لَّا يَسۡـَٔمُ ٱلۡإِنسَٰنُ مِن دُعَآءِ ٱلۡخَيۡرِ وَإِن مَّسَّهُ ٱلشَّرُّ فَيَـُٔوسٞ قَنُوطٞ٤٩

Menniskan tröttnar icke, att bedja om välsignelse, och när något ondt händer henne, så är hon utom sig och förtvif- lande.

Människan tröttnar ej att bedja om gott, men om något ont drabbar henne, varder hon förtvivlad och missmodig.

MÄNNISKAN förtröttas inte att be om goda ting, men när hon drabbas av ett ont tappar hon modet och misströstar [om Guds nåd].

Menniskan tröttnar ej att begära hvad som är godt; men om ondt vederfares henne, blifver hon försagd, förtviflad.