هُوَ ٱلَّذِي يُسَيِّرُكُمۡ فِي ٱلۡبَرِّ وَٱلۡبَحۡرِۖ حَتَّىٰٓ إِذَا كُنتُمۡ فِي ٱلۡفُلۡكِ وَجَرَيۡنَ بِهِم بِرِيحٖ طَيِّبَةٖ وَفَرِحُواْ بِهَا جَآءَتۡهَا رِيحٌ عَاصِفٞ وَجَآءَهُمُ ٱلۡمَوۡجُ مِن كُلِّ مَكَانٖ وَظَنُّوٓاْ أَنَّهُمۡ أُحِيطَ بِهِمۡ دَعَوُاْ ٱللَّهَ مُخۡلِصِينَ لَهُ ٱلدِّينَ لَئِنۡ أَنجَيۡتَنَا مِنۡ هَٰذِهِۦ لَنَكُونَنَّ مِنَ ٱلشَّـٰكِرِينَ٢٢

Det är Han, som låter Eder fara på land och haf. När I då voren på skeppen, som seglade med god vind, bvaröfver man gladde sig, en häftig storm anföll dem och vågor nådde dem ifrån alla håll, så att de trodde sig förlorade; så bådo de till Gud med uppriktig tro: "om du räddar oss, skola vi sannerligen vara tacksamme."

Han är den, som låter eder färdas på land och hav, tills det kommer en stormvind, medan I befinnen eder på skeppen och de föra dem åstad för god vind, så att de glädjas däröver, och vågorna slå över dem från alla håll och de tro, att det är ute med dem, och åkalla Gud, ägnande honom en sann dyrkan: »Om du frälser oss härifrån, så skola vi sannerligen höra till de tacksamma.«

Det är Han som låter er färdas till lands och till sjöss. [Se här vad som kan hända] när ni gör en sjöresa: [Skeppet] seglar för förlig vind med dem [som gått ombord] och de gläder sig åt resan - tills det blåser upp till storm och vågorna slår över dem från alla håll och de tror att [döden] har dem i ett fast grepp. De ropar till Gud med ren och uppriktig tro och ber: "Om Du räddar oss ur denna fara skall vi sannerligen visa oss tacksamma!"

Han är den som låter eder färdas till lands och sjös; tills, då J ären i skeppen och de löpa med dem för en god vind och de glädjas deråt, en våldsam blåst anfaller dem och vågorna stöta till dem från alla håll och de tänka sig begrafne uti dem; de åkalla Gud, bekännande Honom upprigtigt sin religion, sägande: i sanning, om Du frälsar oss ifrån detta, skola vi visserligen blifva bland de tacksamme.