فَإِنۡ أَعۡرَضُواْ فَمَآ أَرۡسَلۡنَٰكَ عَلَيۡهِمۡ حَفِيظًاۖ إِنۡ عَلَيۡكَ إِلَّا ٱلۡبَلَٰغُۗ وَإِنَّآ إِذَآ أَذَقۡنَا ٱلۡإِنسَٰنَ مِنَّا رَحۡمَةٗ فَرِحَ بِهَاۖ وَإِن تُصِبۡهُمۡ سَيِّئَةُۢ بِمَا قَدَّمَتۡ أَيۡدِيهِمۡ فَإِنَّ ٱلۡإِنسَٰنَ كَفُورٞ٤٨

Om de vända sig bort ifrån dig, så har jag icke satt dig till vaktare öfver dem. Du har intet annat kall än att frambära budskapet. Om vi låta menniskan åtnjuta en välsignelse, så gläder hon sig deröfver, men om en olycka träffar henne, såsom en följd af hennes gerningar, så är menniskan otacksam.

Men om de vända sig bort, hava vi ej sänt dig till väktare över dem; dig åligger blott att predika. Och när vi låta människan smaka barmhärtighet från oss, morskar hon sig förvisso däröver, men om något ont drabbar henne för hennes händers verk, varder människan otacksam.

OM DE vänder dig ryggen [Muhammad, skall du veta att] Vi inte har sänt dig för att vaka över dem - du har bara att framföra [ditt budskap]. Då Vi låter människan erfara Vår nåd [- en av dem som inte har mer än denna världens goda för ögonen -], jublar hon över denna [som hon ser det, framgång], men när hon till följd av sina egna handlingar drabbas av ett ont, förnekar hon Oss [och glömmer att hon är Oss tack skyldig].

Men om de draga sig undan, hafva vi ej sändt dig till vaklare öfver dem: dig åligger ej annat än predikandet. Sannerligen då vi låta menniskan erfara vår barmhertighet, fröjdas hon deråt; men om ondt drabbar dem för det som deras händer förutsändt, då, i sanning, är menniskan otacksam.