وَإِذَا مَسَّ ٱلۡإِنسَٰنَ ٱلضُّرُّ دَعَانَا لِجَنۢبِهِۦٓ أَوۡ قَاعِدًا أَوۡ قَآئِمٗا فَلَمَّا كَشَفۡنَا عَنۡهُ ضُرَّهُۥ مَرَّ كَأَن لَّمۡ يَدۡعُنَآ إِلَىٰ ضُرّٖ مَّسَّهُۥۚ كَذَٰلِكَ زُيِّنَ لِلۡمُسۡرِفِينَ مَا كَانُواْ يَعۡمَلُونَ١٢

Då olyckan träffar menniskan, så beder hon till oss, liggande på sidan, sittande eller stående; men så snart som vi hafva befriat henne ifrån olyckan, så fortfar hon i sin synd, likasom hon icke hade åkallat oss för den olycka, som drabbade henne. Det är sålunda som de öfverdådiges handlingar förespeglas dem såsom goda.

Och när ofärd drabbar människan, åkallar hon oss liggande på sidan, sittande eller stående, men när vi avvärjt ofärden från henne, fortsätter hon, liksom om hon aldrig åkallat oss emot den ofärd, som drabbat henne. Så förhärligas för de lättsinniga allt vad de gjorde.

När människan drabbas av ett ont anropar hon Oss [om hjälp], var hon än befinner sig; men när Vi har befriat henne från det onda går hon obekymrad vidare som om hon aldrig hade bett till Oss [om hjälp] mot det onda som drabbade henne. Och liksom [denna människa] har de som förslösar sina själar förmåtts att tro att vad de gör är rätt.

Då olyckan drabbar menniskan, åkallar hon oss liggande på sidan, eller sittande, eller stående ; men då vi borttagit från henne hennes plåga, far hon fram, liksom hon aldrig skulle åkallat oss, emot det onda som tryckte henne: sålunda har blifvit smyckadt för de öfverdådige hvad de göra.