Sura 18: Grottan

Pris vare Gud, som till sin tjenare har nedsändt boken, utan att hafva gjort den oredig,

Lov och pris hör Gud till, som nedsänt skriften till sin tjänare och icke inlagt något skevt i den,

GUD SKE lov och pris, som har uppenbarat denna Skrift för Sin tjänare och som inte har låtit dess mening skymmas av slingrande formuleringar,

Lofvad vare Gud som till sin tjenare nedsändt Boken, och ej der inlagt hvad som är skeft, utan

utan tydlig, så att den å Hans vägnar skulle hota med ett hårdt straff, och förkunna de troende, som göra godt, en härlig lön,

Ett rättesnöre till att varna för en väldig makt, som utgår från honom, och förkunna de rättrogna, som göra goda gärningar, det hugnesamma budskapet, att de skola få en härlig lön,

[en Skrift som] på ett rakt och rättframt språk varnar [syndarna] för Hans stränga straff och kungör för dem som tror och lever rättskaffens det glada budskapet att en härlig belöning väntar -

Hvad som är rätt; på det Han skulle varna de otrogne för ett strängt straff från sig, och glädja de rättrogne, hvilka göra goda verk, att de skola få en god belöning, hvarmed de evinnerliga skola förblifva;

hvilken de evigt skola behålla;

av vilken de i evighet skola förbliva i åtnjutande,

[paradisets lustgårdar], där de skall förbli till evig tid.

Och att Han skulle varna dem som säga: Gud har aflat barn.

och så att den skulle varna dem som säga: "Gud har skaffat sig en son."

Och varna dem, som säga: »Gud har skaffat sig barn.«

[Denna Skrift] skall också varna dem som påstår att Gud har [avlat] en son.

De hafva ej derom någon kunskap, ej heller hade deras fäder; gräsligt är talet som utgår från deras munnar: de yttra ej annat än lögn.

De hafva härom ingen kunskap, lika litet som deras fäder. Det är ett hårdt tal, som går ut ifrån deras läppar. De yttra sannerligen en lögn.

De hava ingen kunskap härom, och deras fäder icke heller. Det är ett hårt tal, som utgår från deras mun; de säga ej annat än lögn.

Liksom sina förfäder har de ingen [verklig] kunskap om Honom. Det är ett oerhört påstående som går över deras läppar - deras tal är idel lögner!

Kanhända skulle du gå att förstöra dig sjelf i deras fotspår, af sorg, om de ej tro på denna nya lära.

Om de icke tro på denna uppenbarelse, skall du kanhända döda dig af sorg för deras skull.

Kanhända du sörjer dig till döds för deras skull, om de ej tro på dessa tidender.

Kommer du kanske att gräma dig till döds, om de inte vill tro på detta budskap?

Sannerligen hafva vi satt hvad som är på jorden till hennes prydnad, att vi skulle pröfva dem, hvem af dem som handlar bäst.

Vi hafva gjort allt, som finnes på jorden, till en prydnad för henne och hennes innevånare, så att de kunde pröfva hvilka menniskor, som skulle lefva dygdigast.

Vi hava förvisso skapat allt, som finnes på jorden, till en prydnad för henne för att pröva, vem som handlar bäst bland dem,

Vi har smyckat jorden med sköna ting för att sätta människorna på prov [och för att de med sitt handlande skall visa] vilka som är de bästa ibland dem;

Och vi skola sannerligen göra till förtorkadt stoft hvad som är derpå.

Men nu äro vi i begrepp att göra allt, som finnes på henne, till en ödemark.

Och vi skola sannerligen förvandla allt, som finnes på henne, till en öde öken.

men [till sist] skall Vi förvandla allt detta till öde slätter.

Månne du icke tror att Grottans invånare och Al Rakim voro af våra underbara tecken?

Har du betänkt, att grottans folk och Rakîm' var ett af våra underbara tecken?

Tänker du väl, att männen i grottan och ar-Rakim voro något underbart tecken,

ANSER du att berättelsen om [de unga] männen i grottan och [deras sysslande med] Skrifterna är särskilt märklig bland [alla] Våra budskap?

Då ynglingarne togo sin tillflykt till grottan, och sade: o Herre! gif oss förbarmande från Dig, och styr åt oss vårt företag till en god utgång.

Då de unge männerne begåfvo sig till grottan, sade de: "o vår Herre! gif oss ett nådebevis ifrån dig, och gör vår angelägenhet lyckosam."

När ynglingarne togo sin tillflykt till grottan och sade: »Herre, giv oss barmhärtighet från dig och gör vårt företag lyckosamt!«

När dessa unga män tog sin tillflykt till grottan bad de: "Herre! Förbarma Dig över oss och visa oss den rätta vägen ut ur våra [svårigheter]!"

Alltså tillslöto vi deras öron, uti grottan, för ett antal år;

Då slogo vi deras öron med döfhet uti grottan under många år.

Så tilltäppte vi deras öron i grottan för ett antal år.

Därpå tillslöt Vi deras öron i grottan under många år,

Och sedan uppväckte vi dem, att vi skulle erfara, hvilken af de båda delarne bäst uträknade den tidlängd de dröjt der.

Sedan väckte vi dem, på det att vi skulle erfara, hvilken af de två derom tvistande skarorna kunde bäst beräkna den tid, som de vistats der.

Sedan uppväckte vi dem för att få veta, vilketdera partiet bäst beräknade, huru lång tid de vistats där.

och så till sist väckte Vi dem. [Allt detta skedde] för att det skulle stå klart, vilken av de två uppfattningarna som visade störst förståelse för frågan hur länge de blev kvar [i grottan].

Vi skola förtälja dig deras historie med sanning. De voro ynglingar hvilka trott på sin Herra, och som vi ytterligare vägledt.

Vi skola sanningsenligt berätta för dig deras historia. De voro ynglingar, som trodde på sin Herre, åt hvilka vi i ökadt mått hade meddelat anvisning att följa det rätta;

Vi skola sannfärderligen förtälja dig deras historia. De voro förvisso ynglingar, som trodde på sin Herre och som vi gåvo ytterligare vägledning.

Vi skall låta dig höra den sanna berättelsen om dem: De var unga män som hade en [fast] tro på sin Herre, och Vi stärkte deras vilja att låta sig ledas på rätt väg

Och vi stärkte deras själar, då de stodo inför domaren, och sade: vår Herre är himlarnes och jordens Herre, vi åkalla ingen gud, utom Honom, då, i sanning, skulle vi yttra en stor lögn.

och vi hade stärkt deras mod. När de stodo upp inför konungen, sade de: "vår Herre är himlarnes och jordens Herre; vi skola icke åkalla någon annan gud än Honom, ty då skulle vi göra oss skyldige till en svår öfverträdelse.

Vi styrkte deras hjärtan, då de stodo upp och sade: »Vår Herre är himlarnas och jordens Herre; aldrig skola vi åkalla någon gud i stället för honom. Då skulle vi ju yttra vad som är orimligt.

och ingöt hos dem tålamod och beslutsamhet. Och de reste sig [mot den hedniska överheten] och sade: "Vår Herre är himlarnas och jordens Herre. Aldrig kommer vi att anropa en annan gud än Honom; [gjorde vi det] hade vi sannerligen [gjort] något oerhört!

Desse våra landsmän som antagit gudar, utom Honom, skola de icke framhafva något klart bevis på dem? Men ho är orättfärdigare än den som uppdiktar lögn om Gud?

Desse våre medborgare hafva tagit sig andre gudar utom Honom. Kunna de afgifva ett giltigt bevis för hvad de gjort? Men ho är väl brottsligare än den, som uppdiktar lögn om Gud?

Detta vårt folk har skaffat sig gudar i stället för honom. Varför anföra de ej något tydligt bevis för dem? Och vem är orättfärdigare än den, som uppdiktar lögn om Gud?

Vårt folk har satt upp gudar vid sidan av Honom, fastän de inte kan visa på något som stöder detta; och vem är mer orättfärdig än den som sätter ihop lögner om Gud?"

När J skiljen eder ifrån dem, och hvad de dyrka, utom Gud, tager eder tillflykt till grottan; eder Herre skall skänka eder sin barmhertighet, och göra edert företag lätt för eder.

Om I skiljen Eder ifrån dem och det, som de dyrka utom Gud, och så begifven Eder till grottan, så skall eder Herre rikligen bevisa Eder sin nåd och ordna edra angelägenheter på bästa sätt."

Då I skilt eder från dem och det de dyrka i stället för Gud, så tagen eder tillflykt till grottan, så skall eder Herre skänka eder något av sin barmhärtighet och giva edert företag en lycklig utgång.«

[Och sinsemellan sade de:] "Sedan vi [nu] har dragit oss undan dem och allt vad de dyrkar i Guds ställe, låt oss fly till grottan! Gud skall förbarma Sig över oss och ge oss vad vi behöver och hjälpa oss att bestå [provet]."

Och du kunde hafva sett solen då hon gick upp afvika från deras grotta till högra sidan, och då hon gick ned afvika från dem, till venstra sidan, och de voro uti den rymliga delen deraf. Detta var ett af Guds tecken. Eho som Gud vägleder, han är rätt vägledd; och den Gud låter fara vilse, du skall ej finna åt honom beskyddare eller vägvisare.

Du Muhammed kunde hafva sett solen, när den uppgick, draga sig till höger ifrån deras grotta, och när den gick ned, lemnade hon dem till venster, under det att de voro i grottans rymliga del. Detta är ett af Guds under. Den, som Gud leder, är i sanning på den rätta vägen; men åt den, som Han leder vilse, skall du ej kunna finna någon, som beskyddar och leder honom.

Du kunde hava sett, huru solen, när den gick upp, drog sig till höger om deras grotta och när den gick ned, lämnade dem till vänster, medan de voro i grottans rymligaste del. Detta var ett av Guds tecken. Den Gud vägleder är stadd på den rätta vägen, men åt den han låter fara vilse skall du aldrig finna någon beskyddare, som visar honom vägen.

Du kunde se den uppgående solen vika av åt höger från deras grotta och den sjunkande solen flytta sig åt vänster från dem, där de befann sig i ett av [grottans] rum. Detta är ett av Guds tecken: den som Gud vägleder finner den rätta vägen, men för den som Han låter gå vilse kan du aldrig finna en hjälpare som leder honom rätt.

Och du skulle trott dem vara vakne, medan de voro sofvande; och vi läto dem vända sig på den högra sidan och på den venstra, och deras hund utsträckte sina framben i öppningen af grottan. Om du hade öfverraskat dem, sannerligen skulle du vändt bort från dem flyende, och blifvit uppfylld med förskräckelse för dem.

Du skulle hafva trott dem vakne, ehuru de sofvo. Vi vände dem till höger och till venster. Vid ingången låg deras hund med utsträckta tassar. Om du hade fått se dem, så hade du vändt dig om till flykt och uppfylts af fruktan för dem.

Och du skulle hava tänkt, att de voro vakna, ehuru de sovo, ty vi läto dem vända sig på både högra och vänstra sidan, medan deras hund sträckte ut frambenen i ingången. Om du hade överraskat dem, så hade du vänt om och flytt och uppfyllts av förskräckelse för dem.

Du kunde ha trott att de låg där vakna, fastän de var försänkta i sömn. Vi lät dem vända sig än på höger sida, än på vänster och deras hund låg vid ingången med utsträckta framben. Om du oförmodat hade stött på dem, skulle du helt säkert ha vänt om och i förskräckelse ha sprungit därifrån.

Och så uppväckte vi dem, att de skulle göra hvarandra frågor. En ibland dem upphof sin röst sägande: huru länge hafven J dröjt här? De svarade: vi hafva dröjt en dag, eller en del af en dag. Sade de andre: eder Herre vet bäst huru länge J dröjt; men sänder en bland eder med detta edert mynt till staden, och må han se hvilken der har de bästa lifsmedel, och bringa eder föda derifrån, och må han visa sig vänlig; och han skall ej upptäcka eder för någon.

Så uppväckte vi dem, på det att de skulle spörja hvarandra. En af dem sade: "huru länge hafven I vistats här?" De svarade: "en dag eller en del af en dag." Den andre sade: "eder Herre vet bäst, huru länge I hafven vistats här. Sänd nu en af Eder med desse edre penningar till staden, och låt honom efterse, hvem som har den renaste födan, och tillföra Eder mat ifrån honom. Må han uppföra sig försigtigt och icke upptäcka Eder för någon.

Och så uppväckte vi dem, för att de skulle spörja varandra. En av dem sade: »Huru länge haven I stannat här?« De svarade: »Vi hava väl stannat en dag eller någon del av en dag.« Då sade de: »Eder Herre vet bäst, huru länge I haven stannat; skicken nu någon av eder med dessa edra penningar till staden! Han må se efter, vem som har de lämpligaste livsmedlen därstädes, och skaffa eder uppehälle ifrån honom. Men han bör gå fintligt till väga och icke röja eder för någon.

Liksom [Vi hade låtit dem somna in] väckte Vi dem; och de började fråga varandra [vad som hade hänt]. En av dem sade: "Hur länge menar ni att vi har varit här?" De [andra] svarade: "Vi har varit här en dag eller en del av en dag." [Några av dem] sade då: "Vår Herre vet bäst hur länge vi har varit här. Låt nu en av oss ta dessa silvermynt och gå till staden för att söka ut den renaste födan och hämta åt oss allt [som vi behöver]. Men han måste uppträda med stor försiktighet och på inga villkor låta någon ana vår existens.

Sannerligen, om de finge eder i sitt våld skulle de stena eder, eller återföra eder till deras lära, och då skolen J aldrig någonsin blifva lycklige.

Ty om de få Eder i sitt våld, så skola de säkert stena Eder eller tvinga Eder att antaga sin tro, och då skall det aldrig gå Eder väl."

Om de få eder i sitt våld, skola de förvisso stena eder eller tvinga eder att antaga sin egen lära, och då bliven I aldrig någonsin lyckliga.«

Om [stadens invånare] får vetskap om oss, kommer de att stena oss till döds eller tvinga oss att återgå till deras tro och då vinner vi aldrig [vårt syfte]."

Och så gåfvo vi deras trosförvandter kunskap om dem, att de skulle erfara att Guds löfte är sant, och att domens timme, derom är ej tvifvel; då de tvistade emellan sig om deras sak; och de sade: uppreser öfver dem en byggnad; deras Herre bäst känner dem. De son segrade, beträffande deras sak, sade: i sanning skola vi bygga öfver dem ett tempel.

På detta sätt gjorde vi deras äfventyr bekant för deras medborgare, så att de skulle inse, att Guds löfte går i fullbordan, och att det ej skulle vara något tvifvel om den yttersta stunden. När de tvistade sinsemellan om det, som hade händt desse, sade somlige: "byggen en bygnad öfver dem, deras Herre känner dem bäst." De som rådde i deras sak, sade: "vi skola sannerligen uppresa åt oss ett bönehus öfver dem."

Sålunda meddelade vi kunskap om dem, när människorna tvistade sinsemellan om deras sak, för att de skulle veta, att Guds löfte är sannfärdigt, och att det ej råder något tvivel om stunden. De sade: »Byggen en byggnad över dem! Deras Herre känner dem bäst.« Men de, som voro de bestämmande i deras sak, sade: »Vi skola sannerligen uppföra ett tempel över dem.«

SÅ HAR Vi låtit [berättelsen om männen i grottan] bli känd, för att människorna som diskuterar med varandra om deras upplevelser skall veta att Guds löfte är sant och att det inte finns rum för något tvivel om den Yttersta stundens [ankomst]. Och [några] sade: "Låt bygga för deras [grotta] med en byggnad. Deras Herre vet allt om dem." De vilkas åsikt vann störst anslutning, sade: "Låt oss bygga en helgedom till deras minne!"

De skola säga: sofvarne voro tre, den fjerde af dem deras hund; och de skola säga: de voro fem, den sjette af dem deras hund, gissande om det som är förborgadt; och de skola säga: de voro sju, den åttonde af dem deras hund. Säg: min Herre bäst känner deras antal: icke mer än få skola känna dem.

Somlige skola säga: "de voro tre, deras hund den fjerde;" andre skola säga: "fem, deras hund den sjette," gissande om det fördolda. Andre åter skola säga: "de voro sju, och deras hund den åttonde." Säg: "min Herre känner bäst deras antal; endast få skola känna dem." Tvista derföre icke om dem, utan på ett tydligt sätt, och fråga icke någon af desse om dem. —

De skola säga: »Tre, den fjärde var deras hund«; de skola ock säga: »Fem, den sjätte var deras hund«, i det de söka gissa sig till det fördolda, och de skola ock säga: »Sju, den åttonde var deras hund.« Säg: »Min Herre känner bäst deras antal; endast ett fåtal känner dem.« Tvista ej om dem, annat än när du har en giltig anledning därtill, och bed ingen om besked angående dem!

Och [människorna] kommer att säga: "[De var] tre och den fjärde var deras hund", och de skall säga: "Fem, den sjätte var hunden" - gissningar på måfå om ting som de inte kan veta något om - ja, det kommer att heta: "[De var] sju, den åttonde var deras hund". Säg: "Min Herre vet bäst hur många de var; få är de som har [verklig] kunskap om dem. Ge er därför inte in i diskussion om dem [med dem som tidigare fått del av uppenbarelsen] annat än om det som är uppenbart, och fråga dem inte [om deras åsikt]."

Alltså må du ej tvista om dem, om icke med en klar vederläggning, ej heller må du rådfråga någon ibland dem om dem.

Säg icke om någon ting: "jag vill göra det i morgon,"

Säg ej heller om någonting: »Detta skall jag förvisso göra i morgon«,

SÄG ALDRIG under några omständigheter: "Detta skall jag göra i morgon"

Du skall ej säga om någonting: jag går att göra det i morgon; utan att tillägga: om Gud vill: och kom ihåg din Herra då du glömmer och säg: det kan hända att min Herre leder mig, att jag må komma till ett rätt utförande af detta.

utan att tillägga: "om Gud så vill." Har du glömt det, så påminn dig din Herre och säg: "min Herre skall kanhända leda mig till den säkraste visshet härom." —

annat än under förutsättning att »Gud vill!« Åkalla din Herre, då du glömmer dig, och säg: »Det kan hända, att min Herre leder mig till det, som är riktigare än detta.«

utan [att lägga till:] "om Gud vill". Och skulle du glömma [men senare påminna dig] detta, vänd dig då till din Herre och säg: "Jag hoppas att min Herre skall leda mig närmare den rätta vägen än [jag nu var]!"

Och de förblefvo i sin grotta tre hundra år, och nio derutöfver.

De vistades i sin grotta trehundra år och nio derutöfver.

Och de stannade i sin grotta tre hundra år och nio därtill.

DE BLEV kvar i sin grotta i trehundra år, och till detta tal har lagts nio.

Säg: Gud känner bäst huru länge de der förblefvo: Han har kunskap om himlarnes och jordens dolda ting; kom Honom du att se och att höra! de hafva icke, utom Honom, beskyddare; och Han gör icke någon delagtig i sin vishet.

Säg: "Gud vet bäst, huru länge de voro der. Han känner himlarnes och jordens hemligheter, o hvad Han ser och hör väl! Man har ingen annan beskyddare än Honom, och icke låter Han någon taga del i sina beslut."

Säg: »Gud vet bäst, huru länge de stannade; honom tillhör det fördolda i himlarna och på jorden. Huru väl ser och hör han ej! Utom honom hava de ingen beskyddare, och han giver ingen del av sitt rådslut.«

Säg: "Gud vet bäst hur länge de blev kvar där. Han har kännedomen om himlarnas och jordens dolda verklighet; hur klar är inte Hans syn och hur skarp Hans hörsel! Han är [människornas] ende Beskyddare och med ingen delar Han Sin makt."

Läs hvad som blifvit dig uppenbaradt af din Herras Bok, ingen förändrar Hans ord; och ej skall du finna tillflykt utom hos Honom.

Uppläs det, som har uppenbarats för dig af din Herres bok. Ingen förmår att förändra Hans ord och icke kan du finna någon tillflykt utan hos Honom.

Läs upp vad som blivit dig uppenbarat av din Herres skrift! Det finnes ingen, som kan ändra hans ord, och du skall aldrig finna någon tillflykt utom honom.

OCH FÖRKUNNA [för dem] det som har uppenbarats för dig av din Herres Skrift! Ingen kan rubba eller tumma på Hans ord, och hos ingen finner du en tillflykt utom hos Honom.

Och var du sjelf tålmodig mot dem som åkalla sin Herra morgon och afton, af begär att möta Honom; och ej må du bortvända dina ögon från dem, för att fika efter det verldsliga lifvets prål; ej heller må du åtlyda den hvars hjerta vi gjort likgilltigt för vår hågkomst, som följer sin lusta och hvars sak är öfvergifven.

Håll dig fast vid dem, som morgon och afton åkalla sin Herre af längtan efter Hans nåd, och låt ej dina ögon vända sig ifrån dem af åstundan efter denna verldens ståt. Lyd ej heller den, hvars hjerta vi hafva gjort likgiltigt för vår åminnelse och som följer sin egen lusta, och hvars handlingar äro förhastade.

Hav tålamod med dem, som åkalla sin Herre morgon och afton för att vinna hans välbehag! Ej må dina ögon vända sig bort ifrån dem för att söka det jordiska livets härlighet! Lyd ej heller den, vars hjärta vi gjort likgiltigt för tanken på oss, som rättar sig efter sina hugskott och som går till överdrift!

Och ha tålamod med dem som morgon och afton anropar sin Herre och söker Hans välbehag och vänd dig inte ifrån dem för att i stället vila ögonen på denna världens pomp och ståt. Och lyssna inte till den vars hjärta Vi har låtit förbli [kallt och] likgiltigt inför tanken på Oss och som [bara] frågar efter det som behagar honom själv. För honom är allt hopp [om räddning] ute.

Säg: sanningen är från din Herra; alltså hvem som vill, må han tro, och hvem som vill, må han tvifla. Vi hafva, i sanning, beredt åt de orättfärdige en eld, hvars uppblossande låga skall omfatta dem: och om de ropa på hjelp, skola de hjelpas med vatten likt smält koppar, hvilket skall skålla deras ansigten: elak är drycken; och svår är bädden!

Säg: "sanningen är ifrån eder Herre; den som vill han må tro." Men åt syndarne hafva vi tillredt helveteselden, hvars lågor skola omsluta dem såsom ett tält. Om de ropa på vatten, så skola de undfägnas med ett, som liknar smält metall, och skall sveda deras ansigten. Det är en vederstyglig dryck och en ond hviloplats.

Och säg: »Sanningen kommer från eder Herre; vem som vill må tro, och vem som vill må vara otrogen.« Vi hava förvisso åt de orättfärdiga tillrett en eld, vars rök skall omvärva dem, och om de bedja om hjälp, få de hjälp med vatten, som är som smält koppar, den där skållar deras ansikten. Vilken olycksalig dryck och vilken förfärlig bädd!

Säg: "Sanningen från er Herre [framstår nu klar och tydlig]; låt därför den tro som vill tro, och låt den förneka tron som vill förneka den." För de orättfärdiga har Vi en Eld i beredskap [vars flammor] skall omsluta dem liksom tältduken [omsluter invånarna i ett tält]; och om de ber att få [stilla sin törst] skall de få dricka vatten hett som smält koppar, som bränner deras ansikten. Vilken djävulsk dryck! Vilken jämmerlig viloplats!

Men de som tro och göra goda verk — sannerligen skola vi ej låta dens belöning gå förlorad som väl gör —

De åter som tro och göra godt, — icke skola vi låta dens lön, som gör väl, gå förlorad. —

Men vad dem beträffar, som tro och göra goda gärningar, skola vi förvisso ej låta deras lön, som göra väl, gå förlorad.

Men dem som tror och lever ett rättskaffens liv skall Vi inte låta gå miste om lönen för det goda och rätta de gör;

De skola få en evinnerlig bonings lustgårdar, genom hvilka floder löpa, der de skola smyckas med armringar af guld, och klädas i gröna klädningar af fint silke och guldtyg; att hvila deri på thronsängar; härlig är belöningen; och skön är bädden!

skola komma i Edens lustgårdar, vattnade af rinnande bäckar. Der skola de prydas med gyllene armband, iklädas gröna. drägter af siden och brokad, samt hvila på throner. Det är en härlig lön och ett skönt hviloställe.

Dessa vänta Edens lustgårdar, genomflutna av bäckar, där de skola smyckas med armband av guld och kläda sig i gröna kläder av siden och brokad, vilande på troner. Vilken härlig belöning och vilken ljuvlig bädd!

Edens lustgårdar väntar dem med porlande bäckar, där de skall vila, behagligt stödda på kuddar, och förses med armringar av guld och få klä sig i dräkter av grönt silke och den rikaste brokad. Vilken makalös belöning! Vilken ljuvlig viloplats!

Framställ åt dem till liknelse tvenne män, till den ene af hvilka vi gifvit tvenne trädgårdar med vindrufvor, och omgifvit dem med palmer, och låtit uppkomma säd emellan dem begge: båda trädgårdarne frambragte sina frukter, och de felade ej deri det ringaste:

Framställ för dem såsom liknelse två männer. Åt den ene af dem gåfvo vi två trädgårdar af vinrankor, omgåfvo båda med palmer och satte sädesfält emellan dem.

Framställ en liknelse om två män för dem! Den ene av dem gåvo vi tvenne vingårdar, omhägnade dem med palmer och satte ett sädesfält emellan dem.

OCH LÅT dem få höra liknelsen om två män, av vilka Vi skänkte den ene två vingårdar, omgärdade av dadelpalmer och åtskilda av ett åkerfält.

Och vi läto en elf flyta fram midt emellan dem båda; och han fick öfverflöd. Och han sade till sin följeslagare, medan han samtalade med honom: jag har större rikedom än du, och mägtigare slägt.

Båda trädgårdarne buro sina frukter, utan att något deraf slog fel. Midtigenom dem ledde vi en flod.

Båda vingårdarna buro frukt, och ingendera slog fel i något avseende. Vi läto en bäck flyta mitt emellan dem;

Båda vingårdarna gav frukt i aldrig sinande mängd, eftersom Vi hade låtit en källåder rinna upp mellan dem.

Och han inträdde i sin trädgård, och han var orättvis mot sin egen själ; han sade: jag tror ej att detta någonsin skall förstöras;

Denne man egde mycket gods. Under ordvexling med sin vän, sade han till honom: "jag har mera egendom än du och min familj är mäktigare."

han fick en rik skörd och sade till sin kamrat under ett samtal med honom: »Jag har större rikedom och mäktigare anhängare än du.«

Mannen fick därför riklig avkastning. Under ett samtal med sin vän sade han: "Jag är rikare än du och jag har fler män i mitt följe."

Ej heller tror jag att domens timme skall stånda; men om jag blifver återförd till min Herra, visserligen skall jag finna i utbyte bättre än denna trädgård.

Och han gick in i sin trädgård, blottställande sig genom sitt öfvermod för Guds vrede, och sade: "jag tror icke, att detta någonsin skall förgås.

Och han gick in i sin trädgård, i det han gjorde orätt mot sig själv, och sade: »Jag tror icke, att detta någonsin kommer att förgås.

[Med sitt övermodiga skryt] hade han redan vållat sig själv skada, men så gick han runt [med sin vän] i vingården och fortsatte: "Jag tror inte att denna [vingård] någonsin kommer att förtorka;

Hans följeslagare svarade honom, under sitt samtal med honom: tror du ej på Honom som skapat dig af stoft, sedan af menniskosäd och derefter fullkomnat dig till en man?

Jag tror icke heller att domedagen skall komma. Men skall jag framställas för min Herre, så får jag nog i utbyte något bättre än denne trädgård."

Och jag tror icke heller, att stunden kommer, men skall jag återföras till min Herre, finner jag sannerligen något bättre än detta i utbyte.«

inte heller tror jag att den Yttersta stunden kommer, men [kommer den] och jag förs inför min Herre, skall jag säkert få något ännu bättre i dess ställe!"

Men Han är Gud, min Herre, och jag gör ingen till min Herras like.

Hans vän sade till honom, under ordvexling med honom: "tror du ej på den, som har skapat dig af stoft, sedan af en droppe och derefter bildat dig till en fullkomlig menniska?

Men hans kamrat sade till honom under ett samtal med honom: »Förnekar du honom, som skapat dig av stoft och sedan av en droppe och därefter utvecklat dig till en man?

Samtalet fortgick och vännen sade: ”Tackar du inte Honom som har skapat dig av jord, därefter av en droppe [säd] och till sist format dig till en människa?

Och hvarföre har du ej sagt då du inträdde i din trädgård: hvad Gud behagar, må ske; det finnes ingen magt, utom hos Gud? Om du ser mig underlägsen dig i rikedom och barn,

Men Han är Gud, min Herre och icke skall jag erkänna någon såsom Hans jemlike.

Gud är dock min Herre, och jag sätter ingen vid min Herres sida.

[Jag vet att] Han är Gud, min Herre, och jag sätter ingen vid min Herres sida.

Kan dock hända, att min Herre må gifva mig bättre än din trädgård, och sända på den en ljungeld från himmelen, så att den blifver förtorkadt stoft;

Hvarföre sade du icke, när du ingick i din trädgård: "hvad Gud vill sker.” Det gifves ingen kraft utan genom Gud. Fastän du ser mig fattigare än dig på egendom och barn,

Och varför sade du ej, då du gick in i din trädgård: ”Som Gud vill; det finns ingen kraft utom hos Gud”? Om du finner mig hava mindre rikedom och färre barn än du,

Om du bara hade sagt när du gick ut i din vingård:'Ske Guds vilja! Det finns ingen styrka utom hos Gud!' Om du anser att jag är underlägsen dig i rikedom och [antal] söner,

Eller att dess vatten må sjunka djupt, så att du ej förmår upphemta det.

så kan det hända, att din Herre förunnar mig något bättre än din trädgård, och nedsänder öfver denne blixtrar ifrån himmelen. Då varder den en ödslig mark.

Så kan det hända, att min Herre giver mig något bättre än din trädgård och sänder dig en vidräkning från himmelen, så att den förvandlas till en kal ödemark,

ger Gud mig kanske något som är bättre än din vingård och över den låter Han kanske en storm från himlen bryta lös som förvandlar den till torr och ofruktbar mark

Och hans egendom omgafs af förstörelsen; och han befanns om morgonen vridande sina händer öfver hvad han utkostat derpå, ty den var i grund förstörd; och han sade: gifve Gud att jag aldrig gjort någon till min Herras like!

Eller ock kan dess vatten utsina, så att du ej kan finna det."

Eller att dess vatten sinar ut, så att du aldrig kan upphämta det.«

eller låter dess källvatten sjunka till sådant djup att du aldrig återfinner det."

Och han hade ej någon skara att hjelpa sig, utom Gud, ej heller blef han hjelpt.

Hans frukter blefvo platt förstörda, och han började vrida sina händer öfver det, som han hade påkostat den, ty dess vinrankor lågo nedfallna vid sina stöd, och han utropade: "o att jag aldrig erkänt någon såsom min Herres jemlike!"

Och hans skörd blev förstörd, och han vred händerna för allt vad han kostat på den, ty rankorna föllo ned på sina stöd, och han sade: »O att jag ej hade satt någon vid min Herres sida!«

Då drabbades [den andres] vingårdar [av total ödeläggelse] och han vred sina händer [i förtvivlan] över vad han gett ut för det som [nu] förstörts och han utbrast: "Om jag ändå hade avhållit mig från att sätta någon annan vid Guds sida!"

Der tillhörde hjelpen den sanne Guden: Han är bäst att gifva belöning, och bäst att gifva framgång.

Han hade ingen skara att hjelpa sig i Guds ställe, och icke kunde han försvara sig sjelf.

Och han hade intet anhang, som kunde hjälpa honom, utom Gud, och han fick ingen hjälp.

Han hade inga hjälpare utom Gud och han kunde inte hjälpa sig själv.

Och framställ åt dem det verldsliga lifvets likhet: det är liksom vatten, hvilket vi nedsända från himmelen, och dermed är blandad jordens brodd, men om morgonen blifver den vissnadt strå, hvilket vindarne strö omkring; ty Gud är till allting mägtig.

I ett sådant fall är det endast Gud, den sanne Guden, som kan beskydda. Han är den bäste belönare och förer allt till det bästa slut.

I ett dylikt fall finns skyddet hos Gud, sanningen själv; han giver den bästa belöningen och den bästa utgången.

Här [ser man att] ingen kan ge skydd utom Gud, som är sann Gud, att ingen belönar bättre än Han och att ingen bereder [människan] en lyckligare utgång.

Rikedom och barn äro det verldsliga lifvets prydnad; men goda verk, hvilka ej förgås, äro bättre hos din Herra i anseende till belöning, och bättre i anseende till hopp.

Framställ för dem en liknelse om detta lifvet. Det är såsom ett vatten, hvilket vi nedsända ifrån himmelen, hvarigenom jordens växter frodas. Men så förtorkas de och vinden kringsprider dem, ty Gud förmår allt.

Framställ ock en liknelse om det jordiska livet för dem! Det är som vatten, det vi nedsänt från himmelen, så att jordens grönska uppblandas därmed, och så förvandlas den till strå, som vindarne strö omkring; ja, Gud är allsmäktig.

OCH LÅT dem få höra en liknelse om livet i denna värld. [Se på] regnet som Vi låter falla från skyn och som tas upp av markens växter; men av dem blir det [till sist bara] agnar och torra strån, som skingras för vinden. Gud har allt i Sin makt.

En dag skola vi låta bergen gå bort, och du skall se jorden jemnad; och vi skola hopsamla dem, och ej efterlemna af dem en enda.

Rikedom och barn äro en prydnad för detta lifvet, men de goda gerningarna, som oförvanskliga äro, de hafva mera värde för din Herre, så i afseende på lön som hopp.

Rikedom och barn äro det jordiska livets härlighet, men de beståndande, de goda gärningarna skänka bättre belöning hos din Herre och bättre hopp.

Rikedom och [många] söner hör till det jordiska livets glädjeämnen; men det bestående goda [du gör] är bättre inför din Herre och ger en fastare grund för hopp.

Och de skola inställas inför din Herra i ordning; och Han skall säga: nu, i sanning, hafven J kommit till oss, liksom vi skapat eder första gången; men J trodden att vi ej skulle uppfylla åt eder löftet.

På den dag, då vi försätta bergen, skall du se jorden såsom en jemn slätt, och vi skola hopsamla menniskorna samt icke utelemna någon af dem.

Än den dag, då vi låta bergen röra sig och du finner jorden öde och vi församla dem utan att förbigå någon!

Och en Dag [skall komma] då Vi sätter bergen i rörelse och du får se jordens yta bar [utan det som har täckt den]; [en Dag] då Vi samlar in dem [alla] och inte lämnar någon kvar.

Och boken skall dem öfverlemnas; och du skall se de brottslige förskräckte öfver dess innehåll; och de skola säga: o, ve oss! hvilken bok är väl denna, som icke utelemnar hvarken smått eller stort, utan att hon det upptager! och de skola finna närvarande hvad de gjort; och din Herre skall ej göra någon orätt.

De skola framhafvas inför din Herre i rader, och Han säger: "nu hafven I kommit till oss så som vi först skapade Eder; men I tänkten, att vi icke skulle hålla vårt löfte om uppståndelsen."

De skola mönstras inför din Herre i ordnade led. »Så haven I nu kommit till oss på samma sätt, som när vi skapade eder första gången. Men I påstoden, att vi aldrig skulle utsätta någon viss tid åt eder.«

Och de skall ställas upp i rader inför din Herre [och Han skall säga:] "Ni har [nu] kommit inför Oss så som Vi först skapade er, trots era påståenden att Vi inte skulle kalla er till [detta] möte."

Och kom ihåg då vi sade till englarne: tillbedjer Adam; och de tillbådo: utom Iblis, som var af de onde andarne, och gick ifrån sin Herras befallning. Skolen J då taga honom och hans afföda till beskyddare, utom mig, ehuru de äro fiender till eder? Bedröfligt är bytet för de orättfärdige!

Och boken skall framläggas. Då skall du se syndarne bäfva för det, som står i den, och de skola säga: "ve oss! hvad är meningen med denna boken. Den förbigår hvarken smått eller stort, utan uppräknar det." De skola finna sina gerningar framför sig, och icke skall din Herre förorätta någon.

Och boken lägges fram; du finner syndarne bävande för dess innehåll, och de säga: »Ve oss! Huru förhåller det sig med denna bok, eftersom den förbigår varken smått eller stort, utan uppräknar allt?« De finna allt vad de gjort tillstädes, och din Herre gör ingen orätt.

Och boken [där allt i människans liv är upptecknat] skall läggas fram, och du får se de trotsiga syndarna ängslas inför dess innehåll och höra deras rop: "Vi är förlorade! Vad är detta för en bok, som varken utelämnar små felsteg eller grova överträdelser?" I den skall de få återse [alla] sina handlingar; men din Herre skall inte låta någon tillfogas orätt.

Icke gjorde jag dem till vittnen vid himlarnes och jordens skapelse, ej heller vid deras egen skapelse; ej heller tog jag förförarne till hjelp.

Vi sade ju till änglarne: "tillbedjen Adam." De tillbådo, undantagandes Iblis; han var en af genierne, och motsatte sig sin Herres bud. Viljen I då erkänna honom och hans ätt såsom beskyddare i mitt ställe? De äro edre fiender, och de orättfärdige göra ett dåligt byte.

Än när vi sade till änglarna: »Fallen ned för Adam!« Så föllo de ned utom Iblis; han hörde till djinnerna och bröt mot sin Herres bud. Skolen I då taga honom och hans avkomma till beskyddare i stället för mig, ehuru de äro fiender till eder? Vilket olycksaligt byte för de orättfärdiga!

OCH [MINNS] hur Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Adam, och hur alla föll ned utom Iblees; han tillhörde skaran av osynliga väsen och han trotsade sin Herres befallning. Vill ni ta honom och hans anhang till era beskyddare i Mitt ställe, fastän de är era fiender? Då gör de orättfärdiga ett dåligt byte!

En dag skall Han säga: kaller på mina likar, hvilka J inbilladen eder; och de skola kalla på dem, men de skola ej svara dem; och vi skola sätta emellan dem förstörelsens dal.

Icke tog jag dem till vittnen vid himlarnes och jordens skapelse, ej heller vid deras egen skapelse, ty jag tager icke förförare till hjelpare.

Jag har ej tagit dem till vittnen vid himlarnas och jordens skapelse eller deras egen skapelse, och jag har ej heller tagit förförarne till hjälp.

Jag lät dem lika litet bevittna skapelsen av himlarna och jorden som deras egen skapelse; och Jag tar inte dem till medhjälpare som vill leda människorna vilse.

Och de brottslige skola varseblifva elden och tro att de skola störta deri; och de skola ej finna undflykt derifrån.

En dag skall Han säga: "ropen hit dem, som I hafven ansett för mine jemlikar." När de då kalla på dem, gifva de dem ej något svar, ty vi hafva satt emellan dem den förstörande elden.

Än den dag, då han säger: »Kallen på dem I påstått vara mina vederlikar!« Så kalla de på dem, men de hörsamma dem ej, utan vi sätta ett svalg emellan dem.

[Tänk på] Dagen då [Gud] skall säga: "Anropa [nu] dem som ni påstod ha del i Min makt." Och de skall anropa dem men de kommer inte att få svar; mellan dem har Vi lagt en oöverstiglig klyfta.

Sannerligen hafva vi förklarat för menniskorna i denna Koran alla slags liknelser; dock motsäger menniskan ifrigt de flesta ting.

Vid åsynen af helveteselden inse syndarne, att de skola kastas dit och icke kunna undkomma derifrån.

Och syndarne se elden och tro, att de skola störta däri, och de finna ingen räddning därifrån.

De trotsiga syndarna kommer att se Elden och veta att de skall bli [lågornas] rov, men de kommer inte att finna en väg att fly undan.

Och ingenting hindrar menniskorna ifrån att tro då den rätta vägledningen kommit till dem, och att anropa sin Herra om förlåtelse, om icke de vilja att förfädrens straff må öfverraska dem, eller att det eviga straffet må komma framför dem.

Vi hafva i denne Korânen för menniskan framstält liknelser af alla slag, men menniskan är för det mesta en hårklyfvare.

Vi hava ju låtit allehanda liknelser växla för människorna i denna Koran, men människan är envis i högsta grad.

I DENNA Koran har Vi till nytta för människorna framställt alla slag av liknelser där Vi låter detaljerna växla. Men människan är en påstridig varelse som vill sätta allt i fråga.

Vi affärda ej sändebuden utan såsom bebådare af glädje och hotande förmanare. De hvilka icke tro, gensäga med tillhjelp af lögnen, att de derigenom må utplåna sanningen; och de hafva mina tecken och det hvartill de blifvit förmanade, till gäckeri.

Sedan ledningen kommit till menniskorna, är det intet, som hindrar dem att tro och bedja sin Herre om förlåtelse, — om de icke vänta, att det skall gå dem så som forntidens folk, eller att straffet skall drabba dem i flera former.

Ingenting annat har hindrat människorna från att tro, då vägledningen kommit till dem, och att bedja sin Herre om förlåtelse, än deras ävlan, att det skall gå dem som det gick de gamle, eller att straffet skall drabba dem i flera former.

Vad hindrar annars människorna att tro när de nås av [Guds] vägledning, och att be sin Herre om förlåtelse, om inte [deras hånfulla, utmanande begäran] att få drabbas av samma öde som folken i äldre tider [som förintades för sitt envisa motstånd mot sanningen] eller att ställas ansikte mot ansikte med de eviga straffen?

Men hvem är orättfärdigare än den som blifvit erinrad om sin Herras tecken, och drager sig undan från dem, och förgäter hyad hans händer förutsändt? Sannerligen hafva vi lagt slöjor öfver deras hjertan, att de ej må förstå den, och en tyngd i deras öron:

Vi sända våre apostlar endast som glädjebud eller varnare. Men de otrogne tvista med tomma ord, för att dermed vederlägga sanningen, och de göra våra uppenbarelser och det straff, för hvilket de varnas, till ämne för sitt gyckel.

Vi sända de utsände endast som glädjebudbärare och varnare, men de, som äro otrogna, motsäga dem med lögn för att därigenom vederlägga sanningen, och de göra mina tecken och det, som de varnas för, till föremål för gyckel.

Vi sänder Våra budbärare enbart som förkunnare av hoppets budskap och som varnare; men de som förnekar sanningen vill få till stånd diskussioner för att med tomma argument försöka vederlägga [den klara] sanningen. Och de vågar skämta om Mina budskap och varningar.

Om du än kallar dem till den rätta vägen, skola de dock aldrig någonsin blifva vägledde.

Men ho är väl brottsligare än den, som vid åhörandet af sin Herres uppenbarelser vänder sig bort ifrån dem och förglömmer sina forna gerningar. Öfver deras hjertan hafva vi lagt ett täckelse, så att de icke kunna begripa den (Korânen), och i deras öron en tyngd. Om du kallar dem till ledningen (den rätta läran), så skola de aldrig låta leda sig.

Vem är orättfärdigare än den, som erinras om sin Herres tecken, men vänder sig bort ifrån dem och glömmer sina händers verk? Vi hava förvisso brett täckelser över deras hjärtan, så att de ej kunna förstå den, och tilltäppt deras öron. Och om du kallar dem till den rätta vägen, så skola de aldrig någonsin låta vägleda sig.

Vem är mer orättfärdig än den som när han påminns om sin Herres budskap vänder ryggen till [i likgiltighet] och glömmer det [onda] han gjort? Vi täcker över dessa [människors] hjärtan så att de ingenting förstår och täpper till deras öron; och hur ofta du än uppmanar dem att följa [Guds] vägledning kommer de aldrig att låta sig vägledas.

Din Herre, den Milde, har barmhertighet; om Han skulle straffat dem enligt hvad de förtjenat, skulle han visserligen påskyndat deras straff: men de hafva fått sig utfäst en viss tid; och de skola ej finna någon tillflykt, utom hos Honom.

Men din Herre är förlåtande, rik på barmhertighet. Om Han velat straffa dem för deras gerningar, så skulle Han nog hafva påskyndat deras straff. Men de hafva fått en bestämd termin för hotelsernas fullbordan, och icke kunna de finna någon tillflykt utom Honom.

Men din Herre är den Överseende, den Barmhärtige. Om han ville straffa dem för vad de åsamkat sig, så skulle han påskynda straffet för dem; men en viss tid har utsatts för dem, och de skola aldrig finna någon tillflykt utom honom.

Men din Herre är Den som alltid är beredd att förlåta, all nåds och barmhärtighets källa. Om Han ville ställa dem till svars för allt ont de gör, skulle Han [genast] ge dem deras straff. Men nej, en frist [sätts ut] för dem som de måste iaktta.

Och de förre städerna förstörde vi då de handlade orättfärdigt, och vi utfäste en viss tid för deras förstöring.

Desse städer förstörde vi, när de syndade; men vi varnade dem för deras kommande undergång.

De där städerna tillintetgjorde vi, då de gjorde orätt, och vi utsatte en viss tid för deras tillintetgörelse.

Dessa städer som Vi förstörde [därför att invånarna] ständigt begick orätt, förstörde Vi [först] efter det att Vi hade utsatt en frist för deras förstöring.

Och kom ihåg då Mose sade till sin tjenare: jag upphör ej med min färd intill dess jag uppnår stället der de båda hafven mötas, om än jag skall färdas en lång tid.

Moses sade ju till sin tjenare: "jag stannar icke förr än jag kommer till de båda hafvens sammanflöde, eller skall jag vandra en lång tid."

Än när Mose sade till sin tjänare: »Jag slutar ej, förrän jag uppnått de båda havens föreningspunkt eller vandrat i åratal!«

OCH MINNS hur Moses sade till sin tjänare: "Jag skall inte ge mig någon ro förrän jag når den plats där de två haven möts, hur länge jag än måste söka!"

Och då de uppnått föreningspunkten emellan dem båda, glömde de sin fisk; och han tog sin väg i hafvet, genom en underjordisk ränna.

Sedan de hade kommit till sammanflödet, glömde de sin fisk, och han tog fri sin väg ut i hafvet.

När de uppnått deras föreningspunkt, glömde de sin fisk, och den tog vägen bort till havet.

Men när de nådde platsen där de två haven möts, glömde de sin fisk och den tog sig fram till havet.

Och då de gått vidare, sade han till sin tjenare: bringa oss vår måltid, vi finna oss, i sanning, trötte af denna vår färd.

Då de hade gått der förbi, sade han till sin tjenare: "tag fram vår frukost; denna resa har uttröttat oss."

När de gått förbi, sade han till sin tjänare: »Giv oss vår kost! Vi hava blivit trötta av denna vår färd.«

Och sedan de hade gått ännu ett stycke sade [Moses] till sin tjänare: "Sätt nu fram vårt middagsmål; det har varit en ansträngande färd!"

Svarade tjenaren: tror du, att då vi intogo vårt rum på klippan, sannerligen glömde jag fisken? Och ingen kom mig att glömma den, utom satan, på det jag ej skulle komma ihåg den; och han tog sin väg i hafvet förunderligen.

Denne svarade: "vet du hvad som hände, då vi hvilade vid klippan? Jag har glömt fisken — endast Satan kunde komma mig att glömma, att jag skulle tänka på den — och han tog sin väg på ett underbart sätt till hafvet."

Han svarade: »Vad tror du hände, när vi togo vår tillflykt till klippan? Jag har nämligen glömt fisken, och det var ingen annan än Satan, som kom mig att glömma den, och så tog den på ett förunderligt sätt vägen till havet.«

[Tjänaren] sade: "Så besynnerligt! När vi begav oss till klippan där [för att vila] glömde jag bort fisken. Det kan bara ha varit Djävulen som fick mig att glömma den! Och den tog sig fram till havet; det är sannerligen märkligt!"

Sade Mose: detta är hvad vi åstundade. Och de återvände båda, följande samma väg de kommo.

Moses sade: "detta är just hvad vi hade önskat," och så vände de om tillsammans på samma väg, som de hade kommit.

Då sade han: »Detta är just vad vi önskade«, och så vände de om, följande sina egna spår,

[Moses] sade: "Detta är just den plats Vi söker!" Och så vände de tillbaka samma väg som de kom

Och de funno en tjenare af våra tjenare, som vi gifvit barmhertighet från oss, och hvilken vi lärt utaf vår egen kunskap.

Och de mötte en af våre tjenare (Khidhr) hvilken vi hade bevisat vår nåd och meddelat (öfvernaturlig) kunskap.

Och funno en av våra tjänare, som vi visat barmhärtighet och meddelat kunskap från oss.

och fann en av Våra tjänare som Vi hade visat Vår nåd och låtit få del av något av Vår egen kunskap.

Mose sade till honom skall jag följa dig, deremot att du undervisar mig af hvad dig blifvit lärdt, för att komma på en rätt väg?

Moses sade till honom: "skall jag följa dig, så att du må undervisa mig i det, som är dig bekant om ledningen till det rätta?"

Och Mose sade till honom: »Får jag följa dig på det villkor, att du undervisar mig om sådant, som är rätt och varom du själv blivit undervisad?«

Moses sade till honom: "Får jag följa dig så att du kan lära mig något av allt det som du har fått veta om rätt och orätt?"

Han svarade: sannerligen kan du ej hafva tålamod med mig:

Han svarade: "det blifver dig omöjligt, att uthärda i mitt sällskap.

Han svarade: »Du kan förvisso aldrig hava tålamod med mig.

[Den vise mannen] svarade: "Du kommer inte att ha tålamod med mig!

Huru skulle du väl fördraga hvad du ej fattat med din kunskap?

Ty huru skulle du hafva tålamod med ting, om hvilka du ej har någon kunskap?"

Och huru skulle du väl kunna hava tålamod med det, som du icke fattat med din kunskap?«

Skulle du kunna stå ut med det som ligger utanför din erfarenhet?"

Sade Mose: du skall finna mig, om Gud vill, tålig; och jag skall ej blifva olydig emot dig i någonting.

Moses sade: "du skall finna mig tålig, om Gud vill, och jag skall icke motsätta mig dig i någon ting"

Då sade han: »Du skall finna mig tålig, om Gud vill, och jag skall icke sätta mig upp emot dig i någonting.«

[Moses] svarade: "Om Gud vill, skall du få se att jag har tålamod; och jag skall lyda dig i allt."

Han svarade: om du då följer mig, må du ej fråga mig om någonting, intill dess jag gifver dig påminnelse derom.

Han svarade: "om du då vill följa mig, så får du ej fråga mig om något, förr än jag sjelf talar derom."

Han svarade: »Om du följer mig, så spörj mig ej om någonting, förrän jag yttrar någonting därom till dig!«

[Den vise] sade: "Nåväl! Om du vill följa mig får du inte fråga mig om något [som jag företar mig] förrän jag [själv] för det på tal med dig."

Och de färdades båda på vägen, tills, då de gingo om bord på en farkost, han gjorde hål uti den. Sade Mose: har du gjort hål deri, att du må dränka dem som der äro om bord? San- nerligen har du nu gjort en besynnerlig sak.

De gingo nu vidare, bestego ett skepp, och han gjorde det läck. Moses sade: "har du förderfvat det, för att dränka folket derpå? Du har företagit dig en förunderlig sak."

Så gingo de vidare, tills de kommo ombord på ett fartyg och han borrade det i sank. Då sade Mose: »Har du borrat det i sank för att dränka folket ombord? Du har begått en förfärlig handling.«

Så började de sin vandring och [kom till en strand där] de steg i en båt; och [den vise mannen] gjorde ett hål i den [och Moses] utropade: "Har du gjort ett hål i den för att de som går ombord skall drunkna? Du har sannerligen gjort något oerhört!"

Han svarade: har jag icke sagt, att du ej kan hafva tålamod med mig?

Han genmälte: "har jag icke sagt dig, att det skulle vara dig omöjligt, att uthärda i mitt sällskap."

Han svarade: »Har jag ej sagt: ”Du kan förvisso aldrig hava tålamod med mig”?«

Han svarade: ”Jag sa ju att du aldrig skulle ha tålamod med mig!”

Sade Mose: du må ej förebrå mig för det jag glömde mig, eller pålägga mig en svårighet i mitt åliggande.

Moses sade: "låt mig ej umgälla, att jag har glömt mig. Ålägg mig ej något, som blir mig för svårt."

Då sade Mose: »Förebrå mig ej för sådant, som jag glömt, och lägg ej för stora svårigheter i min väg!«

[Moses] sade: "Förlåt att jag glömde det och var inte för sträng mot mig!"

Och de fortsatte färden tills, då de mötte en yngling, han dräpte honom. Sade Mose: har du dräpt en oskyldig person, utan att denne dräpt någon annan? Sannerligen har du nu gjort en orättvis sak.

De gingo vidare med hvarandra och mötte en gosse, som han dödade. Moses sade: "huru, du dödar en oskyldig menniska, på hvilken du ej har att hämnas någon blodskuld? Du har begått ett brott."

Så gingo de vidare, tills de mötte en yngling och han slog ihjäl honom. Då sade Mose: »Har du slagit ihjäl en oskyldig varelse, utan att det föreligger någon blodskuld? Du har begått en gräslig handling.«

Och de vandrade vidare till dess de mötte en ung man och [den vise] dödade honom, [varpå Moses] utropade: "Har du berövat en oskyldig människa livet, som inte gjort orätt mot någon annan? Du har sannerligen begått en oerhörd handling!"

Han svarade: har jag icke sagt dig, att du ej kan hafva tålamod med mig.

Han svarade: "har jag icke sagt dig, att det är dig omöjligt, att uthärda i mitt sällskap."

Han svarade: »Har jag ej sagt dig: ”Du kan förvisso aldrig hava tåla- mod med mig”?«

Han svarade: ”Jag sa ju att du aldrig skulle ha tålamod med mig!”

Sade Mose: om jag frågar dig om någon- ting härefter, må du ej tillåta mig att ledsaga dig; nu har du emottagit min ursäkt.

Moses sade: "om jag ännu en gång frågar dig om något, så uteslut mig ur ditt sällskap. Jag förklarar, att jag ej skall beklaga mig."

Då sade Mose: »Om jag spörjer dig om någonting härefter, så ledsaga mig ej längre! Nu har du mottagit en ursäkt av mig.«

[Moses] sade: "Om jag hädanefter skulle fråga dig om något, låt mig då inte stanna i ditt sällskap; hela skulden för detta skulle då falla på mig!"

Och de fortsatte färden tills, då de kommo till folket i en stad, de begärde föda af dess in- vånare; men de vägrade att gifva dem gästfrihet. Och de funno der en mur på väg att ramla, och han uprättade den. Sade Mose: om du behagat, visst skulle du fått belöning derföre.

Derpå gingo de vidare och kommo in i en stad. Här bådo de innevånarne om något att äta, men de vägrade att emottaga dem såsom gäster. De funno der en mur, som höll på att ramla ned, men han stödde den. Moses sade: "om du velat, kunde du hafva förtjenat något dervid."

Så gingo de vidare, tills de kommo till invånarne i en stad och bådo dem om mat, men dessa vägrade att undfägna dem. Där påträffade de en mur, som hotade att störta in, och han stödde upp den. Då sade Mose: »Om du velat, så kunde du hava fått någon belöning härför.«

Och de vandrade vidare tills de kom till en by och bad dess invånare om mat, men de visade sig ogästvänliga. Sedan fann de en mur som hotade att störta samman och som [den vise mannen] byggde upp. [Och Moses] utropade: "Hade du velat kunde du säkert ha fått ersättning för detta."

Han svarade: detta blifver skiljsmessan emellan mig och dig. Jag skall dock förklara dig tydningen på det hvarmed du ej kunde hafva tålamod. *) Al Khedr. 378

Han sade: "nu skiljas vi åt; men jag vill förklara de saker, hvilkas utgång du ej hade tålamod att afvakta.

Han svarade: »Detta bliver skilsmässan mellan mig och dig; jag skall tala om för dig vad det betyder, som du ej kunde hava tålamod med.

[Den vise mannen] sade: "Här skiljs våra vägar. Men jag skall låta dig veta den rätta innebörden av det som du inte kunde bevittna [stillatigande].

Beträffande farkosten, den tillhörde några fattige, hvilka hade sin sysselsättning på sjön, och jag ville göra den obrukbar, ty det var en konung efter dem, som med våld tog hvartenda fartyg. ball

Skeppet tillhörde fattiga menniskor, som förtjenade sitt bröd på hafvet. Men jag ville skada det, ty de hade bakom sig en konung, som med våld tog hvarje fartyg.

Vad fartyget beträffar, så tillhörde det några fattiga, som arbeta på havet, och jag ville göra det obrukbart, ty bakom dem står en konung, som tager vartenda fartyg med våld.

Vad båten beträffar tillhörde den några fattiga män som hämtade sitt levebröd ur havet, och jag ville göra åverkan på den därför att de hotades av en kung, som med våld bemäktigade sig alla båtar han kunde få tag i.

Och, beträffande ynglingen, hans föräldrar voro rättrogne, och vi fruktade att han skulle göra dem ondt, med sin ogudaktighet och otacksamhet.

Gossen hade troende föräldrar. Vi fruktade, att han skulle öfverhopa dem med olydnad och otacksamhet,

Vad ynglingen beträffar, så voro hans föräldrar rättrogna, och vi voro rädda, att han skulle låta vrånghet och otro få makt med dem,

Med den unge mannen förhöll det sig så att hans föräldrar var troende, och vi hade all anledning att befara att han på grund av sin våldsamma framfart och sin gudlöshet skulle bli en tung börda för dem;

Alltså ville vi att deras Herre skulle gifva dem i stället, ett barn frommare än denne, och mera medlidsamt.

och vi önskade, att deras Herre skulle gifva dem i hans ställe ett bättre barn, som skulle vara rent och kärleksrikare.

Och vi ville, att deras Herre skulle giva dem en son, renare och ömmare än denne, i stället.

vi hoppades därför att deras Herre i hans ställe skulle ge dem [en son] med bättre karaktär och som gav dem mera kärlek än han.

Och slutligen tillhörde muren tvenne fa- derlöse ynglingar i staden, och derunder var en dem tillhörig skatt; och deras fader hade varit en rättskaffens man: och din Herre ville att de skulle uppnå sin stadgade ålder, och uttaga sin skatt, ge- nom din Herras barmhertighet. Och jag gjorde ej det du har sett på mitt eget bevåg. Detta är tyd- ningen på det hvarmed du ej kunde hafva tålamod.

Muren. tillhörde två faderlöse gossar i staden. Under muren ligger en skatt begrafven, som tillhör dem. Deras fader var en rättskaffens man. Din Herre ville, att de skulle uppnå mogen ålder och då först finna sin skatt. Detta har skett genom din Herres nåd, och jag har ej gjort det på eget ansvar. Detta är förklaringen på det, som du icke med tålamod kunde se."

Vad muren beträffar, så tillhörde den tvenne faderlösa ynglingar i staden, och under den finnes en skatt, som också tillhör dem. Deras fader var en rättfärdig man, och din Herre ville, att de skulle uppnå myndig ålder och sedan gräva upp skatten som ett barmhärtighetsbevis från din Herre, och detta har jag icke gjort på eget bevåg. Detta betyder det, som du ej kunde hava tålamod med.«

Och vad muren beträffar tillhörde den två faderlösa ungdomar i byn och under den låg en skatt begraven som var deras egendom. Deras far hade varit en rättrådig man och det var din Herres vilja att de, när de uppnått vuxen ålder, som en nåd från Honom skulle få gräva upp denna skatt. Ingenting av detta har jag gjort av egen drift. Där ser du innebörden av det som du inte [stillatigande] kunde bevittna."

De skola fråga dig beträffande Dhu'l'kar- Svara: jag skall uppläsa för eder en er- inran om honom. be hard obser nein 301).

De skola fråga dig om Dhul-karnein. Svara: "jag skall uppläsa för Eder en underrättelse om honom."

De spörja dig ock om Dhu-l-karnain. Säg: »Jag skall uppläsa en erinran om honom för eder.«

OCH DE frågar dig om den Tvåhornade. Säg: "Jag skall berätta något om honom som [är värt] att lägga på minnet."

Vi gjorde honom, i sanning, mägtig på jorden, och gåfvo honom medel till allting. Och han följde sin väg,

Vi beskärde honom makt på jorden, och gåfvo honom i alla ting kunskap om det rätta medlet.

Vi skänkte honom förvisso makt på jorden och banade väg till allting åt honom.

Vi skänkte honom stor makt på jorden och Vi gav honom [kunskap om] de rätta medlen [för att nå sitt] syfte liksom [den rakaste] vägen till varje mål.

Tills, då han uppnådde stället der so- len går ned, han fann henne gå ned i en dy- 301) Korans förnämste kommentatorer öfverensstämma deruti, att med Dhu'l'karnein, som betyder den tvåhornade, menas Alexander den store. Orsaken till detta tillnamn förklaras olika; dels deraf att han ägde både det östra och det vestra riket, eller derföre att han gjorde tåg till de aflägsnaste länder i öster och vester; eller derföre att han hade tvenne horn på sitt diadem, eller, tvenne hårlock ar lika horn på sin panna; eller ock slutligen, för sin stora tapperhets skull. Se Sale. 379 agtig källa 302); och han fann der bredvid men- niskor *). pie bed

Så begagnade han ett medel,

Och han följde en väg,

Och han valde en [sådan rak] väg

Vi sade: o Dhu'l'karnein! antingen må du straffa dem, eller må du emottaga dem vänligt **).

och det lyckades honom att framtränga till det stället, der solen går ned, och han fann att hon nedgick i en grumlig källa, i hvars granskap han påträffade folk. Vi sade: "o Dhul-karnein! du må antingen tukta dem eller förpligta dem till tacksamhet."

Tills han kom fram till det ställe, där solen går ned, och fann, att den gick ned i en grumlig källa, och fann människor bredvid den. Vi sade: »Dhu-l-karnain! Du bör antingen straffa dem eller ock visa dem vänlighet.«

[och gick mot väster] till dess han kom till den plats där solen går ned, och den gick ned - så föreföll det honom - i ett hav av gyttja. Och där fann han ett [oupplyst och ogudaktigt] folk. Vi sade: "Du Tvåhornade! Antingen går du hårt fram [mot dem] eller också behandlar du dem med mildhet!"

Han sade: beträffande den som handlar orättfärdigt, honom skola vi straffa först, och sedan skall han återställas till sin Herra, som skall låta honom lida ett svårt straff.

Han svarade: "den, som är orättrådig, skola vi säkert straffa. Sedan skall han inställas inför sin Herre, som då skall pålägga honom ett hiskligt straff.

Han svarade: »Vad beträffar den, som gör orätt, skola vi straffa honom; sedan skall han återföras till sin Herre, och han skall pålägga honom ett gräsligt straff.

Han sade: "Den som lever i ondska och synd kommer vi att straffa; sedan skall han föras tillbaka till sin Herre och Han skall ge honom ett fruktansvärt straff.

Men eho som tror och gör hvad rätt är, han skall få till belöning ett godt tillstånd; och vi skola göra honom våra befallningar lätta.

Men den som tror och gör godt, han kan vänta godt såsom belöning, och vi skola ålägga honom befallningar, lätta att utföra."

Men vad beträffar den, som tror och handlar rättskaffens, tillkommer honom det yppersta i lön, och vi skola giva honom uppdrag, lätta att utföra.«

Men den som tror och lever ett gott och rättskaffens liv skall i belöning få det högsta goda, och Vi skall göra Våra befallningar lätta [att utföra] för honom."

Derefter fortsatte han sin väg,

Sedan fullföljde han ett annat medel (en annan väg),

Sedan följde han en annan väg,

Därpå följde han en väg

Tills, då han uppnådde stället der solen går upp, han fann henne gå upp öfver menniskor, hvilka vi ej gifvit någon betäckning deremot ***):

och han lyckades att framtränga dit, der solen går upp. Han fann att hon uppgick öfver ett folk, åt hvilket vi icke hade gifvit något skydd emot henne.

Tills han kom fram till det ställe, där solen går upp, och fann, att den gick upp över människor, dem vi icke givit något skydd emot henne.

[mot öster] till dess han kom till den plats där solen går upp, och han fann att den gick upp över ett folk åt vilket Vi inte hade gett något skydd mot den.

Sålunda var det. Och vi omfattade med vår kunskap hvad helst som var med honom *).

Så förhöll sig saken. Vi hade redan länge full kännedom om hans hjelpmedel.

Så var det, eftersom vi omfattade allt, som fanns hos honom, med vår kunskap.

Så som [han fann dem, så lämnade han dem]; Vi hade kännedom om allt som rörde honom och [Vi stödde honom i allt].

Derefter fortsatte han sin väg,

Derefter fullföljde han ett annat medel (en annan väg),

Sedan följde han en annan väg,

Därpå följde han en väg,

Tills, då han framkom emellan tvenne berg, han fann nedanför dem menniskor, hvilka knappt förstodo hvad som sades.

och han lyckades framtränga emellan de båda bergsvallarne, bakom hvilka han fann ett folk, som icke alls förstod ett ord.

Tills han kom fram mellan de båda vallarna och fann människor nedanför dem, vilka knappt förstodo vad som sades.

som ledde till [en plats] mellan de två bergskedjorna och vid deras fot fann han ett folk som knappast förstod ett ord [av hans språk].

De sade ): o, Dhu'l'karnein! sannerli- gen ödelägga Gog och Magog 303) landet, skola vi 302) Bilden är besynnerlig, men ordågrann, såväl enligt origina- let, som enligt dettas kommentatorers tolkning. Det syntes, nemligen, för den ifrågavarande fursten, som solen gick ned på sådant sätt, då han kom till oceanen, och blott såg vat- ten. Se Marracci och Sale. *) Som voro otrogne. **) Dhu'l'karnein fick valet, antingen att utrota dem för deras otros skull, eller att undervisa dem i den sanna läran. ***) Djalalo'ddin säger, att det var ett svart folk, sydvest från Ethiopien. Se Marracci. +) Både menniskor och djur, hvilka han hade med sig. ++) Genom tolk. 303) Det synes som här menas samma folk om hvilka Profeten 380 alltså gifva dig skatt, mot det att du uppsätter emellan oss och dem en mur?

De sade: "o Dhul-karnein! Gog och Magog anställa förödelser på jorden. Skola vi betala dig en bestämd skatt, för att du bygger en vall emellan oss och dem?"

De sade: »Dhu-l-karnain! Gog och Magog anstifta förvisso ofärd på jorden; skola vi giva dig skatt på det villkor, att du bygger en vall mellan oss och dem?«

De sade: "Du Tvåhornade! Gog och Magog stör ordningen och sår fördärv på jorden. Kan vi begära av dig att du, mot en avgift, bygger en skyddsmur mellan oss och dem?"

Han svarade: det hvarmed min Herre stärkt mig är bättre *): men biträder mig med kraft, skall jag uppsätta emellan eder och dem en mur.

Han svarade: "hvad som min Herre beskär mig är bättre än en skatt. Bistån mig med ifver, så vill jag bygga en mur emellan Eder och dem.

Han svarade: »Det, varöver min Herre givit mig makt, är förmer; men bistån mig likväl med kraft, så skall jag bygga en mur mellan eder och dem.

Han svarade: "Det som min Herre har lagt i mina händer är av större värde för mig [än era bidrag]; ge mig därför en arbetsstyrka [som jag kan förfoga över] så skall jag uppföra en skyddsvall mellan er och dem.

Bringer mig stycken af jern, tills det blif- ver jemnt emellan de båda bergsidorna; blåser **), sade han ytterligare, tills det gör allt glödande; sedan sade han: bringer mig smält koppar, att jag må gjuta deröfver.

Gifven mig jernstycken, till dess att mellanrummet emellan de båda bergssidorna är fyldt." Han sade (vidare): "blåsen, till dess att det varder som eld." Då sade han: "fören till mig smält koppar, att jag må utgjuta den deröfver.

Given mig järntackor!« — ända tills han fyllt mellanrummet mellan bergssluttningarna och sade: »Blåsen!« — ända tills detta kom alltsammans att glöda, och han sade: »Given mig smält koppar, så skall jag gjuta däröver!«

Forsla [nu] hit järn i block och tackor!" När han hade fyllt utrymmet mellan bergväggarna [med järnet], sade han: "[Tänd eldar och] låt blåsbälgarna arbeta!" Och när han fått [järnet] att glöda, begärde han: "För hit smält koppar, som jag skall gjuta över [skyddsmuren]!"

Alltså hade de ej förmåga att öfverstiga den ***), ej heller kunde de gräfva igenom den.

Gog och Magog skola nu ej vara i stånd, hvarken att komma öfver den eller att genomborra den."

De förmådde ej stiga över den, och de förmådde ej heller genomborra den.

Och [muren blev färdigbyggd och Gog och Magog] kunde varken klättra över den eller bryta sig igenom den.

Sade Dhu'l'karnein: detta är en barmher- tighet från min Herra:

Han sade: "detta är ett nådebevis af min Herre. Men då min Herres löfte går i fullbordan, skall Han göra den till stoft; ty min Herres löfte är sanning."

Och han sade: »Detta är ett barmhärtighetsbevis ifrån min Herre. Men när min Herres löfte uppfylles, skall han förvandla den till stoft; ty min Herres löfte är sannfärdigt.«

Och [den Tvåhornade] utbrast: "Detta [har åstadkommits tack vare] min Herres nåd! Men när det som min Herre har lovat blir verklighet, skall Han jämna det med marken. Vad min Herre lovar är sanning!"

Men då min Herres löfte kommer att upp- fyllas, skall Han göra den till stoft; och min Her- res löfte är sant.

På den dagen skola vi låta dem trängas med hvarandra såsom böljor, och det skall blåsas i basunen. Då skola vi samla dem alle tillhopa,

På den dagen skola vi låta dem rulla över varandra; det skall blåsas i basunen, och vi skola samla dem allesammans.

OCH DEN Dagen skall Vi låta [människomassorna svalla] och bryta sig mot varandra som bränningar; och då skall [domens] basunstöt ljuda och Vi skall samla dem [alla] i en enda församling.

Den dagen skola vi låta en del af dem rulla såsom vågor öfver en annan del; och det skall stötas i basunen, och vi skola hopsamla dem alla.

och sätta helvetet midt för de otrogne,

Och på den dagen skola vi förevisa helvetet för de otrogna,

Den Dagen skall Vi breda ut helvetet i hela dess bredd framför dem som förnekade sanningen,

Och helvite skola vi den dagen fram- ställa ögonskenligt för de otrogne;

hvilkas ögon varit höljda med ett täckelse, så att de ej aktat på mig, och ej haft förmåga att höra.

Vilkas ögon äro betäckta av en slöja, så att de ej märka mina förmaningar, och som icke förmå höra.

[framför] dem vars ögon bundits för så att de inte kunde [se det som hjälper människor att] minnas Mig, de som inte kunde lyssna.

Hvilkas ögon voro skylde från min håg- komst, och som ej förmådde höra.

Tro väl de otrogne, att de kunna taga mine tjenare till sine beskyddare jemte mig? Vi hafva sannerligen tillredt helvetet till bostad åt de otrogne.

Tänka väl de, som äro otrogna, att de kunna taga mina tjänare till beskyddare i mitt ställe? Vi hava förvisso tillrett helvetet till boning åt de otrogna.

Menar de, dessa förnekare, att de kan ta Mina tjänare till beskyddare i Mitt ställe? Nej, Vi har sörjt för att helvetet står berett att ta emot förnekarna av sanningen!

Tänka då de som icke tro, att de ostraf- fadt må taga, utom mig, mina tjenare till beskyd- dare? Sannerligen hafva vi beredt helvitet till bo- ning åt de otrogne.

Säg: "skola vi förkunna Eder, hvilka de äro, som förlora mest på sina gerningar?

Säg: »Skola vi tala om för eder, vilka få lida mest för sina gärningar,

Säg: "Skall vi säga er vilka de är som i allt vad de företar sig är de största förlorarna

Säg: skall jag förtälja eder hvilka lida förlust i sina verk, Ezechiel talar och hvilka omnämnas uti Johannes uppenba- relser. Se Marracci Refut. Alc. sid. 426, 427. Än hvad J erbjuden mig. **) Med blåsbälgarne: befallningen gafs arbetarne. ***) Gog och Magog kunde ej öfverstiga muren. 381

hvilkas ansträngning här i verlden tjenar till intet, ehuru de inbilla sig, att de göra hvad rätt är?

Vilkas strävan i det jordiska livet är förspilld, ehuru de tänka, att de kunna åstadkomma ett gott arbete?«

[Det är] de som har inriktat hela sin strävan på det som hör till denna värld och ändå tror att de har levt ett gott och rättskaffens liv.

Hvilkas sträfvande i det verldsliga lifvet är fruktlöst, och som tro att de väl göra sitt arbete?

De äro de, som icke tro på sin Herres uppenbarelser, och förmena, att de ej skola möta Honom. Derföre äro deras gerningar fruktlösa, och på uppståndelsedagen skola vi hålla dem i ringa värde.

Det är dessa, som förneka sin Herres tecken och mötet med honom; också äro deras gärningar förspillda, och vi skola ej tillmäta dem någon vikt på uppståndelsens dag.

Det är de som avvisade sin Herres budskap och som inte ville tro att de [till sist] skall möta Honom." Allt vad de har strävat mot skall gå om intet och på Uppståndelsens dag skall deras [goda] handlingar väga lätt inför Oss.

Desse äro de som icke tro på sin Her- ras tecken och Hans möte; också äro deras verk fåfänga, och på uppståndelsens dag skola vi ej gifva ât dem någon vigt.

Detta är deras lön: helvetet, emedan de icke hafva trott, utan behandlat mina uppenbarelser och sändebud med förakt.

Detta — helvetet nämligen — varder deras lön, därför att de voro otrogna och gjorde mina tecken och mina apostlar till föremål för gyckel.

Detta - helvetet - är deras lön därför att de förnekade sanningen och gjorde narr av Mina budskap och Mina budbärare.

Detta är deras lön: helvite; för det de icke trott, och haft mina tecken och mina apostlar till gäckeri.

Men de som tro och göra godt, de få paradisets lustgårdar till hem.

De, som tro och göra goda gärningar, skola förvisso få paradisets lustgårdar till boning,

Men paradisets lustgårdar står beredda att ta emot dem som tror och lever ett gott och rättskaffens liv;

Men de som tro och göra goda verk, skola få till boning paradisets lustgårdar,

Der skola de evigt vistas, utan att önska något ombyte."

Att där evinnerligen förbliva, utan att önska sig någon förflyttning därifrån.

där skall de förbli till evig tid och de kommer aldrig att önska någon förändring.

Der de evinnerliga skola vistas, utan att önska förflyttning derifrån.

Säg: "om hafvet vore bläck för att uppskrifva min Herres ord, så skulle det taga slut, innan min Herres ord togo slut, äfven om vi togo lika mycket till hjelp."

Säg: »Om havet vore bläck, avsett för min Herres ord, så skulle havet taga slut, förrän min Herres ord toge slut, om vi ock toge lika mycket till hjälp.«

SÄG: "Om allt hav blev till bläck för [att uppteckna] min Herres ord, skulle havet helt visst sina förr än min Herres ord hade uttömts; och [så skulle det vara] även om hav lades till hav."

Säg: om hafvet vore bläck till att skrifva min Herras ord, sannerligen skulle hafvet tryta, förr än min Herres ord tröte, om än vi förökade hafvet med lika mycket dertill.

Säg: "jag är endast en menniska såsom I. För mig har uppenbarats, att eder Gud är en ende Gud. Må då hvar och en, som väntar att möta sin Herre, göra det godt är, och icke låta någon annan dela sin Herres dyrkan."

Säg: »Jag är blott en mänsklig varelse liksom I. Mig har uppenbarats, att eder Gud är en enda Gud; må alltså den, som hoppas möta sin Herre, handla rättskaffens och icke låta någon bliva delaktig av sin Herres dyrkan!«

Säg: "Jag är bara en vanlig människa som ni. Genom uppenbarelsen vet jag att er Gud är den Ende Guden. Var och en som med hopp ser fram mot mötet med sin Herre skall [sträva efter att] leva ett gott och rättskaffens liv och att inte göra någon delaktig av den dyrkan som han ägnar sin Herre!

Säg: jag är blott en menniska lik eder. Det är mig uppenbaradt att eder Gud är en enda Gud: alltså, ho som hoppas sin Herras möte, må han arbeta ett rättskaffens arbete, och ej göra nå- gon delagtig i sin Herras dyrkan. XIX. KAPITLET. Maria *). Uti Guds namn, den Mildes, den Barmhertiges.