قَالَ مَا خَطۡبُكُنَّ إِذۡ رَٰوَدتُّنَّ يُوسُفَ عَن نَّفۡسِهِۦۚ قُلۡنَ حَٰشَ لِلَّهِ مَا عَلِمۡنَا عَلَيۡهِ مِن سُوٓءٖۚ قَالَتِ ٱمۡرَأَتُ ٱلۡعَزِيزِ ٱلۡـَٰٔنَ حَصۡحَصَ ٱلۡحَقُّ أَنَا۠ رَٰوَدتُّهُۥ عَن نَّفۡسِهِۦ وَإِنَّهُۥ لَمِنَ ٱلصَّـٰدِقِينَ٥١

Konungen sade: "hvad gick åt Eder, då I fattaden begär till Josef?" De svarade: "Gud bevare oss! vi veta ej af något ondt med honom." Prinsens hustru sade: "nu är sanningen kommen i dagen. Det var jag, som hade begär till honom och han har visserligen talat sanning."

Och konungen sade: »Huru förhöll det sig med eder, då I villen förföra Josef?« De svarade: »Bevare oss Gud! Vi veta ej något ont om honom«, och hövitsmannens hustru sade: »Nu har sanningen kommit i dagen; jag ville förföra honom, men han hör sannerligen till de sannfärdiga.« —

[Kungen sände efter kvinnorna och] frågade dem: "Vad hade ni i sikte när ni försökte förföra Josef?" De svarade: "Måtte Gud förlåta oss! Det fanns ingenting ont i honom." [Då] sade den högt uppsatte mannens hustru: "Nu har det verkliga förhållandet kommit i dagen! Det var jag som försökte förföra honom och han har sagt sanningen."

Sade konungen till gvinnorna: hvad gjorden J då J fingen lust till Josephs person? De svarade: bevare oss Gud! vi veta icke något ondt med honom. Ädlingens hustru sade: nu är sanningen uppenbarad; jag hade fattat lust till hans person; och visserligen är han ibland de sannfärdige.