Sura 12: Josef Frid över honom!

A. L. R. Detta är verser ur den obestridliga boken,

‘LR. Detta är den tydliga skriftens verser.

Alif lam ra. DETTA ÄR budskap ur Skriften, som är klar i sig själv och som klart framställer sanningen.

A. L. R. Dessa äro den klara bokens tecken.

hvilken vi hafva nedsändt såsom en arabisk Korân, på det att I skullen vinna insigt.

Vi hava förvisso sänt den ned som en arabisk Koran, för den händelse I månden hava förstånd.

Vi har uppenbarat den som en förkunnelse på det arabiska språket, för att ni med ert förstånd till fullo skall kunna tillägna er [dess budskap].

Sannerligen hafva vi nedsändt henne en arabisk Koran, på det J mågen förstå.

Vi berätta nu för dig den skönaste historia, i det att vi uppenbara för dig detta Korân- stycke. Tillförne visste du ingenting derom.

Vi skola förtälja den bästa historia för dig, i det vi uppenbara denna Koran för dig, eftersom du förut sannerligen hört till de likgiltiga,

Allteftersom Vi uppenbarar denna Koran för dig [Muhammad], klarlägger Vi för dig [dess mening] på bästa sätt; förut var du ju en av dem som inte kände till något om [denna berättelse].

Vi förtälja för dig den förträffligaste historie, derigenom att vi uppenbara åt dig denna Koran, ty före den var du ju, i sanning, ibland de okunnige.

En gång sade Josef till sin fader: "o min far! jag såg verkligen elfva stjernor, solen och månan. Jag såg dem knäböja för mig."

Hurusom Josef sade till sin fader: »Min fader, jag har förvisso sett elva stjärnor, solen och månen; jag tyckte, att de föllo ned för mig.«

OCH JOSEF sade till sin fader: "I drömmen såg jag elva stjärnor och solen och månen och jag såg dem buga sig till jorden inför mig!"

Då Joseph sade till sin fader: o, min fader! sannerligen såg jag ellofva stjernor, och solen och månen: jag såg dem tillbedja mig.

Fadren svarade: "omtala ej, min lille son, din syn för dine bröder, så att de stämpla emot dig; ty Satan är menniskornas förklarade fiende.

Han svarade: »Käre son, berätta ej din dröm för dina bröder, så att de göra anslag mot dig! Satan är förvisso en förklarad fiende till människan.

[Jakob] svarade: "Käre son! Berätta inte om din dröm för dina bröder! [Avundsjuka] kan driva dem att smida onda planer mot dig; Djävulen är sannerligen människans svurne fiende!

Sade Jakob: o, min käre son! du må ej omtala din syn för dina bröder, att de ej må anlägga någon stämpling emot dig; ty satan är en uppenbar fiende till menniskan.

På samma sätt skall din Herre utvälja dig och lära dig synernas uttydning. Han skall ock i rikt mått låta sin nåd hvila öfver dig och Jakobs hus, såsom Han tillförene har beskärt dem åt dine begge förfäder Abraham och Isak; ty din Herre är allvetande, allvis.

Sålunda skall din Herre utkora dig och lära dig tyda händelserna och göra sin nåd mot dig och mot Jakobs släkt fullkommen, liksom han gjorde den fullkommen mot dina fäder Abraham och Isak före dig. Din Herre är förvisso den Vetande, den Vise.«

Just så [som du har sett i drömmen] skall du bli en av din Herres utvalda och Han skall skänka dig en djupare förståelse av innebörden i det som sker och ge dig och hela Jakobs hus Sin välsignelse i fullaste mått, liksom Han en gång gav dina förfäder Abraham och Isak [Sin fulla välsignelse]. Din Herre är allvetande, vis."

Och sålunda skall din Herre utvälja dig, och lära dig tydningen af inträffande tilldragelser: och skall fullkomna sin nåd emot dig, och emot Jakobs slägt, liksom Han fullkomnat henne förut emot dina fäder Abraham och Isaak; ty din Herre är kunnig, vis.

I berättelsen om Josef och hans bröder äro sannerligen tecken för dem, som spörja härom.

Så finnas nu i Josefs och hans bröders historia tecken för dem, som spörja,

I [berättelsen om] Josef och hans bröder ligger helt visst budskap till dem som söker [sanningen].

Sannerligen hafva de vettgirige tecken uti Joseph och hans bröder:

De sade ju: "Josef och hans broder äro verkligen kärare för vår fader än vi, ehuru vi äro månge. Vår fader har uppenbarligen orätt.

Enär de sade: »Josef och hans broder äro sannerligen kärare för vår fader än vi, ehuru vi äro flere; vår fader är sannerligen fången i uppenbar villfarelse.

DETTA är vad [Josefs bröder] sade [till varandra]: "Josef och hans broder [Benjamin] är vår fader kärare än [alla] vi [andra]; det är tydligt att vår fader felbedömer [oss].

Då de sade: Joseph och hans broder äro visserligen kärare för vår fader än vi, ehuru vi äro många; ty vår fader är i uppenbar villfarelse.

Döden Josef eller fördrifven honom till ett annat land, så skall eder fader hafva ögon endast för Eder, och sedan Josef är borta, skolen I vara lyckliga menniskor."

Döden Josef eller driven honom ut på jorden, så skall eder faders ansikte vändas mot eder och I själva varda rättfärdiga människor, när han är borta!«

Låt oss döda Josef eller jaga bort honom långt härifrån. Då kommer vår fader att rikta all sin kärlek mot oss; därefter kan vi [ångra oss och åter] leva som goda och hederliga människor."

Dräper Joseph, eller utdrifver honom på jorden, att eder faders ansigte må klarna opp mot eder, och att J mågen blifva derefter rättskaffens folk.

En af dem sade: "döden icke Josef, utan kasten honom i brunnens djup. Någon vägfarande kan då upptaga honom, om I utfören eder föresats."

Men en av dem sade: »Döden icke Josef, utan kasten honom i brunnens djup, så kan någon karavan upptaga honom, om I viljen verkställa edert uppsåt!«

En av dem sade: "Slå inte ihjäl Josef! Om ni är beslutna [att skaffa undan honom], kasta honom då i denna djupa brunn; en karavan [som passerar förbi] kan då dra upp honom."

En som talade ibland dem sade: J mågen ej dräpa Joseph, utan kaster honom i botten på en brunn, att något resesällskap må taga upp honom, om J så gören.

De sade: "o vår fader! hvi vill du ej anförtro Josef åt oss; vi vilja honom endast väl.

Sedan sade de: »Fader, vad går åt dig, att du ej litar på oss i fråga om Josef? Vi vilja sannerligen honom väl.

[Så gick de till fadern och] sade: "Fader, varför låter du oss inte ta hand om Josef? Vi vill ju honom bara väl.

De sade: o, fader! hvad fattas dig, att du ej anförtror oss Joseph, då vi äro hans upprigtige vänner?

Sänd honom med oss i morgon, så skall han få leka och roa sig. Vi skola nog vaka öfver honom."

Sänd honom med oss i morgon, så får han roa sig och förlusta sig! Vi skola sannerligen se efter honom.«

Låt honom följa med oss ut i morgon, så skall han få leka och göra vad han har lust till och vi skall se väl efter honom!"

Sänd honom med oss i morgon, att han må fritt löpa omkring och leka, vi skola, i sanning, blifva hans vårdare.

Han svarade: "det skall i sanning smärta mig, att I bortfören honom, och jag fruktar, att en varg kan uppäta honom, under det att I försummen honom."

Han svarade: »Det bekymrar mig sannerligen, att I viljen föra honom bort, och jag fruktar, att ulven uppslukar honom, om I lämnen honom åt sig själv.«

[Jakob] svarade: "Jag skulle känna stark oro om ni tog honom med. Jag är rädd att en varg kan [riva ihjäl och] äta upp honom, medan er uppmärksamhet är riktad mot annat."

Svarade Jakob: sannerligen bekymrar det mig, att J gån bort med honom, ty jag fruktar att ulfven må uppäta honom och att J ären om honom vårdslöse.

De sade: "om en varg uppäter honom, då vi äro så månge, så äro vi sannerligen hjelplöse."

Då sade de: »Om ulven uppslukar honom, fastän vi äro flere, då blir det sannerligen vi, som bliva tillspillogivna.«

De svarade: "Om vargen skulle äta upp honom, så många [som vi är], då skulle vi själva först ha mist livet."

De sade: om ulfven uppäter honom, manstarke som vi äro, då skola vi visserligen först blifva de lidande.

Sedan de bortfört honom, kommo de öfverens att kasta honom i den djupa brunnen. Vi gåfvo honom denna uppenbarelse: "du skall en gång berätta för dem, hvad de nu hafva gjort, utan att de veta att det är du."

När de fört honom bort och kommit överens att kasta honom i brunnens djup, gåvo vi honom denna uppenbarelse: »Du skall sannerligen tala om för dem vad de gjort, när de ingenting ana.«

Så gick de då ut med honom och de fattade gemensamt beslutet att kasta honom i brunnen. - [Då] ingav Vi honom denna tanke: "[En dag] kommer du att berätta för dem om denna ogärning utan att de vet [vem du är]."

Och då de voro bortgångne med honom, öfverenskommo de om att sätta honom i botten på en brunn. Och vi uppenbarade oss åt honom, sägande: sannerligen skall du förtälja dem denna deras gerning, och de skola ej förstå.

Om aftonen kommo de gråtande till sin fader.

På aftonen kommo de gråtande till sin fader

Mot kvällen kom de gråtande tillbaka till fadern

Och om aftonen kommo de med tårar till sin fader,

De sade: "o vår fader! vi gingo bort, för att springa kapp, och lemnade Josef qvar vid våra saker. Då åt vargen upp honom. Men du tror oss ej, fastän vi tala sanning."

Och sade: »Fader, vi gingo förvisso bort att springa i kapp med varandra och lämnade Josef kvar vid våra tillhörigheter, och så uppslukade ulven honom. Men du sätter ej tro till oss, om vi också tala sanning.«

och sade: "Fader! Vi ställde till med kapplöpning och lämnade Josef med det som vi hade fört med oss ut, och då kom vargen och bet ihjäl honom! Kanske tror du oss inte fastän vi säger sanningen."

Sägande: o, fader! vi gingo bort att löpa kapp med hvarandra, och vi lemnade Joseph vid våra saker, och ulfven uppslukade honom; men du sätter ej tro till oss, och dock äro vi sannfärdige.

Hans skjorta hade de bestrukit med falskt blod. Fadren sade: "nej! det är I sjelfve, som hafven styrt till denna sak. Men tålamod är bäst för mig, och jag beder Gud om hjelp att bära det som I berätten."

Och de ströko falskt blod på hans skjorta, men Jakob sade: »Nej, sådant haven I själva hittat på, och mig höves tillbörligt tålamod; Gud är den, som jag beder om hjälp mot det I påstån.«

Därefter visade de upp hans skjorta, som de hade fläckat med blod. [Fadern] sade: "[Detta kan inte vara sanningen]! Ni har låtit [onda] ingivelser driva er till något [som ni inte kan berätta]. Tålamod, du sköna [dygd, är vad jag nu måste visa: ingen klagan och inga förebråelser]! Jag ber Gud om styrka att bära det svåra som ni påstår [har hänt]."

Och de framtogo hans skjorta bestänkt med falsk blod. Jakob sade: nej, i sanning, edra själar hafva ingifvit eder en brottslig sak: men tålamod är bäst passande; och Gud är den hvars hjelp är att anropa mot det som J förtäljen.

Och kommo resande och de utsände sin vattenhemtare, som nedsläppte sitt spann. Han utropade: "hvilken lycka! detta är en gosse." Och de dolde honom, för att göra honom till en handelsvara; men Gud visste hvad de gjorde.

Det kom en karavan, och de sände en ibland sig att hämta vatten, och han släppte ned sitt ämbar och ropade: »Vilket hugnesamt budskap! Här är en yngling!« De dolde honom som en handelsvara, men Gud visste vad de gjorde.

OCH EN karavan kom och sände ut sin vattenhämtare; och just som han skulle sänka sitt ämbar i brunnen [fick han se Josef och] utropade: "Vilken överraskning! Här står en yngling [livs levande]!" Och de gömde honom bland varorna [i hopp om att kunna sälja honom] - och Gud visste vad de gjorde.

Och ett resesällskap kom; och de sände en af de sina att hemta vatten, och i det han nedsänkte sitt kärl, sade han: o, gladt bådskap! detta är en pilt. Och de dolde honom såsom en handels vara: men Gud viste hvad de gjorde.

Och de sålde honom för ett ringa pris, någre få silfverpenningar, ty de ringaktade honom.

Och de sålde honom för billigt pris, några lätt räknade silverpenningar; ty de hörde till dem, som ringaktade honom.

Och de sålde honom för en obetydlig summa, några få silvermynt - så litet värde satte de på honom!

Och de föryttrade honom för ett ringa pris i reda penningar, och voro ibland dem som skattade honom föga.

Egyptiern, som köpte honom, sade till sin hustru: "gör hans vistelse hos oss behagligt. Han skall kanhända vara oss till gagn eller kunna vi upptaga honom till vår son." Sålunda gåfvo vi åt Josef en plats i landet för att verka der, och på det att vi skulle undervisa bonom i syners uttydning. Gud har makt att göra hvad Han vill; men de flesta menniskor veta det icke.

Och mannen från Egypten, som köpt honom, sade till sin hustru: »Bered honom ett vänligt mottagande! Det kan hända, att han gör oss nytta, eller att vi upptaga honom som son.« Sålunda gåvo vi Josef en varaktig stad i landet, och detta för att lära honom tyda händelserna, ty Gud råder själv över sitt bud, men de flesta människor veta ingenting.

Och mannen från Egypten, som köpte honom, sade till sin hustru: "Behandla honom väl - som en gäst! Vi kan [en dag] få nytta av honom; men vi skulle också kunna uppta honom som vår son." Så gav Vi Josef en fast punkt på jorden; Vi ville nämligen låta honom få en djupare förståelse av innebörden i det som sker. Gud genomför [alltid] Sin vilja, men om detta är de flesta okunniga.

Och den mannen ifrån Egypten som köpte honom, sade till sin hustru: emottag honom gästfritt, det kan hända att han må blifva af gagn för oss, eller att vi må upptaga honom såsom son. Och sålunda bosatte vi Joseph i landet, på det att vi skulle lära honom tydningen af inträffande tilldragelser; ty Gud vinner sitt ändamål: men största delen menniskor förstå ej.

När Josef hade uppnått mannaåldern, beskärde vi honom visdom och kunskap. Sålunda belöna vi dem, som väl göra.

När han uppnått myndig ålder, gåvo vi honom vishet och kunskap, ty så löna vi dem, som göra väl.

Och när han hade nått mogen ålder skänkte Vi honom visdom och kunskap [i andliga ting]; så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta.

Och då han uppnått sin stadgade ålder, gåfvo vi honom visdom och kunskap: och sålunda belöna vi dem som väl göra.

Hon, i hvars hus han var, fattade ett okyskt begär till honom, stängde dörrarne och sade: "kom hit!" Han svarade: "Gud bevare mig! min herre har i sanning bemött mig väl. Syndarne skola ej hafva någon framgång."

Och hon, i vars hus han var, sökte förföra honom, stängde dörrarna och sade: »Kom hit!« Men han svarade: »Det förbjude Gud! Min herre har förvisso behandlat mig väl, och de orättfärdiga varda icke lyckliga.«

Men [det hände sig att] kvinnan, i vars hus han bodde, försökte förföra honom; hon reglade dörrarna och sade: "Kom nu till mig!" [Josef] svarade: "Gud är mitt fäste! Min husbonde har behandlat mig väl och den som begår sådan orätt kommer att råka illa ut!"

Och hon uti hvars hus han var, fattade lust till hans person, och hon stängde till dörrarne, och sade: kom du hit. Han svarade: bevare mig Gud! ty min herre har gjort min bostad angenäm: sannerligen skola de orättfärdige ej få framgång.

Men hon hade lust till honom och han hade lust till henne, om han ej hade sett sin Herres tecken. Sålunda handlade vi, för att ifrån honom afvända synden och vanäran; ty han var en af våre uppriktige tjenare.

Så tänkte hon på honom, och han tänkte ock på henne. Tänk, om han ej sett ljuset från sin Herre! Så skedde, för att vi skulle avvända synd och skändlighet ifrån honom; han hörde förvisso till våra uppriktiga tjänare.

Hon hade fattat begär till honom och även han kände begär till henne; om han inte hade sett ett tecken från sin Herre [kunde han ha gett efter för frestelsen]. - Vi ville hålla allt ont och all skamlöshet borta från honom eftersom han var en av Våra sant hängivna tjänare.

Men hon hade begär till honom, och han skulle fått begär till henne, om han icke hade märkt sin Herras otvifvelagtiga tecken. Så skedde på det vi skulle afvända från honom hvad som är ondt och orättfärdigt; ty han var ibland våra upprigtige tjenare.

De sprungo begge i kapp till dörren, och hon sönderref hans skjorta baktill. Då de mötte hennes man vid dörren, sade hon: "hvad lön förtjenar den, som vill din hustru ondt, om icke att fängslas eller ett pinsamt straff?"

De sprungo i kapp till dörren, och hon rev sönder hans skjorta baktill. Och de mötte hennes herre vid dörren, och hon sade: »Vad lön förtjänar den, som vill de dina ont, om icke fängelset eller något plågsamt straff?«

Och båda sprang mot dörren. Hon [grep tag i] hans skjorta bakifrån och rev itu den; men i dörren mötte de hennes man. Hon sade: "Hur skall den lönas som hade onda avsikter mot din hustrus [dygd] om inte med fängelse eller med ett plågsamt straff?"

Och de lupo i kapp till dörren, och hon sönderref hans skjorta på ryggen, och de mötte hennes herre vid porten. Hon sade: den som vill göra ondt åt din slägt förtjenar ej till lön, om icke att fängslas, eller ett plågsamt straff.

Josef sade: "det var hon, som hade begär till mig." Och ett vittne af hennes slägt vittnade: "om hans skjorta är rifven framtill, så talar hon sant och han ljuger.

Men Josef sade: »Det var hon, som ville förföra mig«, och ett vittne bland hennes husfolk vittnade: »Om hans skjorta är sönderriven framtill, så talar hon sanning, och han hör till lögnarne.

[Josef] sade: "Det var hon som ville förföra mig!" Då sade en [man] som hörde till huset och som var i närheten: "Om hans skjorta har rivits sönder framifrån har hon talat sanning och han har ljugit,

Sade Joseph: hon hade lust till min person. Och ett vittne af hennes slägt vittnade: om hans skjorta är sönderrifven framför, då talar hon sant, och han är ibland lögnarne;

Men om hans skjorta är rifven baktill, så ljuger hon och han har rätt."

Men är hans skjorta sönderriven baktill, så ljuger hon, och han hör till de sannfärdiga.«

men om skjortan har rivits sönder bakifrån, då har hon ljugit och han har talat sanning."

Men om hans skjorta är sönderrifven på ryggen, då ljuger hon, och han är ibland de sannfärdige.

När då mannen såg, att hans skjorta var rifven baktill, sade han: "detta är ett af edra svek, o qvinnor! ty eder list är stor.

Då mannen såg, att hans skjorta var sönderriven baktill, sade han: »Detta är förvisso något av edra anslag; edra anslag äro förskräckliga.

Och när [hennes man] såg att [Josefs] skjorta hade rivits itu bakifrån utbrast han: "Här ser vi kvinnans list! Kvinnor, er list är i sanning stor!"

Och då husbonden såg hans skjorta vara sönderrifven på ryggen, sade han: sannerligen är detta ibland edra tillställningar, o, qvinnor! ty eder list är stor.

Dölj, o Josef! denna händelse, och du, min hustru, bed om förlåtelse för din synd, ty du har varit felande."

Josef, låtsa ej om detta! Och du, bed om förlåtelse för din synd! Du hör förvisso till syndarne.«

- [Och till Josef:] "Låt nu detta vara glömt!" Och [vänd till hustrun, sade han]: "Be om förlåtelse för din synd, för du har begått ett allvarligt felsteg!"

Joseph, slå ifrån dig detta; och bed du, o, qvinna! om förlåtelse för din synd, ty du var ibland dem som synda.

Qvinnorna i staden sade: "prinsens hustru har fattat tycke för sin slaf, som har ingifvit henne en häftig kärlek. Vi anse henne i sanning hafva begått en uppenbar förseelse."

Och några kvinnor uti staden sade: »Hövitsmannens hustru ville förföra sin tjänare; han har ingivit henne en häftig kärlek. Vi finna sannerligen, att hon är fången i uppenbar villfarelse.«

OCH STADENS kvinnor [skvallrade om detta och] sade: "Hustrun till denne högt uppsatte man vill förföra sin unge slav; hon brinner av kärlek till honom och har helt förlorat förståndet!"

Och qvinnor uti staden sade: ädlingens hustru har lust till sin tjenares person, han har upptändt hos henne en häftig kärlek: sannerligen finna vi henne i uppenbar villfarelse.

När hon fick höra deras förtal, sände hon att bjuda dem, tillredde för dem ett gästabud och gaf åt hvar och en af dem en knif. Hon sade till Josef: "gå ut till dem." Vid hans åsyn, prisade de honom storligen, skuro sig, i sina händer och utropade:" "Gud bevare oss! Detta är ej en menniska, utan en förtjusande ängel."

Men när hon fick höra deras förtal, sände hon till dem och tillredde ett gästabud åt dem, gav var och en av dem en kniv och sade: »Gå ut till dem!« När de fingo se honom, prisade de honom och skuro sig i händerna och sade: »Bevare oss Gud! Detta är ingen mänsklig varelse; detta kan ej vara någonting annat än en härlig ängel.«

Och när hon fick veta vad deras elaka tungor sladdrade skickade hon bud till dem [med inbjudan] till en festmåltid som hon lät laga till åt dem. Hon gav var och en av dem en kniv [och till Josef] sade hon: "Kom ut [och visa dig] för dem!" Och när kvinnorna fick se honom häpnade de över hans [skönhet]; och [deras förvirring var så stor att] deras knivar slant och de skar sig i händerna. Och de utbrast: "Måtte Gud förlåta oss! Detta är ingen vanlig dödlig man - han kan inte vara annat än en ängel [från ovan]!"

Men då hon förnam deras försåtliga afsigt, sände hon till dem bjudning till en fest, och tillredde åt dem dynor att hvila på; och hon gaf vill hvar och en af dem en knif, och sade till Joseph: kom fram till dem. Och då de sågo honom prisade de honom högeligen, medan de skuro sina händer och sade: bevare oss Gud! icke är detta en menniska; denne är icke mindre än en härlig engel.

Hon sade: "Sen! det är han, för hvars skull I hafven tadlat mig. Jag har verkligen fattat begär till honom, men han har i sin kyskhet vägrat att lyda mig. Men om han ej gör, hvad jag bjuder, skall han kastas i fängelse och varda förnedrad."

Hon svarade: »Och dock var det för dennes skull, som I tadladen mig. Jag ville förföra honom, men han var hållfast; men gör han ej vad jag befaller honom, skall han sannerligen fängslas och komma bland de eländiga.«

[Då] sade hon: "Här ser ni nu den för vars skull ni har förtalat mig. Ja, jag försökte förföra honom, men han motstod frestelsen. Men om han nu inte gör vad jag befaller honom skall han minsann kastas i fängelse och han skall få dela de föraktades och förödmjukades lott!"

Hon sade: likväl är det denne för hvilken J lastaden mig. Visserligen har jag haft lust till hans person, men han har varit återhållsam. Dock om han icke gör hvad jag befaller honom, skall han i sanning blifva kastad i fängelse, och skall varda ibland de föraktade.

Han sade: "o min Herre! fängelset är mig kärare än det, hvartill de vilja locka mig. Men om du ej afvänder ifrån mig deras list, så skall jag gifva efter för dem och varda en dåre."

Men Josef sade: »Herre, fängelset är mig kärare än det, som de vilja locka mig till; men vänder du icke deras anslag ifrån mig, så fattar jag behag till dem och kommer bland de fåvitske.«

[Josef] bad: "Herre! Hellre går jag i fängelse än jag gör det som dessa [kvinnor] vill locka mig att göra; men om Du inte befriar mig ur deras snaror kan det hända att jag ger efter för dem och blir en av dem som inte vet [vad rätt och orätt är]."

Sade Joseph: o, Herre! fängelset är mig kärare än det hvartill de inbjuda mig, men om icke Du afvänder från mig deras anslag, får jag lust till dem, och blifver ibland dårarne.

Hans Herre bönhörde honom och skyddade honom för deras svek, ty Han hör och vet allt.

Och hans Herre bönhörde honom och vände deras anslag ifrån honom; han är förvisso den Hörande, den Vetande.

Och hans Herre bönhörde honom och befriade honom ur deras snaror. - Han är Den som hör allt, vet allt.

Och hans Herre bönhörde honom, och afvände från honom deras anslag; ty Han är den Hörande, den Vetande.

Dock, sedan de sett bevisen på hans oskuld, funno de för godt, att häkta honom för en tid.

Men ehuru de sett tecknen, funno de för gott att fängsla honom för en tid.

Därefter, trots att de hade sett alla bevis [för Josefs oskuld], ansåg de [ändå] bäst att för en tid sätta honom i fängelse.

Sedan funno de för godt, efter att de sett tecknen på hans oskuld, att kasta honom i fängelse för en tid.

Med honom inkommo i fängelset två af konungens tjenare. Den ene af dem sade: "jag drömde, att jag pressade vin," och den andre sade: "jag drömde, att jag bar på mitt hufvud bröd, hvaraf foglarne åto. Säg oss hvad detta betyder, ty vi se, att du det väl förstår."

Tillika med honom kastades två unga män i fängelset, och den ene av dem sade: »Jag drömde förvisso, att jag pressade vin«, och den andre: »Jag drömde förvisso, att jag på mitt huvud bar bröd, som fåglarna åto av. Tala om för oss vad det betyder! Vi se förvisso, att du hör till dem, som göra väl.«

OCH [DET hände att] två unga män kastades i fängelse tillsammans med Josef. En av dem sade: "Jag har [i en dröm] sett mig själv pressa vin." Och den andre sade: "Och jag har [i drömmen] sett mig själv bära bröd på huvudet och fåglarna åt av det." [Och de vände sig till Josef och sade:] "Säg oss vad detta betyder! Vi förstår att du är en av dem som kan [tyda drömmar] på rätt sätt."

Och tvenne unge män inkommo jemte honom i fängelset. Den ene af dem sade sannerligen syntes mig att jag pressade vin. Och den andre, sade: i sanning syntes mig att jag bar bröd på mitt hufvud, hvaraf fåglarne åto. Förklara oss tydningen härpå, ty vi anse dig vara ibland dem som väl göra.

Han sade: "I skolen ej få någon mat till eder föda, innan jag säger Eder uttydningen häraf, förrän det inträffar för Eder, enligt den kunskap, som min Herre har beskärt mig. Jag har öfvergifvit ett folks religion, hvilket icke tror på Gud och förnekar det eviga lifvet.

Han svarade: »Ingen mat, som I fån eder beskärd, skall komma till eder, utan att jag talar om för eder vad det betyder, innan den kommer till eder. Detta hör till det, som min Herre lärt mig; jag har förvisso övergivit sådana människors lära, som icke tro på Gud, utan förneka det tillkommande livet.

[Josef] svarade: "Innan ni har fått ert [dagliga] mål mat skall jag underrätta er om innebörden av dessa [drömmar], och det [som de varslar om] skall då ännu inte ha inträffat; detta är en del av den [kunskap] som min Herre har skänkt mig. Jag har tagit avstånd från dem som inte tror på Gud och som förnekar livet efter detta,

Han svarade; den spis hvaraf J nären eder skall ej komma till eder, utan att jag förklarat eder tydningen derpå, innan hon kommer till eder. Detta är en kunskap af hvad min Herre lärt mig; ty jag har öfvergifvit menniskors lära, som icke tro på Gud, och hvilka förneka det tillkommande lifvet.

Jag bekänner mine fäders, Abrahams, Isaks och Jakobs tro. Det höfves ej oss, att anse någonting jemlikt Gud. Detta är en Guds nåd emot oss och emot menniskorna, men de flesta af dem äro otacksamma.

Och jag rättar mig efter mina fäders, Abrahams, Isaks och Jakobs lära. Det tillkommer oss ej att sätta någonting vid Guds sida. Detta är ett bevis på Guds ynnest mot oss och alla människor, men de flesta människor äro otacksamma.

och jag bekänner den tro som var mina förfäders, Abrahams, Isaks och Jakobs tro: det är otänkbart för oss att sätta något, vad det än kan vara, vid Guds sida. Denna [tro] är Guds nådiga gåva till oss och till alla människor, men de flesta människor är inte tacksamma.

Och jag följer mina fäders tro, Abrahams och Isaaks och Jakobs: det är oss ej tillständigt att göra någonting till Guds like. Detta ljus kommer ifrån Guds nåd mot oss, och mot menniskorna; men största delen menniskor äro ej tacksamma.

O mine båda fängelsekamrater! äro väl flere olike herrar att föredraga framför den ende allsvåldige Guden?

Medfångar, vilket är bäst, flere herrar, som äro oense, eller Gud, den Ende, den Allsvåldige?

Kamrater i fångenskapen! Vad är rimligare - [att tro på] gudomligheter av många olika slag eller [att tro på] den Ende Guden, som härskar över allt med oinskränkt makt

O, mina följeslagare i fängelset! antingen äro söndrade herrar bättre, eller Gud, den Ende, den Mägtige?

Utom Honom dyrken I endast toma namn, hvilka I och edre fäder hafva uppfunnit, utan att Gud gifvit Eder något bevis derpå. Gud allena eger dock visheten. Han har befalt, att I icke skolen tillbedja någon annan än Honom. Detta är den sanna religionen; men de flesta menniskor inse det ej.

I dyrken utom honom endast namn, dem I och edra fäder uppfunnit, utan att Gud nedsänt något bemyndigande angående dem. Avgörandet tillhör Gud allena. Han har befallt, att I icke skolen dyrka någon annan än honom. Detta är den rätta religionen, men de flesta människor veta ingenting.

Vad ni dyrkar vid sidan av Honom är ingenting annat än namn som ni har tänkt ut, ni och era förfäder; Gud har inte gett er tillstånd till detta. Ingen dömer utom Gud; Han befaller er att dyrka Honom ensam. Detta är den evigt sanna tron, men de flesta människor har ingen kunskap [om detta].

J dyrken ej, utom Gud, annat än namn som J påhittat, J och edra fäder, hvarom Gud ej nedsändt något öfvertygaude bevis: domsrätten tillhör ingen annan än Gud; Han har befallt att J ej mågen dyrka någon utom Honom. Detta är den rätta läran: men största delen menniskor äro okunnige.

O mine två fängelsekamrater! den ene af Eder skall iskänka vin åt sin herre, men den andre, han skall korsfästas och foglarne skola äta af hans hufvud. Den sak, hvarom I rådfrågen mig, skall säkert ske."

Medfångar, vad den ene av eder beträffar, skall han få iskänka vin åt sin herre, men vad den andre beträffar, skall han varda korsfäst, och fåglarna skola äta av hans huvud. Den sak, om vilken I begären besked, är avgjord.«

[Nu till era drömmar,] kamrater i fångenskapen! En av er båda skall [åter] skänka i vin åt sin herre, men den andre skall korsfästas och fåglarna skall hacka i sig [vad som är ätbart] av hans huvud. I detta som ni begärde att jag skulle förklara, har [Guds] oåterkalleliga dom fallit."

O, mina följeslagare i fängelset! beträffande den ene af eder, han skall skänka i vin åt sin herre; och beträffande den andre, han skall blifva korsfäst, och fåglarne skola äta af hans hufvud: saken hvarom J begären upplysning är afgjord.

Sedan sade han till den af dem båda, hvilken han trodde frälsad: "gör mig påmind hos din herre." Satan kom sålunda Josef att glömma sin Herre (såsom sin bäste hjelpare), och derföre qvarstannade han i fängelset några år.

Han sade vidare till den av de båda, som han trodde skulle bliva frigiven: »Nämn mig för din herre!« Men Satan kom honom att glömma att påminna sin herre, så att Josef fick stanna i fängelset i flera år.

Till den av de två som [Josef] förutsåg skulle släppas fri, sade han: "[När du åter är hos din herre] påminn honom om mig." Men Djävulen kom honom att glömma att påminna sin herre, och så blev [Josef] kvar i fängelset ännu några år.

Och han sade till den af dem båda som han förmodade skulle blifva frigifven: kom ihåg mig hos din herre. Men satan kom honom att glömma att erinra sin herre om Joseph; och han förblef i fängelset några år.

Konungen sade: "jag såg i drömmen sju feta kor, som uppåtos af sju magra, och sju gröna ax och sju andra torra. Uttyden för mig min syn, mine herrar! om I kunnen tyda synen."

Och konungen sade: »Jag såg förvisso sju feta kor, dem sju magra uppslukade, sju gröna ax och desslikes andra, som voro förtorkade. I stormän, given mig besked om min dröm, om I kunnen tyda drömmar!«

[EN DAG] sade kungen [till sitt församlade råd]: "Jag har [i en dröm sett] sju feta kor ätas upp av sju magra och sju gröna ax [stå bredvid sju] andra, som var förtorkade. Upplys mig, ni rådmän, om [innebörden av] min dröm, om ni är skickliga i att tyda drömmar!"

Konungen sade: sannerligen såg jag sju feta kor, hvilka sju magra uppslukade, och sju gröna ax, och andra sju förtorkade: o, ädlingar, förklarer mig min syn, om J kunnen uttyda en syn.

De svarade: "detta är en hop förvirrade drömmar, och vi förstå ej att uttyda drömmar."

De svarade: »Det är blott virriga drömmar, och drömtydning förstå vi oss ej på.«

De svarade: "En högst förvirrande dröm! Vi är inte hemmastadda i drömtydningens konst."

De svarade: det är orediga drömmar, hvilka ej kunna förklaras; och vi förstå ej att uttyda drömmar.

Då sade den, som frälsats af de två fångarne — ty han drog sig till minnes Josef efter en lång tid — "jag skall skaffa Eder uttydningen häraf. Afsänden mig derföre."

Men den av de båda, som blivit frigiven, sade: »Jag skall tala om för eder vad det betyder; sänden mig därför åstad!« Ty efter lång tid kom han ihåg sig.

[Då] sade den av de två [som hade varit Josefs medfångar] och hade släppts fri och nu efter lång tid kom ihåg [honom]: "Jag skall ge er besked om vad [drömmen] betyder; låt mig därför gå [för att hämta detta besked]."

Men den af de tvenne som blifvit frigifven, sade: — ty han kom ihåg Joseph efter någon tid — jag skall förklara eder tydningen derpå; men sänd mig att inhemta underrättelse.

Efter ankomsten till fängelset, sade han: "o du sannfärdige Josef! upplys mig om sju feta kor, som uppätas af sju magra och om sju gröna ax och sju andra torra, så att jag kan återvända till dem, som hafva sändt mig, och de få veta det."

»Josef, du sannfärdige man! Giv oss besked om sju feta kor, dem sju magra uppslukade, sju gröna ax och desslikes andra, som voro förtorkade, att jag må återvända till människorna, för den händelse de månde förstå!«

[Så gick han till Josef i fängelset och sade:] "Josef, du som alltid håller dig till sanningen! Upplys oss om [betydelsen av en dröm om] sju feta kor som äts upp av sju magra och där sju gröna ax [står bredvid sju] andra, som är förtorkade, så att jag kan återvända till dem [som har sänt mig] och ge dem [ditt svar]."

Joseph, o, du sannfärdige! upplys oss om sju feta kor, hvilka sju magra uppsluka, och om sju gröna ax, och andra sju förtorkade, att jag må återvända till menniskorna som sändt mig, på det de må förstå.

Josef sade: "under sju år skolen I så som vanligt. Hvad I då skörden, skolen I lemna i sitt ax, utom det lilla, hvaraf I skolen lefva.

Han sade: »I skolen så i sju år som vanligt, och vad I skörden skolen I lämna kvar i axen förutom en obetydlighet, som I förtären.

[Josef] svarade: "Ni skall så som ni brukar under sju år men lämna allt det ni skördar otröskat utom en mindre mängd, som ni använder till föda.

Han svarade: J skolen så i sju år som vanligt; men det som J skörden, lemner det i sina ax, utom litet af hvad J äten.

Derefter skola komma sju hårda år, som skola medtaga det som I för deras skull hafva förvarat, utom det lilla af det, som I noga bevaren.

Därefter skola sedan komma sju hårda år, som uppsluka vad I sparat för dem förutom en obetydlighet, som I haven i förvar.

Efter dessa [goda år] kommer sedan sju svåra [år], som kommer att sluka vad ni med tanke på dessa [år] lagt upp [i förråd, allt] utom en liten mängd av det som ni sparar [till utsäde].

Sedan skola komma derefter sju svåra år, hvilka skola förtära hvad J läggen upp i förväg för dem, utom litet af hvad J förvaren.

Sedan skall derpå följa ett år, under hvilket menniskorna skola få ymnigt regn och pressa vin och olja."

Därefter skall sedan komma ett år, då människorna erhålla regn och få pressa vin.«

Efter dessa [svåra år] kommer sedan ett år då folket välsignas med regn [och rika skördar] och då druv- och oljepressarna skall arbeta [på nytt]."

Sedan skall komma derefter ett år, hvarunder menniskorna skola få uppfriskande regn, och skola pressa drufvor.

Konungen sade: "fören honom till mig." Men när sändebudet kom till Josef, sade han: "vänd om till din herre och spörj honom, hvad som gick åt qvinnorna, som skuro sig i händerna? Min Herre känner sannerligen deras list."

Och konungen sade: »Fören honom till mig!« När budbäraren kom till honom, sade han: »Vänd åter till din herre och spörj honom, huru det förhöll sig med kvinnorna, som skuro sig i händerna! Min Herre känner förvisso deras anslag.«

[När kungen hörde vad Josef sagt] befallde han: "För honom till mig!" Men då budbäraren kom till honom sade han: "Gå tillbaka till din herre och fråga honom om kvinnorna som skar sig i händerna. [Ingen utom] Gud, min Herre, har kännedom om deras onda anslag [mot mig]."

Och konungen sade: bringa honom till mig. Och då den utskickade kom till honom, sade han: återvänd till din herre och fråga honom, hvad de qvinnorna hade i sinnet som skuro sina händer? Sannerligen känner min Herre deras anslag.

Konungen sade: "hvad gick åt Eder, då I fattaden begär till Josef?" De svarade: "Gud bevare oss! vi veta ej af något ondt med honom." Prinsens hustru sade: "nu är sanningen kommen i dagen. Det var jag, som hade begär till honom och han har visserligen talat sanning."

Och konungen sade: »Huru förhöll det sig med eder, då I villen förföra Josef?« De svarade: »Bevare oss Gud! Vi veta ej något ont om honom«, och hövitsmannens hustru sade: »Nu har sanningen kommit i dagen; jag ville förföra honom, men han hör sannerligen till de sannfärdiga.« —

[Kungen sände efter kvinnorna och] frågade dem: "Vad hade ni i sikte när ni försökte förföra Josef?" De svarade: "Måtte Gud förlåta oss! Det fanns ingenting ont i honom." [Då] sade den högt uppsatte mannens hustru: "Nu har det verkliga förhållandet kommit i dagen! Det var jag som försökte förföra honom och han har sagt sanningen."

Sade konungen till gvinnorna: hvad gjorden J då J fingen lust till Josephs person? De svarade: bevare oss Gud! vi veta icke något ondt med honom. Ädlingens hustru sade: nu är sanningen uppenbarad; jag hade fattat lust till hans person; och visserligen är han ibland de sannfärdige.

Detta sade Josef, har jag gjort, så att prinsen skulle inse, att jag ej i löndom har bedragit honom, och att Gud ej befrämjar bedragarnes list.

»Detta skedde, för att han skulle veta, att jag ej svikit honom i hemlighet, och att Gud ej leder de svekfullas anslag till framgång.

[När Josef hörde vad som hänt sade han: "Jag har begärt] detta för att [min husbonde] skulle få veta att jag inte har bedragit honom bakom hans rygg och att Gud inte vägleder förrädare som gillrar fällor.

Detta vittnesbörd, sade Joseph, är gifvet, på det han må veta att jag ej bedrog honom uti hans frånvaro; och att Gud ej leder bedragarnes anslag.

Men jag fritager mig sjelf ej ifrån synd, ty själen lockar till det onda, så framt icke min Herre beter barmhertighet emot menniskan. Min Herre är förlåtande, barmhertig."

Jag frikallar mig dock icke själv; själen bjuder sannerligen vad ont är, utom när min Herre är barmhärtig. Min Herre är förvisso överseende och barmhärtig.«

Jag påstår inte att jag är utan skuld - [något i] människans inre driver henne mot det onda, [och ingen går fri från detta] utom den som min Herre i Sin nåd förbarmar sig över. Min Herre är ständigt förlåtande, barmhärtig!"

Dock icke frikallar jag mig sjelf; ty köttet har en stark böjelse för det onda, utom dens mot hvilken min Herre varder barmhertig; ty min Herre är nådig, barmhertig.

Då sade konungen: "fören honom till mig, så skall jag taga honom till min egen tjenare." Sedan han talat med honom, sade han "i dag skall du varda hos oss en mäktig och betrodd man.

Och konungen sade: »Fören honom till mig så skall jag använda honom uteslutande för egen räkning.« När han talat med honom, sade han: »Nu är du förvisso en mäktig och betrodd man hos oss.«

Och kungen sade: "För honom till mig! Jag vill knyta honom till min person." Och när [Josef kommit och] sagt [vad han hade att säga] sade [kungen]: "[Från och med] denna dag står du oss nära; du skall ha en hög ställning och du äger vårt förtroende."

Och konungen sade: bringa honom till mig; jag skall fästa honom vid min person. Och då han samtalat med honom, sade han: i dag är du fast bosatt hos oss, och betrodd.

Josef sade: "sätt mig öfver landets förrådshus. Jag skall vara en kunnig vårdare."

Josef svarade: »Sätt mig över förrådshusen i landet! Jag skall förvisso bliva en skicklig förvaltare.«

[Josef] svarade: "Anförtro mig tillsynen över landets förrådshus; jag kommer att vara en god och kunnig förvaltare."

Sade Joseph: sätt mig öfver landets skattkammare; ty jag är en skicklig förvaltare.

Sålunda insatte vi Josef i landet; han kunde välja sin bostad hvar han ville. Vi beskära vår nåd åt hvem vi vilja och göra ej om intet de välgörandes lön.

Sålunda gåvo vi Josef en varaktig stad i landet, så att han kunde slå sig ned, var han ville. Vi nå vem vi vilja med vår barmhärtighet och låta ej deras lön, som göra väl, gå förlorad.

På detta sätt gav Vi Josef makt och myndighet i [Egypten]. Han kunde röra sig fritt och slå sig ned var han behagade. Vi välsignar den Vi vill med Vår nåd och Vi låter inte dem som gör det goda och det rätta gå miste om sin lön.

Och sålunda bosatte vi Joseph i landet, att han kunde välja sitt hemvist deri hvarhelst han behagade. Vi nå med vår barmhertighet hvem vi vilja, och vi låta ej deras belöning gå förlorad som väl göra.

Men det eviga lifvets lön är i sanning mera värd för dem som tro och frukta Gud.

Men lönen i det tillkommande livet är sannerligen förmer för dem, som tro och frukta Gud.

Men för dem som tror och ständigt fruktar Gud är den bästa lönen den [som väntar] i det kommande livet.

Men visserligen är det tillkommande lifvets belöning bättre för dem som tro och frukta Gud.

Och kommo Josefs bröder och framträdde till honom. Då igenkände han dem, men de kände honom icke.

Så kommo Josefs bröder, och de trädde in till honom, och han kände igen dem, ehuru de icke igenkände honom.

[EN DAG efter många år] kom Josefs bröder [till Egypten] och de fick företräde hos honom. Han kände [genast] igen dem, men för dem var han en främling.

Och Josephs bröder kommo, och de inträdde inför honom; och han igenkände dem, men de kände icke honom.

Sedan han utrustat dem med hvad de behöfde, sade han till dem: "hitfören till mig eder broder ifrån eder fader. I sen ju, att jag gifver Eder fullt mått och att jag är den bäste värd.

När han försett dem med vad de behövde, sade han: »Fören eder broder hit till mig från eder fader! Sen I ej, att jag giver fullt mått och är den bäste värd?

Och när han hade försett dem med [spannmål och] proviant för återfärden, sade han: "Tag med er [på er nästa resa] er halvbroder på er faders sida [som jag vill träffa]! Har jag inte vägt upp [åt er] med fulla mått? Har jag inte visat stor gästfrihet?

Och då han försett dem med deras förnödenheter, sade han: bringa till mig eder broder, son af eder fader: sen J icke att jag fyller måttet och att jag är den gästfriaste värd?

Men om I icke hitfören honom, så skolen I icke få något imätet hos mig, ej heller skolen I komma inför mig."

Men om I icke fören honom hit till mig, så fån I ej mäta i hos mig och fån ej heller nalkas mig.«

Tar ni inte honom med er till mig har jag inte ett enda mått [spannmål] mer för er och ni skall inte få komma i min närhet!"

Men om J ej bringen honom till mig, skall det ej blifva mått för eder hos mig, ej heller skolen J nalkas mig.

De svarade: "vi skola söka att utverka hans faders tillåtelse härtill; det skola vi sannerligen göra."

De svarade: »Vi skola söka förmå hans fader att lämna honom ifrån sig; vi skola sannerligen göra så.«

De svarade: "Vi skall försöka locka honom ifrån hans fader. Vi skall göra [så gott vi kan]."

De svarade: vi skola begära honom af hans fader, och sannerligen skola vi göra det.

Josef sade till sine tjenare: "läggen deras penningar i deras packningar. De skola märka dem, då de hemkommit till de sine och derföre komma tillbaka."

Och han sade till sina tjänare: »Läggen deras penningar i deras packning, att de må känna igen dem, när de komma tillbaka till de sina, för den händelse de komma åter!«

Och [Josef] sade till sina tjänare: "Lägg tillbaka i deras packfickor varorna [de förde med sig hit], så finner de dem vid hemkomsten till de sina, och så kommer de förhoppningsvis tillbaka hit."

Och Joseph sade till sina tjenare: lägger deras penningar uti deras säckar, att de må igenfinna dem när de återkomma till sin slägt, på det de må återvända hit.

När de hade hemkommit till sin fader, sade de: "o vår fader! man vägrar oss spannemål. Sänd derföre vår broder med oss, så kunna vi erhålla den, och vi skola noga vakta honom."

När de kommo åter till sin fader, sade de: »Fader, det vägras oss att mäta i; sänd därför vår broder med oss, så få vi mäta upp åt oss. Vi skola sannerligen se efter honom.«

Och när [Josefs bröder] återvände till sin fader sade de: "Fader! Vi kommer inte att få handla till oss [mer] spannmål [om vi inte tar med oss vår unge broder]. Låt därför vår broder följa med oss så att vi får skaffa [vad vi behöver]. Vi skall se efter honom väl!"

Och då de voro återkomne till sin fader, sade de: o, fader! måttet har blifvit oss förnekadt, sänd alltså med oss vår broder att vi må få mäta, sannerligen skola vi blifva hans vårdare.

Han svarade: "skall jag anförtro honom åt Eder, såsom jag förut litade på Eder i afseende på hans broder? Men Gud är den bäste vaktare och han är den Allrabarmhertigaste."

Han svarade: »Kan jag väl lita mera på eder i fråga om honom än i fråga om hans broder förut? Gud är dock den bäste väktaren och den barmhärtigaste bland de barmhärtiga.«

[Jakob] svarade: "Skall jag anförtro honom åt er så som jag en gång anförtrodde er hans broder [Josef]? Nej, ingen vakar bättre över oss än Gud, den Barmhärtigaste av de barmhärtiga!"

Svarade fadren: månne jag skulle anförtro honom till eder om icke just så som jag anförtrodde eder fordom hans broder? Men Gud är den bäste vårdaren; och ibland de barmhertige är Han mest barmhertig.

När de upptogo sina varor, funno de sine penningar återlemnade. De sade: "o vår fader! hvad kunna vi mera begära? Se här äro våre penningar oss återgifne. Vi skola köpa säd åt vårt hus, vårda vår broder och taga ännu en kamelsladdning mera säd. Detta är för litet spannemål."

När de öppnade sina säckar, funno de, att penningarna återlämnats till dem, och sade: »Fader, vad kunna vi mera begära? Här äro våra penningar, som återlämnats till oss; vi skola köpa säd åt de våra och se efter vår broder och få en kamellast till. Detta är ett litet mått.«

Och när de öppnade sina packningar fann de varorna som återlämnats till dem [och] de sade: "Fader! Vad kunde vi mer begära? Här är de varor [vi förde med oss för att byta dem mot spannmål]; de har återlämnats till oss. Nu kan vi sörja för vår familj! Vi skall ta väl hand om vår broder och [om han följer med oss], kommer vi att få ännu en kamellast [spannmål] - en lättfången last!"

Och då de öppnade sina saker, funno de sina penningar vara dem återstälde: o, fader! sade de; hvad mer kunna vi begära? Detta är vårt penningeförråd, det har blifvit oss återstäldt; sänd oss tillbaka och vi skola förskaffa säd åt vår slägt, och hafva vård om vår broder, och vi skola få måttet ökadt med hvad en kamel kan bära, detta är ett litet mått.

Jakob svarade: "jag sänder honom icke med Eder, såframt I icke svärjen vid Gud, att I skolen återföra honom, såvida I icke varden ur stånd satte att göra det." När de då hade gifvit honom sin försäkran, sade han: "Gud gifver akt på det som vi säga."

Han svarade: »Jag kommer aldrig att sända honom med eder, förrän I given mig en förbindelse inför Gud att föra honom tillbaka till mig, så frarnt det ej varder eder alldeles omöjligt.« När de givit honom denna förbindelse, sade han: »Gud är väktare över det, som vi säga.«

[Jakob] sade: "Jag kommer inte att låta honom följa med er förrän ni inför Gud förpliktar er att föra honom tillbaka till mig, såvida ni inte själva alla mister livet." Och när de avlade sitt löfte sade han: "Gud skall vaka över att vi uppfyller våra åtaganden!"

Han svarade: jag sänder honom ej med eder tills J gifven mig förbindelse vid Gud, att J visserligen skolen bringa honom tillbaka till mig, med mindre J ären omgifne af omöjligheter. Och då de gifvit honom deras förbindelse, sade han: Gud är vaktare öfver hvad J sägen.

Vidare sade han: "ingån ej, mine söner, genom en och samma port, utan ingån genom olike portar. Det kan dock icke alls gagna Edere mot Guds vilja; Guds är högsta makten. Till honom sätter jag min lit, och på Honom må de förtrösta.

Han sade vidare: »Mina söner, gån ej in genom samma port, utan gån in genom skilda portar! Jag kan ej hjälpa eder det ringaste mot Gud; avgörandet tillhör Gud allena. På honom förtröstar jag; ja, på honom må de förtröstande förtrösta.«

[Vidare] sade han: "Mina söner! Gå inte alla in [i staden] genom en och samma port utan [sprid er i grupper och] gå in genom flera portar. Dock kan jag inte på något sätt skydda er mot [det som] Gud [beslutar]; Gud [ensam] har avgörandet i Sin hand; till Honom sätter jag min lit. Alla som vill ha [ett mäktigt] stöd skall sätta sin lit till Honom!"

Och han sade: o, mina söner! J mågen ej ingå igenom en enda port, utan går in igenom olika portar; dock gagnar det eder ej det ringaste emot Gud: domsrätten tillhör ingen annan än Gud; på Honom förtröstar jag; och på Honom må de förtrösta, som äro förtröstande.

Men då de hade ingått så som deras fader hade befalt dem, så gagnade det dem alls icke hos Gud, eller det var ett behof för Jakobs hjerta, hvilket han tillfredsstälde; ty han visste det, som vi hade lärt honom; men de flesta menniskor veta det icke.

Men då de gingo in så, som deras fader befallt dem, hjälpte det dem ej det ringaste mot Gud; utan det var blott en önskan hos Jakob, som han uppfyllde. Han hade sannerligen kunskap, emedan vi undervisat honom, men de flesta människor veta ingenting.

Och när de gick in [i staden genom olika portar] så som deras fader hade uppmanat dem att göra, var de inte skyddade mot [det som Gud hade beslutat]. [Med sina ord ville Jakob] ingenting annat än stilla oron [för sönerna] i sitt hjärta; med den kunskap Vi skänkt honom insåg han klart [att Guds vilja alltid måste ske], men om detta är de flesta människor okunniga.

Och då de gingo in hvarest deras fader befallt dem, gagnade det dem ej det ringaste emot Gud; det var blott en önskan i Jakobs själ, som blef efterkommen: dock var han visserligen begåfvad med kunskap af den vi lärt honom; men största delen menniskor äro okunnige.

När de inträdde till Josef, tog han sin broder till sig och sade: "jag är sannerligen din broder. Sörj derföre ej längre öfver det, som de hafva begått.

Då de trädde in till Josef, tog han sin broder till sig och sade: »Jag är förvisso din broder; var ej bekymrad över vad de gjorde!«

OCH NÄR [bröderna] fick stiga fram inför Josef tog han sin broder [Benjamin] i famnen och viskade till honom: "Jag är din broder; glöm din sorg över vad de [en gång] gjorde [mot oss]!"

Och då de voro inkomne inför Joseph, emottog han sin broder gästfritt hos sig. Han sade: sannerligen är jag din broder, alltså må du ej vara bedröfvad för hvad de gjorde mot mig.

Sedan han hade försett dem med hvad de behöfde, lade han sitt dryckeskärl i sin broders packning. Derefter utropade en härold: "o resenärer, I ären riktige tjufvar."

När han försett dem med vad de behövde, lade han bägaren i sin broders packning. Därefter ropade en utropare: »Främlingar, I ären sannerligen tjuvar!«

När [Josef] såg till att de fick sin proviant [för återfärden] lade han [kungens] dryckesbägare i sin broders packficka. Och [när de var på väg ut ur staden hejdades de av] en utropare som ropade till dem: "Ni där i karavanen! Ni har gjort er skyldiga till stöld!"

Och då han försett dem med deras förnödenheter, lade han en bägare i sin broders säck. Sedan ropade efter dem en utropare; o, J resenärer! sannerligen ären J tjufvar.

De gingo då fram till dem och frågade: "hvad är det som I hafven mistat?"

Då sade de: »Vad saknen I då?« och trädde fram till dem.

[Bröderna] frågade [utroparen och dem som var med honom]: "Vad är det ni saknar?"

De sade, i det de vände om emot dem: hvad är det J söken?

De svarade: "vi sakna konungens bägare. Den som återskaffar den, erhåller en kamelslast spannemål, och jag går i borgen derför."

De svarade: »Vi sakna konungens silverbägare, och den, som skaffar den tillrätta, skall få en kamellast; jag svarar därför.«

De sade: "Vi saknar kungens dryckesbägare och den som återlämnar den skall få en kamellast [av spannmål i belöning]." Och [utroparen tillade]: "Det är jag som har ansvaret för detta."

De svarade: vi söka efter konungens bägare: och ho som bringar fram den, skall få en kamels börda korn; och jag är derföre löftesman.

Bröderne sade: "vid Gud! I veten nog, att vi ej hafva kommit i brottsliga afsigter hit i landet, och vi äro icke tjufvar."

Då sade de: »Vid Gud! I veten väl, att vi icke kommit för att anstifta ofärd på jorden, och att vi icke äro några tjuvar.«

[Bröderna] sade: "Vid Gud! Ni skall veta att vi inte har kommit för att vålla skada här i landet! Och vi är inga tjuvar!"

De sade: vid Gud! visserligen veten J att vi ej kommit för att ställa till ondt i landet, och att vi icke äro tjufvar.

De sade: "hvad straff skall den få, som har stulit, om I ljugen."

Då frågade de: »Men vad skall bliva hans lön, om I ären lögnare?«

[Egyptierna] sade: "Men hur skall [gärningsmannen] straffas, om det är så att ni ljuger?"

De utskickade svarade: emedlertid hvad skall blifva hans lön som har stulit, om J ären lögnare?

De svarade: "den, i hvars packning den finnes, skall till straff varda slaf. Så löna vi brottslingar."

De svarade: »Lönen skall bliva, att den, i vars packning den finnes, själv varder lönen därför; så löna vi de orättfärdiga.«

[Bröderna] svarade: "Den i vars packfickor [bägaren] påträffas skall betala för detta med sin frihet; så straffar vi dem som begår en sådan orätt."

De sade: hans lön uti hvars säck bägaren finnes, han sjelf skall blifva lön derför: sålunda löna vi de orättfärdige.

Han började nu med deras säckar före broderns säck. Sedan framtog han den ur broderns säck. En sådan list ingåfvo vi Josef. Han kunde icke taga sin broder (till slaf) enligt konungens lag, såvida icke Gud ville det. Vi gifva åt hvem vi vilja högre mått af kunskap; men öfver hvarje kunnig står den Allvetande.

Så började han med deras säckar före broderns, och till sist drog han fram den ur broderns säck. Så lärde vi Josef en list; han hade ej kunnat taga sin broder enligt konungens lag, om ej Gud velat det. Vi upphöja vem vi vilja flera steg, men över alla vetande står en Allvetande.

[De fördes till Josef] och han började med halvbrödernas packning innan han sökte igenom sin broder [Benjamins] packning; till sist drog han därifrån fram [bägaren]. På detta sätt lät Vi händelserna gynna Josef. Enligt den kungliga lagen var det omöjligt för honom att hålla kvar sin broder, om inte Gud hade velat detta. [Genom att ge honom kunskap] upphöjer Vi den Vi vill till en högre rang; men över alla som äger kunskap står En som äger all kunskap.

Och han började med deras säckar, förr än han undersökte sin broders säck, och sedan framtog han den ur sin broders säck. Sålunda ingåfvo vi Joseph en list. Han kunde ej qvarhålla sin broder enligt konungens lag, om icke Gud behagat. Vi upplyfta i graderna hvem vi vilja: och öfver alla begåfvade med kunskap, är blott En kunnig.

Bröderne sade: "om Benjamin har stulit, så har en broder till honom stulit förut." Josef dolde detta inom sig, utan att yppa det för dem. Han sade för sig sjelf: "I ären värre deran än vi. Gud känner bäst hvad I omtalen."

De sade: »Stjäl han, så har en broder till honom stulit förut«, och Josef lade detta på minnet, men yppade det ej för dem, utan sade för sig själv: »I ären värre däran, men Gud vet bäst vad I påstån.«

[Och Josefs bröder] sade: "Om han har stulit så har en broder till honom stulit före honom!" Men Josef lät dem inte ana vad han tänkte utan behöll det inom sig; och han sade för sig själv: "Ni är i ett värre läge [än han] - och Gud känner väl till vad ni påstår [om oss]."

De sade: om han är skyldig till tjufnad, har redan hans broder begått stöld förut. Men Joseph gömde detta i sin själ, och uppenbarade icke något för dem. Han sade för sig sjelf: J ären i sämre belägenhet; och Gud känner bäst hvad J yttren.

De sade: "o furste! han har en mycket ålderstigen fader; tag derföre en af oss i dennes ställe. Vi veta, att du är ädelmodig."

De sade vidare: »Höge herre, han har förvisso en fader, som är gammal och grå; tag därför en av oss i hans ställe! Vi se förvisso, att du hör till dem, som göra väl.«

De sade: "[Ädle och] mäktige herre! Han har en fader i hög ålder. Sätt därför en av oss i fängelse i hans ställe. Vi kan se att du är en god och rättrådig människa."

De sade: ädle Herre! sannerligen har han en fader vid hög ålder, tag en af oss i hans ställe, ; ty vi se dig vara ibland de välgörande

Han svarade: "Gud bevare oss, att vi skulle taga någon annan än den, hos hvilken vi hafva funnit vår egendom! Då skulle vi handla orättvist."

Han svarade: »Det förbjude Gud, att vi skulle taga någon annan än den, hos vilken vi funnit vår egendom; då skulle vi sannerligen vara orättfärdiga.«

Han svarade: "Det skulle strida mot Guds lag om vi anhöll en annan än den hos vilken vi återfann vår egendom; i så fall gjorde vi oss skyldiga till en svår orätt."

Han svarade: bevare Gud! att vi skulle qvarhålla någon utom den hos hvilken vi funnit vår tillhörighet, då, isanning, skulle vi vara orättvise.

Förtviflande om hans bifall, gingo de afsides, för att i tysthet rådpläga. Den äldste af dem sade: "kommen i icke ihåg, att eder fader fick eder edliga försäkran i Guds namn, och huru I tillförne hafven förbrutit Eder i afseende på Josef? Derföre skall jag ej lemna landet förr än min fader tillåter mig det, eller Gud afdömer saken för mig; ty Gud är den bäste skiljedomare.

Och, då de misströstade om honom, drogo de sig tillbaka för att överlägga, och den äldste av dem sade: »Veten I icke, att eder fader tagit en förbindelse av eder inför Gud, och att I förut förbrutit eder i fråga om Josef? Jag kommer aldrig att lämna landet, förrän min fader tillstädjer det eller Gud avgör saken till min förmån, ty han är den bäste domaren.

Och när de förstod att han inte kunde bevekas gick de åt sidan för att rådgöra med varandra. Den äldste av dem sade: "Minns ni inte att vår fader tog ett högtidligt löfte av oss inför Gud och att vi en gång tidigare svek [vårt löfte] när det gällde Josef? Jag kommer därför inte att lämna detta land förrän min fader ger sitt tillstånd eller Gud dömer till min förmån; Han är den bäste av domare.

Och när de förtviflade om honom drogo de sig undan till hemlig rådplägning. Den äldste ibland dem sade: veten J icke att eder fader tagit förbindelse af eder vid Gud; och att J förut åsidosatten eder pligt ifråga om Joseph? Men jag lemnar ej landet tills min fader gifver mig tillåtelse, eller Gud afgör för mig; ty Han är den bäste domaren.

Vänden åter till eder fader och sägen: "o vår fader! din son är en tjuf. Vi intyga endast det, som vi veta, och vi kunde icke hafva reda på det fördolda.

Vänden åter till eder fader och sägen: ”Fader, din son har förvisso stulit. Vi intyga endast vad vi veta, och vi kunde ej hava reda på det fördolda.

Vänd nu tillbaka till vår fader och säg: "Fader! Din son har stulit! Vi berättar bara vad vi fått veta. Vi kunde inte vara på vår vakt mot det oförutsebara!

Återvänder J till eder fader, och säger: o, fader! sannerligen har din son begått stöld; och vi vittna ej annat än hvad vi veta, och vi voro ej väktare öfver det som är förborgadt.

Fråga staden, der vi hafva varit, och resesällskapet, med hvilket vi färdats. Vi tala verkligen sanning."

Spörj staden, där vi varit, och karavanen, med vilken vi kommit; vi äro sannerligen sannfärdiga.”«

Fråga [människorna i] den stad där vi befann oss, och dem i vars karavan vi färdades hit, [så skall du finna att] vi säger sanningen."

Och fråga efter i staden der vi varit, och hos det resesällskap hvarmed vi anländt; och visserligen äro vi sannfärdige.

Jakob sade: "nej! I hafven sjelfve uppgjort denna sak för Eder. Dock tålamod är det bästa. Gud skall kanhända återgifva mig dem alle. Han är allvetande, allvis."

Han svarade: »Nej, sådant haven I själva hittat på, och mig höves tillbörligt tålamod; det kan hända, att Gud låter dem komma till mig allesammans. Han är förvisso den Vetande, den Vise.«

[NÄR DE hade återvänt till sin fader och berättat allt], sade han: "[Detta kan inte vara sanningen]! Ni har låtit [onda] ingivelser driva er till [vad ni inte kan berätta]. Tålamod, du sköna [dygd, är vad jag nu måste visa: ingen klagan och inga förebråelser]! Kanske skall Gud låta dem alla återvända till mig; Han är den Allvetande, den Vise."

Sade Jakob: nej, men edra själar hafva ingifvit eder en brottslig sak; dock tålamod är bäst passande: det kanhända att Gud må gifva mig dem åter alla; ty Han är den Vetande, den Vise.

Han vände sig bort ifrån dem och utropade: "o hvad jag sörjer dig, Josef!" Hans ögon hvitnade af bedröfvelse och han nedtyngdes af smärta.

Så vände han sig bort ifrån dem och sade: »Ack, vad jag sörjer över Josef!« Och hans ögon vitnade av sorg, uppfylld av grämelse som han var.

Han vände sig ifrån dem med en tung suck: "Hur svår är inte saknaden efter Josef!" Hans blick skymdes [av tårar] och han försjönk i stum sorg.

Och han vände sig bort ifrån dem, och sade: o, hvad jag sörjer öfver Joseph! Och hans ögon hvitnade af sorg, och han var djupt bedröfvad.

De sade: "du skall, vid Gud! ej upphöra att tala om Josef, förr än du varder dödssjuk eller förgås."

De svarade: »Vid Gud! Du upphör ej att tänka på Josef, förrän du varder dödssjuk eller förgås.« '

[Sönerna] sade: "Gud Sig förbarme! Skall du inte sluta att tänka på Josef, förrän du ligger för döden eller din hälsa är bruten?"

De sade: vid Gud! upphör du ej att påminna dig Joseph tills du är på väg att gifva upp andan, eller du varder ibland de förstörde.

Han svarade: "endast hos Gud vill jag klaga öfver mitt stora bekymmer och min sorg; ty jag vet om Gud hvad I icke veten.

Och han sade: »Jag klagar blott min sorg och bedrövelse för Gud, ty av Gud har jag fått veta vad I icke veten.

Han svarade: "Min sorg och min smärta anförtror jag bara Gud och Gud har låtit mig veta något som ni inte vet.

Han svarade: jag klagar min sorg och min bedröfvelse, blott för Gud; och jag känner genom Gud hvad J icke kännen.

Dragen bort, mine söner, och inhemten nyheter om Josef och hans broder. Förtviflen ej om Guds barmhertighet, ty endast otrogna menniskor kunna förtvifla om Guds barmhertighet."

Mina söner, gån och skaffen upplysning om Josef och hans broder och förtvivlen icke om Guds barmhärtighet! Förvisso förtvivla endast de otrogna människorna om Guds barmhärtighet.«

Bege er [nu] i väg, mina söner, för att forska efter Josefs och hans broders öden - och ge aldrig upp hoppet om Guds nåd som stillar all oro och lindrar all sorg. Ingen utom den som förnekar sanningen ger upp hoppet om att få erfara den tröst som Guds nåd skänker."

O, mina söner! går och söker underrättelse om Joseph och hans broder, och ej mågen J förtvifla om Guds barmhbertighet; ty ingen förtviflar om Guds barmhertighet, utom de otrogna menniskorna.

När de nu inkommo till Josef, sade de: "o furste! nöd har träffat oss och de våra. Vi medföra en ringa penningesumma. Gif oss dock fullt mått och en almosa. Gud belönar dem som gifva almosor."

När de trädde in till honom, sade de: »Höge herre, ofärd har drabbat oss och de våra; vi hava blott en ringa penning med oss, men skänk oss ändock måttet fullt och giv oss en allmosa! Gud lönar förvisso dem, som giva allmosor.«

[SÖNERNA återvände till Egypten och] då de fick företräde [hos Josef] sade de: "[Ädle och] mäktige herre! Olyckor har drabbat oss och vår familj och vi har nu [bara] varor utan större värde med oss. Ge oss dock av barmhärtighet ett helt mått [spannmål]! Gud belönar de barmhärtiga."

Och då de inträdt inför honom, sade de: ädle herre! eländet har drabbat oss och vår slägt, och vi medföra ett ringa penningeförråd; men uppfyll åt oss måttet, och gif oss almosor; ty Gud lönar dem som gifva almosor.

Han svarade: "veten I hvad I hafven gjort med Josef och hans broder i eder okunnighet?"

Han svarade: »Veten I, vad I gjorden Josef och hans broder, då I voren fåvitska?«

Han svarade: "Har ni glömt vad ni gjorde mot Josef och hans broder, fastän ni inte insåg [vidden av er handling]?"

Sade Joseph: månne J veten hvad I gjorden åt Joseph och hans broder, då J voren okunnige?

De sade: "skulle väl du vara Josef?" Han svarade: "jag är Josef och denne är min broder. Gud har varit nådig emot oss. Om någon fruktar Gud och är tålig skall Gud ej omintetgöra deras lön, som väl göra."

Då sade de: »Är du verkligen Josef?« Han svarade: »Jag är Josef, och detta är min broder; Gud har varit oss nådig. Vem som än fruktar Gud och har tålamod, låter Gud förvisso ej deras lön gå förlorad, som göra väl.«

[Och] de utbrast: "Är du då Josef?" Han svarade: "Jag är Josef och här är min broder. Gud har sannerligen varit god mot oss! Den som fruktar Honom och bär motgången med tålamod [skall se att] Gud inte låter den som gör det goda och det rätta gå miste om sin lön."

De svarade: är du, i sanning, Joseph? Han sade: Jag är Joseph, och detta är min broder: nu har Gud varit nådig emot oss. Ty hvem som fruktar Gud, och är tålig, sannerligen skall Gud ej låta deras belöning gå förlorad som väl göra.

De sade: "Gud har i sanning utvalt dig framför oss, och vi voro visserligen syndare."

De sade: »Vid Gud! Gud har upphöjt dig över oss, och vi äro sannerligen syndare.«

[Bröderna] sade: "Store Gud! Gud har gett dig företräde framför oss och vi, vi var sannerligen syndare!"

De sade: vid Gud! nu, i sanning, har Gud upphöjt dig öfver oss, och vi voro ju visserligen syndare.

Han sade: "i dag skall ej någon förebråelse drabba Eder. Gud skall förlåta Eder, ty Han är den Allrabarmhertigaste."

Han svarade: »Ingen förebråelse skall drabba eder nu. Gud förlåter eder; ty han är den barmhärtigaste bland de barmhärtiga.

[Josef] sade: "I dag skall ingen förebråelse riktas mot er och Gud, som är den Barmhärtigaste av de barmhärtiga, skall förlåta er synd.

Han svarade: det skall ej göras eder förebråelser; Gud förlåter eder i dag; ty af de barmhertige, är Han mest barmhertig.

Gån och medtagen denna min skjorta. Kasten den öfver min faders ansigte, så skall han återfå synen, och kommen till mig med hela eder slägt."

Tagen denna min skjorta och kasten den över min faders ansikte, så får han sin syn åter, och fören hela eder släkt till mig!«

Ge er nu i väg och tag med er denna min skjorta. Lägg den över min faders ansikte - då skall han återfå sin syn. Återvänd sedan till mig med hela er familj."

Går bort med denna min skjorta, och kaster henne öfver min faders ansigte, det skall göra honom seende; och kommer sedan till mig med hela eder slägt.

Då resesällskapet hade begifvit sig i väg ifrån Egypten, sade deras fader: "jag märker sannerligen lukten af Josef; men I tron väl, att jag yrar."

När karavanen bröt upp, sade deras fader: »Jag känner sannerligen lukten av Josef. Om I icke trodden, att jag är förryckt!«

OCH I samma stund som [sönernas] karavan avgick, sade deras fader [till dem som omgav honom]: "[Det är som om] vinden för med sig en doft av Josef - tro nu bara inte att mitt förstånd har blivit omtöcknat!"

Och då resesällskapet urskiljdes, sade deras fader: i sanning märker jag lukten af Joseph, om än J påstån att jag yrar.

De svarade: "du är, vid Gud! i din gamla villfarelse."

De svarade: »Vid Gud! Du är sannerligen fången i din gamla villfarelse.«

De svarade: ”Gode Gud! Håller du ännu fast vid dina gamla förvirrade tankar?”

De svarade: vid Gud! sannerligen är du i din gamla villfarelse.

När budbäraren af den glada nyheten anlände, kastade han skjortan öfver hans ansigte, och så återfick han sin syn. Jakob sade: "jag sade Eder ju, att jag visste om Gud hvad I icke vissten."

Och sade: »Har jag ej sagt eder: ”Av Gud har jag förvisso fått veta vad I icke veten”?«

Men då den [av sönerna] som kom med den glada nyheten lade [Josefs skjorta] över hans ansikte såg han åter klart [och] utropade: "Sa jag er inte att Gud har låtit mig veta något som ni inte vet?"

Men då den glädje bebådande budbäraren var anländ med Josephs skjorta, kastade han henne öfver hans ansigte, och det gjorde honom åter seende. Han utropade: har jag icke sagt eder, att jag, i sanning, vet genom Gud, hvad J icke veten.

De sade: "o vår fader! bed om förlåtelse för våra synder, ty vi hafva illa gjort."

De svarade: »Fader, bed om förlåtelse för våra synder! Vi äro förvisso syndare.«

[Sönerna] svarade: "Fader! Be Gud om förlåtelse för oss - vi var sannerligen syndare."

De sade: o, fader! bönfall för oss om våra synders förlåtelse, ty vi hafva varit syndare.

Han svarade: "jag skall bedja min Herre förlåta Eder, ty Han är förlåtande, barmhertig."

Och han sade: »Jag skall bedja min Herre om förlåtelse för eder; han är förvisso den Överseende, den Barmhärtige.«

Han sade: "Jag skall be till min Herre att Han förlåter er; Han är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet!"

Han svarade: jag skall bedja min Herra för eder, ty Han är den Nådige, den Barmhertige

Och när de inträdde till Josef, tog han sine föräldrar till sig och sade: "gån in i Egypten utan fruktan, om Gud vill."

När de trädde in till Josef, tog han sina föräldrar till sig och sade: »Dragen trygga in i Egypten, om Gud vill!«

OCH NÄR de [alla efter ankomsten till Egypten] steg fram inför Josef, omfamnade han sina föräldrar och sade: "Välkomna till Egypten! [Här skall ni,] om det är Guds vilja, leva i fred och trygghet!"

Och då de inträdde inför Joseph, emottog han sina föräldrar väl hos sig, och sade: kommer in i Egypten, om Gud vill, med säkerhet.

Han uppsatte sine föräldrar på äresätet, men de föllo på knä för honom, och han sade: "o min far! detta är uttydningen af min dröm, som jag fordom hade. Min Herre har gjort den till en verklighet, och Han har bevisat mig välgerningar, då han utförde mig ur fängelset och har fört Eder hit utur ödemarken, sedan Satan hade stiftat ovänskap emellan mig och mine bröder. Min Herre är nådig emot hvem Han vill, ja! Han är allvetande, allvis.

Och han bad sina föräldrar att sätta sig på tronen, men de föllo ned för honom tillbedjande, och han sade: »Min fader, detta är uttydningen av min dröm tillförene. Min Herre har låtit den gå i fullbordan; han gjorde väl emot mig, då han befriade mig ur fängelset och förde eder hit från öknen, sedan Satan stiftat oenighet mellan mig och mina bröder. Min Herre är sannerligen skarpsynt i vad han vill; han är förvisso den Vetande, den Vise.

Och han anvisade föräldrarna hedersplatsen [vid sin sida]; och de föll alla ned på sina ansikten [för att betyga honom sin vördnad]. Och [Josef] sade: "Fader! Detta är innebörden av min dröm för länge sedan, som min Herre nu har låtit bli verklighet. I Sin godhet befriade Han mig ur fängelset och Han har fört er till mig från öknen, sedan Djävulen hade sått ovänskap mellan mig och mina bröder. Min Herre är outgrundlig [i Sina visa beslut och] i genomförandet av Sin vilja. Han är den Allvetande, den Vise!"

Och han upphöjde sina föräldrar på en thron; och de nedföllo för honom tillbedjande. Och han sade: o, min fader! detta är uttydningen af min syn fordom; nu har min Herre gjort henne sann. Och visst har Han varit nådig emot mig, då Han uttog mig ur fängelset, och bragte eder hit från öcknen, sedan djefvulen sått oenighet emellan mig och mina bröder; ty min Herre är nådig mot hvem Han behagar: i sanning är Han den Kunnige, den Vise.

O min Herre! du har beskärt mig konungamakt och lärt mig syners uttydning. Du, himlarnes och jordens skapare, är min beskyddare i detta och det eviga lifvet; upptag mig till dig som muslim och försätt mig ibland de saliges antal."

Herre, du har givit mig del av makten och lärt mig tyda händelserna. Himlarnas och jordens skapare, du är min beskyddare både i detta och i det tillkommande livet; tag mig hädan undergiven och förena mig med de rättfärdiga!«

[Och Josef bad:] "Herre! Du har gett mig makt och Du har skänkt mig en djupare förståelse av innebörden i det som sker. Himlarnas och jordens Skapare! Du är min Beskyddare i detta liv och i det kommande. Låt mig dö i underkastelse under Din vilja och låt mig förenas med de rättfärdiga!"

O, Herre! Du har gifvit mig del af väldet, och lärt mig tydningen af inträffande tilldragelser: himlarnes och jordens Skapare! Du är min beskyddare i denna verlden och i det tillkommande lifvet; låt mig sluta som en rättrogen, och förena mig med de rättfärdige.

Detta är en obekant berättelse om något aflägset, hvilken vi uppenbara för dig, ty du var ju icke närvarande, då de uppgjorde sine planer och smidde ränker emot Josef.

Detta hör till budskapen om det fördolda, som vi uppenbara för dig, eftersom du icke var hos dem, då de uppgjorde sin plan och stämplade.

VI UPPENBARAR dessa för dig okända ting [Muhammad]; eftersom du inte var med [hans bröder] då de fattade sitt beslut och tänkte ut sin onda plan.

Detta är en af historierne om det som är förborgadt, hvilken vi uppenbara för dig: ty du var icke hos dem då de öfverenskommo om sitt förehafvande, och de stämplade mot Joseph.

Men de flesta menniskor, om du än aldrig så mycket arbetar derpå, tro dock icke.

Men de flesta människor tro icke, om du ock önskade det.

De flesta människor uppnår inte tron, hur mycket du än önskar det;

Men största delen menniskor, ehuru ifrigt du än önskar, skola ej tro.

Du begär af dem alls ingen lön derför; ty det är ej annat än en undervisning för hela verlden.

Du begär icke heller någon lön av dem därför, ty det är blott en förmaning för all världen.

du begär ingen ersättning av dem för det [budskap som du framför till dem] - det är ingenting mindre än en påminnelse till alla folk.

Och ej må du begära belöning af dem för detta: det är icke annat än en påminnelse åt menniskorna allom.

Huru många tecken finnas ej i himlarne och på jorden, hvilka de gå förbi. Men de vända sig bort ifrån dem.

Huru många tecken finnas ej i himlarna och på jorden, som de gå förbi och vända sig bort ifrån!

Hur många är inte de tecken i himlarna och på jorden som de går förbi och vänder sig ifrån [utan att ägna dem en tanke]

Och huru många tecken som helst uti himlarne och på jorden, skola de gå förbi dem, och draga sig undan dem.

De fleste af dem, om de ock tro på Gud, äro derjemte hedningar.

Och de fleste av dem tro icke på Gud utan att sätta andra vid hans sida.

Och de flesta av dem, om de [alls] tror på Gud, sätter medhjälpare vid Hans sida.

Och största delen af dem tro icke på Gud, utan att äfven gifva Honom likar.

Äro de kanhända säkre, att ett öfverfall af Guds straff ej skall komma öfver dem, eller att den yttersta stunden ej öfverraskar dem, utan att de ana det?

Äro de då säkra på att en hemsökelse av Guds straff ej kommer över dem, eller att stunden ej plötsligt kommer över dem, när de ingenting ana?

Kan de vara säkra på att Guds straffande vrede inte skall drabba dem eller att den Yttersta stunden inte skall överraska dem när de inte anar något

Äro de då säkre att ej tyngden af Guds straff må falla på dem, eller att ej domens timme plötsligen må öfverraska dem, medan de ej ana det?

Säg: "detta är min bana: jag predikar Gud efter förnuftets grundsatser, jag och de mig följa. Lofvad vare Gud! jag hör ej till afgudadyrkarne."

Säg: »Detta är min väg; jag kallar eder till Gud på grund av insikt, jag och den, som följer mig. Gud allena all ära! Jag hör icke till månggudadyrkarne.«

Säg [Muhammad]: "Detta är min väg: jag uppmanar [er] med klarsyn och insikt att dyrka Gud - jag och de som följer mig. Stor är Gud i Sin härlighet - [fjärran från] de medhjälpare som de sätter vid Hans sida och som jag tar avstånd från!"

Säg: detta är min väg; jag kallar till Gud, genom en klar bevisning, jag och ho som följer mig: och prisad vare Gud! jag är icke ibland afgudadyrkarne.

Äfven före dig hafva vi sändt endast männer af stadsboarne. De undfingo uppenbarelser. Gå de (hedningarne) då ej omkring i verlden? De se väl, hvilket slut de otrogne före dem fått? Begripa de då icke, att det eviga lifvets boning är bättre än detta lifvet för de fromme?

Före dig hava vi ej sänt annat än män bland städernas invånare, som vi givit uppenbarelser. Hava de då ej dragit omkring på jorden och sett, hurudant slut de fått, som levat före dem? Det tillkommande livets hem är sannerligen förmer för dem, som frukta Gud. Hava de då intet förstånd?

Före dig har Vi inte sänt andra [som sändebud] än män, som Vi gav del av [Vår] uppenbarelse, tillhörande de folk [till vilka de sändes]. Har [dagens förnekare] aldrig begett sig ut i världen och sett [spåren som visar] vad slutet blev för deras föregångare [som avvisade Våra budskap som lögn]? Det eviga livet är bättre för dem som fruktar Gud [än detta liv]! Använder ni inte ert förstånd

Och vi hafva ej sändt före dig annat än män af städernas befolkning, för hvilka vi uppenbarat oss. Hafva de då ej gått omkring på jorden, och sett hvad slutet blifvit på sådane som voro före dem? Det tillkommande lifvets boning är bättre för dem som frukta Gud: skola de då ej förstå? De som voro före dem fingo anstånd.

Forna folk framhärdade i sin otro ända derhän, att sändebuden voro nära förtviflan och sjelfva trodde, att de hade talat osanning (när de förkunnade en nära förestående straffdom). Men då fingo de vår hjelp, och vi räddade hvem vi ville; men från de gudlöse kan vårt straff ej afvärjas.

Men när apostlarne började misströsta och tro, att de själva foro med lögn, kom vår hjälp till dem, och så frälste vi vem vi ville, och vårt straff vändes ej bort ifrån de syndiga människorna.

Till sist - när sändebuden hade gett upp hoppet om [att vinna sina landsmän för tron] och att [kunna tillbakavisa] anklagelserna för lögn - nådde dem Vår hjälp och de räddades som Vi ville rädda - men ingen kan hindra Vår straffande [vrede från] att slå ned på de obotfärdiga syndarna.

Tills, då apostlarne förtviflade, och trodde att de blifvit gjorde till lögnare, vår hjelp kom till dem, och vi frälsade hvem vi behagade: men vårt straff blef ej afvändt från de elaka menniskorna.

Det finnes i berättelserna om de utrotade folken ett varnande exempel för de förnuftige. Denna uppenbarelse är icke en diktad saga, utan en bekräftelse på det, som förut har uppenbarats, en förklaring på all ting, en ledning och ett nådebevis för troende menniskor.

Så finnes nu i deras historia ett exempel för sådana, som äga förstånd. Detta är ingen uppdiktad saga, utan en bekräftelse på vad som förut varit, en förklaring på allting, en vägledning och ett barmhärtighetsbevis för människor, som tro.

I berättelserna om dessa profeter ligger förvisso lärdomar för människor som har förstånd. [Det] är här inte fråga om uppdiktade händelser - nej, [detta är en uppenbarad Skrift] som bekräftar vad som ännu består [av äldre tiders uppenbarelser], framställer allt i fasta och klara [vändningar] och [ger] dem som vill tro vägledning och nåd.

Sannerligen är uti deras historier ett varnande exempel för dem som äro begåfvade med förstånd. Icke är den en saga som blifvit uppdiktad; men en bekräftelse på hvad som fanns före den, och en tydlig förklaring på allting, och en vägledning och barmhertighet åt menniskor som tro.