Sura 29: Spindeln

A. L. M.

‘LM.

Alif lam meem.

A. L. M. **) Räkna menniskorna på, att de skola slippa undan med att säga: vi tro, utan att blifva pröfvade?

Föreställa sig menniskorna, att de kunna säga: "vi tro," utan att utsätta sig för pröfningar (förföljelser)?

Tänka människorna, att de skola lämnas i fred, därför att de säga: »Vi tro« utan att prövas?

TROR människorna att de efter att ha förklarat "Vi tror" skall lämnas i fred utan att få utstå prövningar

Men redan hafva vi satt på prof dem som voro för dem; ty Gud skall sannerligen känna dem som tala sant, och skall känna lögnarne.

Vi hafva låtit pröfningar öfvergå dem, som voro före dem. Sedan skall Gud (efter pröfningen) känna dem, hvilkas tro är allvar, och dem, som ljuga.

Vi hava ju prövat dem, som levde före dem, och Gud skall sannerligen känna dem, som äro sannfärdiga, och han skall ock känna lögnarne.

Men Vi satte deras föregångare på prov [och Guds vägar kommer att förbli desamma]; Gud vet vilka de sanna och uppriktiga är och Han vet vilka som ljuger.

Eller tänka de som synda, att de skola undkomma oss? De dömma illa. *) Insekten som gifvit kapitlet sitt namn, omnämnes i förbi- gående i den 40:de versen. **) Se not 4. 503

Om de åter, som göra ondt, tro, att de kunna undgå oss, så döma de illa.

Eller tänka de, som begå onda gärningar, att de skola undgå oss? Det är förfärligt att döma så.

Eller tror de som gör orätt att de skall undgå Vår [uppmärksamhet]? Då dömer de illa!

Eho som hoppas på Guds möte, sannerli- gen skall Guds bestämda tid säkert inträffa; och Han är den Hörande, den Vetande.

Den som plägade vänta på mötet med Gud, han må veta, att Guds bestämde termin säkert skall komma. — Gud hör och ser allt.

Om någon hoppas möta Gud, skall Guds tid sannerligen komma. Ja, han är den Hörande, den Vetande.

Den som med hopp ser fram emot mötet med Gud [kan vara förvissad om] att den av Gud utsatta [dagen för räkenskap] skall komma. - Han är Den som hör allt, vet allt!

Eho som manhaftigt kämpar för tron, han kämpar blott för sin egen själ; ty Gud är rik verl- darne förutan.

Och den, som icke har skonat sig, han vete, att han bär sina mödor för sitt eget bästa, ty Gud behöfver ingen i hela verlden.

Om någon kämpar, kämpar han blott till sitt eget bästa; Gud är sannerligen rik all världen förutan.

Och den som strävar och kämpar [med Gud för ögonen] strävar och kämpar för sitt eget bästa; Gud är Sig själv nog och har inte behov av [någon eller något i] Sin skapelse.

Och från dem som tro och göra goda verk skola vi sannerligen utplåna deras synder, och be- löna dem, enligt det bästa de gjorde.

Vi skola utstryka deras missgerningar, som tro och göra godt, och vi skola vid vedergällningen upptaga i räkningen endast deras skönaste handlingar.

För dem, som tro och göra goda gärningar, skola vi sannerligen utplåna deras missgärningar, och vi skola löna dem för det bästa de gjorde.

Och för dem som tror och lever rättskaffens skall Vi stryka ut deras dåliga handlingar [ur deras bok] och Vi skall belöna dem efter deras bästa handlingar!

Vi hafva föreskrifvit menniskan godhet mot sina föräldrar: men om de vilja tvinga dig att gif- va mig till like sådant hvarom du ej har känne- dom, skall du ej lyda dem 376). Till Mig skolen J återvända; och Jag skall förkunna eder hvad J gjorden.

Vi hafva ålagt menniskan som pligt, att väl bemöta sine föräldrar. Men om de med våld tvinga dig, att erkänna jemte mig såsom likar väsenden, om hvilka du ej vet någon ting, så lyd dem ej; ty inför mig skolen I framställas, och jag skall då säga Eder hvad I gjort hafven.

Vi hava ålagt människan att vara god mot sina föräldrar, men söka de förmå dig att sätta sådant, varom du ej har någon kunskap, vid min sida, så lyd dem ej! Till mig skolen I återvända, och jag skall tala om för eder vad I gjorden.

Vi har anbefallt människan [att vara] god mot sina föräldrar; men om [dina föräldrar] vill förmå dig att sätta något som du inte har kunskap om vid Min sida, skall du inte lyda dem. Till Mig skall ni föras åter och Jag skall låta er veta vad era handlingar [var värda].

Och de som tro och göra goda verk, dem skola vi säkert införa i paradiset bland de rätt- färdige.

De troende och dem, som göra godt, skola vi då införa ibland de saliges antal.

Och dem, som tro och göra goda gärningar, skola vi sannerligen låta ingå bland de rättfärdiga.

Och de som antar tron och lever rättskaffens skall Vi sannerligen innesluta i de rättfärdigas [gemenskap].

Mângen bland menniskorna säger: vi tro på Gud, men om han lider förtryck för Guds skull, anser han menniskornas förföljelse lika med Guds straff: dock om seger kommer från din Herra, skola de visserligen säga: vi äro, i sanning, med eder. Månne Gud ej känner hvad som är inom kreatu- rens bröst?

Det gifves menniskor, som säga: "vi tro på Gud," och om de pinas för Guds skull, så är för dem menniskornas förföljelse lika så fruktansvärd som Guds straff. Om din Herre en gång gifver dig seger, så skola desse säga: "vi äro på eder sida." Men vet kanske Gud ej bäst, hvad som är i de skapade varelsernas hjertan?

Bland människorna finnes ock den, som säger: »Vi tro på Gud« och när han får lida för Guds skull, likställer människornas hemsökelse med Guds straff, och om det kommer hjälp från din Herre, så skola de sannerligen säga: »Vi voro förvisso med eder.« Vet då icke Gud bäst, vad som dväljes i människors bröst i all världen?

BLAND människorna finns de som säger "Vi tror på Gud"; men när de lider orätt för sin tro ser de i människornas förföljelser ett Guds straff [och sviktar i tron]; men om din Herre ger [de troende] seger säger de helt säkert: "[Kom ihåg att] vi stod på er sida!" Skulle Gud inte veta vad Hans skapade varelser gömmer i sitt innersta

Sannerligen känner Gud dem som och han känner skrymtarne.

Gud skall då känna de troende och Han skall känna hycklarne.

Gud skall sannerligen känna dem, som tro, och han skall ock känna de tvehågsna.

Helt visst känner Gud de troende och lika visst känner Han hycklarna.

Och de som icke tro säga till dem som tro: följer vår väg, och vi skola bära edra syn- der: de skola dock ej bära någonting af deras syn- der; de äro i sanning lögnare. 376) Här är fråga om sådane Islams proselyter, hvilkas föräld- rar ej gillade deras omvändelse till den nya läran, utan sökte återföra till fädrens tro. 504

De otrogne hafva sagt till de troende: "gån in på vår väg, så vilja vi taga edra synder uppå oss." De kunna ej påtaga sig något alls af deras synder. De äro ljugare.

Och de, som äro otrogna, säga till dem, som tro: »Följen vår väg, och må vi bära edra synder«, men icke kunna de bära något av deras synder; de äro sannerligen lögnare.

Och förnekarna av sanningen säger till de troende: "Följ vår väg så skall vi ta på oss era synder!" Men de kan inte ta på sig [dessa troendes] synder - vad de säger är ren lögn!

Men säkert skola de bära sina egna bör- dor, och bördor jemte deras bördor: och sannerli- gen skola de blifva förhörde på uppståndelsens dag, beträffande det som de uppdiktade.

De skola bära sina egna bördor och andra jemte egna, och på uppståndelsedagen skola de aflägga räkenskap för sina lögner.

Men de skola sannerligen bära sina egna bördor och andra bördor därtill jämte sina egna, och på uppståndelsens dag skola de stå till svars för det, som de uppdiktade.

De skall sannerligen få bära sina egna bördor och [andra] bördor i tillägg till sina egna; och på Uppståndelsens dag skall de helt visst få stå till svars för de [lögner] som de diktade upp.

Redan sände vi Noach till hans landsmän, och han vistades ibland dem ett tusen år, mindre femtio år, och syndafloden borttog dem, medan de handlade orättfärdigt.

Fordom sände vi Noach till sitt folk, och han stannade hos dem tusen år på femtio nära; men så kom floden öfver dem, ty de voro orättfärdige.

Vi hava ju sänt Noa till hans folk, och han stannade hos dem tusen år så när som på femtio, och syndafloden överraskade dem, därför att de voro orättfärdiga.

OCH VI sände Noa till hans folk och han blev hos dem niohundrafemtio år, och de dränktes av [den stora] floden, djupt sjunkna i synd som de var.

Och vi frälsade honom och dem som voro i arken; och vi gjorde den till ett tecken för verlden.

Och vi räddade honom och dem som voro i arken, hvilken vi gjorde till ett tecken för menniskorna.

Så frälste vi honom och arkens invånare och gjorde den till ett tecken för all världen.

Men Vi räddade honom och dem som var med honom i arken; Vi gjorde detta till ett tecken för alla folk.

Och Abraham, då han sade till sina lands- män tjener Gud och frukter Honom; det är bättre för eder, om J visten det!

Och Abraham sände vi , och han sade till sitt folk: "tillbedjen Gud och frukten Honom. Detta är bäst för Eder, om I kommen till insigt.

Än Abraham, när han sade till sitt folk: »Dyrken Gud och frukten honom! Detta är bäst för eder, om I haven förstånd.

OCH [MINNS] Abraham som sade till sitt folk: "Dyrka Gud och frukta Honom! [Ni skulle inse att] detta är bäst för er, om ni visste [skillnaden mellan rätt och orätt]!

J dyrken, utom Gud, blott beläten, och J uppdikten lögn. De J dyrken, utom Gud, kunna sannerligen ej försörja eder; söker alltså hos Gud eder försörjning; och tjener Honom, och varer tack- samme mot Honom; till Honom skolen J återföras.

I dyrken utom Gud afgudar och uppdikten lögner. Sannerligen, de väsenden, hvilka I anropen utom Gud, äro icke i stånd att föda Eder. Begären då edert uppehälle af Gud, tillbedjen Honom och tacken Honom. Inför Honom måsten I en gång inställas.

I stället för Gud dyrken I blott beläten och sätten ihop lögn. De, som I dyrken i stället för Gud, mäkta ej skaffa eder något uppehälle; söken därför uppehälle hos Gud, dyrken honom och visen honom tacksamhet! Till honom skolen I återföras.«

De som ni dyrkar i Guds ställe är bara bilder utan liv, och [på så sätt] ger ni verklighet åt en lögn. De som ni tillber i Guds ställe kan inte sörja för era behov. Be därför Gud om er försörjning, dyrka Honom och tacka Honom; det är till Honom ni skall föras åter.

Och om J gören mig till lögnare, hafva redan folk före eder anklagat sina profeter för lögn; och en apostel åligger ej annat än det of- fentliga predikandet.

Om I ropen: "lögn och bedrägeri!" så hafva folken före Eder gjort sammaledes. Men en apostel har ej någon annan pligt, än att offentligen framföra Guds budskap.

Och om I hållen sanning för lögn, så hava andra menigheter före eder hållit sanning för lögn; aposteln åligger blott att predika offentligt.

Och kallar ni [mig] lögnare, så har [andra] folk före er beskyllt [sina profeter] för lögn. Och på Sändebudet har ingen annan uppgift [lagts] än att med klarhet framföra [sitt budskap]."

Hafva de då ej bemärkt huru Gud fram- bringar kreaturet? Sedan skall han återställa det till lifs efter döden: detta är sannerligen lätt för Gud.

Hafva de (mekkanarne) då ej sett, huru Gud frambringar menniskorna? Sedan skall Han återföra dem ur grifterna. Detta är en lätt sak för Gud.

Hava de då ej lagt märke till, huru Gud först frambringar de skapade varelserna? Sedan låter han dem återvända; detta är förvisso lätt för Gud.

SER INTE [förnekarna av sanningen de spår som visar] hur Gud inleder skapelsen? När tiden är inne skall Han förnya den? Detta är lätt för Gud.

Säg: går omkring på jorden och ser huru Han frambringar de skapade tingen: sedan skall Gud låta uppkomma andra alster; ty Gud är alls- mägtig.

Säg: "faren omkring på jorden och sen, huru Han har framkallat menniskorna till lif. En gång skall Han för andra gången uppväcka dem till lif, ty Gud är allsmäktig."

Säg: »Dragen omkring på jorden och sen, huru han först frambragt de skapade varelserna! Sedan fullbordar Gud den sista skapelseakten; Gud är förvisso allsmäktig.«

Säg: "Gå ut i världen och se [dessa spår som visar] hur Han har inlett skapandet! - Till sist, när tiden är inne, skall Gud frambringa den sista skapelsen. Gud har allting i Sin makt.

Han straffar hvem Han vill, och är barm- hertig mot hvem Han vill, och till Honom skolen J återföras.

Han pinar hvem Han vill, och är nådig emot hvem Han vill, men I måsten alle en gång framställas inför Honom.

Han straffar vem han vill och förbarmar sig över vem han vill, och till honom skolen I återföras.

Han straffar den Han vill och förbarmar sig över den Han vill och till Honom skall ni föras åter;

Och J skolen ej undkomma Honom hvar- ken på jorden eller i himmelen; ej heller hafven J, utom Gud, hvarken beskyddare eller hjelpare. 505

I kunnen ej motstå Honom hvarken på jorden eller i himmelen, ty utom Gud hafven I ingen beskyddare och ingen frälsare.

I kunnen ej slippa undan på jorden eller i himmelen, och I haven ingen beskyddare eller hjälpare utom Gud.

och ni kan inte trotsa [Hans vilja] vare sig på jorden eller i himlen, och ni har ingen annan beskyddare eller hjälpare än Gud."

Och de som ej tro på Guds tecken och Hans möte, de skola förtvilla om min barmhertig- het; och de skola lida ett plågsamt straff.

De, som förneka Guds uppenbarelser och mötet med Honom (vedergällningen i evigheten), skola förtvifla om min barmhertighet, och dem väntar ett pinsamt straff.

Men de, som förneka Guds tecken och mötet med honom, dessa misströsta om min barmhärtighet; ja, dessa väntar ett plågsamt straff.

De som framhärdar i att förneka sanningen i Guds budskap och [människans kommande] möte med Honom, för dem är allt hopp om Min nåd och Min barmhärtighet ute och [i det kommande livet] väntar dem ett svårt lidande.

Men hans landsmäns svar vardt ej annat än att de sade: dräper honom, eller bränner ho- nom. Och Gud frälsade honom från elden *): i detta är sannerligen tecken för menniskor som tro.

Äfven Abrahams folks svar var ej något annat, än att de sade: "döden honom eller brännen honom!" Men Gud räddade honom ur elden. Sannerligen, häruti äro tecken för folk, som tror.

Och hans folk hade intet annat svar än att de sade: »Döden honom eller brännen honom!« Så frälste Gud honom från elden; häri finnas sannerligen tecken för människor, som tro.

[ABRAHAMS] folk svarade honom inte, men [några] sade [till de andra]: "Döda honom eller bränn honom [på bål]!" - men Gud räddade honom undan elden. I detta ligger förvisso budskap till människor som vill tro!

Och Abraham sade: J hafven antagit, utom Gud, blott afgudar till att underhålla kärlek emel- lan eder i det verldsliga lifvet; men sedan på upp- ståndelsens dag, skall den ene af eder förneka den andra, och den ene af eder skall förbanna den an- dra; och eder boning varder elden, och J skolen ej få någon hjelpare.

Äfven han sade (till sitt folk): "I erkännen utom Gud afgudar af ömsesidig vänskap emellan Eder. Denna varar i detta lifvet, men på uppståndelsedagen skolen I förneka dem och de Eder, samt förbanna hvarandra. Helvetet varder edert hem, och I skolen icke finna någon frälsare."

Och han sade: »I stället för Gud haven I blott skaffat eder beläten av kärlek till varandra i det jordiska livet, men på uppståndelsens dag skall den ene av eder förneka den andre och den ene förbanna den andre. Edert hemvist varder elden, och I skolen ej få några hjälpare.«

Och [Abraham] sade: "[Det är inte av egen övertygelse som] ni i Guds ställe dyrkar dessa avgudar, [utan] på grund av de känslor av vänskap [och solidaritet] som förenar er i detta liv. Men på Uppståndelsens dag skall ni ta avstånd från varandra och förbanna varandra, och Elden skall bli er slutliga hemvist och [där] skall ingen hjälpa er.

Och Lot satte tro till honom. Och Abra- ham sade: sannerligen tager jag min tillflykt till min Herra; ty Han är den Mägtige, den Vise.

Lot trodde honom och sade: "jag utvandrar till min Herre. Han är den Allsmäktige, den Allvise."

Och Lot satte tro till honom och sade: »Jag flyr förvisso till min Herre; han är förvisso den Väldige, den Vise.«

Lot, [den ende] som trodde på honom, sade: "Jag vill lämna ondskans rike och vända åter till min Herre. Det är Han som är den Allsmäktige, den Vise!"

Och vi gåfvo honom Isaak och Jakob: och vi nedlade bland hans afkomlingar profetian och Skrifterne; och vi gåfvo honom hans belöning i denna verlden; och sannerligen skall han blifva i det tillkommande lifvet bland de rättfärdige.

Vi skänkte honom (Abraham) Isak och Jakob, och bestämde för hans efterkommande profetakallet och boken. Vi gåfvo honom redan i denna verlden sin lön, och i det eviga lifvet skall han vara i de saliges antal.

Vi gåvo honom ock Isak och Jakob, och vi skänkte hans efterkommande profetkallet och skriften och läto honom få sin lön i detta livet, och i det tillkommande skall han sannerligen höra till de rättfärdiga.

Och Vi skänkte [Abraham sonen] Isak och [sonsonen] Jakob och kallade flera av hans efterkommande till profeter och skänkte dem uppenbarelsen. Och Vi gav honom hans lön i denna värld och i det kommande livet har han sin plats bland de rättfärdiga.

Och vi sände Lot, då han sade till sina landsmän: sannerligen began J en styggelse, hvari ingen i verlden föregått eder:

Vi sände också Lot. Han sade till sitt folk: "I begån gemena ting, som ingen i verlden före Eder har föröfvat.

Än Lot, när han sade till sitt folk: »Skolen I verkligen begå en skändlighet, den ingen i all världen övat före eder?

OCH [MINNS] att Lot sade till sitt folk: "Ni begår sådana skamlösa handlingar som ingen i världen någonsin begått före er!

Skolen J komma nära männen otuktigt, och göra vägarne osäkre, och begå orättfärdighet i edra samqväm? Men icke vardt hans landsmäns svar annat än att de sade: bringa då på oss Guds straff, om du är af de sannfärdige?

Huru? I umgås verkligen med männer, luren på dem på landsvägarne och gören otillåtna ting i edra samqväm?" Hans folks svar var ej något annat än att de sade: "för till oss Guds straff, om du talar sanning."

Skolen I verkligen gå till män och ofreda vägen och begå vad otillbörligt är i edra sammankomster?« Och hans folk hade intet annat svar än att de sade: »Låt Guds straff komma över oss, om du hör till de sannfärdiga!«

Ni nalkas ju män, [upptända av lust], och går tvärs emot naturens vägar. Och ni gör det [öppet], när ni samlas till era skamliga sammankomster!" Hans folks enda svar var: "Be då Gud straffa oss, om du talar sanning!"

Han sade: o, Herre! bistå mig mot de förderfvade menniskorna. *) Se not 323. 506

Han sade: "hjelp mig, min Herre! emot de förkastliga menniskorna."

Han svarade: »Herre, hjälp mig mot de människor, som anstifta ofärd!«

[Då] bad han: "Herre! Hjälp mig mot dem som stör ordningen på jorden och sprider [sådant] sedefördärv!"

Och då våra sändebud *) kommo till Abra- ham med det glada bâdskapet, sade de: sannerli- gen gå vi att förstöra denna stadens **) befolkning, ty dess invånare äro orättfärdige.

Sedan våra sändebud hade meddelat Abraham den glada nyheten, sade de: "vi vilja förgöra denne stads innevånare, ty de äro orättfärdige."

Och då våra apostlar kommo till Abraham med det hugnesamma budskapet, sade de: »Vi skola förvisso tillintetgöra invånarne i denna stad; dess invånare äro förvisso orättfärdiga.«

Och när Våra sändebud kom till Abraham med det glada budskapet [om Isaks födelse], sade de: "Vi skall förinta folket i detta land; de är sannerligen onda människor."

Han sade: Lot bor dock der. De svara- de: vi veta bäst hvem som der bor; visserligen skola vi frälsa honom och hans slägt, utom hans hustru, hon skall blifva bland dem som stanna qvar.

Han sade: "men Lot bor der." De svarade: "vi veta rätt väl, hvem som är der, och vi skola rädda honom och hans familj, med undantag af hans hustru, som hör till dem, som öfverträda (Guds bud)."

Då sade han: »Lot bor förvisso där.« De svarade: »Vi veta bäst, vem som bor där. Vi skola sannerligen frälsa honom och hans husfolk utom hans hustru; hon hör till dem, som få stanna kvar.«

[Abraham] sade: "Lot är [bosatt] där" - och de svarade: "Vi vet mycket väl vem som bor där; vi skall helt visst rädda honom och [hela] hans familj med undantag av hans hustru, som skall vara bland dem som blir kvar."

Och då våra sändebud kommit till Lot, blef han bekymrad för dem, och fann sig oförmö- gen att bistå dem. Men de sade: du må ej frukta, ej heller sörja, ty vi skola frälsa dig och din slägt, utom din hustru, som skall blifva bland dem som stanna qvar.

Då våra sändebud kommo till Lot, blef han illa till mods och rådlös för deras ankomst. Men de sade: "frukta dig icke och var ej bekymrad! Vi vilja rädda dig och de dine, utom din hustru, ty hon hör till de öfverträdande.

Och då våra apostlar kommo till Lot, blev han bedrövad över dem, och hans arm var för svag att bistå dem. Då sade de: »Frukta ej och var ej bedrövad! Vi skola förvisso frälsa dig och de dina utom din hustru; hon hör till dem, som få stanna kvar.

Och när Våra sändebud kom till Lot såg han att han inte hade möjlighet att skydda dem och blev bedrövad; men de sade: "Var inte bekymrad och sörj inte! Vi skall rädda dig och de dina utom din hustru, som är bland dem som skall bli kvar.

Sannerligen skola vi nedbringa på denna stadens invånare straff från himmelen, emedan de uppfört sig gudlöst.

Men på denne stads innevånare skola vi nedsända ifrån himmelen något gräsligt för deras illgerningars skull."

Vi skola förvisso nedsända en straffdom från himmelen över invånarne i denna stad, därför att de voro ogudaktiga.«

Vi är utsända [för att låta] ett straff från ovan [drabba] folket i detta land på grund av deras synd och deras trots."

Och vi hafva deraf lemnat ett uppenbart tecken ***) för menniskor som förstå.

Vi hafva qvarlemnat af denne straffdom ett tydligt tecken (döda hafvet) för förståndiga menniskor.

Och vi hava ju i den lämnat ett tydligt tecken för människor, som hava förstånd.

Och av [detta straff] har Vi efterlämnat spår som ett tydligt tecken för dem som använder sitt förstånd.

Och till invånarne i Madian sände vi de- ras broder Schoaib, och han sade: o, mina lands- män! tjener Gud och vänter eder den yttersta da- gen, och åstadkommer ej förderf på jorden, ige- nom att begå elakheter.

Vi sände ock till madjaniterne deras broder Scho'aib, och han sade: "o mitt folk! dyrken Gud, sätten edert hopp på den ytterste dagen och utöfven ej brottsligt på jorden illgerningar."

Så sände vi ock till Midjan deras broder Shu'aib, och han sade: »Mitt folk, dyrken Gud och hoppens på den yttersta dagen och synden ej genom att anstifta ofärd på jorden!«

TILL [folket i] Madyan [sände Vi] deras broder Shu`ayb. Han sade: "Dyrka Gud, mitt folk, och tänk på den Yttersta dagen! Sprid inte sedefördärv och annat ont på jorden!"

Men de gjorde honom till lögnare, och jordbäfningen öfverraskade dem, och de befunnos om morgonen i sina boningar liflöse.

Men de förklarade honom för lögnare. Derföre öfverföllos de af en häftig jordbäfning, och följande morgon funnos de liggande som lik i sina hus.

Men de höllo honom för lögnare; så överraskade jordbävningen dem och morgonen därpå lågo de framstupa i sina hem.

Men de kallade honom lögnare. Då drabbades de av ett jordskalv och morgonen fann dem liggande framstupa i sina hem.

Och vi förstörde Aad och Tzamud, och redan är det ögonskenligt för eder, genom lemnin- *) Englarne hvilka kommo att bebåda en son åt Abraham. **) Sodoms. ***) Det vill säga: spår efter Sodoms förstöring; antingen berättelsen derom förvarad i häfderna, eller materiela mär- ken af stadens tillvaro. 507 garne af deras boningar: och satan smyckade för dem deras verk, och afvände dem från den rätta vägen, oaktadt de voro skarpsinnige.

A'diterne och thamudäerne hafva vi ock förgjort. — I kunnen se det i deras boningars ruiner. Satan hade förespeglat dem deras handlingar såsom lofvärda och hindrat dem att vandra på den rätte vägen, ehuru de voro begåfvade med insigt —

Än Ad och Thamud! Det har blivit uppenbart för eder genom deras boningar; Satan förhärligade deras gärningar för dem och utestängde dem från vägen, huru skarpsynta de än voro.

OCH [VI lät även stammarna] Aad och Thamud gå under, vilket ni lätt kan se av [vad som återstår av] deras boplatser. Djävulen skönmålade för dem deras handlingar och spärrade [Guds] väg för dem, trots att de var klarsynta människor.

Och likaledes Karun och Pharao och Ha- man. Mose bragte dem sannerligen påtagliga be- vis, och de uppförde sig högmodigt på jorden; men de undankommo icke;

såväl som Korah, Farao och Hâmân. Moses hade visat desse obestridliga tecken; men de förhäfde sig på jorden. Dock, oss kunde de ej undkomma.

Än Karun, Farao och Haman! Mose hade ju kommit till dem med de klara vittnesbörden, men de voro högmodiga på jorden och kommo icke undan.

Och Qarun och Farao och Haman [lät Vi gå under på liknande sätt]. Moses kom till dem med bevis [för sanningen], men i sitt högmod [vände de honom ryggen]; [Vårt straff] kunde de emellertid inte komma undan.

Ty vi grepo dem alla i deras synder. Mot en del af dem sände vi en våldsam vind; ett då- nande ljud öfverraskade andre bland dem; under någre af dem sänkte vi jorden; andre åter af dem dränkte vi: och Gud var ej sinnad att göra dem orätt; men de förforo orätt mot sina egna själar.

Allesammans hafva vi straffat för deras synder. Öfver somlige af dem sände vi en stormvind, andre åter öfverföllos af änglarnes rop, andre uppsväljdes af jorden, andre hafva vi dränkt. Det var ej Guds afsigt att förorätta dem, utan de förorättade sig sjelfve.

Envar straffade vi för hans synd; bland dem fanns den, mot vilken vi sände en orkan, bland dem fanns den, som skrällen träffade, bland dem fanns den, som vi läto jorden uppsluka, och bland dem fanns ock den, som vi dränkte. Gud var ej den, som gjorde dem orätt, utan de gjorde orätt mot sig själva.

Var och en av [dessa förnekare] straffade Vi för hans synd. Mot några av dem sände Vi en fruktansvärd orkan, några gick under i [en katastrof åtföljd av] ett [underjordiskt] dån, några slukades av jorden och några dränkte Vi [i havet]. Gud gjorde dem ingen orätt - det var de som gjorde sig själva orätt.

De som antaga beskyddare, utom Gud, likna spinneln, som förfärdigar sitt hus: men det svagaste af hus är, i sanning, spinnelns hus; om de viste!

De, som välja sig andre beskyddare än Gud, likna spindeln, som gör sig ett hus. Men spindelns hus är sannerligen det svagaste af alla hus. Om de ändå visste det!

Det är med dem, som skaffa sig beskyddare i stället för Gud, som med spindeln, som skaffar sig en boning. Den bräckligaste av alla boningar är sannerligen spindelns; om de blott visste det!

DE SOM tar andra än Gud till beskyddare kan liknas vid spindeln som väljer det allra bräckligaste hus till sin bostad. Om de bara visste [vilket bräckligt skydd de får]!

Sannerligen känner Gud de ting de åkalla, utom Honom; och Han är den Mägtige, den Vise.

Gud känner nog hvad helst I åkallen utom Honom. Han är den Allsmäktige, den Allvise.

Gud vet förvisso vad de åkalla i stället för honom; ja, han är den Väldige, den Vise.

Gud vet vad de anropar i Hans ställe; Han är den Allsmäktige, den Vise.

Och dessa liknelser framställa vi för men- niskorna; men ingen förstår dem, utom de vise.

Dessa liknelser framställa vi för menniskorna; men endast de förståndige begripa dem.

Dessa liknelser framställa vi för människorna, men endast de kloka förstå dem.

Dessa liknelser framställer Vi för människorna, men bara de som har [sann] kunskap förstår dem helt och fullt,

Gud har skapat himlarne och jorden med sanning: i detta är visserligen tecken för de rät- trogne.

Gud har skapat himlarne och jorden enligt en vis plan. I detta är sannerligen ett tecken för de troende.

Gud har skapat himlarna och jorden uti sanning; häri finnes sannerligen ett tecken för de rättrogna.

[de som vet] att Gud har skapat himlarna och jorden i enlighet med en plan och ett syfte. I detta ligger helt visst ett budskap till dem som tror.

Uppläs hvad som dig uppenbaradt blifvit af Boken, och iakttag bönen; ty bönen afhåller från brott och orättfärdighet: Guds hågkomst är sannerligen vigtigast; och Gud vet hvad J gören.

Uppläs det, som har uppenbarats för dig af boken, och förrätta bönen, ty den bevarar för utsväfningar och synder. Att åkalla Guds namn är det allravigtigaste. Gud vet hvad I gören.

Läs upp vad som uppenbarats för dig av skriften och förrätta bönen! Bönen håller dig förvisso fjärran från skändlighet och otillbörlighet, och att åkalla Gud är sannerligen det viktigaste; ja, Gud vet vad I företagen eder.

LÄS VAD som har uppenbarats för dig av denna Skrift och förrätta bönen. Bönen avhåller [den bedjande] från skamlösa handlingar och allt som strider mot rimlighet och förnuft. Men först och störst är åkallandet av Guds namn. Och Gud vet vad ni gör.

J mågen ej tvista med Skriftens folk, om icke med foglighet, utom mot dem bland dem som handla orättfärdigt; och säger: vi tro på det som blifvit nedsändt till oss, och det som blifvit ned- sändt till eder, och vår Gud och eder Gud är En, och vi äro Honom undergifne. 508

Tvisten ej med Skriftens egare, om icke för en sak, som är bättre, och motsätten Eder endast de orättfärdige ibland dem. Sägen: "vi tro på det, som har nedsändts till oss och till Eder, och vår gud och eder gud är densamme, och vi äro Honom underdånige."

Bekämpen icke dem, som fått skriften, annat än på det sätt, som är lämpligast, undantagandes dem, som göra orätt, och sägen: »Vi tro på vad som nedsänts till oss och nedsänts till eder; vår Gud och eder Gud är en och samma, och vi äro honom undergivna.«

Och ge er inte in i diskussioner med efterföljarna av tidigare uppenbarelser annat än på det hövligaste och mest hänsynsfulla sätt - utom med sådana bland dem som vill väcka förargelse - och säg: "Vi tror på det som har uppenbarats för oss och det som har uppenbarats för er, och vår Gud och er Gud är en och samme Gud och vi underkastar oss Hans vilja."

Så hafva vi till dig nedsändt Boken "); och de till hvilka vi gifvit Skriften tro derpå, och bland desse Meckas män tro någre derpå; och in- gen förnekar våra tecken utom de otacksamme.

På samma sätt (som förut till profeterne) hafva vi till dig nedsändt boken. De, åt hvilka vi förut hafva meddelat boken, tro ock på den, och ibland dem finnas någre, som tro derpå (att den meddelats dig), och endast de otrogne förneka äktheten af våra uppenbarelser.

Sålunda hava vi nedsänt skriften till dig, och de, som vi givit skriften, tro på den. Bland dessa finnes ock den, som tror på den, och våra tecken bestrida blott de otrogna.

Det är så som Vi har uppenbarat Skriften för dig, och de som [i äldre tider] mottog uppenbarelsen tror på den, och bland dessa [andra] finns de som tror på den. Ingen avvisar [mot bättre vetande] Våra budskap utom de som är beredda att förneka [den uppenbara] sanningen.

Du läste ej någon bok före denna, ej hel- ler du skref henne med din högra hand; då, i sanning, kunde de tvifla som henne motsäga.

Du hade aldrig läst en bok, ej heller skrifvit någon med din hand före denne (Korânen). Vore det ej så, så skulle dine motståndare hafva skäl att tvifla.

Men före den uppläste du ingen annan skrift och skrev icke heller någon med din högra hand; då kunde de, som fara med lögn, sannerligen tvivla.

Du har aldrig läst upp [något ur en] uppenbarad Skrift innan denna [uppenbarades för dig]; inte heller har du egenhändigt skrivit ned något [ur en Skrift]; annars kunde de som ifrågasätter [uppenbarelsens sanning] haft fog för sina tvivel.

Nej, men den är tydliga tecken i deras bröst som fått kunskapen; och ingen förnekar våra tecken utom de orättfärdige.

Men den (Korânen) består af tydliga uppenbarelser, hvilka lefva i deras hjertan, som äro begåfvade med kunskap; ty endast syndarne förneka våra uppenbarelser.

Nej, detta är tydliga tecken i deras bröst, som fått kunskapen, och våra tecken bestrida blott de orättfärdiga.

Nej, denna [Skrift] utgörs av budskap vars innebörd är klar för dem som har hjärtan upplysta av verklig kunskap, och ingen avvisar [mot bättre vetande] Våra budskap utom de orättfärdiga.

Och de säga: hvarföre hafva ej tecken blif- vit nedsända till honom från bans Herra? Svara: tecknen äro blott hos Gud, och jag är endast en offentlig förmanare.

De säga: "hvarföre nedsändes ej till honom ifrån hans Herre ett underverk?" Svara: "att göra under beror på Gud; men jag är uppenbarligen endast en varnare."

De säga: »Varför hava ej tecken nedsänts till honom från hans Herre?« Säg: »Tecknen finnas blott hos Gud, och jag är blott en offentlig varnare.«

Och de säger: "Varför har hans Herre inte gett honom ett tecken?" Säg: "Gud ensam råder över tecken och under; jag är ingenting mer än en varnare, som varnar klart och entydigt."

Är det då ej tillräckligt för dem att vi hafva nedsändt till dig Boken att föreläsa dem? Sannerligen är deri barmhertighet och erinran för menniskor som tro.

Är det ej nog för dem, att vi hafva nedsändt till dig boken, som uppläses för dem? Deruti se de troende en nådebevisning och en förmaning.

Är det då ej nog för dem, att vi nedsänt skriften till dig, så att den kan uppläsas för dem? Häri finnes sannerligen ett barmhärtighetsbevis och en förmaning för människor, som tro.

Är det inte nog för dem att Vi har uppenbarat för dig [denna] Skrift [så att] den kan läsas upp för dem? I den ligger nåd och en påminnelse till dem som vill tro.

Säg: Gud är tillräckligt vittne emellan mig och eder.

Säg: "Gud är vittne nog i striden emellan mig och Eder, ty Han vet, hvad som finnes i himlarne och på jorden. Men desse, som tro på uppdiktade väsen, och icke tro på Gud, göra en dålig handel.

Säg: »Gud är vittne nog mellan mig och eder.« Han vet, vad som finnes i himlarna och på jorden, och de, som tro på lögnen och förneka Gud, dessa äro de tillspillogivna.

Säg [till förnekarna och tvivlarna]: "Utöver Gud behövs inga vittnen mellan mig och er. Han känner allt i himlarna och på jorden; och de som framhärdar i att tro på lögnen och att förneka Gud är de som skall stå som förlorare.

Han känner hvad som finnes i himlarne och på jorden: och de som sätta tro till lögnen, och förneka Gud, desse skola blifva de lidande.

De fordra, att du skall påskynda straffet. — Vore icke terminen bestämd, så skulle straffet redan hafva nått dem. Men det skall plötsligen öfverraska dem, innan de ana det.

De bedja dig påskynda straffet, och vore ej en bestämd tid utsatt, så skulle straffet hava drabbat dem, men det skall sannerligen plötsligt komma över dem, utan att de ana det.

Och de [låtsas] önska att du skall skynda på straffet, som redan skulle ha drabbat dem om inte [Gud] hade utsatt en frist. Men det kommer med säkerhet att drabba dem och det [skall ske] plötsligt, när de minst anar det.

De begära att du skall påskynda straffet: om icke en bestämd tid vore för allt, visserligen skulle straffet redan träffat dem; men det skall, i san- ning, komma på dem plötsligen, då de ej ana det.

De fordra, att du skall påskynda straffet. Sannerligen, helvetet omhvärfer de otrogne (de kunna ej undkomma det).

De bedja dig påskynda straffet, och helvetet skall sannerligen få de otrogna i sin makt

Ja, de [säger sig] önska att du skall skynda på straffet. Men helvetet skall omsluta dem som förnekade sanningen

De begära att du skall påskynda straffet; men sannerligen skall helvitet omfatta de otrogne.

En dag skall straffet betäcka dem ofvan och nedan, och Gud skall ropa till dem: "smaken edra gerningars frukt!"

Den dag, då straffet överväldigar dem ovan och nedan och han säger: »Smaken nu vad I gjorden!«

en Dag då plågorna skall täcka dem ovanifrån och [stiga upp] från fotsulorna och [en röst] skall säga: "Smaka [frukten] av era handlingar!"

En dag skall straffet öfverraska dem från höjden ofvan dem och från djupet under deras fötter, och Herren skall säga: njuter hvad J arbe- taden. *) Koran. 509

O mine troende tjenare! jorden är vid, och mig måsten I tjena.

Mina tjänare, som tron, min jord är förvisso vid, och mig skolen I dyrka.

MINA troende tjänare! Min jord är vid nog - [bege er dit där ni fritt kan] dyrka Mig!

O mina tjenare som tron! sannerligen är min jord vid *), och Mig, Mig skolen J dyrka.

Hvarje varelse smakar döden, och derefter skolen I återföras till mig.

Varje själ skall smaka döden, och sedan skolen I återföras till oss.

Varje människa skall smaka döden. Därefter skall ni föras åter till Oss,

Hvarje själ skall ljuta döden; derefter sko- len J återföras till oss:

Åt de troende, som hafva gjort godt, anvisa vi en hög plats i paradiset, som är vattnadt af rinnande bäckar, och hvarest de evigt skola vistas. Härlig är arbetarnes lön,

Och dem, som tro och göra goda gärningar, skola vi sannerligen giva en fristad i paradisets rum, genomflutna av bäckar, att de i dem må evinnerligen förbliva. Vilken härlig lön arbetarne få,

och åt dem som valde tron och levde ett rättskaffens liv skall Vi skänka de högst belägna boningarna i paradiset med bäckar porlande nedanför, där de skall förbli till evig tid. En härlig belöning för deras möda,

Och de som trott och gjort goda verk, sannerligen skola vi bereda dem boning i paradi- sets yppersta rum, nedanför hvilka floder löpa; att der evinnerliga vistas: härlig är arbetarnes be- löning;

som framhärda uti tålamod och på sin Herre förtrösta.

Som äro tåliga och förtrösta på sin Herre!

de som höll ut i motgången och som satte sin lit till sin Herre!

Hvilka varit ståndagtige, och på sin Herra förtröstat!

Huru många djur gifvas icke, som icke äro i stånd att samla sin föda? Gud föder dem, så väl som Eder, ty Han hör och vet allt.

Huru många varelser, de där ej skaffa sig sitt uppehälle, försörjer icke Gud tillika med eder! Ja, han är den Hörande, den Vetande.

Hur många varelser saknar inte förmåga att sörja för sig själva! Gud sörjer för dem liksom för er. Han är Den som hör allt, vet allt.

Huru många djur som ej hafva omsorg om sin föda! Gud föder dem och eder; och Han är den Hörande, den Vetande.

Om du frågar dem (hedningarne): "hvem har skapat himlarne och jorden, och hvem befaller solen och månen att göra sin tjenst?" så svara de: "Gud." — Hvarföre uppdikta de då gudar?

Och om du spörjer dem, vem som skapat himlarna och jorden och gjort solen och månen underdåniga, så skola de sannerligen svara: »Gud.« Huru kunna de vara så förvända?

Och om du frågar [människorna]: "Vem är det som har skapat himlarna och jorden och underordnat solen och månen [under Sina lagar]?" svarar de säkerligen: "Det är Gud." Hur förvirrade är inte deras begrepp!

Sannerligen om du frågar dem, hvem som skapat himlarne och jorden, och nödgat solen och månen att göra tjenst, skola de säkert svara: Gud. Huru äro de då beslagne med lögn **)?

Gud gifver i öfverflöd medel åt hvem Han vill af sine tjenare och afmäter ock åt honom; ty Gud vet allting.

Gud giver vem han vill bland sina tjänare ett rikligt eller knappt uppehälle; Gud är förvisso allvetande.

Gud ger den Han vill av Sina tjänare riklig och den [Han vill] knappare utkomst. Gud har full kunskap om allt.

Gud gifver riklig försörjning till hvem Han behagar af sina tjenare, eller är mot honom sparsam; ty Gud är allvetande.

Om du frågar dem: "hvem nedsänder vattnet ifrån himmelen och upplifvar dermed jorden, sedan den varit uttorkad?" Så svara de: "Gud." Säg: "lofvad vare Gud! men de fleste af dem förstå ej detta."

Och om du spörjer dem, vem som nedsänt vatten från himmelen och därmed giver jorden liv efter hennes dvala, så skola de sannerligen svara: »Gud.« Säg: »Lov och pris hör Gud till«, men de flesta av dem hava intet förstånd.

Och om du frågar: "Vem låter regn strömma från skyn och ger med detta nytt liv åt den jord som varit död?" svarar de säkerligen: "Gud." Säg: "Gud ske lov och pris!" Men de flesta [människor] använder inte sitt förstånd.

Och sannerligen om du frågar dem, hvem som nedsänder från himmelen vatten, och derige- nom vederqvicker jorden efter hennes dvala, skola de säkert svara: Gud. Säg: lofvad vare Gud! men de fleste af dem förstå icke. Jasin job!

Detta jordelifvet är ej annat än skämt och lek. Den eviga boningen är det verkliga lifvet. O! om de visste det!

Detta jordiska liv är ingenting annat än gyckel och skämt, men det himmelska hemmet är sannerligen liv. Om de blott visste det!

Detta jordiska liv är [knappast mer än] lek och flyktig glädje, men i evighetens boningar [väntar] livet i dess fullhet. Ack, om de visste...!

Detta verldsliga lif är ej annat än gyckel och lek; men den tillkommande boningen är san- nerligen lif, om de viste det! *) Dermed menas, om man förnekar eder att fritt utöfva eder religion på ett ställe, flytter då till ett annat, der något hinder ej finnes. **) Igenom sin afgudadyrkan. 510

Då de foro på skeppet, anropade de Gud med uppriktig tro; men nu, sedan Han har räddat dem på land, erkänna de jemte Honom andre gudar,

Då de färdas på skeppet, åkalla de Gud, ägnande honom en sann dyrkan, och när han fört dem i land, då sätta de andra vid hans sida

När de [skall företa en sjöresa och] går ombord, ber de om Guds [beskydd] med ren och uppriktig tro; men när Han har låtit dem [oskadda] stiga i land, sätter de gudar vid Hans sida

Då de äro om bord i skeppet åkalla de Gud, upprigtigt bekännande Honom läran; men då Han frälsat dem till land, se, de gifva Honom likar,

för att med otack vedergälla det, som vi hafva beskärt dem, och njuta af lifvets goda. Men snart skola de bringas till förnuft.

För att förneka vad vi givit dem och njuta, men de skola få erfara det.

och visar därmed sin brist på tacksamhet för den [nåd] Vi har skänkt dem, och går [på nytt helt] upp i de jordiska fröjderna. Men en dag skall de få veta [sanningen].

Att de må vara otacksamme för hvad vi gifvit dem, och att de må njuta! men de skola erfara följden. alt de

Inse de (mekkanarne) icke, att vi hafva gjort deras land till ett heligt, säkert ställe, under det att menniskorna rundt omkring dem med våld bortföras? Det oaktadt tro de på onyttiga väsenden och äro otacksamme för Guds nåd.

Hava de då ej lagt märke till att vi skaffat en säker fristad, medan människorna ryckas bort runt omkring dem? Skola de då tro på lögnen och förneka Guds nåd?

Har de inte sett att Vi har gjort [deras stad] till en säker tillflykt, medan övergrepp mot människor [och deras egendom ständigt] äger rum runt omkring dem? Kan de ändå [fortsätta att] tro på lögnen och förneka Guds välgärningar

Hafva de då ej märkt att vi gjort dem en säker fristad *), medan menniskorna omkring dem blifva våldförda? Är det derföre de tro på lögnen, och äro otacksamme för Guds välgerningar?

Men hvem är väl orättrådigare än den, som pådiktar Gud en lögn, eller förklarar sanningen, sedan den meddelats honom, för bedrägeri? Förtjena icke desse gudlöse helvetet till hem?

Och vem är orättfärdigare än den, som uppdiktar lögn om Gud eller håller sanningen för lögn, sedan den kommit honom till del? Finnes ej någon boning i helvetet för de otrogna?

Och vem är orättfärdigare än den som sätter ihop lögner om Gud eller förnekar sanningen när den når honom? Är inte helvetet ett [lämpligt] tillhåll för [dessa] förnekare

Men hvem är orättfärdigare än den som uppdiktar lögn om Gud, eller förnekar sanningen då hon kommit till honom? Är det icke boning i helvite för de otrogne?

Men de, som för vår skull anstränga sig (modigt fördraga förföljelser och olyckor), skola vi leda på våre stigar, ty Gud är med de gode.

Men dem, som kämpa för oss, skola vi sannerligen leda på våra vägar; ja, Gud är sannerligen med dem, som göra väl.

Men dem som strävar och kämpar för Vår sak skall Vi sannerligen leda på de vägar som för till Oss. Gud är alltid med dem som gör det goda och det rätta.

Men de som manhaftigt kämpa för oss, sannerligen skola vi leda dem vår väg; ty Gud är säkert med dem som väl göra. XXX. KAPITLET. Grekerne **). Uti Guds namn, den Mildes, den Barmhertiges.