وَجَزَـٰٓؤُاْ سَيِّئَةٖ سَيِّئَةٞ مِّثۡلُهَاۖ فَمَنۡ عَفَا وَأَصۡلَحَ فَأَجۡرُهُۥ عَلَى ٱللَّهِۚ إِنَّهُۥ لَا يُحِبُّ ٱلظَّـٰلِمِينَ٤٠

— vedergällningen för en ond handling må motsvara det verkstälda onda — men den, som förlåter och ingår försoning, så tillkommer hans belönande Gud, ty Han älskar ej de orättrådige.

Vedergällning för något ont vare lika mycket ont igen, men om någon har undseende och gör det rätta, är hans lön Guds ensak; han älskar förvisso ej de orättfärdiga.

Svaret på ett ont [som någon har lidit] är ett motsvarande ont [tillfogat gärningsmannen]; men den som förlåter och söker försoning [med sin fiende] skall få sin lön av Gud; Han är inte vän till dem som begår övergrepp.

Vedergällning för ondt, må vara lika mycket ondt igen; men den som tillgifver och försonar sig, dennes belöning hvilar på Gud; ty Han älskar ej de orättfärdige.