وَإِذَآ أَذَقۡنَا ٱلنَّاسَ رَحۡمَةٗ مِّنۢ بَعۡدِ ضَرَّآءَ مَسَّتۡهُمۡ إِذَا لَهُم مَّكۡرٞ فِيٓ ءَايَاتِنَاۚ قُلِ ٱللَّهُ أَسۡرَعُ مَكۡرًاۚ إِنَّ رُسُلَنَا يَكۡتُبُونَ مَا تَمۡكُرُونَ٢١

När menniskorna få åtnjuta en nådebevisning af oss, sedan de lidit af brist, så tjenar detta dem till vapen emot våra uppenbarelser. Säg: "Gud är snabbast i list. Sannerligen, våra sändebud (änglarne) uppskrifva edra ränker, (för hvilka I skolen straffas)."

Och när vi låta människorna smaka ett barmhärtighetsbevis efter någon motgång, som drabbat dem, då stämpla de mot våra tecken. Säg: »Gud är snabbare att stämpla; våra apostlar skola förvisso uppskriva edra stämplingar.«

Men när Vi skänker [dessa] människor Vår nåd efter det att olyckor drabbat dem, tar de genast itu med att förfärdiga lögner [som de vill sätta] mot Våra budskap. Säg: "Gud kullkastar era planer snabbare [än ni smider dem]; Våra utsända skriver ned era listiga påfund."

Och då vi låta menniskorna njuta barmhertighet, sedan motgång hemsökt dem, se, de förehafva en stämpling emot våra tecken! Säg: den snaraste plan gör Gud; sannerligen skola våra sändebud uppskrifva hvad de stämpla.