dig, samt en varning och påminnelse för de troende.

Alla möjliga berättelser om apostlarne förtälja vi för dig att därmed styrka ditt hjärta, och härigenom kommer sanningen till dig, så ock varning och förmaning för de rättrogna.

AV berättelserna om [de tidigare] sändebuden har Vi låtit dig veta allt det som kan stärka [tron i] ditt hjärta; med det har sanningen nått dig och en förmaning och en påminnelse till de troende.

Och allt hvad vi förtälja för dig af apostlarnes historier, är att vi derigenom må stärka ditt hjerta: och uti detta har sanningen kommit till dig, och en förmaning och en påminnelse åt de rättrogne.

Säg till dem, som icke tro: "handlen efter edert godtfinnande; vi skola och handla.

Och säg till dem, som icke tro: »Handlen enligt eder natur! Vi handla förvisso.

Och säg till dem som inte vill tro: "Gör vad som står i er makt [för att bekämpa tron]; vi skall göra vårt [för att befästa och utbreda den]!

Säg till dem som icke tro: arbeter J enligt eder beskaffenhet, säkert skola vi arbeta;

Afvakten hvad som skall komma; vi skola ock afvakta.

Och biden! Vi bida förvisso.«

Och vänta [på det som skall komma]! Även vi skall vänta."

och vänter J, ty vi äro väntande.

Gud tillhör (Han vet) det som är fördoldt i himlarne och på jorden. Till honom skall allt återvända. Dyrka Honom derföre och sätt din lit till Honom. Din Herre försummar icke edra gerningar.

Ja, Gud tillhör det fördolda i himlarna och på jorden, och till honom skall allting återvända; dyrka honom alltså och förtrösta på honom, ty din Herre är icke likgiltig för vad I gören.

Hos Gud finns [kunskapen om] himlarnas och jordens dolda verklighet och till Honom skall allt [till sist] återbördas. Dyrka Honom därför och förlita dig på Honom; ingenting av vad ni [Hans tjänare] gör går din Herre förbi.

Hvad som är förborgadt i himlarne och jorden tillhör Gud; och till Honom skall tinget helt och hållet blifva återbragt: dyrka Honom alltså och förtrösta på Honom; ty din Herre är ej likgilltig för hvad J gören.