وَإِذَآ أَنۡعَمۡنَا عَلَى ٱلۡإِنسَٰنِ أَعۡرَضَ وَنَـَٔا بِجَانِبِهِۦ وَإِذَا مَسَّهُ ٱلشَّرُّ فَذُو دُعَآءٍ عَرِيضٖ٥١

När vi låtit det gå en menniska väl, så vänder hon sig bort ifrån tron och går på sidan; händer deremot något ondt henne, så är hon outtömlig i sina böner.

Och då vi bevisa människan nåd, vänder hon sig bort och drager sig undan, men när olyckan drabbar henne, har hon vidlyftiga böner till hands.

När Vi ger människan del av Våra välsignelser vänder hon Oss ryggen och drar sig undan, men om något ont drabbar henne, förlorar hon sig i ändlösa böner.

Då vi omfatta menniskan med nåd, drager hon sig undan, och aflägsnar sig från oss; men då olyckan drabbar henne, har hon böner i mängd.