وَيَٰقَوۡمِ لَآ أَسۡـَٔلُكُمۡ عَلَيۡهِ مَالًاۖ إِنۡ أَجۡرِيَ إِلَّا عَلَى ٱللَّهِۚ وَمَآ أَنَا۠ بِطَارِدِ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوٓاْۚ إِنَّهُم مُّلَٰقُواْ رَبِّهِمۡ وَلَٰكِنِّيٓ أَرَىٰكُمۡ قَوۡمٗا تَجۡهَلُونَ٢٩

Mitt folk, jag begär ju derföre ej af Eder någre skatter. Gud svarar för min lön. Jag skall deremot aldrig förskjuta dem som tro. De skola möta sin Herre. Eder åter håller jag för okunniga menniskor.

Mitt folk, jag begär ej några penningar därför av eder; min lön är Guds ensak. Jag driver icke bort dem, som tro; de skola förvisso möta sin Herre, men jag ser, att I ären fåvitska människor.

Mitt folk! Jag begär ingen ersättning av er för detta [budskap]; jag väntar ingen lön från någon annan än Gud. Och jag kommer inte att stöta bort dem som antar tron; de är ju kallade att möta sin Herre. Men jag ser att ni är människor utan begrepp [om rätt och orätt].

O, mina landsmän! jag begär ej af eder penningar för detta mitt predikande: min belöning hvilar blott på Gud. Och ej drifver jag bort dem som trott, ty de skola möta sin Herra; men jag anser eder vara okunniga menniskor.