Sura 41: De äro tydligt utlagda

H. M.

HM.

HA meem.

H. M.

Detta är en uppenbarelse ifrån den Förbarmande, den Barmhertige,

Se, en sändning från den barmhärtige Förbarmaren,

[DETTA ÄR] uppenbarat av den Nåderike, den Barmhärtige -

En uppenbarelse är delta från den Milde, den Barmhertige,

en bok, hvars verser för tydlighets skull bestå i en arabisk Korân för upplyst folk,

En skrift, vars verser äro tydligt utlagda, en arabisk koran för människor, som hava kunskap,

en Skrift vars budskap är avfattat i en fast och klar förkunnelse på arabiskt språk till nytta för de insiktsfulla,

En Bok hvars verser äro tydligt utmärkte, till en arabisk föreläsning, för menniskor som förstå,

till gladt budskap och varning. Dock de fleste af dem vända sig bort derifrån; de höra icke.

En glädjebudbärare och varnare, men de flesta av dem vända sig bort och höra ej på,

med varsel om hopp och glädje - och med ord till varning. Men de flesta [människor] vänder sig bort och vill inte lyssna [när den läses högt],

Till alt båda glädje och hotande varna: men de (leste af dem draga sig undan, och höra icke.

De hafva sagt: "våra hjertan äro tillslutna för det, som du predikar för oss; i våra öron är en tyngd, och emellan oss och dig är en skiljevägg; handla efter din tro; äfven vi vilja handla efter vår."

Utan säga: »Våra hjärtan äro tillslutna för det du kallar oss till och våra öron förstockade, och mellan oss och dig är en förlåt. Så handla då! Vi handla förvisso.«

och de säger: "Våra hjärtan är övertäckta så att dina ord inte når fram, och våra öron har täppts till och ett hinder har rests mellan oss och dig. Handla nu [som du anser bäst]; vi skall handla [som vi anser bäst]!"

Och de säga: våra hjertan äro beslöjade för det hvartill du kallar oss, och i våra öron är en tyngd, och emellan oss och dig är en förlåt: handla alltså för dig sjelf, ty vi handla för oss.

Svara: "jag är en menniska såsom I. Mig har uppenbarats, att eder Gud blott är en ende. Lagen Eder till att gå till Honom och bedjen Honom om förlåtelse. Ty ve afgudatjenarne,

Säg: »Jag är blott en mänsklig varelse liksom I; det har uppenbarats för mig, att eder Gud är en enda Gud. Vänden eder till honom och bedjen honom om förlåtelse! Ve månggudadyrkarne,

Säg [Muhammad]: "Jag är bara en människa som ni. Men jag vet genom uppenbarelsen att er Gud är den Ende Guden; vänd er därför [i ödmjukhet] till Honom och be om Hans förlåtelse!" Olyckliga de som sätter medgudar vid Guds sida,

Säg: jag är blott en man lik eder: det är mig uppenbaradt, att eder Gud är en enda Gud, styrer alltså rätt till Honom, och anroper Honom om tillgift: och ve öfver afgudadyrkarne,

som icke betala almosan och förneka evigheten!

Som icke giva allmosan och som förneka det tillkommande livet!«

de som vägrar att ge åt de fattiga; det är just [dessa människor] som förnekar livet efter detta!

Hvilka ej gifva de stadgade almosorna, och som ej tro på det tillkommande lifvet!

Sannerligen, de, som tro och handla rättskaffens, få en belöning utan beräkning."

De, som tro och göra goda gärningar, skola förvisso få en odelad lön.

De [å andra sidan] som tror och lever ett rättskaffens liv - deras lön skall vara utan ände.

Men de som tro och göra goda verk, de skola få en belöning som aldrig tager slut.

Säg: "huru? kunnen I förneka Honom, som har skapat jorden på två dagar, och antaga med Honom lika väsenden? — Denne är verldarnes Herre. —

Säg: »Förneken I verkligen honom, som skapat jorden på två dagar, och sätten I likar vid hans sida?« Detta är all världens Herre.

SÄG: "Hur kan ni förneka Honom, som har skapat jorden under två dagar? Och sätta medgudar vid Hans sida? - Han, världarnas Herre!"

Säg: månne J sannerligen ej skolen tro på Honom som skapat jorden på tvenne dagar, och skolen J tillägga Honom likar? Han är verldarnes Herre

Han har nedsatt fasta berg i henne, välsignat henne, och på fyra dagar ordnat hennes jemt fördelade alster för de bedjande.

Han har ock satt bergmassor ovanpå henne, välsignat henne och utmätt livsmedel på henne på fyra dagar, lika mycket för alla, som begära sådana.

Det är Han som har sänkt ned i den fast förankrade berg, som reser sig högt över dess [yta], och [därefter] har välsignat den och mätt ut [med Sitt mått] allt som skulle [tjäna dess inbyggare till] näring. [Han skapade allt detta] under jämnt fyra dagar - [ett svar] till dem som frågar.

Och Han har satt i henne fasta berg, resande sig ofvan henne, med hennes födoämnen på fyra dagar, lika åtkomlig för de begärande.

Sedan steg Han upp till himmelen, som ännu var en svart rök, och sade till den och till jorden: "kommen, om I viljen eller icke." De svarade: "vi komma frivilligt."

Sedan grep han sig an med himmelen, som var idel rök, och sade till den och till jorden: »Kommen med eller mot eder vilja!« Och de svarade: »Vi komma lydigt.«

Och Han vände sig mot rymden, som var rök, och sade till den och till jorden: "Kom, villigt eller nödda och tvungna!" - och de svarade: "Vi kommer villigt!"

Sedan var Han mägtig till himmelen, och den var rök, och Han sade till den och jorden: kommer godvilligt eller ogerna. De svarade: vi komma underdånige.

Och Han bildade himmelen till sju himlar på två dagar, och uppenbarade i hvarje himmel sin befallning. Den lägste himmelen hafva vi försett med ljus till prydnad och till vakt. Sådan är den Allsmäktiges, den Allvises anordning.

Så danade han dem till sju himlar på två dagar och uppenbarade för varje himmel dess uppgift. Och vi hava smyckat den nedersta himmelen med bloss till värn; detta är den Väldiges, den Vetandes anordning.

Och under två dagar skapade och formade Han dem till sju rymder, och anvisade varje rymd dess uppgift. Rymden närmast jorden har Vi smyckat med ljus och gjort säker [mot intrång]. Gud, den Allsmäktige, den Allvetande, har förordnat om allt detta.

Och Han danade den i sju himlar på tvenne dagar, och uppenbarade åt hvarje himmel dess åliggande. Och vi prydde den lägsta himmelen med lysande kroppar, och gåfvo den vakt: detta är den Mägtiges, den Vises ordning.

Om de (mekkanarne) vända sig bort ifrån dig, så säg: "jag förkunnar Eder en orkan, sådan som den orkan var, hvilken har förgjort a'diterne och thamûdäerne.

Och om de vända sig bort, så säg: »Jag varnar eder för ett åskslag liknande det, som träffade Ad och Thamud,

Men säg, om [lyssnarna] drar sig undan: "Jag varnar er för en katastrof som den [som förintade stammarna] Aad och Thamud!"

Om de i Mecka draga sig undan säg da: jag hotar eder med ett förfärligt straff, likt Aads och Tzamuds straff:

Sändebuden hade nemligen kommit till dem framifrån och bakifrån och sagt: "tillbedjen ej några andra väsenden än Gud." De sade: "om vår Herre ville sända bud, så skulle Han skicka änglar. Vi bry oss icke om edert budskap."

När deras apostlar kommo till dem både framifrån och bakifrån med dessa ord: ”Dyrken ingen annan än Gud"« De svarade: »Om vår Herre velat, så skulle han hava nedsänt änglar; ty vi förneka det budskap, med vilket I blivit sända.«

När sändebuden kom till dem från alla tänkbara håll [och förmanade dem]: "Dyrka ingen annan än Gud!" - svarade de: "Om vår Herre hade velat, skulle Han helt säkert ha sänt änglar [som budbärare så att vi kunde tro på dem]; vi avvisar därför det [budskap med vilket ni påstår att] ni har sänts."

Då apostlarne kommo till dem, fram ifrån dem och bakifrån dem, sägande: dyrker ingen annan än Gud. De svarade: om vår Herre behagat sända apostlar visserligen skulle Han sändt englar; och vi tro ej på det hvarmed J ären sände.

Hvad a'diterne beträffar, så voro de utan skäl öfvermodige på jorden och sade: "hvem är starkare än vi?" Insågo de då icke, att Gud, Han som har skapat dem, är starkare än de! De satte våra uppenbarelser i fråga.

Vad Ad beträffar, voro de högmodiga på jorden utan skäl och sade: »Vem är mäktigare än vi?« Hade de då ej lagt märke till att Gud, som skapat dem, var mäktigare än de? Och de bestredo våra tecken.

[Stammen] Aad uppträdde övermodigt på denna jord utan varje rimligt skäl och skröt: "Vem är mäktigare än vi?" - Förstod de inte att Gud, som skapade dem, har större makt än de?

Beträffande Aad, de uppförde sig högmodigt på jorden, utan fog, och de sade: hvem är väl mägtigare än vi? Betänkte de då ej, att Gud som skapat dem Han var mägtigare än de? Och de förnekade våra tecken.

Under olycklige dagar sände vi en stormvind emot dem, för att låta dem smaka vanärans straff i detta lifvet; men evighetens straff är ännu nesligare, och de skola ej finna någon hjelp.

Så sände vi en vinande vind över dem under flera olycksdigra dagar för att låta dem smaka ett skymfligt straff i det jordiska livet, men straffet i det tillkommande livet varder sannerligen ännu skymfligare, och de skola ej få någon hjälp.

och under [några] ödesdigra dagar sände Vi en rasande, iskall stormvind över dem för att låta dem i detta liv smaka ett förnedrande straff; straffet i det kommande livet skall förnedra dem än mer och de skall inte få någon hjälp.

Derföre sände vi mot dem en stormvind på olyeksfulla dagar, att vi måtte låta dem smaka ett nesligt straff i det verldsliga lifvet; men visserligen blifver det tillkommande lifvets straff nesligare; och de skola då ej hjelpas.

Hvad åter thamûdäerne angår, så hafva vi ledt dem; men de föredrogo blindheten framför ledningen, och det förnedrande straffets orkan har öfverraskat dem för deras handlingars skull.

Och vad Thamud beträffar, vägledde vi dem, men de föredrogo förblindelsen framför vägledningen, och så överraskade dem det förnedrande straffets åskslag för vad de åsamkade sig.

Och vad [stammen] Thamud beträffar gav Vi dem vägledning, men de valde att förbli blinda hellre än att vägledas, och till straff för de [onda] handlingar de begick drabbades de av ett förödmjukande och förkrossande slag.

Och beträffande Tzamud, vi vägledde dem, men de älskade blindheten högre än den rätta vägledningen, också drabbade dem det nesliga straffets förfärliga plåga, enligt hvad de förtjenade.

De troende frälste vi, ty de hade vaktat sig.

Men vi frälste dem, som trodde och fruktade Gud.

Men Vi räddade dem som trodde och fruktade Oss.

Men vi frälsade dem som trodde och fruktade Gud.

En dag skola Guds fiender i samlade skaror drifvas till helveteselden.

Och den dag, då Guds fiender församlas i elden, skola de drivas åstad i slutna led,

[Påminn dem om att] Guds fiender en Dag skall fösas i grupper fram mot Elden

En dag skall Guds fiender hopsamlas till elden, och de skola föras afdelningsvis;

När de dit ankommit, aflägga deras öron, ögon och hud vittne om deras gerningar.

Tills de komma dit och deras öron, ögon och hud vittna emot dem om vad de gjorde.

och när de nått fram, skall deras öron, deras ögon och deras hud vittna mot dem om vad de gjorde.

Tills, då de dit anlända, deras öron och deras ögon och deras skinn, skola vittna emot dem, om hvad de gjorde.

De säga till sina skinn: "hvi vittnen I emot oss?" De svara: "Gud, som har gifvit talförmågan åt andra varelser, har förlänat den äfven åt oss. Han har skapat Eder förste gången, och inför Honom måsten I inställas.

Och de skola säga till huden: »Varför vittnen I emot oss?« Den skall svara: »Gud, som låter allting tala, har låtit oss tala; han har ju skapat eder första gången, och till honom skolen I återföras.

Och var och en skall fråga sin hud: "Varför vittnade du mot mig?" - och den skall svara: "Gud, som ger alla talets gåva, har [också] gett mig [den]. Det var Han som först skapade dig [och de andra] och till Honom har ni [nu] förts åter.

Och de skola säga till sina skinn: hvarföre hafven J vittnat emot oss? De skola svara: Gud har låtit oss tala, som låter allting tala: Han har skapat eder första gången, och till Honom ären J återbragte.

I hafven glömt, att dölja Eder så, att edra öron, ögon och skinn icke skola vittna emot Eder. I trodden, att det var mycket af det, som I gjorden, hvilket Gud icke visste.

Och I kunden ej förebygga, att öron, ögon och hud vittna mot eder, men I trodden, att Gud ej vet mycket av vad I veten [ni gör].

Men ni försökte aldrig dölja [era förehavanden] för att era öron, era ögon och er hud inte skulle kunna vittna mot er, och ni trodde att Gud inte kände till vad ni gjorde.

Och J dolden eder ej så, alt ju edra öron och edra ögon och edra skinn må vittna emot eder: men J tankten att Gud skulle vara okunnig om mycket af hvad J gjorden.

Detta är den föreställning, som I gjorden Eder om eder Herre, och den har störtat Eder i förderfvet. Nu ären I förlorade."

Detta var den tro I haden om eder Herre; den har fördärvat eder, och I hören nu till de tillspillogivna.«

Dessa tankar, som ni tänkte om er Herre, har blivit er undergång; och nu hör ni till förlorarna."

Och detta var eder tanke, som J inbilladen eder om eder Herra; den har förstört eder; och J befinnen eder ibland de förtappade.

Om de trotsa, så är elden deras bostad, och om de tigga om nåd, få de ej gehör.

Om de framhärda, varder elden deras boning, och om de bedja om nåd, bliva de icke benådade.

Även om de härdar ut förblir Elden icke desto mindre deras boning! Och ber de att få göra bot och bättring skall detta vägras dem.

Om än de äro tålige varder elden deras hemvist; och om de bedja om nåd, skola de ej blifva bland dem som fa nåd.

Vi hafva så fogat, att ständige följeslagare slöto sig till dem, som förespeglade för dem såsom skönt så väl det närvarande, som det tillkommande (lifvet). De hafva derföre förtjenat samma dom, som har öfvergått andra folk af genier och menniskor, hvilka voro före dem, — de äro alle förlorade.

Och vi gåvo dem följeslagare, och dessa förhärligade för dem både vad som var framför och vad som var bakom dem. Också slog förutsägelsen om de djinners och människors släkten, som gått bort före dem, in även på dem; de blevo förvisso tillspillogivna.

Vi gav dem onda krafter till ständiga följeslagare och de skönmålade för dem det [onda] som de begick och det som de hade i sinnet. Och domen föll över dem lika obönhörligt som den hade fallit över tidigare släkten av osynliga väsen och människor; de hörde till förlorarna!

Och vi förordnade dem följeslagare, och de smyckade för dem hvad som var framför dem och hvad som var efter dem: och rättvist fälldes Öfver dem de folkens dom bland andar och menniskor hvilka funnits före dem: ty de förgingos.

De otrogne säga: "hören icke på denne Korânen, utan prata högt, när den uppläses, för att öfverrösta den."

De, som äro otrogna, säga: »Lyssnen icke till denna Koran, utan gycklen med den, för den händelse I månden få överhand!«

DE SOM framhärdar i att förneka sanningen säger [till sina meningsfränder]: "Lyssna inte på uppläsningen av Koranen! Nej, [överrösta] den med rop [och skrik] så vinner ni kanske [överhanden]!"

De som icke tro säga: J mågen ej lyssna till denna Koran, utan skämter dermed, att J mågen få öfverljudet.

Vi skola låta de otrogne erfara ett hårdt straff, och löna dem efter deras värsta handlingar.

Men vi skola sannerligen låta dem, som äro otrogna, smaka ett svårt straff och löna dem för det värsta de gjorde.

Vi skall sannerligen låta förnekarna utstå ett strängt straff och Vi skall löna dem efter deras värsta handlingar!

Men sannerligen skola vi låta dem som ej tro, smaka ett svårt straff,

Detta är Guds fienders lön, elden, der de få en evig boning, till straff derföre, att de satte våra uppenbarelser i fråga.

Detta varder Guds fienders lön, elden nämligen; i den få de en bostad för evigheten till lön för att de bestredo våra tecken.

Elden är det straff som skall drabba Guds fiender, och där skall de ha sin boning till evig tid - lönen för att de [mot bättre vetande] avvisade Guds budskap.

Detta är lönen åt Guds fiender, nemligen: elden; deri skola få en evinnerlig boning: en lön derför att de förnekade våra tecken.

Då skola de otrogne säga: "o vår Herre! visa oss desse genier och menniskor, som förförde oss, så skola vi lägga dem under våre fötter, att de må varda vanärade."

Och de, som äro otrogna, skola säga: »Herre, visa oss dem båda bland djinnerna och människorna, som fört oss vilse, så skola vi kasta dem under våra fötter, att de må höra till de djupast förnedrade.«

[När förnekarna står framför helvetet] skall de säga: "Herre! Visa oss dem bland de osynliga väsendena och människorna som ledde oss vilse; [så att] vi kan trampa på dem och göra dem till de uslaste av de usla!"

Herre! visa oss de tvenne af andarne och menniskorna som förledt oss, vi skola kasta dem under våira fötter, att de må blifva ibland de uslaste.

Men de som säga: "Gud är vår Herre," och lefva dygdigt, till dem skola änglarne nedstiga och säga: "frukten ej och sörjen icke; glädjens åt paradiset, som har lofvats Eder.

Till dem, som säga: »Gud är vår Herre« och sedan hålla sig till det rätta, stiga änglarna förvisso ned med dessa ord: »Frukten ej och varen icke bedrövade, utan fröjden eder åt paradiset, som lovades eder!

De som säger: "Gud är vår Herre" och som vill följa den raka vägen, till dem stiger änglarna ned [med hälsningen]: "Ni skall inte känna någon fruktan och ingen sorg skall tynga er! Tag emot det glada budskapet att paradiset som ni har blivit lovade [väntar er].

Men de som säga: vår Herre är Gud, och sedan handla rättskaffens, till dem skola englarne nedstiga, sägande: J mågen ej frukta, ej heller mågen J sörja, utan fröjder eder åt paradiset, som blifvit eder utlofvadt.

Vi äro edre beskyddare i detta och i det eviga lifvet. Der skolen I få hvad edra hjertan önska, och der skall Eder beskäras det, som I bedjen om:

Vi äro edra beskyddare både i det jordiska och i det tillkommande livet; där skolen I få vad I själva önsken, och där skolen I få vad I gören anspråk på

Vi är hos er och vakar över er i detta liv och i det liv som skall komma; och där skall allt som era själar längtar efter vara ert och det ni ber om skall ni få.

Vi äro edra vänner i det verldsliga lifvet och i det tillkommande: deri skolen J få hvad helst edra själar önska, och deri skolen J få hvad helst J begären:

en nådig och barmhertig Guds gästfrihet."

Till välkomstfägnad av ett överseende och barmhärtigt väsen.«

[Detta är] välkomsthälsningen från en förlåtande, barmhärtig Herre."

En gåfva från en nådig, en barmhertig Herre.

Hvem uppför sig väl skönare än den, som predikar den sanne Guden, gör godt och säger: "jag är en muslim"

Vem talar väl bättre än den, som kallar till Gud, handlar rättskaffens och säger: »Jag hör förvisso till de Gud undergivna.«

Vem talar ett skönare språk än den som kallar [människorna] till tron på Gud, som lever ett rättskaffens liv och som säger: "Jag hör till dem som har underkastat sig Guds vilja?"

Hvem talar bättre än den som kallar till Gud, och handlar rätt, och säger: sannerligen är jag ibland de Gudi undergifne?

Det goda och det onda äro icke lika. Hvad dig än vederfares, så bemöt det med något bättre, så skall den, med hvilken du lefver i fiendskap, varda din varmaste vän.

En god och en ond gärning äro icke lika. Avvärj det onda på det sätt, som är lämpligast! Se, då skall den, med vilken du lever i fiendskap, bliva som en förtrogen vän.

Den goda handlingen och den dåliga handlingen kan inte ställas sida vid sida. Jaga bort [den dåliga handlingen] med en bättre - den som var din fiende kan bli din nära vän!

Icke skola den goda gerningen och den syndiga göras lika. Afvärj ondt med det som bättre är, och då skall den med hvilken du var i fiend- skap blifva liksom vore han en varm vän.

Men denna fullkomlighet skola blott de tålamodige upphinna, endast de kunna upphinna den, hvilka gynnas af lyckan.

Men därhän komma endast de, som äro tåliga; ja, därhän kommer endast den, som är mycket lyckligt lottad.

Men ingen annan än den som bär [oförrätter] med tålamod finner [styrka] att handla så; bara den lyckligast lottade finner [sådan styrka].

Men ingen uppnår denna dygd, utom de som äro tålige; och ingen uppnår henne, utom den som äger stor välsignelse.

Om en lockelse ifrån Satan intager dig, så tag din tillflykt till Gud, ty han hör och vet allt.

Och om någon ingivelse av Satan ingives dig, så sök skydd hos Gud! Han är förvisso den Hörande, den Vetande.

Om Djävulen förleder dig [till vrede], be då Gud beskydda dig; Han är Den som hör allt, vet allt!

Om en elak ingifvelse bibringas dig från satan, fly då till Gud; ty Han är den Hörande, den Vetande.

Ibland Hans under äro natten, dagen, solen och månen. Tillbedjen icke solen och månen, utan tillbedjen Gud, som har skapat dem, om I viljen dyrka Honom.

Till hans tecken höra natten och dagen, solen och månen. Fallen icke ned för solen eller månen, utan fallen ned för Gud, som skapat dem, om han är den, som I dyrken!

Bland Hans tecken är natten och dagen, solen och månen. Fall inte ned på ert ansikte inför solen, inte heller inför månen; fall ned i tillbedjan inför Gud som har skapat dem - om det är Honom ni vill dyrka.

Af Hans under äro natten och dagen och solen och månen: icke mågen J tillbedja hvarken solen eller månen; men tillbedjer Gud, som ska- pat dem, om det är Honom J tjenen.

Men om de hålla sig för höge att göra detta, så veten, att de (änglarne), som stå sin Herre nära, lofsjunga Honom, utan att tröttna, natt och dag.

Men om de äro högmodiga, så prisa de, som äro hos din Herre, honom både natt och dag utan att tröttna.

Om de anser sig för goda att [falla ned inför Gud], finns i din Herres närhet de som prisar Honom natt och dag utan att förtröttas.

Men om de yfvas, sannerligen de som äro hos din Herra *), de tillbedja Honom natt och dag; och de tröttna ej.

Det är ock ett af Hans under, att du ser jorden förtorkad. Men då vi ned- sända vattnet på henne, bäfvar hon och sväller. Sannerligen, Han som gifver henne lif, skall ock göra de döde lefvande, ty Han är allsmäktig.

Till hans tecken hör ock, att du ser jorden ligga i lägervall, men när vi nedsända vatten på henne, skälver hon och sväller. Han, som giver henne liv, är sannerligen den, som skall uppväcka de döda till liv; han är förvisso allsmäktig.

Och bland Hans tecken är jorden som inför dina ögon ligger torr och död men som, när Vi låter regnet falla, skälver och sväller [av liv]. Han som väcker jorden till detta nya liv är med visshet Densamme som återuppväcker de döda! Gud har allt i Sin makt.

Och af hans under är, att Du ser jorden kal, men då vi nedsända på henne vatten, blifver hon vederqvickt, och sväller: sannerligen skall Den som gifver henne lif, sätta lif i de döda; ty Han är allsmägtig.

De, som angripa våra uppenbarelser, äro oss icke förborgade. Är väl den, som kastas i elden, bättre deran, eller den, som på uppståndelsedagen uppträder i säkerhet? Gören hvad I viljen! Gud ser hvad I gören.

De, som förvränga våra tecken, kunna förvisso icke dölja sig för oss. Vilkendera är förmer, den, som kastas i elden, eller den, som går säker på uppståndelsens dag? Gören vad I viljen! Han ser förvisso vad I gören.

DE SOM förvränger eller vantolkar Våra budskap kan inte gömma sig för Oss. Vem är i ett fördelaktigare läge - den som skall kastas i Elden eller den som kommer inför Oss med lugnt [samvete] på Uppståndelsens dag? Handla som ni vill; Han ser vad ni gör!

Sannerligen äro de som yttra smädelser om våra tecken ej dolde undan oss: antingen är då den bättre som skall kastas i elden, eller den som skall komma säker på uppståndelsens dag? Görer alltså hvad J behagen; ty Han har ögat på hvad J gören.

Jag menar dem, som visa sig otacksamme för förmaningen, sedan den utgått till dem; ty det är en upphöjd bok.

Tänk, de, som förnekade förmaningen, sedan den kommit till dem! Det är sannerligen en härlig skrift.

De som förnekar sanningen i denna Påminnelse när den når dem [har ett fruktansvärt straff att vänta]. Den är en Skrift [som övertygar] med väldig kraft;

Men de som ej trott på Läroboken sedan den kommit till dem ve dem! ty sannerligen är den en förträfflig Bok:

Den kan ej lögnen åtkomma, hvarken framifrån eller bakifrån; den är en uppenbarelse ifrån en allvis, prisad.

Lögnen kommer den ej vid, varken framifrån eller bakifrån; det är en sändning från ett vist och prisat väsen.

ingen lögn kan komma vid den vare sig öppet eller på hemliga vägar! Nej, den uppenbaras av en allvis Gud, som allt lov och pris tillkommer.

Det som är fåfängligt skall ej vidkomma den, hvarken framifrån den eller bakifrån den; den är en uppenbarelse från en vis, en prisvärd Gud.

Ingen af invändningarna emot dig är ny; de hafva redan före dig gjorts emot Guds sändebud. Men din Herre, rik på nåd, straffar ock pinsamt.

Till dig säges ingenting annat än vad som redan sagts apostlarne före dig; din Herre är sannerligen mäktig förlåtelse, men även mäktig ett plågsamt straff.

Vad de säger till dig [Muhammad] är ingenting annat än det som har sagts till de profeter som gick före dig. Din Herre är Den som ger full förlåtelse, men också Den som straffar med ett plågsamt straff.

Det säges ej till dig annat än hvad som redan blifvit sagdt till apostlarne före dig. I sanning äger din Herre mildhet, men äfven förmåga att plågsamt straffa.

Hade vi gjort den till en Korân på ett främmande språk, så skulle de säga: "hvi äro icke dess verser gjorde begriplige? Passar en utländsk bok för en arab?" Svara: "den är en ledning och en läkedom för dem, som tro." De otrogne höra illa och äro svagsynte; det är som om man ropade till dem ifrån långt håll.

Om vi hade gjort den till en koran på utländskt tungomål, så skulle de hava sagt: »Varför hava verserna i den icke tydligt utlagts? Är det en utländsk skrift och en arabisk läsare?« Säg: »Det är vägledning och läkedom för dem, som tro.« Men de, som icke tro, deras öron äro förstockade, och dem slår den med blindhet; dessa höra blott ropen i fjärran.

Om Vi hade uppenbarat denna Koran på ett annat språk än arabiska, skulle de [som nu avvisar den] helt säkert ha sagt: "Varför har inte dess verser fått en fast och klar avfattning? [Budskap på] ett främmande språk! Och [budbäraren] arab!" Säg: "Denna [Skrift] ger alla som vill tro vägledning och bot [mot tvivel och okunnighet]; men för dem som inte vill tro har öronen täppts till och den känns som [en dimma] av blindhet [och elände] - [Koranen blir] för dem [bara] ett rop i ett långt avlägset fjärran.

Om vi uppenbarat den en Koran på ett främmande tungomål, visserligen skulle de säga: hvarföre hafva ej dess verser blifvit tydliggjorde? År den väl på ett främmande tungomål, och Mohammed en arab? Säg: den är för dem som tro en vägledning och ett botemedel; men en tyngd i deras öron som icke tro, och den slår dem med blindhet: desse äro kallade från fjerran håll.

Vi hafva öfverlemnat boken till Moses. Men det uppstod olika meningar om den, och hade icke din Herre redan sagt ett ord, så skulle saken hafva varit afgjord emellan dem. De äro ännu i ett rådlöst tvifvel deröfver.

Vi hava ju givit Mose skriften, och så tvistade man om den, och om det ej redan kommit besked från din Herre, så hade saken varit avgjord mellan dem, men de hyste sannerligen betänkliga tvivel om den.

Och Vi gav Moses Skriften, men olika meningar uppstod [bland människorna] om dess innebörd; och om inte din Herre hade beslutat [om uppskov] skulle allt [genast] ha varit avgjort mellan dem. Men [som det nu är] fortsätter de att omge [uppenbarelsen] med sina tvivel och misstankar.

Sannerligen gåfvo vi Mose Skriften, men det uppväcktes tvist derom; och om icke ett ord från din Herra föregått, visserligen skulle det blifvit afgjordt emellan dem; ty de voro i ett misstänksamt tvifvel derom.

Den som gör godt, han gör det till sitt eget bästa, och den som illa gör, han får sjelf umgälla det, ty din Herre skall icke orättvist behandla sine tjenare.

Om någon handlar rättskaffens, är det till hans eget bästa, och om någon handlar orätt, är det till hans egen skada; ja, din Herre är ej den, som gör tjänarne orätt.

DEN SOM handlar rättrådigt har själv gott av det, och den som gör orätt vållar sig själv skada; deras Herre vill inte Sina tjänare ont.

Eho som handlar rättfärdigt, det är för sin egen själ; och hvem som gör ondt, det är emot henne; ty din Herre är ingalunda orättvis mot tjenarena.

Han ensam har kännedom om den yttersta stunden. Ingen frukt kommer fram ur sin hylsa, och ingen hona aflar eller föder, utan att Han vet det. En dag skall Han ropa till dem (menniskorna): "hvar äro de väsenden, som I hafven ansett som mine jemlikar?" De skola svara: "skola vi säga dig det? Det är ingen af oss, som nu betygar detta."

Honom är kunskapen om stunden förbehållen; ingen frukt kommer fram ur sitt hölje, och intet kvinnligt väsen varder havande eller har sin nedkomst utan hans vetskap. Den dag, då han ropar till dem: »Var äro mina vederlikar?« skola de svara: »Vi försäkra dig, bland oss finns intet vittne.«

Han ensam har kunskapen om den Yttersta stundens ankomst; ingen frukt tränger fram ur sitt hölje och ingen varelse av honkön blir havande, inte heller föder hon, utan Hans vetskap. Den Dag då Han skall fråga [avgudadyrkarna]: "Var är [nu] Mina medgudar?" - kommer de att svara: "Vi måste erkänna att ingen av oss kan vittna [att de finns]."

Hos Honom är nedlagd kunskap om uppståndelsens timme: ingen frukt utkommer ur sin knopp, och ingen moder hvarken blifver hafvande, eller föder, utan med Hans kännedom. En dag skall Han kalla dem, sägande: hvar äro mina likar? De skola svara: vi försäkra Dig, ibland oss är ej något vittne.

De, som de förut åkallade, vika bort ifrån dem, och de inse, att de icke kunna undkomma.

Och det, som de förut åkallade, sviker dem, och de ana, att det ej finns någon undflykt.

Det som de förut brukat åkalla har då övergett dem, och de har förstått att det inte finns någon plats dit de kan fly.

Och hvad de åkallade förut skall försvinna från dem; och de skola finna att de ej hafva någon undflykt.

Menniskan tröttnar icke, att bedja om välsignelse, och när något ondt händer henne, så är hon utom sig och förtvif- lande.

Människan tröttnar ej att bedja om gott, men om något ont drabbar henne, varder hon förtvivlad och missmodig.

MÄNNISKAN förtröttas inte att be om goda ting, men när hon drabbas av ett ont tappar hon modet och misströstar [om Guds nåd].

Menniskan tröttnar ej att begära hvad som är godt; men om ondt vederfares henne, blifver hon försagd, förtviflad.

Om vi låta henne smaka en nådebevisning, sedan en nöd hemsökt henne, så säger hon: "detta är min rättighet, och jag tror icke, att den yttersta stunden är i antågande. Men om jag också skall återföras till min Herre, så får jag nog hos Honom åtnjuta godt." — Men vi skola förtälja för de otrogne hvad de hafva gjort, och låta dem vederfaras ett hårdt straff.

Och om vi låta henne smaka barmhärtighet från oss efter någon motgång, som drabbat henne, säger hon sannerligen: »Detta tillhör mig, och jag tror ej, att stunden förestår, men om jag återföres till min Herre, får jag sannerligen det högsta goda hos honom.« Men vi skola sannerligen tala om för dem, som äro otrogna, vad de gjort och låta dem smaka ett gräsligt straff.

Men om Vi förbarmar Oss över henne sedan hon haft att kämpa med svårigheter, säger hon helt säkert: "Detta är vad som tillkommer mig och den Yttersta stunden tror jag aldrig skall komma; men [om den kommer och] jag förs åter till min Herre, kan jag helt visst vänta mig att Han skall skänka mig det högsta goda!" Förvisso skall Vi låta dem som förnekade [Uppståndelsens] sanning få veta vad deras handlingar [var värda] och Vi skall låta dem pröva på ett tungt straff.

Och om vi låta henne njuta vår barmhertighet, sedan motgång vederfarits henne, sannerligen säger hon: detta tillkommer mig med rätta; och jag tror ej att domens timme skall inträffa, men om jag blifver återbragt till min Herra, visserligen får jag hos Honom det högsta goda. Men sannerligen skola vi förkunna dem som ej trott, hvad de gjort; och vi skola låta dem smaka ett förfärligt straff.

När vi låtit det gå en menniska väl, så vänder hon sig bort ifrån tron och går på sidan; händer deremot något ondt henne, så är hon outtömlig i sina böner.

Och då vi bevisa människan nåd, vänder hon sig bort och drager sig undan, men när olyckan drabbar henne, har hon vidlyftiga böner till hands.

När Vi ger människan del av Våra välsignelser vänder hon Oss ryggen och drar sig undan, men om något ont drabbar henne, förlorar hon sig i ändlösa böner.

Då vi omfatta menniskan med nåd, drager hon sig undan, och aflägsnar sig från oss; men då olyckan drabbar henne, har hon böner i mängd.

Säg: "hvad menen I? Om min lära är kommen ifrån Gud och I förkasten den, hvem är väl då mera förvillad än en menniska, som är i stor oenighet med densamma?"

Säg: »Vad tänken I, om den är från Gud och I sedan förneken den? Vem är väl mera vilseförd än den, som går så långt i trots?«

SÄG [till dem som sätter andra gudar vid Guds sida]: "Vad tror ni? Om [Koranen] verkligen är från Gud - vilket ni förnekar - vem begår då ett större fel än den som tar avstånd [från uppenbarelsen] och sätter sig upp emot dess [budskap]?"

Säg: huru då! om den är från Gud, och J sedan ej tron derpå, hvem irrar mer än den som vidt skiljer sig derifrån?

Vi skola visa dem våra under i naturen och bland dem sjelfve, till dess att det blifver klart för dem, att min lära är sanning. Men kan icke din Herre göra dem tillfyllest, då Han ju är vittne till allting?

Vi skola låta dem se våra tecken i världen och i dem själva, tills det varder klart för dem, att det är sanningen. Är det då ej nog, att din Herre är vittne till allting?

Vi skall visa dem Våra tecken vid horisonten och inom dem själva, ända till dess [uppenbarelsens] sanning står klar för dem! Är det inte nog för dem [att veta] att din Herre är vittne till allt som sker?

Vi skola visa dem våra tecken i jordens trakter och i dem sjelfve, tills det varder för dem klart, att den är sanning: eller är det ej tillräckligt, att din Herre är till allting vittne?

Äro de icke i tvifvel om mötet med sin Herre, och omfattar icke Han allting?

Hysa de verkligen inga tvivel om sin Herres tillkommelse? Har han verkligen icke allting i sin makt?

Men [ännu] är de osäkra om de skall möta sin Herre [och således uppleva uppståndelse, räkenskap och dom]! Har Han då inte full uppsikt över allt?

Åro de ej, sannerligen, i tvifvel om sin Herras möte? Månne icke Han omfattar allting?