حَتَّىٰٓ إِذَا ٱسۡتَيۡـَٔسَ ٱلرُّسُلُ وَظَنُّوٓاْ أَنَّهُمۡ قَدۡ كُذِبُواْ جَآءَهُمۡ نَصۡرُنَا فَنُجِّيَ مَن نَّشَآءُۖ وَلَا يُرَدُّ بَأۡسُنَا عَنِ ٱلۡقَوۡمِ ٱلۡمُجۡرِمِينَ١١٠

Forna folk framhärdade i sin otro ända derhän, att sändebuden voro nära förtviflan och sjelfva trodde, att de hade talat osanning (när de förkunnade en nära förestående straffdom). Men då fingo de vår hjelp, och vi räddade hvem vi ville; men från de gudlöse kan vårt straff ej afvärjas.

Men när apostlarne började misströsta och tro, att de själva foro med lögn, kom vår hjälp till dem, och så frälste vi vem vi ville, och vårt straff vändes ej bort ifrån de syndiga människorna.

Till sist - när sändebuden hade gett upp hoppet om [att vinna sina landsmän för tron] och att [kunna tillbakavisa] anklagelserna för lögn - nådde dem Vår hjälp och de räddades som Vi ville rädda - men ingen kan hindra Vår straffande [vrede från] att slå ned på de obotfärdiga syndarna.

Tills, då apostlarne förtviflade, och trodde att de blifvit gjorde till lögnare, vår hjelp kom till dem, och vi frälsade hvem vi behagade: men vårt straff blef ej afvändt från de elaka menniskorna.