Sura 20: TH

T. H.

TH.

Ta ha.

T. H. Vi hafva icke nedsändt Koran till dig på det du skulle blifva olycklig ***),

Vi hafva icke nedsändt Korânen till dig, på det att du skulle vara olycklig,

Vi hava ej nedsänt Koranen till dig, för att du skall bliva olycklig,

VI HAR inte uppenbarat Koranen för dig för att vålla dig oro och bekymmer;

Utan blott till en erinran åt den som fruk- tar Gud:

utan såsom en förmaning till dem, som frukta Gud,

Utan blott till en förmaning för den, som rädes,

[nej, den är] bara en påminnelse till dem som fruktar [Gud], -

Såsom nedsänd från Honom, som skapat jorden och de höga himlarne.

såsom en uppenbarelse ifrån Honom, som har skapat jorden och de höge himlarne,

En sändning från honom, som skapat jorden och himlarna i höjden.

sänd av Honom som har skapat jorden och de högsta himlarna,

Den Barmhertige sitter på thronen;

den Barmhertige, som har stigit upp på thronen.

Förbarmaren sitter på tronen.

den Nåderike som tronar [över skapelsen] i Sin allmakts härlighet.

Honom tillhör hvad som är i himlarne och på jorden, och hvad deremellan finnes, och hvad som är under jord. *) Koran. doo **) De tvenne enkla bokstäfverna hvilka börja första versen, hafva gifvit kapitlet sitt namn. Flera gissningar hafva blif- vit gjorde, rörande deras betydelse, utan att hafva ledt till någon följd: de förblifva en gåta. Se not. 4. ***) Genom för stora ansträngningar, antingen i och för de otrognes omvändelse, eller genom alltför trägna böner och fastor. 393

Hans är hvad som finnes i himlarne, på jorden, det som är emellan dem och det som är under jorden.

Honom tillhör vad som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden, vad däremellan är och vad som är under mullen.

Honom tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär och allt som finns däremellan och allt som marken gömmer.

Om du gifver offentlighet åt ditt tal eller ej, är det lika, ty Han känner hvad som är hem- ligt, och än mer förborgadt.

Om du talar högt när du beder, så vet du väl, att hjertats hemligheter äro Honom bekanta, och det, som är ännu mera fördoldt.

Du må gärna tala högt; han känner förvisso det hemliga och det fördolda lika väl.

Vare sig du säger högt [vad du tänker eller inte, vet Han det], eftersom Han känner [människans] hemligheter och det som är än djupare dolt.

Gud! det finnes ingen gud, utom Honom; Han har de skönaste namn.

Det gifves ingen Gud utom Honom; på Honom passa de skönaste namn.

Det finns ingen gud utom Gud; honom tillkomma de yppersta namn.

Gud - ingen gudom finns utom Han; Hans är fullkomlighetens sköna namn!

Har du fått kunskap om hvad som tilldrog sig med Mose 314)? ligen

Har berättelsen om Moses kommit till din kunskap?

Har någon underrättelse om Mose kommit dig till del?

HAR DU [Muhammad] hört berättelsen om Moses?

Då han varseblef eld, och sade till sin slägt: dröjer J! sannerligen, ser jag en eld; o bail

Han såg en gång en eld och sade till de sine: "stannen här, ty jag ser en eld. Kanhända kan jag skaffa Eder en brand derifrån eller vid elden finna en vägvisare.

Hurusom han fick se en eld och sade till de sina: »Stannen här! Jag märker förvisso en eld. Kanhända jag kan skaffa eder en brand därifrån eller finna någon ledning genom elden.«

Han hade sett en eld [på avstånd] och sade till de sina: "Stanna här! Jag har upptäckt en eld; kanske kan jag hämta en fackla åt er därifrån eller råka [någon] vid elden som visar oss vägen."

Kanbända må jag bringa eder en brand derifrån, eller finna en vägledning medelst elden 315).

När han kom till den, hörde han dessa ord: "o Moses!

Och då han kom fram till den, ropade en röst: »Mose!

Men när han närmade sig kallade en röst på honom: "Moses!

Men då han kommit till den, ropades det: o, Mose!

Jag är i sanning din Herre. Drag derföre af dina skor, ty du är i den helige dalen Tova.

Jag är förvisso din Herre. Drag av dina skor! Du är förvisso i den heliga dalen Tuwa.

Jag är din Herre! Tag av dina sandaler; du står nämligen i den heliga dalen Tuwa.

Sannerligen är jag din Herre; tag alltså af dina skor 316), ty du är i den heliga dalen Tuoa. bound 50 314) Moses historie, som upptager största delen af detta kapitel, hade för afsigt, så säga kommentatorerne, att uppmuntra Mo- hammed, genom exemplet, att med själsstyrka uppfylla sitt profetiska kall, ty han borde vara förvissad om att erhålla ett lika bistånd från Gud; det är nemligen sagdt, att detta var ett af de första kapitlen hvilka blefvo uppenbarade. Sale enl. Al Beidawi. ale enl. 315) Kommentatorerne säga, att Mose, som fått sin svärfaders till- no låtelse att besöka sin moder. begaf sig på vägen med sin fa- milj från Madian till Egypten; men då han hunnit till Tuoa- dalen, hvarest berget Sinai ligger, kommo födsloplågorna på hans hustru, och hon framfödde en son, under en mycket mörk natt med snöyra. Mose hade äfven gått vilse, och hans hjord var kringspridd, då han oförmodadt varseblef en eld, vid sidan af ett berg; då han nalkades den, fann han den brinna uti en grön buske. Ibidem. 316) Uti österländerna är det ett undergifvenhets-tecken, att af- taga tofflorna eller skorna, utanför dörren af en högre persons rum, och dit inträda barfota. Någre kommentatorer påstå, emedlertid, att Moses skodon, vid detta tillfälle, voro gjorde af en ogarfvad åsnehud, hvilket gjorde dem orena, och var anledningen till den befallning han fick. Se Sale. 394

Jag har utvalt dig; gif derföre akt på det, som varder för dig uppenbaradt.

Och jag har utkorat dig. Lyssna nu till vad som uppenbaras!

Jag har utvalt dig [till profet]; lyssna nu noga till det som skall uppenbaras [för dig].

Och jag har utvalt dig, lyssna alltså till det som skall dig uppenbaras:

Jag är sannerligen Gud. Det gifves ingen Gud utom mig; derföre må du dyrka mig och upprätthålla gudstjensten mig till åminnelse.

Jag är förvisso Gud; det finns ingen gud utom mig. Dyrka mig alltså och förrätta bönen till min åminnelse!

Jag är Gud. Ingen gudom finns utom Jag. Dyrka Mig därför och förrätta bönen för att minnas Mig!

Jag är sannerligen Gud; det finnes ingen gud, utom Mig; derföre, dyrka mig och förrätta bönen till min åminnelse.

Den yttersta stunden är nära — jag har svårt att längre förtiga den — på det att hvarje menniska må lönas efter sina gerningar.

Stunden kommer förvisso — jag skall snart uppenbara den — för att varje själ skall få sina gärningars lön.

Den Yttersta stunden skall komma, även om Jag håller dess [ankomst] hemlig, för att var och en skall lönas för det som han har strävat mot.

Visserligen skall domstimmen inträffa: jag vill tillkännagifva den,

Ej må den, som icke tror på den, utan följer sina lustar, hindra dig ifrån denna tro, ty då skall du förgås.

Låt ej den, som icke tror därpå och som rättar sig efter sina hugskott, hålla dig tillbaka, så att du störtar i fördärvet!

Låt därför ingen som förnekar den och som [bara] följer sitt eget sinne, rubba dig i din tro på den - annars störtar du dig i fördärvet.

På det att hvarje själ må blifva lönt för hvad hon arbetat.

Hvad är det, som du har i din högra hand, o Moses?"

Men vad är det, som du håller i din högra hand, Mose?«

Moses, vad är det du har i din högra hand?"

Icke må den som ej tror derpå och som följer sin lusta, afhålla sig från att tro på den, att du ej må förgås.

Han svarade: "det är min staf, på hvilken jag stöder mig och med hvilken jag slår ned löf åt mina får. Jag begagnar den ock för andra behof."

Han svarade: »Det är min stav. På den stöder jag mig; med den slår jag av löv för min hjord, och den använder jag för andra ändamål.«

Han svarade: "Det är min stav, som jag stöder mig på och som jag använder för att skala av löv från träden för mina får; jag har också annan nytta av den."

Men hvad är det du håller i din högra hand, o, Mose?

Gud sade: "kasta ned den, o Moses!"

Då sade han: »Kasta den ifrån dig, Mose!«

[Gud] sade: "Kasta den ifrån dig, Moses!"

Han svarade: det är min staf, hvarpå jag stöder mig och hvarmed jag nedslår löf åt min hjord, och hvaraf jag betjenar mig för andra nöd- vändiga behof.

Då han hade kastat den, se! så vardt den en orm, som började röra sig framåt.

Så kastade han den ifrån sig, och se, den vart en orm, som rörde sig.

[Moses] kastade den och se, då blev den till en orm, som kvickt ville slingra sig undan.

Sade Herren: kasta ned den, o, Mose!

Gud sade: "tag fast den, och var ej rädd; vi skola återställa den till sin förra skepnad.

Och han sade: »Grip den och frukta ej! Vi skola återställa den i dess förra skick.

[Gud] sade: "Grip nu tag i den och var inte rädd! Vi skall låta den återgå till sitt förra tillstånd.

Och han nedkastade den, och se, den vardt en slingrande orm.

Stick din hand i din barm, och hon skall utkomma hvit utan någon skada. Detta vare dig till ett nytt tecken,

Och stick din hand under din arm, så skall den komma ut igen vit och oskadd som ett nytt tecken,

Tryck din hand [under kläderna] mot kroppens sida; då du drar fram den [skall den vara] skinande vit, utan en fläck - ett andra tecken [efter tecknet med staven] -

Sade Herren: grip honom och frukta ej, vi skola återställa honom uti dess förra tillstånd.

på det att vi må visa dig det största af våra under.

Att vi må visa dig några av våra största tecken.

Vi har nämligen velat låta dig se några av Våra stora tecken.

Och sätt din hand under din arm, hon skall utkomma hvit, utan skada: detta varde ett annat tecken;

Gå till Farao, ty han är öfvermodig."

Gå till Farao! Han är förvisso vrång.«

Bege dig [nu] till Farao, som har gått för långt i sitt övermod."

På det vi må visa dig af våra största tecken.

Moses sade: "o min Herre! stärk mitt mod,

Han svarade: »Herre, vidga mitt bröst,

[Moses] sade: "Herre! Öppna mitt bröst [för Ditt ljus]

Gack till Pharao; ty han är gudlös.

gör mitt uppdrag lätt,

Gör mitt värv lätt för mig

och gör min uppgift lätt

Svarade Mose: o, Herre! utvidga åt mig mitt bröst,

lös mitt tungband,

Och lossa min tungas band,

och lös min tungas band

Och gör lätt för mig mitt värf,

så att de förstå hvad jag säger,

Så att de förstå mitt tal!

så att de förstår mina ord,

Och lossa min tungas band,

och gif mig till rådgifvare en af min slägt,

Giv mig en hjälpare bland de mina,

och ge mig som medhjälpare en av de mina,

Att de må förstå mitt tal;

min broder Aron.

Min broder Aron;

Aron, min broder.

Och gif mig en rådgifvare utaf min slägt,

Stärk genom honom min svaghet,

Styrk min kraft genom honom

Låt honom bli ett stöd för mig

Aaron, min broder:

och gör honom till deltagare i mitt uppdrag,

Och gör honom delaktig i mitt värv,

och låt honom dela min uppgift,

Stärk genom honom min rygg, 395

så att vi ofta må lofva

Att vi må träget prisa dig

så att vi oförtröttligt får prisa Din härlighet

Och gör honom delagtig i mitt värf,

och ofta prisa dig,

och träget åkalla dig!

och ständigt minnas Dig!

På det att vi må prisa Dig mycket, och komma ihåg Dig ofta;

ty du ser oss."

Du giver förvisso akt på oss.«

Du som ser oss [som vi är med våra fel och brister]!"

Ty Du ser oss.

Gud sade: "hvad du begär, o Moses! är dig beviljadt.

Och han sade: »Du får vad du begär, Mose!

[Gud] sade: "Moses! Allt det som du har bett om har beviljats dig!

Sade Herren: din begäran, o, Mose! är dig bifallen.

Redan en gång förut hafva vi varit dig nådige,

En gång förut hava vi ju varit dig nådiga,

Vi har redan en gång visat dig Vår nåd

Och sannerligen hafva vi redan en gång förut varit nådige emot dig,

då vi gåfvo din moder denna uppenbarelse:

Då vi gåvo din moder denna uppenbarelse:

då Vi gav din moder denna ingivelse:

Da vi uppenbarade för din moder hvad som uppenbarades;

"kasta honom i kistan och kasta honom sedan i floden, så skall den uppkasta honom på stranden. En fiende till mig och en fiende till honom skall upptaga honom.” Jag hade ingifvit dem kärlek till dig, så att du skulle uppfostras under mina ögon.

“Lägg honom i kistan och kasta den i floden, att floden må kasta honom upp på stranden, så skall en fiende till både mig och honom upptaga honom.” Och jag ägnade dig kärlek, och det just för att du skulle uppfostras under mina ögon,

'Lägg honom i en kista och sätt ut den i floden; floden skall föra [kistan] till stranden och en som är Min fiende och hans fiende skall [finna honom och] ta sig an honom.' Och Jag omgav dig med Min kärlek och du växte upp under Mina ögon..

Sägande: lägg honom i en låda och kasta honom i floden; och floden må uppkasta honom på stranden, att min fiende och hans fiende må upptaga honom och jag uppväckte kärlek *) för dig, från mig;

Din syster gick ju och sade: "skall jag visa Eder en, som kan vårda honom?" Då återlemnade vi dig till din moder, på det att hon skulle tröstas och icke sörja. När du dödade en person, så frälste vi dig ifrån oron deröfver, och pröfvade dig med andra pröfningar. Flera år vistades du ibland Madjans folk, och du kom sedan hit, o Moses! enligt min tillskyndelse,

När din syster gick förbi och sade: ”Skall jag visa eder till någon, som tager hand om honom?” Och vi återställde dig till din moder, för att hennes ögon måtte finna lisa och hon icke skulle bedrövas. Du dräpte ock en man, och vi befriade dig från din ängslan och satte dig på flera prov. Och du dvaldes i åratal bland Midjans folk; sedan kom du hit enligt vårt beslut, Mose,

Och då gick din syster [till Farao palats] och sade: 'Skall jag visa er till [en kvinna] som kan ta hand om honom [och amma honom]?' Så gav Vi dig tillbaka till din moder, så att hennes ögon fick glädjas och hon glömde sin sorg. [När du hade nått vuxen ålder] dödade du en man. Vi befriade dig från ångesten [över detta] men prövade dig med [andra svåra] prövningar. Därpå vistades du flera år hos folket i Madyan; och nu, Moses, har du enligt Mitt beslut kommit [till Vårt möte];

På det du skulle blifva danad under mina ögon:

Jag har utvalt dig åt mig sjelf.

Och jag utvalde dig åt mig själv.

Jag har nämligen knutit dig till Mig själv.

Då din syster gick förbi och sade: skall jag visa eder till den som skall uppamma honom )? Och vi återställde dig till din moder, på det hennes ögon måtte uppklarna, och hon ej måtte sörja. Och du dräpte en man, och vi befriade dig från ängslan, och vi pröfvade dig med många prof. *) Hos Pharao och dem som funno Mose, 317) Mohammedanerne säga, att lådan uti hvilken Mose var in- lagd, drefs af strömmen, genom en af Nilens armar, in i en fiskdam uti Pharaos trädgård. Pharao och hans hustru Asia, befunno sig der vid tillfället, och då lådans innehåll upptäcktes, åtogo de sig barnet, och Pharao gaf befallning om en ammas anskaffande. Flera sådana framkommo, men barnet vägrade att taga någons bröst, till dess hans syster Miriam, som gått att skaffa sig underrättelser om honom, erbjöd sig att skaffa en tjenlig person, och bragte hans egen moder. Se Sale enl. Al Beidawi. 396

Gån du och din broder med mina tecken, och försummen icke att åkalla mig.

Gå, du och din broder, åstad med mina tecken, och tröttnen ej att åkalla mig!

Bege er [nu] i väg med Mina budskap, du och din broder, och låt inte trötthet hindra er att anropa Mig!

Och du dröjde i åratal ibland Madians folk; och sedan har du kommit hit, o, Mose! enligt ett faststäldt beslut: am is sb

Gån båda till Farao, ty han är öfvermodig,

Gån åstad till Farao! Han är förvisso vrång.

Gå till Farao - han har gått för långt i sitt övermod -

Och jag har utvalt dig för mig sjelf.

och talen mildt till honom, så skall han kanhända besinna sig eller intagas af fruktan."

Och talen fogligt till honom! Kanhända han låter förmana sig eller rädes«.

men tala till honom i försonliga ordalag; kanske förmås han då till eftertanke eller grips av fruktan."

Gack du och din broder, med mina tec- ken, och upphörer ej att ihågkomma mig:

De svarade: "o vår Herre! vi frukta, att han skall förgå sig emot oss, eller att Han varder ännu öfvermodigare."

De svarade: »Herre, vi frukta förvisso, att han förgår sig mot oss eller varder ännu mera vrång.«

De svarade: "Herre! Vi är rädda att han skall hindra oss i vårt uppdrag eller gå fram mot oss med våld."

Går till Pharao, ty han är gudlös;

Gud sade: "frukten icke, ty jag är med Eder; jag hör och ser.

Då sade han: »Frukten ej! Jag är förvisso med eder; jag hör, och jag ser.

[Gud] svarade: "Ni har ingenting att frukta! Jag skall vara med er; Jag hör och ser [allt].

Och taler till honom ett fogligt språk, kanhända skall han erinra sig, eller rädas. Junol

Gån derföre till honom och sägen: "vi äro din Herres sändebud. Skicka Israels barn med oss och plåga dem ej. Vi hafva medfört tecken ifrån din Herre, och frid vare med den, som följer den rätta ledningen.

Gån alltså till honom och sägen: ”Vi äro förvisso din Herres budbärare; sänd alltså Israels barn med oss och förtryck dem ej! Vi hava kommit till dig med tecken från vår Herre; frid över den, som följer den rätta vägen!

Gå nu till honom och säg: 'Vi är din Herres sändebud. Låt Israels barn lämna landet med oss och straffa dem inte! Vi för med oss till dig ett tecken från din Herre. [Guds] fred skall vara med den som följer [Hans] vägledning!

De svarade: o, Herre! vi frukta, i sanning, att han må förgripa sig emot oss, eller att han må synda värre. del:bigte

Det har uppenbarats för oss, att straffet skall drabba den, som behandlar den såsom bedrägeri och vänder sig derifrån."

Oss har förvisso uppenbarats, att straffet drabbar den, som håller sanning för lögn och vänder den ryggen.«

Det har uppenbarats för oss att [Hans] straff skall drabba dem som förnekar sanningen och vänder den ryggen.'”

Sade Herren: J skolen ej frukta, ty jag är med eder; jag hör och jag ser.

Han sade: "hvem är eder Herre, o Moses?"

Och han sade: »Vem är då eder Herre, Mose?«

[När de fått företräde och Moses hade talat] sade [Farao]: "Vem, Moses, är då er Herre?"

Går alltså till honom och säger: vi äro din Herres sändebud, sänd derföre med oss Israels barn, och förtryck dem ej; vi hafva kommit till dig med tecken från din Herra: och frid öfver honom som följer vägledningen!

Moses svarade: "vår Herre är den, som gifvit åt allting sin form och sedan leder på den rätta vägen."

Han svarade: »Vår Herre är den, som givit allting dess skapnad och sedan leder det rätt.«

[Moses] svarade: "Han som ger åt varje ting dess väsen och form och sedan leder det på dess väg - Han är vår Herre."

Sannerligen har det blifvit oss uppenba- radt, att straff varder på den som anklagar oss för lögn och frånvänder sig. o, Mose?

Farao sade: "hurudant var de förra slägtenas belägenhet?"

Då sade han: »Huru förhåller det sig då med äldre släkten?«

[Farao] sade: "Hur är det då med de släkten som levde före oss?"

Sade Pharao: hvem är då eder Herre, bolsosiootelagat ni yib

Moses svarade: "min Herre känner det, det står i en bok. Min Herre misstager sig ej, ej heller är Han glömsk.

Han svarade: »Kunskapen om dem finnes i en skrift hos min Herre; min Herre far ej vilse och glömmer ej«,

[Moses] svarade: "Kunskapen om [vad som hänt] dem finns hos min Herre, [upptecknad] i ett beslut; min Herre begår aldrig ett misstag och Han glömmer ingenting."

Han svarade: vår Herre är den som all- ting gifver; Han har skapat, och sedan styr Han det.

Han har utbredt jorden som en bädd åt Eder, på den utstakat vägar för Eder och nedsänder vatten ifrån himmelen, och vi frambringa dermed mångahanda slags växter, sägande:

Han, som gjort jorden till en bädd åt eder, utstakat vägar på henne åt eder och nedsänt vatten från himmelen. Och därmed hava vi frambragt växter av olika slag.

[DET ÄR] Han som har gjort jorden till er vagga och stakat ut på den de vägar [ni har att följa för att få er utkomst], och som låter regn falla från skyn - med detta låter Vi växter spira av alla slag.

Sade Pharao: hvad är då de föregående slägternas tillstånd?

"äten och beten eder boskap. Sannerligen, häruti finnas tecken för dem, som hafva förstånd.

Äten och fodren edra hjordar! Häri finnas sannerligen tecken för dem, som hava omdöme.

[Av växterna och deras frukter] får ni livnära er och låta er boskap beta. I detta ligger helt visst budskap till människor som [styrs av] sitt förnuft.

Svarade Mose: kunskapen om dem är hos min Herra, uti boken: min Herre irrar sig ej, ej heller glömmer Han något.

Af den (jorden) hafva vi skapat Eder, till den skola vi återföra Eder och ur den skola vi framhafva Eder ännu en gång"

Av jord hava vi skapat eder; till den skola vi låta eder återvända, och ur den skola vi ännu en gång låta eder uppstå.

Av denna [jord] har Vi skapat er och till den låter Vi er vända tillbaka och ur den skall Vi [kalla] er att stiga fram ännu en gång.

Han som åt eder vidt utbredt jorden och gjort åt eder vägar derpå, och som nedsänder från himmelen vatten; och derigenom frambringa vi växter af olika slag: 397

Vi visade honom alla våra tecken, men han ansåg dem för bedrägeri och vägrade att tro.

Vi hava ju visat honom alla våra tecken, men han höll sanning för lögn och vägrade.

FASTÄN VI lät [Farao] se alla Våra tecken, förkastade han dem och vägrade att tro [på Våra budskap].

Åter och föder deraf edra hjordar: uti detta är visserligen tecken för dem som hafva för- stånd.

Han sade: "har du hitkommit till oss, Moses! för att med din trolldom drifva oss ur landet?

Han sade: »Mose, har du kommit till oss för att med din trolldom driva oss ut ur vårt land?

Han sade: "Har du, Moses, kommit hit för att driva bort oss från vårt land med dina trollkonster

Af henne hafva vi skapat eder, och i henne skola vi återbringa eder, och från henne skola vi uttaga eder ännu en gâng.

Vi skola derföre visa dig ett likadant trolleri." Bestäm nu en tid till vårt möte; hvarken vi eller du skola svika det, och vare stället bestämdt."

Vi skola sannerligen visa dig likadan trolldom; utsätt alltså tid för en överenskommelse mellan oss och dig, som varken vi eller du må bryta, på en plats mitt emellan båda!«

Vi skall sannerligen visa dig lika goda trollkonster som dina. Nämn därför tid för ett möte från vilket vi inte skall utebli och du inte heller får [utebli] och en [för oss alla] lämplig plats."

Och sannerligen visade vi honom *) alla våra tecken, men han gjorde dem till lögn, och vägrade att tro.gi

Moses sade: "vårt möte vare på festdagen, och låt folket församlas på ljusa dagen."

Han svarade: »Överenskommelsen med eder må gälla festdagen, och folket må församlas vid ljusan dag.«

[Moses] svarade: "Det möte som du [vill kalla till] skall äga rum på er stora högtidsdag och låt folket samlas redan på förmiddagen."

Han sade: är du kommen till oss för att utdrifva oss från vårt land, med din svartkonst, o, Mose?

Och Farao gick bort och församlade sine trollkarlar. Sedan infann han sig.

Då vände sig Farao bort och uppgjorde sina anslag; sedan kom han,

Farao drog sig tillbaka [med sina rådgivare] för att planera hur de skulle gå till väga; och [när tiden för mötet kom] infann han sig.

Men sannerligen skola vi tillvägabringa åt dig ett lika beskaffadt hexeri; utsätt alltså emellan oss och dig tid för ett möte, vi skola icke svika det, ej heller du, på lika rum.

Moses sade till dem: "ve Eder! uppdikten ej någon lögn om Gud, ty då skall Han med ett straff förgöra Eder. Alle lögnare hafva förgåtts."

Och Mose sade till dem: »Ve eder! Uppdikten ej lögn om Gud, Så att han tillintetgör eder genom något straff, eftersom den, som uppdiktat lögn, förut kommit på skam!«

Moses sade till dem: "Den av er som sätter ihop lögner om Gud drar olycka över sig; ja, Han skall förinta er med [Sitt] straff! Den som sätter ihop lögner om Gud är dömd att misslyckas."

Svarade Mose: tiden för edert möte må blifva högtidens dag, och må folket blifva försam- ladt på ljusa dagen.

Trollkarlarne öfverlade om sin plan, och talade i hemlighet.

Och de tvistade med varandra om vad de borde göra och höllo rådplägning i hemlighet

De överlade i avskildhet om vad som var att göra

Och Pharao vände sig från Mose, och sammansatte sin konst, sedan kom han till mötet.

De sade: "desse två äro visserligen trollkarlar. Deras mening är, att med sin trolldom drifva Eder ur edert land och tillintetgöra eder förträffliga lära.

Och sade: »Dessa båda äro sannerligen trollkarlar, som med sin trolldom vilja driva eder ut ur edert land och taga eder tro, den bästa som finnes, ifrån eder.

och sade till varandra: "Dessa två är helt säkert trollkarlar vars avsikt är att jaga bort oss från vårt land med sin trollkonst och att avskaffa våra föredömliga seder och bruk.

Sade Mose till dem: ve eder! J mågen ej uppdikta lögn om Gud, w

Samlen då eder kraft och framträden i sluten trupp. I dag är den lycklig, som segrar." —

Uppgören alltså edra anslag och stigen sedan fram i rad! Lycklig den, som är ypperst i dag!«

Låt oss alltså lägga fast vår plan och så gå fram på en linje; och den som i dag tar hem spelet har sannerligen vunnit en lysande triumf!"

Att Han ej må förstöra eder i qval och pina, ty sannerligen är den hopplös, som uppdik- tar lögn.

De sade: "vill du, Moses! kasta eller skola vi kasta först (våre stafvar)?"

Och de sade: »Mose, skall du kasta, eller skola vi kasta först?«

[Trollkarlarna] sade: "Antingen kastar du, Moses, [din stav] eller också kastar vi först."

Och de **) tvistade sinsemellan om sitt förehafvande, och höllo hemlig rådplägning.

Han svarade: "ja! kasten I." Och se! genom deras trolleri syntes för honom deras rep och stafvar, som om de sprungo.

Han svarade: »Nej, kasten I!« Och se, till följd av deras trolldom föreföll det honom, som om deras rep och stavar hade rört sig,

Han svarade: "Kasta ni - [jag väntar]!" Och deras trolldom gjorde sådan verkan att han tyckte sig se att deras rep och stavar verkligen rörde sig.

De sade: desse båda äro ju visserligen tvenne trollkarlar, som vilja utdrifva eder från edert land, genom sitt hexeri, och bortföra edra förnäm- ste hufvudmän: Pharao. **) Pharaos hexmästare. 398

Moses intogs då af en hemlig fruktan inom sig.

Och Mose kände fruktan i sin själ.

Och Moses sinne fylldes av onda aningar.

Förener alltså eder konst och kommer sedan fram i ordning, och lycklig är den i dag, som blifver öfverlägsen.

Vi sade: "frukta icke; du skall få öfverhanden.

Men vi sade: »Frukta ej! Du är förvisso den ypperste.

Vi sade: "Oroa dig inte! Det är du som har övertaget.

De sade: o, Mose! antingen skall du kasta din staf först, eller skola vi blifva de förste som kasta?

Kasta det som du har i din högra hand; det skall uppsluka hvad de hafva frambragt. De hafva endast åstadkommit en trollkarls bedrägeri. En trollkarl kan det aldrig gå väl, hvarthelst han vänder sig."

Och kasta det du håller i din högra hand, så skall det uppsluka allt vad de företagit sig. Vad de företagit sig är förvisso en trollkarls konst, men en trollkarl varder aldrig lycklig, vart han än vänder sig.«

Kasta nu [staven] som du har i din högra hand; den skall genast snappa åt sig det som de har åstadkommit. Vad de har åstadkommit är ingenting annat än trollkonster och trollkarlen uppnår aldrig något [bestående med sina konster], vad hans syfte än är."

Han svarade: välan! kaster J; och se, ge- nom deras hexeri syntes för honom deras rep och deras stafvar slingra sig omkring.

Då föllo trollkarlarne på knä och sade: "vi tro på Arons och Mose Herre."

Och trollkarlarne måste kasta sig ned i tillbedjan och sade: »Vi tro på Arons och Moses Herre.«

Och trollkarlarna [som såg sig besegrade] föll ned på sina ansikten och ropade: "Vi tror på Arons och Moses Herre!"

Och Mose kände fruktan i sin själ.

Farao sade: "tron I på Honom, innan jag har gifvit Eder lof dertill? Han är nog eder mästare, som har lärt Eder trolldomskonsten. Men jag skall derföre afhugga edra händer och fötter på motsatt sida och korsfästa Eder på palmstammar. Då skolen I erfara, hvem af oss, som straffar strängast, och längst kan uttänja pinan."

Då sade Farao: »Sätten I tro till honom, innan jag tillstädjer eder det? Han är sannerligen eder mästare, som lärt eder att trolla, men jag skall sannerligen avhugga edra händer och fötter korsvis och korsfästa eder på palmstammar, och I skolen få lära, vem av oss är strängast och uthålligast i att straffa.«

[Farao] sade: "Tror ni på honom innan jag har gett er tillåtelse? Han måste vara er mästare som har undervisat er i trolldom! Jag skall sannerligen hugga av er motsatt hand och fot och jag skall korsfästa er på palmstammar utan att skona någon, för att ni skall få lära er vem av oss som utdömer de hårdaste straffen och vems straff som varar längst.

Vi sade: frukta ej, ty du skall blifva öf-. verlägsen.

De svarade: "vi kunna icke föredraga dig framför de tydliga tecken, hvilka han visat oss, och framför den, som har skapat oss. Fullgör din dom. Du kan döma endast här i verden.

De svarade: »Aldrig skola vi akta dig högre än de klara vittnesbörd, som kommit oss till del, och honom, som skapat oss. Befall vad du vill befalla! Du befaller blott i detta jordiska liv;

De svarade: "Aldrig skall vi sätta [troheten mot] dig framför de bevis [om sanningen] som vi fått se, och inte heller framför [troheten mot] Honom som har skapat oss! Besluta nu vad du har satt dig i sinnet - det enda du kan besluta om är det som rör livet i denna värld.

Och kasta det som är i din högra hand, det skall uppsluka hvad de hafva gjort; ty det som de gjort är en trollkarls bedrägeri: och den som är trollkarl, skall ej få framgång, hvarhelst han må komma.

Vi tro på vår Herre, så att Han förlåter oss våra synder och det trolleri, hvartill du har tvingat oss. Gud är bäst, och Hans lön varar längst.

Vi tro förvisso på vår Herre, att han må förlåta oss våra synder och all den trolldom, som du tvungit oss till. Ty Gud är förmer och längre beståndande.«

Vi tror nu på vår Herre och [ber Honom] om förlåtelse för våra synder och för den trolldom som du har tvingat oss att bedriva. Gud är den Bäste och Han lever i evighet."

Och trollkarlarne nedföllo i tillbedjan *); de sade: vi tro på Aarons och Moses Herre.

Sannerligen, den som kommer skuldbelastad inför sin Herre — han kommer i helvetet, der han hvarken dör eller lefver.

Den, som träder inför sin Herre som en syndare, väntar förvisso helvetet; där kan han varken dö eller leva.

DEN SOM [på Uppståndelsens dag] kommer inför sin Herre som obotfärdig syndare skall få helvetet [på sin lott]; där får han inte dö men kan inte heller leva.

Sade Pharao: tron J på Honom förr än jag tillåtit eder? I sanning är Han den störste af eder, som lärt eder svartkonsten: men sannerligen skall jag låta afhugga edra händer och edra fötter på motsatta **) sidor, och låta korsfästa eder på palmträdsstammar; och J skolen lära ho utaf oss är strängare i straffet och ihärdigare.

Men alle, som komma inför Honom såsom troende och hafva gjort godt — dem vänta höge grader af belöning:

Men den, som träder inför honom som en rättrogen efter att hava gjort goda gärningar, vänta de högsta grader:

Men de som kommer inför Honom som troende efter att ha levt ett rättskaffens liv skall ges den högsta värdigheten;

De svarade: aldrig skola vi hedra dig öf- ver de tydliga bevisen hvilka till oss kommit och Honom som skapat oss: döm alltså hvad du går att dömma; du skall blott dömma i detta verlds- liga lif. Sannerligen tro vi på vår Herra, att Han må förlåta oss våra synder och den svartkonst *) Då de varit vittnen till Moses underverk. **) Högra handen och venstra foten, eller tvertom. 399 hvartill du tvungit oss: och Gud är bättre än du och varagtigare.

Edens lustgårdar, vattnade af rinnande bäckar. Der få de bo i evighet. Sådan är dens lön, som sträfvat att varda from."

Edens lustgårdar, genomflutna av bäckar, att han där må evinnerligen förbliva. Detta varder dens lön, som bättrar sig.

för dem står Edens lustgårdar beredda, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid. Det är lönen till dem som har renat sig [från synd].

Eho som kommer en brottsling inför sin Herra *), visserligen skall han få helvitet till bo- ning, der han ej skall dö, ej heller lefva.

Derefter gåfvo vi Moses denna uppenbarelse: "drag ut om natten med mine tjenare och bered dem en torr väg i hafvet. Frukta ej att upphinnas och var ej rädd."

Vi hava ju givit Mose följande uppenbarelse: »Begiv dig åstad med mina tjänare nattetid och bana en torr väg åt dem genom havet utan att frukta att upphinnas och utan räddhåga!«

[EN DAG] gav Vi Moses befallningen: "Bege dig av under natten med Mina tjänare och röj för dem en torr väg genom havet; oroa dig inte för att [förföljarna] skall hinna upp er och var inte rädd [att vattenmassorna skall dränka er]!".

Men den som kommer till Honom en rätt- trogen, och har gjort goda verk, sådane skola få de högsta graderna i belöningen:

Och Farao förföljde dem med sine härar, och hafvet betäckte desse med sina böljor;

Och Farao lät sina härskaror förfölja dem, men det översvämmande havet översvämmade dem,

Farao förföljde dem med sin här och vattenmassorna överväldigade [och dränkte] dem;

En evinnerlig bonings lustgårdar, genom hvilka floder löpa, hvari de evigt skola vistas: detta varder dens belöning som blifver renad.

ty Farao ledde sitt folk vilse och förde dem ej på den rätte vägen.

Ty Farao vilseledde sitt folk och vägledde det ej.

i stället för att visa sitt folk den rätta vägen hade Farao lett dem vilse.

Och vi sade i uppenbarelse till Mose: gack bort om natten med mina tjenare; och slå åt dem **) en torr väg genom hafvet:

O Israels barn! vi frälste ju Eder ifrån eder fiende och utsatte ett möte med Eder vid Sinai-bergets högra sida, samt nedsände till Eder manna och vaktlar.

I Israels barn, så hava vi frälst eder från eder fiende och stämt möte med eder på bergets högra sida och nedsänt manna och vaktlar till eder.

Söner av Israel! Vi räddade er från er fiende och slöt förbund med er på högra sidan av berget Sinai och gav er manna och vaktlar till föda

Du skall ej frukta förföljelse, ej heller vara förfärad.

"Äten," sade vi, "af de goda ting, som vi hafva beskärt Eder, men utan omåttlighet, ty då skall min vrede komma öfver Eder. Men den, på hvilken min vrede faller, han störtas i förderf.

Äten av det goda, som vi beskärt eder, men varen ej vrånga, så att min vrede drabbar eder, ty den min vrede drabbar är förlorad.

[och sade:] "Ät av det goda som Vi har skänkt er men gå inte till överdrift [och sätt er inte upp emot Mig i trots och olydnad] så att Min vrede drabbar er! Den som drabbas av Min vrede är förlorad!

Och Pharao följde efter honom med sitt krigsfolk, och de blefvo begrafne under hafvets böljor ); och Pharao missledde men vägledde ej sitt folk.

Dock jag är sannerligen öfverseende med den, som ångrar sig, tror, gör godt och sedan vandrar på den rätte vägen.

Men jag är sannerligen överseende mot den, som omvänder sig och tror, som handlar rättskaffens och är stadd på den rätta vägen.

Men Jag ger förvisso den full förlåtelse som ångrar sig, antar tron och sedan lever ett rättskaffens liv och följer vägledningen."

O, Israels barn! sannerligen frälsade vi eder från eder fiende, och vi anvisade eder ber- gets Sinai högra sida ); och vi nedsände öfver eder manna och vaktlar, sägande:

Hvad var det, o Moses, som kom dig att skynda bort ifrån ditt folk?"

Men varför har du så brått att komma ifrån ditt folk, Mose?

[GUD SADE:] "Moses! Vad har förmått dig att lämna ditt folk med sådan brådska?"

Spiser af de goda ting hvarmed vi för- sörjt eder, men J mågen ej dervid begå öfverträ- delse, att ej min vrede må falla på eder; ty den på hvilken min vrede faller, han skall nedstörta i förderfvet. *) På uppståndelsens dag. **) Medelst stafven i vattnet. ***) Efter orden: och utaf hafvet betäckte dem det som be- täckte dem. För att gifva Lagen till Mose. 400

Han svarade: "desse följa tätt efter mig; men jag skyndade till dig, min Herre, på det att du skulle vara nöjd med mig."

Han svarade: »De följa mig i spåren, och jag skyndade till dig, Herre, för att du skulle varda tillfredsställd.«

Han svarade: "De följer i mina spår; och jag har skyndat till Dig, Herre, för att vara Dig till lags."

Men sannerligen är jag nådig mot honom som ångrar sig och tror och gör hvad rätt är, och sedan blifver vägledd. moko

Gud sade: "sedan du hade bortgått, frestade vi ditt folk, och samariten förförde dem."

Då sade han: »Vi hava prövat ditt folk i din frånvaro, och Samiri har fört dem vilse.«

[Gud] sade: "I din frånvaro har Vi satt ditt folk på prov, och samariern har lett dem vilse."

O, Mose! hvad du skyndar hastigt fram- för ditt folk 318)! ob He is ned basin

Då återvände Moses, intagen af vrede och sorg, till sitt folk. Han sade: "o mitt folk! gaf icke eder Herre Eder ett godt löfte? Syntes Eder tiden af min frånvaro för lång? eller önskaden I, att eder Herres vrede skulle drabba Eder, och bröten derföre edert löfte till mig?"

Och Mose vände om till sitt folk, vred och bedrövad, och sade: »Mitt folk, har ej eder Herre givit eder ett gott löfte? Blev tiden eder för lång, eller önskaden I, att eder Herres vrede skulle drabba eder, eftersom I bröten överenskommelsen med mig?«

Moses återvände till sitt folk med vrede och sorg i hjärtat [och] sade: "Har inte er Herre gett er ett frikostigt löfte, mitt folk? Har ni fått vänta för länge på att löftet [skulle infrias], eller önskar ni att Guds vrede skall drabba er och svek därför ert löfte till mig?"

Han svarade: desse äro i mina fotspår, och jag har skyudat till Dig, o, Herre! för att vara Dig behaglig.

De svarade: "icke bröto vi löftet till dig af egen drift, utan man bjöd oss, att sammanföra bördor af folkets smycken, och vi kastade dem i elden." — På samma sätt kastade ock samariten

De svarade: »Ingalunda hava vi brutit överenskommelsen med dig på eget bevåg, utan vi tvungos att bära bördor bestående av folkets smycken, och vi kastade in dem. På samma sätt gjorde Samiri.«

De svarade: "Vi bröt inte vårt löfte till dig av egen drift; men vi tyngdes av bördan av [det egyptiska] folkets smycken och så kastade vi dem ifrån oss, liksom samariern gjorde."

Sade Herren: sannerligen hafva vi redan pröfvat ditt folk efter dig *), och Sameri 319) har förfört dem.

och frambragte åt dem en till kroppen verklig kalf, som bölade. Då sade de: "se här eder Gud och Mose Gud, som han har glömt."

Och han åstadkom en kalv, ett bölande kreatur, åt dem. Då sade de: »Detta är eder och Moses gud, men han har glömt honom.«

Därefter [- så sade de till Moses -] tillverkade han [av det nedsmälta guldet] något som liknade en kalv och som lät höra ett bölande ljud; och de sade [till varandra]: "Detta är vår gud och även Moses gud - men det har han [nu] glömt."

Och Mose återkom till sitt folk i vredes- mod, svåra bed röfvad.

Märkte de icke, att han alls icke svarade dem, och hvarken kunde skada eller gagna dem?

Märkte de då ej, att han ej svarade dem, och att han ej mäktade göra varken skada eller gagn?

Märkte de inte att den inte svarade dem och varken gjorde dem skada eller var dem till nytta

Han sade: o, mitt folk! hade icke eder Herre gifvit eder ett skönt löfte **)? Drog då för- bundet för länge ut för eder? Eller önskaden J att eder Herras vrede skulle falla på eder, emedan J bröten löftet till mig?

Aron hade förut sagt till dem: "o mitt folk! I frestens endast med denne kalf. Eder Herre är sannerligen den Barmhertige. Följen derföre mig och lyden min befallning.

Förut hade ju Aron sagt till dem: »Mitt folk, I frestens blott härmed! Eder Herre är förvisso Förbarmaren. Följen mig alltså och lyden mitt bud!«

Och tidigare hade Aron sagt till dem: "Här har ni prövats, mitt folk, [och inte bestått provet]; er Herre är den Nåderike [och ingen annan]! Följ nu mig och lyd mina befallningar!"

De svarade: vi hafva icke brutit löftet till dig, på vårt eget bevåg, men oss blefvo pålastade bördor abo 318) Dessa ord yttrades då Mose gick till berget Sinai att emot- taga Lagen, åtföljd af de sjuttio äldsta, som han på Guds befallning för detta ändamål utvalt och framför hvilka han skyndade sig i förväg. Se Marracci. * Det vill säga: sedan du lemnade dem för att komma hit. 319) Meningarne äro delade om hvilken denne person var, som af profeten här blifvit införd såsom Judarnes förförare. Att han ej dermed menade Aaron, hvilken Skriften uppgifver såsom kalfvens tillverkare, synes tydligt af texten. Moham- medanerne påstå att Sameri var blott ett binamn, derföre att ifrågavarande person var Samaritan (hvilket ej synes öfverensstämma med chronologiska data), och att hans rätta namn var Musa Ebn Dhafar. Se Sale. **) Nemligen Lagen, med villkor att de skulle blifva trogne sin Gud. 401 bördor af folkets smycken, och vi kastade dem i elden *), och likaledes kastade Sameri. Och han frambragte åt dem en kalfs kropp som råmade; och de sade: detta är eder Gud, och Moses Gud, ehuru han glömt honom. mo

De svarade: "vi vilja icke upphöra, att hålla oss till den, förr än Moses kommer tillbaka till oss."

De svarade: »Vi skola aldrig upphöra att vara honom trogna, förrän Mose kommer tillbaka till oss.«

De svarade: "Vi kommer inte att sluta att dyrka den förrän Moses återvänder till oss."

Märkte de då icke att han ej gaf dem svar, och att han ej förmådde, hvarken skada eller gagna dem?

Moses sade: "hvad hindrade dig, o Aron! att följa mig, när du såg dem på villovägar?

Denne sade: »Aron, vad hindrade dig att följa mig, när du såg, att de voro på villovägar?

[Och när Moses återkom] sade han: "Aron! När du såg dem slå in på en ond väg, [vad hindrade dig]

Och sannerligen hade redan Aaron sagt dem förut: o, mina Landsmän! J ären blott fre- stade derigenom; den Barmhertige är eder Herre, alltså följer mig, och hörsammer min befallning.

Ville du sätta dig emot min befallning?"

Har du satt dig upp emot mitt bud?«

från att följa mina [föreskrifter]? Du har ju handlat i strid med min befallning!"

De svarade: vi skola ej upphöra att vara honom tillgifne, intill dess Mose till oss åter- vänder.

Han svarade: "o min moders son! tag ej i mitt skägg eller i mitt hufvud. Jag fruktade, att du skulle säga: "du har stiftat split emellan Israels barn, och icke har du aktat på mina ord."

Han svarade: »Son av min moder, rör ej mitt skägg eller mitt huvud! Jag var förvisso rädd, att du skulle säga: “Du har anstiftat osämja bland Israels barn och icke aktat på mitt ord.”«

[Aron] svarade: "Son av min moder! Grip mig inte i skägget och inte heller i håret! [Mitt skäl att inte ingripa är att] jag var orolig att du skulle förebrå mig att ha vållat splittring bland Israels barn i strid med din föreskrift."

Sade Mose: o, Aaron! hvad höll dig till- baka då du såg dem irra, att du ej följde mig? Har du då varit olydig mot min befallning?

Moses sade: "hvad var din afsigt, o samarit?"

Då sade Mose: »Huru förhåller det sig med dig, Samiri?«

[Moses] sade: "Och du, samarier! Vad ville du uppnå [med detta]?"

Han svarade: o, min moders son! grip ej uti mitt skägg, eller mitt hufvud, sannerligen fruk- tade jag, att du kunde säga: du har åstadkommit split bland Israels barn, och du har ej gifvit akt på mitt ord **). ai?

Han svarade: "jag visste hvad de icke visste, och så tog jag en göpen af stoftet, som sändebudet (Gabriel) hade trampat, och kastade den på de smälta smyckena, ty detta ingaf mig min själ."

Denne svarade: »Jag såg vad de icke sågo och tog en handfull från apostelns spår och strödde ut den; så ingav mig min själ.«

Han svarade: "Jag såg vad de inte kunde se, och tog därför en handfull av det som [Guds] sändebud hade lämnat kvar och kastade det ifrån mig; något i mitt inre drev mig till detta."

Sade Mose: hvad förehade du, o, Same- Han svarade: Jag såg hvad de ej sâgo 320), Att gjutas. **) Om jag med vapnens magt sökt förmå dem öfvergifva kalf- ven, kunde du sagt att jag tillställt en uppresning, och om jag gått att uuderrätta dig om hvad som föreföll, kunde du sagt att jag öfvergifvit min post. 320) Nemligen, att Sändebudet, som kom att kalla Mose till Gud, var en ande, hvars fotsteg gåfvo lif åt allt hvad de vidrörde; varande ingen annan än Engeln Gabriel, ridan- de på lifvets häst, hvarföre ock Sameri tog stoftet under 26 Koran. 402 och jag tog en handfull stoft från sändebudets fot- spår, och kastade det i digeln; och sålunda ingaf mig mitt sinne.

Moses sade: "gå bort! Ditt straff här i lifvet skall vara, att du skall säga: "rör ej vid mig," och i det eviga lifvet förestår dig ett möte, som du ej kan undslippa. Se nu på din gud, som du så ifrigt har dyrkat; vi skola bränna den och som stoft kringströ den i hafvet."

Och Mose sade: »Gå bort! Ty det skall bliva din lott i detta livet att säga: “Kom icke vid mig!” Och dig förestår förvisso ett möte, som du aldrig skall undgå. Se på din gud, den du var så trogen! Vi skola sannerligen uppbränna honom och kringströ askan i havet.«

[Moses] sade: ”Bort härifrån! Ditt [straff] i livet skall vara att [alltid] säga: 'rör mig inte!' Och du skall [en Dag] kallas till ett möte, från vilket du inte kan utebli. Se nu på din gud, som du inte vill upphöra att dyrka – jag svär att bilden skall smältas ned i eld och att [det som återstår] skall kastas i havet.

Sade Mose: vik då bort, ty dig tillkom- mer i lifvet, att säga till hvem du möter: vidrör mig ej; och sannerligen har du fått ett löfte, som ej skall brytas: och betrakta din gud, som du var ständigt tillgifven, i sanning skola vi uppbränna den, och sedan göra den till grus och förströ i hafvet.

Eder gud är Gud, utom hvilken ingen gud finnes. Han omfattar allt med sin kunskap.

Eder Gud är blott Gud, utom vilken ingen gud finnes; han omfattar allt med sin kunskap.

Er Gud är en Gud - det finns ingen annan gud än Han och Han omfattar allt med Sin kunskap!"

Eder Gud är blott Gud, utom hvilken ej finnes någon gud; Han omfattar allting med sin kunskap.

På detta sätt berätta vi för dig, Muhammed, forna tiders händelser; och ifrån oss sjelfve hafva vi meddelat dig en lära.

Sålunda förtälja vi dig berättelser om vad som fordom timat, och så hava vi nu givit dig en förmaning från oss.

SÅ BERÄTTAR Vi för dig något av det som hände i det förgångna och Vi har [med Koranen] gett dig en [slutlig] påminnelse från Oss.

Sålunda meddela vi dig *) af historierne, om hvad som redan tilldragit sig: och vi hafva gifvit dig en erinran från oss.

Den som vänder sig bort ifrån den, skall på uppståndelsedagen bära en tung börda.

Den, som vänder den ryggen, skall förvisso på uppståndelsens dag få en börda att bära,

De som vänder ryggen åt Vår [påminnelse] skall ha en [tung] börda att bära på Uppståndelsens dag;

Eho som drager sig undan derifrån, san- nerligen skall han på uppståndelsens dag bära en tung börda.

De skola evigt bära den, och svår varder på uppståndelsedagen deras börda.

Att släpa på i evighet, och förfärlig varder den att bära på uppståndelsens dag,

de skall bära den för evigt, men på Uppståndelsens dag skall denna börda kännas outhärdligt tung,

Att dermed evigt förblifva: och svår var- der deras börda på uppståndelsens dag.

På den dagen skall det blåsas i basunen, och vi skola på den dagen församla syndarne med blåa ögon.

Den dag, då det blåses i basunen, och syndarne församlas blinda.

den Dag då det skall stötas i basunen och Vi skall samla alla de obotfärdiga syndarna med [av fasa] stelnad blick,

En dag skall det stötas i basunen, och den dagen skola vi hopsamla de brottslige blinde 321): hans fötter, och blandade med metallen, för att göra kalf- ven lefvande. Så tro Mohamedanerne. Se Marracci & Sale. *) Mohammed. 321) Originalets ord ; (Zurk), pluralis af (Azrak), hvilket, enligt en af sina betydelser, är öfversatt i texten ofvanföre med "blinde", betyder äfven "himmelsblå", "att hafva ögon af en blåagtig färg". Sale har öfversatt samma ord med hefvande grå ögon, och säger i en not, att Araberne, med denna ögonfärg, föreställa sig en fiende, och i synnerhet en Grek, emedan Grekiska nationen var en dödlig fiende till den Arabiska. Om det sednare folket i följden på detta sätt utmärkte det förstnämnda, hvilket vissa åberopade arabiska författare verkligen intyga, så är dock säkert, att 403

De hviska till hvarandra: "I lefden blott tio dagar på jorden."

De skola viska till varandra: »I haven ej stannat mer än tio dagar.«

viskande till varandra: "Vi levde [där] högst tio [dagar]."

De skola hviska till hvarandra: J hafven ej dröjt mer än tio dagar *).

Vi veta bäst hvad de mena, när den klokaste af dem säger: "I hafven varit der endast en dag."

Vi veta bäst vad de skola säga, då den, som har den bästa tron ibland dem, säger: »I haven ej stannat mer än en dag.«

Vi vet bäst vad de kommer att säga; den klokaste, den med det bästa omdömet bland dem kommer att säga: "Vi levde [där] bara en dag!"

Vi veta väl hvad de skola säga, då de hvilkas ord varit af största vigt ibland dem, skola svara: J hafven ej dröjt mer än en dag.

De fråga dig om bergen. Svara: "min Herre skall kringströ dem som stoft,

De spörja dig om bergen; svara: »Min Herre skall kringströ dem som stoft

OCH DE frågar dig [vad som händer med] bergen [på Uppståndelsens Dag]. Säg: "Min Herre skall förvandla dem till fin sand som [vinden] blåser undan

Och de skola fråga dig om bergen; svara: min Herre skall göra dem till kringströdt grus,

och sedan lemna deras ställe tomt och flackt,

Och lämna kvar en flack slätt,

och Han skall lämna [jordens yta] utslätad och öde,

Och lemna dem en jeun slätt; du skall ej se derpå hvarken sluttning eller upphöjning.

der du icke kan se hvarken hålor eller upphöjningar."

där du ej kan se någon ojämnhet eller upphöjning.«

utan dalar eller höjder."

Den dagen skola de **) följa honom ***) som skall kalla dem, till hvilken de ej skola taga krokväg och rösterna varda ödmjuke inför den Barmhertige, och du skall ej höra annat än föt- ternas prasslande.

På den dagen skola de följa den, som kallar dem, utan att gå åt höger eller åt venster. De skola (af vördnad) sänka sina röster inför den Barmhertige, och man hör endast sakta ljud.

På den dagen skola de följa en härold, som ej vet av någon krokväg; rösterna skola dämpas inför Förbarmaren, och du skall ej höra någonting annat än ett stilla sorl.

Den Dagen skall [alla] utan krumbukter följa roparens kallelse; alla röster skall tystna inför den Nåderike och ingenting skall höras utom [det dämpade, knappt förnimbara] ljudet av trampande fötter.

Den dagen skall ingen bemedling gagna, utom bonom för hvilken den Barmhertige tillåter det, och hvars tal är Honom behagligt.

På den dagen skall ingen förbön gagna, utom dens, åt hvilken den Barmhertige har meddelat tillåtelsen att förebedja och vid hvars ord Han finner välbehag.

På den dagen skall ingen medling gagna, så framt ej Förbarmaren tillstädjer den och finner behag i vad som säges.

Den Dagen skall ingen förbön vara till nytta utom från den som fått den Nåderikes tillstånd och vars ord Han har godkänt.

Han känner hvad som är före dem och hvad som är efter dem, men de fatta det icke med sin kunskap.

Han vet hvad som är framför dem och bakom dem, och de kunna icke fatta Honom med sin kunskap.

Han vet vad som varit före dem och vad som skall komma efter dem, men de fatta det ej med sin kunskap.

Han vet allt vad [människor] kan veta och allt som är dolt för dem, men de kan inte nå Honom med [sin] kunskap.

Och ansigtena skola blifva nedslagna inför den Lefvande, den Sjelfbeståndande, och hopplös varder den som är belastad med orätt- färdighet. profeten ej kunde tänka på Grekerne vid detta kapitels uppenbarelse, om, nemligen, kommentatorerne hafva rätt uti sitt påstående, att det var ett af de första, som kom i dagen (se not 314) ty det blef då uppenbaradt flera år förr än profeten kunde ana, att han skulle få Grekerne till fiender. *) I lifvet, eller i grafven. **) Menniskorna. ***) Engeln Asraphel som skall kalla till doms. Se den hist. Inledn. 404

Ansigtena varda ödmjuka inför den Lefvande, den Oföränderlige, och bedragen är den, som är nedtyngd af orättrådighet.

Och ansiktena skola sänka sig inför den Levande, den Beståndande, och den, som är belastad med orättfärdighet, kommer på skam.

Och de [som trotsade Honom] skall ödmjukt böja rygg inför den Levande Guden, skapelsens evige Vidmakthållare. Den som bär [en börda av] orättfärdighet är räddningslöst förlorad,

Men eho som gör goda verk och är rät- trogen, han skall ej frukta orättvisa, eller för- minskning i sin belöning.

Den, som har gjort något godt, om han har trott, skall då ej befara någon oförrätt eller afprutning.

Men den, som gör goda gärningar och är rättrogen, behöver ej frukta någon orättvisa eller oförrätt.

men den som levde ett rättskaffens liv och var troende behöver inte frukta någon orättvisa och ingenting av [hans förtjänster] skall frånkännas honom.

Och sålunda hafva vi nedsändt den en arabisk Koran, och omvexlat deri löften och hotelser, på det de må frukta Gud, eller att det må upp- väcka hos dem erinran.

Så hafva vi uppenbarat för dig denne Korânen på arabiska, och deruti på olika sätt framstält varningar, så att de skulle frukta Gud, eller att den hos dem skulle väcka eftertanke.

Sålunda hava vi sänt den ned som en arabisk Koran och låtit hotelserna i den växla, för den händelse de månde frukta Gud eller väckas till eftertanke.

OCH SÅ har Vi uppenbarat [Skriften] som en förkunnelse på det arabiska språket och Vi har på många sätt förtydligat de varningar den ger, för att människorna skall frukta Gud eller deras gudsmedvetande skärpas.

Må alltså Gud upphöjas, Konungen, San- ningen! Och hasta ej med Koran, förr än dess uppenbarelse blifver fullbordad till dig *); och säg: o, Herre! öka hos mig kunskapen.

Upphöjd vare Gud, sanningen! Du måste ej förifra dig och anse något såsom Korân (uppenbarelse), innan uppenbarelsen har kommit fullständig till dig, utan säg: "o min Herre! föröka min kunskap."

Upphöjd är Gud, Konungen, Sanningen! Men brådska ej med Koranen, förrän uppenbarelsen varder färdig, utan säg: »Herre, öka min kunskap!«

Upphöjd över allt är Gud, Konungen, den yttersta Sanningen! Undvik jäkt och brådska vad Koranen beträffar, innan den har uppenbarats för dig i sin helhet; men be [bönen]: "Herre! Låt min kunskap växa!"

Sannerligen gåfvo vi vår föreskrift till Adam förut, men han glömde den, och vi funno ej hos honom ståndagtighet. Och

Redan fordom gjorde vi ett förbund med Adam, men han förgat det, och vi funno icke hos honom någon fasthet.

Vi hava ju förut ingått avtal med Adam, men han glömde det, och hos honom funno vi ingen ståndaktighet.

[EN GÅNG i tiden] förmanade och varnade Vi Adam, men han glömde [snart Våra ord]; och Vi fann hos honom ingen fasthet i föresatsen.

Och kom ihåg då vi sade till englarne: tillbedjer Adam; och de till bådo: utom Iblis, som vägrade. Och vi sade: o, Adam! sannerligen är denne en fiende till dig och till din maka, må han alltså ej utdrifva eder båda ur paradiset, så att du blifver olycklig.

Vi sade ju till änglarne: "tillbedjen Adam," och de tillbådo utom Iblis, som vägrade

Du har förvisso, så att du ej behöver hungra eller gå naken där,

När Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Adam lydde de [alla] utom Iblees; han vägrade.

Sannerligen hafva vi förordnat för dig, att du ej skall hungra deri, ej heller varda naken;

Vi sade: "o Adam! denne är sannerligen din och din makas fiende. Låt honom derföre ej utdrifva Eder ur lustgården, ty då varder du olycklig.

och vi sade: »Adam, detta är förvisso en fiende till dig och din hustru; låt honom ej driva eder ut ur paradiset, så att du varder olycklig!

Vi sade då: "Adam! Denne är din och din hustrus fiende; [var på din vakt] så att han inte [blir orsak till] er förvisning från lustgården och orsakar er elände.

Och att du ej skall törsta deri, ej hel- ler varda bränd af solen.

Der behöfver du ej hungra eller vara naken;

Du har förvisso, så att du ej behöver hungra eller gå naken där,

Här skall du aldrig uppleva hunger och aldrig känna dig naken

Men Satan ingaf honom en förderflig in- gifvelse; han sade: o, Adam! skall jag visa dig till evighetens träd, och ett rike som aldrig tager slut?

ej heller skall du der lida af törst eller af hetta."

Ej heller törsta eller plågas av hetta.«

och här skall du aldrig plågas av törst eller av solens hetta."

Och de åto båda **) derutaf; och deras blygd blef synlig för dem, och de togo och hop- fästade paradisets löf, för att skyla sig: och Adam vardt olydig mot sin Herra, och for vilse. *) Det vill säga: haf tålamod med att göra offentligt hvad som uppenbaras dig, intill dess uppenbarelsen blifver fullständig. **) Adam och Eva från det förbudna trädet. 405

Då hviskade Satan till honom och sade: " Adam! skall jag visa dig evighetens träd och den makt, som aldrig förgår?"

Men Satan viskade till honom och sade: »Adam, skall jag visa dig till evighetens träd och till ett rike, som ej förgås?«

Men Djävulen viskade till honom och sade: "Adam! Skall jag leda dig till det eviga livets träd och till ett rike som aldrig skall gå under?"

Sedan utvalde honom hans Herre, och vände sig till honom, och vägledde honom.

Och de åto båda deraf och varsnade då sin nakenhet, och började hopsy löf af lustgårdens att skyla sig med. Och Adam lydde icke sin Herre, utan förirrade sig.

Och de åto därav. Så blev deras nakenhet uppenbar för dem, och de togo och fäste ihop paradisets löv för att skyla sig. Så var Adam olydig emot sin Herre och bragtes på fall.

Och de åt båda av dess [frukt] och blev på detta sätt medvetna om sin nakenhet och de försökte skyla sig med hopfästade blad från lustgården. Adam bröt [alltså] mot sin Herres befallning och slog in på en förbjuden väg.

Sade Herren: störter ned derifrån *) till- sammans; den ene af eder är en fiende till den andra: men om det kommer till eder vägledning från mig,h

Sedan utvalde hans Herre honom, förbarmade sig öfver honom och ledde honom på den rätte vägen.

Men sedan utvalde hans Herre honom åter, misskundade sig över honom och vägledde honom.

[Efter en tid] utsåg hans Herre honom att [åter] få erfara Hans nåd och tog emot hans ånger och gav honom vägledning.

Då, eho som följer min vägledning, han skall ej fara vilse, ej heller blifva olycklig.

Gud sade: "gån alle ned härifrån, fiender till hvarandra. Men en vägledning skall sannerligen sedan komma till Eder ifrån mig. Den som då följer min ledning, skall ej gå vilse och icke varda olycklig.

Han sade: »Störten ned härifrån på en gång! Den ene av eder varde den andres fiende, och om det kommer någon ledning från mig, skall den, som följer min ledning, ej gå vilse och ej varda olycklig;

[Men i lustgården] sade Han: "Ned härifrån, båda! Ni skall alla, [ni och era efterkommande, ha er boning på jorden och] vara varandras fiender! Men om ni nås av Min vägledning - och ni kommer att nås av den - skall den som följer Min vägledning inte gå vilse och han skall besparas lidande [i det kommande livet].

Men den som drager sig undan från min erinran, sannerligen skall han lefva ett uselt lif,

Den åter, som vänder sig bort ifrån min förmaning, skall sannerligen få ett eländigt lif, och på uppståndelsedagen skola vi framföra honom såsom blind.

Men den, som vänder min förmaning ryggen, väntar förvisso ett liv i elände, och på uppståndelsens dag skola vi uppväcka honom som blind.«

Men den som vänder ryggen åt Mig [och Mina budskap] skall få ett eländigt liv och på Uppståndelsens dag skall Vi låta honom stiga fram blind."

Och på uppståndelsens dag, skola vi uppväcka honom blind.

Han skall säga: "hvi har du, min Herre! hitfört mig som blind? Jag hade ju syn."

Då skall han säga: »Herre, varför har du uppväckt mig som blind, då jag förut var seende?«

Och han skall säga: "Herre! Varför har Du låtit mig stiga fram blind [i denna församling]? [På jorden] var jag seende."

Han skall säga: o, Herre! hvarföre har Du uppväckt mig blind, då jag förut var seende?

Gud svarar: "så är det, emedan mina uppenbarelser kommo till dig, och du glömde dem, så skall du på samma sätt i dag glömmas."

Och han skall svara: »Så är det. Våra tecken kommo till dig, men du glömde dem, och så varder du glömd i dag.«

[Gud skall] svara: "Liksom du, när du fick lyssna till Våra budskap [på jorden, skyndade dig att] glömma dem, är du [nu blind och] överlämnad åt glömskan."

Herren skall svara: så hafva vi gjort, emedan våra tecken kommo till dig, och du glöm- de dem: och likaledes varder du glömd i dag.

Och sålunda skola vi löna hvar och en, som öfverträder och icke tror på sin Herres uppenbarelser. Sannerligen, straffet i det eviga lifvet skall vara hårdare och varaktigare.

Så löna vi den, som är lättsinnig och icke tror på sin Herres tecken; ty straffet i det tillkommande livet varder sannerligen strängare och längre beståndande.

Detta är den lön som Vi ger den som förslösar [sin själ] och inte tror på sin Herres budskap; straffet i det kommande livet skall med visshet bli hårdare och vara längre.

Och så skola vi löna den som är öfver- dådig, och som ej tror på sin Herras tecken. Och det tillkommande lifvets straff skall blifva strän- gare och varagtigare, än detta lifvets.

Och är det ej bekant för dem, huru många slägten vi hafva utrotat före dem? De (mekkanarne) gå förbi desses forna bostäder. Häruti äro sannerligen tecken för menniskor med sundt förnuft.

Har det då icke blivit klart för dem, huru många släkten vi före dem tillintetgjort, i vilkas hem de vandra omkring? Häri finnas sannerligen tecken för dem, som hava omdöme.

HAR DÅ de [som förnekar sanningen] inte klart för sig, hur många släkten före dem Vi har låtit gå under? Människor, vars boplatser de nu [själva] trampar! I detta ligger helt visst budskap till människor som [styrs av] sitt förnuft.

Hafva de **) då ej fått kunskap om huru många slägter före dem vi hafva tillintetgjort, ibland hvilkas boningar de gå omkring. I detta är vis- serligen tecken för dem som hafva förstånd.

Hade icke din Herre redan talat, så hade detsamma öfvergått dem. — Men terminen är bestämd.

Och om det ej redan kommit besked från din Herre och en bestämd tid nämnts, så hade det varit oundvikligt.

Och om din Herre inte hade beslutat annorlunda och utsatt en frist [för ånger], skulle det oundvikliga [straffet redan ha drabbat dessa förnekare].

Och om icke ett ord från din Herra föregått, skulle säkert inträffat deras sista stund ; men de hafva fått anstånd intill en bestämd tid.

Fördrag tåligt hvad de säga och prisa din Herre före solens uppgång, före dess nedgång och äfven under nattens timmar. Äfven vid dagens början och slut, så skall du vinna Guds välbehag.

Fördrag alltså vad de säga och lovprisa din Herre före solens uppgång och före hennes nedgång! Prisa honom under nattens timmar och vid dagens gränser, för den händelse du månde varda tillfredsställd!

Ha därför tålamod med deras lögner, och lova och prisa din Herre före solens uppgång och före dess nedgång och under en del av natten och prisa [Honom] vid dagens början och dess slut, så att din glädje blir [fullständig].

Fördrag alltså tåligt ***) hvad de säga: och fira din Herras lof före solens uppgång, och före *) Från Paradiset. Se not 17. **) Här är fråga om Meckanerne, hvilka hade för ögonen det öde som drabbat Tzamud, Aad och Sodom. ***) Detta är stäldt till profeten. 406 hennes nedgång; och prisa Honom under nattens timmar, och vid dagens ändar, på det att du må finna välbehag. - -

Vänd ej lystna ögon till de njutningar, som vi hafva beskärt mången af dem (mekkanarne); detta är endast en denna verldens härlighet, att fresta dem. Din Herres gåfvor äro bättre och varaktigare.

Och kasta icke dina ögon på sådant, som vi låtit somliga av dem njuta för att pröva dem därmed, nämligen det jordiska livets glans, ty din Herres håvor äro förmer och längre beståndande.

Och kasta inga [avundsamma] blickar på de stunder av jordisk lycka som Vi skänker några [människor] för att på så sätt pröva dem. Den lön Gud ger er [i evigheten] är det bästa och det som består.

Och du skall ej kasta dina ögon på hvad vi låta några af dem njuta det verldsliga lif- vets prål att vi må pröfva dem derigenom; ty din Herres försörjning är bättre och varagtigare.

Anbefall de dine bönen, och var sjelf ihärdig i den. Vi pålägga dig ej bekymmer för ditt uppehälle, utan beskära dig det, och fromheten får slutligen sin lön.

Befall de dina att bedja och var själv tålig i bön! Vi begära ej, att du skall försörja dig; det är vi, som försörja dig, och en god utgång varder gudaktighetens lön.

Uppmana ditt folk att förrätta bönen och förrätta den du [Muhammad] utan att förtröttas. Vi begär inga gåvor av dig; det är Vi som sörjer för dina behov. Den slutliga segern tillhör dem som fruktar Gud.

Och anbefall din slägt bönen, och var du ihärdig deri. Vi begära ej af dig att du skall förvärfva ditt uppehälle: vi skola försörja dig; och den goda utgången åtföljer gudsfruktan.

De säga: "hvi gifver han ej oss ett tecken ifrån sin Herre?" Hafva de icke fått en förnyad uppenbarelse om det, som står i de äldsta bokrullarne?

De säga: »Varför kommer han ej till oss med ett tecken från sin Herre?« Har då icke ett klart vittnesbörd om det, som står på de äldsta bladen, kommit dem till del?

DE [SOM sätter gudar vid Guds sida] säger: "Om han ändå [kunde] visa oss ett tecken från sin Herre!" Har alltså det klara vittnesbörd [om sanningen i denna Skrift] som de äldre Skrifterna avger inte kommit till deras kännedom?"

Och de säga: skall han ej bringa oss ett tecken från sin Herra? Har då ej till dem kom- mit ett tydligt bevis på det som är i de föregå- ende heliga skrifterna?

Om vi dess förinnan hade förgjort dem med ett straff, så skulle de hafva sagt: "o vår Herre! hvarföre har du ej skickat ett sändebud till oss? Vi skulle hafva följt dina uppenbarelser, helre än att gifva oss till pris åt förnedring och skam."

Och hade vi tillintetgjort dem genom något straff före honom, så skulle de hava sagt: »Herre, varför har du icke sänt en apostel till oss, så att vi kunnat rätta oss efter dina tecken, innan vi blevo förödmjukade och kommo på skam? «

Om Vi hade låtit [Vårt] straff förinta dem, innan denna [Skrift uppenbarades], skulle de [med rätta] ha kunnat säga: "Herre! Om du hade låtit ett sändebud komma till oss skulle vi ha lytt Dina bud hellre än vi hade dragit på oss förödmjukelser [och straff]!"

Och sannerligen om vi tillintetgjort dem genom ett straff före honom *), skulle de säga: 0, Herre! hvarföre bar Du ej sändt till oss en apo- stel, att vi måtte följt Dina tecken, innan vi blef- vo förödmjukade och förnedrade? b 195

Svara: "hvar och en väntar sitt slut. Vänten ock I, så skolen I veta hvem som är på den rätta vägen och hvem som är ledd."

Säg: »Alla vänta; vänten alltså, och I skolen få erfara, vilka som följa den rätta vägen, och vilka som låta vägleda sig.«

Säg: "Alla vill vänta och se [vem framtiden kommer att ge rätt]; vänta då - [snart] skall ni få veta vem [av oss] som följde den raka vägen och vem som hade funnit sann vägledning!"

Säg: alla äro vi väntande **); vänter alltså men J skolen erfara hvilka följt den räta vägen, och hvilka varit vägledde. : *) Det vill säga: om vi utrotat de otrogne Meckanerne, innan vi sändt Mohammed såsom vårt sändebud, skulle de, på uppståndelsens dag hafva yttrat hvad som står i texten. **) På utgången. 407 XXI. KAPITLET. Profeterne *). Uti Guds namn, den Mildes, den Barmhertiges.