Sura 42: Rådplägningen

H. M.

HM.

HA meem.

H. M.

A. S. K.

'SK.

`Ayn seen qaf.

A. S. K.

På detta sättet uppenbarar Gud, den Allsmäktige, den Allvise för dig, såsom Han har gjort för dem, som hafva varit före dig.

Sålunda giver Gud, den Väldige, den Vise dig och dem, som levat före dig, uppenbarelser.

GUD, DEN Allsmäktige, den Vise, har uppenbarat [sanningen] för dig [Muhammad], liksom Han uppenbarade den för dina föregångare.

Sålunda gifver Gud, den Mägtige, den Vise, uppenbarelser till dig, liksom till de profeter som voro före dig.

Honom tillhör allt, som finnes i himlarne och på jorden; Han är den Höge, den Store.

Honom tillhör vad som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden; ja, han är den Höge, den Store.

Allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär tillhör Honom; Han är den Höge, omstrålad av makt och härlighet.

Honom tillhör livad som finnes i himlarne och på jorden; och Han är den Höge, den Store.

Himlarne nästan brista (af bäfvan för Hans majestät), och änglarne lofsjunga sin Herre och bedja om förlåtelse för dem, som bo på jorden. Gud är i sanning den Förlåtande, den Barmhertige.

Himlarna hota att brista alltifrån ovan, och änglarna prisa sin Herres lov och bedja om förlåtelse för alla, som finnas på jorden; är Gud verkligen icke den Överseende, den Barmhärtige?

Himlarna är nära att rämna i sina höga [valv], när änglarna sjunger sin Herres lov och ber Honom förlåta [människorna] på jorden. Ja, Gud ensam är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet!

Himlarne äro nära att remna der ofvanifran; och englarne fira sin Herras lof, och bedja om tillgift för dem som äro på jorden: är icke Gud, i sanning, den Nådige, den Barmhertige?

Men dem, som taga sig andre beskyddare än Gud, bevakar Han; men du (Muhammed) har dem ej i din vård.

Men dem, som skaffa sig beskyddare i stället för honom, vaktar Gud på; och du är intet ombud för dem.

GUD HAR dem under uppsikt som tar [andra] beskyddare i Hans ställe. Du har inte satts att vaka över dem.

De som antaga beskyddare, utom Honom, på dem gifver Gud akt; och du är ej en vaktare öfver dem.

Det är sålunda som vi hafva uppenbarat för dig en Korân på arabiska, så att du skulle varna städernas moder (hufvudstaden Mekka) och dem, som bo deromkring, varna dem för församlingsdagen (domedagen), om hvilken intet tvifvel kan finnas. En del kommer då i paradiset och en del i helvetet.

Sålunda hava vi ock för dig uppenbarat en arabisk koran, för att du skall varna både huvudstaden och dem, som bo omkring den, och varna för samlingens dag; det råder intet tvivel om den, en del skall ingå i paradiset och en del i helveteselden.

Vi har sålunda uppenbarat för dig en förkunnelse på det arabiska språket, för att du skall varna den främsta av alla städer och dem som bor runt omkring den, varna dem för den Stora samlingens dag - om vars [ankomst] det inte finns något tvivel - då några skall [stiga in] i paradiset, och andra i den högt flammande Elden.

Sålunda hafva vi uppenbarat för dig en arabisk Koran, att du må varna hufvudstaden och dem som äro deromkring, och hota med församlingens dag, hvar på ej är tvifvel: en del kommer då i paradiset och en del uti lagande eld.

Om det behagade Gud, så skulle Han förena dem alle i en kyrka (Islâm); men Han inför hvem Han vill i sin nåd. De orättfärdige skola finna hvarken försvarare eller beskyddare.

Om Gud velat, så skulle han hava gjort dem till en enda menighet, men han innesluter vem han vill i sin barmhärtighet, och de orättfärdiga skola ej få någon beskyddare eller hjälpare.

Om Gud hade velat skulle Han förvisso ha gjort er [människor] till ett enda samfund. Han innesluter likväl den Han vill i Sin nåd, men för de orättfärdiga skall det inte finnas någon beskyddare och ingen hjälpare [på Domens dag].

Om Gud behagat skulle han gjort dem till bekännare af en enda lära; men Han innesluter hvem Han vill i sin barmhertighet: och de orättfärdige skola ej få hvarken beskyddare eller hjelpare.

Skola de taga sig andre beskyddare än Gud? Gud är den sanne Herren. Han gifver de döde lif och Han är allsmäktig.

Eller hava de skaffat sig beskyddare i stället för honom? Men Gud är ju beskyddaren, då han uppväcker de döda till liv; ja, han är allsmäktig.

Har det inte gått därhän att de har tagit [andra] beskyddare i Hans ställe? Gud är den ende Beskyddaren! Han väcker de döda till liv och Han har allt i Sin makt.

Antaga de beskyddare, utom Honom? Men Gud är Beskyddaren: Han gifver lif åt de döda; och Han är allsmägtig.

Hvad helst i tvisten om, så skall Gud afgöra det. Detta är Gud, min Herre. På Honom förtröstar jag och till Honom vänder jag mig.

Och vad I än tvisten om, tillhör avgörandet Gud; detta är Gud, min Herre. På honom förtröstar jag, och inför honom gör jag bot.

[TROENDE!] Vilken sak det än gäller där ni är oense, är det Gud som har avgörandet. [Säg, Muhammad:] "Sådan är Gud, min Herre! Till Honom litar jag och till Honom vänder jag mig [i min ånger]."

Han har nycklarne till himlarne och jor- den; Han gifver riklig eller knapp försörjning till hvem Han behagar; ty Han är all vetande.

Han, himlarnes och jordens skapare, har anordnat åt Eder makar af edert eget slägte, och husdjuren i olika kön. Härigenom förökar Han Eder. Ingenting kan jemföras med Honom, Han hör och ser allt.

Han är himlarnas och jordens skapare; han har skaffat eder hustrur bland eder själva och honor bland boskapen för att därigenom föröka eder. Ingenting är honom likt; ja, han är den Hörande, den Seende.

Han är himlarnas och jordens Skapare. Han har skapat hustrur åt er av samma natur som ni själva; även av boskapen [har Han skapat] par [- han- och hondjur -] och så får ni tillväxa i antal. Ingenting är som Han - Han som hör allt, ser allt.

Himlarnes och jordens Skapare, som gifvit eder makar af eder sjelfva, och af kreaturen hanar och honor, hvarigenom Han sprider eder omkring på jorden: det är ingenting likt Honom; och Han är den Hörande, den Seende.

Han har nycklarne till himlarne och jorden, Han utskiftar sina håfvor, rikligen eller sparsamt, åt hvem Han vill, Han är allvetande.

Honom tillhöra himlarnas och jordens nycklar; han giver vem han vill ett rikligt eller knappt uppehälle. Han är förvisso allvetande.

Han har nycklarna till himlarnas och jordens [förrådshus]. Han ger den Han vill riklig och [den Han vill] knappare utkomst. Han har full vetskap om allt.

Han har nycklarne till himlarne och jorden; Han gifver riklig- eller knapp försörjning till hvem Han behagar; ty Han är allvetande.

Han har föreskrifvit Eder den lära, som han ålade Noach och som Han har uppenbarat för dig. Densamma har Han ock ålagt Abraham, Moses och Jesus, sägande: "upprätthållen denna religionen och delen Eder icke inom den i sekter." Odräglig för hedningarne är den lära, till hvilken du kallar dem. Till den utväljer Gud hvem Han vill, och leder till den hvar och en, som med ånger omvänder sig.

Han har föreskrivit eder samma religion, som han ålagt Noa, som vi uppenbarat för dig och som vi ålagt Abraham, Mose och Jesus med dessa ord: »Iakttagen religionen och söndren eder icke i fråga om den!« Svårt för månggudadyrkarne är det, vartill du uppmanar dem; därtill utväljer Gud vem han vill, och dit vägleder han den, som gör bot.

Han har föreskrivit för er samma [regel för] tron som Han anbefallde Noa - detta har Vi uppenbarat för dig [Muhammad] - och som Vi anbefallde Abraham och Moses och Jesus, nämligen att hålla fast vid [den sanna] trons [principer] och att aldrig tillåta söndring. För dem som sätter medhjälpare vid Guds sida ter sig det som du uppmanar dem till som en svår väg; [men] Gud utser dem Han vill till detta och till detta leder Han dem som vänder sig till Honom [i tro och lydnad].

Han har nycklarne till himlarne och jorden; Han gifver riklig- eller knapp försörjning till hvem Han behagar; ty Han är allvetande. Han har stadgat för eder den lära Han föreskref Noach, och som vi uppenbarat till dig, och hvilken vi föreskrefvo Abraham och Mose och Jesus, sägande: iakttager denna lära, och söndrer eder ej deruti. Gräsligt är för afgudadyrkarne, det hvartill du kallar dem: Gud utväljer dertill hvem Han vill, och vägleder dit den som ångerfullt omvänder sig.

De delade sig ej i sekter, förr än de hade undfått kunskapen, af ömsesidig afund, och hade icke din Herre sagt ett ord om uppskof till en bestämd tid, så skulle saken redan hafva varit afgjord emellan dem. De, som efter dem hafva fått boken i arf, äro i ett rådlöst tvifvel deröfver.

De söndrade sig av förhävelse inbördes först sedan kunskapen kommit dem till del, och om det ej redan kommit besked från din Herre till en bestämd tid, så hade saken varit avgjord mellan dem, men de, som fått skriften i arv efter dem, hyste sannerligen betänkliga tvivel om den.

De [bland efterföljarna av äldre uppenbarelser som har söndrats i sekter] splittrades först efter att ha fått all kunskap och av ovilja och avund mot varandra. Och om inte din Herre redan hade beslutat att [låta det anstå] till en tid fastställd [av Honom] hade allt varit avgjort mellan dem. Men hos dem som har ärvt Skriften efter sina föregångare, kvarstår tvivlet och misstankarna om denna [uppenbarelse].

De blefvo ej söndrade om icke sedan kunskapen kommit till dem, genom orättvisa till hvarandra: och om icke ett ord från din Herra föregått, att ej dömma intill en bestämd tid, visserligen skulle det blifvit afgjordt emellan dem; men de som ärft Skriften efter dem äro, i sanning, ännu i ett villrådigt tvifvel derom.

För den skull predika och stå fast så som du är befald. Följ ej deras hugskott, utan säg: "jag tror på hvarje bok, som Gud har nedsändt, och jag har fått i uppdrag, att låta alle vederfaras rätt. Gud är ju vår Herre och eder Herre. Oss tillhöra våra verk och Eder edra. Låt det vara slut på alla tvister emellan oss. Gud skall församla oss, och till Honom förer vägen."

Därför skall du kalla och hålla dig till det rätta, såsom du fått dig ålagt; rätta dig ej efter deras hugskott, utan säg: »Jag tror på en skrift, som Gud nedsänt, och jag har fått mig ålagt att skipa rätt mellan eder. Gud är vår och eder Herre; vi hava våra gärningar för oss, och I haven edra gärningar för eder. Det finns ingen anledning till tvist mellan oss och eder; Gud skall förena oss, och hos honom är målet.«

Kalla därför [människorna till den rena tron] och gå din väg rakt fram, som du är befalld, och låt dig inte påverkas av deras önskningar utan säg: "Jag tror på allt vad Gud har uppenbarat [för Sina sändebud] och jag har blivit befalld att döma mellan er med rättvisa. Gud är vår Herre och er Herre. Vi skall stå till svars för våra handlingar och ni skall stå till svars för era handlingar. Låt oss inte tvista! Gud skall föra oss samman, Han som är målet för allas färd!"

Alltså kalla dem till denna lära och bandia rättskaffens sasom du blifvit befalld, och ej må du följa deras Önskningar; och säg: jag tror på de Skrifter Gud nedsändt, och jag har blifvit befalld att rätteligen domina emellan eder: Gud är vår Herre och eder Herre; våra verk tillhöra oss, och edra verk tillhöra eder: det skall ej blifva tvisteskäl emellan oss och eder; Gud skall förena oss; och hos Honom är samlingsstället.

De som tvista i afseende på Gud, sedan man lofvat Honom lydnad, deras tvister skola fördömas af deras Herre, öfver dem skall vrede hvila, och de få ett hårdt straff.

De, som tvista om Gud, sedan hörsamhet visats honom, deras skäl äro värdelösa inför deras Herre. Dem drabbar vrede; ja, dem väntar ett strängt straff.

Och vad angår dem som vill tvista om Gud efter det att [människorna] har bejakat Hans [kallelse], får de se sina argument underkända inför sin Herre och de skall drabbas av [Hans] vrede och ett strängt straff.

De som tvista om Gud sedan hörsamhet blifvit Honom hemburen, deras skäl gälla ingenting inför deras Herra; de ådraga sig vrede, och skola lida ett strängt straff.

Gud är det, som har nedsändt boken oförfalskad och vågen. Huru kan du då veta, om ej den yttersta stunden är förhanden?

Gud är den, som nedsänt skriften med sanningen jämte vågen, men vet du ock, om stunden möjligen är nära?

Det är Gud som har uppenbarat Skriften med sanningen och [rättvisans] Våg, [en hjälp till människan att handla rättvist]. Och hur skall du kunna veta om inte den Yttersta stunden är nära

Gud är den som nedsändt Skriften med sanningen och rättvisans vågskal: och hvad skall gifva dig tillkänna om doms-timmen är nära?

De, som icke tro på den, vilja påskynda dess inträffande, men de som tro bäfva för den och veta, att den är sanning. Äro icke de, som betvifla den yttersta stunden, i en stor villfarelse?

De, som icke tro på den, vilja påskynda den, men de, som tro, bäva för den och veta, att det är sanning. Äro icke de, som tvivla på stunden, verkligen långt gångna i villfarelse?

De som tvivlar på denna Stund säger sig önska dess snara ankomst, men de troende, de som vet att den är verklighet, bävar inför den. De som inte vill tro på den Yttersta stunden begår ett svårt misstag!

De som ej tro derpå begära den påskyndad; men de som tro rädas derföre, och veta att den är ofelbar: sannerligen gå de långt i villfarelse, som bestrida domens timme.

Gud är god emot sine tjenare. Han gifver uppehälle åt hvem Han vill. Han är mäktig, upphöjd.

Gud är mild mot sina tjänare, han försörjer vem han vill; ja, han är den Starke, den Väldige.

GUD VISAR Sina tjänare en ofattbar välvilja. Han ger den Han vill hans uppehälle. Han äger all styrka, all makt.

Gud är nådig mot sina tjenare: Han försörjer hvem Han behagar; och Han är den Starke, den Mägtige.

Åt den, som eftersträfvar evighetens skörd, skola vi gifva tillväxt i hans skörd; men den som eftersträfvar denna verldens skörd, åt honom skola vi gifva något, men han får icke någon andel i det eviga lifvet.

Den, som vill hava det tillkommande livets skörd, skola vi giva ökad skörd, och den, som vill hava detta livets skörd, skola vi giva därav, och han skall ej få någon del i det tillkommande.

Den som vill [så för att] skörda i evigheten skall Vi ge riklig skörd; och den som vill [så för att] skörda i denna värld skall Vi ge något av det han strävar efter, men i evigheten blir han lottlös.

Den som önskar sig det tillkommande lifvets skörd, åt honom skola vi föröka hans skörd; och den som önskar sig denna verldens skörd, honom skola vi gifva deraf; men han skall ej få någon andel i det tillkommande lifvet.

Hafva de då afgudar, som föreskrifvit dem en religion, hvilken Gud ej tillåter? Dock, hade ej ett ord funnits, som bestämde ett uppskof, så skulle domen redan hafva öfvergått dem. Syndarne skola sannerligen få ett pinsamt straff.

Eller hava de vederlikar, som föreskriva dem en religion, som Gud ej tillstatt? Och hade det ej kommit besked om ett avgörande, så hade saken varit avgjord mellan dem; ja, de orättfärdiga väntar ett plågsamt straff.

Har de [satt upp] medhjälpare till [Gud], som utan Guds tillstånd har utfärdat föreskrifter för dem på religionens område? Om inte beslut om [uppskov med] avgörandet hade fattats, skulle domarna över dem helt visst ha fallit. Men de som begår sådan orätt har ett plågsamt straff att vänta.

Hafva de väl afgudar, hviIka föreskrifva dem en gudalära som Gud ej tillåtit? Men om det icke vore för skillnadens ord, visserligen skulle det blifvit afdömdt emellan dem: dock skola sannerligen de orättfärdige få ett plågsamt straff.

Du skall få se, huru syndarne bäfva för det, som de gjort hafva, ty dess följder skola komma öfver dem. De åter, som hafva trott och gjort godt, få vistas på lustgårdarnes blomsterfält. Hvad de önska, få de hos sin Herre. Detta är den största nådebevisning.

Du skall få se, huru de orättfärdiga bäva för vad de åsamkat sig, när det drabbar dem, men de, som tro och göra goda gärningar, skola få vad de vilja i paradisets ängder hos sin Herre; detta är den stora ynnesten.

Och du skall få se hur de orättfärdiga ängslas inför det [straff] som de [med sina handlingar] förtjänat och som [inte kan undgå att] drabba dem. Men de som trodde och levde ett rättskaffens liv, får [glädjas åt] de blommande ängarna i paradiset [och] njuta av allt vad de kan önska hos sin Herre. Det är den stora gåvan av Guds nåd,

Du skall se de orättfärdige förfärade för hved de förtjenat, och det skall falla på dem; men de som trott och gjort goda verk, skola införas på paradisets vattenrika ängar; de skola erhålla bos sin Herra hvad helst de önska: det varder den stora gåfvan.

Detta är det glada budskap, hvilket Gud förkunnar för sine tjenare, som tro och göra godt. Säg: "jag begär derföre ej någon annan lön af Eder, än kärleken till mine närmaste." Ho som utöfvat en god gerning, för honom skola vi öka dess värde. Gud är förlåtande, och belönar rikligen.

Detta är det hugnesamma budskap Gud förkunnar sina tjänare, som tro och göra goda gärningar. Säg: »Jag begär ej någon lön därför av eder, utan blott kärlek mot anförvanterna.« Och den, som skaffar sig något gott, skola vi giva mera gott därför; Gud är förvisso överseende och erkännsam.

som Han kungör för Sina rättskaffens troende tjänare. Säg [Muhammad]: "Jag begär ingen ersättning av er för detta [budskap]; jag ber bara att ni ger [medmänniskorna] den kärlek [de har rätt att vänta]." Och om någon gör en god handling skall Vi ge honom mångdubbel belöning. Gud förlåter mycket och Han erkänner [Sina tjänares] förtjänster.

Detta är det hvarmed Gud gläder sina tjenare som tro och göra goda verk. Säg: jag begär ej al eder någon belöning för detta mitt predikande, om icke kärlek emellan anförvandter: och hvem som gör sig förtjent af en god gerning, åt honom skola vi föröka värdet deri; ty Gud är nådig och belönande.

Eller skola de säga: "han har uppdiktat lögn om Gud?" Om Gud ville, så kunde Han försegla ditt hjerta. Men Gud skall utplåna lögnen och bekräfta sanningen med sina ord; ty Han känner menniskohjertanes hemligheter.

Eller säga de: »Han har uppdiktat lögn om Gud«? Om Gud vill, förseglar han ditt hjärta. Gud utplånar lögnen och bekräftar sanningen genom sina ord; han känner förvisso sinnenas beskaffenhet.

SÄGER de kanske att [Muhammad] har ljugit ihop allt detta om Gud? Men om [detta vore sant och] Gud ville, kunde Han försegla ditt hjärta [och utplåna Koranen ur ditt minne]; Gud stryker ut lögnen och bekräftar och klargör sanningen med Sina ord. Gud vet vad som rör sig i människans innersta.

Skola de väl säga: han har pådiktat Gud lögn? Men om Gud behagar, förseglar Han ditt hjerta. Gud skall utplåna lögnen, och bekräfta sanningen i sitt ord; ty Han känner hvad som bor i brösten.

Han är den, som emottager ångern af sine tjenare, förlåter synderna och vet hvad de göra.

Han är ock den, som mottager omvändelsen från sina tjänare och utplånar deras missgärningar, och han vet vad I gören.

Det är Han som tar emot Sina tjänares ånger och som förlåter och stryker ut dåliga handlingar; Han vet nämligen allt vad ni gör;

Han är den som nådigt emottager ångern från sina tjenare, och förlåter synderna, och vet hvad de göra.

Han bönhör dem, som tro och göra godt, och förökar sina nådegåfvor för dem. De otrogne åter få ett hårdt straff.

Han bönhör ock dem, som tro och göra goda gärningar, och giver dem ännu mera av sin ynnest, men de otrogna väntar ett svårt straff.

Han bönhör dem som tror och lever rättskaffens och ger dem i Sin nåd mer [än de förtjänar]. Men förnekarna av sanningen skall få ett strängt straff.

Han bönhör dem som tro och göra goda verk, och gifver dem tillökning af sitt öfverflöd; men de otrogne skola få ett strängt straff.

Om Gud rikligen tillmäter uppehället åt sine tjenare, så varda de öfvermodige på jorden; men Han nedsänder det efter det mått, som Han för godt finner, ty Han känner och ser sine tjenare.

Och om Gud gåve sina tjänare ett rikligt uppehälle, så skulle de förhäva sig på jorden, men han nedsänder vad han vill efter mått; han är förvisso underkunnig om sina tjänare och allseende.

Och om Gud inte satte en gräns för Sin frikostighet mot Sina tjänare, skulle de säkert [frestas till] övergrepp och att begå annan orätt på jorden; men Han skänker vad Han vill efter Sitt mått; Gud är väl underrättad om Sina tjänares [behov] och förlorar dem inte ur sikte.

Om Gud gåfve lifvets goda öfverflödigt till sina tjenare, skulle de visserligen fara fram öfverdådigt på jorden; men Han nedsänder efter matt hvad Han behagar; ty sina tjenare Han både känner och ser.

Det är Han, som sänder regnet sedan menniskorna bragts till förtviflan, och som utdelar sin välsignelse: ty Han är förvaltaren, den prisade.

Han är ock den, som nedsänder regnet, sedan de börjat misströsta, och breder ut sin barmhärtighet; ja, han är Beskyddaren, den Prisade.

Det är Han som när människorna gett upp hoppet sänder regn och når [alla] med Sin barmhärtighet; Han är Beskyddaren, Den som allt lov och pris tillkommer.

Han är den som nedsänder regnet sedan de förtviflat derom, och utsprider sin barmhertigbet; och Han är Skyddsherren, den Prisvärde.

Ibland Hans under är himlarnes och jordens skapelse samt de varelser, som Han har frambragt i dem begge. När Han vill, kan Han samla dem allesammans tillhopa.

Till hans tecken hör ock himlarnas och jordens skapelse och alla de kräk, han kringspritt i dem båda; ja, han har makt att hopsamla dem, när han vill.

Och bland Hans tecken är skapelsen av him-larna och jorden och alla varelser som Han har låtit [uppstå och] sprida sig där; och [liksom Han har skapat dem] har Han makt att samla dem till Sig när Han vill.

Af Hans under äro himlarnes och jordens skapelse, och de djur Han uti dem spridt omkring; och Han är mägtig att hopsamla dem, när Han behagar.

Om något ondt händer Eder, så är det en följd af edra gerningar; men Han förlåter mycket.

Vilken hemsökelse än hemsöker eder, så är det för vad edra händer åsamkat eder; men han har undseende med mycket.

Ingen motgång drabbar er som inte är en följd av era egna händers verk; ändå är det mycket som Han förlåter.

Hvad helst för ofall som drabbar eder, det är för edra händers verk, och Han tillgifver dock mycket.

I kunnen icke undkomma Gud på jorden, ej heller kunnen I finna utom Gud någon beskyddare eller hjelpare.

I skolen ej slippa undan på jorden, och I haven ingen beskyddare eller hjälpare utom Gud.

Ni kan inte uppresa er mot [Hans vilja] på jorden och ni har ingen beskyddare och ingen hjälpare utom Gud.

Och J skolen ej undkomma på jorden; ej heller halven J, utom Gud, hvarken beskyddare eller hjelpare.

Ibland Hans under äro ock skeppen, hvilka, höga som berg, befara hafvet.

Till hans tecken höra ock skeppen i havet, som likna berg;

Bland Hans tecken är också skeppen som seglar över havet, där de [reser sig som bergstoppar över horisonten].

Och af Hans under äro skeppen löpande i hafvel, höga liksom berg;

Om Han vill, så stillar Han vinden, och då ligga de orörliga på vattenytan, — i detta äro sannerligen tecken för alle tålamodige och tacksamme —

Om han vill, låter han vinden lägga sig, och de stanna orörliga på dess yta. Häri finnas sannerligen tecken för var och en, som är tålig och tacksam.

Om Han vill låter Han vinden mojna, och då blir de liggande stilla på [havets] yta - i detta ligger helt visst budskap till var och en som står fast i motgången och som tackar [Gud i allt] -

Om Han behagar lugnar Han vinden, och de förblifva stillaliggande på dess yta — visserligen är tecken i detta för hvar och en som är tålig och tacksam —

eller förderfvar Han dem, för menniskornas gerningars skull; men Han förlåter mycket.

Eller ock låter han dem förgås för vad de åsamkat sig; men han har undseende med mycket.

eller Han kan låta dem förlisa [med man och allt] på grund av vad de har förtjänat [med sina handlingar]; ändå utplånar Han mycken synd.

Eller låter Han dem förgås, enligt hvad de förtjenat som äro ombord, ehuru Han tillgifver mycket.

De som tvista öfver våra uppenbarelser, skola erfara, att det ej finnes någon undflykt för dem.

Och de, som tvista om våra tecken, få erfara, att det ej finns någon undflykt för dem.

Och de som sätter Guds uppenbarelser i fråga skall veta att de aldrig kommer att finna en plats dit de kan fly.

De som bestrida våra tecken skola erfara, att de ej hafva någon undflykt undan vår hämnd.

Allt det, som beskärts Eder, är en förgänglig fördel i detta lifvet. Det, som de troende och de, hvilka förtrösta på sin Herre, få hos Honom är mera värdt och varaktigare;

Och allt vad I fått är det jordiska livets vinning, men vad som finnes hos Gud är förmer och längre beståndande för dem, som tro och förtrösta på sin Herre,

OCH [GÖR klart för er att] vad det än är som ni får ta emot [på jorden], är det [bara] sådant som förljuvar det jordiska livet, medan det [som väntar] hos Gud är det bästa och det som består. [Det väntar] dem som tror och litar till sin Herre

Hvad helst för ting J hafven fått, det är det verldsliga lifvets förråd; men hvad som är hos Gud, är bättre och varagtigare för dem som tro och på sin Herra förtrösta:

de nemligen, som undvika grofva synder och skamliga handlingar, förlåta, när de uppretas,

Dem, som undfly svåra synder och skändligheter och förlåta, när de vredgas,

och som avhåller sig från de grövsta synderna och skamliga handlingar och som förlåter, [även] om vreden har gripit dem,

Och dem som undfly dödliga synder och orättfärdiga ting, och då de äro förtörnade förlåta:

lyda sin Herre, förrätta bönen, afgöra sina angelägenheter under gemensam rådplägning, betala almosan af det, som vi hafva beskärt dem,

Som hörsamma sin Herre och förrätta bönen, som hava för sed att rådpläga inbördes och som dela med sig av vad vi beskärt dem

och som svarar när deras Herre kallar och som förrättar bönen och som [i allt] iakttar regeln om samråd och som ger åt andra av det som Vi skänker dem för deras försörjning;

Och dem som hörsamma sin Herra och iakttaga bönen, och om sina angelägenheter hålla rådplägning emellan sig, och dela med sig af det hvarmed vi försörjt dem:

som, när de lidit en oförrätt, hjelpa sig sjelfve,

Och som skaffa sig rätt, då någon kränkning vederfares dem.

och som hjälper varandra att försvara sig när de har utsatts för övergrepp.

Och dem som då orättvisa vederfares dem försvara sig.

— vedergällningen för en ond handling må motsvara det verkstälda onda — men den, som förlåter och ingår försoning, så tillkommer hans belönande Gud, ty Han älskar ej de orättrådige.

Vedergällning för något ont vare lika mycket ont igen, men om någon har undseende och gör det rätta, är hans lön Guds ensak; han älskar förvisso ej de orättfärdiga.

Svaret på ett ont [som någon har lidit] är ett motsvarande ont [tillfogat gärningsmannen]; men den som förlåter och söker försoning [med sin fiende] skall få sin lön av Gud; Han är inte vän till dem som begår övergrepp.

Vedergällning för ondt, må vara lika mycket ondt igen; men den som tillgifver och försonar sig, dennes belöning hvilar på Gud; ty Han älskar ej de orättfärdige.

Om någon hämnas efter en liden oförrätt, så blottställer han sig ej derigenom.

Men om några skaffa sig rätt, sedan de lidit orätt, finns sannerligen ingen anledning att inskrida mot dessa.

Inget klander kan riktas mot dem som försvarar sig mot liden oförrätt.

Dock eho som hämnar sig efter liden oförrätt, mot sådane är ingen sak:

Men de blottställa sig, som utan skäl förorätta menniskor och begå våldsamheter på jorden. Desse få ett pinsamt straff.

Anledning att inskrida finns blott mot dem, som göra människorna orätt och utan skäl förhäva sig på jorden; dessa väntar ett plågsamt straff.

Ingen får klandras utom den som tillfogar [andra] människor ont och som här på jorden begår övervåld i strid med rätten och sanningen; ja, sådana [människor] får se fram mot ett plågsamt straff.

Sak är blott mot dem som begå orättvisa mot menniskorna, och fara öfverdådigt fram på jorden, utan rätt: desse skola lida ett plågsamt straff.

Den som tåligt fördrager oförrätter och förlåter, han handlar klokt.

Om någon är tålig och överseende, så är detta sannerligen i sin ordning.

Men den som bär [den lidna orätten] med tålamod och förlåter [har bestått ett prov som kräver] fasthet i föresatsen!

Men eho som är fördragsam och tillgifver, sannerligen är detta allt i följd af Guds fastställda beslut om allting.

Om Gud vilseleder någon, så kan han icke finna någon beskyddare, sedan han öfvergifvits af Honom. Du skall se syndarne, när de hafva straffet framför sina ögon. De ropa då: "finnes det ej någon väg, att återvända till lifvet?"

Men den Gud låter fara vilse har sedan ingen beskyddare. Och du skall få se, huru de orättfärdiga, När de få se straffet, säga: »Finns det någon utväg att komma undan?«

DEN SOM Gud låter gå vilse finner därefter ingen beskyddare. Du skall få se hur de orättfärdiga beter sig när de [efter Uppståndelsen] står inför straffet och ropar: "Finns det ingen väg tillbaka?"

Den som Gud låter fara vilse, skall ej derefter hafva någon beskyddare. Och du skall förnimma de orättfärdiga, då de varseblifvit straffet, säga: är det då någon väg till ett återgångsställe?

Så skall du se dem, höljde af blygsel, antvardas åt elden, som de betrakta med förstulne blickar. De troende skola säga: "de, som förlora sig sjelfve och de sine på uppståndelsedagen, äro i sanning förtappade." Syndarne måste ju uthärda ett evigt straff.

Du skall ock få se, huru de föras fram, tillintetgjorda av förkrosselse och seende sig omkring med skygg blick; men de, som tro, säga: »De tillspillogivna äro förvisso de, som giva sig själva och de sina tillspillo på uppståndelsens dag; skola icke de orättfärdiga verkligen få ett varaktigt straff?«

Och du skall se dem föras fram till [Elden], uppgivna, förödmjukade, kastande förstulna blickar [omkring sig], medan de troende säger: "Förlorarna [denna] Uppståndelsens dag är de som har förverkat sina och sina meningsfränders själar!" Ja, de orättfärdiga måste [utstå] ett ändlöst lidande

Och du skall se dem framställde inför det, ödmjuke af nedslagenhet; de skola betrakta elden med en förstulen blick : och de som trott skola säga: sannerligen äro de som lida förlust de som förlorat sig sjelfva och sina slägter på uppståndelsens dag; äro icke, i sanning, de orättfärdige uti en evinnerlig pina?

Ej skola de hafva någon annan beskyddare till sin hjelp än Gud; men för den, som Gud missleder, finnes ingen väg öppen.

Och de hava inga beskyddare, som kunde hjälpa dem i stället för Gud, och för den, som Gud låter fara vilse, finns ingen utväg.

och ingen annan kan beskydda eller hjälpa dem än Gud. Den som Gud låter gå vilse, finner ingen väg [tillbaka].

De hafva ej beskyddare att försvara dem, Gudi förutan; och eho som Gud låter fara vilse, skall ej finna någon väg.

Lyden eder Herre, innan en dag kommer, som ingen kan förhindra, då Gud har beslutat den. På den dagen hafven I ingen tillflyktsort, ej heller kunnen I förneka edra handlingar.

Hörsammen eder Herre, innan det kommer en dag, då det ej finns möjlighet att komma undan Gud! På den dagen skolen I ej hava någon tillflyktsort och ingen möjlighet till undskyllan,

Bejaka er Herres [kallelse], innan en Dag, en Guds [dag], oåterkalleligen randas då ni inte kan finna en plats att fly till och då ni inte kommer att kunna förneka [det onda ni gjort].

Hörsammer eder Herra, innan en dag inträffar, som Gud ej skall tillbakahålla: den dagen skolen J ej hafva något ställe att fly till; ej heller utväg till förnekelse.

Om de vända sig bort ifrån dig, så har jag icke satt dig till vaktare öfver dem. Du har intet annat kall än att frambära budskapet. Om vi låta menniskan åtnjuta en välsignelse, så gläder hon sig deröfver, men om en olycka träffar henne, såsom en följd af hennes gerningar, så är menniskan otacksam.

Men om de vända sig bort, hava vi ej sänt dig till väktare över dem; dig åligger blott att predika. Och när vi låta människan smaka barmhärtighet från oss, morskar hon sig förvisso däröver, men om något ont drabbar henne för hennes händers verk, varder människan otacksam.

OM DE vänder dig ryggen [Muhammad, skall du veta att] Vi inte har sänt dig för att vaka över dem - du har bara att framföra [ditt budskap]. Då Vi låter människan erfara Vår nåd [- en av dem som inte har mer än denna världens goda för ögonen -], jublar hon över denna [som hon ser det, framgång], men när hon till följd av sina egna handlingar drabbas av ett ont, förnekar hon Oss [och glömmer att hon är Oss tack skyldig].

Men om de draga sig undan, hafva vi ej sändt dig till vaklare öfver dem: dig åligger ej annat än predikandet. Sannerligen då vi låta menniskan erfara vår barmhertighet, fröjdas hon deråt; men om ondt drabbar dem för det som deras händer förutsändt, då, i sanning, är menniskan otacksam.

Gud tillhör styrelsen öfver himlarne och jorden. Han skapar hvad Han vill, Han gifver döttrar åt hvem Han vill och söner åt hvem Han vill,

Gud tillhör herraväldet över himlarna och jorden; han skapar vad han vill, han giver vem han vill döttrar och giver vem han vill söner.

Gud äger herraväldet över himlarna och jorden. Han skapar vad Han vill och Han skänker åt den Han vill döttrar och åt den Han vill söner;

Himlarnes och jordens rike tillhör Gud. Han skapar livad Han behagar: Han gifver till hvem Han vill döttrar, och Han gifver till hvem Han vill söner.

eller gifver Han dem barn af båda könen och gör hvem Han vill ofruktsam; Han är allvetande, allsmäktig.

Eller ock låter han dem få både söner och döttrar; han gör ock vem han vill ofruktsam, han är förvisso den Vetande, den Mäktige.

eller skänker både söner och döttrar åt den Han vill och gör den Han vill ofruktsam. Han vet allt och är mäktig allt.

Eller gifver Han dem tillhopa söner och döttrar, och Han gör hvem Han vill ofruktsam; ty Han är vetande och mägtig.

En menniska kan ej vänta, att Gud skall tala med henne på annat sätt än genom en inspiration eller bakom en slöja (osedd), eller så, att Han sänder ett bud, som på Hans vink ingifver henne hvad Han vill. Han är hög, allvis.

Det höves ingen mänsklig varelse, att Gud talar till honom annat än genom uppenbarelse eller bakom ett täckelse, för så vitt han ej sänder en apostel och denne på hans tillskyndelse uppenbarar vad han vill; han är förvisso hög och vis.

Det är inte människan givet att Gud talar till henne på annat sätt än genom ingivelse eller från andra sidan av ett förhänge eller genom ett sändebud som Han sänder och som uppenbarar det Han vill [skall uppenbaras]. Gud är upphöjd, vis.

Det tillkommer ej menniskan att Gud skall tala till henne, annat än i uppenbarelse, eller bakifrån ett täckelse, eller igenom att sända ett sändebud, som uppenbarar, med Hans tillstädjelse, hvad Han vill; ty Han är hög, vis.

På detta sätt hafva vi ingifvit dig en ande af vår kraft på en tid, då du ännu icke visste hvad boken (som var i himmelen) och tron var. Men vi hafva anordnat den till ett ljus, hvarmed vi leda dem, som vi vilja af våre tjenare. Du skall i sanning leda på en rätt väg,

Sålunda hava vi ock för dig uppenbarat en ande, som utgår från vårt ord. Du visste ej vad skriften var och icke heller tron, men vi hava gjort den till ett ljus att vägleda vem vi vilja bland våra tjänare därmed; ja, du skall sannerligen leda på en rätt väg,

Så har Vi också låtit dig [Muhammad, efter de tidigare profeterna] få del av helig ingivelse. [Förr] visste du inte vad uppenbarelse betydde och inte heller vad [sann] tro innebar. Men Vi har gett dig [detta budskap] som ett ljus med vilket du skall leda dem Vi vill av Våra tjänare, leda [dem] till den raka vägen,

Och sålunda hafva vi uppenbarat för dig en ande på vår befallning: du förstod ej förut livad Boken var, ej heller tron; men vi hafva förordnat henne till ett ljus, att vägleda derigenom hvem vi behaga af våra tjenare: ty sannerligen skall du föra dem på en rätt väg,

Guds väg, Hans, som eger allt, som finnes i himlarne och på jorden. Till Honom skola ju en gång alla ting återföras.

Guds väg, hans, som vad som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden tillhör. Skall ej allting komma till Gud?

vägen till Gud, som allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär tillhör. Allt är förvisso på väg tillbaka till Gud!

Guds väg, Hvilken tillhör livad helst som finnes i himlarne och på jorden. Skola icke tingen komma till Gud?