فَرَجَعَ مُوسَىٰٓ إِلَىٰ قَوۡمِهِۦ غَضۡبَٰنَ أَسِفٗاۚ قَالَ يَٰقَوۡمِ أَلَمۡ يَعِدۡكُمۡ رَبُّكُمۡ وَعۡدًا حَسَنًاۚ أَفَطَالَ عَلَيۡكُمُ ٱلۡعَهۡدُ أَمۡ أَرَدتُّمۡ أَن يَحِلَّ عَلَيۡكُمۡ غَضَبٞ مِّن رَّبِّكُمۡ فَأَخۡلَفۡتُم مَّوۡعِدِي٨٦

Då återvände Moses, intagen af vrede och sorg, till sitt folk. Han sade: "o mitt folk! gaf icke eder Herre Eder ett godt löfte? Syntes Eder tiden af min frånvaro för lång? eller önskaden I, att eder Herres vrede skulle drabba Eder, och bröten derföre edert löfte till mig?"

Och Mose vände om till sitt folk, vred och bedrövad, och sade: »Mitt folk, har ej eder Herre givit eder ett gott löfte? Blev tiden eder för lång, eller önskaden I, att eder Herres vrede skulle drabba eder, eftersom I bröten överenskommelsen med mig?«

Moses återvände till sitt folk med vrede och sorg i hjärtat [och] sade: "Har inte er Herre gett er ett frikostigt löfte, mitt folk? Har ni fått vänta för länge på att löftet [skulle infrias], eller önskar ni att Guds vrede skall drabba er och svek därför ert löfte till mig?"

Han svarade: desse äro i mina fotspår, och jag har skyudat till Dig, o, Herre! för att vara Dig behaglig.