وَمَا مَنَعَ ٱلنَّاسَ أَن يُؤۡمِنُوٓاْ إِذۡ جَآءَهُمُ ٱلۡهُدَىٰ وَيَسۡتَغۡفِرُواْ رَبَّهُمۡ إِلَّآ أَن تَأۡتِيَهُمۡ سُنَّةُ ٱلۡأَوَّلِينَ أَوۡ يَأۡتِيَهُمُ ٱلۡعَذَابُ قُبُلٗا٥٥

Sedan ledningen kommit till menniskorna, är det intet, som hindrar dem att tro och bedja sin Herre om förlåtelse, — om de icke vänta, att det skall gå dem så som forntidens folk, eller att straffet skall drabba dem i flera former.

Ingenting annat har hindrat människorna från att tro, då vägledningen kommit till dem, och att bedja sin Herre om förlåtelse, än deras ävlan, att det skall gå dem som det gick de gamle, eller att straffet skall drabba dem i flera former.

Vad hindrar annars människorna att tro när de nås av [Guds] vägledning, och att be sin Herre om förlåtelse, om inte [deras hånfulla, utmanande begäran] att få drabbas av samma öde som folken i äldre tider [som förintades för sitt envisa motstånd mot sanningen] eller att ställas ansikte mot ansikte med de eviga straffen?

Men hvem är orättfärdigare än den som blifvit erinrad om sin Herras tecken, och drager sig undan från dem, och förgäter hyad hans händer förutsändt? Sannerligen hafva vi lagt slöjor öfver deras hjertan, att de ej må förstå den, och en tyngd i deras öron: