Sura 40: Den rättrogne

H. M.

HM.

Ha meem.

H. M.

Bokens uppenbarelse är ifrån Gud, den Allsmäktige, den Allvise,

Skriften har nedsänts från Gud, den Väldige, den Vetande,

UPPENBARELSEN av denna Skrift är Guds verk, den Allsmäktige, den Allvetande,

Bokens uppenbarelse är från den mägtige, den vise Guden,

som synden förlåter, mottager ångern — är förfärlig i straffet, långmodig. Det gifves ingen gud utom Honom. Till Honom förer vägen.

Som förlåter synden och mottager omvändelsen och som är sträng i att straffa, den Långmodige. Det finns ingen gud utom honom; hos honom är målet.

Han som förlåter synd och tar emot ånger, som straffar hårt men låter Sin välsignelse flöda [över de troende]. Ingen gudom finns utom Han; Han är målet för allas färd.

Syndernas Förlåtare, ångerns Emottagare, som är sträng i straffet, långmodig: det finnes ingen Gud, utom Honom; hos Honom är samlingsstället.

Endast de otrogne tvista öfver Guds uppenbarelser. Ej må deras förmånliga handelsresor i landet förblinda dig.

Om Guds tecken tvista blott de, som äro otrogna; icke må deras framfart i landen förleda dig!

INGEN utom de som framhärdar i att förneka sanningen, ifrågasätter Guds uppenbarelser. Men låt dig inte vilseledas [av deras nöjda miner] där de beskäftigt skyndar fram och tillbaka på jorden [för att se till sina intressen].

Ingen tvistar om Guds tecken, utom de som ej tro: men ej må deras lyckliga handelsföretag i landet bedraga dig.

Före dem (mekkanarne) har Noachs folk, och efter dem de förbundne hedningarne beskyllt Guds sändebud för lögn, och hvarje religions parti stälde försåt för sin apostel, så att de skulle kunna lägga hand på honom, och tvistade med toma ord, för att vederlägga sanningen. Derföre näpste jag dem, och hurudant var väl mitt straff!

Före dem har Noas folk och de förbundne efter dem hållit sanning för lögn; varje menighet har haft planer mot sin apostel för att beslå honom, och de hava stritt med lögn att därmed bringa sanningen på fall, men jag grep dem, och hurudant blev mitt straff?

I gångna tider förnekade Noas folk sanningen och, efter dem, alla de som gaddade sig samman [mot Guds budbärare]; varje folk hade onda anslag mot sitt sändebud och ville gripa honom, och [alla] försökte de med bedrägliga argument bestrida sanningen [i de gudomliga budskapen]. Men till sist ställde Jag dem till svars - och hur fruktansvärt var inte Mitt straff!

Noachs landsmän och de som efter dem voro sammansvurne mot Guds sändebud anklagade desse för lögn före dem: hvart enda folk hade något i sinnet mot sin apostel, för att bära händer på honom. Och de tvistade med tillhjelp af lögnen, för att derigenom utplåna sanningen; men Jag straffade dem; och hurudant blef mitt straff!

Sålunda går din Herres hot i fullbordan på de otrogne: att de skola komma i helvetet.

Sålunda slår din Herres ord in på dem, som äro otrogna, att de nämligen skola bliva eldens invånare.

Så går din Herres oåterkalleliga dom över dem som förnekar sanningen i verkställighet; Elden är deras arvedel.

Och sålunda har din Herres dom rättvist fallit öfver dem som ej tro, att de varda eldens invånare.

De änglar, som bära Guds thron, och de, som stå omkring densamma, lofsjunga Honom, så som det är deras Herre värdigt, tro på Honom och bedja Honom, att förlåta de troende. "O vår Herre!" säga de, "din barmhertighet och din visdom omfatta allt; förlåt dem, som ångra sig och vandra på din väg, och bevara dem för helvetets straff.

De, som bära tronen, och alla, som stå omkring den, prisa sin Herres lov och tro på honom och bedja om förlåtelse för dem, som tro: »Herre, du omfattar allting med din barmhärtighet och din kunskap; förlåt dem, som omvända sig och följa din väg, och bevara dem för avgrundseldens pina!

De som bär upp [Guds allmakts] tron och de som omger den och sjunger sin Herres lov är fasta i sin tro på Honom och de ber Honom förlåta de troende [deras synder]: "Herre, Din nåd och barmhärtighet når överallt och Du omfattar allt med Din kunskap! Förlåt därför dem som visar ånger och följer Din väg, och skona dem från helvetets straff!

De som uppbära thronen, och de som äro omkring den, fira sin Herras lof och tro på Honom och bedja om tillgift för dem som tro, sägande: o, Herre! Du omfattar allting med barmhertighet och kunskap, förlåt alltså dem som ångra sig och följa Din väg, och frälsa dem från helvitets pina.

Inför dem, o vår Herre! i Edens lustgårdar, som du har lofvat dem, såväl som deras föräldrar, makar och barn, som lefva rättskaffens. Du är den Allsmäktige, den Allvise.

Herre, låt dem ingå i Edens lustgårdar, som du lovat dem och de rättfärdiga bland deras fäder, hustrur och barn! Du är förvisso den Väldige, den Vise.

Och för dem, Herre, som Du har lovat dem, till Edens lustgårdar, tillsammans med de rättfärdiga bland deras fäder och hustrur och efterkommande! Du är den Allsmäktige, den Vise!

O, Herre! inför dem i den evinnerliga boningens lustgårdar, hvilka Du lofvat dem och ho som rätt handlar af deras fäder och deras makar och deras afkomlingar; ty Du är den Mägtige, den Vise.

Bevara dem för straffen. Men den, som du i dag bevarar för straffen, honom skall du nåd bevisa i evigheten, och detta är den högsta sällhet."

Och bevara dem för det onda!« Ty den du bevarar för det onda, över honom har du förbarmat dig på den dagen; ja, detta är den högsta lycksaligheten.

Och skydda dem och bevara dem [denna Dag] för dåliga handlingar - den som Du då bevarar för [följderna av] dåliga handlingar, har Du visat stor nåd; detta är en lysande seger."

Och frälsa dem från ondo; ty hvem Du frälsar från ondo den dagen, mot honom varder Du barmhertig: och detta blifver stor salighet.

De otrogne skall man sannerligen tillropa dessa ord: "Guds vrede emot Eder är större än eder vrede emot Eder sjelfve, då I inbjödens till tron, men voren otrogne."

Till dem, som äro otrogna, skall man förvisso ropa: »Guds förbittring är sannerligen större än eder förbittring mot eder själva, eftersom I kalladens till tron, men voren otrogna.«

Men för dem som förnekade sanningen skall förkunnas: "Guds avsky för er är djupare än den avsky ni nu känner för er själva, ni som alltid avvisade alla uppmaningar att anta tron."

Men till dem som icke trott skall ropas: sannerligen är Guds hat svårare än edert hat till hvarandra, då J blefven kallade till tron, och ej trodden.

De skola svara: "o vår Herre! du har låtit oss dö två gånger, och gifvit oss lif två gånger. Nu bekänna vi våra synder. Finnes det ej någon väg att slippa ut härifrån?"

De skola säga: »Herre, du har låtit oss dö två gånger och givit oss liv två gånger; och vi erkänna våra synder, men finns det väl någon utväg att komma ut?«

De skall säga: "Herre! Två gånger har Du låtit oss dö och två gånger har Du kallat oss till liv; finns det en väg ut [ur detta], nu när vi har erkänt våra synder?"

De skola säga: o, Herre! Du har låtit oss dö tvenne gånger och gifvit oss lif tvenne gånger, och vi bekänna våra synder; finnes då in- gen väg till utgång ur pinan?

"Detta sker Eder derföre, att när den ende Guden nämndes, så trodden I ej; men om man uppstälde jemlikar åt Honom, då trodden I på dem. Domen tillhör Gud, den Höge, den Store."

Och detta därför att I voren otrogna, då Gud allena åkallades, men om någon sättes vid hans sida, tron I. Avgörandet tillhör dock Gud, den Höge, den Store.

Och de skall få till svar: "Detta [drabbar er] därför att ni, då den Ende Guden åkallades, ständigt förnekade [Honom], men då andra [väsen] sattes vid Hans sida, trodde ni [på dem]. Nej, Hans är domen - den Höge, den Väldige."

Detta är eder lön, emedan då det predikades om Gud ensam, J ej hafven trott, men om Honom blifvit tillagde likar skullen J trott: och domsrätten tillhör Gud den Höge, den Store.

Det är Han, som visar Eder sina under, och nedsänder ifrån himmelen till Eder nådegåfvorna. Men endast den, som omvänder sig till Gud, betänker detta.

Han är den, som låter eder se sina tecken och nedsänder sina håvor från himmelen till eder, men ingen låter förmana sig annat än den, som gör bot.

DET ÄR Han som visar er Sina tecken och som sänder ned från skyn det [regn som ger er säd och frukt] för att uppehålla livet; men bara de som har sinnet vänt mot Gud ägnar detta eftertanke.

Han är den som visar eder sina tecken, och nedsänder till eder lifsuppehälle från himmelen: men ingen blifver erinrad, utom den som ångerfullt omvänder sig.

Åkallen derföre Gud allena med en uppriktig tro, äfven om de otrogne deröfver skola förargas.

Åkallen alltså Gud, ägnande honom en sann dyrkan, om ock de otrogna skulle harmas!

Åkalla därför Gud med ren och uppriktig tro, även om det ses med ovilja av dem som förnekar sanningen!

Åkaller alltså Gud igenom att upprigtigt bekänna Honom läran, om än de otrogne visa sig motvillige.

Han den Högtstående, thronens Herre, ingifver anden, såsom en uppenbarelse af sin makt, hvem Han vill af sine tjenare, på det att denne skall påminna menniskorna om mötesdagen (uppståndelsen).

Han, som står över all rang, tronens Herre, sänder anden, som utgår från hans ord, till vem han vill bland sina tjänare för att varna för sammanträffandets dag,

Han, Herren till [Allmaktens] tron, är höjd högt över ranger och grader. Han låter ingivelsens ande stiga ned enligt Sin plan till den Han vill av Sina tjänare för att varna [människorna] att de en Dag skall möta Honom;

Han som är högt upphöjd, thronens Innehafvare, sänder på sin befallning anden, till hvem Han behagar af sina tjenare, att denne må hota menniskorna med mötets dag,

En dag skola de framgå ur grifterna; ingenting af dem är då doldt för Gud. Hvem skall på den dagen ega makten? Jo! Gud den Ende, den Allsvåldige.

Den dag, då de skola träda fram. Ingenting hos dem är fördolt för Gud. Vem skall herraväldet den dagen tillhöra? Jo, Gud, den Ende, den Allsvåldige.

den Dag då de skall stiga ut [ur sina gravar] och då ingenting hos dem kan hållas dolt för Gud. Vem har det [obestridda] herraväldet denna Dag? Gud, den Ende, Den som härskar över allt med oinskränkt makt.

Den samma dagen de skola framkomma ur grifterne: ingenting beträffande dem skall undandöljas Gud. Hvems är riket denna dag? Den ende, den allsmägtige Gudens.

På den dagen skall hvarje varelse lönas för sina gerningar. Ingen förorättas på den dagen, ty Gud är en snabb beräknare.

Den dagen skall varje själ lönas för vad hon förtjänat; den dagen skall ingen orättvisa ske, Gud är förvisso snabb att rannsaka.

Den Dagen skall var och en få den lön han har förtjänat och ingen orätt skall ske denna Dag; Gud är snar att kalla till räkenskap.

Denna dag skall hvarje själ lönas enligt hvad hon förtjenat; ingen orättvisa skall ske denna dag: ty Gud är snar med räkningen.

Varna dem för den snart annalkande dagen, då deras hjärtan skola stiga upp i halsgropen under det att de qväfvas av sorg. Syndarne skola ej hafva någon vän eller förespråkare, till hvilken man lyssnar.

Varna dem för den annalkande stundens dag, när hjärtat sitter i halsgropen och de måste kväva sin vrede! De orättfärdiga hava ingen vän eller medlare, som varder åtlydd.

Varna dem att den Dag närmar sig då struparna skall snöras samman av ångest; [då] syndarna inte [skall kunna kalla till hjälp] en kär vän och alla förböner skall vara förgäves.

Hota dem då med den annalkande dagen, då de af hjertängslan skola qväfvas:

Gud känner de trolösa ögonkasten och hvad menniskornas hjertan gömma,

Han känner de förstulna ögonkasten och vad bröstet döljer.

Han ser de falska blickarna och Han vet vad som göms i människornas bröst.

De orättfärdige skola ej få någon vän, eller medlare, som varder bönhörd af Gud:

och Gud dömer rättvist. Men de väsenden, som de åkalla utom Honom, kunna icke döma öfver någonting. Gud hör och ser allt.

Gud skall döma uti sanning, men de, som de åkalla i stället för honom, döma ej på något sätt; Gud är förvisso den Hörande, den Seende.

Och Gud dömer på grundval av sanningen, men de som de anropar vid sidan av Honom fäller inga domar; Gud ensam hör allt, ser allt.

Han känner de förstulna blickarne och hvad brösten dölja. Gud skall dömma med rättvisa; men de af gudar J åkallen, utom Honom, skola ingenting dömma: ty Gud är den Hörande, den Seende.

Hafva de icke farit omkring på jorden och sett, hurudant deras föregångares slut varit? De voro dock starkare än desse (mekkanare) och hade upprest väldigare minnesvårdar på jorden. Likväl straffade Gud dem för deras synder, och icke hade de någon, som kunde skydda dem emot Gud.

Hava de då ej dragit omkring på jorden och sett, hurudant slut de fått, som levat före dem? De hade större makt och inflytande än de på jorden, men Gud straffade dem för deras synder, och de fingo ingen försvarare i Gud,

Har de aldrig begett sig ut i världen och sett [spåren efter] det slut som blev deras föregångares [i förnekelse av sanningen]? De hade större makt än [dagens förnekare] och [efterlämnade] märkligare minnesmärken på jorden. Men Gud straffade dem för deras synder och ingen kunde skydda dem mot Guds [vrede].

Hafva de då ej gått omkring på jorden och sett hvad slut de fått, som funnits före dem? De voro väldigare än desse i magt och lemnade större spår på jorden, men Gud grep dem i deras synder; och de fingo ej mot Gud någon försvarare.

Detta skedde, emedan de icke trodde, då deras apostlar visade dem tydliga bevis på sin gudomliga sändning, och så straffade Gud dem, ty Han är mäktig och sträng i straffandet.

Och detta därför att deras apostlar kommo till dem med de klara vittnesbörden, men de voro otrogna, och så överraskade Gud dem; han är förvisso stark och sträng i att straffa.

Detta [skedde] därför att sändebuden hade kommit till dem med klara vittnesbörd som de förkastade, och då drabbades de av Guds straff. Han är mäktig och Hans straff är strängt.

Detta emedan deras apostlar kommo till den med osvikliga bevis, och de ej trodde, alltså straffade dem Gud; ty Han är stark, sträng i straffet.

Vi hafva fordom sändt Moses med våra tecken och ett ovedersägligt bevis

Vi hava ju sänt Mose med våra tecken och uppenbar fullmakt

OCH VI sände Moses med Våra budskap och ett klart bevis på hans myndighet

Sannerligen liafva vi sändt Mose med våra tecken och uppenbar magt,

till Farao, Hâmân och Korah (Karûn); men de sade: "han är en trollkarl, en bedragare."

Till Farao, Haman och Karun, men de sade: »Det är en trollkarl och en lögnare.«

till Farao och Haman och Qarun, men de sade: "Han är bara en trollkarl och en lögnare!"

Till Pharao och Haman och Karun, men de sade: han är en trollkarl, en lögnare.

När han kom med sanningen ifrån oss, sade de: "döden sönerne till dem, som tro så som han, men låten deras flickor lefva." Dock, de otrognes anslag kunna icke lyckas.

Och när han kom till dem med sanningen från oss,, sade de: »Döden sönerna till dem, som tro jämte honom, men låten deras kvinnor leva!« Men de otrognas anslag ledde blott till villfarelse,

Och när han kom till dem med den sanning som Vi gett honom, sade de: "Döda sönerna till dem som är hans bröder i tron och skona deras kvinnor!" Men [dessa] förnekares onda planer slog fel.

Och då han kommit till dem med sanningen från oss, sade de: dräper deras söner som jemte honom trott, och lemner vid lif deras döttrar : men de otrognes anläggning blef ju blott fåfäng.

Farao sade: "låten mig döda Moses, och må han anropa sin Herre. Jag fruktar, att han förändrar eder religion och tillställer oro i landet."

Och Farao sade: »Låten mig döda Mose, och må han åkalla sin Herre! Jag fruktar förvisso, att han förvänder eder religion eller anstiftar uppenbar ofärd på jorden.«

Och Farao sade [till stormännen]: "Låt mig [se till] att Moses dödas; han kan anropa sin Herre [om hjälp]! Jag är rädd att han [annars] förmår oss att anta en ny religion eller stör ordningen i landet och fördärvar sederna."

Och Pharao sade: lemner mig att jag må dräpa Mose; och må han åkalla sin Herra: jag fruktar, i sanning, att han kunde förändra eder lära, eller att han kunde låta förderfvet taga öfverhand i landet.

Moses sade: "jag flyr till min och eder Herre, att Han må skydda mig emot alle öfvermodige, som icke tro på räkenskapsdagen."

Då sade Mose: »Jag söker skydd hos min och eder Herre mot var och en, som är högmodig och ej tror på rannsakningens dag.«

Och Moses sade: "Jag ber min Herre - [Han är också] er Herre - om skydd mot alla som hindras av sitt högmod från att tro på Räkenskapens dag."

Och Mose sade till de sina: sannerligen tager jag tillflykt till min Herra och eder Herra, mot hvarje högmod som ej tror på redogörelsens dag.

En troende man af Faraos familj, som dolde sin tro, sade: "viljen I döda en menniska för det att hon säger: min Herre är Gud, och som har medfört ifrån eder Herre till Eder obestridliga bevis på sin sändning. Är han ljugare, så får han umgälla sin lögn; men talar han sanning, så skall åtminstone något af det, hvarmed han hotar Eder, träffa Eder, ty Gud leder ej den, som öfverträder Hans bud och ljuger.

Då sade en rättrogen man av Faraos folk, som dolde sin tro: »Skolen I döda en man, därför att han säger: “Gud är min Herre”? Han har ju kommit till eder med de klara vittnesbörden från eder Herre, och är han en lögnare, så återfaller hans lögn på honom själv, men är han sannfärdig, så drabbar eder alltid något av vad han lovar eder; Gud vägleder förvisso icke den, som är lättsinnig och lögnaktig.

Då sade en man som tillhörde Faraos hus, som i hemlighet var troende: ”Vill ni döda en man därför att han säger 'Gud är min Herre'? Han har ju kommit till er från er Herre med klara bevis! Om han ljuger återfaller hans lögner på honom [själv], och om han talar sanning kommer ni att drabbas av något av det som han varnar er för. Gud vägleder inte sådana som förslösar sin själ genom ständiga lögner.

Och en man — en rättrogen af Pharaos slägt, som dolde sin tro — sade: skolen J dräpa en man derföre alt han säger: Gud är min Herre, och som kommit till eder med påtagliga bevis från eder Herra? Om han är en lögnare, varde då på honom hans lögn; men om han är sannfärdig, skall något af det hvarmed han hotar eder drabba eder: Gud vägleder sannerligen ej den som är öfverdådig, lögnare.

O mitt folk! i dag hafven I makten, ithy att I råden i landet. Men hvem skall frälsa oss ifrån Guds hämnd, om den drabbar oss?" Farao sade: "jag tillråder Eder endast hvad jag anser för rätt och skall blott leda Eder på den riktige vägen."

Mitt folk, herraväldet tillhör eder i dag såsom härskare på jorden, men vem skall hjälpa oss mot Guds hemsökelse, om den träffar oss?« Men Farao sade: »Jag råder eder ingenting annat än vad jag själv anser gott, och jag leder eder endast på den rätta vägen.«

Egyptier! Makten är er och i dag har ni landet under er kontroll, men vem räddar oss från Guds straff om det kommer över oss?" Farao sade: "Jag visar er ingenting annat än det som jag själv ser och jag leder er på den väg som rättrådighet och förnuft anvisar."

O, mina landsmän! J hafven riket i dag, J ären lysande på jorden, men hvem skall väl hjelpa oss mot Guds plågoris, om det träffar oss? Pharao sade: jag hemställer eder ej annat än hvad mig synes godt, och jag förer eder ej annat än den rätta vägen..

Den troende fortfor: "o mitt folk! jag befarar för Eder en sådan straffdag, som den, hvilken de emot profeterne sammansvurna folken hafva erfarit,

Och den, som trodde, sade: »Mitt folk, jag fruktar för eder någonting liknande de förbundnes dag,

Men den troende [mannen] sade: "Egyptier! Jag fruktar för er något lika [fasansfullt] som det som en dag [i det förflutna] drabbade dem som hade gaddat sig samman [mot Guds profeter] -

Och den som trott sade: o, mina landsmän! sannerligen fruktar jag för eder en dag lik de sammansvurnes,

så som fallet var med Noachs folk, a'diterne och thamûdäerne, samt deras efterföljare. Men Gud skall ej vara orättvis emot sine tjenare.

Såsom fallet var med Noas folk, Ad och Thamud och dem, som levde efter dem, men Gud vill ej göra tjänarne orätt.

det som drabbade Noas folk och [stammarna] Aad och Thamud och dem som kom efter dem - men Gud vill inte att Hans tjänare lider orätt.

Ett lika tillstånd med Noaohs folk och Aads och Tzamuds, och deras som voro efter dem: dock vill icke Gud att orättvisa skall ske tjenarona.

O mitt folk! jag fruktar för Eder fasaropens dag,

Mitt folk, jag fruktar förvisso för eder det ömsesidiga tillropets dag,

Och - egyptier! - jag bävar vid tanken på [det som väntar er] den Dag då ni skall ropa till varandra under klagan och jämmer,

O, mina landsmän! sannerligen fruktar jag för eder en dag af ömsesidigt kallande,

den dag, då I skolen drifvas bort till helvetet. I skolen då ej hafva någon beskyddare, om icke Gud. Den som Gud förer vilse, han får ingen vägvisare.

Den dag, då I skolen vända om till flykt utan att få någon beskyddare mot Gud. Den, som Gud låter fara vilse, har ingen vägledare.«

den Dag då ni kommer att vilja vända om och fly, utan någon som skyddar er mot Gud. - Den som Gud har låtit gå vilse har ingen som kan leda honom [på rätt väg].

En dag J, vändande ryggen till, värden bortdrifne, då J ej skolen hafva någon försvarare mot Gud. Och den Gud låter fara vilse, han skall ej få någon vägvisare.

Josef har ju tillförne kommit till Eder med obestridliga tecken; dock upphörden I icke att betvifla hans sändning. Så snart han dog, saden I: "Gud skall ej efter honom uppväcka någon apostel." Så missleder Gud den, som öfverträder Hans bud, och tviflaren,

Josef har ju kommit till eder med de klara vittnesbörden förut, men I tvivladen alltjämt på det han visade eder, tills han dog och I saden: »Gud skall aldrig sända någon apostel efter honom«; sålunda låter Gud den, som är lättsinnig och tvivelsjuk, fara vilse.

Josef kom på sin tid till er med klara vittnesbörd [om sanningen]; men ni trodde inte på det [budskap] som han framförde till er och fortsatte att tvivla, och när han dog sade ni: 'Efter honom kommer Gud inte att sända fler sändebud.'” Så låter Gud den gå vilse som genom misstro och tvivel förslösar sin själ.

Sannerligen har redan Joseph kommit till eder förut med obestridliga bevis, och J upphörden ej att tvifla på det hvarmed han kom till eder, tills, då han dog, J saden; Gud skall aldrig sända någon apostel efter honom : sålunda låter Gud den fara vilse som är öfverdådig, tviflare.

de der tvista öfver Guds uppenbarelser, utan att ega skäl dertill. Gud och de troende hata dem mycket. På detta sätt förseglar Gud hvarje högmodigt och stolt hjerta."

De, som tvista om Guds tecken, utan att något bemyndigande kommit dem till del, utsätta sig för stor förbittring både hos Gud och dem, som tro; sålunda förseglar Gud den högmodiges och självrådiges hjärta.

Att någon utan grund, utan bevis, sätter Guds uppenbarelser i fråga är djupt förhatligt för Gud och för de troende. Och därför förseglar Gud varje högmodig och självgod översittares hjärta.

De som tvista om Guds tecken, utan att något öfverlygande bevis kommit till dem, äro i stor afsky hos Gud oeh hos dem som tro: så har Gud förseglat hvarje högmodigt, hårdt hjerta.

Farao sade: "bygg mig, Hâmân! ett torn, så att jag må komma upp till desse vägar,

Och Farao sade: »Haman, bygg mig ett palats, för den händelse jag månde uppnå vägarna,

Och Farao sade: "Bygg ett högt torn åt mig, Haman; kanske är detta rätt sätt för mig,

Och Pharao sade: o, Haman! bygg mig ett torn, på det jag må nå trakterna,

som föra till himlarne. Jag skall stiga upp till Mose Gud, ty jag tror, att han är en bedragare." Sålunda förespeglades för Farao, att hans onda gerning var god, och han afleddes ifrån den rätte vägen. Men Faraos anslag ledde till hans förderf.

Himmelens vägar, och stiga upp till Moses gud; jag tror sannerligen, att han är en lögnare.« Sålunda förhärligades för Farao hans onda gärningar, och han utestängdes från vägen, men Faraos anslag ledde blott till fördärv.

rätt sätt att nå himlen och göra mig underrättad om Moses gud. - Men jag tror bestämt att han ljuger." [Dessa tankar] ledde Farao till tron att hans onda handlingar var goda och nyttiga och spärrade [för honom] den rätta vägen; och Faraos listiga plan [utmynnade] bara i hans egen undergång.

Himmelens trakter, och må skåda Moses Gud, ty sannerligen håller jag honom för en lögnare. Sålunda smyckades för Pharao det onda i hans verk, och han afvek från vägen; men Pharaos anläggning lände blott till förderf.

Den troende sade: "o mitt folk! följen mig, så skall jag leda Eder på det rättas väg.

Och han, som trodde, sade: »Mitt folk, följen mig, så skall jag leda eder på den rätta vägen.

Och den troende [mannen] sade: "Egyptier! Följ mig så skall jag leda er till den raka vägen!

Och den som trott sade: o, mina landsmän! följer mig, jag skall föra eder på den rätta vägen.

O mitt folk! detta lifvet är endast en kort njutning, men evigheten är en varaktig bostad.

Mitt folk, detta jordiska liv är blott ett lån med nyttjanderätt, men det tillkommande är förvisso ett varaktigt hem.

Egyptier! Livet i denna värld är [inte mycket mer än] flyktig glädje, men [det som väntar er i] evigheten är bestående.

O, mina landsmän! detta verldsliga lifvet är blott en timlig förnödenhet; men sannerligen är det tillkommande den varagtiga boningen.

Om någon gör ondt, så blir hans lön blott lika stor med hans brott; deremot den som gör godt, vare sig man eller qvinna, och tror, han skall komma in i paradiset och der beskäras allt godt utan beräkning.

Den, som gör en ond gärning, skall lönas blott för den, men de, som handla rättskaffens, vare sig män eller kvinnor, och äro rättrogna, dessa skola ingå i paradiset och undfägnas där utan att räknas.

Den som har begått en dålig handling skall få det straff som motsvarar denna handling, men den som gör det goda och det rätta, man eller kvinna, och som är troende skall stiga in i paradiset och skall där få njuta [Guds] gåvor i överflöd.

Hvem som gör hvad ondt är, skall ej lönas annat än i samma mått; men ho som gör livad rätt är, vare sig man eller qvinna, och är rättrogen, desse skola inkomma i paradiset, der de skola försörjas utan räkning.

O mitt folk! huru kommer det sig, att jag inbjuder Eder till frälsning, men I inbjuden mig till helvetets eld?

Mitt folk, vad går åt mig, som kallar eder till frälsning, under det att I kallen mig till elden?

Egyptier! Är det inte märkligt, att medan jag kallar er till [den väg som leder till] saligheten, kallar ni mig till Elden!

O, mina landsmän! hvad fattas mig, som kallar eder till frälsning, då J kallen mig till elden?

I bjuden mig, att jag ej skall tro på Gud, och att gifva Honom jemlikar, om hvilka jag icke vet någon ting. Jag åter kallar Eder till den Allsmäktige, den Kärleksrike.

I kallen mig att förneka Gud och vid hans sida sätta sådant, varom jag icke har någon kunskap, men jag kallar eder till den Väldige, den Överseende.

Ni vill förmå mig att förneka Gud och att sätta vid Hans sida det som för mig är okänt, men jag kallar er [att tro på] den Allsmäktige, Den som förlåter och förlåter på nytt!

J kallen mig att förneka Gud, och att gifva Honom till like sådant hvarom jag ej har kunskap, och jag kallar eder till den Mägtige, den Milde.

Utan all fråga, de väsenden, som I kallen mig att dyrka, hafva ingen rättighet att åkallas, hvarken i denna eller i den tillkommande verlden; lika säkert är det, att vi slutligen skola återföras till Gud, och att de, som öfverträda, skola komma i helveteselden.

Det står fast, att det, vartill I kallen mig, ej äger några anspråk varken i detta eller i det tillkommande livet, att vi skola återvända till Gud, och att de lättsinniga varda eldens invånare.

Det råder inte något tvivel om att det som ni vill förmå mig [att tillbe] inte kan göra anspråk på tillbedjan vare sig i detta eller i nästa liv, och att det är till Gud som vi skall föras åter, och att de som förslösar sina själar har Elden till arvedel.

Det är ej tvifvel på, att det hvarlill J kallen mig ej tillkommer åkallan hvarken i detta lifvet eller i det tillkommande, och att vi skola återvända till Gud, och att de öfverdådige varda eldens invånare.

Då skolen I erinra Eder, hvad jag nu talar till Eder. Till Gud ställer jag min sak, Han ser till sine tjenare."

I skolen komma ihåg vad jag säger eder, och jag hänskjuter min sak till Gud, Gud ser förvisso tjänarne.«

Ni kommer att dra er till minnes vad jag säger! Och jag lägger mitt öde i Guds händer, Gud som inte förlorar någon av Sina tjänare ur sikte."

J skolen visserligen ihågkomma hvad jag säger eder: och jag Öfverlemnar min sak till Guds afgörande; ty Gud är uppmärksam på tjenarena.

Gud bevarade honom för deras onda anslag, men det hårda straffet omhvärfde Faraos folk.

Men Gud bevarade honom för deras onda stämplingar, och det värsta straff drabbade Faraos folk.

Och Gud skyddade honom för deras onda anslag, men ringen av lidanden slöts kring Faraos anhang.

Och Gud frälsade honom från deras onda stämplingar: och straffets elände omgaf Pharaos folk.

Det är elden, för hvilken de skola utsättas morgon och afton. Den dag, då yttersta stunden inträffar, säges till dem: "gån in, Faraos folk, i den värsta pinan."

Till elden skola de föras fram både morgon och afton, och den dag, då stunden förestår, skall det heta: »Låten Faraos folk undergå det värsta straff!«

Morgon och afton förs de fram till Elden, och den Dag då den Yttersta stunden är här [skall änglarna säga:] "För in Faraos anhang [och låt dem utstå] det strängaste av alla straff!"

De skola framställas för elden morgon och afton; och en dag domens timme inträffar, skall det sägas: inträder J o, Pharaos folk! i den värsta pinan.

När de i elden tvista med hvarandra, så skola de ringe säga till dem, som ansetts för store: "vi voro ju Eder undergifne. Kunnen I nu värja oss för något af elden?"

Än när de tvista sinsemellan i elden och de svaga säga till dem, som äro högmodiga: »Vi voro förvisso edra efterföljare; kunnen I avvända någon del av elden från oss?«

OCH DE skall tvista med varandra i Elden och de svaga skall säga till dem som ansåg sig stå över de andra: "Det var er vi följde; kan ni låta oss slippa en del av Eldens [straff]?" -

Då skola de otrogne tvista i elden, och de svage skola säga till dem som högmodades: sannerligen hafva vi varit edra efterföljare, skolen J då afvärja från oss en del af elden?

De som ansetts för store skola svara: "vi äro ju alle i den; ty nu har Gud dömt emellan sine tjenare."

De, som äro högmodiga, skola svara. »Vi äro förvisso alla här; Gud har förvisso dömt mellan tjänarne.«

Och de som ansåg sig stå över de andra skall svara: "Vi delar alla samma [straff]; Gud har dömt [Sina] tjänare!"

De som högmodades skola svara: vi äro, i sanning, alla deri, ty Gud har nu dömt emellan tjenarena.

De som äro i elden skola säga till helvetets vaktare: "bedjen eder Herre, att Han en ende dag lindrar något af vår pina."

Och de, som äro i elden, skola säga till helvetets väktare: »Åkallen eder Herre, så efterskänker han vårt straff för en dag.«

Och de som befinner sig i Elden skall säga till helvetets väktare: "Be till er Herre om lindring i vårt straff, även om det bara är för en dag."

Och de som äro i elden skola säga till helvitets uppsyningsimän : kaller på eder Herra att Han må lisa oss för en dag ifrån pinan.

De skola svara: "kommo icke edre apostlar till Eder med obestridliga tecken?" De säga: "jo." Vaktarne säga vidare: "så bedjen då sjelfve." Men en otrogens bön är förgäfves.

De skola svara: »Hava då edra apostlar ej kommit till eder med de klara vittnesbörden?« Då skola de säga: »Jo«, och väktarne säga: »Så åkallen då!« Men de otrognas åkallan leder blott till villfarelse.

[Väktarna] skall säga: "Kom inte sändebuden till er med klara bevis [om sanningen]?" [Och de i Elden] skall svara: "Jo, så förhåller det sig." [Och väktarna] skall säga: "Be då [själva]!" Men i förnekarnas bön ligger ingenting annat än självbedrägeri.

De skola svara: halva då icke edra apostlar kommit till eder med klara bevis? De skola säga: ja, i sanning. De andre skola svara: kaller då J sjelfven: men de otrognes kallan varder ju blott fåfäng.

Vi skola bistå våra sändebud och dem som tro, i detta lifvet och på den dag, då vittnena framträda;

Vi skola sannerligen hjälpa våra apostlar och dem, som tro, både i det jordiska livet och den dag, då vittnena stå upp,

VI SKALL helt visst ge Våra sändebud och de troende [Vår] hjälp både i detta liv och den Dag då vittnena reser sig [för att vittna],

Sannerligen skola vi bistå våra apostlar och dem som trott, både i det verldsliga lifvet och en dag vittnena skola uppstå,

en dag, på hvilken syndarnes ursäkter ej skola gagna dem. De få på sin lott förbannelse och det värsta hem.

Den dag, då undanflykter ej gagna de orättfärdiga, utan förbannelsen och en svår boning varder deras lott.

då syndarnas alla ursäkter skall förbli ohörda och nådens dörr slås igen och de skall [förvisas till] en usel boning.

En dag de orättfärdiges undskyllningar ej skola gagna dem, men de skola få förbannelse och en elak boning.

Fordom beskärde vi Moses ledningen och gåfvo Israels barn boken i arf

Vi hava ju givit Mose vägledningen, och vi hava givit Israels barn skriften i arv

Vi gav Moses vägledningens [ljus] och Israels barn fick ta Skriften i arv

Redan gåfvo vi Mose vägledningen, och läto Israels barn ärfva Skriften,

till ledning och varning för de förnuftige.

Till vägledning och förmaning för dem, som hava förstånd.

som vägledning och en påminnelse till dem som har förstånd.

till ledning och erinran åt dem som hafva förstånd.

Var derföre tålig, ty Guds löfte är sanning, bed om förlåtelse för hvad du har syndat och sjung din Herres lof sent och bittida.

Var tålig! Guds löfte är förvisso sannfärdigt; bed om förlåtelse för din synd och prisa din Herres lov både afton och morgon!

Ha därför tålamod [Muhammad] - Guds löfte är sanning [och Hans ord står fast] - och be Honom förlåta din synd. Och lova och prisa din Herre morgon och afton.

Var alltså tålig, ty Guds löfte är sant; och bed om förlåtelse för din synd, och fira din Herras lof om afton och morgon.

De som tvista om Guds uppenbarelser, utan att derföre hafva fått något skäl, hafva endast högmod i sina hjertan. De skola ej lyckas häruti. Fly du till Gud om beskydd, Han hör och ser allt.

De, som tvista om Guds tecken, utan att något bemyndigande kommit dem till del, hava förvisso ingenting annat än högmod i sitt hjärta, men de vinna ingenting därmed. Så sök då skydd hos Gud! Han är förvisso den Hörande, den Seende.

Hjärtana hos dem som utan grund, utan bevis, sätter Guds uppenbarelser i fråga, är fyllda av högmod, [ett högmod så stort att] de aldrig kan tillfredsställa det. Tag därför din tillflykt till Gud - Han är Den som hör allt, ser allt.

Sannerligen de som tvista om Guds tecken, utan att något öfvertygande bevis kommit till dem, det är ej annat än högmod i deras bröst, och de skola ej ernå det de önska: fly alltså till Gud; ty Han är den Hörande, den Seende.

Himlarnes och jordens skapelse är i sanning vida större än menniskans skapelse, men de flesta menniskor veta det icke.

Himlarnas och jordens skapelse är sannerligen förmer än människornas, men de flesta människor veta ingenting.

Himlarnas och jordens skapelse är något vida större än skapelsen av människan, men de flesta människor inser inte [att det förhåller sig så].

Sannerligen är himlarnes och jordens skapelse en större sak än menniskans skapelse; men de flesta menniskor hafva ej begrepp.

Icke kunna den blinde och den seende jemföras, lika litet de troende och de dygdige med de lastbare. Hvad de tänka litet efter!

Den blinde och den seende äro icke lika, och icke heller de, som tro och göra goda gärningar, och den, som handlar orätt. Föga låten I förmana eder.

Och den blinde kan inte jämställas med den seende, liksom den som tror och lever rättskaffens och den som begår orätt inte [kan jämställas]. Det är inte mycket ni ägnar eftertanke åt.

Icke skola den blinde och den seende göras lika, ej heller de som tro och göra goda verk, och syndaren: huru föga erinren eder!.

Den yttersta stunden kommer nog, derom är intet tvifvel; men de flesta menniskor tro det icke.

Stunden skall sannerligen komma; det råder intet tvivel om den, men de flesta människor tro icke.

Utan tvivel skall den Yttersta stunden komma, men de flesta människor tror inte [på detta].

Uppståndelsens timme skall visserligen inträffa, derpå är ej tvifvel; men de flesta menniskor tro icke.

Deras Herre har sagt: "åkallen mig, så skall jag bönhöra Eder. De som af högmod sätta sig öfver att dyrka mig, skola vanärade ingå i helvetet."

Eder Herre säger: »Åkallen mig, så skall jag hörsamma eder. De, som äro för högmodiga att dyrka mig, skola förvisso i all sin ringhet ingå i helvetet.«

ER HERRE säger: "Be till Mig, så skall Jag besvara er [bön]. De som håller sig för goda för att tjäna Mig skall gå med böjt huvud in i helvetet."

Eder Herre har sagt : åkaller mig, Jag skall bönhöra eder; men de som spotskt förvägra min tjenst, de skola inkomma i helvitet förnedrade.

Det är Gud, som har inrättat natten åt Eder, så att I under den kunnen hvila Eder, och dagen att gifva ljus. Gud är nåderik emot menniskorna; men de flesta menniskor äro otacksamma.

Gud är den, som inrättat natten till vila åt eder och gjort dagen ljus; Gud är sannerligen ynnestfull mot människorna, men de flesta människor äro otacksamma.

Det är Gud som för er har skapat natten så att ni skall få vila, och dagen så att ni kan se klart. Ja, Guds nåd flödar sannerligen över människorna, men de flesta av dem är inte tacksamma.

Gud är den som förordnat åt eder natten att J mågen hvila derunder, och dagen klar: sannerligen äger Gud nåd för menniskorna ; men de flesta menniskor äro ej tacksamma.

Detta är Gud eder Herre, alltings skapare. Det gifves ingen gud utom Honom. Huru kunnen I vända Eder ifrån Honom?

Detta är Gud, eder Herre, alltings skapare; det finns ingen gud utom honom. Huru kunnen I vara så förvända?

Detta är Gud, er Herre, alltings Skapare - det finns ingen gudom utom Han! Hur förvirrade är inte era begrepp!

Detta är Gud eder Herre, alltings Skapare; det finnes ingen Gud, utom Honom: hvarföre då ären J beslagne med lögn ?

Det är sålunda, som de bortvända sig, hvilka förneka Guds uppenbarelser.

Lika förvända voro ock de, som bestredo Guds tecken.

I en sådan begreppsförvirring råkar de som [mot bättre vetande] avvisar Guds budskap.

Sålunda äro de beslagne med lögn, som förneka Guds tecken.

Det är Gud, som har tillredt jorden åt Eder till en fast grund, och uppbygt himmelen deröfver. Han har bildat Eder, gifvit Eder sköna former och beskärt Eder goda ting till uppehälle. Detta är Gud eder Herre; välsignad vare Gud, verldarnes Herre!

Gud är den, som satt jorden till fäste åt eder och himmelen till tak, som format eder och gjort edra former sköna och som beskärt eder goda ting. Detta är Gud, eder Herre; välsignad är Gud, all världens Herre.

Det är Gud som har gett er jorden som boplats och [rest] himlen som ett valv [över er] och som format er [och gett er] den bästa skapnad och som sörjer för ert livsuppehälle med goda och nyttiga ting. Detta är Gud, er Herre - välsignad vare Gud, världarnas Herre!

Gud är den som satt eder jorden till fotfäste och himmelen till tak, och som format eder och gjort edra former sköna, och som gifvit eder näring af de goda tingen: detta är Gud eder Herre ; välsignad vare Gud, verldarnes Herre!

Han lefver evigt. Det gifves ingen gud utom Honom. Åkallen då Honom allena med en uppriktig dyrkan. Pris vare Gud, verldarnes Herre!

Han är den Levande, det finns ingen gud utom honom; åkallen honom alltså, ägnande honom en sann dyrkan! Lov och pris hör Gud till, all världens Herre!

Han är Levande Gud; det finns ingen gud utom Han. Åkalla Honom med ren och uppriktig tro! Allt lov och pris tillkommer Gud, världarnas Herre!

Han är den Lefvande: det finnes ingen gud, utom Honom. Åkaller Honom alltså med att upprigtigt bekänna Honom läran: lolvad vare Gud, verldarnes Herre!

Säg: "jag är förbjuden, att tillbedja de väsenden, som I åkallen jemte Gud, sedan jag fått tydliga tillsägelser ifrån min Herre, och jag är befald, att öfverlemna mig hel och hållen åt verldarnes Herres vilja.

Säg: »Jag är förvisso förbjuden att dyrka dem, som I åkallen i stället för Gud, sedan de klara vittnesbörden från min Herre kommit mig till del, och jag har fått mig ålagt att underkasta mig all världens Herre.«

Säg: "Jag har förbjudits att dyrka dem ni åkallar i Guds ställe - jag har fått klara bevis från min Herre - och jag har befallts att underkasta mig Guds, världarnas Herres, vilja."

Säg: sannerligen har jag blifvit förbjuden att dyrka de afgudar J dyrken, utom Gud, sedan de obestridliga bevisen kommit till mig från min Herra, och jag har blifvit befalld att underkasta mig verldarnes Herre.

Han är den, som har skapat Eder af stoft, sedan af en droppe och så af en blodklump. Derefter framförde Han Eder som små barn, lät Eder uppnå eder fulla kraft och så varda gamle, — mången af Eder aflider dock dess förinnan — på det att I skolen uppnå den bestämde gränsen för edert lif. I kunnen kanhända begripa detta.

Han är den, som skapat eder av stoft, sedan av en droppe och sedan av stelnat blod; sedan låter han eder träda fram som barn, för att I sedan skolen uppnå myndig ålder och sedan varda gubbar, ehuru det bland eder finnes den, som tages hädan dessförinnan, och så uppnå en bestämd tid, och det för den händelse I månden hava förstånd.

Det är Han som har skapat er av jord, därefter [skapar Han er] av en droppe säd, därefter av en grodd som sätter sig fast, därefter låter Han er komma till världen som späda barn för att småningom nå full mognad och, till sist, hög ålder - men några av er får dö innan [de når sådan ålder] - så att ert levnadslopp, som [Han har] fastställt, skall fullbordas, och för att ni skall [lära er] att använda ert förstånd.

Han är den som skapat eder af stoft, sedan af menniskosäd, sedan af stelnad blod, sedan frambringar Han eder barn; sedan gör Han att J uppnån eder stadgade ålder, sedan att J blifven gamle — dock göres det slut på mången förut — och att J uppnån ett bestämdt mål, på det att J mågen förstå.

Det är Han, som gifver lif och död. När Han har beslutat att verkställa något, säger Han endast: "varde," och så varder det.

Han är den, som giver liv och död, och när han besluter en sak, säger han blott: »Varde!« till den, och så varder det.

Det är Han som skänker liv och Han som skänker död. När Han beslutar att något skall vara, säger Han endast till det: "Var!" - och det är.

Han är den som gifver lif och död; och då Han besluter ett ting säger Han blott till det: ”varde!” och det är.

Ser du icke dem, som tvista öfver Guds uppenbarelser, huru de vända sig bort ifrån sanningen.

Har du ej givit akt på dem, som tvista om Guds tecken? Huru kunna de vara så befängda?

De som [i sitt högmod] sätter Guds uppenbarelser i fråga, har du inte märkt hur deras tankar leds bort från [den sanna vägledningen],

Har du ej bemärkt dem som tvista om Guds tecken, huru de äro afvände från sanningen?

De som anse boken och det, som vi hafva gifvit våra sändebud i uppdrag, för bedrägeri, skola snart få erfara följden,

De, som hålla skriften och det budskap, med vilket vi sänt våra apostlar, för lögn, skola få erfara det,

de som [vågar] förneka Skriften och [likaså] det som Vi uppenbarade för Våra sändebud [i äldre tid]? Men de skall få veta [sanningen]

De som göra till lögn Boken och det hvarmed vi sändt våra förre apostlar, de skola erfara sin dårskap,

när de med halsjern och fjettrar skola släpas

När bojor och kedjor läggas om halsen på dem, för att de skola släpas

[den Dag] då de skall bära kragar av järn om halsen och släpas fram i kedjor

Då omkring deras nackar varda halsjernen och kedjorna:

in i helvetet, och så brännas i elden.

i sjudande vatten och sedan stekas i elden.

[och kastas] i brännhett vatten för att sedan bli bränsle [i helvetets ugnar].

De skola släpas i skållhett vatten, och sedan i elden stekas.

Då frågar man dem: "hvar äro de afgudar,

Sedan skall man säga till dem: »Var är väl det, som I satten

Och de skall tillfrågas: "Var är nu de som ni [betraktade som gudomligheter med plats]

Derefter skall dem sägas: hvar äro de gudar gjorden, utom Gud?

som I betraktaden som Guds jemlikar?" De skola svara: "de hafva gått bort ifrån oss. Ja! det var ett intet, som vi tillförne tillbådo." — Så missleder Gud de otrogne.

i stället för Gud?« De skola svara: »De hava svikit oss; nej, vi dyrkade ingenting förut.« Så låter Gud de otrogna fara vilse,

vid Guds sida?" Och de skall svara: "De har lämnat oss i sticket; nej, det som vi förut åkallade existerade över huvud taget inte!" Så låter Gud förnekarna gå vilse.

De skola svara: de hafva försvunnit från oss; eller snarare, vi hafva förut dyrkat hvad som ej fauns: sålunda låter Gud de otrogne fara vilse.

"Detta är eder lott, derföre att I på jorden fröjdaden Eder öfver lögnen och öfverlemnaden Eder åt ett omåttligt glädjerus.

Och detta därför att I voren morska på jorden utan skäl och därför att I voren spotska.

"[Straffet drabbar] er därför att ni i strid med all sanning och rätt gladdes [över det onda som sker] på jorden, och på grund av ert högmod och er egenkärlek.

Detta emedan J gladden eder på jorden utan fog, och derföre att J fröjdaden eder omåttligt.

Gån in genom helvetets portar. Der skolen I evigt vara." Usel är de högmodiges bostad.

Träden in genom helvetets portar att där evinnerligen förbliva! Vilken olycksalig boning de högmodiga få!

Gå in genom helvetets portar - där skall ni förbli till evig tid, i denna usla bostad för de högmodiga!"

Inträder alltså inom helvitets portar, att deri evinnerliga dväljas: bedröflig är de högmodiges boning.

Framhärda du i tålamod, ty Guds hotelse är sann, och antingen låta vi dig upplefva en del af det, hvarmed vi hafva hotat dem, eller låta vi dig dö dess förinnan; i alla fall måste de återvända till oss.

Var tålig! Guds löfte är förvisso sannfärdigt, och vare sig vi låta dig se något av vad vi lova dem eller vi taga dig hädan, så skola de återföras till oss.

HA DÄRFÖR tålamod, [Muhammad] - Guds löfte är sanning! Vare sig Vi låter dig se något av det som Vi lovar dessa [förnekare] eller Vi låter dig dö [innan straffet når dem], skall de föras åter till Oss!

Var då tålig, ty Guds löfte är sant; och antingen vi låta dig se en del af det hvarmed vi hota dem, eller vi upptaga dig till oss förut, skola de till oss återföras.

Vi hafva före dig skickat sändebud. Vi hafva berättat för dig någras historia, om andra hafva vi deremot icke berättat för dig. Intet sändebud hade makt att göra under, utan med Guds vilja. Men då Guds handlande en gång framträdde, så afgjordes enligt sakens beskaffenhet, och de, som sökte att motverka Guds uppenbarelse, kommo på skam.

Vi hava ju sänt apostlar före dig; bland dem fanns den, om vilken vi förtäljt för dig, och bland dem fanns ock den, om vilken vi ej förtäljt för dig, men det är ingen apostel givet att åstadkomma något tecken utan Guds tillskyndelse. När Guds befallning kommer, verkställes den ock uti sanning, och här bliva de, som fara med lögn, tillspillogivna.

Vi har sänt ut sändebud före dig; om några av dem har Vi berättat för dig och om andra har Vi inte berättat för dig. Och inget sändebud har fått göra tecken och under annat än med Guds tillåtelse. Men när Guds befallning kommer har den rättvisa domen gått i verkställighet och de som försökte så tvivel om äktheten av Guds uppenbarelser är i samma stund förlorade.

Sannerligen hafva vi redan sändt, före dig, apostlar, hvaraf vi omnämnt för dig någre, och andre af dem hafva vi ej omnämnt för dig; men ingen apostel förmådde frambringa tecken, utom med Guds tillstädjelse. Då Guds befallning kommer skall det dömmas med rättvisa, och der skola gensägarne förgås.

Det är Gud, som har gifvit Eder husdjuren, några att rida på och några till föda;

Gud är den, som skänkt eder boskapen, för att I skolen rida på den — den äten I ock,

Gud har skapat boskapen åt er, för att ni skall [använda] några av dessa [djur] som riddjur och några av dem till föda.

Gud är den som att J mågen rida på dem, gifvit eder kreaturen, och äta af dem -

de gifva Eder månge fördelar: genom dem kunnen I tillfredsställa behof, som I kännen inom Eder, och på dem färdens I såsom på skepp.

Och av den haven I gagn — och sålunda med dess hjälp uträtta en angelägenhet, som sysselsätter edra tankar, och på den och på skeppet färdens I.

De är er också till [annan] nytta, och ni tillgodoser med dem viktiga behov [som utan dem måste eftersättas] - [som] skeppen bär er [över havet] bär de er [på era färder över land].

J hafven äfven af dem andra fördelar och att J mågen genom dem ernå den sak som upptager edra sinnen; och på dem och på skeppen ären J burne.

Gud visar Eder sina under; hvilket af dem förneken I?

Han låter eder se sina tecken, och vilket av Guds tecken viljen I förneka?

Ja, Han visar er Sina tecken - vilka av Guds tecken [vill] ni då förneka

Han visar eder sina tecken: hvilket då af Guds tecken skolen J förneka?

Hafva de icke farit omkring på jorden och sett, hurudant deras föregångares slut var? De voro talrike, starkare och hafva upprest väldigare minnesvårdar på jorden än de. Men hvad har allt det, som de vunno, gagnat dem?

Hava de då ej dragit omkring på jorden och sett, hurudant slut de fått, som levat före dem? De voro flera och hade större makt och inflytande än de på jorden, men vad de förvärvade båtade dem ej.

Har de aldrig begett sig ut i världen och sett [spåren efter] det slut som blev deras föregångares [i förnekelse av sanningen]? De var talrikare än [de som i dag förnekar den] och hade större makt och [efterlämnade] märkligare minnesmärken på jorden än de. Men ingenting av det som de hade förvärvat [i livet] blev dem till någon nytta;

Hafva de då ej gått omkring på jorden och sett hvad slut de fått som voro före dem? De voro väldigare än desse i magt, och lemnade större spår på jorden, men icke drogo de någon vinst af det de förvärfvade.

Då våra sändebud kommo till dem med upplysningar, så yfdes de öfver den kunskap, som de redan egde. Men den straffdom, hvaröfver de gycklade, omringade dem.

Och när deras apostlar kommo till dem med de klara vittnesbörden, morskade de sig över den kunskap de ägde, och det, som de gäckades med, drabbade dem.

när sändebuden kom till dem med klara bevis pekade de, glada och nöjda [i sin självgodhet], på den kunskap som de [ansåg sig] ha. Men [till sist] överväldigades de av det som de hade brukat skämta om.

Och då våra apostlar kommit till dem med tydliga bevis, gladdes de öfver den kunskap de hade; men hvad de begabbade omgaf dem.

När de då sågo vår stränghet, sade de: "vi tro på Gud allena och förneka de afgudar, som vi uppstälde jemte Honom."

Och när de fingo se vår hemsökelse, sade de: »Vi tro på Gud allena och förneka det vi satte vid hans sida.«

Och när de fick skåda Vårt straff, sade de: "Vi tror [nu] på den Ende Guden och vi tar avstånd från det som vi förr satte vid Hans sida!"

Och då de varseblifvit vårt plågoris sade de: vi tro på Gud ensam, och vi afsvärja hvad vi gjort till Hans like.

Men då de en gång hade erfarit vår stränghet, var deras tro förgäfves, till följe af en anordning, som Gud hade iakttagit med afseende på sine förre tjenare. De otrogne varda då förtappade.

Men deras tro gagnade dem ej, när de fingo se vår hemsökelse, till följd av Guds bestämmelse, som redan förut tillämpats på hans tjänare, utan här blevo de otrogna tillspillogivna.

Men den tro de gav uttryck för när de fick se Vårt straff, var dem till ingen nytta - så har Gud alltid gått till väga gentemot Sina tjänare. Och så var de i denna stund förlorade, de som hade förnekat sanningen.

Men icke gagnade dem deras tro, sedan de varseblifvit vårt plågoris: Guds lag, som redan funnits ibland Hans tjenare; och der förgingos de otrogne.