Sura 28: Historian

T. S. M.

TSM.

Taa seen meem.

T. S. M.

Desse äro verser ur den bok, hvarom tvifvel ej är (den förvaras i himmelen).

Detta är den tydliga skriftens verser.

DETTA ÄR budskap ur Skriften, som är klar i sig själv och som klart framställer sanningen.

Dessa äro den klara Bokens tecken.

Vi uppläsa ur den sanningsenligt för dig något af Mose och Faraos historia till de troendes bästa.

Vi skola för dig sannfärdeligen läsa upp en del av berättelsen om Mose och Farao för människor, som tro.

Vi skall berätta för dig [Muhammad] något om Moses och Farao, så som allt verkligen gick till; detta kan vara till nytta för människor som vill tro.

Vi skola uppläsa för dig något af Moses och Pharaos historié, med sanning, till undervisning för men niskor som tro.

Stolt uppreste sig Farao i landet och delade dess folk i partier: en del (Israels barn) förtrycktes, dess söner dräptes och dess döttrar fingo lefva. — Han var en elak man.

Farao förhävde sig förvisso på jorden och indelade befolkningen i klasser, i det han ringaktade en del av dem, dräpte deras söner och lät deras kvinnor leva. Han hörde förvisso till ofärdsstiftarne.

Farao var en tyrann på jorden. Han delade in [sitt] folk i olika klasser, av vilka han [särskilt] förtryckte en grupp; dess söner lät han döda men dess kvinnor skonades; ja, han hörde till dem som stör ordningen på jorden och vållar sedernas fördärv.

Sannerligen yfdes Pharao i landet; och han fördelade dess befolkning i olika klasser: han ansåg föraktlige en del af dem, dräpande deras sö ner och lemnande vid lif deras döttrar; ty han var af de elake.

Men vi ville visa oss nådige emot dem, som förtrycktes i landet, och göra dem till imâmer (ledare i religionen och förebilder) och till landets arfvingar.

Men vi ville vara nådiga mot dem, som ringaktades på jorden, göra dem till ledare och göra dem till arvtagare

Men det var Vår vilja att visa dessa förnedrade och förtrampade människor Vår särskilda nåd och göra dem till föregångsmän [i tron] och låta dem ärva [de ogudaktigas makt]

Och vi ville vara nådige mot dem som voro föraktade i landet, och sätta dem till ledare, och göra dem till arfvingar,

Vi ville göra dem mäktige i landet, och låta Farao, Hâmân och deras härar genom dem vederfaras, hvad de hade sökt att undgå.

Och skänka dem makt på jorden och genom dem låta Farao, Haman och deras härskaror erfara det, som dessa voro rädda för.

och ge dem en säker plats på jorden, och Vi ville genom dem ge Farao och Haman och deras män en [försmak av] det som de ville skydda sig emot.

Och gifva dem magt på jorden, och visa, genom dem, Pharao och Haman och deras krigs folk, hvad de fruktade.

Vi uppenbarade derföre för Mose moder: "gif honom di, och om du fruktar för honom, så kasta honom i floden. Var utan fruktan och bekymmer. Vi skola återställa honom till dig och göra honom till en apostel."

Vi gåvo ock Moses moder följande uppenbarelse: »Uppamma honom och om du fruktar för honom, så sätt ut honom i floden, frukta icke.och var ej bedrövad! Vi skola förvisso återställa honom till dig och göra honom till en av de utsände.«

Och Vi ingav Moses moder: "Amma honom, men när du tror att hans liv är i fara, sätt då ut honom i [Nilen]. Oroa dig inte och sörj inte; Vi skall låta honom återvända till dig och Vi skall göra honom till en av [Våra] budbärare!"

Och vi sade i en uppenbarelse till Moses moder: uppamma honom, och oin du fruktar för honom, kasta honom då i floden, och du må ej rädas, ej heller sörja; ty vi skola återställa honom till dig, och göra honom till ett af sändebuden.

Faraos familj upptog honom då, på det att han skulle blifva deras fiende och en orsak till smärta; ty Farao, Hâmân och deras härar voro syndare.

Och Faraos folk upptog honom, för att han skulle bliva en fiende och en sorg för dem; Farao, Haman och deras härskaror voro förvisso syndare.

Och [en som hörde till] Faraos hus fann honom och tog upp honom - [Vi hade nämligen bestämt att] han skulle bli deras fiende och [orsaka] dem sorg; Farao, Haman och deras män var djupt ogudaktiga människor.

Och Pharaos slägt upptog honom, att han skulle blifva en fiende och en sorg för dem. Sannerligen voro Pharao och Haraan och deras krigsfolk syndare.

Faraos fru sade: "han skall göra mig och dig glädje. Döden honom icke. Tilläfventyrs medför han till oss lycka i huset, eller upptaga vi honom såsom eget barn." De visste ingenting (om Guds afsigter).

Och Faraos hustru sade: »Det är en ögonfägnad för både mig och dig; döden honom icke! Det kan hända, att han gör oss nytta, eller att vi upptaga honom som son«, utan att de märkte någonting.

Faraos hustru sade: "[Barnet kan bli] till glädje för mig och för dig. Låt ingen döda det! Han kan vara oss till nytta, ja, vi kan uppta honom som vår son!" Men de anade inte [vad framtiden bar i sitt sköte].

Och Pharaos hustru sade: detta barn är en ögonfägnad för mig och för dig, dräper honom ej: kanhända skall han blifva oss gagnelig, eller all vi ma upptaga honom såsom son; och de anade ej följden.

Nästa morgon kände Mose moder sitt hjerta tomt, och hon skulle hafva förrådt honom, om vi icke hade stärkt hennes hjerta, så att hon skulle tro.

Och Moses moders hjärta greps av fasa; hon var sannerligen nära att röja honom, om vi ej styrkt hennes hjärta, för att hon skulle bliva en av de rättrogna.

Och Moses moder kände en gnagande tomhet i sitt hjärta och hon skulle säkert ha röjt vem han var om Vi inte hade gett henne kraft [att utstå prövningen] och stärkt henne i tron.

Och Moses moders hjerta upphörde att slå, föga fattades att hon ju upptäckt honoin, om vi ej stärkt hennes hjerta, att hon måtte blifva bland dem som trodde.

Hon sade derföre till hans syster: "följ efter barnet." Denna gaf då akt på det på afstånd, utan att de märkte det.

Och hon sade till hans syster: »Följ honom!« Och hon gav akt på honom från sidan, utan att de märkte någonting.

Hon sade till hans syster: "Följ efter honom!" Och hon [följde efter honom och] såg på avstånd vad som hände honom utan att de märkte [henne].

Och hon sade till hans syster: följ honom. Och hon gaf akt på honom på afstånd; och de märkte det ej.

Vi hade dessförinnan förbjudit honom, att dia ammor. Då kom systern och sade: "skall jag visa Eder en familj, som kan vårda och väl sköta honom åt Eder?"

Och vi höllo först ammorna fjärran från honom, men så sade hon: »Skall jag visa eder till en familj, som kan taga hand om honom åt eder och vill honom väl?«

Och Vi lät honom från första stund vägra att dia en amma och då sade [systern]: "Skall jag visa er till en familj som kan ta hand om honom för er räkning och ge honom kärlek och god vård?"

Och vi förnekade honom ammorna, förr än hans syster kom, då hon sade: skall jag visa eder till en slägt som skall uppföda honom åt eder, och blifva hans trogne vårdare?

Så återstälde vi honom till hans moder, på det att hon skulle glädja sig och icke sörja, och inse sanningen af Guds löften. — Men de fleste äro okunnige.

Så återställde vi honom till hans moder, för att hennes ögon måtte finna lisa och för att hon ej skulle bedrövas, utan veta, att Guds löfte är sannfärdigt, men de flesta bland dem veta ingenting.

Så gav Vi honom tillbaka till hans moder, så att hennes ögon fick glädjas och hon kunde glömma sin sorg och för att hon skulle veta att Guds löfte är sanning - [vilket] de flesta inte vet.

Så återställde vi honom till hans moder, på det hennes ögon mätte klarna upp, och hon ej måtte sörja, och att hon måtte veta, att Guds löfte är osvikligt: men de fleste af dem förstå ej.

Då han hade uppnått manbar ålder och var fullväxt, gåfvo vi honom fullmakt (i andliga ting) och kunskap. — Så belöna vi de gode.

När han uppnått myndig ålder och blivit utvecklad, gåvo vi honom vishet och kunskap; så löna vi dem, som göra väl.

OCH NÄR Moses hade vuxit upp och nått full mognad till kropp och själ, gav Vi honom visdom och kunskap [i andliga ting]; så belönar Vi alla som gör det goda och det rätta.

Och då han uppnått sin stadgade ålder, och blifvit en fullkomlig man, gåfvo vi honom vishet och kunskap: och så belöna vi dem som väl göra.

Han gick in i staden, då innevånarne icke voro på sin vakt, och fann der två männer — en af hans sekt, den andre af fiendernas — i strid med hvarandra. Den som var af hans parti ropade honom till hjelp emot mannen af motpartiet. Moses slog till denne med knytnäfven och gjorde slut på honom. Sedan sade han: "detta är ett Satans verk; han är sannerligen en fiende och en uppenbar förförare."

Och han gick in i staden vid ett tillfälle, då invånarne ej väntade det, och fann där tvenne män i strid med varandra, den ene av hans egen klass och den andre av hans fiendes. Och den, som tillhörde hans egen klass, bad honom om hjälp mot den, som tillhörde hans fiendes, och Mose gav honom ett knytnävsslag och dödade honom. Då sade han: »Detta är Satans verk; han är förvisso en uppenbar fiende och förförare.«

Och [en dag] begav han sig in i staden vid [middagstiden] då invånarna inte bekymrade sig [om vad som försiggick utomhus], och där fann han två män inbegripna i slagsmål - en av dem tillhörde hans folk och den andre var en fiende till honom - och den som hörde till hans folk ropade till [Moses] att hjälpa honom mot hans fiende. Och Moses slog till denne med knuten näve och slaget dödade honom. [Då] sade han: "Detta är Djävulens verk! Han är i sanning [människans] svurne fiende och han leder henne på avvägar!"

Och han gick in i staden på en tid dess befolkning var i bekymmerslöshet, och han fann deri tvenne män i strid med hvarandra, den ene af hans egen trosbekännelse, och den andre af bans fiendes. Och den som var af hans egen tros bekännelse begärde hjelp af honom, mot den som var af hans fiendes, och Mose slog till denne med knuten hand, och dräpte honom; men ångrande sig derefter, sade han: detta är af satans verk; ty han är en fiende, en uppenbar förförare.

Han sade vidare: "o min Herre! jag var orättvis emot mig sjelf; förlåt mig." Han förlät honom, ty Han är förlåtande, barmhertig.

Han sade vidare: »Herre, jag har förvisso gjort orätt mot mig själv; förlåt mig!« Och han förlät honom; han är förvisso den Överseende, den Barmhärtige.

Och han bad: "Herre, förlåt mig! Jag har gjort orätt mot mig själv." Och Gud förlät honom - Han är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet.

Han sade: o, Herre! jag har, i sanning, förfarit orätt mot min själ, men gif mig tillgift: och Gud förlät honom; ly Han är den Nådige, den Barmhertige.

Moses sade: "jag svär, o min Herre! vid dina välgerningar emot mig, jag vill aldrig bistå brottslingar."

Då sade han: »Herre, därför att du bevisat mig nåd, skall jag aldrig vara syndarne behjälplig.«

Han sade: "Herre! Jag svär vid allt gott som Du skänker mig att jag aldrig mer skall komma de obotfärdiga syndarna till hjälp!"

Han sade: o: Herre! emedan Du varit nådig mot mig, skall jag aldrig blifva en hjelpare åt de elake.

Nästa morgon var han intagen af fruktan i staden och såg sig ängsligt omkring, och se! den man, som han i går hade bistått, ropade åter på hans hjelp. Moses sva- rade: "du är uppenbarligen stadd på villovägar."

Morgonen därpå såg han sig förskräckt omkring i staden, och se, den, som bett honom om hjälp dagen förut, anropade honom åter om bistånd, men Mose svarade honom: »Du är sannerligen en uppenbar narr.«

Följande morgon fann honom [vandrande] i staden, orolig och på sin vakt [mot varje fara]. Då hörde han plötsligt den som föregående dag hade begärt hans hjälp vädja till honom [på nytt]. Moses sade till honom: "Du är tydligen en av dem som brukar ställa till bråk!"

Och om morgonen säg han fruktande omkiig sig i staden, och se, den som fordrat hjelp af honom gårdagen, begärde ånyo hans bistånd. Mose sade till honom: du är sannerligen påtagligt vilsefarande.

Då han ville angripa den gemensamme fienden, sade denne: "o Moses! vill du döda mig, såsom du i går dödade en menniska? Du vill ej vara annat än en tyrann på jorden. Din afsigt är ej att stifta fred."

Och när han ville gripa den, som var fiende till dem båda, sade denne: »Mose, vill du döda mig på samma sätt som du dödade ett liv i går? Du vill blott vara en självhärskare på jorden, och du vill ej höra till dem, som göra det rätta.«

Men just som han skulle slå till den som var fiende till dem båda, sade denne: "Moses! Vill du döda mig liksom du i går dödade en [annan] människa? Är det [alltså] ditt mål att bli [ännu] en tyrann i detta land - inte en av dem som försonar och förlikar?"

Men då han ville fasttaga den som var en fiende till dem båda, sade denne: o, Mose! vill du dräpa mig, liksom du dräpte en man i går? Du vill icke vara annat än en våldsverkare i landet, och du vill icke vara bland dem som stifta frid.

En man kom springandes ifrån stadens aflägsnaste del och sade: "de förnäme rådslå om din död, Moses! Fly derföre; jag menar dig väl."

Och en man kom springande från den avlägsnaste delen av staden och sade: »Mose, stormännen rådpläga om dig för att döda dig; drag ut härifrån! Jag hör förvisso till dem, som vilja dig väl.«

Och en man kom springande från en längre bort belägen del av staden och ropade: "Moses! Ge dig [genast] av härifrån! Stormännen vill döda dig och överlägger nu om hur de skall gå till väga. Det är mitt ärliga råd; jag hör till dem som vill dig väl."

Och en man kom löpande från stadens yttersta ända; han sade: o, Mose! de förnämste hålla rådplägning om dig, att de må taga dig af daga, begif dig alltså undan, jag är dig en trogen rådgifvare.

Han öfvergaf staden, såg sig rädd omkring och sade: "Herre! rädda mig ifrån det syndiga folket."

Så drog han ut därifrån, i det han såg sig förskräckt omkring, och sade: »Herre, fräls mig från de orättfärdiga människorna!«

Då lämnade han [staden], orolig och på sin vakt [mot varje fara]. [Och] han bad: "Herre, rädda mig från detta orättfärdiga folk!"

Och han begaf sig derifrån, seende omkring sig med fruktan; han sade: o, Herre! frälsa mig från de orättfärdiga menniskorna.

På vägen till Madjan sade han: "min Herre leder mig väl på den rätte vägen."

Då han var på väg till Midjan, sade han: »Det kan hända, att min Herre leder mig på den rätta vägen.«

Och han ställde sina steg mot Madyan och sade [för sig själv]: "Kanske skall min Herre visa mig den rätta vägen."

Och då han färdades mot Madian, sade han: kanhända att min Herre skall föra mig den rätta vägen.

När han anlände till Madjans vatten, fann han vid det en hop menniskor, som vattnade hjordarne. Utanför deras krets stodo två qvinnor, som höllo till baka sin boskap. Han sade: “hvad gören I?” De svarade: “vi kunna då först vattna, här herdarne hafva aflägsnat sig, ty vår fader är en gammal gubbe, som ej kan hjelpa oss.

Och då han kom ned till Midjans vatten, fann han där en hop människor, som vattnade. Och utom dem fann han två kvinnor, som höllo sin boskap tillbaka, och han sade: »Huru förhåller det sig med eder?« De svarade: »Vi skola ej vattna, förrän herdarne drivit undan boskapen; vår fader är en gammal gubbe.«

OCH NÄR han anlände till Madyans brunnar, fann han en hel hop män som vattnade [sina hjordar] och, ett stycke därifrån, två kvinnor som höll tillbaka [sina djur från vattenstället]. Han frågade [dem]: "Är det något som bekymrar er?" De svarade: "Innan vi kan vattna [våra djur] måste vi vänta till dess herdarna driver hem [sina hjordar]; vår fader är en gammal man."

Och då han hunnit Madians vatten, fann hann dervid en hop menniskor, som vattnade sin boskap, Och han fann, utom dem, tvenne qvinnor hvilka lillbakahöllo sin hjord. Han sade: hvad förehafven J? De svarade: vi skola ej vattna tills herdarne återfört sin boskap; och vår fader är en mycket åldrig man.

Han vattnade fåren åt dem, drog sig sedan till baka i skuggan och sade: "o min Herre! jag behöfver i sanning det goda, som du har nedsändt till mig."

Så vattnade han åt dem; sedan drog han sig tillbaka i skuggan och sade: »Herre, jag behöver förvisso det goda, som du nedsänder till mig.«

Och han vattnade [deras djur] åt dem. Därefter drog han sig undan till en skuggig plats [för att be] och han sade: "Herre! Jag är i stort behov av vad det än är av [Ditt] goda, som Du vill ge mig!"

Och han vattnade hjorden åt dem, sedan vände han tillbaka till skuggan, och sade: o, Herre! sannerligen är jag i behof af det goda Du nedsänder till mig.

Emellertid kom en af de båda flickorna, närmade sig honom blygt och sade: "min fader inbjuder dig, för att vedergälla dig för vattnandet." Då han hade kommit till honom och för honom berättat sin historia, sade denne: "var utan fruktan! du är frälst ifrån det syndiga folket."

Och den ena av de båda kvinnorna kom gående blygt till honom och sade: »Min fader kallar dig förvisso för att giva dig lönen för att du vattnade åt oss,« och när Mose kom till honom och berättade sin historia för honom, sade han: »Frukta ej! Du har blivit frälst från de orättfärdiga människorna.«

Strax därpå kom en av de två [unga kvinnorna] emot honom med skygga steg och sade: "Min fader ber dig komma till oss; han vill ge dig en belöning för att du vattnade [våra djur] åt oss." Och när [Moses] kom och berättade [sin] historia [för fadern], sade denne: "Oroa dig inte! Du har nu kommit ifrån dessa orättfärdiga människor."

Och den ena af de båda systrarne kom till honom, gående med blygsamhet; hon sade: i sanning kallar dig min fader, att han må gifva dig belöning, för det du vattnade åt oss vår hjord. Och då han anländt till honom, och berättat honom historien om sina händelser, sade han: du må ej frukta, du har undkommit ett orättfärdigt folk.

En af flickorna sade: "käre fader! tag honom i din tjenst, ty den kraftfulle och pålitlige är den bäste man, som du kan taga i din tjenst."

Då sade den ena av de båda kvinnorna: »Fader, tag honom i din tjänst! Den bäste du kan taga i din tjänst är förvisso den starke och pålitlige.«

En av de två [döttrarna] sade: "Fader! Låt honom arbeta för dig; du kan inte få en bättre man [än han]; han är både stark och pålitlig."

Sade den ena af de båda systrarne: o, min fader! tag honom i tjenst för lön; sannerligen den bäste du kan löna, är den starke, den trovärdige.

Han svarade: "jag önskar, att gifva dig en af dessa mina två döttrar till hustru med det vilkor, att du tjenar mig i åtta år. Det får bero af dig, om du vill gå in på fulla tio år. Jag vill ej vara hård emot dig, och, om Gud vill, skall du finna i mig en rättskaffens man."

Han svarade: »Jag vill förvisso låta dig ingå äktenskap med den ena av mina båda döttrar här på det villkor, att du tager tjänst hos mig på åtta år; om du skall hålla ut hela tio, beror på dig själv, och jag vill ej bereda dig några svårigheter. Du skall, om Gud vill, finna, att jag hör till de rättfärdiga.«

[En dag] sade [fadern]: "Jag vill ge dig en av mina döttrar till hustru, på villkor att du stannar i min tjänst i åtta år; men om du önskar får du gärna stanna tio år. Jag skall inte göra svårigheter för dig. Om Gud vill, skall du finna en hederlig, rättsinnig man i mig."

Sade Schoaib: i sanning vill jag gifva dig till ägta en af dessa mina båda döttrar, emot det att du tjenar mig i åtta år; men om du fullbordar tio, det beror på dig sjelf: och jag vill ej ålägga dig någon svårighet, du skall finna mig, om Gud vill, bland de rättrådige.

Moses svarade: "detta är afgjordt emellan oss. Men det må stå mig fritt, att stanna hos dig den kortare eller den längre tiden. Gud vare vittne till vår öfverenskommelse."

Då sade Mose: »Detta är avgjort mellan mig och dig, och vilkendera av de båda tiderna jag än väljer, må ingen fiendskap mot mig komma i fråga; ja, Gud är väktare över det, som vi säga.«

[Moses] svarade: "Det får bli så [som du har sagt] mellan mig och dig! Låt ingen ovänskap uppstå mellan oss, vare sig jag stannar den kortare eller den längre tiden! Gud skall vaka över [att vi fullföljer] vår överenskommelse!"

Sade Mose: så varde emellan mig och dig: hvilken af de tvenne bestämda tiderna jag fullän- dar, skall ej vara orätt af mig, om jag lemnar dig: och Gud är väktare öfver hvad vi säga.

Då Moses hade fulländat sin tjenstetid och drog bort med sin familj, varseblef han vid sidan af Sinai-berget en eld. Han sade till de sine: "stannen här! jag har märkt en eld. Jag vill skaffa Eder upplysning derifrån om vägen eller hemta en eldbrand, så att I kunnen värma Eder."

Och när Mose tjänat tiden ut och drog bort med de sina, märkte han en eld vid sidan av berget och sade till de sina: »Stannen här! Jag märker förvisso en eld. Kanhända jag kan skaffa eder någon underrättelse eller en brand från elden, för den händelse I viljen värma eder.«

OCH NÄR Moses hade fullgjort sitt åtagande begav han sig i väg med sin familj. [En dag] såg han på avstånd en eld på sluttningen av berget Sinai och sade till de sina: "Stanna här! Jag ser en eld; där kan jag kanske hämta en upplysning för oss eller några glödande kol, så att ni kan värma er."

Och då Mose fulländat den bestämda tiden, och färdades med sin slägt mot Egypten, märkte han vid sidan af berget Sinai en eld. Han sade till sin slägt: dröjer, ty jag märker en eld; kanhända skall jag bringa eder tidning derom, eller en brand från elden, att J mågen blifva värmde.

När han närmade sig den, hörde han en röst ifrån högra sidan af dalen. Den ljöd på det välsignade stället ur trädet: "o Moses! jag är Gud, verldarnes Herre.

Och då han kom fram till den, ropade en röst från en buske på denna välsignade mark på högra sidan av dalen: »Mose, jag är förvisso Gud, all världens Herre.

Men när han närmade sig [elden] hördes en röst från högra sidan av dalen ur ett träd, som stod på välsignad mark: "Moses! Jag är Gud, världarnas Herre!"

Men då han kommit till den, ropades det från högra sidan af strömmen, i den välsignade dälden, från trädet: o, Mose! sannerligen är Jag Gud, verldarnes Herre;

Kasta din staf." Då han såg, att den slingrade sig som en orm, sprang han bort och kom ej till baka. Rösten ropade: "kom hit, Moses! och var ej rädd, ty du är i säkerhet.

Kasta din stav ifrån dig!« Och då han såg, att den rörde sig, liksom om det varit en orm, vände han om och flydde och såg sig ej tillbaka. »Mose, kom hit och frukta ej! Du kan förvisso vara trygg.

Och [Han sade]: "Kasta din stav!" Och när Moses såg den röra sig kvickt, som om den hade varit en orm, vände han sig om och ville fly därifrån. [Men Gud talade på nytt och sade:] "Närma dig, Moses, och känn ingen fruktan! Du är en av dem som är skyddade [mot all fara]!

Och, kasta ned din staf: men då han såg den röra sig, liksom hade den varit en orm, vände han om flyende, och kom ej tillbaka. Gud sade: o, Mose! nalkas, och frukta ej; ty du är bland de säkre.

Stick din hand in i din barm; den skall utan åkomma framkomma hvit, och tryck din vinge intill dig utan fruktan. Detta vare dig två bevis, att du är sänd af din Herre, inför Farao och hans store; ty de hafva bevisat sig som ett gudlöst folk."

Stick din hand i din barm, så skall den komma ut igen vit och oskadd, och drag tillbaka din arm, om du är rädd! Detta är två bevis från din Herre för Farao och hans stormän; de äro förvisso ogudaktiga människor.«

För in handen [och lägg den mot din sida]; när du drar fram den skall den lysa [skinande] vit utan en fläck. Men håll nu armen intill kroppen [eftersom du är] trygg mot all fara. Dessa är två av din Herres tecken, [som du skall visa] Farao och hans stormän - de är människor förhärdade i synd och trots."

För in din hand i din barm, hon skall utkomma hvit, utan skada; och drag tillbaka till dig din hand utsträckt af fruktan. Dessa äro tvenne tydliga bevis från din Herra, till Pharao och hans förnämste; ty de äro gudlösa menniskor.

Moses sade: "min Herre! jag har dödat en af dem, och jag fruktar, att de skola afrätta mig.

Han svarade: »Herre, jag har förvisso dödat ett liv bland dem, och jag fruktar, att de döda mig.

[Moses] sade: "Herre! Jag har dödat en av dem och jag är rädd att de skall döda mig.

Sade Mose: o, Herre! jag har, i sanning, dräpt en af deras män, och jag fruktar att de taga mig af daga;

Min broder Aron har en vältaligare tunga än jag. Sänd honom med mig till hjelp. Han skall bekräfta mina ord, ty jag fruktar, att de skola beskylla mig för osanning."

Men min broder Aron har en vältaligare tunga än jag; sänd honom därför med mig som biträde, att han må bestyrka min sannfärdighet! Jag fruktar förvisso, att de hålla mig för lögnare.«

Men min broder Aron har i högre grad än jag talets gåva; låt honom därför åtfölja mig som min medhjälpare, så att han kan bekräfta mina ord! Jag är rädd att de annars beskyller mig för lögn."

Men min broder Aaron har en vältaligare tunga än jag, sänd derföre honom med mig såsom biträde, att bestyrka min sannfärdighet; ty jag fruktar att de göra mig till lögnare.

Gud sade: "vi skola stärka din arm genom din broder, och gifva Eder makt. För våra unders skull skola de ej kunna komma åt Eder, och I och edre anhängare skolen segra."

Då sade Gud: »Vi skola styrka din arm genom din broder och giva eder båda makt, så att de ej komma åt eder i fråga om våra tecken. I båda och de, som följa eder, skola bliva de segrande.«

[Gud] svarade: "Vi skall ge dig din broder som stöd och Vi skall skänka er båda [sådan] makt att de inte kan vålla er skada. I kraft av Våra tecken skall ni och de som följer er segra!"

Sade Herren: vi skola stärka din arm med din broder, och gifva eder båda magt, så att de ej skola upphinna eder i våra tecken: J båda, och eho som följer eder, skola blifva segervinnare.

Då Moses inför dem utförde våra tydliga under, sade de: "detta är blott ett bedrägligt trolleri; vi hafva icke hört omtalas något dylikt ibland våre förfäder."

Och när Mose tydligt och klart visade dem våra tecken, sade de: »Detta är ingenting annat än uppdiktad trolldom, och vi hava ej hört något sådant om våra förfäder.«

MEN NÄR Moses kom till Farao och hans stormän med Våra tecken, tydliga bevis, sade de: "Detta är trolldom och bländande vältalighet - [vad de säger] är fritt uppdiktat. Vi har aldrig hört om något liknande på våra förfäders tid."

Men då Mose kommit till dem med våra uppenbara tecken, sade de: detta är ej annat än ett bedrägligt hexeri, och vi hafva ej förnummit det hos våra förfäder.

Moses svarade: "min Herre känner bäst den, som ifrån Honom medför ledningen, och den som bäst behåller fältet. Ty de orättfärdige skall det ej väl gå."

Och Mose sade: »Min Herre vet bäst, vem som kommer med vägledningen från honom och vem som får ett hem till slut; de orättfärdiga varda förvisso ej lyckliga.«

Och Moses sade: "Min Herre vet bäst vem som kommer ledd av Hans egen vägledning och vem som skall hemföra slutsegern. Det skall inte gå de orättfärdiga väl i händer!"

Och Mose sade: min Herre känner bäst hvem som kommer med den rätta vägledningen från Honom, och hvem som till slut skall få paradiset; ty de orättfärdiga skola ej få framgång.

Farao sade: "o mine förstar! jag har ej vetat, att I hafven en annan gud än mig. Bränn då tegel, Hâmân! och bygg mig ett torn. Kanhända stiger jag upp till Mose Gud. Moses håller jag för en lögnare."

Då sade Farao: »I stormän, jag känner ingen annan gud för eder än mig själv. Haman, bränn tegel åt mig och bygg mig ett palats, för den händelse jag månde stiga upp till Moses gud; jag tror sannerligen, att han hör till lögnarne.«

Och Farao sade: "Såvitt jag vet finns det för er, stormän, ingen annan gud än jag. Låt då tända tegelugnarna, Haman, och bygg ett torn åt mig så högt att jag kan stiga upp till Moses gud. Men jag misstänker att han är en av dem som far med lögn."

Pharao sade: o, ädlingar! jag vet ej att J hafven någon Gud, utom mig; dock, låt du, o, Haman! bränna åt mig lera, och uppres mig ett torn, att jag må uppstiga till Moses Gud; ty sannerligen håller jag honom för en lögnare.

Han och hans härskaror voro öfvermodiga på jorden på ett opassande sätt, och de trodde icke, att de skulle inställas inför oss.

Och han och hans härskaror voro utan skäl högmodiga på jorden och trodde, att de ej skulle återföras till oss.

Han och hans män uppträdde med oberättigat högmod på denna jord; de trodde inte att de skulle föras åter till Oss [för räkenskap och dom].

Och han och hans krigsfolk yfdes på jorden, utan skäl, och tänkte att de ej skulle återföras till oss.

Derföre straffade vi honom och hans härskaror, och kastade dem i hafvet. Se! hvilket slut illgerningsmännen fingo!

Så grepo vi honom och hans härskaror och slungade dem i havet, och se, vilket slut de orättfärdiga fingo!

Vi lät [straffet] drabba honom och hans män och de störtades i havet [och dränktes]; se vilket slut de fick som begick sådan orätt!

Derföre grepo vi honom och hans här, och kastade dem i hafvet: se då, hvad slutet blef på de orättfärdige!

Vi gjorde dem till förebilder i brott, som inbjuda till helveteselden, och på uppståndelsedagen skola de icke finna någon frälsare.

Vi satte dem till ledare att inbjuda andra till elden, och på uppståndelsens dag skola de ej få någon hjälp.

Vi gjorde dem till förebilder [för dem] som leder [andra] till helvetet; och på Uppståndelsens dag skall de inte finna hjälpare.

Och vi satte dem till ledare att kalla till elden, och på uppståndelsens dag skola de ej blifva hjelpte.

Här i verlden hafva vi låtit dem följas af förbannelse, och på uppståndelsedagen skola de komma på skam.

Och vi läto förbannelse följa dem i detta livet, och på uppståndelsens dag skola de höra till de vanärade.

Vår förbannelse följde dem i denna värld och på Uppståndelsens dag skall de vara bland dem som är utestängda från Vår nåd.

Och vi följde dem med förbannelse i denna verlden, och på uppståndelsens dag skola de blifva af de förkastade.

Åt Moses deremot hafva vi, sedan vi hade förgjort de förra slägtena, gifvit boken, till ljus för menniskorna och till vägvisare och nådebevisning, i hopp att de skulle besinna sig.

Vi hava ju givit Mose skriften, sedan vi tillintetgjort de förra släktena, till upplysning, vägledning och ett barmhärtighetsbevis för människorna, för den händelse de månde låta förmana sig.

EFTER ATT ha låtit tidigare släkten [som förhärdat sig i synd och ondska] gå under, skänkte Vi Moses Vår uppenbarelse, ett ljus som skulle hjälpa människorna att se klart och ge dem vägledning och nåd; kanske skulle [det stämma] dem till eftertanke.

Vi gåfvo sannerligen Mose Skriften, sedan vi tillintetgjort de föregående slägterna, såsom ett klart bevis åt menniskorna, och en vägledning och barmhertighet, på det de måtte erinra sig.

Icke var du Muhammed på vestra sidan i Egypten, då vi gåfvo Moses uppdraget, ej heller var du ett vittne dertill,

Du stod ej på västra sidan, då vi meddelade Mose budet, och du var ej bland vittnena,

Och du [Muhammad] stod inte på [berget Sinais] västra sida när Vi gav Moses hans uppgift, och du var inte bland dem som bevittnade [detta]. -

Du var ej på vestra sidan af Sinai, då vi förordnade uppdraget till Mose; ej heller var du bland vittnena.

utan vi hafva sedan frambragt slägten af lång lifstid. Icke heller bodde du ibland madjaniterne, och kunde derföre icke af dem förnimma våra tecken, utan vi hafva sändt dig som apostel.

Men vi hava frambragt andra släkten, och livet räckte länge för dem. Du bodde ej heller bland Midjans folk, så att du kunde uppläsa våra tecken för dem, men vi hava dock sänt bud.

[Därefter] har Vi låtit [nya] släkten stiga fram och mycken tid har förflutit! - Inte heller vistades du bland folket i Madyan och framförde Våra budskap till dem, men Vi har sänt [dig och berättat för dig om dem som gick före dig].

Men vi hafva låtit uppkomma slägter ef- ter Mose, och lifstiden blef förlängd för dem. Ej heller fanns du bland Madians befolkning, att uppläsa för dem våra tecken; men dock hafva vi sändt dig.

Du var ock icke vid sidan af berget (Sinai), då vi ropade på honom: utan du har fått veta detta genom din Herres nåd, så att du skulle varna ett folk, till hvilket före dig ingen varnare har kommit, på det att de kunde förmås till eftertanke;

Du stod ej heller vid sidan av berget, då vi kallade. Utan det skedde av barmhärtighet hos din Herre, för att du skulle varna människor, till vilka ingen varnare kommit före dig, för den händelse de månde låta förmana sig.

Fastän du inte stod på sluttningen av berget Sinai, när Vi kallade [Moses], har din Herre av nåd [gett dig denna kunskap och sänt dig] för att varna människor som inte har fått ta emot en varnare före dig; kanske skall de [väckas till] eftertanke.

Och du var ej vid berget Sinais sida då vi kallade Mose; men du är sänd såsom en barmhertighet från din Herra, att du må predika för ett folk till hvilket ej kommit någon predikare före dig, på det de må erinra sig.

annars, om en olycka träffar dem för deras gerningars skull, skola de säga: "o vår Herre! hvi har du ej sändt en apostel till oss? Vi skulle då hafva följt dina uppenbarelser och hört till de troende."

Och vore det icke så, att någon hemsökelse kunde hemsöka dem för deras händers verk och de i sådant fall kunde säga: »Herre, varför har du ej sänt en apostel till oss, så att vi kunde rätta oss efter dina tecken och höra till de rättrogna?«

Om [så inte skett] hade de, när de onda följderna drabbade dem av det som deras händer har sänt vidare [till Domen], kunnat säga: "Om Du ändå hade låtit ett sändebud komma till oss, Herre! Då hade vi kunnat följa Dina budskap och bli sanna troende!"

Och hvarom icke, om ett olycksfall drabbar dem för hvad deras händer förutsändt, skulle de säga: o, Herre! hvarföre har Du ej sändt oss en apostel, att vi måtte följt Dina tecken, och blifvit af de rättrogne?

Men sedan nu sanningen kommit till dem ifrån oss, hafva de sagt: "hvarföre får icke han (Muhammed) detsamma som Moses?" Men hafva de icke förnekat också det (den bok), som fordom hade gifvits åt Moses, och sagt: "de äro båda bedragare, som hjelpa hvarandra." Vidare hafva de sagt: "vi tro på intet alls deraf."

Men när sanningen kom till dem från oss, sade de: »Varför har han ej fått något sådant som Mose?« Hava de då icke förnekat vad Mose förut fick? De säga: »Det är två trollkonster, som hjälpts åt«; ja, de säga: »Vi förneka förvisso alltsammans.«

Men när sanningen från Oss nu har kommit till dem, säger de: "Om han ändå hade fått samma [budskap] som Moses fick!" Men förkastades inte det [budskap] som Moses en gång fick av [hans eget folk]? [Alla] säger de ju: "Två [prov på] bländande vältalighet som bekräftar varandra." Och tillfogar: "Vi avvisar dem båda!"

Men då sanningen kommit till dem från oss, säga de: hvarföre har han ej fått detsamma som Mose fick? Hafva de då ej förnekat hvad som blef gifvet Mose förut? De säga: tvenne bedrägerier hafva hjelpt hvarandra; och de säga: vi förneka, sannerligen, båda.

Säg: "visen en bok ifrån Gud, som är en bättre vägvisare än desse två. Jag vill följa dem, om I hafven rätt."

Säg: »Så åstadkommen då en skrift från Gud, som vägleder bättre än dessa båda, så skall jag rätta mig efter den, om I ären sannfärdiga.«

Säg: "Visa då fram en uppenbarelse från Gud med bättre vägledning än dessa två - jag skall följa den, om ni har talat sanning."

Säg: frambringer då en bok från Gud, som är bättre vägledare än de båda, att jag må följa henne, om J ären sannfärdige!

Men om de icke kunna uppfylla din begäran, så vet, att de endast låta leda sig af sina begär. Och hvem är väl stadd i större villfarelse än den, som följer sina begär i stället för Guds ledning? Sannerligen, Gud leder icke de orättfärdiga menniskorna.

Och om de icke hörsamma dig, så vet, att de rätta sig efter sina hugskott, och vem är väl mera vilseförd än den, som rättar sig efter sina hugskott utan vägledning från Gud? Gud vägleder förvisso ej de orättfärdiga människorna.

Om de då inte kan svara, vet du att de styrs bara av vad de själva önskar och hoppas, och vem är vilsnare än den som helt saknar Guds vägledning och styrs av sina egna önskningar och förhoppningar? Gud vägleder sannerligen inte de orättfärdiga.

Och om de ej svara dig, vet då, att de följa sina lustar; och hvem irrar mer än den som följer sin lusta, utan vägledning från Gud? Sannerligen, Gud vägleder ej de orättfärdiga menniskorna.

Vi hafva nu låtit vår förmaning utgå till dem, så att de skulle besinna sig.

Vi hava ju låtit ordet komma dem till del, för den händelse de månde låta förmana sig.

VI HAR låtit [Vårt] Ord nå dem steg för steg - kanske skall det stämma dem till eftertanke.

Sannerligen hafva vi låtit ordet komma till dem, på det de må erinra sig.

De, åt hvilka vi redan förut gifvit boken, tro på denna nya uppenbarelse af densamma;

De, som vi givit skriften förut, tro ock därpå.

De som har fått ta emot [Våra] tidigare uppenbarelser tror på det

De till hvilka vi gifvit Skriften före detsamma, de tro derpå.

och när den uppläses för dem, säga de: "vi tro derpå, ty den innehåller den ifrån vår Herre kommande sanningen. Vi voro ju före den (innan den uppenbarades) muslimin."

Och då den uppläses för dem, säga de: »Vi tro på den; det är förvisso sanningen från vår Herre, vi voro förvisso Gud undergivna förut.«

och när det läses upp för dem, säger de: "Detta tror vi på - det är sanningen från vår Herre; redan innan [vi hörde det] hade vi underkastat oss [Hans vilja].

Och då det uppläses för dem säga de: vi tro derpå, ty det är sanningen från vår Herra, vi voro visserligen Muslimin före det.

Desse skola få en dubbel lön för det, som de hafva utstått, och emedan de (under pröfningarna) vedergälde ondt med godt och utgåfvo almosor af det, som vi hade beskärt dem.

Dessa skola få sin lön två gånger, därför att de äro tåliga, avvärja ont med gott och dela med sig av vad vi beskärt dem.

De skall få dubbel belöning, därför att de är tålmodiga och fördriver ont med gott och ger åt andra av det som Vi har skänkt dem för deras försörjning.

Desse skola få sin belöning tvåfaldigt, derföre att de varit ihärdige, och bortdrifva synd med godt verk, och dela med sig af det hvarmed vi försörjt dem;

Så ofta som de hafva hört dumt prat, hafva de bortvändt sig och sagt: "vi äro ansvarige för våra gerningar och I för edra. Farväl! vi vilja ej hafva något att göra med okunniga menniskor."

Och då de få höra fåfängligt tal, vända de sig bort därifrån och säga: »Vi hava våra gärningar för oss, och I haven edra gärningar för eder; frid med eder, vi uppsöka ej de fåvitska.«

Och när de hör lättsinnigt tal, drar de sig undan och säger: "Vi får svara för våra handlingar och ni får svara för era handlingar; fred över er! Vi söker inte sällskap med dem som inte känner [skillnaden mellan rätt och orätt]."

Och då de höra fåfängt tal, draga sig undan derifrån, och säga: våra verk äro för oss, och edra verk för eder, frid med eder, vi uppsöka ej de okunnige.

Du kan ej leda dem, som du gerna önskar, men Gud kan leda. hvem Han vill, och Han känner bäst dem, som äro på den rätte vägen.

Du vägleder förvisso ej vem du behagar, men Gud vägleder vem han vill; ja, han känner bäst dem, som äro stadda på den rätta vägen.

DU KAN inte leda dem du älskar [Muhammad] på rätt väg, men Gud leder den Han vill. Och Han vet bäst vilka de är som är villiga att låta sig vägledas.

Du skall visserligen ej vägleda hvem du önskar; men Gud vägleder hvein Han vill; och Han känner dem som äro vägledde.

De sade: "om vi följa den ledning, som du erbjuder, så skola vi fördrifvas ur vårt land." — Hafva vi icke anvisat dem ett heligt, säkert ställe till bostad, dit, på vår tillskyndelse, frukter af allehanda slag föras. — De fleste af dem sakna insigt.

De säga: »Om vi följa din vägledning, bliva vi fördrivna från vårt land.« Hava vi då icke givit dem en säker helgedom till varaktig stad, där alla slags frukter samlas till deras uppehälle från oss? Men de flesta bland dem veta ingenting.

Men [några] säger: "Om vi följde den väg som du uppmanar oss [att följa], skulle vår jord tas ifrån oss." Har Vi inte gett dem en trygg tillflykt och sörjt för deras behov genom de frukter [och nyttigheter av skilda slag] som förs dit från alla håll? Men de flesta av dem har inte [detta] klart för sig.

Och de säga, om vi följa vägledningen med dig, blifva vi fördrifne vårt land. Hafva vi icke försäkrat dem om en säker fristad, till hvilken bringas alla slags frukter, såsom näringsmedel från oss? Men de fleste af dem förstå icke.

Huru månge städer hafva vi icke förstört, ehuru de simmade i öfverflöd? Der stå deras boningar; efter dem lefde endast få i dem, ty vi äro arfvingarne.

Huru många städer hava vi ej tillintetgjort, då de yvdes i sitt överflöd! Och dessa deras boningar hava efter dem endast i ringa mån använts till bostäder, och vi äro arvtagarne.

Och hur många städer, vars invånare i [lättsinnigt] övermod skröt med sitt överdådiga liv, har Vi inte låtit gå under. Och dessa boningar som var deras är nu övergivna - även om någon [förbipasserande] ibland [tar dem i anspråk]. - Det är Vi som förblir när allt förgår!

Huru många städer vi hafva tillintetgjort, hvilka framlefde sitt lif i otacksamhet! och dessa deras boningar hafva blifvit blott obetydligt bebodde eller dem, och vi blefvo arfvingarne.

Din Herre har ännu aldrig förstört några länder, innan han sändt till deras hufvudstad ett sändebud, som föreläste för innevånarne våra uppenbarelser, och icke hafva vi förstört länder, så framt icke deras folk voro syndare.

Men din Herre tillintetgjorde ej städerna, förrän han sänt en apostel till deras huvudort att uppläsa våra tecken för dem, och vi tillintetgjorde icke heller städerna, om icke deras invånare voro orättfärdiga.

Men din Herre förgör inte städer som inget sändebud ännu kommit till för att framföra Våra budskap. Och Vi låter inte städer gå under där invånarna inte begår [djupt] orättfärdiga handlingar.

Men din Herre är icke den som förstör städer, tills Han sänder till deras hufvudsäte en apostel att uppläsa för dem våra tecken: och vi hafva ej förstört städerna, utom då deras invånare voro orättfärdige.

Hvad I egen är blott flärd och lyx under jordelifvet, men Guds egodelar äro bättre och varaktigare. — Insen I det icke?

Och allt vad I fått är det jordiska livets vinning och härlighet, men vad som finnes hos Gud är förmer och längre beståndande. Haven I då intet förstånd?

Vad det än är som ni [här] får till skänks tjänar det [bara] till att förljuva och försköna detta liv, medan det [som väntar] hos Gud är bättre och mer bestående. Vill ni inte använda ert förstånd

De ting som eder gifne blifvit, de äro det verldsliga lifvets bohag och dess prydnad, men hvad som är hos Gud är bättre och varagtigare: skolen J då ej förstå?

Kan väl den, som vi gifvit ett härligt löfte, hvilket han går att få uppfyldt, jemföras med den, hvilken vi hafva beskärt jordiska njutningar, men som på uppståndelsedagen skall befinna sig ibland dem, som framkallas till straff?

Är väl den, som vi givit ett härligt löfte och som får det uppfyllt, lik den, som vi låta njuta av det jordiska livets vinning och som på uppståndelsens dag hör till dem, som överantvardas?

Kan den som Vi har lovat det [högsta] goda, ett löfte som han får se uppfyllt [vid uppståndelsen], jämföras med den som Vi har skänkt jordisk glädje men som på Uppståndelsens dag skall höra till dem som radas upp [för att straffas]?

Månne den vi gifvit ett skönt löfte, och som skall få det uppfyldt, skall vara liksom den vi låtit njuta det verldsliga lifvets goda, och sedan på uppståndelsens dag blifver bland dem som varda inställde i pinan.

En dag skall Gud ropa till dem och säga: "hvar äro edre afgudar, som I ansågen såsom mine jemlikar?"

Än den dag, då han kallar dem och säger: »Var äro mina vederlikar, dem I ordaden om?«

Den Dagen skall Han kalla fram dem och fråga: "Var är nu dessa medhjälpare [som ni satte] vid Min sida?"

En dag skall Gud kalla dem, och skall säga: hvar äro mina likar, hvilka J inbilladen eder?

De, öfver hvilka domen skall verkställas, säga då: "o vår Herre! desse äro de, hvilka vi förförde. Vi förförde dem, såsom vi sjelfve hade förförts. Du har ej skäl att tadla oss. Icke var det oss, som de dyrkade."

Då skola de, på vilka ordet slår in, säga: »Herre, dessa, som vi bragt på fall, hava vi bragt på fall på samma sätt som vi själva bragts på fall. Vi fritaga oss inför dig; de dyrkade oss icke.«

Och de över vilka domen obevekligen har fallit skall säga: "Herre! Det var dem vi ledde vilse men vi ledde dem vilse liksom vi [själva] gick vilse och inför Dig svär vi oss fria från allt ansvar [för dem] - det var inte oss de tillbad!"

De öfver hvilka domen rättvist är fälld skola säga: o, Herre! desse hvilka vi förförde, vi förförde dem liksom vi blefvo förförde: vi frikalla oss inför Dig; det var icke oss de dyrkade.

Man skall säga: "tillkallen edre afgudar!" och de skola ropa dem, men få ej svar af dem. De skola erfara straffet och önska, att de hade vandrat på den rätte vägen.

Och man skall säga: »Kallen Guds vederlikar!« De skola ock kalla dem, men de skola ej bönhöra dem, utan de få se straffet. O att de låtit vägleda sig!

Och det skall sägas [till dem]: "Kalla nu [till er hjälp] dem som ni satte i samband [med Gud] som medhjälpare!" och de skall kalla på dem, men de kommer inte att svara. [Och] när de ser straffet kommer de att önska att de hade låtit sig ledas på rätt väg!

Och det skall sägas till dem som bedrefvo afguderi: kaller på edra afgudar; och de skola kalla på dem, men desse skola ej svara dem, och de skola varseblifva straffet; önskande att de varit vägledde.

En dag skall Han ropa till dem och säga: "hvad svaraden I sändebuden?"

Och den dag, då han kallar dem och säger: »Vad haven I svarat de utsände?«

Och den Dag då Han kallar fram dem och frågar: "Vilket svar gav ni budbärarna?"

Och en dag skall Gud kalla dem, och skall säga: hvad svar gåfven J sändebuden?

På den dagen skola de så förblindas, att de ej kunna aflägga någon redogörelse, och de kunna icke fråga hvarandra.

På den dagen skola de famla i mörkret och ej fråga efter varandra.

skall alla tankar och argument vara utplånade ur deras medvetande och de kan inte heller be varandra [om råd].

Men deras berättelser skola blifva orediga den dagen, och de skola ej fråga hvarandra.

Den åter, som ångrar sig, tror och gör godt, han skall kanhända varda lycklig.

Vad beträffar den, som omvänder sig, tror och handlar rättskaffens, kan det hända, att han kommer bland de lyckliga.

Men för den som känner ånger och antar tron och [därefter] lever ett rättskaffens liv, finns hoppet att allt [till sist] skall gå honom väl i händer.

Beträffande deremot den som omvänder sig och tror och handlar rättfärdigt, kanhända att han blifver bland de lycklige.

Din Herre skapar hvad Han vill och har ett fritt val; men de (afgudarne) hafva icke någon makt att välja. Ära vare Gud! Han är upphöjd öfver allt, som de uppställa såsom Hans jemlikar.

Och din Herre skapar och utväljer vad han vill, men de hava intet val. Gud allena all ära! Ja, han är upphöjd över det de sätta vid hans sida.

DIN Herre skapar vad Han vill och Han väljer för [människorna] det bästa. Stor är Gud i Sin härlighet, höjd högt över allt vad de sätter vid Hans sida!

Din Herre skapar och utväljer hvad Han behagar; men de hafva ej något val: prisad vare Gud, och högt upphöjd öfver hvad de göra till Hans like!

Din Herre vet, hvad deras bröst dölja och hvad de yppa.

Och din Herre vet vad deras hjärtan dölja inom sig och vad de yppa.

Och din Herre vet vad deras hjärtan gömmer likaväl som det som de öppet tillkännager.

Och din Herre känner hvad deras bröst dölja, och hvad de lägga för en dag.

Han är Gud. Det gifves ingen gud utom Honom. Hans är äran i detta och det eviga lifvet, Hans är ock styrelsen, och till Honom skolen I åter framhafvas.

Ja, han är Gud; det finns ingen gud utom honom. Honom tillhör lov och pris i begynnelsen och slutet, honom tillhör avgörandet, och till honom skolen I återföras.

Han är Gud, det finns ingen gud utom Han. Honom tillkommer allt lov och pris i denna värld och i evigheten. Domen är Hans och till Honom skall ni föras åter.

Och Han är Gud; det finnes ingen gud, utom Honom; lofvet tillkommer Honom i tiden och evigheten, och domsrätten är Hans; och till Honom skolen J återföras.

Säg: "hvad tron I? Om Gud skulle omsluta Eder med en beständig natt ända till uppståndelsedagen, hvilken gud utom Honom skulle kunna gifva Eder ljus? — Viljen I ej lyssna härtill?"

Säg: »Vad tänken I, om Gud låter evig natt härska över eder ända till uppståndelsens dag? Vem är gud utom Gud, så att han kan skaffa eder ljus? Hören I då ingenting?«

Säg: "Vad tror ni? Om Gud lät natten råda över er utan avbrott till Uppståndelsens dag, vem är den gud - utom Gud - som kan skänka er ljus? [Varför] lyssnar ni inte [och försöker förstå]?"

Säg: huru då? om Gud skulle göra natten varagtig för eder intill uppståndelsens dag, hvilken gud, utom Gud, skulle gifva eder ljus? Skolen J då ej höra?

Säg: "hvad tron I? Om Gud gjorde dagen öfver Eder beständig till uppståndelsedagen, hvilken annan gud än Han skulle kunna gifva Eder en natt för eder hvila?" — Kunnen I ej inse detta?

Säg: »Vad tänken I, om Gud låter evig dag härska över eder ända till uppståndelsens dag? Vem är gud utom Gud, så att han kan skaffa eder natt till vila? Sen I då ingenting?«

Säg: "Vad tror ni? Om Gud lät dagen råda över er utan avbrott till Uppståndelsens dag, vem är den gud - utom Gud - som kan ge er mörker, så att ni får vila? [Varför försöker] ni inte se klart?"

Säg: huru då? om Gud skulle göra för eder dagen utan ända intill uppståndelsens dag, hvilken gud, utom Gud, skulle åstadkomma åt eder natt, att J mågen hvila derunder? Skolen J då ej förstå?

Af sin barmhertighet har Gud anordnat natten till eder hvila, och dagen, att I derunder skullen eftersträfva Hans nåds håfvor (förtjena edert uppehälle) och varda tacksamme.

I sin barmhärtighet har han skaffat eder både natten och dagen, att I mån vila och söka skaffa eder något av hans ynnest, för den händelse I månden bliva tacksamma.

I Sin nåd skapade Han för er natten och dagen, så att ni skall ha en tid för vila och en tid då ni skall kunna söka det som Han i Sin godhet [beviljar er]; kanske känner ni tacksamhet.

Igenom sin barmhertighet har Han förordnat åt eder natten och dagen, att J mågen hvila under den ena, och söka erhålla af hans öfverflöd under den andra, och att J mågen vara tacksamme.

En dag skall Han ropa till dem och säga: "hvar äro de, hvilka I ansågen såsom mine jemlikar?"

Än den dag, då han kallar dem och säger: »Var äro mina vederlikar, dem I ordaden om?«

OCH DEN Dagen skall Han kalla fram dem och fråga: "Var är nu de medhjälpare som ni satte [vid Min sida]?"

En dag skall Han kalla dem, och säga: hvar äro mina likar, hvilka J inbilladen eder?

Vi skola framtaga ett vittne ur hvarje församling och säga: "tagen fram edra bevis!" Då skola de inse, att sanningen är hos Gud allena, och de gudar, som de sjelfve uppfunnit, vika bort ifrån dem.

Och vi skola taga ett vittne från varje menighet och säga: »Läggen fram edert bevis!« Och de skola få veta, att sanningen tillhör Gud, och att det de uppdiktade sviker dem.

[När de tiger] skall Vi låta ett vittne ur varje samfund stiga fram och Vi skall säga [till de förut nämnda]: "Lägg fram beviset [för ert påstående]!" Då skall de se att sanningen tillhör Gud. Och allt som de hade diktat upp skall överge dem.

Och vi skola uttaga från hvarje folk ett vittne, och säga: kommer fram med edert bevis; och de skola erfara att sanningen tillhör Gud, och hvad de uppdiktade skall försvinna från dem.

Korah (Kârân) var af Mose folk. Han uppförde sig öfvermodigt emot dem, ty vi hade gifvit honom så stora skatter, att nycklarne till dem voro för tunga för en hop starke män. Hans folk sade en gång till honom: "yfs ej så, ty Gud älskar icke dem som yfvas.

Karun hörde förvisso till Moses folk, men han förhärdade sig inför dem, och vi gåvo honom sådana skatter, att en hel skara starka män endast med svårighet kunde bära nycklarna till dem. Än då hans folk sade till honom: »Var ej så morsk — Gud älskar förvisso ej de morska —

Qaarun hörde till Moses folk men han uppträdde övermodigt mot dem [alla]. Vi hade nämligen skänkt honom sådana rikedomar att hans skattkistor skulle ha känts tunga till och med för tio starka män eller ännu fler. Och hans landsmän sade till honom: "Skryt inte [med dina rikedomar]; Gud älskar inte skrävlare!

Sannerligen var Karun en af Moses folk, men han uppförde sig öfvermodigt mot dem: och vi hade gifvit honom så mycket af skatter, att hans nycklar sannerligen nedtyngde flere män med styrka. Kom ihåg då hans landsmän sade till honom: fröjda dig ej omåttligt, ty Gud älskar ej dem som så fröjda sig:

Utan sök, att med det, som Gud har beskärt dig, vinna det eviga lifvets boning, och glöm ej din pligt i denna verlden, utan gör godt så som Gud har gjort med dig. Sök ej att göra ondt på jorden, ty Gud älskar ej de elake."

Utan sök förvärva dig den himmelska boningen genom det, som Gud givit dig! Men glöm ej din lott i detta livet, utan gör gott, liksom Gud gör gott emot dig, och sök ej att anstifta ofärd på jorden! Gud älskar förvisso ej ofärdsstiftarne.«

Sträva med det som Gud har gett dig efter det eviga livets goda utan att försumma din del av det världsliga! Och gör gott mot andra såsom Gud har gjort gott mot dig, och stör inte ordningen på jorden och sprid inte sedligt fördärv; Gud är inte vän av dem som stör ordningen på jorden och fördärvar sederna."

Utan sök att erhålla den tillkommande boningen, genom det som Gud gifvit dig. Och ej må du glömma din lott i denna verlden; utan gör godt, liksom Gud varit välgörande mot dig: och sök ej att åstadkomma förderf på jorden; ty Gud älskar ej dem som åstadkomma förderf.

Han svarade: "jag har fått detta endast medelst. den kunskap, som jag eger." Visste han då icke, att Gud före honom förgjort slägten, som voro vida starkare och hade samlat mera rikedomar än han. Men de brottslige skola ej frågas om sina synder.

Han svarade: »Jag har fått det blott för kunskap, som jag äger.« Visste han då ej, att Gud före honom tillintetgjort sådana släkten, som ägde större makt än han och voro överlägsna till antalet? Men syndarne behöva ej tillspörjas angående sina synder.

Han svarade: "Det [jag äger] har jag fått tack vare mina kunskaper [och min klokhet]." Visste han inte att Gud har låtit tidigare släkten gå under, som ägde mera makt och samlat större [rikedomar] än han? Men de obotfärdiga, trotsiga syndarna behöver inte tillfrågas om sina synder.

Han sade: detta har blifvit mig gifvet, blott för den kunskap jag äger. Viste han då ej att Gud redan tillintetgjort af slägterne före honom, dem som voro väldigare än ban i magt, och som samlat ihop mera? Men de elake skola ej frågas beträffande deras synder.

Korah framtågade i sin prakt till sitt folk. De, som fikade efter denna verldens goda, sade: "o att vi egde det, som Korah har fått! Han besitter sannerligen en ofantlig rikedom."

Och han gick ut till sitt folk i all sin härlighet, och de, som ville äga det jordiska livet, sade: »O att vi hade lika mycket som Karun fått! Han har sannerligen en stor lott.«

Och [när] han gick ut bland folket i hela sin ståt, sade de som [bara] hade det jordiska livet för ögonen: "Tänk om vi fick [äga] vad Qarun har fått [äga]; han har verkligen gynnats av turen!"

Och han gick ut till sina landsmän i sin ståt. De som älskade det verldsliga lifvet sade: o, att vi hade detsamma som Karun fått! ty han äger stor rikedom.

De åter, som begåfvats med kunskap, sade: "ve Eder! Guds lön är bättre för dem, som tro och göra godt. Men endast de tålamodige skola vinna den."

Men de, som fått kunskapen, sade: »Ve eder! Guds lön är förmer för den, som tror och handlar rättskaffens, men den skola blott de tåliga erhålla.«

Men de som hade fått del av kunskap sade: "Arma stackare! [Ni inser inte att] för den som tror och lever rättskaffens är Guds belöning vida bättre [än det som ni kan vinna i detta liv]; men denna [belöning] vinner ingen utom den som visar tålamod och uthållighet."

Och de som fått kunskapen sade: ve eder! Guds belöning är bättre för den som tror och handlar rättfärdigt; men hon skall blott tillfalla de ståndagtige.

Vi läto honom och hans palats nedsjunka i jorden, och icke hade han då någon skara, som kunde hjelpa honom emot Gud, och icke vardt han frälst.

Så läto vi jorden uppsluka både honom och hans hus, och han hade intet anhang, som kunde hjälpa honom i Guds ställe, och han hörde ej till dem, som få hjälp.

Och så lät Vi jorden uppsluka honom och hans hus, och ingen anhängarskara fanns till hands, som kunde rädda honom undan Guds [straff] och han kunde inte hjälpa sig själv.

Och vi sänkte jorden under honom och hans slott; och han hade inga skaror att hjelpa sig, utom Gud; ej heller blef han hjelpt.

Följande morgon sade de, som dagen förut hade önskat sig hans lott: "o! Gud gifver rikligen åt hvem Han vill af sine tjenare, och afmäter äfven sparsamt. Om Gud ej varit nådig emot oss, så hade ock vi uppslukats af jorden." Det kan aldrig gå de otacksamme väl.

Och morgonen därpå sade de, som dagen förut önskat, att de varit i hans ställe: »O ve! Det förefaller, som om Gud gåve vem han vill bland sina tjänare ett rikligt eller knappt uppehälle. Om ej Gud varit nådig mot oss, så hade han låtit jorden uppsluka oss. O ve! Det förefaller, som om de otrogna icke bleve lyckliga.«

Och nästa morgon sade de som dagen innan hade önskat vara i hans ställe: "Hur kunde vi [förbise] att Gud ger den Han vill av Sina tjänare riklig och [den Han vill] knappare utkomst! Utan Guds nådiga beskydd, skulle vi [också] ha uppslukats av jorden. Hur kunde vi [tvivla på] att det skall gå illa för dem som förnekar sanningen!"

Och då det blef morgon sade de som gårdagen önskat sig i hans ställe: underbart! Gud gifver riklig eller knapp försörjning till hvem Han behagar af sina tjenare. Om icke Gud varit nådig mot oss, skulle Han gjort ett svalg inunder oss; underbart! de otrogne skola ej hafva framgång.

Denna eviga boning, den skola vi gifva åt dem, som icke eftersträfva höghet på jorden och ej göra ondt. De gudfruktige få belöning.

Detta tillkommande hem skänka vi dem, som ej vilja förhäva sig eller anstifta ofärd på jorden, och en god utgång varder de gudfruktigas lön.

De eviga boningarna skall Vi skänka dem som inte strävar efter makt och ära på jorden eller försöker störa ordningen och fördärva sederna där - den slutliga segern tillhör dem som fruktar Gud.

Denna tillkommande boning skola vi gifva till dem som ej vilja yfvas på jorden, ej heller åstadkomma förderf; ty den goda utgången tillhör de gudfruktige.

Den som medför en god gerning, han får mera än den förtjenar; men, om någon medför en ond gerning — så skola de, som hafva ondt gjort, endast lönas efter sina gerningar.

Den, som gör en god gärning, skall få något bättre igen, och om någon gör en ond gärning, skola de, som begå onda gärningar, endast lönas för vad de gjorde.

Den som stiger fram [inför Honom] med en god handling skall få en större [belöning än handlingen förtjänar], och den som stiger fram [inför Honom] med en dålig handling [skall veta att] de som begår dåliga handlingar inte skall straffas för annat än vad de har gjort.

Eho som gör en god gerning, skall få bättre igen än denna; men beträffande den som gör synd, icke skola de som synda lönas utom för hvad de arbetade.

Han som har gifvit dig Korânen i uppdrag, skall åter föra dig på banan. Säg: "min Herre vet bäst, hvem Han leder på den rätte vägen och hvem som befinner sig i uppenbar villfarelse.

Han, som ålagt dig Koranen, skall sannerligen återföra dig till en fristad. Säg: »Min Herre vet bäst, vem som kommer med vägledningen och vem som är fången i uppenbar villfarelse.«

HAN SOM har uppenbarat denna Koran för dig och gjort dess klara och tydliga föreskrifter till bindande regler [för ditt liv] skall helt visst låta dig nå ditt slutliga mål. Säg [till förnekarna av sanningen]: "Min Herre vet bäst vem som är rätt vägledd och vem som har gått helt vilse."

Sannerligen skall Den som gifvit dig Koran till efterrättelse, återföra dig till Mecka. Säg: min Herre känner bäst hvem som bringar den rätta vägledningen, och hvem som är i uppenbar villfarelse

Du hade sjelf ej väntat, att boken skulle ingifvas dig. Det skedde endast genom din Herres nåd. Missbruka då ej denna gåfva till de otrognes understöd,

Du hoppades ej, att skriften skulle meddelas dig, utan det skedde av barmhärtighet hos din Herre. Var därför ej de otrogna behjälplig!

Du väntade dig inte att få ta emot uppenbarelsen av denna Skrift, men så har skett genom din Herres nåd. Ge därför inte förnekarna under några omständigheter ditt stöd

Du väntade dig ej att Boken skulle öfverlemnas till dig; så skedde blott genom din Herres barmhertighet: alltså skall du ej blifva de otrognes biträde.

och må de ej i framtiden förmå dig att affalla ifrån Guds uppenbarelser, sedan de hafva uppenbarats för dig. Predika din Herre och var ej en af dem, som jemte Honom dyrka andre gudar.

Icke heller må de utestänga dig från Guds tecken, sedan dessa nedsänts till dig, utan kalla till din Herre och hör ej till månggudadyrkarne!

och låt dem aldrig hindra dig att [i allt] följa din Herres budskap sedan de uppenbarats för dig. Uppmana [människorna] att dyrka din Herre [och att bekänna Hans enhet]. Och närma dig inte dem som sätter någon eller något vid Hans sida

Ej heller skola de afvända dig från Guds tecken, sedan de blifvit till dig nedsände; utan kalla till din Herra; och var ej bland dem som bedrifva afguderi.

Åkalla ej utom Gud någon annan gud. Det gifves ingen gud utom Honom. Allt förgår utom Hans väsende. Hans är herraväldet, och inför Honom måsten I en gång framställas.

Och åkalla ingen annan gud jämte Gud! Det finns ingen gud utom honom, allting skall förgås utom hans ansikte, honom tillhör avgörandet, och till honom skolen I återföras.

och anropa aldrig en annan gud jämte Gud. Det finns ingen gud utom Han. Allt skall förgå utom Han [som förblir i evighet]; domen är Hans och till Honom skall ni föras åter.

Och åkalla ej jemte Gud, en annan gud: det finnes ingen gud, utom Honom. Allting skall förgås utom Hans ansigte: domsrätten tillhör Honom; och till Honom skolen J återföras.