وَلَوۡ عَلِمَ ٱللَّهُ فِيهِمۡ خَيۡرٗا لَّأَسۡمَعَهُمۡۖ وَلَوۡ أَسۡمَعَهُمۡ لَتَوَلَّواْ وَّهُم مُّعۡرِضُونَ٢٣

Hade Gud märkt något godt hos dem, så hade Han nog gifvit dem hörsel (förstånd), dock, hade Han gifvit dem hörsel, så skulle de likväl hafva vändt sig bort och dragit sig undan.

Om Gud vetat något gott om dem, så skulle han hava låtit dem höra, men om han låtit dem höra, så skulle de hava vänt sig bort, avoga som de äro.

Om Gud hade funnit något gott hos dem skulle Han helt säkert ha förmått dem att lyssna; men även om Han hade förmått dem att lyssna, skulle de säkert ha dragit sig undan av ren halsstarrighet.

Om Gud vetat något godt i dem, visserligen skulle Han gifvit dem hörsel; och om Han gifvit dem hörsel, skulle de visserligen vändt ryggen till och dragit sig undan.