Sura 24: Ljuset

Detta är ett kapitel, som vi hafva nedsändt, och hvilket vi till lag hafva stadfästat. Vi hafva ock deruti nedsändt tydliga uppenbarelser, så att i mågen varnas.

Se, en sura, som vi nedsänt och föreskrivit och i vilken vi nedsänt tydliga tecken, för den händelse I månden låta förmana eder.

[DETTA ÄR] en sura som Vi har uppenbarat med klara och tydliga föreskrifter och i den har Vi uppenbarat budskap [som] klara vittnesbörd, för att ni skall lägga [allt] på minnet.

Ett kapitel hafva vi låtit nedkommma, och anbefallt dess iakttagande, och deri hafva vi ned- sändt uppenbara tecken, på det J mågen blifva erinrade. *) Kapitlet har sitt namn af en allegorisk jemförelse emellan Gud och ljuset, som förekommer i 35:te versen. 443 do

Horkonan och horkarlen skolen I hudflänga, hvardera med hundra slag. Något medlidande för dem får ej intaga Eder, ty det sker för Guds doms skull, om I tron på Gud och på den yttersta dagen. Någre af de troende må bevittna straffet.

Skökan och skökokunden skolen I giva hundra gisselslag vardera. Och haven intet medlidande med dem, när det gäller Guds religion, om I tron på Gud och den yttersta dagen! Ett antal av de rättrogna skall ock bevittna deras bestraffning.

STRAFFET för äktenskapsbryterskan och för äktenskapsbrytaren är hundra piskrapp för var och en; och låt inte medkänsla med dem avhålla er från att följa Guds lag, såvida ni tror på Gud och den Yttersta dagen. Och se till att några troende bevittnar bestraffningen.

Gissler skökan och horkarlen, hvar och en af dem båda, med hundra slag *); och J mâ- gen ej intagas af medlidande för dem, öfver Guds dom, om J tron på Gud och den yttersta dagen: och någre af de rättrogne må bevittna deras straff.

Horkarlen får ej äkta någon annan än en horkona eller en hednisk qvinna, och med horkonan får endast en horkarl eller en hedning gifta sig; ty sådana förbindelser äro förbjudna för de troende.

Skökokunden må ej äkta någon annan än en sköka eller en månggudadyrkerska, och skökan må ingen annan än en skökokund eller månggudadyrkare äkta; detta är förbjudet för de rättrogna.

Äktenskapsbrytaren tar inte någon annan än en äktenskapsbryterska eller en kvinna som dyrkar avgudar till hustru och ingen tar en äktenskapsbryterska till hustru utom en äktenskapsbrytare eller en avgudadyrkare. Sådana [förbindelser] är förbjudna för de troende.

Horkarlen skall ej ägta annat än en sköka, eller en afgudisk qvinna; och ingen skall ägta skö- kan, om icke en horkarl, eller en afgudadyrkare: och detta är förbudet för de rättrogne.

De som förklena gifta hustrurs goda namn och rykte, utan att skaffa fyra vittnen, dem skolen I hudflänga med åttatio slag, och aldrig emottaga något vittnesmål af dem, ty de äro dåliga menniskor —

Dem, som förtala gifta kvinnor och sedan ej förebringa fyra vittnen, skolen I giva åttio gisselslag, och godkännen aldrig någonsin något vittnesmål av dem, ty dessa äro de ogudaktiga,

Och de som anklagar ärbara kvinnor [för äktenskapsbrott] och sedan inte visar sig ha stöd av fyra vittnen, straffas med åttio piskrapp och skall i framtiden inte få avge vittnesmål; de har visat grovt trots mot Gud.

De som söka belacka ärbara qvinnor, och sedan ej framhafva fyra vittnen, gissler dem med attatio slag; och J mågen ej någonsin emottaga de- ras vittnesmål, ty desse äro gudlöse:

med undantag af dem, som sedan ångra och bättra sig; ty Gud är förlåtande, barmhertig.

För så vitt de ej omvända sig efteråt och göra det rätta, ty Gud är överseende och barmhärtig.

Men de som ångrar [vad de har gjort] och gottgör skadan skall undantas [från förbudet att vittna]. - Gud är alltid förlåtande, barmhärtig.

Undantagne de som ångra sig derefter, och bättra sig, ty Gud är benägen att öfverse, barmhertig.

De som anklaga sina hustrur för otrohet, utan att hafva andra vittnen än sig sjelfve, så skall en sådan svärja fyra eder vid Gud, att han talar sanning.

Och om några förtala sina hustrur och icke hava några andra vittnen än sig själva, skall vittnesmålet för var och en av dem bestå däri, att han fyra gånger tager Gud till vittne på att han sannerligen hör till de sannfärdiga

Och den som anklagar sin hustru [för otrohet] och bara har sitt eget vittnesmål att stödja sig på, skall svära vid Gud fyra gånger att hans vittnesmål är sant

Och de som söka belacka sina hustrur **), och ej hafva vittnen, utom sig sjelfve, då varde vittnesmålet af en bland desse, fyra edgångar vid Gud, att han är sannfärdig,

Den femte eden skall vara, att Guds förbannelse må hvila öfver honom, om han ljuger.

Och den femte gången, att Guds förbannelse må drabba honom, om han hör till lögnarne.

och en femte gång nedkalla Guds förbannelse över sig själv om han ljuger.

Och den femte, att kalla på sig Guds för- bannelse om han talar lögn.

Man skall fritaga henne ifrån straff, om hon med fyra eder vid Gud bedyrar, att han talar osanning,

Det avvänder ock straffet från henne, om hon fyra gånger tager Gud till vittne på att han sannerligen hör till lögnarne

Men [hustrun] skall gå fri från straff om hon svär vid Gud fyra gånger att han ljuger

Och det skall afvärja från att hon fyra gånger tager Gud till är lögnare, henne straffet, vittne, att han

och den femte skall vara, att Guds vrede må hvila öfver henne, om han talar sanning.

Och den femte gången, att Guds vrede må drabba henne, om han hör till de sannfärdiga.

och en femte gång nedkallar Guds vrede över sig själv om hans vittnesmål är sant.

Och den femte, att kalla på sig Guds vre- de, om han talar sanning 342). *) Här är blott fråga om ogifta personer. Hvad som var stad- gadt om de gifta qvinnornas straff, står anfördt i not 112. **) Anklaga dem för otukt. 342) I händelse att båda svärja, fredas mannen, genom sin ed, från anklagelsen och straffet för baktal; och hustrun fre- das, genom sin ed, från anklagelsen och straffet för ägten- skapsbrott: emedlertid bör Domaren efter en sådan edgång förklara ägtenskapet upplöst. Se Marracci & Sale, enl. Djalao'ddin och Al Beidawi. 444

Om Guds nåd och barmhertighet ej skonat Eder, så hade Han genast straffat Eder; men Gud är nådig, allvis.

Tänk, om Guds ynnest och barmhärtighet mot eder ej vore och om Gud ej vore misskundsam och vis!

OCH [VAD vore ni] om Gud inte visade er godhet och förbarmade Sig över er och om Gud, den Vise, inte tog emot den ångerfulles ånger?

Och on Guds nåd ej vore med eder och Hans barmhertighet, och att Gud är mild och vis, ve eder!

I sanning, de som framkommo med lögnen om Aischa voro ett ringa antal ibland Eder. Betrakten det ej såsom en olycka för Eder; nej! det skall lända till edert bästa. Hvarje man af dem får umgälla den synd, som han har begått. Men den som af dem företog sig att förvärra saken, han får ett hårdt straff.

De, som utsprida lögnaktiga påståenden, äro förvisso en hel hop bland eder. Tänken ej, att det är skadligt för eder! Nej, det är gagneligt för eder. Varje man får den syndaskuld han åsamkat sig, och den, som företager sig att förstora den, väntar ett förskräckligt straff.

Det var en grupp av era egna som spred det illvilliga förtalet. Men anse inte detta som ett ont; nej, det är tvärtom ett gott för er! Var och en av dessa [ryktesspridare] skall stå till svars för sin del i denna synd och den av dem som bär huvudansvaret har ett hårt straff att vänta.

Beträffande dem som framkommo med lög- en hop ibland eder - en hop ibland eder J mågen ej anse nen 343) - - det såsom ondt för eder; tvertom det är godt för eder 3). Hvarje man ibland dem skall få hvad han förtjenat för synden; och den, ibland dem, som påtagit sig att förstora henne, skall lida ett stort straff.

Hvarföre hafven I, troende männer och qvinnor, då I hörden det, ej tänkt godt om eder nästa och sagt: "detta är en uppenbar lögn?"

Varför tydde ej de rättrogna, både män och kvinnor, allt till det bästa, då I hörden det? Och varför sade de ej: »Detta är uppenbar lögnaktighet?«

Alla troende män och kvinnor borde - då de hör sådant [tal] - tro det bästa om varandra och säga: "Detta är en uppenbar lögn."

Hvarföre, då J hörden det *), dömde ej de rättrogne män och qvinnor inom sig sjelfve till det bästa, och sade: detta är en påtaglig lögn? 343) Denna och följande verser hafva afseende på en händelse som inträffade med profetens hustru Ayescha, dotter af Abubekr. Följagtig på ett af hans krigståg, hade hon, vid en halt, blifvit efterlemnad, då hären om natten satte sig i rörelse. I hopp att blifva eftersänd när hon saknades, satte hon sig vid vägen, och insomnade der. I denna be- lägenhet upptäcktes hon af en ung krigare, vid namn Saf- van, och då han igenkänt hvem det var, satte han henne upp på sin egen kamel, och återförde henne sjelf till hä- ren. Ayeschas frånvaro, och återkomst i sådant sällskap. gåfvo Mohammeds fiender anledning svärta hennes rygte. Hon anklagades öppet att hafva haft ett kärleksäfventyr med sin unge ledsagare. Mohammed sjelf viste ej rätt hvad han skulle tänka i början, men slutligen öfvertygades han af sin 15-åriga hustrus vältalighet, och som synes af texten, himmelen sjelf åtog sig att rena hennes rygte. Se den hist. Inledn., Abu'l'feda, Sale, m. fl. 344) Dessa ord äro ställde till profeten sjelf, och till Abubekr, Ayescha och Safvan, de personer, hvilka det falska rygtet rörde; emedan, utom deras lön i ett annat lif, Gud gjort dem den hedern, att i sjelfva Koran rena deras rygte. Sale, enl. Al Beidawi. *) Nemligen det som sades om Ayescha. 445

Hvarföre framstälde man ej fyra vittnen derpå? Men då de ej kunnat göra det, så skola desse inför Gud anses såsom lögnare.

Varför anskaffade de ej fyra vittnen därpå? Då de ej anskaffat vittnen, så äro de lögnare inför Gud.

Varför [har ni] inte [krävt] fyra vittnen som stöd [för anklagelsen]? - Eftersom de inte hade vittnen är det nu de som inför Gud är lögnare.

Hvarföre hafva de ej framhaft fyra vitt- nen derpå? Men då de ej frambragt vittnen äro de sjelfve lögnare inför Gud.

Om Guds nåd och barmhertighet icke vore öfver Eder i denna och den andra verlden, så skulle Han hafva hemsökt Eder med ett hårdt straff för de rykten, som I utspridden,

Och vore ej Guds ynnest och barmhärtighet mot eder både i detta och i det tillkommande livet, så skulle ett förskräckligt straff drabba eder för vad I utspritt,

Om Gud inte visade er godhet och förbarmade sig över er i detta och det kommande livet, skulle förvisso ett hårt straff drabba er för allt [förtal] ni sprider,

Och om icke Guds nåd vore med eder och Hans barmhertighet, i denna verlden och det tillkommande lifvet, visserligen skulle ett stort straff drabbat eder för hvad J utspridt, då J framkasta- den det med edra tungor, och yttraden med edra munnar, sådant hvarom J ej haden kunskap, och aktaden det ringa, då det var gräsligt inför Gud.

då I yttraden med edra tungor och talade med edre läppar det, hvarom I icke hade någon kunskap. I ansågen det för en obetydlig sak, men inför Gud var det vigtigt.

då I förden det på tungan och med egen mun yttraden sådant, varom I icke haden någon kunskap, och tyckten, att det var en småsak, ehuru det var förskräckligt inför Gud.

då ni tar upp på era tungor och för vidare med era munnar sådant som ni inte vet något om; ni anser det vara obetydligheter, men inför Gud är det allvarliga ting.

Hvarföre, då J hörden det, saden J icke: det höfves oss ej att tala om detta; prisad vare Gud! detta är en stor lögn.

Då I hörden det, hvarföre hafven I icke sagt: "det anstår icke oss, att vi tala om detta? Gud bevare oss! detta är ett svårt förtal."

Och varför saden I ej, då I hörden det: »Det tillkommer oss ej att tala härom«? Dig allena all ära! Detta är en förskräcklig beskyllning.

Om ni ändå hade sagt, då ni hörde [ryktet]: "Det är inte rätt av oss att tala om detta. Stor är Du i Din härlighet - detta är avskyvärt förtal!"

Gud förmanar eder att J ej någonsin mer återvänden till något likt detta, om J ären rättrogne.

Gud varnar Eder, att aldrig mera göra något sådant, om I ären troende;

Gud förmanar eder att aldrig någonsin återfalla i något sådant, om l ären rättrogna.

Gud varnar er för att någonsin återfalla i denna [synd] om ni är [sanna] troende.

Och Gud gör tecknen tydliga för eder; ty Gud är vetande, vis.

och Gud förklarar för Eder sina uppenbarelser, ty Gud är allvetande, allvis.

Och Gud förklarar tecknen för eder; ja, Gud är den Vetande, den Vise.

Gud klargör [Sina] budskap för er. Gud är allvetande, vis.

Sannerligen de som älska att ondt all- mängöres om dem som tro, de skola lida ett plåg- samt straff,

De, som finna ett nöje i att utsprida skamliga rykten om de troende, skola sannerligen få ett pinsamt straff

Dem, som tycka om, att skändligheter utspridas om dem, som tro, väntar förvisso ett plågsamt straff både i detta och i det tillkommande livet; ja, Gud vet, men I veten icke.

De som gärna ser att skamligt förtal sprids mot de troende har ett plågsamt straff att vänta i denna värld och i det kommande livet. - Gud vet, men ni vet inte [hela sanningen].

Uti denna verlden och det tillkommande lifvet och Gud vet, men J veten icke.

Hade Guds nåd och barmhertighet ej varit öfver Eder, så hade Han straffat Eder; men Gud är kärleksrik, barmhertig."

Tänk, om Guds ynnest och barmhärtighet mot eder ej vore och om Gud ej vore huld och barmhärtig!

Ja, [vad vore ni människor] om Gud inte visade er godhet och förbarmade sig över er och inte i Sin barmhärtighet ömmade för er?

Och om icke Guds nåd varit med eder och Hans barmhertighet, och att Gud är mild, barmhertig, ve eder!

O I som tron! följen icke Satans fotspår. Den som det gör, han bjuder det skamliga och afskyvärda., Hade ej Guds nåd och barmhertighet varit öfver Eder, så skulle aldrig en ende af Eder varit skuldfri. Gud friar hvem Han vill, ty Gud hör och vet allt.

I, som tron, följen icke i Satans fotspår, ty den, som följer i Satans fotspår, bjuder han att begå skändlighet och otillbörlighet, och vore ej Guds ynnest och barmhärtighet mot eder, skulle ingen av eder någonsin bliva frikänd, men Gud frikänner vem han vill; ja, Gud är den Hörande, den Vetande.

TROENDE! Följ inte i Djävulens spår! Djävulen uppmanar den som följer i hans spår [att begå] skamlösa handlingar och det som strider mot rimlighet och förnuft. Om Gud inte hade visat er godhet och förbarmat Sig över er, skulle ingen av er ha kunnat rena sig; men Gud låter den Han vill växa i renhet. Gud hör allt, ser allt.

O, J som tron! J mågen ej följa i satans fotspår; ty eho som följer i satans fotspår, sanner- ligen skall han anbefalla honom det som är brott- sligt och orättvist. Och om icke Guds nåd varit med eder och Hans barmhertighet, skulle icke en enda ibland eder någonsin blifvit renad ): men *) Från sin synd. 446 Gud renar hvem Han vill; och Gud är hörande, vetande.d

Ej må de ibland Eder, som ega gods och medel, svärja, att de ej skola gifva något åt sine anförvandter, de fattige och dem, som utvandrat för Guds skull; utan må de förlåta och öfverse. Önsken I icke, att Gud förlåter Eder? Gud är förlåtande, barmhertig.

De bland eder, som äga rikedom och överflöd, må ej svära att icke giva något åt sina anförvanter, de fattiga och dem, som utvandrat för Guds sak, utan hava undseende och fördragsamhet. Önsken I ej, att Gud skall förlåta eder? Ja, Gud är överseende och barmhärtig.

De av er som åtnjuter en gynnad ställning och lever i välstånd får aldrig vägra att hjälpa sina närmaste och de nödställda och dem som övergett ondskans rike för Guds sak; [har dessa begått fel] skall de förlåta dem och glömma. Eller önskar ni inte att Gud skall ge er Sin förlåtelse? Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

De som äga öfverflöd och förmåga ibland eder, må ej försvärja, att begåfva anförvandter och fattige, och dem som öfvergifvit sina hem för Guds sak; utan må de vara medlidsamme, och förlåta: önsken J ej att Gud må förlåta eder 345)? Gud är benägen att öfverse, barmhertig.

Sannerligen, de som förtala hederliga, sorglösa, troende qvinnor, skola varda förbannade i detta och det eviga lifvet. De skola få ett hårdt straff.

De, som förtala gifta kvinnor, vilka äro sorglösa, men rättrogna, varda förvisso förbannade både i detta och i det tillkommande livet, och dem väntar ett förskräckligt straff.

Nej, de som [utan grund och utan att senare ångra sig] anklagar anständiga, troende kvinnor, som kan ha uppträtt oförsiktigt, [följs av Guds] fördömelse i denna värld och i det kommande livet, och ett hårt straff väntar dem

Sannerligen de som söka svärta ärbara bekymmerslösa *) rättrogna qvinnor, de varda för- bannade i denna verlden och det tillkommande lif- vet, och de skola lida ett stort straff,

En dag skola deras tungor, händer och fötter vittna emot dem om deras gerningar.

Den dag, då deras tungor, händer och fötter vittna mot dem om vad de gjorde,

den Dag då deras tungor och deras händer och fötter skall vittna emot dem om vad de gjorde.

En dag deras tungor och deras händer och deras fötter skola vittna emot dem, om hvad de gjorde.

På den dagen. skall Gud låta gå i verkställighet den dom, som de förtjent, och de skola veta, att Gud är den obestridliga sanningen.

På den dagen skall Gud giva dem deras fulla rätt, och de skola få veta, att Gud är den uppenbara sanningen.

Då skall Gud till fullo ge dem den lön som med rätta tillkommer dem, och de kommer att inse att Gud är den yttersta Sanningen som uppenbarar [allt].

Den dagen skall Gud fullt godtgöra dem deras rätta fordran; och de skola erfara att Gud är den uppenbara Sanningen.

Dåliga qvinnor äro för dålige männer, och dålige männer för dåliga qvinnor. Men dygdiga qvinnor äro för dygdige männer, och dygdige männer för dygdiga qvinnor. Dessa äro oskyldiga till det förtal, som riktas emot dem. De få förlåtelse och en härlig lön.

Dåliga kvinnor passa för dåliga män och dåliga män för dåliga kvinnor, goda kvinnor för goda män och goda män för goda kvinnor. Dessa äro oskyldiga till vad man säger; de skola få förlåtelse och en härlig lott.

De dåliga kvinnorna är för de dåliga männen och de dåliga männen för de dåliga kvinnorna, liksom de goda kvinnorna är för de goda männen och de goda männen för de goda kvinnorna. [Gud vet att] de är oskyldiga till vad [onda tungor] påstår om dem, [och] de skall få förlåtelse för sina synder och en frikostig belöning.

Elaka qvinnor må höra till elake män, och elake män till elaka qvinnor; men fromma qvinnor till fromme män, och fromme män till fromma qvinnor: desse äro frikände från hvad ondt som säges; de skola få förlåtelse och en prägtig försörjning. 346) Detta stycke uppenbarades för Abubekr's skull, som svor, att han framdeles ej ville gifva någonting till en sin släg- ting, en fattig Mohadjr, emedan denne varit en bland dem som utspridt det förargliga rygtet om Ayescha. Då profe- ten för honom uppläste denna vers, återtog han dock sin ed, och fortfor att utbetala den pension han gaf ifrågava- rande slägting. Se Marracci & Sale. *) Sådane, hvilka i förlitande på sitt samvetes vittnesbörd, ej brydde sig om att väga hvarje ord eller handling. Pro- feten måtte ansett sin älskling Ayescha hafva varit af en sådan natur. 447

O I som tron! ingån ej i andres hus, förr än I hafven äskat lof dertill och helsat husfolket. Detta är bäst för Eder, om I ihogkommen det.

I, som tron, gån icke in i några andra hus än edra egna, förrän I begärt tillåtelse och hälsat på invånarne! Detta är bäst för eder, för den händelse I månden låta förmana eder.

TROENDE! Gå inte in i främmande hus utan att först ha gett er till känna och hälsat husets folk. Detta är bäst för er [och mest passande]; detta sägs för att ni skall lägga det på minnet!

O, J som tron! J mågen ej inträda i några hus, utom edra egna hus, tills J begärt tillåtelse, och helsat dem som der bo: detta är godt för eder, på det J mågen blifva erinrade.

Om I icke finnen någon i huset, så inträden likväl icke, innan man gifvit Eder tillåtelse dertill. Säger man till Eder: "vänden om," så vänden om. Detta är skickligast för Eder, och Gud vet hvad I gören.

Och om I ej finnen någon där, så träden icke in, förrän I fån tilllåtelse, och om man säger till eder: »Vänden om!« så vänden om! Detta är lämpligast för eder; ja, Gud vet vad I gören.

Gå inte in utan att ha fått tillåtelse, även om ni finner huset tomt, och om ni blir tillsagda att vända om, så vänd om. Detta främjar renheten [och är mest passande] för er. Gud vet vad ni gör.

Och om J ej finnen någon deri, mågen J dock ej dit inträda, tills det blifver eder tilla- tet: och om det säges eder: vänder tillbaka; vän- der då om, det är rättast för eder: och Gud kän- ner hvad J gören.

Det är icke något ondt deruti, att I ingån uti obebodda hus, der I finnen beqvämligheter, som I söken. Gud vet hvad i yppen och hvad I fördöljen.

Ingen skuld drabbar eder, om I gån in i obebodda hus, i vilka I haven något att uträtta. Ja, Gud vet vad I uppenbaren och vad I döljen.

Men ni gör ingenting klandervärt om ni går in i hus som inte är bostäder och som innehåller det som är till nytta och nöje för er. [Men glöm inte att] Gud vet vad ni gör öppet lika väl som det ni vill dölja.

Det är ej för eder synd, att J inträden i obebodda hus, hvaraf J hafven gagn *): och Gud känner hvad J läggen för en dag och hvad J döljen.

Säg till de troende, att de nedslå sina ögon och styra sina begär. Det anstår dem bäst, ty Gud vet hvad de göra.

Säg till de rättrogna, att de behärska sina blickar och akta sin lem; detta är lämpligast för dem. Gud är förvisso underkunnig om vad de företaga sig.

SÄG till de troende männen att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet; det leder till större renhet i deras liv. Gud är underrättad om vad de gör.

Säg till de rättrogne, att de återhålla sina blickar, och vakta sin blygd: detta är renare för dem'; Gud vet, i sanning, hvad de göra.

Säg till de troende qvinnorna, att de nedslå sina ögon och styra sina begär. Ej må de visa sine prydnader, utom dem, som äro synlige utanpå kläderna. De skola hölja sina bröst med slöjor och icke visa sine prydnader, utan för sine männer, eller sine fäder, eller sine männers fäder, eller sine söner, eller sine stjufsöner, eller sine bröder, eller sine brorsöner, eller sine systersöner, eller för sina qvinnor, eller sina slafvinnor, eller manlige tjenare, som äro idioter, eller för barn, som icke kunna urskilja qvinnors kön. Ej heller få de gå så med sine fötter, att man märker de dolde prydnaderne (fotringarne). Omvänden Eder alle, I troende, till Gud, så skall det gå Eder väl.

Säg ock till de rättrogna kvinnorna, att de behärska sina blickar och akta sin lem och ej visa sina behag undantagandes vad som alltid är synligt därav! Och de må kasta sin slöja över sin barm och ej visa sina behag annat än för sina män eller sina fäder eller sina mäns fäder eller sina söner eller sina mäns söner eller sina bröder eller sina bröders söner eller sina systrars söner eller sina kvinnor eller de slavar, över vilka de råda, eller sådana stackare till män, som ej Hava något sinne därför, eller barn, som ej förstå sig på kvinnors nakenhet. Och de må icke heller slå ihop fötterna, så att de smycken, som de dölja, märkas. Omvänden eder till Gud allesammans, I rättrogna, för den händelse I månden varda lyckliga!

Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mera av sina behag än vad som [anständigtvis] kan vara synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen. Och de skall inte låta sina behag skymta inför andra än sin make, sin fader, sin svärfader, sina söner, sin makes söner, sina bröder, sina brorssöner, sina systersöner, närstående kvinnor, dem som de rättmätigt besitter och sådana manliga tjänare, som inte längre känner begär efter kvinnor, eller barn som ännu inte har begrepp om kvinnlig nakenhet. Och låt dem inte gå med svajande gång för att dra uppmärksamheten till sina dolda behag. Troende! Vänd er till Gud i ånger [över era fel och synder]; kanske skall det gå er väl i händer!

Och säg till de rättrogna qvinnorna, att de återhålla sina blickar, och vakta sin blygd; och att de ej visa sina prydnader 346), utom hvad som nödvändigt synes deraf 7): och må de kasta sina slöjor öfver sina bröst. De skola ej visa sina prydnader, utom för sina män, eller sina fäder, eller sina männers fäder, eller sina sö- ner, eller sina männers söner, eller sina bröder, eller sina bröders söner, eller sina systrars söner, *) Såsom bodar, värdshus, uthus o. s. v. hvilka ej upptagas af enskilta hushåll. 346) Derunder förstås, så väl allt hvad som hör till deras toi- lette, som deras kroppsliga behag, hvilka ej böra synas. 347) Någre hålla före, att här menas deras öfverplagg, och andre, deras händer och ansigten: emedlertid anses det i allmänhet för opassande hos en fri qvinna, att visa äfven dessa delar af sin kropp, utom för de i texten uppräknade personer, eller vid något oundvikligt tillfälle, såsom t. ex. vid emottagandet af läkare-besök, eller vid afgifvandet af offentligt vittnesmål. 448 eller sina qvinnor, eller sina slafvar, eller sådane afhängige manspersoner som ej hafva behof af quin- nor *), eller barn hvilka ej förstâ qvinnors naken- het. Och de skola ej slå ihop sina fötter, att så- dant må bemärkas som de dölja af sina prydna- der **): och vänder eder alla ångerfulle till Gud, o, J rättrogne! på det J mågen blifva lycklige.

Låten de ogifta qvinnorna ibland Eder, edre duglige tjenare och pigor gifta sig. Äro de fattige, så skall Gud gifva dem rikedom af sin nåd; ty Gud eger allt och är allvis.

Låten de ogifta kvinnorna och de rättskaffens bland edra slavar och slavinnor ingå äktenskap! Om de äro behövande, gör Gud dem rika av sin ynnest; ja, Gud är allrådande och allvetande.

OCH VÄLJ hustru eller man bland dem av er som är ensamstående och bland dem av era manliga eller kvinnliga slavar som är lämpade för äktenskap. Är de [som ert val faller på] fattiga skall Gud i Sin godhet sörja för deras [behov]; Gud når överallt, vet allt.

Ägter de ogifte ***) ibland eder, och de ärbare af edra tjenare och tjensteflickor: om de äro fattiga skall Gud göra dem rika af sitt öfver- flöd; ty Gud är oändelig och vis.

De som för fattigdom icke kunna gifta sig, må lefva kyskt, till dess att Gud af sin nåd gifver dem förmögenhet. — Om någre af edre slafvar önska en skriftlig försäkran, att de få friköpa sig, så skrifven den, om I veten, att de äro pålitlige, och gifven dem en del af den egendom, som Gud har beskärt Eder. — Tvingen icke edra tjenstepigor till skörlefnad, för att förvärfva Eder denna verldens förgänglige egodelar, om de vilja lefva ärbart. Men om någon tvingar dem dertill, så skall Gud, sedan de tvingats, vara förlåtande och barmhertig emot dem.

Men de, som ej hava möjlighet till äktenskap, må avhålla sig därifrån, tills Gud gör dem rika av sin ynnest. Och om några av de slavar, över vilka I råden, önska ett fribrev, så utfärden sådant åt dem, om I veten något gott om dem, och given dem av Guds rikedomar vad han givit eder! Tvingen icke edra tjänarinnor till otukt, för att söka förvärva det jordiska livets vinning, om de vilja leva kyskt! Men om någon tvingar dem, så är Gud förvisso överseende och barmhärtig, sedan de tvungits därtill.

Och låt dem som inte har möjlighet att ingå äktenskap leva i avhållsamhet till dess Gud i Sin nåd drar försorg om dem. Och när de som ni rättmätigt besitter önskar sin frihet, upprätta då frihetsbrev för dem, om ni vet att de är friska [till kropp och själ], och dela med er åt de [frigivna] av det som Gud har gett er för er försörjning. Och tvinga inte era unga slavinnor till lösaktighet för att därmed uppnå en flyktig vinst, om de önskar ingå äktenskap. Men om de tvingas [till detta] skall Gud - sedan de har utsatts för [sådant] tvång - [visa dem att] Han är förlåtande, barmhärtig.

Och de som ej finna medel till ägtenskap, må de afhålla sig från det olofliga, tills Gud gör dem rika af sitt öfverflöd. Och de ibland edra slafvar som önska en skrift på sin frihet 348), skrif- ver åt dem, om J veten något godt med dem; och gifver dem af Guds rikedomar, som Han gif- vit eder ). Och J mågen ej tvinga edra tjen- steflickor till otukt, om de vilja lefva kyskt, på det J mågen eftertrakta det verldsliga lifvets tim- ligani *) Fånige, illa lytte och vanställde personer, eller gamla gub- bar, hvilka gå omkring i hushållen, och lefva på nåder; någre hänföra till den ifrågavarande klassen äfven snöpingar. **) Nemligen ringarne, af guld och silfver, som fruntimren i österländerna bära omkring fotknölarne. Sale anmärker, att Profeten Esaias gjorde en dylik anmärkning mot de Ju- diska damernas fåfänga. ***) Här är fråga om begge könen, så väl dem som varit gifte, men af en eller annan orsak befinna sig i ogift till- stånd, som om dem hvilka aldrig ingått ägtenskap. 348) Hvarigenom husbonden förbinder sig, att frigifva sin slaf, vid emottagandet af en viss penningesumma, som denne förbinder sig att erlägga. +) Antingen derigenom att afstå något af hvad de böra er- lägga för sin lösen, eller ock, att bistå dem efter höfvan, sedan de erhållit sin frihet. 449 liga goda: och eho som tvingar dem, vete då, i sanning, varder Gud, efter deras tvång, mot dem benägen att öfverse, barmhertig.

Vi hafva nu nedsändt till Eder tydliga uppenbarelser och varnande exempel af edre föregångare, samt förmaning för de gudfruktige.

Vi hava ju till eder nedsänt tydliga tecken, en liknelse, hämtad från dem, som gått bort före eder, och en maning för de gudfruktiga.

JA, VI har sänt er klargörande budskap och lärdom [som kan dras] av era föregångares liv och förmaningar till dem som fruktar Gud.

Sannerligen hafva vi nedsändt till eder tydliga tecken, och en berättelse enlig med deras som gått undan före eder 3), och en förmaning ât de gudfruktige.

Gud är himlarnes och jordens ljus. Hans ljus är likt ett fönster, hvaruti ett ljus står, infattadt i kristall, och kristallen är såsom en tindrande stjerna. Det brinner med oljan af ett välsignädt oljoträd, som hvarken är ifrån östern eller ifrån vestern. Dess olja skulle lysa, äfven om elden ej kom vid den. Det är ljus på ljus. Gud leder till sitt ljus hvem Han vill, och Gud framställer liknelser för menniskorna, ty Gud vet allt.

Gud är himlarnas och jordens ljus. Det är med hans ljus liksom med en nisch, i vilken det finnes ett bloss. Blosset befinner sig i en glaslykta, glaset är som en tindrande stjärna, som tändes från ett välsignat olivträd, vilket varken är från öster eller väster och vars olja nära nog skulle lysa, om också ingen eld vidrörde den, det är ljus på ljus. Gud leder vem han vill till sitt ljus, och Gud framställer liknelser för människorna. Ja, Gud är allvetande.

GUD ÄR himlarnas och jordens ljus. Hans ljus kan liknas vid en nisch där en lykta står. Lyktan är [omsluten] av glas och glaset lyser med en stjärnas glans. [Det är en lykta] tänd [med olja] från ett välsignat träd, ett olivträd som varken tillhör öst eller väst och vars olja nästan lyser utan att eld har rört vid den. Ljus över ljus! Gud leder till Sitt ljus den Han vill och därför framställer Han liknelser för människorna. Gud har kunskap om allt.

Gud är himlarnes och jordens ljus: Hans ljus liknar urhålkningen af en mur, hvari är en lampa, lampan är i ett glas, glaset är liksom en glänsande stjerna: det är antändt medest oljan af ett välsignadt träd, ett oliveträd, hvarken från öster eller vester; oljan derifrån gifver nästan ljus, ehuru eld ej vidrört henne: ljus på ljus 350). Gud väg- leder till sitt ljus hvem Han vill: och Gud fram- ställer liknelser till menniskorna; och Gud är all- vetande.

Så lyser det i de tempel, hvilka Gud tillåtit att uppresas, att Hans namn i dem må åkallas. Der lofva Honom morgon och afton

I hus, som Gud tillåtit att uppföra och i vilka hans namn åkallas, prisa honom morgon och afton

I DE HUS som Gud har befallt skall uppföras för att Hans namn där skall ljuda högt, prisas Han morgon och afton

Uti hus som Gud tillåtit att uppföra, och. att Hans namn deri må firas, der prisa Honom morgon och afton, 16

männer, som genom köpenskap och handel ej förledas att öfvergifva Guds prisande, bönens iakttagande och almosans betalande — de rädas för en dag, då deras hjertan skola bäfva och deras ögon förvridas —

Män, dem handel och köpenskap ej hindrar att åkalla Gud, förrätta bönen och giva allmosan, enär de frukta en dag, då både hjärtan och ögon varda oroliga,

av dem, vilkas tankar varken handel eller köpenskap kan avvända från åkallan av Gud och förrättandet av bönen och plikten att hjälpa de behövande; [människor] som fruktar den Dag då [det kommer att kännas som om] hjärtana ville sprängas och då ögonen skall stirra [med tom blick];

Män, hvilka hvarken handel eller försälj- ning afhåller från Guds hågkomst, och att iakttaga 349) Kommentatorerne säga, att här menas berättelsen om Aye- schas äventyr. Hon frikallades, nemligen, från den beskyll- ning som gjordes mot henne, genom de verser i Koran, hvilka för den orsakens skull uppenbarades; liksom Josephs oskuld uppenbarades, genom det vittne som lät höra sig mot Po- tiphars hustru; och liksom Jungfru Maria frikallades från en dylik beskyllning genom sitt barns vittnesbörd. Se Ko- rans 12 och 19 kapitel, samt Marracci & Sale. 350) Denna allegori har behof af kommentatorernes förklaring, och hafva de deri äfven gifvit prof på sin spetsfundighet. De säga bland annat, alt det här beskrifna ljuset, är det ljus som blifvit uppenbaradt i Koran; eller ock, Guds up- penbarade nåd i menniskans hjerta. Se Marracci & Sale. Koran. 29 450 bönen, och gifva de föreskrifna almosorna: de frukta en dag hvarpå hjertan och ögon varda om- hvälfde;

på det att Gud skall löna dem för deras gerningar på det bästa sätt och af sin nåd gifva dem ännu mera än de förtjent; ty Gud gifver sina håfvor utan beräkning åt hvem Han vill.

För att Gud skall löna dem för det bästa de gjort och giva dem ännu mera av sin ynnest. Ja, Gud försörjer vem han vill utan att räkna dem.

de [som hoppas] att Gud skall belöna dem för det bästa som de har gjort och i Sin godhet ge dem mer [än de förtjänar] - Gud skänker Sitt goda i överflöd till den Han vill.

Att Gud må vedergälla dem enligt det bästa de gjort, och ytterligare begåfva dem af sitt öfverflöd; ty Gud försörjer hvem Han vill, utan räkning.

De otrogne åter, deras verk likna en hägring i öknen. Den törstige tror den vara vatten, till dess att han kommer till den och finner ingenting. Men han skall finna Gud invid sig. Han skall betala honom hans räkning; ty Gud är snabb att uppgöra räkenskap.

Men de, som äro otrogna, deras gärningar äro som en synvilla i öknen, som den törstande tager för vatten, tills han kommer dit och finner, att det är ingenting — men han finner Gud hos sig, och han avslutar hela räkningen; ja, Gud är snabb att räkna —

Men de som förnekar sanningen - vad de [tror sig ha] åstadkommit är som en hägring i öknen, som den törstige uppfattar som vatten till dess han når fram och inte finner något vatten. Men där, helt nära, finner han Gud [som han förnekade och] som skall ge honom hans fulla lön. Gud är snar att kalla till räkenskap.

Men de som icke tro, deras verk äro lik- som dunsten i öcknen, som den törstige tager för vatten, tills, då han kommer dit, ban finner att det är ingenting; men han finner Gud jemte sig, som skall godtgöra hans räkning; och Gud är snar med räkningen.

Eller, de likna ett mörker på ett djupt haf, när våg öfver våg betäcker det, höljdt af moln. Det är mörker öfver mörker. Utsträcker man sin hand, så kan den knappast ses. Den som Gud ej ger ljus, han har ej ljus.

Eller ock som mörkret i ett djupt hav, som täckes av den ena böljan ovanpå den andra med molnen därovan, det är mörker på mörker. När någon sträcker fram handen, kan han knappast se den; ja, den Gud ej skaffar ljus har intet ljus.

[Vad de har gjort] kan också liknas vid det djupa mörkret i ett bottenlöst hav, ytterligare förmörkat av vågorna som svallar över varandra och molnmassorna ovanför; skikt på skikt av mörker [så tätt att den som] håller upp sin hand knappt kan se den. Nej, den [vars mörker] Gud inte lyser upp med [Sitt] ljus finner aldrig ljus!

Eller liksom mörkret i ett djupt haf hvil- ket bölja på bölja betäcker, öfver hvilket äro mol- nen: mörker det ena öfver det andra: då någon sträcker ut sin hand, ser han henne knappast. Och den till hvilken Gud ej gifver ljus, han skall ej få något ljus.

Har du ej märkt, att allt, som finnes i himlarne och på jorden, firar Guds lof, ja sjelfve foglarne, som utspänna sine vingar. Hvarje varelse vet, huru Han skall tillbedjas och lofvas, och Gud vet hvad de göra.

Har du ej lagt märke till att Gud prisa de, som finnas i himlarna och på jorden, så ock fåglarna, då de utbreda sina vingar? Var och en vet, huru han skall bedja och prisa; ja, Gud vet vad de göra.

SER DU inte att allt och alla i himlarna och på jorden prisar Gud - ja, till och med fåglarna när de sträcker ut vingarna till flykt? Var och en känner sin bön och sin lovsång. Och Gud vet vad de gör.

Har du ej bemärkt att eho som finnes i himlarne och på jorden prisar Gud, äfvensom fåglarne, ordnande sina vingar? Hvar och en känner sin bön och sitt lof; och Gud vet hvad de göra.

Himlarnes och jordens styrelse tillhör Gud, och till Honom går vägen.

Och Gud tillhör herraväldet över himlarna och jorden; ja, hos Gud är målet.

Guds är herraväldet över himlarna och jorden och Gud är färdens mål.

Gudi tillhör himlarnes och jordens rike; och hos Gud är samlingsstället.

Har du ej sett, huru Gud framdrifver molnen, sedan samlar dem tillhopa och staplar dem i massor. Derpå ser du regnet framkomma midt ur dem. Han nedsänder ur himmelen moln, likasom berg, med hagel och träffar dermed hvem Han vill och aflägsnar det ifrån hvem Han vill. Skenet af Hans blixt förtager nästan synen.

Har du ej lagt märke till att Gud framdriver moln, sedan förenar dem med varandra och sedan låter dem skockas? Och du ser regndropparna framsippra ur dem; han nedsänder ock hela berg av hagel från himmelen och når vem han vill därmed och förskonar vem han vill därför; skenet av blixten betager dig nära nog synen.

Har du inte klart för dig att det är Gud som driver fram molnen och får dem att flyta samman och skocka sig i bankar, till dess regnet ses strömma ur deras mitt? Och Han låter hela berg [av moln], fyllda av hagel, sänka sig från höjden, och [detta hagel] drabbar den ene och skonar den andre, allt enligt Hans vilja; och skenet från Hans blixtar är nära att förta dem deras syn.

Har du ej sett att Gud framdrifver mol- nen, och sedan förenar dem, och derefter uppstap- lar dem högtals, och har du ej sett regnet fram- bryta midt derutur? Och Han nedsänder från himmelen berg af moln, hvari är hagel, och träf- far dermed hvem Han vill, och afvänder det från hvem Han vill: det fattas föga att skenet af Hans blixt borttager synen. 451

Gud låter ock dag och natt omvexla. Häruti är sannerligen en lärdom för dem, som kunna se.

Gud låter natten och dagen växla; häri finnes sannerligen ett exempel för dem, som hava ögon. Gud har ock skapat alla varelser av vatten; bland dem finnas de, som kräla på sin buk, de, som gå på två ben, och de, som gå på fyra. Gud skapar vad han vill; Gud är förvisso allsmäktig.

Gud låter natt och dag följa på varandra [i jämn rytm]; i detta ligger helt visst en lärdom för dem som ser klart!

Gud ombyter natten och dagen; sanner- ligen är deri ett lärorikt under för dem som haf- va begrepp. Gud har skapat alla djur af vat- ten 361): det ena af dem kryper på sin buk, ett annat af dem går på tvenne fötter, och äter elt annat af dem går på fyra: Gud skapar hvad Han vill; ty Gud är allsmägtig.

Gud har skapat alla djur af vatten. Af dem krypa somliga på sin buk, andra gå på två fötter och andra på fyra. Gud skapar hvad Han vill, ty Gud är allsmäktig.

Gud har ock skapat alla varelser av vatten; bland dem finnas de, som kräla på sin buk, de, som gå på två ben, och de, som gå på fyra. Gud skapar vad han vill; Gud är förvisso allsmäktig.

Och Gud har skapat alla levande varelser av vatten; bland dem finns de som krälar på sin buk, de som går på två ben och de som går på fyra. Gud skapar vad Han vill - Gud har allt i Sin makt.

Sannerligen hafva vi nedsändt tydliga tec- ken; och Gud vägleder hvem Han vill, till en rätt väg.

Vi hafva nedsändt obestridliga uppenbarelser. Gud leder vem Han vill på en rätt väg.

Vi hava nedsänt tydliga tecken, och Gud leder vem han vill på en rätt väg.

JA, VI har sänt [er] klargörande budskap, och Gud leder den Han vill till en rak väg.

Och de säga *): vi tro på Gud och på aposteln, och vi lyda; men en del af dem från- vänder sig derefter; och de äro ej rättrogne.

De säga: "vi tro på Gud och på aposteln och lyda dem;" men sedan bortvända sig en del af dem, och desse äro icke troende.

De säga: »Vi tro på Gud och aposteln och lyda.« Efter detta vände sig en del av dem bort, och dessa äro icke de rättrogna.

De säger: "Vi tror på Gud och på Sändebudet och vi lyder." Men därefter drar sig några av dem [på nytt] undan; de är inte troende.

Och då de kallas inför Gud och Hans apostel, att han må dömma emellan dem, se, en del af dem drager sig undan!

Och då de kallas till Gud och Hans apostel, att han må döma emellan dem, så drager sig en del af dem bort.

Och när de kallas till Gud och hans apostel, att han må döma mellan dem, då drager sig en del av dem undan.

Och om de kallas inför Gud och Hans Sändebud för att han skall döma i det som rör dem, håller sig några av dem borta.

Men om rätten vore på deras sida, skulle de komma till honom att underkasta sig.

Men hade de rätten på sin sida, så skulle de hafva kommit undergifne till honom.

Men hava de sanningen på sin sida, komma de till den för att underkasta sig.

Men om rätt och sanning skulle vara på deras sida, inställer de sig villigt.

Är det sjukdom i deras hjertan? Eller tvifla de? Eller frukta de att Gud och Hans sän- debud skola göra dem orätt? Nej, men de sjelfve äro orättfärdige.

Finnes det då en sjukdom i deras hjertan, eller tvifla de, eller frukta de, att Gud och Hans apostel skola handla orättvist emot dem? Nej! de äro syndare.

Hava de krankhet i sina hjärtan, eller tvivla de eller frukta de, att Gud och hans apostel skola göra dem orätt? Nej, dessa äro de orättfärdiga.

Är deras hjärtan sjuka? Eller har de [börjat] tvivla? Eller är de rädda att Gud och Hans Sändebud skall ge dem en orättvis behandling? Nej, det är de själva som begår orätt!

De rätt rogues yttrande då de kallas inför Gud och Hans apostel, att han må dömma emel- lan dem, är blott att de säga: vi hafva hört och vi lyda; desse äro de lycklige. 351) Kommentatorerne förmoda, att med vatten på detta ställe menas sperma genitalis; eller ock, att det är nämndt blott såsom hufvudorsaken till djurens växt, och en nödvändig beståndsdel i deras kroppar. *) Detta och det följande har afseende på vissa skrymtag- tige Mohammedaner, hvilka ej ville underkasta sig profe- tens dom. 452

De troende deremot, när de kallas till Gud och Hans apostel, att han må döma emellan dem, säga endast dessa ord: "vi hafva hört och vi lyda." Desse äro de, som det skall väl gå.

De rättrognas tal, då de kallas till Gud och hans apostel, att han må döma mellan dem, består blott däri, att de säga: »Vi höra och lyda«; ja, dessa äro de lyckliga.

När de troende kallas inför Gud och Hans Sändebud för att han skall döma i det som rör dem, kan deras svar inte bli annat än detta: "Vi har hört [kallelsen] och vi lyder"; dem skall det gå väl i händer.

Och de som lyda Gud och Hans sände- debud, och frukta Gud, och äro fromme inför Honom, desse varda de salige.ed

Ty alle de, som lyda Gud och Hans apostel, bäfva för Gud och frukta Honom, skola salige varda.

Och de, som lyda Gud och hans apostel och rädas för Gud och frukta honom, dessa äro de lycksaliga.

De som lyder Gud och Hans Sändebud, som fruktar Gud och ständigt har Honom för ögonen, det är de som skall vinna den stora segern.

De*) svärja vid Gud sin kraftiga ed, att om du befaller dem, de sannerligen skola utgå från hus och hem. Säg: J mågen ej svärja; lydnad är mera lämplig: i sanning känner Gud hvad J gören.

De hafva svurit vid Gud sin dyraste ed, att, om du befaller dem, de skola draga ut. Säg: "svärjen icke. Hvad som fordras af Eder är lydnad. Gud känner sannerligen hvad I gören."

Och de svärja sina dyraste eder vid Gud, att de sannerligen skola draga ut, om du befaller dem. Säg: »Svärjen icke! Det är tillbörligt att lyda. Gud är förvisso underkunnig om vad I gören.«

Och de svär sina högtidligaste eder vid Gud att de skall gå ut [i striden] om du befaller dem. Säg: "Svär inte! Visa hellre er lydnad [i handling]. Gud är underrättad om vad ni gör."

Säg: lyder Gud och lyder aposteln; men om J frånvänden eder, àligger honom blott hvad honom blifvit pålagdt, och eder hvad eder blifvit pålagdt; dock om J lyden honom, blifven J väg- ledde: och aposteln åligger icke annat än det of- fentliga predikandet.

Säg: "lyden Gud och lyden aposteln." Om de då vända sig bort, så hvilar på honom (Muhammed,) endast hans pligt, och på Eder hvilar eder pligt. Om I lyden honom, så ären I förde in på en rätt väg. Men aposteln är endast skyldig, att tydligt predika.

Säg: »Lyden Gud och lyden aposteln, men vänden I eder bort, så åligger honom blott vad honom ålagts, och eder åligger vad eder ålagts. Om I lyden honom, ären I stadda på den rätta vägen, och aposteln åligger blott att predika offentligt.«

Säg: "Lyd Gud och lyd [Hans] Sändebud!" Och om ni vänder ryggen till [skall ni veta att] han inte är ansvarig för mera än vad som har lagts på honom och [att] ni bara är ansvariga för vad som har lagts på er; men om ni lyder honom är ni på rätt väg. Ingenting annat åligger Sändebudet än att klart ge till känna [det budskap som han har anförtrotts].

Gud har lofvat dem ibland eder som tro och göra goda verk, att Han skall låta dem efter- träda de otrogne på jorden, liksom Han lät de gud- fruktige som voro före dem, efterträda de andre **), och att Han skall stadga åt dem deras lära, som är dem behaglig, och att Han, efter deras fruk- tan, skall gifva dem i utbyte säkerhet: de skola dyrka Mig, de skola ingenting gifva Mig till like; och de som derefter icke tro, desse äro ogudak tige.

Gud har lofvat dem ibland Eder, som tro och göra godt, att sätta dem till arftagare i landet, på samma sätt som Han låtit deras föregångare intaga det, och att stadga för dem den religion, som Han nåderikt har utvalt åt dem. Han skall ock förvandla deras fruktan till säkerhet. De skola dyrka mig och icke erkänna jemte mig någre jemlikar. Men de som efter detta icke tro, de äro gudlöse.

Gud har lovat dem bland eder, som tro och göra goda gärningar, att göra dem till ställföreträdare på jorden, liksom han gjort med dem, som levde före dem, att giva stadga åt deras religion, i vilken han finner behag, och att i stället för fruktan skänka dem trygghet: »De skola dyrka mig utan att sätta någon vid min sida, och de, som hädanefter äro otrogna, dessa äro de ogudaktiga.«

Gud har lovat dem bland er som tror och lever rättskaffens att Han skall göra dem till ställföreträdare på jorden - liksom Han gjorde dem till Sina ställföreträdare som levde före dem - och ge fasthet och styrka åt den religion som Han har godkänt för dem, och att Han i stället för den fruktan som de förut levde under skall skänka dem trygghet - [på villkor att] de ägnar Mig sin dyrkan och inte sätter något vid Min sida. Men de som efter detta återfaller i förnekelse av sanningen har förhärdats i synd och trots.

lakttager bönen och gifver de stadgade almosorna; och åtlyder aposteln på det J mågen få förbarmande.

Upprätthållen gudstjensten, betalen almosan och lyden aposteln, så att Eder må ske barmhertighet.

Förrätten bönen, given allmosan och lyden aposteln, för den händelse I månden röna barmhärtighet!

Förrätta bönen och ge åt de behövande och lyd Sändebudet - kanske skall [Gud] visa er barmhärtighet!

J skolen ej tänka att de som äro otrogne skola undkomma på jorden; deras boning varder elden; och bed röfligt är samlingsstället!

Ej må de otrogne inbilla sig, att de på jorden kunna undkomma Guds straff. Deras hem varder helveteselden, och den boningen är ond.

Tänk icke, att de, som äro otrogna, kunna slippa undan på jorden! Deras hemvist varder elden; ja, vilket olycksaligt mål!

[Även om de skonas] på jorden skall förnekarna av sanningen inte tro att de kan undkomma [Guds dom]; nej, Elden skall bli deras sista hemvist - vilket jämmerligt slut!

O, J som tron! mâ edra slafvar och de ibland eder hvilka ej bunnit manbarheten, begära tillstädjelse af eder, tre gånger om dagen, innan de träda inför eder, nemligen, före morgonbönen, *) Nemligen, de skrymtagtige. Såsom Israels barn, hvilka utdrefvo Kanaans befolkning. 453 och då J afläggen edra kläder vid middagstiden, och efter aftonbönen; tre stunder för eder enslig- het 32). Efter dessa stunder, är det icke synd, hvar- ken för eder eller dem, att de inkomma utan till- städjelse: tjenande hvarandra gån J omkring den ene af eder till den andre. Så utvisar Gud teck- nen för eder; och Gud är vetande, vis.

O I som tron! edre slafvar och de ibland Eder, som ej uppnått manbar ålder, skola bedja om tillåtelse att inträda till Eder tre gånger på dagen: nemligen före morgonbönen, vid middagstiden, då I afkläden Eder för hvilan och efter aftonbönen, ty de äro de tider, då I bören af blygsamhet vara allena. Utom dem är det hvarken för desse eller för Eder något att tadla (om de inträda utan att bedja om lof), under det att I gån omkring till hvarandra. På detta sätt förtydligar Gud uppenbarelserna för Eder. Gud är allvetande, allvis.

I, som tron, må de slavar, över vilka I råden, och de bland eder, som ej uppnått manbar ålder, begära tillåtelse av eder tre gånger, före morgonbönen, vid middagstiden, då I avläggen edra kläder, och efter aftonbönen, tre tillfällen, då I ären allena. Oavsett dessa drabbar varken eder eller dem någon skuld, då I gån omkring bland varandra. Så förklarar Gud tecknen för eder; ja, Gud är den Vetande, den Vise.

TROENDE! Vid tre tillfällen [under dagen] bör ni inte låta dem som ni rättmätigt besitter och dem som ännu inte uppnått manbar ålder, [få tillträde till er person] utan att först begära tillstånd: före gryningsbönen, då ni under middagshettan lättar på er klädsel och efter kvällsbönen, tre tillfällen då ni inte behöver skyla er kropp. Om ni, frånsett dessa [tillfällen], låter dem röra sig [fritt] omkring er, gör varken ni eller de något klandervärt. Så klargör Gud [Sina] budskap för er. Gud är allvetande, vis.

Och när barnen ibland eder uppnå man- barheten, må de då begära tillstädjelse *), liksom de begärde hvilka voro före dem: så utvisar Gud sina tecken för eder; och Gud är vetande, vis. He

När barnen hafva uppnått manbar ålder, skola de, likasom de som varit före dem, begära tillåtelse att inträda. På detta sätt förtydligar Gud sina uppenbarelser för Eder. Gud är allvetande, allvis.

Och då barnen bland eder uppnå manbar ålder, må de begära tillåtelse, liksom de, som kommit före dem, göra. Så förklarar Gud sina tecken för eder; ja, Gud är den Vetande, den Vise.

Men när barnen i ert hem uppnår manbar ålder, skall de be om tillstånd [vid alla tillfällen], så som de [som växte upp] före dem [alltid måste] be om tillstånd. Så klargör Gud Sina budskap för er. Gud är allvetande, vis.

Beträffande sådana stillasittande qvinnor hvilka ej hafva hopp om ägtenskap **), för dem är det icke synd, att de aflägga sina yttre plagg, utan att prunka med sina prydnader; men om de afhålla sig derifrån, är det för dem bättre: och Gud är hörande, vetande.

De qvinnor, som ej längre kunna föda och ej hafva något hopp om äktenskap, begå ej något ondt, om de aflägga sina utankläder, så vida de ej låta sine prydnader synas. Det är dock bäst för dem, att afhålla sig derifrån. Gud hör och vet allt.

De till mogen ålder komna bland edra kvinnor, som ej hoppas på äktenskap, drabbar ingen skuld, om de avlägga sina kläder utan att visa sina behag, men att de avhålla sig därifrån, är dock bättre för dem; ja, Gud är den Hörande, den Vetande.

OCH kvinnor, vars månadsblödningar upphört och som inte längre hoppas på giftermål, gör ingenting klandervärt om de lättar något på sin klädsel, utan att låta de kvinnliga behagen framträda. Men det bästa är att undvika detta. Gud hör allt, vet allt.

Det är icke synd för den blinde, ej heller synd för den halte, ej heller är det synd för den sjuke, eller för eder sjelfve, att J äten uti edra egna hus, eller edra fäders hus, eller edra mödrars hus, eller edra bröders hus, eller edra systrars hus, eller edra farbröders hus, eller edra fastrars hus, eller edra morbröders hus, eller edra mostrars hus, eller i det hus hvars nycklar J besitten, eller i eder upprigtige väns hus: det är ej för eder synd, att Jäten tillsamman, eller allena 353). 352) Då det kan vara olämpligt äfven för en tjenare, eller ett barn, att inkomma till en person oanmäld. Den först- nämda tiden är då man lemnar sin bädd; den andra då man, midt på dagen, tager hvila, ett allmänt bruk i de varma länderna; och den tredje då man går till sängs. *) Vid alla tillfällen då de vilja komma in till eder. **) I anseende till deras framskridna ålder. 353) Det föregående hade för afsigt att undanrödja vissa vid- skepelser hos de med Mohammed samtidige Araberne, hvar- 454

Det skall ej läggas den blinde, den halte ej heller den sjuke till last, att han äter vid edert eget bord. Ej heller är det något ondt deri, att I spisen i edra hus (i familjens närvaro), eller edre fäders hus, eller edra mödrars hus, eller edre bröders hus, eller edra systrars hus, eller edre farbröders hus, eller edra fastrars hus, eller edre morbröders hus, eller edra mostrars hus, eller i de hus, till hvilka I fått nycklarne, eller i eder väns hus. I begån ej något klandervärdt, om I spisen tillsammans eller ensamme. När I ingån i hus, så helsen hvarandra med en god, välsignad helsning, såsom Gud har bjudit. På detta sätt förklarar Gud uppenbarelserna för Eder, så att I skolen begripa dem.

Det är ingen synd för den blinde, ingen synd för den halte, ingen synd för den sjuke och icke heller för eder själva, att I äten uti edra eller edra fäders hus eller i edra mödrars eller edra bröders eller edra systrars eller edra farbröders eller edra fastrars eller edra morbröders eller edra mostrars eller i sådana, till vilka I haven nycklarna, eller i eder väns hus; ingen skuld drabbar eder, om I äten gemensamt eller var för sig. Och när I gån in i ett hus, så hälsen varandra med en god och välsignad hälsning från Gud! Så förklarar Gud tecknen för eder, förden händelse I månden hava förstånd.

[NI TROENDE är alla bröder!] Ingenting hindrar [därför] den blinde eller den halte eller den sjuke [att delta i måltider tillsammans med de friska och färdiga]; ingenting hindrar heller att ni intar era måltider i ert hem [eller era barns hem], eller i era fäders, era mödrars, era bröders, era systrars, era farbröders, era fastrars, era morbröders eller era mostrars hem, eller de hus vars nycklar ni har i er hand eller hos den som är er nära vän. Ingen kan klandra er för att ni vill inta er måltid i sällskap eller [för att ni vill göra det] i ensamhet. Och då ni stiger in i ett hus, hälsa då varandra med välsignade, goda ord från Gud! Så klargör Gud [Sina] budskap för er; kanske använder ni ert förstånd.

Och när J inträden i ett hus, helser då hvarandra en från Gud välsignad, god helsning: så utvisar Gud tecknen för eder, på det att J må- gen förstå. nom

De troende, som tro på Gud och Hans apostel, när de äro hos honom för en gemensam angelägenhet, bortgå ej utan att begära hans tillåtelse. Sannerligen, de som af dig begära denna tillåtelse, de äro de som tro på Gud och på Hans apostel. När de begära orlof af dig för någon sin angelägenhets skull, så gif det åt hvem du vill af dem, och bed Gud förlåta dem. Gud är förlåtande, barmhertig.

De rättrogna äro blott de, som tro på Gud och hans apostel och då de äro tillsammans med honom i och för någon gemensam angelägenhet, icke avlägsna sig, förrän de bett honom om tillstånd; de, som bedja dig om tillstånd, dessa äro förvisso de, som tro på Gud och hans apostel. Och när de bedja dig om tillstånd för något ärende, så giv tillstånd åt vem du vill bland dem och bed Gud om förlåtelse för dem! Gud är förvisso överseende och barmhärtig.

TROENDE är inga andra än de som har en orubblig tro på Gud och Hans Sändebud och som, när de deltar med honom i en sammankomst som angår samfundet i dess helhet, inte avlägsnar sig därifrån utan att först begära hans tillstånd. De som begär ditt tillstånd är de som har [den sanna] tron på Gud och Hans Sändebud! När de ber om ditt tillstånd och som skäl anför en [personlig] angelägenhet av vikt, bevilja då den av dem du vill hans begäran och bed Gud förlåta dem; Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

De rättrogne äro endast de som tro på Gud och Hans apostel, och då de äro jemte ho- församlade beträffande en sak *) icke bortgå förr än de begärt hans tillstädjelse: de som begära tillåtelse af dig, desse äro de som tro på Gud och Hans sändebud. Alltså när de begära din tillstäd- jelse **) för någon af sina angelägenheter, gif då tillåtelse till hvem du vill ibland dem, och bed Gud om tillgift för dem; ty Gud är benägen att öfverse, barmhertig.

Då aposteln tillkallar Eder, så betrakten ej detta så, som när I kallen hvarandra. Gud känner dem af Eder, som i tysthet smyga sig bort. Må de, som sätta sig emot hans bud, taga sig till vara, att icke en pröfning skall träffa dem eller ett pinsamt straff.

Behandlen icke apostelns kallelse till eder som eder kallelse inbördes! Gud känner nog dem bland eder, som smyga sig undan för att finna någon tillflyktsort. Så må de, som sätta sig upp mot hans bud, taga sig i akt, att icke någon prövning drabbar dem eller ett plågsamt straff drabbar dem.

BESVARA inte Sändebudets kallelse, när han kallar på er, på samma sätt som ni besvarar kallelser som ni riktar till varandra. Gud vet vilka de bland er är som vill smyga sig bort under betäckning av andra. De som vill sätta sig emot hans befallningar bör ta sig i akt; de skall få utstå [hårda] prövningar [i denna värld] och ett plågsamt straff väntar dem [i nästa liv].

J mågen ej anse ibland eder apostelns kallan för detsamma som en kallan från den ene af eder till den andre 354). Gud känner dem ibland af någre ansågo sig orenade igenom att äta ihop med en sjuk eller lytt person; andre höllo för origtigt att äta i något annat hus än sitt eget; en del räknade det för synd att äta allena, och en annan del, tvertom, att äta i säll- skap med någon annan. Kommentatorerne säga, emedler- tid, att föreskriften nu ej gäller, utan hade afseende blott på Araberne unler Islams första uppkomst. Se Marracci & Sale. * Af hvilken allmän beskaffenhet som helst, religionsfest, bön, rådplägning, o. s. v. **) Att lemua sammankomsten. 354) Härmed kan förstås en uppmaning att göra mer afseende på en kallelse från profeten, än på en kallelse från någon annan person; eller en erinran, att det ej är detsamma da profeten anropar Gud, som då någon af de rättrogne fram- för till en förman en bön, hvilken ofta afslås; eller ock, en varning att ej kalla Mohammed vid hans blotta namn, eller bruka förtrolighet med honom, utan att alltid tilläg- ga en vördnadsfull benämning, t. ex. o, Guds apostel! eller, o, Guds profet! Så förklara kommentatorerne stycket. Se Marracci & Sale. 455 eder, hvilka smyga sig bort bakom hvandra. Men må de som sätta sig mot Hans befallning taga sig till vara, att ej ett olycksfall hemsöker dem i verl- den, eller ett plågsamt straff drabbar dem härefter.

Sannerligen, hvad som finnes i himlarne och på jorden tillhör Gud. Han känner hvad I förehafven. En dag skola de återföras till Honom, och Han skall då säga dem hvad de gjort hafva, ty Gud vet allt.

Tillhör vad som finnes i himlarna och på jorden verkligen icke Gud? Han känner nog vad I förehaven, och den dag, då de återföras till honom, skall han tala om för dem vad de gjort; ja, Gud är allvetande.

Allt i himlarna och på jorden tillhör förvisso Gud. Han vet vad era tankar sysslar med och vart ni syftar och den Dag då [alla] förs åter till Honom skall Han låta dem veta vad deras handlingar [var värda]. Gud har kunskap om allt.

Tillhör ej Gud hvad som finnes i himlar- ne och på jorden? Sannerligen känner Han hvad J förehafven: en dag skola de återföras till Ho- nom, och Han skall förkunna dem hvad de gjort; ty Gud är all vetande. XXV. KAPITLET. Forkan *). Uti Guds namn, den Mildes, den Barmhertiges.